DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


GAD

Kan inte samla mig för ett inlägg. Tänkte, att jag i stället kan påminna om vad GAD är. Jag blev ju utmanad av min samtalsterapeut, att skriva om psykisk ohälsa. Har berättat tidigare om GAD, men det har ju tillkommit många nya läsare, så det är kanske värt en påminnelse.

Det är inte jag själv som skrivit texten nedan, utan den är kopierad.

GAD

Generaliserat ångestsyndrom eller GAD (Generalized Anxiety Disorder) innebär en ständig, malande oro och ångest som påverkar tankemönster och verklighetsuppfattning.

Här är det alltså inte frågan om den ångest som uppkommer som en naturlig reaktion på en svår händelse och som successivt avtar. Vid GAD handlar det istället om en mer oidentifierbar ångest och oro. Man oroar sig ständigt för både små och stora händelser och till synes små vardagsproblem kan växa till svåra beslut för en person med GAD.

Personer med GAD riskerar att lättare utveckla depression och andra ångestsjukdomar (som till exempel social fobi och panikångest). De kan också lättare drabbas av missbruk, ofta som en följd av att ha använt till exempel alkohol eller lugnande medel för att dämpa sin oro.

Oron tar över livet

Man är inte orolig för en specifik sak, utan man oroar sig för vad som helst. Oron är ihärdig och gör att man har svårt att koppla av och känna sig lugn och trygg. Det är vanligt att man känner sig rastlös, lättirriterad, stressad, pessimistisk och spänd. Man går omkring med tankar om att något hemskt ska hända. Man kan vara rädd för att man kommer att bli lämnad. Man grubblar över det förflutna och klarar inte av att vara närvarande och koncentrera sig på det som sker här och nu.

Cirkelresonemang är vardag för den som lider av GAD. Man går omkring och grubblar utan att komma någon vart, medan ångesten växer sig allt starkare. Föremålet för ångesten byts ut med jämna mellanrum. Det kommer nya onda spiraler hela tiden, vilket gör det väldigt svårt att bryta beteendet.

VANLIGA SYMPTOM
• Överdriven oro för relativt vardagliga saker som t.ex. ekonomi, hälsa och arbete
• Svårigheter att kontrollera och hantera oro
• Svårigheter att hantera och stå ut med osäkerhet
• Olika typer av beteenden för att hantera oro, tex. undvika situationer som kan leda till oro, kontrollera att inget hemskt har hänt en anhörig, distrahera sig och söka försäkringar från omgivningen
• Lättirriterad
• lätt trött
• Koncentrationssvårigheter
• rastlös, upp i varv och på helspänn
• Muskelspändhet
• Magont, huvudvärk, yrsel, klåda och svettningar
• Sömnsvårigheter

Ja, det var en kort förklaring. Tänkte, att jag ska använda fortsättningen på texten i kommande inlägg, och förklara vad GAD gör med mig.

Ha det!❤️
5 Maj 2021  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Längesedan

Nästan två och en halv månad sedan som jag skrev. Det har varit en väldigt jobbig tid, och det har inte funnits ork.

Det behövs inte så mycket, för att dra ner en GAD-drabbad i myllan.
Massor med gammalt, som rivits upp och som satt fart på tankarna.

Den dumma varianten av tankar.

Skuld. Massor av dåligt samvete. Att inte räcka till. Inte orka.

Läget blev akut. Min mamma var tvungen att flytta till demensboende.

Men först tre veckor på korttidsboende i väntan på demensboende.
Tre veckors verkligt helvete för mamma, när hon inte visste var hon var och varför. Det var fruktansvärt rörigt för henne. Och hon ringde dygnet runt.

Led med henne.

Men var hämtar man kraften att stötta? Har nu i flera månader kämpat för att hålla näsan över vattnet själv. Mitt mående försämrades radikalt, när jag pga min häloperation inte kunde ta mina dagliga promenader, som gjort så mycket för måendet.

Hur mycket, har jag inte förstått tidigare.

Nu behövs nästan ingenting för att få mig schack matt.

Och så kommer detta med mamma.

Är så fruktansvärt rädd för vad andra tänker om mig, när jag inte kan ställa upp som man ”bör”. Nu mår mamma jättebra. Hon har ett jättefint boende med underbar personal och hon stortrivs.

Men jag är nästan aldrig där och hälsar på. Vad tänker personalen om mig?

Just nu håller vi på att tömma och städa mammas lägenhet. Vi fick hjälp med att tömma, och att städa en tom lägenhet är ju lätt och går snabbt......

Inte för mig.

Jag irrar hit och dit och får inget färdigt. Glömmer vad jag gjort och vad jag ska göra. Kämpar för att bli vid en sak, och göra klart. Ni kan inte ana, vilket jobb det är att försöka få sig själv att fungera. Ibland bara stannar händerna och jag vet inte vad jag håller på med. Klarar inte att städa logiskt. Innan jag är klar med skåpen är jag plötsligt och håller på med något nere på golvet.

Detta arbete har blivit gigantiskt.

”Och varför har ni inte lejt bort det då?” Jo, för vi antar, att den som köper lägenheten kommer att helrenovera, så varför då lägga pengar på en flyttstädning...... Bara att städa av det värsta, så den kan visas i hyggligt skick.

Jomänvisst. Ingen ska kunna säga, att min mamma inte höll rent. Och ingen ska kunna säga, att jag bara har slarvat över med en Swiffer.

Jag är såååå trött.

Och ett tips; glöm inte skriva en framtidsfullmakt!!!

Ha det!❤️
5 Maj 2021  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Plötsligt händer det....



Den 19 juni 2019 satt jag och grejade med min dator. Fick för mig, att uppdatera all mina lösenord, något jag är väldigt slarvig med. Gick igenom alla lösenord och ändrade överallt. Det sista jag gjorde var att ändra lösenordet till Windows. Som på de flesta ställen skriver man in lösenordet, för att sedan skriva in det igen, som bekräftelse. Man skriver det alltså två gånger….. Två gånger!! Det lösenord, som man sen ska använda varje dag, för att ta sig in i datorn.

Jag startade sedan om datorn, för att använda mig av det nya lösenordet.

”Fel lösenord. Försök igen”

Ni fattar, va……. Jag försökte igen, och fick samma svar, igen och igen och igen…..

Fullständig panik. Ringde sonen som är en fena på datorer. ”Du är körd. Det går inte att ta sig in”.

Men va i helv….!!! Vad ska jag göra? Allt jag har i datorn. Som väl är, har jag varit ganska duktig med att spara i molnet, så nästan allt går att nå från mobilen. Men jag ville ju ha min dator. Lättare att skriva på. Lättare att se – man börjar ju bli gammal. HUR har jag kunnat skriva in lösenordet fel – och två(!!!) gånger – när jag bytte. Jag visste ju precis vilket lösenord jag använde. 10 tecken. Hur många kombinationer får man av det om jag vänt på två tecken?

Den närmaste tiden, stod datorn framme hela tiden, och jag försökte hur många gånger som helst, att skriva in lösenordet snabbt, utan att tänka, för att ev lyckas skriva samma fel igen. Men icke sa Nicke. Har försökt med jämna mellanrum sedan dess, att skriva ”fel” igen, men nej.

Hittade häromdagen en film på Youtube, som visade hur man kunde ta sig in. Jippi! Men nej. Det avsåg Windows 10 och jag har Windows 7 på min gamla skrutt. Men nu stod datorn framme igen och jag började återigen försöka. Dock utan att lyckas. Maken försökte också.

Efter ett par dagar säger maken plötsligt ”Jag kom in!” Ja, visst, dra den om jultomten också. Jag gick ändå fram till datorn och kollade. Och han hade kommit in!! Jag blev så glad så jag grät. Nu måste jag byta lösenord meddetsamma, så jag vet vilket lösen jag har. ”Det behöver du inte, sa maken, jag vet vad jag skrev”. Han hade lagt till ett mellanslag på lämpligt ställe, och det blev rätt! Och att skriva in ett mellanslag, var minsann inget jag råkat göra. Det var väldigt medvetet och definitivt inget felskrivet.

Men, på den tiden det tog att starta om datorn, var den lilla detaljen helt bortblåst ur min hjärna.

Jävla GAD.

Kan man byta hårddisken i huvudet på mig, så jag får lite mer minne? Det hade varit såååå skönt.

Skönt ska det också bli, när jag får av paketet jag har på benet. En planerad operation, där en bit av min häl skulle sågas bort, blev inte riktigt som planerat, när man blev tvungen, att även såga av halva hälsenan, som till följd av min deformerade häl, blivit full av brosk, som blivit hårt som ben och inte bara gick, att skrapa bort.

Typiskt.

Men operationen var trevlig. Jag var vaken och fick vara med och slänga käft med läkaren och sköterskorna. Alltid något.

Och plötsligt är även jag drabbad av något, som man blir frisk ifrån och som är tillåtet att prata om. Dessutom är jag beordrad högläge med foten och jag får inte stödja på den de närmaste dagarna, så jag har full service från maken. Dygnet runt.

Ha det!❤️




21 Januari 2021  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Minnet

Hej.....
Längesedan......
Har inte orkat.....

Det är kaos i huvudet. Många tankar. Och ingen att prata med... det är det värsta.

Jag kan inte förstå, hur jag ska klara mig, utan att ha någon, som orkar lyssna på mig. Det är ju så mycket som snurrar; boende, minnet, gamla föräldrar osv

Jobbigast är minnet. Inte nog med att jag glömmer vad folk berättar för mig, vardagslivet fungerar ju inte heller.
Svårt att förklara, men det är svårt att göra något, när man inte har minnet med sig.

Exempelvis, så ska jag hålla kolla på min ena hunds avföring 💩- provar nytt foder med anledning av ev allergi och hon kan bli väldigt hård i magen. Går ut med hundarna, och när jag sen kommer hem, kommer jag inte ihåg OM någon av hundarna bajsat, var någon i så fall hård i magen, och i så fall vem? Vad ska jag säg till veterinären när jag inte kommer ihåg? 🥴

Ska jag ha papper o penna med mig? 🗒🖊Garanterat glömmer jag skriva upp. Det kanske var en liten fågel, som upptog mitt intresse i två sekunder, och då glömmer jag ha koll på hundarna. Och så är det heeeela tiden. Minsta lilla som distraherar, så glömmer jag.

