HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2019)
>>


Möten.

Förra gången vi besökte länssjukhuset var det en lördag. Dom bokar tydligen in tider för röntgen och liknande då också, men speciellt mycket annan verksamhet var det inte. Speciellt inte tidigt på förmiddagen. Då var det jag som satt och väntade medan mannen i mitt liv röntgades, och jag hade hela foajén för mig själv. I torsdags var där desto mer folk. Det gick knappt att hitta en ledig sittplats för mitt sällskap, och när det var dags för lunch var kön lång. Mötena som blev dagens behållning för mig ägde inte rum på sjukhuset utan under resten av besöket i residensstaden. Medan vi väntade på bussen ut mot Hansa city pratade jag med en öländska. Hennes dialekt avslöjade att hon kom från min födelseö. Själv pratar jag mera kalmaritiska, eftersom jag kommer från mellersta Öland. I skoaffären blev jag fascinerad av naglarna på flickebarnet som sålde skor. Jag minns inte ens vilken färg hon hade på högra handens naglar, men på den vänstra var dom gula. Bussen från Hansa city tillbaka till stationen kördes av en före detta Kährsanställd. Han bor i Nybro, men här ser jag honom aldrig. Det fick bli en pratstund under bussturen, fast samtal med föraren egentligen är förbjudet.

14 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Resedag.

Gårdagens huvudärende var ett besök på länssjukhuset för mammografi. Mannen i mitt liv agerade ledsagare light, och efter avklarad undersökning bjöd han på lunch. Så tog vi bussen ut till Hansa city för att införskaffa vinterkängor till honom. Kommunikationerna i den stora staden Kalmar var fascinerande för en lantlolla från Nybro. Här drogs stadsbussarna in helt och hållet strax efter att jag hade flyttat hit för trettio år sedan. I Kalmar gick det inte bara en buss var tionde minut. Dom snudd på oläsliga tidtabellerna i papper vid hållplatserna var dessutom ersatta med digitala skyltar. Där såg man (utan att ens ta på sig glasögonen) exakt vilka bussar som var att vänta och när. Ensam hade jag inte kommit så långt, men mannen var mer van att åka buss än jag. Han visste både vilken hållplats man borde välja för att slippa åka en omväg, och att skylten ”endast avstigning” inte var någonting man behövde hänga upp sig på. På hemvägen råkade vi inne på centralstationen ut för samma kvinna som har lurat mig en gång tidigare. Det strular till sig när man ska byta mellan buss och tåg. Då stämplar hon kvittot och skriver att det ska gälla som biljett. Förra gången hon gjorde så hjälpte det mig inte alls. Istället fanns resan registrerad på mitt kort, så det var kortet chauffören ville se. Stämpeln hjälpte inte igår heller, och tågvärden hade ingen kortläsare. Enligt honom skulle vi ha tryckt på en gul knapp på en grön automat (eller möjligen tvärtom) för att få ut en biljett. Nu skulle till hans stora glädje dom här resekorten försvinna helt framöver, så det kanske inte är någonting jag behöver memorera. Att vi bara hade en biljett (eller ett kvitto då) hängde ihop med att jag för första gången i mitt liv testade någonting som kallas duobiljett för våra resor.
13 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Min vän kocken.

Med tanke på att jag älskar pannkakor, men saknar motoriken som det kräver att kunna vända dom i stekpannan, har jag hittat helt rätt man. Han är nämligen fenomenal på att steka pannkakor. Dom som blir över när han bjuder på det får jag dessutom med mig hem, så jag äter det två dagar i rad. I tisdags, när det hände senast, uträttade vi ett par ärenden i centrum efter intagen lunch. Jag sprang på flera av mina före detta arbetskamrater. Jag skyllde först på att det var strax efter skiftbytet på Kährs, men efteråt insåg jag att två av dom var pensionärer. Den ena hade jag inte träffat sedan hon slutade jobba för flera år sedan. Hemma hos mig var det dags att byta SIM-kort i telefonen. Jag slet med att få ner ett par olika kartonger ur ett högt skåp och att leta igenom dom, utan att hitta den lilla nyckeln som man kom in i det facket med. Den dök upp i en skrivbordslåda dagen efter. Eftersom man använder den så sällan, lär risken vara stor att jag hinner glömma var den finns igen, innan jag behöver den härnäst. Nu var det så lyckligt så jag lyckades ta mig in i telefonen med en tandpetare, även om jag krånglade till det också lite extra. Jag hade kollat i bruksanvisningen i vilket fack kortet skulle sitta. När jag inte hittade det där läste jag vidare, och insåg att det kunde finnas ett annat alternativ.

12 December 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Elfte december.

Vad jag sysslade med kvällen den elfte december 1974 kan jag redogöra nästan i detalj för, fast det är fyrtiofem år sedan. Ungdomens Röda Kors hade nämligen luciafirande i Norra Möckleby bygdegård, och det finns mycket noggrant beskrivet i min dagbok. En flicka som hette Inger var lucia, och jag skar mig i fingret, när vi gjorde ljusmanschetter. Vi dukade och övade. Vid sju började vi med Mickes välkomsttal och sedan luciatåg. Så fick vi saft och kaffe. En gubbe höll världens längsta föredrag. Vi hade lottdragning, och Caroline och Anneli vann varsitt varuspann. Så kom det roligaste, som var lekarna. Det var blandat med vuxna, ungdomar och barn. Först hade dom två lekar uppe på scenen. Leta knappnålar och apelsin under hakan. Sedan började vi leka allihop nere i salongen. Det blev blinkleken och maträtterna. Till slut auktionerade man ut tårtor och annat som hade blivit över. Det såldes en tårta för tio kronor och en för sjutton, lussekatter för sju och tio, kaffe för sex och pepparkakor för två. Jag åkte med Hilmer och Eva hem. Jag har inga foton från den kvällen. Kortet nedan är taget sju år senare vid luciafirandet på min dåvarande arbetsplats. Jag jobbade på Luma metall i Kalmar mellan 1978 och 1982.

11 December 2019  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Fortsatt strul.

Att hålla tummarna för att min telefon skulle ta emot alla erbjudanden om meddelanden och samtal gjorde ingen som helst nytta. Jag hade kontakt med mannen i mitt liv flera gånger igår, men vid sju på kvällen hörde jag ingenting mer. Mitt sista meddelande krävde inget svar, så jag tänkte inte mer på det, förrän han istället ringde på min dörr. Då hade han ringt mig två gånger och messat tre, utan att min telefon hade gett minsta pip ifrån sig. Såna gånger är det tur att vi bor i samma kvarter, annars skulle han nästan få överdrivet mycket motion. Han försökte ringa mig medan han var här, men fast våra telefoner bara var någon meter ifrån varandra kom han direkt till mobilsvar. Jag bad honom messa, för att se om dom gamla meddelandena kunde hänga med i flödet. Han hann aldrig så långt. När han stack ner handen i fickan efter sin telefon, började det plinga frenetiskt i min. Alla meddelanden från den senaste halvtimmen ramlade in på en gång. Senare på kvällen hade min telefon inga som helst problem med att koppla fram samtalet från en säljare. Samma sak när jag precis hade kommit ur sängen nu på förmiddagen. Hade jag fått sköta urvalet hade jag gjort tvärtom. Jag får hur som helst återuppta googlandet om vad som kan vara fel.
10 December 2019  | Länk | Övrigt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida