Det händer att någon vill att jag gör deras adressetiketter, fast jag misstänker att alla har tillgång till egen dator numera. Dom senaste gångerna har etikettprogrammet och min skrivare inte kommit överens riktigt, så planen var nog att säga nej i fortsättningen. Men så kom det ett brev från en tjej som enbart hör av sig via snigelpost. Jag känner lite extra för henne redan innan. Nu hade dessutom hennes syster gått bort, så jag hade inte hjärta att göra annat än att försöka. Förra gången jag gjorde etiketter till henne gav jag upp att få det som jag ville till slut. Halva arken blev okej, så jag skrev helt enkelt ut dubbelt så många, och klippte bort det som var fel. Den här gången tog jag ett steg bakåt i utvecklingen istället. Innan jag började med ett speciellt etikettprogram gjorde jag mina etiketter i Works. Som väl är har jag insett att man sparar så mycket man bara kan i datorn, så det var bara att öppna ett sånt dokument och byta bilderna i det mot dom kompisen ville ha. Lite mer pyssel blev det, men det blev betydligt mindre blod, svett och tårar än förra gången.