Ska gå ut med hundarna. Ser mina AirPods och tänker, att dom ska jag ha med mig. Men så väljer jag, att stoppa ner mobilen i bakfickan först, och då har jag glömt AirPodsen.

Säg nu inte; ”det händer mig oxå”. Det vet jag att det gör. Men inte hela tiden. Tänk dig, att det händer hela tiden, då blir allting halvdant. Ingenting fungerar. Man kan inte göra något riktigt, när man hela tiden glömmer något.

Härförleden skulle jag baka. Var jättenoga med, att plocka fram och mäta upp allt efter receptet. Sätta på ugnen. Det verkar fungera. Vispar ihop alla ingredienser. Lägger ifrån mig elvispen. Utan att stänga av den.... 🙄den lilla detaljen glömde jag😟

Att skriva är jättesvårt, och tar väääldigt lång tid. Glömmer vad jag håller på att skriva om. Får hela tiden pausa och tänka efter. Och om jag skrivit om samma sak i tidigare inlägg, det har jag ingen aaaaning om, så många upprepningar blir det säkert.

Men annars är det bra.... ingen Covid-19, som väl är🤧 Vi försöker tänka oss för😷 Vi hjälper min åldrige far med inköp en gång i veckan🛒. Det går bra. Han skriver en lista och så handlar min käre make och det pappa glömt att skriva upp på listan, det åker han själv och handlar sen..... 🚗🚗 Så får han ju träffa lite folk oxå..... och har han inte glömt något, så gör han ändå sig något ärende till nån affär.

Jag blir skogstokig🤬🤬 Han fattar inte. Han tror inte det kan drabba honom.

Varför ska vi åka och handla för honom? Jo, för att andra inte ska tycka något negativt om oss. Självklart MÅSTE vi handla för och hjälp de gamla.

Nu är vi i alla fall i husvagnen. Skidskytte på tv:n. Sen lite uteaktiviteter, så vi får lite frisk luft. Gå med hundarna🐕‍🦺🐕‍🦺 kolla bajset💩, tända en brasa🔥, lite glögg. Bara mysa.

Då kan väl ändå inget gå fel. Eller...🤔🤔

Ha det!❤️
28 November 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Nu är det slut


Idag kom så det slutliga
”Vi kan inte göra mer för dig på VPM, så du remitteras härmed till primärvården”

Jag fick ju veta för ett par veckor sedan, att psykiatrin ansåg, att dom inte kunde göra mer för mig. Och det kan jag på vis o sätt förstå. KBT fungerar inte. Jag kommer ju inte ihåg vad dom försöker lära mig. Jag blev ”tilldelad” 10 ggr. Varje gång gick vi igenom en ny sak. Fick papper med mig hem som jag skulle läsa o lära.

Bingo!🙄

För det första kommer jag inte ihåg vad vi pratat om på ”lektionen”.

För det andra kan jag inte ta till mig text, pga av att arbetsminnet inte fungerar.

För det tredje var det kopior, som var tagna från bok, så texten blev sned och bokbindningen syntes på kopian, och i ena hörnet ser man kanten på boken. Allt detta stör de flesta personer med GAD - det måste vara ordning och snyggt. Hur tänkte dom där?🤔

Så denna korta tid med KBT funkade inte, och gav mig absolut ingenting.

Här tänker säkert många, att hon får väl skärpa sig lite - vill hon inte bli frisk?

Jodå, jag önskar inget högre.

Men KBT skulle jag fått för längesedan, INNAN jag fick alla mina kognitiva bortfall. Då hade det säkert funkat jättebra. Jag VET att KBT är jättebra.

Och min medicinering är inställd och fungerar ganska bra. Knaprar antidepressiva, ångestdämpande och bensodiazepiner. Så visst, dom kan inte göra så mycket mer. Och kön till VPM är mycket lång. Det finns många, som behöver hjälp. Så jag förstår, att jag måste ge utrymme för andre.

Men vem ska jag prata med? Allt som bubblar i mig, alla tankar som virvlar i huvudet, allt jag grubblar på dygnet runt, det måste ut. Och vem ska kunna tala mig tillrätta och leda in mig i rätt tankebanor? Vem ska hjälpa mig med lösningar?

Ja, det blir mer att grubbla på, mer stress som tär på de förmågor jag har kvar.

Nu är det fredag. Vi är i vårt paradis. Har hängt upp vintergardiner idag, och det har blivit så grått o trist. Inte ett dugg fint tycker jag. Men så får det vara över vintern. Vanliga obehandlade gardiner, tål inte den fukt och kondens som blir i tältet på vintern. Vi får tända mycket ljus, och det är himla mysigt.

Naturen är i alla fall väldigt vacker i höstfärgerna, 🍁🍂🌾, så nu ska jag njuta av det.

Ha det!❤️
19 Oktober 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Jag bara väntade på det.....

Sitter här i soffan. Skulle göra så mycket idag medan maken spelar golf.

Orkar inte. Jävla skit. Ångest de lux.

Var på vuxenpsyk igår. Ny läkare - igen. Men jag tyckte genast om henne. Vi satt och pratade länge. Det brukar aldrig psykläkarna göra. Men hon var ingen psykläkare..... hon var ”bara” en ST-läkare som gjorde sin tid inom psykiatrin.

Jaghade hoppats på en justering av medicinerna, eftersom jag upplever att jag bara blir sämre och sämre. Arbetsminnet blir bara sämre och sämre. När jag sitter och smuttar på någon dryck glömmer jag t om att svälja! Maken har roligt åt mig, och jag kan också skratta åt det. Men jag upplever det som ganska skrämmande. Jag glömmer stänga kylskåps- och frysdörren. Det har blivit kostsamt.... Jag glömmer stänga vattenkranen osv.

Inlärningsförmågan är borta. Organisationsförmågan är borta. Simultankapaciteten är borta. Koncentrationsförmågan är borta.

Jag grubblar på allt just nu. Det är kaos i huvudet. Jag funderar på hur framtiden ska bli. Hur ska jag klara mig, om det hände maken något, eller om han till slut inte orkar med mig.

Ska vi flytta? Ska vi skaffa lägenhet? I så fall var? Vi är inte eniga.
För jag bäddar in alla OM..... och det blir så enormt mycket att fundera på och jag kan inte stänga av. Om jag hittar en lösning kommer det genast nya frågeställningar.

Jag har nästan slutat köra bil. Jag klarar det inte längre. Och jag inser det själv. Jag ska inte köra. Men det gör inte saker enklare. Det är en frihet att kunna köra bil

Åter till läkarbesöket.

Läkaren frågar om jag vet hur diskussionerna går om mig. Nej, det vet jag inte.

Jag känner hur det knyter sig i magen och rummet börjar röra sig.

- Man anser att psykiatrin inte kan göra så mycket mer för dig. Du kommer att överföras till din vårdcentral, som fortsättningsvis kommer att ha hand om din medicinering. Samtalskontakten upphör.
Här är så lång kö till psykisk vård, så man måste prioritera de nya patienterna.

Min värld rasar.

Jag har väntat på detta, men ändå..... Jag förstår väl, att i denna kaosartade värld vi lever i just nu, ökar antalet människor med psykisk ohälsa. Och det finns inga resurser att ta hand om alla. Psykvården går på knäna

Jag vet det. Men ändå... Vem ska jag prata med, som förstår alla mina hysteriska tankar? Vem har kunskapen, att dämpa mig och få mig att tänka i rätt bana och försöka leva i nuet istället för att planera min begravning?

Mina nuvarande diagnoser är GAD, panikångestmed panikattacker, utmattningssyndrom och dermatillomani. Det får jag leva med. OCH alla mina kognitiva bortfall. Men vem har sagt, att livet ska vara lätt.

Det är väl bara att ”rycka upp sig”......

Ha det!❤️
22 September 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Lärdomar

På min morgonpromenad idag, gick jag och filosoferade. Jag kom på, hur mycket jag lärt mig, under dessa sjutton år, som jag levt med GAD.

Jag som, enligt alla tester, praktiskt taget förlorat hela min inlärningsförmåga.🤔

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, hur jag tänker, känner, tycker, agerar i olika situationer. Det har tagit många år, men sakta, sakta har jag kommit till insikt hur jag själv är.

Oj så nyttigt! Och hemskt!😱 OCH glädjande😃. Fast vissa saker har jag fortfarande svårt att tro på, men sådan har jag varit i 63 år, och man kan inte ändra sig över en dag.

För så är det; man kan bara ändra på sig själv - inte på andra.

Jag börjar med den människa jag varit, som jag idag verkligen försöker ändra på:

- jag har varit tjurig
- jag har varit snabb att döma andra
- jag har retat mig på saker, som jag faktiskt inte kan påverka

Ja, det var tre saker, det är fler, som ni andra säker vet, som känner mig, men jag kommer inte på det nu....

TJURIG

Ja, så in i bänken. Och då teg jag. Gick bara runt och tjurade och tyckte, att omgivningen, skulle läsa mina tankar och förstå, vad jag retade upp mig på.

Kunde bli vansinnig på maken, för att han inte fattade, att jag ville ha hjälp med städningen när jag körde på hans fötter med dammsugaren där han satt i soffan och slöade. Jag blev bara argare och argare. Sa ingenting, men slämde och levde med dammsugaren så det small i väggarna. Fattar han inte?🤬 och jag kunde tjura flera dagar, medan maken inte fattade ett smack. Det är ju inte alla som är tankeläsare.🙄

Vad har jag då gjort?

Jo, jag har fått lära mig, att man kan inte ändra på någon annan.
Bli inte tjurig! Jag ska istället säga vad jag känner och tycker. JAG måste ändra på MIG. Och som belöning - i de allra flesta fall - så ändrar omgivningen sig oxå. En win win- situation. Jag får hjälp med städningen, maken slipper en tjurig fru.

Blir jag arg - säg det! Gå inte runt och grubbla o tjura. Numera säger jag direkt, om jag blir förbannad över något. Ja, nästan alltid i alla fall. Jag har tränat på tjurigheten länge, så det tar tid att lära sig tänka om. Men jag börjar bli duktig på det, åtminstone om det gäller nära och kära. Tror jag, hoppas jag. För jag mår mycket bättre av det. Ventilera, och sen är det bra, för det mesta. Skönt👍🏼

ATT DÖMA ANDRA

Ja, det har jag nog varit duktig på. Men här har min egen sjukdom öppnat ögonen på mig.

