DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
30
<<
Juni (2020)
>>


Året som var

Ja, nu är det bara några timmar kvar av 2019. Jag hoppas, att du haft ett bra år.

Mitt eget 2019 har varit det jobbigaste året på länge. Mycket beroende på att jag aldrig lär mig, att jag måste planera in vilodagar.

Fast det är ju inte alltid det går.

Min ålderstigne far sålde sitt hus och flyttade till lägenhet. Självklart hjälpte vi honom med allt. Självklart. Det blev några intensiva månader. Definitivt ingen vila. Och utmattningen kom som ett blev på posten - inte PostNord utan via mejl.

Direkt efter pappas flytt, blev min lika ålderstigna mamma dålig och hamnade akut på lasarett. Det var nu dags att sätta in hemtjänst till mamma. Jag var helt slut. Hade inte klarat den perioden utan hjälp av en av mina bästa vänner. Fick hjälp med vårdplanering, läkarbesök och hembesök av handläggare från kommunen. Tack, tack, snälla❤️ Har inte mycket minne av den perioden. 

Sommaren blev lika jobbig. Var helt slut i huvudet. Jag var väl medveten om det, och ändå..... jag bokar in det ena efter det andra. Inga stora saker, men jag glömde det viktigaste; vilodagar.

När själen är slut, blir minsta sak jättejobbig, och jag tål ingenting. En jättetrevlig kväll med goda vänner blev droppen och jag låg helt däckad. Sååå trött. 

Och varje gång man hamnar i utmattning, tar huvudet skada. Skada är kanske fel uttryck. Hjärnan ställer vissa saker i energisparläge. T ex minnet, simultanförmågan, snabbhet, förmågan att planera o organisera, inlärning.

Man säger mig, att minnet ska komma tillbaka, men jag tvivlar. Och jag tycker det är väldigt jobbigt. Mamma är ju dement, och det är bara att erkänna, att ibland blir jag fruktansvärt irriterad på henne - fast jag vet så väl, att hon inte kan hjälpa det.

Det får mig givetvis, att fundera på, hur mina nära reagerar på mig. Jagkommer inte ihåg, 
jag orkar inte, det jag gör blir väldigt ofta fel, allt går väldigt sakta.

Trodde hösten skulle bli bra. Inte mycket inplanerat, utan det kan bli mycket avkoppling.

Då inträffar en tragedi i vår närhet, en tragedi som får mig, att må mycket dåligt. Två människor dör med en månads mellanrum, en kvinna och en man. Jag hamnar mitt i detta. Inga anhöriga finns och jag blir närmaste kontakt till mannen, som hamnat på sjukhus. 

Ingen tvingade mig till detta, utan jag erbjöd mig hjälpa till, för jag tyckte så synd om honom.

Det blev ett avsevärt tyngre jobb än jag kunde tänka mig. Mitt eget fel, men jag kände bara, att någon måste ju hjälpa till. 

Det här med vilodagar fanns inte. Det gick inte. Sjukpersonalen ringde ju. Telefonkontakter med hemvårdsförvaltning, socialen och begravningsbyrå.

Så dör även mannen. Så tragiskt och jag mår så dåligt av alla tankar runt detta. Men nu kunde jag i alla fall släppa all inblandning. Ja nästan i alla fall.

Då kommer den här jävla julen. Vart man än vänder sig, så pratas det jul. Affärerna är pyntade, radion spelar bara julmusik, tv:n visar Ernst som pyntar och lagar mat.

Och det stressar mig så in i h-vete. Vi firar nästan inte alls. Har bara bonussonen, far och mor här på julafton. På juldagen är vi hemma hos dottern - jättemysigt. 

Och ändå har jag fullständig panik. Vill bara fly. Hoppa över helgen. Åka till husvagnen. Bara vara själv med maken. Men jag kan ju inte låta mamma o pappa sitta själva, ensamma på var sitt håll.

Så det blir lite pynt, en liten granoch lite, lite julmat, som maken lagar. Men denna förväntansångest (ångest över ångest som förväntas komma) knäcker mig. När julafton kommer är jag jättetrött. Och då ska jag ta hand om mamma, som även hon blir extra förvirrad, när vardagens rutiner bryts. Och dom ska sova över. Jag kan inte vila alls.

Sen en underbar dag hos dottern med hela vår röriga familj. Min före detta man och hans fru - bland vår bästa vänner - mina fd svärföräldrar, mina föräldrar, svärson, bonusson och barnbarn och sex hundar. Stökigt, stojigt, roligt och såå tröttande. Ändå hade jag för en gångs skull kommit ihåg öronproppar, eftersom ljudkänsligheten stiger med stress o ångest. 

Men juldagen var väldigt lyckad. Och på annandagen skulle vi till husvagnen och bara njuta och vila. 

Men så blev det inte.

Maken väckte mig kl 18.30 på annandags kväll och frågade, om jag inte skulle vara uppe en liiiten stund....... . 

Nästa år ska jag lära mig det här med vilodagar. Jag måste. 
Nästa år ska jag lära mig säga ’nej’. Jag måste.
Och jag måste inte förklara varför. Dom som känner mig måste förstå, att hos denna kärringen är det inte som det har varit, det är betydligt värre🤪😂

Vill önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR. Var rädda om varandra, men mest om er själva, annars kan man inte rädda andra😍

Ha det!❤️

31 December 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Tandläkare

Jag har varit hos tandläkaren.....igen.....eller rättare sagt tandhygienisten. Jag är inte rädd för det heller, tycker tvärtom, att det är skönt.

Och jag är väldigt avslappad när jag är där....... eller tydligen inte🙄

Hon inledde med att kolla fickor. Inga problem. Och snabbt gick det. Sen skulle hon ta väck tandsten och plockar då fram den där saken som liknar ett borr, istället för den där vanliga skrapan. Hon frågar om jag tycker den är obehaglig och det svarar jag -naturligtvis - nej på.

Så drar hon igång. Och ni vet ljudet😱 Det är så högt och ilande på något vis. Och medan vattnet från den här ultraljudtandstensborttagarapparaten skvätter över hela ansiktet, lyfter sig kroppen sakta i en båge över tandläkarstolen. Och i denna pilbågsliknande formation, står kroppen i, i många låååånga minutrar.....

Jag ..... avslappad🤔😬

I samma stund som apparaten tystnar och ilningssmärtan i tänderna släpper, rasar alla kilona ner med en smäll i stolen. Allt som flödar i ansiktet, är inte vatten, det är en ansenlig mängd svett oxå😬 men det syns ju inte. CD-skivorna i armhålorna döljs av den stora servetten/haklappen jag har på mig.

Går det bra, frågar hon.

Mmmm vischt, svarar jag med sugen i käften. Men vad bra jag är på att ljuga.....🙄

Och så börjar det igen.....

Efteråt sitter jag i bilen en lång stund, för att återfå lite krafter och börja andas normalt igen och få hjärtat att lugna ner sig. Ja, jag överdriver lite. Sååå farligt var det naturligtvis inte och tänderna känns så glatta o fina.

Så jag kör hem till min make. Min fine goe man, som stått ut med det här vraket i 16 år nu.
Vi, som trodde, att det ”bara” var lite panikattacker, som kom då i februari 2003.

Men så var det inte. Nästan halva tiden av vårt förhållande, har han stått ut med en människa, som inte har några likheter med den han blev kär i för  34 år sedan.

Att han har orkat. ❤️

Alla de planer vi hade för vår framtid, har vi fått ändra på. I stället har han fått ta hand om mig, när jag rasat ihop i tid o otid. 

Att han har orkat.❤️

Alla de gånger, han försökt få mig, att tänka annorlunda, när mina illvilliga tankar talar om för mig, allt hemskt som ska hända. Allt hemskt, som andra tänker och pratar om mig. Allt som jag tror, att jag inte klarar av. När mina knasiga känslor talar om vilken ointelligent, trög, förvirrad människa jag är.

Att han har orkat.❤️

Tur, att han inte sett mina värsta stunder. Dom kommer ju oftast när man är själv. Alla hemska ångestfyllda förmiddagar, när man inte orkat ta sig ur sängen. Då jobbade han. Tur för honom😉 Finns nog en anledning, till att han jobbade sex dagar i veckan🙄 Att jag inte tänkt på det.....

Alla GADdare, skänker säkert sina nära, många tacksamma tankar.Hur skulle man klarat detta själv? HUR klarar sig alla psykiskt sjuka, som är ensammma. 

Oj, nu blev det mycket att fundera på, men det är kanske nyttigt, att ta sig en funderare då och då. Allt är inte självklart.

Ha det!❤️

10 December 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Prosit

Ja, vet ni vad? 

Jag är sjuk.

Ganska lätt att skriva om. Jag känner mig febrig. Jag har hosta. Känner mig ”tung” i luftvägarna. Orkar inget. Ligger bara och sover. Är väl nåt mitt emellan förkylning och influensa. 

Har släpat mig till duschen idag, för att åtminstone få bort lite av den gamla svettlukten innan jag fyller på med ny. 

Kände mig ganska fräsch precis när jag stängde av duschkranen, men började svettas igen när jag tvingade upp ena armen för att ta badhandduken. Det är inte mycket man tål.

Alla känner igen sig, och kan identifiera sig med detta.

Och jag känner mig ganska kaxig. Är plötsligt lika ”normal” som alla andra. Och lika plötsligt vågar de jag pratar med, fråga hur jag mår...... Och jag kan svara.

Och folk förstår.

Det känns härligt.

Lika härligt känns det att veta, att om bara ett par dagar - eller kanske en vecka.....max....- kommer jag att vara frisk.

Och sen är allt som vanligt igen....... precis som det varit de sista sexton åren......

Ha det!❤️

10 December 2019  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Ibland ljuger man om hur man känner

Jag har varit hos tandläkaren.....igen.....eller rättare sagt tandhygienisten. Jag är inte rädd för det heller, tycker tvärtom, att det är skönt.

Och jag är väldigt avslappad när jag är där....... eller tydligen inte🙄

Hon inledde med att kolla fickor. Inga problem. Och snabbt gick det. Sen skulle hon ta väck tandsten och plockar då fram den där saken som liknar ett borr, istället för den där vanliga skrapan. Hon frågar om jag tycker den är obehaglig och det svarar jag -naturligtvis - nej på.

Så drar hon igång. Och ni vet ljudet😱 Det är så högt och ilande på något vis. Och medan vattnet från den här ultraljudtandstensborttagarapparaten skvätter över hela ansiktet, lyfter sig kroppen sakta i en båge över tandläkarstolen. Och i denna pilbågsliknande formation, står kroppen i, i många låååånga minutrar.....

Jag ..... avslappad🤔😬

I samma stund som apparaten tystnar och ilningssmärtan i tänderna släpper, rasar alla kilona ner med en smäll i stolen. Allt som flödar i ansiktet, är inte vatten, det är en ansenlig mängd svett oxå😬 men det syns ju inte. CD-skivorna i armhålorna döljs av den stora servetten/haklappen jag har på mig.

Går det bra, frågar hon.

Mmmm vischt, svarar jag med sugen i käften. Men vad bra jag är på att ljuga.....🙄

Och så börjar det igen.....

Efteråt sitter jag i bilen en lång stund, för att återfå lite krafter och börja andas normalt igen och få hjärtat att lugna ner sig. Ja, jag överdriver lite. Sååå farligt var det naturligtvis inte och tänderna känns så glatta o fina.

Så jag kör hem till min make. Min fine goe man, som stått ut med det här vraket i 16 år nu.
Vi, som trodde, att det ”bara” var lite panikattacker, som kom då i februari 2003.

Men så var det inte. Nästan halva tiden av vårt förhållande, har han stått ut med en människa, som inte har några likheter med den han blev kär i för  34 år sedan.

Att han har orkat. ❤️

Alla de planer vi hade för vår framtid, har vi fått ändra på. I stället har han fått ta hand om mig, när jag rasat ihop i tid o otid. 

Att han har orkat.❤️

Alla de gånger, han försökt få mig, att tänka annorlunda, när mina illvilliga tankar talar om för mig, allt hemskt som ska hända. Allt hemskt, som andra tänker och pratar om mig. Allt som jag tror, att jag inte klarar av. När mina knasiga känslor talar om vilken ointelligent, trög, förvirrad människa jag är.

Att han har orkat.❤️

Tur, att han inte sett mina värsta stunder. Dom kommer ju oftast när man är själv. Alla hemska ångestfyllda förmiddagar, när man inte orkat ta sig ur sängen. Då jobbade han. Tur för honom😉 Finns nog en anledning, till att han jobbade sex dagar i veckan🙄 Att jag inte tänkt på det.....

Alla GADdare, skänker säkert sina nära, många tacksamma tankar.Hur skulle man klarat detta själv? HUR klarar sig alla psykiskt sjuka, som är ensammma. 

Oj, nu blev det mycket att fundera på, men det är kanske nyttigt, att ta sig en funderare då och då. Allt är inte självklart.

Ha det!❤️

6 December 2019  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida