Sitter och funderar; jag har varit hemma i 16 år.

Ja, så är det. 16 år.  Det är 11 år sedan jag förstod, att jag aldrig skulle kunna arbeta med mitt gamla jobb mer. Det krävdes mycket mod och stöd av min psykolog, att säga upp mig - utan att ha något annat arbete att gå till. Men nu hade jag kommit till insikt; jag skulle inte kunna återgå till mitt älskade arbete. Efter 32 år på samma arbetsplats. Med massor av härliga arbetskamrater, som jag skrattat med, diskuterat med och kivat med. 

Det visade sig oxå väldigt fort vilka, som blivit riktiga vänner. Det blev många besvikelser, men även flera positiva överraskningar. 

Har lite svårt att förstå, att psykisk ohälsa kan vara så svårt att hantera. Vissa vågade inte ta kontakt, så besviken jag blev. Såna som jag verkligen trodde var nära vänner.....  Men det dök oxå upp såna, som jag till o med ständigt haft meningsskiljaktigheter med, som visade en för mig helt ny sida.

Det var några som sökte upp mig hemma och sa; ja, jag vet inte vad jag ska säga eller göra, men du har mitt fulla stöd.....

Ingen fara, jag kan berätta om hur jag mår och vad du kan göra. Svårare är det inte.

Men världen krymper när man går hemma.

När man pga sitt mående inte vill/kan/orkar hänga med på fester, utekvällar, resor. "Vännerna" försvinner. Det är svårt när man inte orkar. Det är svårt när den psykiska ohälsan sätter stopp för att våga ta kontakt med vännerna. Det är ju ett av mina problem. All oro över sånt som kan gå fel, rädslan att störa eller tränga sig på. Tänk om "vännerna" hade frågat om mitt mående. Jag är inte den, som direkt tar upp mitt mående när man springer på nån i affären. Det verkar vara betydligt lättare - och mer accepterat - att beklaga sig över sin onda rygg, axeln som värker och skall röntgas, förkylningen som orsakade en vecka i sängen.....

Det sociala nätet krymper och krymper. Min värld består numera av vårt hus, vår husvagn. 

Eftersom de kognitiva bortfallen vad gäller arbetsminne, inlärning, planering o orientering, simultankapacitet m m gör, att det blir svårare och svårare att ta kontakt och prata med folk, blir man oxå ensammare och ensammare. Jag är ju livrädd för vad man tänker prata med mig om. Jag hänger ju inte med längre, vad gäller världen runt oss, det politiska läget, dom nya bilarna, de för tillfället bästa avelshanarna bland dvärgschnauzrarna eller vadet nu gäller. Jag kommer inte ihåg nånting. 

Jag får många gånger massor av information om både roliga och tråkiga saker, men jag kommer ju inte ihåg det. Inte för jag är dement, utan för att den här jävla ohälsan fördärvar så mycket i hjärnan.

Så världen krymper. Det blir till att hålla koll på om grannarna är hemma eller bortresta, om dom börjat plantera ut sommarblommorna, eller om dom putsat fönsterna. Allt blir en värdemätare för mig själv. Jag kan ju inte vara sämre. Trots att jag egentligen inte orkar, så måste ju mina fönster oxå putsas, dom jävla sommarblommorna som jag måste planter ut fast jag avskyr trädgårdsarbete.

Nu känner jag att mitt huvud inte orkar mer, så nu får jag sluta skriva. Men det är gott att få ur sig lite. Även jag måste få klaga över min hälsa ibland.

Ha en skön fredagskväll, alla vänner!