För vad vet vi om andra?

Tänkte på detta, när jag idag gick förbi ett hus, där det bor en äldre herre och där trädgården är ganska ovårdad.

Tidigare hade jag tänkt, och förmodligen sagt till någon; Om han nu inte orkar klippa gräset, varför skaffar han sig inte en robotgräsklippare?🙄 Eller anlitar veteranpoolen😳

Men vem är jag att döma? Han kanske VILL ha det så..... Vem säger, att mina normer är dom riktiga i hans liv? Han kanske skiter i att det är högt gräs? Han kanske vill ha det kortklippt, men orkar inte själv, och har inte RÅD att skaffa en robot eller anlita veteranerna.... Då är det ju rent för jävligt att döma honom.

Fyyyy vad elak jag har varit. Döm ingen annan, du vet inte bakgrunden!

Orsaken kan rent av vara psykisk ohälsa. Jag sitter själv många gånger och bara orkar inte......

Och här tror jag, att jag har ändrat mig en hel del. Som väl är.
Och jag mår mycket bättre av, att inte lägga mig i andras liv.❤️

ATT INTE RETA SIG PÅ SÅDANT, SOM MAN INTE KAN PÅVERKA

Ja, vem gör inte det? Men sluta med det!

Varför reta sig på regnet som skvalar, när du inte kan göra något åt det? Gör något åt situationen istället. Fixa med något inne - finns alltid något som ligger och väntar.... Använd regnkläder om du måste gå ut. Eller koppla av. Tänd ett ljus och läs en bok.

Varför reta sig på damen som ligger i 65 på 70-sträckan? Det kan du inte göra något åt. Du skulle kunna köra om, och om inte, försök acceptera situationen och låt trafiken bli lite lugnare. 5 km/h gör i regel inte speciellt mycket på sluttiden.

Man mår så mycket bättre, om man slutar reta sig på sånt man inte kan påverka. Och retar du dig på något som du KAN påverka, gör något åt det, så slipper du reta dig på det👍🏼

Detta är en lärdom, som skulle få många att må så himla mycket bättre och bli mycket lugnare i själen.

Vad har jag mer lärt mig?

Jo, att lita mer på vad andra säger positivt om mig. Det negativa, vet jag ju som ”gaddare” redan😢. Men det positiva, har jag ALDRIG kunnat tro på.

Jag har aldrig kunnat tro på, att jag varit bra på mitt jobb. Alltid känt mig rädd för att göra fel, missa något, eller krångla till det på nåt vis.

Men varför skickade andra företag hit personal, för att kolla på min lilla avdelning, om de hade hört, att det sköttes dåligt?

Hmmm. 🤔 Det borde jag kunna ta till mig och känna mig stolt över, men det är svårt. Och ändå är det ju något som är så himla positivt.
Men, samtidigt var jag så ifrågasatt av företaget - jag led av värk och psykisk ohälsa, ingen bra kombo😥

Något, som jag däremot lyckats ta till mig, är, att jag är bra på att trimma mina hundar. Jag är absolut ingen supertrimmare, men jag är bra på det. Jag har fått bevis på det, som inte någon kan ta ifrån mig.

I början av min karriär som trimmare, var jag på en utställning med 104 trimmade hundar av rasen dvärgschnauzer. Där skulle, förutom ”vanlig” utställning, även koras dagens ”bäst trimmade hund”. Av de 104 hundarna, plockade domaren ut 10 st som hon valde mellan. BÅDA av mig trimmade hundar var med bland de tio! Vi vann inte, domaren tog bara ut vinnande hund, men vi var bland de 10 bästa!

DET kan jag bara tolka som godkänt, och det har jag kunnat ta med mig, och jag vågar stå för mina trimningar, jag vågar säga, att jag är ganska bra på det.

Och det är en lärdom att njuta av.

Men annars är jag mycket osäker på mig själv. Har väldigt svårt, att ta till mig beröm eller vänliga ord. Jag VET, att jag alltid gör mitt bästa - efter nuvarande förmåga. Och det måste ju vara bra. JAG kan inte bättre. Andra kan säkert. Men man kan inte vara bäst i allt🙄🤪

Ha det!
18 September 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Under markisen...

Sitter under markisen i vårt paradis - som vi för övrigt har döpt till ”Kärraton” - och bara gör ingenting.

Känner mig mycket bättre efter den konstiga sjuka, jag drabbades av. Huvudvärken är borta, värken i leder o muskler är borta och de vidriga hallucinationerna - som verkligen fick mig, att tappa tron på mig själv - är borta. Men marken under mig gungar och rör sig fortfarande. I förrgår for den t o m upp och slog mig i ansiktet. Och på ena knät - ett skrubbsår som säkert botats direkt med ett Kalle-Ankaplåster...

Så jag har ställt in det jag hade inbokat denna vecka oxå, och ska bara vila. Finns inte så mycket kvar av energin, som även utan konstiga sjukdomar, är en bristvara.

Nu sitter jag och försöker vara tacksam över mitt liv. Inte lätt, när man helst vill, att allt ska vara som förut. Men nu är det inte så, och det kan jag tyvärr inte göra något åt. Det man inte kan påverka, ska man inte lägga energi på.

Visst skulle jag vilja göra en massa saker - resa, gå på kurser, åka på hundutställningar, för att inte tala om arbeta, vara nyttig och träffa en massa roliga människor. Dansa. Sy hardangersöm. Köra bil. Semestra på nya roliga ställen.

Men det är bara, att gilla läget. Det går inte längre. De kognitiva bortfall jag fått efter åren med ångest, gör, att jag inte klarar sådant.

Men jag har ju gjort det. Så jag betraktar det som klart ... nja .... försöker....

Jag är avundsjuk på alla som kan göra allt de vill.

Men ..... de som arbetar, kan inte sitta under en markis och njuta av nästan medelhavsvärme mitt på dagen, de kan inte hoppa i sjön när de vill för ett svalkande bad, de kan inte vända sig om i sängen kl 8 en måndagsmorgon och tänka ’jag sussar en timme till’.

Jag är dessutom väldigt tacksam för, att jag har en make som hjälper mig med det mesta. Just nu har han exempelvis kört hem, för att klippa gräs, göra iordning vårt akvarium, vattna våra blommor, handla åt min pappa och för att ta emot en leverans av vin, som jag beställt.

Snacka om service.

Dessutom lagar han mat till mig, plockar efter mig, stänger kylskåpsdörren efter mig, kör mig dit jag vill - finns undantag... - låter mig ligga hela dagar, när jag ibland behöver det. Älskar honom.

Har gjort framsteg vad gäller min rädsla för, att visa upp min överviktiga kropp. Har flera gånger kunnat gå de 25 metrarna ner till vår brygga, iförd endast baddräkt UTAN döljande badlakan runt kroppen. Ok. Här är inte så mycket folk just nu, men teoretiskt sett, skulle det kunna komma någon......

Ja, jag har fullständigt tappat tråden om vad jag skulle skriva om. Var väl en tanke, att jag måste försöka vara tacksam över sådant, som jag faktiskt klarar. Inte gräva ner mig i sådant, som jag HAR klarat. Men jag är ju så himla rädd, att folk ska se ner på mig, för att jag ibland nästan framstår som dum, när hjärnan inte hänger med, för att den har stängt ner en massa funktioner, som inte behövs när ’fäkta eller fly’ är det alternativ som gäller.

Nu tror jag, att det är dags för ett dopp.

Ha det!❤️
18 Augusti 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
ÄNTLIGEN!!

🌺❤️🌺 RESPEKTERA DIG SJÄLV NOG MYCKET
FÖR ATT DU SKA KÄNNA
ATT DU FÖRTJÄNAR BÄTTRE 🌺❤️🌺

Vilka härliga veckor jag haft. I en månad har jag varit i vårt paradis. Med undantag för att åka och hjälpa pappa - snart 90 år - med att handla och lite fix hemma hos honom. Men frånsett det, har jag bara vilat.

Men det har hänt stora saker. För mig gigantiska.

I över åtta månader, har jag grubblat över några ”vänners” beteende mot mig och min make.

Som ”GADdare” har jag naturligtvis tagit på mig all skuld;
- jag har nog betett mig avvisande
- jag har nog sagt något tokigt
- jag är ful och motbjudande, tjock och utan klädsmak
- jag är osocial och tråkig
osv.

Min terapeut sa direkt till mig, då jag berättat om händelsen, att det var ett skolexempel på uppvisande av härskarteknik från våra vänner. Vi pratade och pratade, under ett antal träffar, och kom fram till, att det bästa vore ett direkt konfronterande, för att få reda på vad dom menade.
- ”Det är det enda sättet, om du ska kunna släppa detta och gå vidare”, sa terapeuten.

Och jag visste ju att det var så.

Jag berättade även om händelsen för en av mina bästa vänner. Hon är VÄLDIGT rak och säger ALLTID vad hon tycker, även om det skulle vara kritik mot frågeställaren.

Hennes utlåtande var:
-”Men det är ju för fan vuxenmobbing!”

Nu visste jag, att det inte var mitt fel. Eller.....

Dom jävla hjärnspökena höll inte med och tyvärr, fick dom övertag. Som vanligt.

Jag fortsatte alltså att älta i ett halvår till. Lät denna händelse förpesta mitt liv totalt. Mycket ångest helt i onödan, bara för, att jag inte tog itu med det direkt.

Men plötsligt händer det....

Efter ytterligare några konstiga händelser, kände jag bara, att nu får det vara nog. Vännernas märkliga beteende sa mer om dom, än om mig. Skönt att äntligen inse det. Vuxna människor beter sig inte så. Man KAN inte älska alla här i världen. Men man kan minsann visa respekt för varandra.

Så nu har jag tagit ett snack med mina spöken. Fått dom att hålla tyst. Ta semester. Och jag har ÄNTLIGEN kunnat släppa allt. ÄNTLIGEN.

Och jag mår bra. Bättre än jag mått på länge. Jag har kunnat prata och umgås med folk. Har gjort nya bekantskaper. Jättetrevligt. Och det är ju människor, som lär känna mig som jag är idag. Och som ändå respekterar mig.

Och jag känner, att inga fula härskartekniker eller mobbingförsök av ”vännerna”, kan få mig att må dåligt. Det är bara, att le och skratta och låta allt rinna av mig. Så jävla gött.


De sista veckorna har alltså varit underbara. Vi har haft besök här, dels av en gammal arbetskamrat med fru. Jätteroligt! Dels av en fd arbetskamrat till min make, och hans sambo. Jättekul! Och så har min bror och svägerska varit här. Så himla roligt.

Med dom fick vi några goa dagar och kvällar, med god mat o dryck och mycket skratt.

Och energi.

Jag trodde, att jag skulle bli helt utslagen, när dom åkte, men nej. Känner mig bara glad och lycklig.

Nu sitter jag i en vilstol o skriver och tittar på svalorna. Jag VET, att det är svalor. Dom är små, vita och svarta. Skator är stora, svarta och vita. Ibland med kläder på .......ha ha ha

Ha det!❤️
27 Juli 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Som det blivit

Sitter här själv i paradiset och filosoferar.

Tänk vad en person kan ändra sig mycket. Ja, jag tänker på mig själv.

Jag var ganska social. Tyckte det var roligt med folk omkring mig, men kunde även njuta av att vara ensam med maken. Jag var ganska duktig på mitt jobb - tror jag. Trivdes jättebra på jobbet Tycker jag hade ett jätteroligt jobb - väldigt omväxlande och med ganska mycket kundkontakt.

Jag tyckte det var roligt, att klä mig snyggt, vara välvårdad i håret, ha en snygg make up och välvårdade naglar. Jag var absolut inte modeintresserad och tillhörde inte dom, som lägger mycket pengar på kläder, men att se välvårdad ut, var viktigt.

Jag var smal - för smal tyckte en del - men själv tyckte jag alltid, att jag hade några kilo för mycket runt midjan. Var nog ganska fixerad vid det här med ”en snygg kropp”. När jag var yngre bodde jag nästan på gymmet. Styrketräning var det som gällde.

Med GAD ändrade sig livet radikalt.

Va fort en människa kan chansera. De första åren som psykiskt sjuk, tillbringade jag mycket tid i sängen. Orkade ingenting. Var deprimerad. Hade en fruktansvärd ångest. Ständiga panikattacker. Maken jobbade, och upplevde nog inte så mycket av detta. Jag ”ryckte upp” mig, när tiden för hans hemkomst närmade sig. Det var ju så himla skönt, att slippa vara ensam. Och timmen innan han kom hem, var ofta stressig. Jag skämdes över, att jag inte gjort något på hela dagen, så då gällde det att bädda, få på en maskin tvätt och ”hydda till” sig själv. Inte för att han på något vis ställd krav på mig, utan för att jag hade mina egna krav att leva upp till.

Medicinerna gjorde, att jag gick upp jättemycket i vikt - inte ett par kilon, vi pratar 20-25 kilo. Man kan bli knäckt för mindre. Ganska snabbt växte jag ur mina kläder. Vad gör man då, när man bara går hemma? Jo, drar på sig mjukisbyxor och en stor tröja, sånt som inte sitter åt. Spelar ju ingen roll, ändå ingen som ser mig. Och inte orkade man fixa håret. Eller naglarna. Jag var bara trött o ledsen och brydde mig inte längre.

Fast det är inte riktigt sant. Jag mådde väldigt dåligt, för att det blivit som det blivit. Och jag tror aldrig jag gick ut och visade mig i så dåligt skick. Då kom det här med masken fram. Sanningen skulle döljas. Skulle jag ex till psyk för samtal eller läkarbesök, gällde det att fixa hår, sminka mig och ta på mig något anständigt.

Vilket inte alltid var så lätt. Kläderna hade ju krympt.... ingenting passade. Och jag ville inte lägga pengar på nya kläder - jag skulle ju inte se ut så här. Jag skulle ju gå ner i vikt och DÅ skulle jag köpa nya kläder.

Jag glömmer aldrig, när jag i en butik träffade ett par, som vi varit mycket tillsammans med ute på våra campingäventyr. Jag hejade och undrade hur det var.... Hon hejade lite avmätt, och han tittade på mig en lång stund och säger sen, högt så hela affären hörde:
- Men jäklar! Det e ju du! Helvete va rund du blivit...... Jag kände knappt igen dej.....

Eller som den gången jag satt hos frissan och väntade på min tur. Kunden före mig kommer ut. En kvinna jag arbetat tillsammans med i 32 år. Hon tittar långt på mig där jag sitter med otvättat hår och inte speciellt snyggt klädd och säger sen:
- Är det inte du, Helene?

Ja, så kan det bli.

De, som känner mig sen innan jag blev sjuk, och fortfarande vill träffa mig, känner jag mig numera ganska trygg med. Dom vet ju hur jag var innan, vet vad jag kunde och behärskade, och hur jag såg ut. Dom vet, att dagens Helene är inte den friska, gamla Helene, men dom tycker om mig ändå. Tror jag.

Men jag kan inte låta bli att undra, vad de människor jag lärt känna idag, tänker om mig. Konstig. Tjock. Inte speciellt välvårdad. Kläder av en billig o dålig kvalite. Ointresserad av sitt utseende. Pratar ena dagen, gömmer sig nästa.

Det finns inte mycket kvar av den sociala, duktiga, flitiga Helene. Det är väl bara i samband med dvärgschnauzrar, trimning och hundutställning som lite av den gamla kärringen dyker upp.

Nu ska jag dra på min lila regnkappa och mina grönrutiga stövlar och blåa keps och ta en liten sväng med hundarna i regnet. Moa och Majken skiter i hur deras matte ser ut. Deras kärlek är enorm och kravlös.

Ha det!❤️
6 Juli 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Musen

Jag och min mus.

Återigen har det gått lång tid. Det blir så, tyvärr. Ibland flyter dagarna på i alltför snabb takt. Ibland mår jag skit och har helt enkelt inte ork, att skriva.

Varför orken tryter så snabbt vet jag inte alltid. Vissa dagar räcker det, att tänka på något man måste göra, för att ångest o panik ska komma. Det har nog varit så ett tag nu.

Jag skulle vilja veta, varför det blir så stora stresspåslag för väldigt lite. Men för tillfället har jag ingen, att ventilera mina funderingar med. Vuxenpsykiatrin har stängt för såna som mig. Krävs riktiga psykbryt i dessa Corona- tider om man vill komma innanför avdelningens dörrar.

Men dom sista dagarna har jag mått ganska bra. Vi har flytt hemifrån upp till vårt paradis, och här finns inga ’måsten’. Här kan jag koppla av ända tills det är dags att åka hem igen. Och när jag mår bra, kan jag njuta här.

Har t o m klarat att vara lite social. Pratat med folk. Skrattat och skojat. Ibland går det inte alls. Det är när alla konstiga tankar kommer, och jag är livrädd för, vad alla säger och tycker om mig.

För konstig är jag ju, det förstår jag. Sitter för mig själv, undviker kontakt. Hjärnspökena skrattar skadeglatt åt, att dom får mig till att inbilla mig så mycket.

Jag hade nog mått bäst av, att folk bara dök på mig. Visst, jag kommer att stamma och svettas, säga fel ord och glömma en massa.
Men, om jag bara kunde lita på, att det inte gör något, så slappnar jag nog av till slut.

Tror jag.

Får aldrig testa min teori, eftersom alla håller sig från mig. Säkert, för att dom inte vet hur de ska agera. Vill jag tro, en stark dag som denna, när inte spökena är så aktiva.

Nåväl. Mer var det väl inte. Eller? Aha, musen då, undrar ni....

Jo det var så här.

Jag vaknade en natt, av att det krafsar på/i väggen närmast mitt huvud. Låg och lyssnade på krafsandet en stund, sen blir jag lite nervös..... här är fanimej en mus nånstans.🤭 Jag tänder ljuset och far runt i sängen och röjer bland kuddar och täcken.

Inget.

Lägger mig igen och somnar om. Efter en stund, vaknar jag igen.
Krafsandet har återkommit. Jag ligger och lyssnar på det, när jag plötsligt känner hur något rusar över mitt huvud😱😱😱

Jag gallskriker och far upp i sängen. Maken vaknar och undrar vad som står på.

- Här är en mus, säger jag och täcken och kuddar yr runt i sängen och jag letar förtvivlat.

- Men, för fan, lägg dig. Du drömmer bara, säger maken och vänder ryggen till.

Efter en stunds letande, och ingen mus syns till, lägger jag mig igen. Och somnar. Faktiskt.

På morgonen är jag lite osäker på, om det verkligen var en dröm. Jag hade kunnat svära på, att jag kände den där lilla musen. För säkerhets skull, fäller jag upp vår säng, för att kolla i den stora förvaring som finns under. Men inte ett enda spår av nån mus.

Dagen går, maken hinner berätta om min dröm för grannarna, alla skrattar, och det får jag väl bjuda på (fatta, att jag mår ganska bra, när jag kan tänka så👍🏼).

Fram emot kvällen ska maken skrubba potatis. Ni skulle se hans ansiktsuttryck, när han håller upp den ena potatisen efter den andra, med avgnavda bitar och tydliga spår av gnagartänder🐀🐀🐀. Där fanns även små svarta pluttar, som dessa små djur lämnar efter sig när magen gjort sitt.

Även på fönsterbrädan hittade vi svarta pluttar.....💩💩

Där fick han för drömmar och inbillning!

Min lilla mus och jag🤣

Ha det!❤️
29 Juni 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Det här med lättare klädsel......

Den baddräktstid nu kommer,
när magen är för stor.
Då valkar bara sväller,
och celluliter gror.
Generande behåring,
lyfts fram i solens ljus.
Nej stranden verkar boring,
vi stannar inomhus.
De krav som sommarn ställer,
förstör vår ledighet.
Vi sitter där å gnäller,
fy fan vad jag e fet.
Fast vem vill motionera,
när man kan sitta still.
Nej låt oss revoltera,
vi tar en kaka till!

Ja, det är en jäkla tid nu.

Är klädd i shorts o linne. Det är varmt o skönt ute. Perfekt för en härlig dag i solen.

Då sitter jag inne i soffan. Har tagit en Sobril. Väntar på att den ska verka.

Sen kanske jag kan gå ut. Men ännu så länge väller valkarna över shortslinningen, och på nåt sätt lyckas linnet framhäva det på ett väldigt tydligt sätt - trots att linnet absolut inte är tajt åtsittande.

Dessutom är benen kritvita. Och fulla med sår. Sår, som jag själv har orsakat. Fult och äckligt. Men jag kan inte låta bli.

