Jag brukar hävda att jag jobbar så lite som möjligt till bästa möjliga betalning. Jag har betydligt mer ont om tid än om pengar, så kan jag slippa undan med att jobba deltid är jag tacksam. Då och då blir jag varnad för hur dålig min pension kommer att bli. Jag är inte tillräckligt övertygad om att jag kommer att leva länge nog för att få se något av den, så jag njuter hellre så mycket jag hinner här och nu. Nu läste jag dessutom om en kvinna som hade gjort alla rätt under sitt arbetsliv. Hon hade jobbat heltid i hela sitt liv till och med när barnen var små, och var ändå fattigpensionär. Det är alltså inte säkert att det hjälper att jobba tills man stupar. Skulle jag däremot bli arbetslös kommer jag säkert att ångra mitt deltidsjobb, för då lär jag inte få ut många spänn. Det är ungefär så långt som jag har satt mig in i frågan. Jag blir djupt fascinerad när jag hör folk på jobbet som vet nästan på öret hur mycket pengar dom skulle få om dom stämplade. Samma sak gäller vad saker och ting kostar. Jag läste om en undersökning där vart fjärde barn mellan åtta och femton år inte visste hur mycket en liter mjölk kostade. Jag är 56, och jag har inte en susning. Då köper jag tre, fyra liter mjölk i veckan och scannar dessutom in dom själv, men jag noterar aldrig priset. Samma sak med hyran, fast där kanske jag kan skylla på att den går på autogiro. Jag vet mellan vilka tusental den ligger, men inte exakt på hundralappen.