Har haft några jobbiga dagar.
Har känt länge, att jag inte klarar av mitt jobb. Det blir alltför många fel och misstag, för att jag ska känna mig nöjd. Många säger att jag måste sänka ambitionsnivån, men hur gör man det?? Jag är uppfostrad med, att man ska göra sitt bästa och inte nöja sig med det näst bästa. Jag vill inte lämna ifrån mig ett arbete, som jag inte känner mig nöjd med. Och det försöker jag leva efter.
Då känns det för jävligt, att upptäcka, att i mitt arbete, som jag har lämnat från mig, i tron att allt är rätt och riktigt, poppar det upp de mest konstiga saker. Jag ser inte mina fel, jag kan inte läsa och kolla mig själv.
Jag vet fan inte hur jag ska göra. Men man ska vara glad och låtsas som det regnar. Man ska vara positiv och trevlig mot sina kollegor och sina arbetsgivare, och självklart mot de medlemmar, som kommer in med frågor och problem.
Men nu orkar jag inte längre.
Dessutom ska man vara glad och positiv hemma, för maken orkar inte längre med Helene, som hon varit de sista 9 åren. Och det begriper väl jag. Det är inte alls konstigt. Hade kanske känt likadant själv. Med det gör mig livrädd!!
Så förra veckan gick det inte längre. Panikattackerna kom tillbaka. Underbara arbetskamrater och arbetsgivare som tröstade och tröstade. Nu kände jag, att nu måste jag göra något.
Tog kontakt med psykiatrimottagningen för att få en tid hos min läkare där. Ja, naturligtvis skulle jag få vänta en månad. Men den andre läkaren där, hade tid redan på fredagen kl 8. Så fick det bli. Och han kan ju se allt om mig i journalen, så det skulle ju inte vara någon fara.
Jag sov inte en blund natten till fredagen. Skulle jag nu få rapa upp allt igen, skulle han fatta vad jag i mitt nu så virriga tillstånd pratar om??
Gick dit kl 8. Ingen där. Ny panikattack. Fan tål ingenting. Gick dit kvart över 8 igen. Då hade sjuksystern kommit. Hon beklagade, ingen visste var doktorn var. Hon skulle höra av sig så fort hon visste. Något hade blivit fel, fick ny tid halv elva.
Snälla arbetskamrater tog hand om rasad Helene. Halv elva fick jag så träffa min nya läkare. Eftersom jag var i väldigt dåligt skick, hade jag svårt för att berätta om mina problem. Hur som haver, så tyckte läkaren, att om jag nu blev sämre - trots väl inställd medicinering - så var det nog dags att byta medicin. Så jag fick nya tabletter och noggrann föreskrift hur dessa skulle tas. Återbesök om tre veckor
Går så till apoteket för att hämta ut min nya medicin. Då ställer sig personalen där väldigt frågande till dosen läkaren skrivit ut. Den ena var en medicin som man måste trappa upp, inte gå in med full dos direkt... Väldiga diskussioner personalen emellan, dom säger sin åsikt, men jag får naturligtvis bestämma själv......Hm
Går hem och laddar min medicinask. Bestämmer mig för att följa apotekets råd. Det går bra på lördagen, ganska bra halva söndagen, sen går jag i däck. Känner mig som en zombi, golvet rör sig, benen bär inte och jag är trött, trött, trött. Bara sover. Eftersom jag ska vara duktig, åkte jag in till jobbet på måndagsmorgonen och hämtade dator och en del pärmar. Tänkte, att jag arbetar hemifrån så gott det går.
Det gick inte alls. Bara sov. Fick sätta klockan, så att hundarna fick mat. Sen sov jag vidare.
På tisdagen åkte jag in till jobbet på morgonen, så himla trött. Arbetskamraterna skällde på mig - med all rätt, hur jävla dum kan man vara - och så skickade dom mig till psykiatrimottagningen igen. Stängt. Semester. En personal arbetade, en psykolog. Hon ringde upp min "gamle" läkare. Fick tag i honom i en skidbacke någonstans. Han sa i alla fall, att jag måste avbryta medicineringen direkt.
Och så fick jag ny tid hos min nya läkare på fredag.
Jag kan i alla fall stå på benen idag. Är inte lika trött. Men mår lika dåligt. Men jag har sju ljuvliga små valpar hemma som sätter lite guldkant på tillvaron. Och en människovalp - och en på g - som förgyller livet ännu mer. Jag ska försöka tänka på dom, och inte på allt jag upplever jobbigt, så får vi se vad som händer på fredag. Usch, nu har jag skrivit av mig. Skönt.