DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Nu börjar eländet igen

Varför, varför kan man inte få må bra?

 

Tycker, att det funkat bra med de nya medicinerna nu i en och en halv vecka. Igår skulle jag dubbla dosen på den ena medicinen och idag kan jag knappt stå på benen. Det finns inte en möjlighet, att fokusera på något. När jag skriver på datorn, är det som att kika genom en hushållsrulle.

Jag bävar när jag tänker på, att jag ska ha en trimhund med mig hem idag, folk kommer och ska titta på valparna, vi måste städa ikväll, för i morgon ska jag passa Casper och i helgen invaderas vi av valpköpare. Jätteroligt, men hur ska jag orka? Och hur ska jag samla mig att svara på deras frågor.

Jag måste sätta mig - vid något vaket tillfälle - och skriva ner alla mina egna frågor och tänkbara svar, på deras frågor, så jag har något att fuskläsa på.

Det jag gruvar mej mest för just nu, är att köra hem. Det bara snurrar i huvudet och jag orkar knappt hålla ögonen öppna.

Jag hoppas innerligt, att detta bara är en tillfällig biverkning, så att detta så småningom verkar vara en medicin som fungerar och hjälper. För just nu orkar jag ingenting. Tack och lov, har jag förstående medarbetare, som kommer in och frågar hur det här.

Nu ska jag hem med trimhund och till 8 vovvar som står och väntar på mat.....

23 Februari 2012  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Det rullar på

Veckan som gått har varit jobbig, men jag tror det börjar rätta till sig. Fick ju sluta direkt med medicinen, som jag mådde så dåligt av, och efter ett par dagar kände jag mej lite bättre. Men. Den nya medicinen, skulle ju bl a ersätta en gammal, som jag samtidigt då skulle sätta ut (avsluta) under en period av 10 dagar. I helgen satte ångestattackerna in och natten mellan lördag och söndag var frukansvärd. Och inte förrän då, kom jag på, att nu hade jag ju ingen medicin mot ångestattackerna, så på söndagen blev det till att åka till Falkenberg och lösa ut ny medicin. Dessa tabletter har jag aldrig provat förut, så nu får vi se hur det går. Valparna ja.... Don har fått flytta ut i vardagsrummet. Första natten fick dom vara i sin valplåda. Tyckte det räckte med, att dom fick känna in atmosfären i vardagsrummet och alla nya ljud och dofter. Men på lördagen öppnade jag lådan och dom fick komma ut i hagen. Blev imponerad, när jag upptäckte, att alla valparna var tydligt påverkade av Michael Jackson.... alla kunde moonwalk. Ingen kunde ta sig framåt, alla gick baklänges. Fascinerande. Majken var väldigt orolig första natten och visste inte vad hon skulle ta vägen. Hon kunde gå in och ut till valparna, hon kunde gå och lägga sig var hon ville, men hon ägnade hela natten åt, att hämta mjukisleksaker och gräva ner bland alla kuddar och filtar hon kunde hitta... Inatt har det varit lugnare, så nu har hon nog funnit sig till rätta. Och valparna har börjat busa med varandra. Man kan sitta och titta på dom hela tiden....
13 Februari 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Det går upp och det går ner

Har haft några jobbiga dagar.

Har känt länge, att jag inte klarar av mitt jobb. Det blir alltför många fel och misstag, för att jag ska känna mig nöjd. Många säger att jag måste sänka ambitionsnivån, men hur gör man det?? Jag är uppfostrad med, att man ska göra sitt bästa och inte nöja sig med det näst bästa. Jag vill inte lämna ifrån mig ett arbete, som jag inte känner mig nöjd med. Och det försöker jag leva efter.

 Då känns det för jävligt, att upptäcka, att i mitt arbete, som jag har lämnat från mig, i tron att allt är rätt och riktigt, poppar det upp de mest konstiga saker. Jag ser inte mina fel, jag kan inte läsa och kolla mig själv.

Jag vet fan inte hur jag ska göra. Men man ska vara glad och låtsas som det regnar. Man ska vara positiv och trevlig mot sina kollegor och sina arbetsgivare, och självklart mot de medlemmar, som kommer in med frågor och problem.

Men nu orkar jag inte längre.

Dessutom ska man vara glad och positiv hemma, för maken orkar inte längre med Helene, som hon varit de sista 9 åren. Och det begriper väl jag. Det är inte alls konstigt. Hade kanske känt likadant själv. Med det gör mig livrädd!!

Så förra veckan gick det inte längre. Panikattackerna kom tillbaka. Underbara arbetskamrater och arbetsgivare som tröstade och tröstade. Nu kände jag, att nu måste jag göra något.

Tog kontakt med psykiatrimottagningen för att få en tid hos min läkare där. Ja, naturligtvis skulle jag få vänta en månad. Men den andre läkaren där, hade tid redan på fredagen kl 8. Så fick det bli. Och han kan ju se allt om mig i journalen, så det skulle ju inte vara någon fara.

Jag sov inte en blund natten till fredagen. Skulle jag nu få rapa upp allt igen, skulle han fatta vad jag i mitt nu så virriga tillstånd pratar om??

Gick dit kl 8. Ingen där. Ny panikattack. Fan tål ingenting. Gick dit kvart över 8 igen. Då hade sjuksystern kommit. Hon beklagade, ingen visste var doktorn var. Hon skulle höra av sig så fort hon visste. Något hade blivit fel, fick ny tid halv elva.

Snälla arbetskamrater tog hand om rasad Helene. Halv elva fick jag så träffa min nya läkare. Eftersom jag var i väldigt dåligt skick, hade jag svårt för att berätta om mina problem. Hur som haver, så tyckte läkaren, att om jag nu blev sämre - trots väl inställd medicinering - så var det nog dags att byta medicin. Så jag fick nya tabletter och noggrann föreskrift hur dessa skulle tas. Återbesök om tre veckor

Går så till apoteket för att hämta ut min nya medicin. Då ställer sig personalen där väldigt frågande till dosen läkaren skrivit ut. Den ena var en medicin som man måste trappa upp, inte gå in med full dos direkt... Väldiga diskussioner personalen emellan, dom säger sin åsikt, men jag får naturligtvis bestämma själv......Hm

Går hem och laddar min medicinask. Bestämmer mig för att följa apotekets råd. Det går bra på lördagen, ganska bra halva söndagen, sen går jag i däck. Känner mig som en zombi, golvet rör sig, benen bär inte och jag är trött, trött, trött. Bara sover. Eftersom jag ska vara duktig, åkte jag in till jobbet på måndagsmorgonen och hämtade dator och en del pärmar. Tänkte, att jag arbetar hemifrån så gott det går.

 Det gick inte alls. Bara sov. Fick sätta klockan, så att hundarna fick mat. Sen sov jag vidare.

På tisdagen åkte jag in till jobbet på morgonen, så himla trött. Arbetskamraterna skällde på mig - med all rätt, hur jävla dum kan man vara - och så skickade dom mig till psykiatrimottagningen igen. Stängt. Semester. En personal arbetade, en psykolog. Hon ringde upp min "gamle" läkare. Fick tag i honom i en skidbacke någonstans. Han sa i alla fall, att jag måste avbryta medicineringen direkt.

Och så fick jag ny tid hos min nya läkare på fredag.

Jag kan i alla fall stå på benen idag. Är inte lika trött. Men mår lika dåligt. Men jag har sju ljuvliga små valpar hemma som sätter lite guldkant på tillvaron. Och en människovalp - och en på g - som förgyller livet ännu mer. Jag ska försöka tänka på dom, och inte på allt jag upplever jobbigt, så får vi se vad som händer på fredag. Usch, nu har jag skrivit av mig. Skönt.

8 Februari 2012  | Länk | Mitt liv | 5 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida