DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
30
<<
Juni (2020)
>>


Äntligen!!!

Ja, nu äntligen tror jag, att jag hamnat rätt!

Var hos min nye läkare igår. Väldigt nervöst innan, efter den sista tokfloppen. 

Fick direkt ett gott intryck; det blev hiss i stället för trappor upp till tredje våning, när han hämtade mig i väntrummet! Bara det!!! Jag kunde andas OCH prata när jag kom upp. Tydligen en som ville lyssna på mig.

Han inledde direkt med att fråga, varför all medicin satts ut. När jag förklarade, att förra läkaren trodde jag hade Alzheimers och därför ville göra ett minnestest på mig utan påverkan av medicin, sa han, att det var det dummaste han hade hört komma från en kollega. Nu pratar vi inte mer om denna olyckssaliga människa, som tydligen själv var i behov av vård, utan nu tar vi det från början.

Underbart!

Efter min sammanfattande berättelse,  ansåg han, att det verkar tydligt - precis som mina tidigare underbara läkare som jag av olika anledningar inte kunnat gå kvar hos - att jag led av GAD och att mina kognitiva bortfall i arbetsminne, inlärningsförmåga, koncentrationsförmåga och simultanförmåga samt min stresskänslighet berodde på GAD:n. 

Nu är jag lugn igen. Vad händer så?

Jo, nu ska han se till, att jag inom ett par veckor kommer till en terapeut, som ska göra en egen bedömning av mitt tillstånd och därefter beslutat om det exempelvis blir KBT, som läkaren personligen tyckte skulle passa bra. Och nästa gång jag kommer till läkaren igen, ska han göra ett enkelt minnestest på mig, för att jag själv ska förstå, att det inte rör sig om nån typ av demens.

Korrigering av medicin gjordes oxå, ska ha kvar en medicin mot min ångest tills vidare. Eventuellt ska dosen ökas så småningom, samt en medicin till natten, så jag kan slappna av och förhoppningsvis sova lite. Övriga mediciner låter vi bli tills vidare, för att se om jag kan klara mig utan.

Jättebra! Både jag och Janne - som oxå var med och fick ställa så mycket frågor han ville - är väldigt nöjda. Bra lär jag inte bli, men det gäller ju, att hålla en sån nivå på medicineringen, att livet blir så bra som möjligt.

Det känns toppen. Vilken tur jag hade som fick komma till denne läkare! Nu känner jag igen mig själv igen......kanske inte så roligt, men hellre GAD än Alzheimers!

Nu ska jag åka och passa 12 timmar gamla valpar och i morgon kommer en arbetskamrat och hälsar på och på fredag ska min kära gamla svägerska och våra barn träffas över tacos och vin! Ibland är livet gott att leva!

 

24 September 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Jag har fundeat....

Jag har haft lite funderingar under mina nattvak. Lite om skillnader mellan män och kvinnor.

För det finns såna. Åtminstone enligt biologiläraren Bergqvist någon gång i början av 70-talet. Guuuuud va längessen. Det har säkert ändrat sig sen dess, eller....

En viss skillnad visar sig när könen är sjuka. Nej nej, jag menar inte könen så, genus menar jag.

När en man blir sjuk, åker han hem från jobbet, stapplar fram till soffan, slänger av sig långbyxorna på vägen, sjunker ner bland kuddarna under väldigt stönande om 'gud va dålig jag e' 'har nog hög feber - känn på pannan' 'en filt! jag fryser så' osv Sen blir han liggande där. 

Är inte maka/sambo hemma kan han - faktiskt - stappla upp och hämta en öl, tidningen, en  frukt, nässpray, pappersnäsdukar. Men, det går inte att ta nåt med sig på återvägen..... så, när kärestan kommer hem går det att finna ölburkar, drivor med tidningar, äppelskruttar, snorpapper m m på soffbordet. TVn går, men den svårt sjuke ligger djupt sovandes på soffan.

Detta pågår ett par dagar, sen kan plötsligt den nyligen dödssjuke resa sig och förklara att nu måste han gå och jobba. That's it.

När en kvinna blir sjuk, åker hon hem från jobbet, efter att försökt avsluta allt till det bästa för att underlätta för arbetskamraterna. Väl hemma blir det lite plock efter barnen, de flesta mödrar måste även fixa lite mat till familjen (detta gäller inte mig), förbereda kläder o dyl för barnens skola dagen efter, sen i bästa fall, kan hon krypa till kojs lite tidigare än vanligt. 

Med näsan rinnande och ihållande hostattacker hjälper hon sin familj iväg på morgonen, slänger in en omgång tvätt i maskinen och går sen och lägger sig och vilar. Efter en timme kravlar hon upp, det är dags att plocka ur tvättmaskinen och hänga upp tvätten. Visst sjutton. Diskmaskinen måste plockas ur....  Vilar en stund till, känner sig dock lite stressad, sonens byxor måste lagas inför morgondagen, och all stryktvätt!!! Måste bara sova lite först. 

Så håller det på ett par dagar. Hemmet sköts under tiden. Träden vattnas, disken sköts, tvätten sköts, ungarna får med sig allt till skolan, mannen får mat på bordet. Tillfrisknandet tar tid och långt ifrån frisk, känner hon, att nu måste hon försöka återgå till jobbet.

Nån som känner igen detta? VARFÖR gör vi tjejer på detta vis? Jag tror nämligen det är så i de flesta förhållanden. Undantag finns givetvis alltid.

Och det finns fler exempel på detta snedvridna agerande. Återkommer till detta.

Denna sista vecka har jag varit manligt sjuk.

8 September 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida