Eftersom jag anser att löften är till för att hållas, brukar jag vara väldigt försiktig med att lova något. ” Orsa kompani lovar ingenting bestämt” var ett talesätt jag hörde redan som barn. Jag har googlat mig fram till att dom efter avslutat regementsmöte på hemvägen blev inkvarterade nära en krog. Löftet gällde helt enkelt att dom inte skulle supa sig fulla. Själv lovade jag i ett blogginlägg så sent som i förrgår att ta nya tag med andningsmasken varje dag fram till återbesöket om fyra veckor. Jag tänkte mig verkligen att det skulle bli som med datorn. När den första hade invaderat mitt skrivbord för nästan nitton år sedan, var jag färdig att slänga ut den från balkongen. Den har med tiden kommit att bli det viktigaste i mitt liv. Dom gånger min axel värker så det är risk för att jag inte ska kunna sitta här, brukar jag rentav tänka att datorn är det enda liv jag har. Jag hoppades och trodde verkligen att jag skulle kunna vänja mig vid ansiktsmasken också, men jag gav upp efter bara ett par försök. När jag försökte andas ut, kändes det som om någon höll en hand för näsa och mun på mig. Jag fick snudd på ångest för att gå och lägga mig. Jag minns att man aldrig ville hoppa i säng när man var liten, men som vuxen är det ju bland det skönaste som finns. Då menar jag ändå bara att sova. Till slut bestämde jag mig för att det inte var värt det, och bröt mitt löfte om att fortsätta försöka. Jag tror aldrig jag har känt mig så lättad som när jag packade ner maskinen i väskan igen. Jag dör hellre under ett av mina andningsuppehåll än av att andningsmasken kväver mig.