Och min gamnacke syns väldigt tydligt när man är lättklädd....

Och alla extrakilon jag lagt på mig. Ja, jag vet att jag har tuggat till det själv. Men man har ofta ett väldigt sötsug, när man mår dåligt. Eller ingen aptit alls.

Men här suger det.

Och så äter man mediciner, där vissa klipper av linjen mellan mage och hjärna, så magen kan inte rapportera att den är mätt, utan hjärnan talar om att det finns massor med saker som är goda och som jag bör äta. För jag är ju inte mätt.

Jag har gått upp jättemycket. En period lyckades jag gå ner 16 kilo. Jag var sååå nöjd.

Så fick jag en ny medicin. Jag mådde jättebra, kunde obehindrat gå runt och prata med folk. Lagade faktiskt lite mat och tyckte det var roligt.

Men jag gick upp tjugo kilo.

Så bort med den medicinen, tillbaka i det svarta negativa. Men kilona är kvar. Det finns inte på kartan, att själv försöka ta itu med det.

Kanske skulle anställa en pt, som kunde vara med mig dygnet runt. Kan man få sån assistans genom försäkringskassan kanske.....

Min Sobril börjar verka. Jag blir inte vackrare, smalare och brunare för det, men jag bryr mig lite mindre. Kanske jag ska våga mig ut ändå? Men tillvaron är lite gungig och det dansar lite prickar i synfältet. Det döljer sig en panikattack runt hörnet.

Varför ska det vara så jäkla jobbigt? Idag vill jag ju bara få klart mitt projekt i trädgården. Några plantor som ska flyttas.......snälla......

Ha det!❤️
21 Maj 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
En annorlunda 1 maj

Hade velat skriva och beklaga mig över mitt mående, men gjorde jag det, finge jag berätta anledningen till att det blivit så här, och då känns det plötsligt löjligt att gnälla.

Men jag är löjlig, och dessutom ska denna sida, som bekant är, handla om mitt liv med GAD, så det är inte på något sätt att förringa måendet hos de övriga inblandade personerna. Absolut inte.

Vi var med om ett drunkningstillbud i fredags.

Ett par med ett barnbarn och en hund begav sig ut för att fiska på sjön. Mina brorsöner var oxå ute för att fiska. När killarna är på väg in till land efter avslutat fiske, hör de plötsligt rop på hjälp. Det är paret med barnbarnet o hunden, som alla hamnat i vattnet efter något missöde med båten. Vattnet är bara några grader varmt och det är bråttom.
Killarna ringer till oss - som dricker kaffe i godan ro, sittandes på behörigt avstånd, som gäller i dessa tider - och berättar.

- Ordna fram filtar, larma 112, vi kommer iland med en blåfrusen 6-åring och en panikslagen kvinna och en hund!

Nu tror ni, att jag fick panik..... men nej, hjärnan slår bort allt sånt, och nu gäller det bara, att hjälpa till och det snabbt.

Killarna kommer iland med kvinnan, den lille gossen och hunden. En av killarnas sambo är sjuksköterska. Hon tar genast hand om den lille dyblöte och blåa gossen och springer med honom till duschen i stugan. Den andre killens sambo, tar hand om den lilla hunden. Min svägerska och jag hjälps åt, att få upp kvinnan ur vattnet. När hon skulle ta sig ur båten, som ligger en bit ut från land, ramlar hon insjön igen. Chockad, panikslagen och genomblöt och orolig för pojken. Hennes ben bär inte. Svägerskan o jag hjälps åt, att få upp henne och hjälper henne in i den varma stugan, där hon kan få av sig de blöta kläderna och se, att pojken är omhändertagen och håller på, att tinas upp i duschen.

Jag springer iväg och hämtar torra kläder till kvinnan. Nu anländer räddningstjänst och brandbil med båt och dykare.
Killarna har begett sig ut på sjön igen för att rädda mannen. Han har på någotvis lyckats ta sig upp i den vattenfyllda båten, stelfrusen, blöt och givetvis chockad. Killarna ser till, att han kommer iland, där vi återigen möter upp med filtar och tröstande ord. Han förs oxå in i stugan, till värme, ihopsamlade torra kläder och nu oxå varmt kaffe.

Ambulansen kommer. Dom kollar paret och gossen och allt verkar ok. Fysiskt. Så långt allt väl. Det kunde slutat illa.
Mormodern och 6-åringen hade flytväst. Tack o lov. Tror kanske, att morfadern även kommer att använda det i fortsättningen....

Helikopter är oxå på väg, men den kan nu stoppas och räddningsaktionen blåses av. Lyckligt slut denna gång. Nu ska bara händelsen bearbetas, och det kanske blir svårare, men vi hoppas på det bästa❤️

Nu brister min bubbla. All fokus som varit försvinner och allt blir kaos i huvudet. Bara gråter. Har inte längre någon koll på något. Hör att ambulansföraren säger, att dom ska rulla iväg....det är väl inga barn ivägen? Jag ser inte var ambulansen är. Söker med blicken, men nej. Var? Plötsligt upptäcker jag den, ca två meter jämte mig......🙄 Huvudet fungerar inte längre. All energi är borta och jag kan inte fokusera på nåt. Får en bamsekram av min bror. Vi skiter i coronan. Får en bamsekram av maken och order om, att gå hem o lägga mig.

Det gör jag, och jag slocknar direkt. Vaknar efter ett par timmar av att bror och svägerska kommer för att kolla läget.
Tar det väldigt lugnt på kvällen och lägger mig tidigt. Sover tolv timmar.

På lördagen är jag fortfarande jättetrött. Ligger nästan hela dagen. Bara sååå trött. Orkar inte umgås med någon.

På söndagen känner jag mig lite piggare efter ytterligare tolv timmars sömn. Kan gå och prata lite med hjältarna från fredagen innan dom åker härifrån. Klipper lite gräs på eftermiddagen, men då börjar panikångesten sätta in. Börjar se prickar och allting rör sig runt mig, marken böljar och jag vågar inte släppa gräsklipparen. Ropar efter maken och ber om hjälp. Nu viker sig benen och det känns som om jag svimmar. Han hjälper mig in och jag rasar på sängen. Somnar igen när kroppen slutat skaka och hjärtat lugnat sitt tempo.

Men nu kommer oron över att vara själv på måndagen. Maken ska spela golf. Och förväntansångesten kommer och äter energi. Lite svårt att somna på kvällen, fast jag är jättetrött, men tankarna mal.

På måndagen går jag upp tidigt (allt är relativt). Fortsätter med min gräsklippning när maken åkt iväg. Men gräsklipparen krånglar och dör helt efter en stund och då börjar panikångesten igen. Jag tål ingenting, när jag är så tömd på energi. Hade tänkt, att jag skulle sysselsätta mig med mycket under dagen, men istället blir det bara ångest.

Nu kommer maken snart tillbaka, och då kan jag slappna av bättre. Blir till att vila ett par dagar nu.

Men så är det. Med GAD

Varför må bra, när man kan ha ångest......

Ha det!❤️
4 Maj 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Tankar

Hej......längesedan.......ja, ja, jag vet. Men det blir så ibland......för att inte säga ofta.

Mår man bra, ja, då har man ju inget speciellt behov av att prata av sig. Mår man inte bra, ja, då orkar man inte, även om behovet finns. Men bara att sätta ihop en text, tar mycket energi. Om jag bara kunde lära mig, att korrekt stavning, meningsbyggnad, ord, inte har så stor betydelse, då hade det varit mycket enklare. Men nu går jag fram och tillbaka i texten, för att kolla att allt är perfekt - eller så perfekt jag kan göra det - och då blir det jobbigt.

Men jag har mått ganska bra ett tag. Varför kan man undra? Jo, vi har varit mycket uppe i vårt paradis och där kan jag koppla av. För det mesta. Inget dåligt samvete, över att man inte gör nånting. Tillåta sig sitta i solen och lyssna på en bok. Då funkar det mesta.

Men det behövs så otroligt lite, för att ställa allt på kant. Det räcker, att någon säger något kritiskt om campingen, så tar jag det åt mig. Är alltid så rädd, att någon ska komma dit, som inte har varit där innan, med höga förväntningar på vårt paradis, och som blir besviken. Nån, som blivit nyfiken på stället vi varit på sen 1994.

Vi älskar vårt paradis; lugnet, tystnaden, sjön, fågelkvittret, allt det enkla, kravlösa. Vi har hög tolerans, vad gäller hygienutrymmen, kök, den allmänna ordningen på campingen. Det är ju inte våra bekymmer. Men så kommer det då någon som anmärker på just det, och det knäcker mig. Vad är jag för en dåre, som kan acceptera fett i filterna i köksfläktarna, dåligt med toapapper på dassen och oklippt gräs?

Plötsligt gör jag någon annans ansvar till mitt eget.

Fel, fel, fel. Jag vet. Och jag kämpar med det. Ibland går det bra. Ibland går jagnästan och gömmer mig, för att jag skäms.

Men nu är vi hemma. Och jag har så mycket att göra..... Och bara tanken på det, får mig att gå i däck.

Jag kan ju skita i, hur det ser ut inne - alla sitter ju i karantän, så ingen ser hur jag har det. Det gör dom inte annars heller, för det är ingen som kommer hit, inte ens utan Covid-19. Alltså kan jag koncentrera mig på utemiljön.

Redan förra året, hade jag stora planer på, hur jag skulle ändra om i trädgården. Jag orkade inte då, och det verkar inte, som om jag ska orka nu. Har tillbringat större delen av dagen i sängen/soffan och bara sovit o vilat.

Att bara tanke på arbete kan trötta ut en så..... det går bara inte att börja. Har jag bara börjat, så är det lättare, men vägen till början är sååååååå lång.

Att tankar kan ställa till så mycket.

Och det är ju inte bara tanken på själva jobbet, utan tankarna på, vad andra tänker om mig, som bara ligger på soffan, och inte gör någonting. Tankarna på, om omgivningen tycker, att jag gör rätt eller fel. Tankarna på, om omgivningen tycker, att det där borde hon gjort för längesedan. Rädslan, att omgivningen ska tycka, att jag inte hjälper mina föräldrar tillräckligt.

Jag handlar för min far varje vecka. Jag gör det gärna, vill inte att han ska drabbas av Corona.

