Här kommer min gamla artikel som publicerades i vallhundsnytt 2010
Är det skillnad på hundägare och bergerägare?
Alla som läser den här tidningen vet att bergern är en väldigt speciell ras, men är det kanske så att även vi ägare är lite speciella?
Berger des pyreéneés är en numerärt liten ras, jag vet inte exakt hur många som finns i Sverige eller övriga världen, men det är ju långt ifrån jämförbart med de i antalet stora raserna som t ex schäfer eller golden retriver.
Jag har en känsla av att vår speciella ras håller oss ägare samman. Det räcker liksom att vi har valt att dela våra liv med en sprallig berger, vi behöver inte ha några andra gemensamma intressen för att umgås och trivas med varandra.
Vi är som en stor familj och man har faktiskt koll på väldigt många av de svenska bergerhundarna. Det känns aldrig konstigt att det kommer fram folk till mig som har full koll på min hund och halva stamtavlan.
Jag kommer ofta på mig själv att presentera mig genom mina hundar.
- Hej, det är jag som är Agneta – med Kira och Tassa (Inte med efternamnet eller något annat som är vanligt i presentationssammanhang.)
På samma sätt kan det komma fram någon till mig och jag förstår snabbt vem det är när de presenterar sin hund.
Ser man en okänd berger ute på gatan, är det fullt legitimt att gå fram och hälsa på ägaren (och även hunden om man får tillåtelse förstås)
Själv har jag varit i Rom på semester och stoppat en vilt främmande Italienare för att få tillfälle att diskutera hans berger och det var liksom inget konstigt med det.
Hur är då en ”typisk bergermänniska”?
Jag är områdesansvarig för Norrland och brukar ordna gemensamma promenader och annat skoj. Jag har inte hittat någon annan gemensam nämnare förutom rasvalet. Vi har olika ålder, olika fritidssysselsättningar och yrken, olika familjesituationer, ekonomi, utbildning och framtidsplaner. Men vi har alltid trevligt på våra träffar och det fattas aldrig samtalsämnen.
Att vara områdesansvarig är inte betungande på något sätt, det ger mig bara fler anledningar för att ta kontakt med allehanda bergerägare som jag träffar.
Sverige kan kännas väldigt avlångt när man har en liten ras, men med områdesansvariga på många orter kombinerat med hemsidor och internet så är det lätt att hålla kontakten med många i bergerfamiljen.
En gemensam sak är väl förstås att man har ett genuint intresse för rasen och dess karaktär. Det här är ingen ras man skaffar genom impulsköp och man har noga tänkt igenom sitt hundägande. Många av oss har väntat flera år på en valp och det faller sig naturligt att man läser på och skaffar sig mycket kunskap och information om rasen.
En annan gemensam nämnare skulle väl kunna vara att alla bergerägare utan tvekan skulle kan sättas in i facket som ”aktiv hundägare”. Vad som sedan menas med aktiv är väl olika beroende på vem man frågar.
För mig betyder det helt enkelt att man deltar aktivt i sitt hundägande.
Det behöver inte handla om tävlande och fina priser, inte heller hur många mil man springer med sin hund. Det finns så mycket man kan göra med sin hund som kan räknas som aktivt – bara man gör något tillsammans!
Bergern är en väldigt allsidig ras, vilket gör att dess ägare är en enda salig blandning av bruks-, utställnings-, vall-, lydnads- och agilitymänniskor tillsammans med vanliga svampplockande Svenssons bara för att nämna några exempel.
Berger des pyreéneés är ju en ras där ingen hund är lik den andra, kanske är det därför vi bergerägare så lätt kan acceptera varandras olikheter?
Om jag går till mig själv, så har just valet av den här rasen gett mig vänner som jag aldrig skulle ha hittat om jag inte hade skaffat mig just en berger.
För drygt 4 år sedan hittade jag och Linda varandra på ett hundforum och enda anledningen var vår gemensamma ras. En tid senare fick vi möjlighet att träffas på riktigt i samband med en hundutställning. Efter det har vi träffats ett flertal gånger och även tillbringar några semesterdagar ihop. Det är 80 mil mellan oss men vi samtalar dagligen och jag räknar nu Linda till en av mina bästa väninnor. Det tackar jag våra hundar, Kira och Inez för!!
Linda säger med glimten i ögat, att hon tittat på sig själv när hon valde ras – uppfinningsrik, söt och full av skratt, sådan matte sådan hund liksom… ;-)
Jag gjorde exakt likadant, jag är lagom osocial, väldigt störningskänslig och gillar inte när okända människor tar på mig… :O
Jag känner och vet med säkerhet att jag är en äkta bergermänniska. Jag kan inte tänka mig ett liv utan en (eller flera) bergers!
Det betyder inte att andra hundraser är mindre värda i mina ögon. Jag är inte alls främmande för att äga andra raser, bara jag inte behöver välja bort bergern. Många i vår rasklubb är ju redan ägare till fler raser och det är inget som nedvärderar bergern på något vis.
Det här är ju mina högst personliga åsikter och tankar, kanske håller ni inte med, kanske är det lika för alla oavsett vilken ras man har valt?
Men jag vill gärna se det som att vi är lite speciella..:)
/Agneta Ärlestig