När det kommer till kameror har troligen både pris och storlek en viss betydelse. Oftast känns min lilla kompakta kamera väldigt underlägsen särbons stora systemkamera. Han kan zooma in och ta dom mest häpnadsväckande foton även på avlägsna objekt. Delvis har det förstås med fotografen att göra. Jag tog knappast några kort alls innan vi träffades, medan han har tusentals foton sparade. Så är min kamera mer än tio år gammal, så jag misstänker att åldern också kan spela in. Några fördelar finns det ändå med en pytteliten kamera. När mannen i mitt liv får bära runt sin på magen, kan jag enkelt låta min slinka ner i jackfickan. Den är dessutom inte större än att jag kan hålla den med en hand. Det blir betydligt stadigare, än om jag skulle bli tvungen att hjälpa till med min skakande vänsterhand. Ett annat tillfälle då det är extremt smidigt med en liten kamera är om man vill ta en selfie. Eftersom särbon och jag alltid är ute och plåtar på tu man hand, blir korten med mänskligt inslag såna som vi tar på varandra. Någon gång emellanåt håller jag upp min lilla kamera och tar ett kort på oss två tillsammans. Under den senaste utflykten fick jag bevis på hur mycket svårare den manövern var att utföra med en större kamera. Särbon försökte tjugofem gånger, och blev på sin höjd måttligt nöjd med centreringen av motivet och annat. Mellan hans försök slängde jag upp min lilla kamera en gång. Det resulterade i fotot nedan, som jag tycker blev riktigt bra.