​Träklossen på bilden är det närmaste en kärleksgåva jag har kommit i modern tid. Då snackar vi inte romantik, utan snarare moderskärlek, eftersom gossen jag fick den av skulle vara i samma ålder som mina barn, om jag hade några. Till saken hör också att jag brukar ge honom slitytestavar, där kvisthålen är formade som hjärtan. Det är lite enklare för mig att hitta dom, eftersom stavarna flyter förbi mig i en aldrig sinande ström på bandet. Knaggarna som trillar ur dom där kvisthålen kan göra mig sugen på att börja tillverka smycken. Dom är så vackra. I natt försökte jag för tredje gången i höst ha på mig en kortärmad tröja på jobbet. Det slutade med att jag var lika kokhet som vid dom två tidigare tillfällena. Jag får nog använda linne tills det blir minusgrader ute. Förmodligen hänger det ihop med att min kropp är byggd för nöjen och inte för slit, för innan jag går till jobbet sitter jag här med flera lager kläder. Mina arbetskamrater går dessutom i munkjackor och säger att dom fryser. Det händer att jag träffar en flicka från en helt annan avdelning i vårt gemensamma omklädningsrum. I morse nämnde hon att hon kom från Öland. Eftersom jag också härstammar därifrån är det alltid roligt att höra var på Öland andra har vuxit upp. Den här gången var världen mindre än vanligt, för vi kom från samma socken. Hon var tio år yngre än jag, så vi mindes inte varandra, men vi kände till varandras föräldrar.