HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Karin Boye Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2019)
>>


Nära ögat.

Det höll på att bli en dyr historia, när jag cyklade tillbaka med tavlan till glasmästaren. När han hade tagit den under sina vingar igen undrade jag var jag hade gjort av tygkassen som jag mer eller mindre använder som handväska. När jag tråcklade loss paketet med tavlan från cykeln glömde jag kvar kassen i cykelkorgen. I den låg bland annat min telefon och i samma fodral körkort och betalkort. Gissa om jag blev lättad när jag kom ut igen och kassen låg kvar. Jag hade varit noga med att låsa cykeln, men det hjälpte ju inte så mycket när jag lämnade mina värdesaker i cykelkorgen. Så ofta som man läser på nätet om folk som inte kan skilja på ditt och mitt, tog jag för givet att telefonen hade varit förlorad för gott, om någon förbipasserande hade fått ögonen på den. Fast senare träffade jag en bekant som hade fått tillbaka sin telefon efter att ha glömt den utanför kassorna i en butik. Jag tror det hade hänt hennes döttrar också att dom hade fått tillbaka borttappade telefoner, så det kanske bor fler ärliga människor än jag tror i Nybro. Jag såg en dokumentär om en IS-bödel igår. Den fick mig att inse att det kanske finns större hot än småtjuvar här också. Den här killen var uppvuxen i London.

21 September 2019  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Missnöjd.

Såhär såg det ut när jag fick upp prinsessan Diana på väggen. Eller tavlan som föreställde henne då. Det störde mig något fruktansvärt att hon inte satt mitt i ramen. Mest för att hon hade hamnat åt det hållet där det såg ut som om hon skulle slå pannan i ramen. Elvis uppe till vänster sitter också uppe i hörnet på ramen, men han har extra luft runt ansiktet. Det gör mig ingenting. Jag är väldigt svensk när det gäller sånt som jag tycker har blivit fel. Jag har till exempel ett köksbord där hantverkaren har slipat skivorna olika mycket, så det är en kant mellan dom. Med tanke på att dom satt ihop med varandra när jag lämnade dom ifrån mig, fattar jag inte ens hur någon har lyckats med det. Det är hur som helst ingenting jag orkar ta tag i nu när bordet är hemma igen, så jag lär få störa mig på den där kanten resten av livet. Tavlan plockade jag däremot ner och cyklade tillbaka till glasmästaren med. Problemet visade sig vara att vi hade olika uppfattning om mitten, men han gjorde om alltihop efter mina önskemål. Det var så lite det rörde sig om att jag undrar om det hade hjälpt mitt synintryck att hänga den på andra sidan fönstret. Ja, inte utsidan då utan till höger om. Nu både hänger den i alla fall där jag vill och ser ut som jag vill.

20 September 2019  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Nittonde september.

Jag förvånas ofta över hur mycket av det som finns beskrivet i mina gamla dagböcker som är händelser som jag inte minns alls. Datumet den nittonde september tror jag ändå slår någon typ av rekord när det gäller sånt. Det börjar redan 1976 med att jag och min dåvarande pojkvän var på bio och såg en film som hette ”Sista trippen till Nashville”. Den spelades in tre år tidigare, men Sverige var uppenbarligen inte först med det senaste på sjuttiotalet. Jag googlade fram både en bild ur filmen och en beskrivning av handlingen, men hade jag inte skrivit om det själv kunde jag ha svurit på att jag aldrig hade sett den. Samma datum 1981 är uppenbarligen helt raderat ur mitt minne. Då var jag med mamma och farfar och hälsade på farmor, som låg på Borgholms lasarett. Min kusin och hans fru var också där, och dom minns jag knappt ens att jag har träffat tillsammans, allra minst i det sammanhanget. Att vi har hälsat på farmor just i Borgholm kommer jag inte heller ihåg, men jag inser att det kan hänga ihop med ett annat minne som jag faktiskt har. Min farfar upplevde åtminstone jag som en stor och kraftig karl, tills han blev gammal och krasslig. Sista gången jag träffade honom var det en liten gubbe med käpp i ena handen och en påse tomater i den andra. Det slår mig nu att det kan ha varit den nittonde september 1981, och att tomaterna var till farmor. Jag funderade på att lägga upp det sista kortet jag hade på farfar, men valde ett på honom och farmor som är taget några år tidigare. Det är så jag vill minnas dom. Mina anteckningar fortsätter likadant långt in på nittiotalet. Det är människor jag inte minns att jag har talat i telefon med, träffat eller rent av haft besök av.

19 September 2019  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Hantverk.

Det finns en väldigt bra anledning till att anlita yrkesmän när någonting ska göras. Den stavas kvalitet. Eller som dom jag lämnar mina broderier för inramning till skriver på sin hemsida: ”Inramningar är en kombination av hantverk och konst. För att en inramning skall bli lyckad måste man förstå och behärska båda delarna. Det gör vi på Glaskedjan.” Min senaste tavla föreställde prinsessan Diana. Jag hade inte hunnit långt alls på den när ett par olika betraktare gissade att det var hon det skulle bli. Lika imponerad som jag blev av dom, blev jag av att killen i glasmästeriet kände igen henne. Han var nämligen bara sex år gammal när hon förolyckades. Gossen i butiken sa att inramningen skulle vara klar allra senast om två veckor. Troligen skulle det gå snabbare än så, och dom skulle höra av sig när den var klar. Jag tänkte som det var att det tror jag när jag ser det. Precis som jag hade anat var inte tavlan klar, när jag kom tillbaka efter fjorton dagar. Då lovade i alla fall nästa unge man att se till så jag fick den innan veckan var slut. Ett dygn senare fick jag ett mms från mannen som jag tror är gossarnas far. Det är nämligen ett familjeföretag. Han skickade kortet nedan, och meddelade att tavlan var klar för avhämtning.

18 September 2019  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Utstämplad för gott.

Nu är det bara en vecka kvar av min anställning på kära Kährs, och jag har varit där och lämnat tillbaka mitt passerkort. Jag gick bara in till receptionen, och tänkte att dom kunde vidarebefordra det till rätt instans, men damen jag gav det till hävdade att det var hon som skulle ha det. Jag fick veta under en pratstund med en mera insatt kollega på stan att det bara är rätten till återanställning jag har sagt ifrån mig. Annars är det helt okej att jag söker jobb på Kährs igen, även om det knappast är läge för det just nu. Dom brukar vara snabba att göra sig av med all överflödig personal så fort det blir mindre att göra, och lära upp nya vid nästa uppgång. Den här gången har dom tydligen haft lite is i magen, så dom är redan övertaliga. Sedan kan man förstås fundera på vilket som vore mest tragiskt. Om jag verkligen sökte till min gamla arbetsplats igen, när jag har kommit därifrån efter nästan trettio år, eller om arbetsgivaren ifråga faktiskt bestämde sig för att återanställa mig. Idag kom förresten mitt näst sista lönebesked med posten. Det är mest bara det jag kommer att sakna.
17 September 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida