DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Jaha, va säger man?

Väntar och väntar på att komma och få hjälp på psyk. Hade kontakt med dom idag, och fick reda på att jag får komma redan i april.......

Jag vill ha hjälp NU!!!!

Varför ska det vara så jävla svårt att förstå?!

Jag kan inte få hjälp med KBT, eftersom jag äter för mycket "tunga" mediciner. Ja vem har gett mig dom då?????? Man kan faktiskt inte skriva ut sånt till sig själv.

Jag var på bedömningssamtal den 2 januari, men nu ska jag vänta på en ny läkare som börjar arbeta där i april och som ska göra en ny bedömning av vad som ska göras. Jag fattar nada. Ska det bli en bedömning av bedömningen eller vad?

Är inne i en period, där det snurrar så enormt mycket tankar i huvudet. Ska jag aldrig bli bra? Kommer jag att få tillbaka mitt arbetsminne? Kan jag någon gång mer koncentrera mig över en uppgift? Ska jag nånsin kunna göra köttfärsås och koka spagetti samtidigt? Ska jag kunna läsa igen? Ska jag någon gång mer kunna använda språket och hitta de ord jag behöver? Ska jag någon gång mer kunna vara igång en hel dag utan att känna mig som ett vrak klockan 6 på kvällen? Var, när, hur och av vem ska jag få hjälp?

Eller ska jag bara gå här sjukskriven och må skit?

Jag kommer inte ens ihåg när mina två barnbarn är födda...... Har lyckats boka in mentaltest på mina två valpar på Tildas födelsedag! Och detta upplyser min dotter mig om, när jag ber henne följa med på m-testet. "Nja, vi ska ju lixom fira Tilda då....."

Skäms man eller skäms man.

Jag promenerar (antingen 5 eller 10 kilometer) varje dag, gym-tränar två-tre gånger i veckan, spinner med Monica så ofta hon orkar och därtill kör jag core-pass hemma till dvd varannandag. Och detta ska göra att jag mår mycket bättre..... "Du kan aldrig få för mycket av fysisk aktivitet, då försvinner stresshormonerna..."

Här har varken stresshormoner eller nåt av alla de 20 överflödiga kilona försvunnit. Va fan e d för fel på mig???

30 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 4 kommentarer
Kortsemester

Janne har varit ledig i 4 (!!!!!) dagar.

Vi tog chansen att åka ut med husbilen. Valet föll på Isaberg. Varför inte åka lite skidor?! Det var längesedan.

Sagt och gjort. Janne plockade ner skidorna från vinden. Jag provade mina pjäxor. Trodde aldrig dom skulle passa med alla extra kilo jag lagt på mig. Men det gjorde dom!

Vi körde upp torsdag middag efter små missöden, t ex avbruten nyckel till bodelen på husbilen. Nu står det 1-1. Denna andra nyckeln bröt jag. Alltså ingen extranyckel. Efter mycket krånglande fick Janne upp garaget på husbilen, så vi kunde packa in. Vattnet fyllde vi på direkt i tanken. Toalåset bröt Janne upp. Det är väl inte mycket att själva där?

Vi kom upp till Isaberg och ställde upp husbilen och fixade lite. Ärtsoppa med varm punch intogs före besöket i skidbacken.

Kvällsåkning mellan 17.30 - 21.30. Det blev -1 timme, då vi stod i kö, för att köpa skipass. Mycket irritation i kön vill jag lova.

Så var det då dags. Redan i kön observerade jag de andras konstiga skidor..... korta, breda och runda längts fram. Mina såg plötsligt ut som längdåkningsskidor, det fick jag bekräftat i "Vinterstudion" på lördagen och söndagen sen. Inte heller någon hade sådana pjäxor som jag, skiddressen var också udda.

Ja ja, skit i det, nu ska det åkas!

Jag får som en bred lagårdsvägg nerför pisten, helt utan förmåga att svänga och bromsa. Hur fan gör man? Hur jag än försökte gick skidorna precis som dom själva ville. Jag var ärligt talat skiträdd!

