Längesedan sist.
Ja, det blir så ibland. Jag glömmer helt enkelt. Tyvärr, för det är många gånger skönt att skriva av sig.
De sista veckorna har varit bra. Väldigt bra t o m. Jag har verkligen vilat. Inte gjort någonting.
Eller jo, liiite har jag väl gjort. Men bara det allra mest nödvändiga. Liiiite trädgårdspyssel (hatar det), liiiite städning - har bara tagit där det syns mest - liiiite tvätt - ha ha, jag har en tvättmaskin som sköter det mesta, sen när jag hängt upp tvätten är den i alla fall ren......
Men jag har tagit det väldigt lugnt. Och det har gett utdelning. Har mått verkligen bra. Längesedan. Nu ska jag bara försöka lära mig, att ta det lugnt. Det går inte att ha hemmet som det såg ut tidigare. Det får bli lite skit i hörnen. Och lite oordning i trädgården. Så ska jag försöka lära mig att blunda för det.
Jag mår inte bra när det är rörigt, så jag har siktet inställt på att hålla i ordning, så ser det inte så ostädat ut. Och i trädgården sjunger det ju på sista versen, så den ångesttrig-garen slipper jag snart.
Och så har vi varit mycket i husvagnen, och där kan jag verkligen koppla av.
I helgen har lille C varit med oss, då dottern och svärsonen sprungit Lidingöloppet.
Märker ni...... L I D I N G Ö L O P P E T ...... man blir trött av att bara stava sig igenom det. Och att ge sig på att springa??? Nej nej nej. Då är det roligare att passa barnbarn. C:s syster var hos en kompis, så vi fick hålla till godo med ett barnbarn.
Vädret var inte på vår sida. Regn regn regn. (Det var det kanske på Lidingöloppet med..... hm....har glömt fråga.....) Men vi satt i förtältet och njöt av smattret på taket. Det är såååå rogivande. Och så bakade C och jag en sockerkaka med kaneldoppade äppleklyftor, och det är ju så himla gott med nybakat. Och skönt med en som hjälper till med baket, som inte är min starka sida - eller rättare sagt; en av alla mina numera svaga sidor.
Satt och funderade lite; hur skulle det kännas om C kallade mig vid Helene i st f mormor. Jag heter ju Helene. Jag är en mormor. Jag heter inte mormor. Varför har det blivit så, att man ska kallas vissa saker och var går gränsen?
Vi kallas för mamma och pappa, mor/farmor och mor/farfar. Vi kallas inte syster eller bror av våra syskon, utan vid förnamn.
Vi kallas inte kusin eller syssling. Men mormors mor blir ofta gammelmormor. Varför är det så?
Min pappa kallade alltid sin mor vid förnamn - eller ja, inte ens det, för han använde hennes smeknamn. Är det oförskämt? Eller är det mysigt? Pappa kallar aldrig mig för Helene, utan säger alltid Helan.
Jag blir alldeles varm i själen, när någon av mina närstående kallar mig Helan. Sen har det funnits folk, som tror, att dom kommer mig närmare, om dom säger Helan. Fy fan för såna. Man måste känna någon för att använda ett smeknamn.
Tycker jag. Vad tycker ni? O s a.......
Ha det!♥️