DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


En käftsmäll...

Måste bara få skriva av mig.

Var på banken idag. Som vanligt var jag jättenervös innan över allt som eventuellt kunde väntas av mig. 

Ja, jag vet.  Jättelöjligt och helt omotiverat, men jag kan inte få bukt med tankarna i huvudet.

Kvinnan vi skulle träffa på banken är jättetrevlig, hjälpsam, serviceminded och bra på alla sätt. 

Tyvärr - för där kom käftsmällen.

Förr var det jag som satt vid ett skrivbord och jobbade.

Förr var det jag, som kunde svara på alla frågor.

Förr var det jag, som kunde fixa allt, så kunden blev nöjd - åtminstone för det mesta.

Förr var det jag, som med glädje hjälpte till med allt.

Förr var det jag, som lätt hittade bland alla program på datorn, lätt hittade det som efterfrågades.

Men det var förr. Nu känner jag mig helt värdelös. Jag kan ingenting längre. Huvudet vill inte längre. Jag blir alldeles svett av att uppge mitt mobilnummer, ibland kan jag det, ibland har jag ingen aning.

Jag skulle aldrig kunna lösa ett problem för någon längre, för jag fattar inte hur jag ska göra. Kan inte göra något längre tillsammans med någon annan, av rädsla att göra fel. Tål inte ens, att någon tittar på mig när jag gör något, vad det än är. Jag blir skitnervös.

Så fort jag ska göra något kommer paniken. Varför vet jag inte. Och hur ska jag då kunna förklara för någon.

Och dessa grubblerier över allt, som jag inte behöver bry mig om egentligen. 

Och sorgen över att inte kunna ha barnbarnen hos mig så ofta som jag egentligen skulle vilja. Jag orkar inte. Det finns inte på kartan. Och ändå är de, de finaste barnbarnen som finns. Jag önskar jag kunde göra massor av saker tillsammans med dom.

Önskar, att jag någon dag kunde vakna på morgonen utan denna jävla ångest.

11 Juli 2018  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En käftsmäll...

Måste bara få skriva av mig.

Var på banken idag. Som vanligt var jag jättenervös innan över allt som eventuellt kunde väntas av mig. 

Ja, jag vet.  Jättelöjligt och helt omotiverat, men jag kan inte få bukt med tankarna i huvudet.

Kvinnan vi skulle träffa på banken är jättetrevlig, hjälpsam, serviceminded och bra på alla sätt. 

Tyvärr - för där kom käftsmällen.

Förr var det jag som satt vid ett skrivbord och jobbade.

Förr var det jag, som kunde svara på alla frågor.

Förr var det jag, som kunde fixa allt, så kunden blev nöjd - åtminstone för det mesta.

Förr var det jag, som med glädje hjälpte till med allt.

Förr var det jag, som lätt hittade bland alla program på datorn, lätt hittade det som efterfrågades.

Men det var förr. Nu känner jag mig helt värdelös. Jag kan ingenting längre. Huvudet vill inte längre. Jag blir alldeles svett av att uppge mitt mobilnummer, ibland kan jag det, ibland har jag ingen aning.

Jag skulle aldrig kunna lösa ett problem för någon längre, för jag fattar inte hur jag ska göra. Kan inte göra något längre tillsammans med någon annan, av rädsla att göra fel. Tål inte ens, att någon tittar på mig när jag gör något, vad det än är. Jag blir skitnervös.

Så fort jag ska göra något kommer paniken. Varför vet jag inte. Och hur ska jag då kunna förklara för någon.

Och dessa grubblerier över allt, som jag inte behöver bry mig om egentligen. 

Och sorgen över att inte kunna ha barnbarnen hos mig så ofta som jag egentligen skulle vilja. Jag orkar inte. Det finns inte på kartan. Och ändå är de, de finaste barnbarnen som finns. Jag önskar jag kunde göra massor av saker tillsammans med dom.

Önskar, att jag någon dag kunde vakna på morgonen utan denna jävla ångest.

11 Juli 2018  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida