Innan jag träffade mannen i mitt liv hade jag inte gjort köttfärslimpa på bra många år. Senaste gången jag minns var medan pappa fortfarande levde, och han dog för tolv år sedan. Minnet finns kvar mest för att det var totalt kaos. Någon tyckte att kylskåpet inte höll tillräckligt låg temperatur. Personen ifråga hade stoppat in köttfärsen i frysfacket, så den var stenhård när jag skulle ha den. Så har jag ost och skinka i min variant. Det innebär att färsen ska plattas ut och sedan rullas ihop, vilket inte är det lättaste. Jag misstänker att jag såg hyfsat sammanbiten ut, när jag bad brorsdottern att lämna mig ifred. Nu är det mannens favorit, så jag har lagat det igen några gånger på sistone. Senast insåg jag hur man kan undvika det allra svåraste momentet. Istället för att försöka flytta den färdiga kompositionen från skärbrädan till formen, skötte jag hela tillverkningen där. Själva receptet har jag modifierat lite, för att det ska passa min smak bättre. Istället för peppar använder jag tacokrydda, och brunsåsen är ersatt med bearnaise. Formen köpte jag för nästan ett helt år sedan, bara för att jag tyckte så mycket om den. Nu kommer den äntligen till användning. Till slut har det till och med slagit mig att det är överkurs att köpa speciell ost till köttfärslimpan. Det borde gå lika bra att använda den jag har hemma.