Vi hade en otäck olycka på jobbet i torsdags natt. Att mina anhöriga skulle bli oroliga när dom nåddes av nyheten att en kvinna i min ålder, som jobbade nattskift på Kährs, hade skadat sig, tänkte jag inte på. Annars hade jag förstås hört av mig till dom. Tanken slog mig inte förrän det började det trilla in förfrågningar på sms och Messenger igår om huruvida jag var okej. Jag har i och för sig både bror och svägerska inlagda som Ice-kontakter (In Case of Emergency) i min telefon, men den ligger i ryggsäcken när jag jobbar. Händer det något allvarligt, så ambulansen hämtar mig, gäller det att någon tänker på det och skickar med mig den, om det ska vara till någon nytta. Nu när jag skulle dubbelkolla det, upptäckte jag dessutom att jag hade fubbat bort dom, så det fanns inga nummer där. Jag får se till att fixa det, om jag ska cykla utan hjälm i halkan hela vintern. Då har jag telefonen i innerfickan, så den ska komma med oavsett vart jag tar vägen. Bilden nedan illustrerade en anmälan någon hade gjort mot kommunen, efter att hon hade cyklat omkull förrförra vintern. I kommentarsfältet skrev någon att man inte cyklar när det ser ut så. Jag frågade aldrig om man skulle ta taxi, eller hur man annars skulle ta sig till affären vintertid. Snöröjningen är inte precis högprioriterad i den här hålan. Om olyckan på jobbet läste jag i tidningen att ” Information om olyckan har även gått ut till alla anställa.” Själv har jag bara hört talas om den skvallervägen och läst om den i nämnda tidning. Om jag förstod en kamrat från tvåskiftet rätt, så hade man lagt upp informationen på Intranätet, som ingen i produktionen hinner gå in och läsa på. Den skadade kollegan ska efter omständigheterna må bra. Fast hon vårdas på intensiven, och där hamnar man väl inte i första taget.