Vid eftertanke kunde jag konstatera att jag inte åkt skidor sen 2002. Skidorna inhandlades 1992.  Inte konstigt, att det gick som det gick och att det såg ut, som det såg ut.

Hur det än var, blev det ett par åk i pisterna. Men den mysiga känsla, som jag kom ihåg från förr, infann sig icke. Jag var för rädd helt enkelt.

Det går inte, att ge sig på röda pister om man är lite osäker, men i Isaberg råder stark avsaknad på grönt och blått. Tyvärr. (Barnbacken var stängd...)

På fredagen gick vi i stället en långpromenad med hundarna. Vi gick bort till golfbanan, där hundarna kunde härja fritt och husse och matte kunde stanna och njuta medhavd (lite VÄL spetsad) glögg. Det var underbart väder och när vi kom tillbaka tände vi grillen och satt ute i ett par timmar och grillade korv och bara njöt.

Melodikrysset var första utmaningen på lördagen. Det höll på att gå åt fanders, men vi tror vi gissade rätt på en osäker fråga. Får se om vi vinner.

Det blev ingen skidåkning idag. Janne hade väldigt ont i ryggen efter en totalvurpa i svart pist. Jag åkte också svart pist, men lyckades på något sätt stå på benen. Jag tror det hänger på skidorna.

Eftermiddagen bjöd på underbart väder och det blev ett par njutningsfulla timmar runt grillen. Ibland är det gott att leva.

På måndagen ringde dom från vuxenpsyk och ville, att jag skulle gå och ta om en del prover, vars resultat dom inte var nöjda med. Jag blev så ställd, så jag kom mig inte för att fråga, vad det var som var fel. Jag trodde, att proverna var OK förra gången.

Nu är jag bara rädd, att hamna i en cirkus av olika teorier igen. Nya mediciner som ska testas ihop med nya tänkbara diagnoser. Det är så himla jobbigt. Jag mår ju ganska bra med de mediciner jag har idag, så länge inget oförutsett händer eller planer blir ändrade eller någon kräver något av mig. Att inte hjärnan fungerar längre har jag börjat vänja mig vid. Nu vill jag bara ha hjälp med strategier, hur jag ska möta olika situation och lära mig att känna, när det håller på att gå snett.

Säkert tycker min omgivning att det är jobbigt med mitt dåliga minne. Vi snackar inte ens teflon här, Jag vet inte vad jag ska kalla det. Koncentrationsförmågan, blir jag väl mest lidande av själv. Sudoku är en svunnen tid, det går inte alls idag. Korsord går nödtorftigt. Filmer orkar jag sällan titta på; jag glömmer ju direkt vad som hände i förra scenen och då blir det lite svårt att få ihop handlingen. Fast vissa dagar går det bättre.

Jag måste hålla igång min träning och mina promenader. Blir av med massa stresshormoner då. Träningen kan vara lite knölig ibland. Är jag på gymmet, tappar jag nästan alltid räkningen på antalet repetitioner jag gör, det räcker att jag råkar titta på någon annan som tränar, så är det kört.

Underbara Monica tar med mig på spinning, fast det är något av det värsta jag vet - -men skönt efteråt. Där ska jag komma ihåg, att dra upp trampan, pressa ner den, dra in naveln, släppa ner axlarna, vara lös i armarna, andas ordenligt och blåsa ut riktigt, och så ska jag cykla fort som fan samtidigt. Det är minst sju saker för mycket på en gång.

Nästa gång ska jag koncentrera mig på naveln tror jag, så får det bli som det blir med det andra. Monica är ju sjuksköterska, så hon ska väl kunna ta hand om mig när jag rasar ihop av både fysisk som psykiskt utmattning.

Men fan den som ger sig! Heja mej!

22 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Eftertanke

Ja, idag har jag varit med Monica på hennes tredje cellgiftbehandling. Det är inte lätt att stå jämte någon, som fått ett cancerbesked. Vad säger man????  Det finns inget värre än plattityder. Frågar man någon, vem som helst, hur personen mår, så får man fanimej vara beredd på att ta svaret.

Jag beklagar å det djupaste, att Monica fått cancer. Fy fan va orättvist. Denna supervarma, underbara, roliga, vältränade människa drabbas av denna jävla orättvisa sjukdom! Man kan bara gråta med, skratta med, träna med och vara tillsammans med och stötta så gott man kan. Men kom inte med några plattityder. Jag tror det är jätteviktigt att (alltid) vara ärlig.

Man säger, att alla runtom måste vara starka och stötta. Men jag tror, att det även är viktigt att alla vi runtom också kan visa, att detta påverkar oss otroligt. På olika sätt naturligtvis, beroende på en massa omständigheter. Är du make, barn, vän eller arbetskamrat, så självklart reagerar man olika. Men det gäller att stötta varandra, det måste väl kännas skönt för Monica också, att känna att det finns människor nära henne, som påverkas av detta. Jag menar inte, att Monica, ska trösta. Inte alls. Men det måste kännas skönt, att inte vara ensam i detta elände. Då tror jag att man kan känna sig starkt.

Tillsammans fixar vi detta. Det bara MÅSTE vi. Alla nära påverkas ju. Det gäller bara, att våga visa det.

Jag hoppas jag har rätt i min filosofi. Så skulle jag vilja känna. Att man har massor av människor runt sig som verkligen bryg sig. Tillsammans är vi starka. Tillsammans besegrar vi denna jävla sjukdom. Och man ska inte måla fan på väggen. Hur många blir inte hur bra som helst idag? Det är inte som för 10, 20 år sedan. Forskning och kunskap har inte avstannat. Tvärtom. Idag har man väldigt stora förutsättningar för att bli bra. Och Monica tillhör den kategorin.

Med sin livsglädje, sin härliga familj och egna fysiska goda förutsättningar kan det inte bli annat än bra.

Om ett år tränar jag och Monica ihop, med hennes hjälp har jag blivit en fena på spinning - hm...... - och vi går på hundpromenader och njuter av livet. Bara så ni vet! Tack Monica för en fin dag!

16 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 4 kommentarer
Lördag-söndag

Janne har jobbat både lördag och söndag, vilket innebär, att jag fått plocka väck julsaker, städat, tvättat och strukit själv.

Och nu är jag såååååå trött. Hade planerat in en mils promenad antingen lördag eller söndag, men så blev det inte. En halvmil idag är allt jag orkat göra. Förstår inte varför jag är så himla trött.

Jag tycker det är så tråkigt när Janne jobbar helgen, jag mår så himla dåligt då, och känner mig så ensam. Han arbetar ju nio timmar varje dag, plus körning till och från arbetet och en timmes lunch, dvs han är borta 11 timmar varje dag. Och sen är han trött när han kommer hem vid halv åtta. Och det förstår jag. Det är svårt då, att begära, att han ska hjälpa till hemma.

Men trots, att jag går hemma varje dag, orkar jag inte med "allting" själv. Hjärnan arbetar 110% alltid, så jag blir jättetrött helt utan att göra något. Åh Gud, vad jag önskar att det blev ett slut på detta.

Men jag har varit ute på en 5-km-promenad i em, och då känns det lite bättre. Några av stresshormonerna försvinner på vägen. Nu bara trött.

Janne håller på att värma lite mat - rester dvs glöggkokt karré - sen är frågan hur länge jag håller mig vaken.

Idag är en riktigt pissig dag.

13 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Vilken dag och sicken vicka!

Ja, jösses, var har denna veckan tagit vägen????

Tror, att jag sov bort hela måndagen. Var jättetrött efter helgens bravader i Göteborg.

I tisdags hade jag bästa Monica på besök. Så himla roligt och härligt, att snacka bort nån timme och dricka  lite kaffe i all enkelhet. Vi bestämde oss för spinning på onsdagsförmiddagen och nästa onsdag, ska jag med Monica på cellgiftsbehandling. Och då ska ni få se på f-n!!! Då ska jag ta fram exorcisten i mig och tillsammans med cellgiftet under välartikulerade eder och fula grimaser ska jag driva ut den jävla cancern ur en av mina bästa vänner! We will win!!!

På tisdagseftermiddagen var lilla Enya här. Det är en liten dvärgschnauzer som haft otur under sitt korta liv. Hon drabbades tidigt av diabetes med allt vad det innebär; sprutor flera gånger om dagen, noggran kost. Hon har fått operera bägge ögonen, då hon höll på att bli blind. Men hon håller humöret uppe och skäller på alla hon får tillfälle att skälla på.

I onsdags tränade jag och Monica spinning en timme. Jag fattar inte, att Monica orkar. Där sitter hon framför mig och trampar, till synes helt oberörd, samtidigt som hon peppar mig fram till flera nära-döden-upplevelser. Hur orkar hon? Men det känns skönt efteråt, det måste jag erkänna.

Klockan ett träffade jag sedan Terese och barnen på Vallarna i Falkenberg. Vi trotsade regnvädret och gick ett par kilometer med hundarna, sen hälsade vi på alla djuren och testade alla leksaker, och sen satt vi som protest ute i regnet och fikade. Men mysigt hade vi!

På torsdagen sov jag länge och sen tog jag det bara lugnt. En halvmils promenad med hundarna i rask takt och sen fick jag besök av min lilla pappa, som ville ha hjälp med att plocka ut sina vinster från Miljonlotteriet. En del har tur!

Och idag... Vilken dag!!! GUUUUUUD vad jag mår bra. Fast du är jag trött, det måste jag erkänna. Gick upp i tid, kom till Friskis o Svettis kl 9. Körde en omgång i gymmet, härligt, hoppade med på ryggpasset kl 10, härligt, satte mig i bastun efteråt och bara njöt, underbart.

Sen fram till stan och lånade nya ljudböcker, lämnade min telefon för reparation för andra gången, hm....., köpte nya träningskläder och handlade. Sen for jag hem till vovsen och tog dom på en rask femkilometare. ÅÅÅHHHHHH vad härligt! Svetten stänker ända upp till Leksand tror jag - och ni tror det är nederbörd ha ha ha - och jag mår så bra.

Nu ska hundarna få mat, jag ska göra i ordning i köket, för att sedan laga mat till maken - jag har fått det i uppgift. Det blir glöggkokt fläskkarré med kanel, potatis vänd i smör och bladpersilja och en sallad på morötter och russin. Janne sa, att jag kunde göra nån laxrätt, men va fan, ska jag laga maten, måste väl jag få bestämma!!!

Ha en skön kväll och en härlig solig helg, alla vänner!

 

11 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Helgen som varit

Sitter i köket efter intagen frukost och orkar inte ta mig i kragen och klä mig, bädda och plocka i ordning. Det känns mycket roligare att ta datorn och skriva lite.

Helgen som gick, var det MY DOG i Göteborg. Självklart skulle jag dit. Tog husbilen och drog. Skulle för första gången i mitt liv ställa ut min första egenuppfödda hund på internationell utställning!

Kom till campingen, checkade in, ställde upp husbilen, kopplade till ström, piffade kuddar, tände ljus, fyllde fruktskål och satte mig i soffan med hunden jämte mej och njöt. Detta är livet!

I väntan på min väninna Annette från Bengtsfors, tog jag och Lova en promenad och hann lagom tillbaka till husbilen, då Annette anmälde sin ankomst.

Praktiskt att Annette körde bil ner, så behöver jag inte ta husbilen till utställningen. Är dock alltid lite orolig, om Annette kommer fram eller inte - bilen är av årsmodell äldre, ej superfräsch, dånar misstänkt från ljuddämparen osv. Men nerför backen från campingen till mässan ska vi väl kunna ta oss och det är ju det viktigaste.

Och så är det ju så härligt med tjejsnack, något som jag saknar väldigt när jag går här hemma själv hela dagarna.

På lördagsmorgonen var jag jättenervös. Fattar inte! Har inte varit nervös inför en utställning på flera år. Men nu var jag så jag nästan tänkte stanna hemma.

Nåja, vi kom iväg. Annette brottades en stund med säkerhetsbältet för att kunna sätta fast det. Men det är av någon anledning inte lätt att hitta fästet, varför Annette gav upp. " Det är inte långt å va fan inte mer än ett par hundra spänn i böter".

När vi kört ung en km, börjar ett blått ljus fladdra i bilen och någon signalerar åt oss att stanna. Aldrig har väl ett bilbälte åkt fram så fort och jag höll fast det mellan sätena med en fullständigt oskyldig min i ansiktet.

Annette hissade ner rutan, två polismän kom framstörtande - en på var sida bilen. Vänster polisman tittar in, ser två helt oskyldiga morgonfräscha kvinnor 50+ och utbrister " Åh, förlåt, fel bil, vi ber om ursäkt, varsågoda kör, förlåt, fel bil" och så springer dom tillbaks och far iväg med polisbilen. Puh och massor av lättat skratt, man e ju trots allt lite ögontjänare.

Utställningen gick bra, nervositeten la sig innan jag skulle in i ringen. Lova skötte sig utmärkt och fick priset "Very Good", vilket inte renderar till någon plats i bästa tikklass, men man kan bli plaserad i sin åldersklass, om där inte finns tillräckligt med hundar som fått priset "Excellent".

Vi stannade kvar ett par timmar efter Lova varit i ringen, shoppade och tittade på allt och alla.

När vi kom ut till bilen, hade lastat in min tunga bur och stolar i bagaget och hundar i en bur i baksätet, upptäcker jag, att vi har punktering. Däcket står helt på sock, vänster framhjul. FAAAAN!

Vi var tvungna, att leta upp en plats i p-huset, där det var flera platser lediga jämte varandra - och det är lätt, med ett ca 10.000 besökare på mässan.....

Men vi lyckades, och jag stod och stoppade bilar medan Annette backade in på plats. Sen var det bara, att kavla upp ärmarna, lasta ut min tunga bur och stolar ur bagaget och leta fram reservhjul, domkraft och verktyg. Och så var det det här med att få loss hjulbultarna.

Det är i dom här lägena, man önskar att man befann sig på den tiden, då det fortfarande var så, att alla män stannar och frågar om dom kan hjälpa till. Eller utstrålade vi sån kraft och styrka, att dom insåg, att vi skulle klara det själva?

Det gjorde vi.

Nästan.

Med mina 90 kg hoppandes på fälgkorset, fick jag så småningom loss alla bultar och Annette fick éfter mycket hackande i rosten under bilen fast domkraften.

Voilá!

Bilen upphissad, bultarna väck - då lossar inte däcket från navet!!!Och där gick vi bet. Ingen hammare ingenting att banka med och inte tillräcklig kraft i sparkarna.  Jag ringde Janne och Annette ringde sin bror. Tips, tack!!!

Det är då undret sker! En man stiger fram! Han hör ju vad vi pratar om i telefonerna, pekar på däcket, sig själv och sin kängabeklädda fot. Vi nickar. Han sparkar med hela sin kraft till däcket. Och se! Det lossnade! Tack tack tack!

Av med däcket och på med nödhjulet, bultar skruvas fast, bilen hissas ner, bultar spänns. Den tunga vagnen lastas in samt stolar. Däcket tomt....... Ja i alla fall nästan. Vi bestämde oss, för att försöka ta oss till första bästa mack, men var ligger den?

Jag jagar fatt på en göteborgare och frågar. Mycket trevlig kille. Säger att det ligger en mack på St Sigfridsplan. Tror jag inte, säger jag. Jag har letat där vid ett tidigare tillfälle. Då hänvisar han till Mölndal och beskriver vägen noga.

Jag springer till Annette, men precis när vi skall köra, tutar det bakom oss och där står den trevlige killen och viftar. Han har kommit på en närmare mack. Gulliga han!

Vi hittar dit. Annette går in för att handla på macken, jag fyller nödhjulet och då ringer Janne. Fyll även det punkterade däcket, så kan Annette ha det i reserv på hemvägen.

FAAAN. Ut med den tunga buren och stolar. Upp med det skitiga punkterade däcket och fyller det med luft. I med däcket igen. Tunga buren och stolar in.

Då kommer Annette och har köpt en flaska FIX, som tätar och fyller punkterade däck.......

Tunga buren  och stolar ut. Tömmer däcket på luft, fyller med FIX, tillbaka med det i bagaget och tunga buren och stolar in.

Så kommer vi äntligen tillbaka till husbilen. Luften har hållit i nödhjulet, så allt är OK.

Vi sjunker ner i sofforna i husbilen, var sitt glas vin och pustar ut. Vilken dag!

Då ringer Janne och Annettes bror och undrar hur det gått. Vi berättar och bägge karlarna utbrister; "Men ni måste köra med däcket ni fyllt med Fix!!! Va faaaan!

Ja det kunde vi ju inte nu, men vi gick ut och tog ut min tunga bur och stolarna och vände på däcket i alla fall, även om vi förstod att det hjälpte föga. Och så in med tung bur och stolar igen. (Nu kan ni börja räkna....)

Men man lär sig. Nu vet vi allt detta till nästa gång. Då blir det rätt från början.

Vi somnade kl 20 den lördagskvällen. Totalt slut var vi båda två.

På söndagen flöt det emellertid bra allting. Inga missöden med bilen. Det gick jättebra för Lova, som visserligen "bara" fick Very Good i pris, men vann sin klass i avsaknad av "excellenthundar". Terese, dottern, som var med oss idag, förklarade att Lova blev BBDS - bäst bland de sämsta.... ha ha ha

Att jag sen fick äran att visa den vackra valpen Pixbo Title "Leo" i BIS-finalen gjorde inte saken sämre. Tyvärr ingen placering, men det är inte var dag man är i stora finalringen!

Så förutom att minneskortet i kameran pajjade, så var det en härlig händelserik helg!

 

10 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 3 kommentarer
Skakad och störd

Idag är det en riktig b-dag. Bedrövlig, betungande, beklämmande och barnpassande.

Var på öppenpsyk igår för bedömning. Min käre make var också med. Fick träffa en ny läkare, som läst om mig och mina problem, och nu ville höra mig själv berätta.

Därefter fick jag svara på hans frågor, vilka jag ibland inte riktigt förstod, men jag gjorde mitt bästa.

Han ansåg, att jag - precis som man kan gå från förkylning till luftrörskatarr till lunginflammation - har gått från blandad ångest till G.A.D till psykisk störning. Den behandling jag fått tidigare har varit korrekt, så ingen skugga över det, men frågan är, om det finns så mycket mer att göra.

Jag har själv begärt hjälp med KBT - kognitiv beteendeterapi - för att jag tror det skulle passa mig. Så inom kort ska jag bli kallad till psykolog för behandling och så får vi se vad hen säger. Doktorn gav mig inga större förhoppningar om att bli bättre, nu gäller det, att få till medicineringen så jag mår så bra som möjligt, och det tror jag att jag gör nu. Sen få hjälp med strategier att klara min dag så bra som möjligt. Han var väldigt tveksam till, att jag skulle kunna återgå till arbetet.

Men hoppet är det sista som  överger en, sägs det. Får jag inte börja arbeta igen, får jag inte ta fler valpkullar, vilket var det mest fantastiska jag varit med om. Och går jag bara hemma, tappar jag all socialkontakt, för det är ingen som kommer hit. Alla gamla bekanta är som bortblåsta. Fast många har jag nog blåst bort själv, när jag nu aldrig klarar av, att bjuda hem folk. Och då är man kanske rädd att störa......

Ja ja, besviken, beklämd, skakad och störd känner jag mig.

MEN

i eftermiddag blir det bästa B:et: barnpassning! Då kommer Casper och Tilda medan mamma Terese är och springer på Galgberget. Ett par timmar blir det. Alldeles lagom. Det orkar jag med. Sen ska jag packa inför ett par dagar i Göteborg med bästa Annette och MY DOG.

Så vad har jag och klaga på egentligen. Jag är ju alldeles normal - fast lite störd, ha ha ha

3 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida