Får jag lov att presentera vår nya familjemedlem!!
Hon heter "Light my fire Tactique" i stamtavlan, men vi har inte bestämt vad vi ska kalla henne för ännu. Hon är en Berger des pyrénées a face rase. Blir åtta veckor på tisdag, men kommer att stanna hos uppfödaren till strax före jul, då vi har tid att vara valplediga med henne.
I dag har jag varit på återbesök med Kira igen. Veterinären tyckte att hon hade piggnat till betydligt sedan sist. Jag uttryckte min förtvivlan över att hon tappat så mycket muskler men hon påminde mig om att det tar bara tre veckor att tappa musklerna, men tre månader att bygga upp dom igen!
Sedan sa hon att hennes högra ben (det som inte är opererat än) var så pass bra att vi kanske inte skulle behöva operera det längre!? Tydligen har det blivit lite bättre, så hon ville i alla fall att vi skulle avvakta med att beställa op-tid till efter jul. Vi ska tillbaka för en till koll hos henne just innan julhelgen. Kanske har hon kunnat träna upp det benet eller musklerna nu när hon inte har ont längre?? Jag vet inte, känner mig lite kluven. Klart att jag inte vill utsätta Kira för en operation om hon inte riktigt behöver den, men .... Jo, helst vill jag ju slippa. Man kan ju operera senare... Nu blev det en del att tänka på igen.
I fredags var jag ledig från jobbet och var på en trevlig berger-promenad med Jeanette. Jeanette är ju lyckligt (?) lottad och äger faktiskt tre bergers! Fanny, Kokki och Studsa. Dom är så olika varandra som man kan bli, både i utseende och temperament. Lägger man då till min Kira, så får man en fjärde variant....:)
Vi hade riktigt tur med vädret och kunde faktiskt fika ute i solen.
Jag vet att det är många där ute som tror att Jeanette har väluppfostrade, duktiga bergers, och det har hon!! Dom är till och med duktiga på att tigga! :D
Nu håller isen på att lägga sig på sjön, men den är tunn och farlig. Stora dela av sjön är fortfarande helt öppen och svanarna har inte flyttat än. Men det är vackert.
Vi är inne på 6:e veckan efter operationen, det känns som evigheter sedan. Kira har tappat väldigt mycket muskler på den här tiden, det är nästan otäckt att känna på henne. Nästa vecka ska vi på återbesök igen, men det har blivit stor skillnad sedan vi började med rimadylen igen. Hon är allmänt piggare och man ser aldrig att hon går på tre ben nu. Däremot kan man se att hon skuttar lite ojämt när hon får upp farten. Jag har förlängt promenaderna en aning och hon har också fått vara lös efter ordentlig uppvärmning och på ställen där hon inte kan göra så mycket annat än att skutta på plan mark. En mindre rolig biverkan med hennes konvalicens, är den sociala biten. Jag har helt klart en hund som måste socialtränas regelbundet och ofta! Jag hade henne med mig till en arbetskompis häromdagen och det var det mest otäcka sa Kira! (Efter 30 minuter hade hon lugnat sig) Här kommer lite dagsfärska bilder. Vi har promenerat ute på den frusna åkern, det är nästan lika jobbigt som att gå i lös sand, men det var roligt att vara lös!! (Koppel är inget för Kira)
Regler: Länka den som har utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg. Berätta 7 saker om dig själv, alldagliga eller knäppa, stora saker eller små, hemliga eller offentliga Jag väljer inte någon speciell att utmana, utan vem som helst får anta den!
1)Jag har i hela mitt liv brottats med ett stort problem – Jag är så himla långsint! Vet inte varför, det är ju liksom ingen som tjänar på det. Inte blir det bättre av att jag är så medveten om det heller..
2)Jag har faktiskt gått en kalligrafi-kurs en gång, väldigt roligt, men jag är på tok för självkritisk för att använda mina kunskaper.
3)En gång i ungdomens dagar tog jag nästan traktorkortet! Jag genomförde allt utom slutprovet.
4)Jag är nog en av de få personer som aldrig har stått på ett par slalomskidor! Jag har aldrig saknat det, aldrig längtat efter det och har som mål att klara mig undan för resten av livet.
5)Jag har skrivit dagbok sedan jag var 12 år. Har en stor kartong fylld med gamla, spännande dagböcker. Jag skriver fortfarande mina innersta tankar på papper, men den största delen av dagboksskrivandet har fått flytta till min blogg i cybervärlden.
6)Jag kan dansa schottis, snoa, hambo och annan gammaldans!
7)För snart fyra år sedan kunde jag äntligen förverkliga min stora dröm om en egen hund! Trots all denna längtan, hade ingen aning om vad denna lilla varelse skulle tillföra mitt liv. Med ett enda ord, skulle jag kalla det Livskvalité!!
Nu har jag anmält mig till ännu en klickerkurs i Canis anda! Den här gången är det "Tävlingslydnad steg 1 (grundfärdigheter)" och samma instruktör som förra kursen. Extra roligt den här gången, för min väninna har också anmält sig. Hoppas att hon tycker att det är lika kul som jag.
Jag missade ju en hel del på den förra kursen på grund av Kiras operation, men nu kanske jag kan komma i kapp lite.
I dag har vi varit på återbesök hos veterinären. Kira är fortfarande lite svullen runt ledkapseln, så hon blev insatt på rimadyl igen för att kunna fortsätta tränigen utan risk för smärta eller inflammation. Vi ska på ännu ett återbesök om två veckor. Vi följer vårt träningsschema och nu har vi äntligen fått flyt på cavalettiträningen! Vi ska börja gå försiktigt i trappor, jag har hittat en bra halkfri med ganska låga steg. Vi går också i svagt lutande backar förutom lite moment inomhus. (Sitt, stå, ligg, stå på bakbenen) På kvällarna har vi lite massage och böj och sträck-övningar.
Dagarna gå och träningen fortsätter. Kira blir naturligtvis piggare hela tiden, men jag är väldigt rädd för att hon ska belasta på fel sätt eller överanstränga sin friskare sida... Nästa vecka ska vi på ännu ett återbesök, då får vi väl höra. Pälsen växer sakta, hur i hela friden kommer hon att se ut när dom rakar det andra benet också? Det är bara ½ cm långt nu, hur lång tid kommer det att ta innan hon är fullpälsad igen?
Här kommer lite bilder från insidan av Gammelstads Kyrka i Luleå. Jag var ju där i oktober i samband med att Kira opererades. Notera altartavlan, den är som ett tittskåp, fylld av intressanta detaljerade saker.
Dagarna går och Kira blir piggare och piggare. Dessvärre har hon inte vett att undvika dom olämpliga rörelserna. Det har hänt en del missöden, som kattjakt på halkigt golv, missad grind och ett snabbt hopp upp i soffan, ivriga hälsningar som blir lite för häftiga och lite annat. Man hinner inte vara med, hon är snabb som en vessla! När det gäller träningen, så har vi nu utökat promenaderna och är uppe i 20 minuter. Hon har också fått göra övningen "stå på bakbenen" i några sekunder. Vi försöker oss också på "cavaletti", att gå sakta över låga hinder. Det är verkligen jättesvårt!! Kira säger att det finns inget annat sätt än att hoppa över..:( I övrigt fortsätter vi med böj och sträckövningar, massage, lite sitt-stå och puff-övningar.
Vi funderar på vart Kiras löp tog vägen? Jag väntade ju på det innan hon opererades. Kanske kom det av sig i stressen och smärtan?