Men vad jobbigt det är. Det är ju ett ”krav” som ställs på mig. Inte av pappa, utan av omständigheterna vi lever under just nu. Och det räcker. Jag har så svårt att klara det.

Fan, fan, fan. Ska livet vara så för alltid? Blir det aldrig bättre? Är det inte meningen att man ska orka någonting längre? Det blir ju bara sämre och sämre. Minsta lilla problem, blir gigantiskt.

Och i andras ögon, har jag förstått, att man blir konstigare och konstigare. Bara andra drabbade kan förstå.

Tänk om man ändå kunde bryta ett ben, få lite hjärtsvikt, eller en vanlig, hederlig, manlig förkylning, så folk visste vad man pratade om.

Men så är det nu inte. Istället drar sig folk undan och låter en ”vara ifred”. Så jävla snällt då! Men jag vill inte vara ifred. Jag vill ha goda vänner runt mig. Folk klagar över den isolering som följer i Coronans spår. Man kan inte umgås på kanske flera månader.

Jag märker absolut ingen skillnad. Tydligen har jag sett ut som en blå jättesmurf med röda utväxter i 17 år nu.....

Usch vad jag har spytt ur mig nu. Nu ska jag sova. Försöka iaf.

Imorgon är en annan dag.

Ha det!❤️
18 April 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Ensam är inte stark

Jag är ensam hemma.

Ja, inte riktigt förstås, hundarna är ju här.

Men inte maken.

Och det är skönt och inte skönt på samma gång. Jag tycker det är jobbigt att vara själv. Saknar honom väldigt mycket. Får lätt ångest dessutom, när jag är ensam. Ensam är inte stark, när det gäller mig.

Men det är tyst. Och det är skönt. Jag kan ha precis så mycket ljud runt mig, som jag orkar med. Har blivit så himla ljudkänslig, och är det då en dag, som man inte mår så bra, så är det jobbigt med ljud.

Jag måste ge maken en stor eloge........ Jag märker, när jag är ensam hemma, hur mitt mycket dåliga minne spelar roll, och hur mycket han tydligen snällt plockar och gör efter mig, utan att klaga❤️ Guuuud vad jag tycker om honom❤️ Vad skulle jag göra.....

T ex har jag idag glömt, att ge våra fiskar mat på morgonen - det kom jag på nu kl 17.....

När jag suttit ett bra tag i soffan med kaffekoppen, upptäcker jag plötsligt, att vattenkranen i köket spolar för fullt......

Skräppåsen, som jag knutit ihop för att gå och slänga, har inte kommit längre än till diskbänken.......

Skalet från clementinen jag åt, ligger kvar på soffbordet.....

Luckan till diskmaskinen står öppen......

Bara för att nämna något, som jag själv hitintills kommit på idag.

Inte konstig, att jag är så trött, när jag måste tänka på allting själv🙄

Och så denna jäkla Corona. Ett evinnerligt tjat från morgon till kväll. Jag är så himla trött på detta virus. Jag har aldrig någonsin varit rädd för att bli smittad av något, eller drabbas av sjukdom eller skador. Men nu, nu går jag hela tiden och känner efter.....har jag inte lite ont i kroppen.....eller lite irritation i halsen... hostade jag inte två gånger ....

Man har blivit helt hjärntvättad.

Det här med Corona, kunde vi ju sluppit. Stackars alla drabbade - de som blivit sjuka, mist någon nära, och alla näringsidkare som får det svårt, och alla som mister sina jobb, alla som hamnat i karantän. Det är ingen i hela världen, som kommer undan. Så var rädda om er därute!

Och så får man inte hälsa på sina gamla föräldrar. Men så ringer en sjuksköterska hit och säger, att min mammas medicin är slut, så jag måste hämta ut mer och köra dit med. Ska jag då kasta upp den till balkongen på tredje våningen, eller.....? Och pappas räkningar ska betalas, och dom finns ju hemma hos honom....

Inga världsproblem på något vis, men som GADdare grubblar man ju ihjäl sig på, om man gör rätt eller fel och inte minst på, vad omgivningen ska tycka.

Nu ska jag i alla fall, ge fiskarna mat, slänga skalet, stänga diskmaskinsluckan och gå ner med soppåsen.

Ha det!❤️
25 Mars 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
En - eller två - upplevelser

Jag har precis lyssnat på Therese Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra”.

Om vi bortser från hennes yrkesval och senare hennes tid som Sveriges största kvinnliga youtuber, stämmer ALLT in på mig.

Hennes personlighet. Hennes vilja att vara alla till lags. Hennes höga ambitioner. Värk i nacke och rygg. Kraschen och klivet in i världen med psykisk ohälsa. Hon beskriver sitt - och mitt - liv, precis så som det känns. Viktuppgång, social fobi, utmattningssyndrom och panikattacker.

Hur svårt det är, att gå in i duschen. Att orka fylla tvättmaskinen, trycka på knappen och för att inte tala om att ta hand om tvätten efteråt.....

Hur paniken stiger, när någon ska komma på besök. Gäller då familjemedlemmar, eftersom alla andra successivt försvunnit. Men t o m de närmaste gör, att kroppen går i försvarsställning och stressnivån går i taket.

Men inget syns utanpå. Man ser fullt frisk ut. Vet du inte vad du skall titta efter, ser du inte kaoset, paniken på insidan.

Önskar, att alla skulle läsa boken, för att få mer insikt om, hur det är att leva med psykisk ohälsa. Alla har någon i sin närhet, som mår dåligt. Så vanligt är det.

För mig var det en fantastisk upplevelse, att läsa ”om sig själv”. Jag vet att jag inte är ensam. Långtifrån. Men att få det bekräftat, och så exakt, var en obeskrivlig känsla.

Igår var vi bjudna på middag. Det var första gången på 17 år, som det inte föregicks av ångest.

Vi var bjudna till en gammal arbetskamrat och hans fru. Henne har jag bara träffat ett par gånger tidigare, men hon är en väldigt rak, ärlig och direkt person -och det uppskattar jag mycket.

Han, en person, som jag känner mig mycket trygg med. En person, som jag har haft många och långa och nära samtal med.

Det blev en trevlig kväll; god mat och härligt snack. Väldigt okomplicerat, precis som jag gillar. Tack, tack, tack❤️

Idag blir det - förutom rastning av hundar - en dag i soffan. Jag är tömd på energi och väldigt trött, och jag ska lyssna på min själ o kropp. Försöka tänka bort dammsugare och tvätt. Dammsugaren kommer nästan själv ut ur klädkammaren, längtar väl efter en tur i huset, känner klart doften av råttorna under soffan......

Men sorry, den får vila ännu en dag.

Ha det!❤️
16 Februari 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Sömnlös

Ligger här och funderar - på allt.

Jag är så himla trött, och ändå kan jag inte sova.

Har varit vaken nu ett antal timmar. Tankarna mal. Det är jätteviktiga saker, som gås igenom. Just nu gäller det bäddmadrass till husvagnen.......🙄
Ska man beställa en efter sängmåtten - sängen är bred upptill o lite smalare nedtill - eller köpa en 200x 160 och fixa till den själv?🤔

Och klänning till det ståndande bröllopet? Att hitta ett passande plagg till denna överviktiga kropp är inte lätt...
Man ska väl ha mått i still med 75x50x75...... här är det 120x127x120. Finns INGA klänningar med dom måtten.

Och när ska jag hinna/orka trimma o klippa mina hundar? Dom ser ut som ruggugglor båda två.

Och så var det det här med färgsättning i vårt nya tält till husvagnen.......🤔. ... Det är viktigt.

Och så vidare.

Jag vill sova.......😢

Ha det!❤️
4 Februari 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Trött

En väninna och hennes hund skulle komma till mig idag.

Det fick mig, att släpa mig ur sängen kl 10.

Att man bara kan vara så trött. Hade satt klockan på 8.00, men snoozade alltså i två timmar.....

Åt lite gröt. Skulle nog hällt i mig lite kaffe med, men tiden räckte inte till.

M och lilla Klara-Bus anlände. Jätteroligt. Fast jag var så trött, var det väldigt roligt med lite besök. Jag skulle visa M lite, hur hon skulle fixa pälsen på Klara, och det kommer hon att klara jättebra.

När M gick vid 12-tiden, blev jag akuttrött. Jag bara kände, att orkar jag inte till soffan, lägger jag mig på golvet, för jag måste sova NU!

Jag kom till soffan, sov, och vaknade vi 19-tiden.

Denna jävla trötthet är såå jobbig. Jag vet, att jaghar minimalt med energi, att ångesten och grubblerierna stjäl så mycket kraft. Men t o m jag, har svårt för att förstå, att man kan bli så fruktansvärt trött. Fast jag vet ju att det är så.

Vi har ju skaffat nytt stand-bytält till husvagnen. Jättekul. Tältet ska givetvis inredas lite annorlunda än ett ”vanligt” tält. Spännande.

Jag tycker det är roligt, att leta inredning på typ Blocket. Leta gardintyg. Fundera på färger. Sånt är viktigt för mig.

Och så vill jag, att andra ska tycka att det är fint. Tyvärr blir detta alltför viktigt, för att det ska vara bra. Andra kan väl skita i, hur jag har det...... Men jag är livrädd, för vad andra ska tycka.

Vilken självkänsla.....

Jag kan inte leta liiite på Blocket. Titta liiite på gardintyg. Kolla liiite på färger.

Jag blir besatt. Jag kan inte sluta. Ögonen går i kors. All planering blir kaos. Och det är strängt, att sitta där med paddan i knät och leta, leta. Jag klarar inte, att gå till en affär. Tänk om det kom fram till mig och vill hjälpa.....! Vad skulle jag säga då, jag vet ju inte vad jag vill ha! Eller om jag hittar nåt som jag vill ha och behöver be om hjälp! Det vågar jag inte. Då kanske expediten frågar om nåt, som jag inte kan svara på. För dom där två, som bor i min skalle, stannar upp i sin verksamhet, när dom sätts under press, och då avstannar allt.

Varför ska allt vara så jobbigt? Varför har jag fått GAD? Varför kan inte jag få vara som alla andra?

Faaaaan vad trött jag blir! Jag vill bara kunna stänga av alla grubblerier. Varför måste nåt roligt, bli så jobbigt?

Nu går jag och lägger mig.

Ha det!❤️
30 Januari 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Året som var

Ja, nu är det bara några timmar kvar av 2019. Jag hoppas, att du haft ett bra år.

Mitt eget 2019 har varit det jobbigaste året på länge. Mycket beroende på att jag aldrig lär mig, att jag måste planera in vilodagar.

Fast det är ju inte alltid det går.

Min ålderstigne far sålde sitt hus och flyttade till lägenhet. Självklart hjälpte vi honom med allt. Självklart. Det blev några intensiva månader. Definitivt ingen vila. Och utmattningen kom som ett blev på posten - inte PostNord utan via mejl.

Direkt efter pappas flytt, blev min lika ålderstigna mamma dålig och hamnade akut på lasarett. Det var nu dags att sätta in hemtjänst till mamma. Jag var helt slut. Hade inte klarat den perioden utan hjälp av en av mina bästa vänner. Fick hjälp med vårdplanering, läkarbesök och hembesök av handläggare från kommunen. Tack, tack, snälla❤️ Har inte mycket minne av den perioden. 

Sommaren blev lika jobbig. Var helt slut i huvudet. Jag var väl medveten om det, och ändå..... jag bokar in det ena efter det andra. Inga stora saker, men jag glömde det viktigaste; vilodagar.

När själen är slut, blir minsta sak jättejobbig, och jag tål ingenting. En jättetrevlig kväll med goda vänner blev droppen och jag låg helt däckad. Sååå trött. 

Och varje gång man hamnar i utmattning, tar huvudet skada. Skada är kanske fel uttryck. Hjärnan ställer vissa saker i energisparläge. T ex minnet, simultanförmågan, snabbhet, förmågan att planera o organisera, inlärning.

Man säger mig, att minnet ska komma tillbaka, men jag tvivlar. Och jag tycker det är väldigt jobbigt. Mamma är ju dement, och det är bara att erkänna, att ibland blir jag fruktansvärt irriterad på henne - fast jag vet så väl, att hon inte kan hjälpa det.

Det får mig givetvis, att fundera på, hur mina nära reagerar på mig. Jagkommer inte ihåg, 
jag orkar inte, det jag gör blir väldigt ofta fel, allt går väldigt sakta.

Trodde hösten skulle bli bra. Inte mycket inplanerat, utan det kan bli mycket avkoppling.

Då inträffar en tragedi i vår närhet, en tragedi som får mig, att må mycket dåligt. Två människor dör med en månads mellanrum, en kvinna och en man. Jag hamnar mitt i detta. Inga anhöriga finns och jag blir närmaste kontakt till mannen, som hamnat på sjukhus. 

Ingen tvingade mig till detta, utan jag erbjöd mig hjälpa till, för jag tyckte så synd om honom.

Det blev ett avsevärt tyngre jobb än jag kunde tänka mig. Mitt eget fel, men jag kände bara, att någon måste ju hjälpa till. 

Det här med vilodagar fanns inte. Det gick inte. Sjukpersonalen ringde ju. Telefonkontakter med hemvårdsförvaltning, socialen och begravningsbyrå.

Så dör även mannen. Så tragiskt och jag mår så dåligt av alla tankar runt detta. Men nu kunde jag i alla fall släppa all inblandning. Ja nästan i alla fall.

Då kommer den här jävla julen. Vart man än vänder sig, så pratas det jul. Affärerna är pyntade, radion spelar bara julmusik, tv:n visar Ernst som pyntar och lagar mat.

Och det stressar mig så in i h-vete. Vi firar nästan inte alls. Har bara bonussonen, far och mor här på julafton. På juldagen är vi hemma hos dottern - jättemysigt. 

Och ändå har jag fullständig panik. Vill bara fly. Hoppa över helgen. Åka till husvagnen. Bara vara själv med maken. Men jag kan ju inte låta mamma o pappa sitta själva, ensamma på var sitt håll.

Så det blir lite pynt, en liten granoch lite, lite julmat, som maken lagar. Men denna förväntansångest (ångest över ångest som förväntas komma) knäcker mig. När julafton kommer är jag jättetrött. Och då ska jag ta hand om mamma, som även hon blir extra förvirrad, när vardagens rutiner bryts. Och dom ska sova över. Jag kan inte vila alls.

Sen en underbar dag hos dottern med hela vår röriga familj. Min före detta man och hans fru - bland vår bästa vänner - mina fd svärföräldrar, mina föräldrar, svärson, bonusson och barnbarn och sex hundar. Stökigt, stojigt, roligt och såå tröttande. Ändå hade jag för en gångs skull kommit ihåg öronproppar, eftersom ljudkänsligheten stiger med stress o ångest. 

Men juldagen var väldigt lyckad. Och på annandagen skulle vi till husvagnen och bara njuta och vila. 

Men så blev det inte.

Maken väckte mig kl 18.30 på annandags kväll och frågade, om jag inte skulle vara uppe en liiiten stund....... . 

Nästa år ska jag lära mig det här med vilodagar. Jag måste. 
Nästa år ska jag lära mig säga ’nej’. Jag måste.
Och jag måste inte förklara varför. Dom som känner mig måste förstå, att hos denna kärringen är det inte som det har varit, det är betydligt värre🤪😂

Vill önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR. Var rädda om varandra, men mest om er själva, annars kan man inte rädda andra😍

Ha det!❤️

31 December 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Tandläkare

Jag har varit hos tandläkaren.....igen.....eller rättare sagt tandhygienisten. Jag är inte rädd för det heller, tycker tvärtom, att det är skönt.

Och jag är väldigt avslappad när jag är där....... eller tydligen inte🙄

Hon inledde med att kolla fickor. Inga problem. Och snabbt gick det. Sen skulle hon ta väck tandsten och plockar då fram den där saken som liknar ett borr, istället för den där vanliga skrapan. Hon frågar om jag tycker den är obehaglig och det svarar jag -naturligtvis - nej på.

Så drar hon igång. Och ni vet ljudet😱 Det är så högt och ilande på något vis. Och medan vattnet från den här ultraljudtandstensborttagarapparaten skvätter över hela ansiktet, lyfter sig kroppen sakta i en båge över tandläkarstolen. Och i denna pilbågsliknande formation, står kroppen i, i många låååånga minutrar.....

Jag ..... avslappad🤔😬

I samma stund som apparaten tystnar och ilningssmärtan i tänderna släpper, rasar alla kilona ner med en smäll i stolen. Allt som flödar i ansiktet, är inte vatten, det är en ansenlig mängd svett oxå😬 men det syns ju inte. CD-skivorna i armhålorna döljs av den stora servetten/haklappen jag har på mig.

Går det bra, frågar hon.

Mmmm vischt, svarar jag med sugen i käften. Men vad bra jag är på att ljuga.....🙄

Och så börjar det igen.....

Efteråt sitter jag i bilen en lång stund, för att återfå lite krafter och börja andas normalt igen och få hjärtat att lugna ner sig. Ja, jag överdriver lite. Sååå farligt var det naturligtvis inte och tänderna känns så glatta o fina.

Så jag kör hem till min make. Min fine goe man, som stått ut med det här vraket i 16 år nu.
Vi, som trodde, att det ”bara” var lite panikattacker, som kom då i februari 2003.

Men så var det inte. Nästan halva tiden av vårt förhållande, har han stått ut med en människa, som inte har några likheter med den han blev kär i för  34 år sedan.

Att han har orkat. ❤️

Alla de planer vi hade för vår framtid, har vi fått ändra på. I stället har han fått ta hand om mig, när jag rasat ihop i tid o otid. 

Att han har orkat.❤️

Alla de gånger, han försökt få mig, att tänka annorlunda, när mina illvilliga tankar talar om för mig, allt hemskt som ska hända. Allt hemskt, som andra tänker och pratar om mig. Allt som jag tror, att jag inte klarar av. När mina knasiga känslor talar om vilken ointelligent, trög, förvirrad människa jag är.

Att han har orkat.❤️

Tur, att han inte sett mina värsta stunder. Dom kommer ju oftast när man är själv. Alla hemska ångestfyllda förmiddagar, när man inte orkat ta sig ur sängen. Då jobbade han. Tur för honom😉 Finns nog en anledning, till att han jobbade sex dagar i veckan🙄 Att jag inte tänkt på det.....

Alla GADdare, skänker säkert sina nära, många tacksamma tankar.Hur skulle man klarat detta själv? HUR klarar sig alla psykiskt sjuka, som är ensammma. 

Oj, nu blev det mycket att fundera på, men det är kanske nyttigt, att ta sig en funderare då och då. Allt är inte självklart.

Ha det!❤️

10 December 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Ibland ljuger man om hur man känner

Jag har varit hos tandläkaren.....igen.....eller rättare sagt tandhygienisten. Jag är inte rädd för det heller, tycker tvärtom, att det är skönt.

Och jag är väldigt avslappad när jag är där....... eller tydligen inte🙄

Hon inledde med att kolla fickor. Inga problem. Och snabbt gick det. Sen skulle hon ta väck tandsten och plockar då fram den där saken som liknar ett borr, istället för den där vanliga skrapan. Hon frågar om jag tycker den är obehaglig och det svarar jag -naturligtvis - nej på.

Så drar hon igång. Och ni vet ljudet😱 Det är så högt och ilande på något vis. Och medan vattnet från den här ultraljudtandstensborttagarapparaten skvätter över hela ansiktet, lyfter sig kroppen sakta i en båge över tandläkarstolen. Och i denna pilbågsliknande formation, står kroppen i, i många låååånga minutrar.....

Jag ..... avslappad🤔😬

I samma stund som apparaten tystnar och ilningssmärtan i tänderna släpper, rasar alla kilona ner med en smäll i stolen. Allt som flödar i ansiktet, är inte vatten, det är en ansenlig mängd svett oxå😬 men det syns ju inte. CD-skivorna i armhålorna döljs av den stora servetten/haklappen jag har på mig.

Går det bra, frågar hon.

Mmmm vischt, svarar jag med sugen i käften. Men vad bra jag är på att ljuga.....🙄

Och så börjar det igen.....

Efteråt sitter jag i bilen en lång stund, för att återfå lite krafter och börja andas normalt igen och få hjärtat att lugna ner sig. Ja, jag överdriver lite. Sååå farligt var det naturligtvis inte och tänderna känns så glatta o fina.

Så jag kör hem till min make. Min fine goe man, som stått ut med det här vraket i 16 år nu.
Vi, som trodde, att det ”bara” var lite panikattacker, som kom då i februari 2003.

Men så var det inte. Nästan halva tiden av vårt förhållande, har han stått ut med en människa, som inte har några likheter med den han blev kär i för  34 år sedan.

Att han har orkat. ❤️

Alla de planer vi hade för vår framtid, har vi fått ändra på. I stället har han fått ta hand om mig, när jag rasat ihop i tid o otid. 

Att han har orkat.❤️

Alla de gånger, han försökt få mig, att tänka annorlunda, när mina illvilliga tankar talar om för mig, allt hemskt som ska hända. Allt hemskt, som andra tänker och pratar om mig. Allt som jag tror, att jag inte klarar av. När mina knasiga känslor talar om vilken ointelligent, trög, förvirrad människa jag är.

Att han har orkat.❤️

Tur, att han inte sett mina värsta stunder. Dom kommer ju oftast när man är själv. Alla hemska ångestfyllda förmiddagar, när man inte orkat ta sig ur sängen. Då jobbade han. Tur för honom😉 Finns nog en anledning, till att han jobbade sex dagar i veckan🙄 Att jag inte tänkt på det.....

Alla GADdare, skänker säkert sina nära, många tacksamma tankar.Hur skulle man klarat detta själv? HUR klarar sig alla psykiskt sjuka, som är ensammma. 

Oj, nu blev det mycket att fundera på, men det är kanske nyttigt, att ta sig en funderare då och då. Allt är inte självklart.

Ha det!❤️

6 December 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
GAD

Vad är GAD?

Sitter här i värmen under en markis och försöker samla tankarna till ett inlägg. Hela tiden funderar jag på, vad folk ska säga/tycka om att jag utlämnar mig så här. Jag har säkert ett tiotal möjligheter som svar..... nio av tio är negativa - givetvis....

Tänkte att det är ganska rimligt att jag försöker förklara vad GAD är. Det blir den mer fackliga förklaringen. Behandlingar utelämnar jag. Skulle jag gå in på alla mediciner så skulle alla utom apotekare visa sura miner. KBT finns oxå, men 10 ggr KBT-samtal med en som har dåligt/saknar minne, hjälper föga......

Förkortat kan sägas att Generaliserat Ångestsyndrom GAD, är en ständigt malande oro och ångest, som påverkar tankemönster och verklighetsuppfattning.

Oron tar över livet. Man oroar sig för stort som smått. Grubblerier framåt - vad som ska hända om..... om.... om.... Grubblerier över gårdagen och det förflutna (och tänker man inte dagtid, så drömmer man nattetid, hm) Man går omkring och grubblar utan att komma nån vart, medan ångesten växer sig starkare. Föremålet för ångesten byts ut med jämna mellanrum och blir en ond spiral.

Symptom:
- överdriven oro för relativt vardagliga saker
- svårt att kontrollera o hantera oron
- svårt att hantera och stå ut med osäkerhet
- undviker olika situationer eftersom man inte kan kontrollera vad som ska hända
- söker försäkringar från omgivningen
- lätt irriterad
- lätt trött
- koncentrationssvårigheter
- rastlös, upp i varv, på helspänn
- muskelspändhet
- magont, huvudvärk, yrsel, klåda, svettningar
- sömnsvårigheter

Ja, detta var lite, kanske inte så förklarande, men med episoder från verkligheten i mina kommande inlägg, blir det kanske lättare att förstå. Många kommer att känna igen sig i mina berättelser. "Friska" kommer att tänka; det känner jag igen, det hände mig en gång när vi var på Kreta. Gaddare kommer att tänka; ja fy f-an, det händer ju varenda dag.....

Ha det! (Skulle lagt till ett hjärta här, men plötsligt kommer jag inte ihåg hur man gör......)

22 September 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Början till en bra dag.......

Början till en bra dag visade sig bli en riktig skitdag.

Min samtalsterapeut och jag pratade sist om min blogg. Jag berättade för henne, att jag ett par gånger fått kritik för vad jag skrivit, pga att jag utlämnat mig helt och berättat om mon ohälsa.

Bl a fick jag vid ett tillfälle höra, att jag aldrig skulle få ett nytt jobb, om den ev arbetsgivaren gick in och läste om, att jag inte mådde bra.

Men hallå - om jag är frisk nog att börja arbeta, skulle jag väl inte skriva, att jag var sjuk. 🙄
Och om den ev arbetsgivaren nu gick in och läste, skulle han väl finna, att den Helene som mådde så dåligt, blivit bättre och bättre och nu hade helt ”friska” tankar

Ja, det är konstigt att vissa sjukdomar har högre ranking än andra. Bara en sån sak som förkylning. Det är något man får prata om hur som helst🤧 .

Och tänk om man drabbats av magsjuka!! Kunna berätta om hur många gånger man kräkt och haft diarré 🤢🤮. Det är inget konstigt

Eller om man blött från ändtarmen och fått göra en rektoskopi, men det visade sig bara vara hemorrojder 🥴

Var går gränsen? 🤔. Jo vid psykisk ohälsa. Det får man inte prata om. Detligger alldeles för lågt på rankingen.

Nu har jag - som den GAD-dare jag är - kommit långt från ursprungsämnet. Ja, eller inte... Hur som helst tyckte min terapeut, att jag skulle fortsätta skriva och bli en ambassadör för psykisk ohälsa, om jag ville och orkade.

Det blev ju en direkt utmaning för mig. Tänkte, att jag gör en sida på fb, så är det lättillgängligt både för mig själv och för dom som vill läsa.

Men jädrans vad det var komplicerat. Jag tyckte det var väldigt rörigt, blev inte klok på, om det jag skrivit var publicerat eller ej. Sen verkar det som om inläggen barafinns där en dag🤔 och så kommer dethela tiden upp, hur mycket pengar min ”annons” har kostat.

Så när jag kollade på min sida idag, så fick jag bara panik och då fattar man naturligtvis ingenting, så jag tog bort sidan. Jag kan inte hålla på med något som stressar mig så. Sitter nu och är alldeles skakig och undrar vad dom, som börjat läsa och gilla min sida, nu tänker, när sidan plötsligt är borta.

Detta har förstört min dag.

Detta är GAD i ett nötskal.

Massa dumma tankar, rädslor för vad folk ska tänka. Jag borde varit med nere vid sjön nu och hjälpt till att lägga i vår och våra campinggrannars gemensamma brygga, men det går inte. Tycker att dom riktigt ser på mig, hur värdelös jag är.

Fan fan fan

Jag som skulle njuta idag. Bara vara och vila själen😥

Men ett har jag bestämt. Jag ska anta utmaningen och skriva om GAD och psykisk ohälsa. Det kanske hjälper någon. Det blir kanske lite information för andra. Och det är skönt för mig, att skriva av mig.

Nu ska jag ägna mig åt decoupage.
30 Maj 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Världen har krympt

Sitter och funderar; jag har varit hemma i 16 år.

 

Ja, så är det. 16 år.  Det är 11 år sedan jag förstod, att jag aldrig skulle kunna arbeta med mitt gamla jobb mer. Det krävdes mycket mod och stöd av min psykolog, att säga upp mig - utan att ha något annat arbete att gå till. Men nu hade jag kommit till insikt; jag skulle inte kunna återgå till mitt älskade arbete. Efter 32 år på samma arbetsplats. Med massor av härliga arbetskamrater, som jag skrattat med, diskuterat med och kivat med. 

 

Det visade sig oxå väldigt fort vilka, som blivit riktiga vänner. Det blev många besvikelser, men även flera positiva överraskningar. 

 

Har lite svårt att förstå, att psykisk ohälsa kan vara så svårt att hantera. Vissa vågade inte ta kontakt, så besviken jag blev. Såna som jag verkligen trodde var nära vänner.....  Men det dök oxå upp såna, som jag till o med ständigt haft meningsskiljaktigheter med, som visade en för mig helt ny sida.

 

Det var några som sökte upp mig hemma och sa; ja, jag vet inte vad jag ska säga eller göra, men du har mitt fulla stöd.....

 

Ingen fara, jag kan berätta om hur jag mår och vad du kan göra. Svårare är det inte.

 

Men världen krymper när man går hemma.

 

När man pga sitt mående inte vill/kan/orkar hänga med på fester, utekvällar, resor. "Vännerna" försvinner. Det är svårt när man inte orkar. Det är svårt när den psykiska ohälsan sätter stopp för att våga ta kontakt med vännerna. Det är ju ett av mina problem. All oro över sånt som kan gå fel, rädslan att störa eller tränga sig på. Tänk om "vännerna" hade frågat om mitt mående. Jag är inte den, som direkt tar upp mitt mående när man springer på nån i affären. Det verkar vara betydligt lättare - och mer accepterat - att beklaga sig över sin onda rygg, axeln som värker och skall röntgas, förkylningen som orsakade en vecka i sängen.....

 

Det sociala nätet krymper och krymper. Min värld består numera av vårt hus, vår husvagn. 

 

Eftersom de kognitiva bortfallen vad gäller arbetsminne, inlärning, planering o orientering, simultankapacitet m m gör, att det blir svårare och svårare att ta kontakt och prata med folk, blir man oxå ensammare och ensammare. Jag är ju livrädd för vad man tänker prata med mig om. Jag hänger ju inte med längre, vad gäller världen runt oss, det politiska läget, dom nya bilarna, de för tillfället bästa avelshanarna bland dvärgschnauzrarna eller vadet nu gäller. Jag kommer inte ihåg nånting. 

 

Jag får många gånger massor av information om både roliga och tråkiga saker, men jag kommer ju inte ihåg det. Inte för jag är dement, utan för att den här jävla ohälsan fördärvar så mycket i hjärnan.

 

Så världen krymper. Det blir till att hålla koll på om grannarna är hemma eller bortresta, om dom börjat plantera ut sommarblommorna, eller om dom putsat fönsterna. Allt blir en värdemätare för mig själv. Jag kan ju inte vara sämre. Trots att jag egentligen inte orkar, så måste ju mina fönster oxå putsas, dom jävla sommarblommorna som jag måste planter ut fast jag avskyr trädgårdsarbete.

 

Nu känner jag att mitt huvud inte orkar mer, så nu får jag sluta skriva. Men det är gott att få ur sig lite. Även jag måste få klaga över min hälsa ibland.

Ha en skön fredagskväll, alla vänner!(null) 

 

 

3 Maj 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida