DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2021)
>>


Under markisen...

Sitter under markisen i vårt paradis - som vi för övrigt har döpt till ”Kärraton” - och bara gör ingenting.

Känner mig mycket bättre efter den konstiga sjuka, jag drabbades av. Huvudvärken är borta, värken i leder o muskler är borta och de vidriga hallucinationerna - som verkligen fick mig, att tappa tron på mig själv - är borta. Men marken under mig gungar och rör sig fortfarande. I förrgår for den t o m upp och slog mig i ansiktet. Och på ena knät - ett skrubbsår som säkert botats direkt med ett Kalle-Ankaplåster...

Så jag har ställt in det jag hade inbokat denna vecka oxå, och ska bara vila. Finns inte så mycket kvar av energin, som även utan konstiga sjukdomar, är en bristvara.

Nu sitter jag och försöker vara tacksam över mitt liv. Inte lätt, när man helst vill, att allt ska vara som förut. Men nu är det inte så, och det kan jag tyvärr inte göra något åt. Det man inte kan påverka, ska man inte lägga energi på.

Visst skulle jag vilja göra en massa saker - resa, gå på kurser, åka på hundutställningar, för att inte tala om arbeta, vara nyttig och träffa en massa roliga människor. Dansa. Sy hardangersöm. Köra bil. Semestra på nya roliga ställen.

Men det är bara, att gilla läget. Det går inte längre. De kognitiva bortfall jag fått efter åren med ångest, gör, att jag inte klarar sådant.

Men jag har ju gjort det. Så jag betraktar det som klart ... nja .... försöker....

Jag är avundsjuk på alla som kan göra allt de vill.

Men ..... de som arbetar, kan inte sitta under en markis och njuta av nästan medelhavsvärme mitt på dagen, de kan inte hoppa i sjön när de vill för ett svalkande bad, de kan inte vända sig om i sängen kl 8 en måndagsmorgon och tänka ’jag sussar en timme till’.

Jag är dessutom väldigt tacksam för, att jag har en make som hjälper mig med det mesta. Just nu har han exempelvis kört hem, för att klippa gräs, göra iordning vårt akvarium, vattna våra blommor, handla åt min pappa och för att ta emot en leverans av vin, som jag beställt.

Snacka om service.

Dessutom lagar han mat till mig, plockar efter mig, stänger kylskåpsdörren efter mig, kör mig dit jag vill - finns undantag... - låter mig ligga hela dagar, när jag ibland behöver det. Älskar honom.

Har gjort framsteg vad gäller min rädsla för, att visa upp min överviktiga kropp. Har flera gånger kunnat gå de 25 metrarna ner till vår brygga, iförd endast baddräkt UTAN döljande badlakan runt kroppen. Ok. Här är inte så mycket folk just nu, men teoretiskt sett, skulle det kunna komma någon......

Ja, jag har fullständigt tappat tråden om vad jag skulle skriva om. Var väl en tanke, att jag måste försöka vara tacksam över sådant, som jag faktiskt klarar. Inte gräva ner mig i sådant, som jag HAR klarat. Men jag är ju så himla rädd, att folk ska se ner på mig, för att jag ibland nästan framstår som dum, när hjärnan inte hänger med, för att den har stängt ner en massa funktioner, som inte behövs när ’fäkta eller fly’ är det alternativ som gäller.

Nu tror jag, att det är dags för ett dopp.

Ha det!❤️
18 Augusti 2020  | Länk | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Blev inte som jag hade tänkt mig....

Åh vad jag mådde bra!

Vi skulle bara åka hem över helgen och fir min far, som fyllde 90 år.
Pappa fick åka med på en nostalgitripp till torp, som vi arrenderade från början av 60-talet till början av 80-talet.

Så himla bra och lyckat det blev! Och jag tyckte det var minst lika roligt, som pappa. Dagen avslutades med mat och tårta i vårt paradis.

På vägen hem blev jag jättetrött och fick ont i huvudet. Inte konstigt. Faktiskt ganska väntat, eftersom det varit mycket intryck under dagen, och en viss anspänning avseende hur pappa skulle tycka.

Får även ont i nacken och axlarna och sitter faktiskt och letar efter tid hos nån massör när vi kommer hem.

Dagen efter är jag död. Ja, inte riktigt, men nästan. Huvudet håller på att sprängas. Det känns som om jag är utsatt för garrottering i nacken. Alla leder sprängvärker. Jag mår illa. Kan inte äta. Får akustiska hallucinationer. Är inte i stånd att ta mig ur sängen.

Detta är ingen utmattning orsakad av GAD, det förstår jag. Covid-19? Kan vara..... Gud, tänk om jag smittat pappa!!

Andra dagen är lika illa. Tredje oxå. Alvedon hjälper inte ett smack. Nu åker vi iväg och gör ett Covid -19-test. Fjärde dagen på kvällen får jag besked. Covid-19 negativt.

Tack gode gud!!

Femte dagen uppsöker jag vårdcentralen, som ställer sig frågande och skickar mig till lasarettet. Massor med blodprover och CT-röntgen av hjärnan senare, står man lika frågande. Ryggmärgsprov nästa alternativ.

Oj, vad jag önskar att jag inte gått med på det!

Första läkaren hade inte tagit så många ryggmärgsprov tidigare. En andra läkare, en aning kaxig sådan, stod jämte och instruerade. Första läkaren erkänner med darrande röst, att hon klarar inte det. Andra läkare säger, flytta på dig, så ska jag visa dig.....

Doktor Kaxig gör två försök. Tror han satte nålen i alla nervtrådar som hade vägarna förbi. Jag visste, att det inte var farligt, men helvete vad ont det gjorde.

Jag är kanske mesig, men nu grät jag. Dötrött och rädd, erkänner jag.

Doktor Kaxig talar om för första läkaren, att det hade inte varit några problem om patienten hade slappnat av......... nu får dom ringa ner en narkosläkare. Och jag grät.

Narkosläkaren kom. Han beskriver för de andra två hur man ska gör och vad man bör tänka på.

Aaajjjjj! Han får nålen mot en nerv som går ner till svanskotan. Jag tror den ramlade av. Åtminstone kändes det så. Men han har tagit sig in till ryggmärgen, och en alldeles klar fin vätska droppar sakta ner och fyller sex stycken provrör.

Och jag gråter, och gråter, och gråter. Jag kan fan inte sluta. Nu är jag sååååå himla trött. Och samtidigt har jag en radio i mitt huvud som spelar ”De sista ljuva åren”. Jag håller på att få fullständig panik.

Jag ska läggas in.

Nåt fel är det ju. Ganska uppenbart.

Jag är rädd, mer rädd än jag varit på länge, länge. För de akustiska hallucinationerna. Jag kan ju inte lita på mig själv. Anklagade min man tidigare i veckan, för att höra dåligt. Jag frågade honom, om vem det var, som hamrade så väldigt. Det hade börjat tidigt på morgonen. Små lätta hammarslag, som om man använder små, små spik. Typ sätter upp panel.

Men det var ingen som spikade. Jag hörde det, men det var jag tydligen ensam om.

Och så var det nån, som hade en radio på utanför vårt hus. Nån technomusik som gjorde mitt huvud till en atombomb.

Med detta, skulle jag ligga där i en stor sal, alldeles ensam. Trött, med huvudvärk och väldiga nacksmärtor och en jävla radio som spelar.

Den natten blev det värsta jag upplevt i smärtväg, sen dottern skulle ut för 36 år sedan. Jag kämpade länge själv, tillsammans med två män som spelade dragspel o bastuba... - man vill ju inte störa - men till slut blev larmklockan min enda räddning.

Som väl är, lägger hjärnan vissa minnen bakom rökridå. Jag kommer inte ihåg så mycket. Till slut fick jag iaf morfin. Ganska mycket, tror jag. Smärtorna avtog och jag somnade.

Alla prover visar, att jag är kärnfrisk. Nattens plåga, berodde sannolikt på efterdyningar av ryggmärgsprovet.....

Vad är det för fel på mig då? Man vet inte. Förmodligen något som försvinner likadant som det kom, för att sen aldrig komma tillbaka.

Jamän! SÅ är det så klart!

Men då ska jag be att få åka hem med detsamma.

Så hemma är jag. Huvudvärk har jag, skruven i nacken har man tagit bort tydligen, yr är jag och trött, så nedrans trött.

Men det är iaf inget farligt, det har man kunnat räkna bort, så det är väl bara att hoppas det försvinner.

Nu ska jag bara vila och försöka återhämta mig.

Konstigt det blev.....hade inte tänkt skriva om detta...... Men ganska skönt, och som tur är - med tanke på, att jag lever med kronisk ångest - är jag inte rädd för sjukdomar. Detta är inget jag kommer att grubbla över. Hallucinationerna är nästan borta och det var mitt värsta scenario, att inte veta om jag hör rätt.

Så ha en fortsatt skön sommar ute i vårt vackra land. Njut och ta vara på dagen.

Ha det!❤️
11 Augusti 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida