HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
Mars (2017)
>>


Poesi.

I slutet av min poesibok har det utvecklats ett litet krig om vem som ska skriva allra sist. På det som egentligen är sista sidan har Anita skrivit: "Sist i boken vill jag stå, men främst bland vännerna ändå". Det finns ett extra blad, som inte är dekorerat, så på sidan mittemot har Carina skrivit: "Anita trodde hon blev sist, men den lyckan har hon mist". På andra sidan av detta blad har min bror skrivit: "Anita och Carina trodde de blev sist, men den lyckan har de mist". Där borde det väl ha varit slut, men på insidan av pärmen har två till lyckats pressa sig in. Oklart om Monika bara har använt halva utrymmet med vilja, för att Mona också skulle få plats, för dom har skrivit på samma datum. Det är samma upplägg på deras verser, så den absolut sista lyder alltså: "Anita, Carina, Ove och Monika trodde de blev sist, men den lyckan har de mist". Snacka om väl utnyttjad vers. Alla fyra tjejerna gick för övrigt i klassen över mig i skolan. Anita har jag ingen koll alls på, men dom andra tre är fortfarande gifta med killar dom blev ihop med innan jag hann lämna Öland för gott. Deras barn är äldre nu än vi var då, och jag antar att dom har barnbarn. Men jag minns fortfarande när Mona sprang för att hinna stiga på skolbussen på "rätt" hållplats. Hennes mamma trodde nämligen att hon sov över hos en tjejkompis, när hon i själva verket sov hos sin dåvarande kille.
9 Februari 2014  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Alla killar här finns lotter, första pris är Erikssons dotter" förekommer två gånger i min poesibok, även om flickorna inte har skrivit ordagrant likadant. Andra gången var det flickvännen till min klasskompis storebror. Jag känner igen namnet, men kan ärligt säga att jag inte minns henne alls. Min lärarinna från klass tre och fyra är svårare att glömma. Så träffades vi ju en hel del under dom där åren också. Hon hade sommarstuga på Oknö, så till den förlade vi vår skolresa ett år. Hon skrev: "Sydsläntens sippor har blommat, i tusen och tusen år, och sinnen som frusit och domnat, har vaknat varje år". Hon har för övrigt skrivit "Fröken" under sitt namn. Min lärare i femman och sexan har gjort något liknande. Han var man, så det står (Din magister) inom parentes. Det han har skrivit är varken på rim eller speciellt poetiskt, men väldigt typiskt honom. Det står: "Man lär inte för skolan utan för livet". Dom två sista orden är understrukna för säkerhets skull. Jag var för övrigt klasskamrat med hans dotter. På sidan mittemot har min farmor skrivit: "Lyckans rosor på din stig, följa genom livet dig". Farmor, som bara bodde någon kilometer från mitt föräldrahem, och som alltid fanns tillhands. När hon bakade bröd hade hon en liten soffa där hon lade limporna att svalna under handdukar. Jag minns ännu hur det kändes att lägga handen på duken med det varma brödet under. För att inte tala om doften.
20 Januari 2014  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Som ekorren samlar nötter, så samlar du din lycka på jorden, du är vackrast bland rosor och violer" skrev Marie i min poesibok för 45 år sedan. Det känns som om jag i det längsta mindes vem det var, men idag står det helt stilla. Jag kommer inte på en enda Marie från min barndom. Samma sak med Susanne, som skrev: "Kom pojkar köp lotter, högsta vinsten är Erikssons dotter". Det var en sån där vedertagen vers, där man bara bytte ut namnet. Det speciella med inlägget är flickans prydliga handstil och dom vackra blommorna hon har ritat. Men just idag minns jag ingen Susanne alls. Iréne kommer jag i alla fall ihåg. Hon skrev: "Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta, och du är lika så". Ingrid Alvarmo minns jag tydligen också lite fel om. Jag trodde hon var lärare, men hon jobbade inte i vår lilla byskola när jag gick där. Alltså tänkte jag mig att hon var pensionär, men att hon kanske hoppade in som vikarie någon gång. Eftersom jag tydligen har träffat henne, och hon har skrivit i min poesibok. Men på detta fantastiska Internet hittar jag hennes gravinformation, och enligt den var hon bara 58 år när hon skrev. Oklart alltså hur det kom sig att vi möttes. Hon skrev i alla fall: "En glad liten Eva, så glad att få leva, som fågel så fri. Nu skolan hon går i. Duktig hon där är, och mycket för livet hon lär".
7 Januari 2014  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Må din levnad bliva rolig, och din gubbe fet och solig", skrev Maj-Lis i min poesibok. Jag minns hur hon såg ut, men inte så mycket mer. Hon gick ett par klasser över mig i skolan. Med Lena är det ännu värre, för henne minns jag inte alls. Tack vare att hon har skrivit sitt efternamn också, får jag en svag aning om vem det kan vara. Hennes mamma hade butiken i Gårdby, som vi ungdomar hängde utanför på kvällarna. Lena skrev för övrigt: "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta". Grannen, som jag misstänker har skrivit både sitt och blivande makens inlägg, verkar ha haft fullt upp. Det finns nämligen ett inlägg från hunden Pia också med samma handstil. "Hör du något i luften som skräller, så är det jag som på dig skäller". Hon var en mycket trevlig drever, som fick mig att komma över det mesta av min hundrädsla. En julafton när jag kom förklädd till tomte reste hon ragg och skällde som besatt. Men det räckte med att hon fick lukta på min vante, för att hon skulle känna att det var jag och börja vifta på svansen. Inger har skrivit: "Mitt i boken vill jag stå, för det är så roligt så". Hon har lagt ner mycket energi på att fylla sidan. Det är hjärtan, blommor, stjärnor, ett hästhuvud och längs ena kanten står det "Ölands-tokar är vi allihopa". Familjen bodde uppe vid Gråborg, som jag enbart känner till som fornlämning. Uppenbarligen finns det bostäder där också, eller i alla fall någon.
11 December 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

En trend var att även skriva själv i sin egen poesibok. Det fanns en standardvers för det som löd: "Tycker du inte jag är en tok, som skriver i min egen bok". Det gjorde jag redan som sjuåring. Åtta år senare övertalade jag min dåvarande pojkvän att skriva. Någon vers var han väl inte så road av, så han har bara skrivit sitt namn längst ner på sidan där jag har skrivit. "Plocka dig en lyckoklöver, tag den lycka du behöver, det som sen blir kvar, du till dina vänner spar" skrev Ingela. Hon gick i klassen över mig, och jag har inget minne av att vi umgicks som barn. I tjugoårsåldern träffades vi däremot en del. Dom sista korten jag har på henne är sedan hennes dotter bara var något år. Hon är över trettio nu. Gunilla skrev: "Nerför kulle uppför kulle ner på äng, där satt Eva och kysste sin dräng". Hon har till och med ritat ett hjärta och skrivit "smack". Det finns betydligt fler som heter Gunilla i min generation än vad det gör bland dagens barn. Dom flesta namn kommer ju tillbaka förr eller senare, så om några år kanske det blir vanligt igen. Just den här Gunilla känner jag mest bara igen namnet på. Jag vill ha det till att hon var äldre än jag. Marie-Louise måste jag erkänna att jag inte minns alls. Jag har en vag känsla av att det kan ha varit en lärarvikarie eller så, men jag är långt ifrån säker. Hon skrev i alla fall: "En liten stuga med vita knutar, en liten gubbe så söt och rar, ett dussin ungar med röda trutar, jag dig önskar på gamla dar." Vi kan väl med facit i hand konstatera att ingen av hennes önskningar gick i uppfyllelse.
26 November 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

Mina sysslingar var fyra systrar, och den äldsta gick i min klass. Hon skrev: "Tror du tuppen är så klok, så han värper i din bok", i mitt poesialbum. Det var en av standardverserna, som förekom i många poesiböcker. En annan klasskompis skrev ett par gånger. Första gången var versen: "Eva en ängel du är, och i skolan du dig lär, vilka svampar som går att äta, och att håret på dig fläta". Den lät väl mer hemsnickrad. En tredje klasskamrat var elva år när hon skrev, men svenskan var ändå lite tveksam. Hon kan mycket väl ha lidit av dyslexi, för det var åtminstone ingen diagnos som jag hade hört talas om på den tiden. Hon skrev: "Låt dig sitta på en pinne, men pinnen brister, laga den med kalsons klister". Hon var förmodligen ute efter ännu en av standardverserna, så jag vet vad det borde stå. "Låt mig sitta i ditt minne, på en liten liten pinne, men om pinnen brister, laga den med Karlssons klister". Min "broder" (han har undertecknat inlägget så) skrev: "Du kan inte simma, jag kan inte rimma, men mitt namn det kan jag skriva, annars får du detta ut riva, från din bok, om du är klok". Ett av dom käraste minnena är inlägget från Doris. Hon bodde i Stockholm, och kom bara ner och hälsade på sin mamma några gånger om året. Hon skrev: "Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå, alla människors möte, borde vara så".
14 November 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Må din levnadsväg bland rosor gå, och dig livets törnen aldrig såra må" skrev Inger. Hon var ett par år äldre än mig, men hennes syster gick i klassen över mig och hennes bror ett par klasser under. Om honom läste jag i tidningen när han som vuxen själv bar sitt lilla barns kista till graven. Jag råkade bara få ögonen på texten efter begravningen, men jag glömmer den aldrig. Min jämnårige kusin skrev: "Jag tycker du är en tok, som låter mig skriva i din bok". Han höll på att knäcka vår första lärarinna, för han frågade om precis allting hela tiden. Nu driver han flera skolor. Det kan kännas som om han har kommit lite längre än jag, även om jag inte skulle vilja byta. "Poesi jag ej kan skriva, blott mitt namn till minne giva" skrev Monika. Hon och hennes kusin var ett år äldre än jag. I tonåren var dom ihop med varsin kille, som dom åkte runt på moped med. Kusinen ifråga skrev för övrigt: "Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta, och du är lika så". På Facebook är den versen numera modifierad till: "Rosor äro röda, violer äro blå, jag är singel, så vad fan väntar du på". En av min äldste brors tidigaste flickvänner har skrivit: "Lilla Eva söt som rosen, kysser pojken mitt på nosen, hon är liten men det går, om hon står på pojkens tår". Jag brevväxlade lite med henne, eftersom hon bara var på Öland på somrarna. Jag misstänker att det var innan hon flyttade ihop med min bror.
4 November 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Låt mig sitta i ditt minne, på en liten liten pinne, om du ingen pinne har, låt mig ändå sitta kvar" var en mycket vanlig poesivers när jag var barn. I min poesibok har Gun skrivit den. Pinnen var nog i kortaste laget, för jag kan inte säga att jag minns henne direkt. Jag känner mest bara igen namnet, och tror att hennes bror var kompis med en av mina bröder. Mina sysslingars mamma har diktat alldeles själv. "Eva är en käck jänta, nu jag tänker pränta, hon på cykel kommer och far, och många vänner har, Eva lilla hur är det fatt, tänker du ligga i stugan inatt, det regnar och åskan går, tror knappt du sova får". Jag tror det var en lekstuga dom hade på tomten, där vi sov den natten. Vi var mycket för att sova över hos varann i min barndom, och att sova någon annanstans än inne i boningshuset i en säng var förstås extra spännande. Mamman ifråga dog för närmare trettio år sedan. Märkligt nog kan jag fortfarande både se henne framför mig och minnas hennes röst, fast det är så länge sedan och jag inte ens har något kort på henne. Hon blev inte mycket äldre än vad jag är nu. Maken lever fortfarande, och är omgift. Iris skrev: "Hit till världen kom en gång, liten baby tre tum lång, skrek hon gjorde bu bu bu, vem var det jo det var du". Hon har dessutom ritat en liten gubbe, som jag antar ska föreställa en bebis. Av henne minns jag inte så mycket mer än i vilket hus hon bodde.
28 Oktober 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Får du en gubbe som inte vet hut, så ta han i kragen och släng honom ut", skrev Mona i min poesibok för 45 år sedan. Hennes egen gubbe verkar ha vetat hut, för dom har varit ihop i bra många år och har en hel hög med barn. Dom köpte ett hyfsat stort hus i våra hemtrakter, men fick ändå bygga ut för att få plats med sin stora familj. Min bästis mamma skrev: "När du blir 99 år, och till din byrålåda går, och där du finner ditt poesi, som många vänner har skrivit i". Så gammal lär jag knappast bli, men det känns hyfsat nostalgiskt redan nu, när jag är drygt halvvägs, med alla små noteringar från människor som sedan länge är försvunna ur mitt liv. Hon som skrev är däremot på god väg, för hon är 85 nu. "Bara en liten bukett av klöver, för den som tur behöver", skrev Ann-Marie. Det är ett namn som jag bara känner igen vagt. Om det är den flickan jag tänker på, så beror det endera på att dom inte bodde i mina trakter under hela uppväxten, eller att hon var yngre än jag. Av någon anledning minns jag dom som var ett par år äldre bättre än dom som var yngre. Ingemo skrev: "Vi ska gå genom lyckans land hand i hand. Du och jag ska ha det så bra." Intressant val av text, men jag antar att den inte var personligt och ordagrant menad. Hon var också yngre än jag, men hon har skrivit ut sitt efternamn, så henne kan jag placera precis. En av hennes äldre bröder gick i min klass.
11 Oktober 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

Den enda versen på franska i mitt poesialbum lyder: "Le peht jeune fills vais dorni dants la lit avec se petit chat". Det var en klasskompis storebror, som uppenbarligen läste franska på högstadiet. När jag nu kör texten i Googles översättningsprogram inser jag att den varken är grammatiskt korrekt eller speciellt poetisk. Snäppet värre känns det med dom som tatuerar in kinesiska tecken på kroppen. Helt säker på vad dom egentligen betyder är det ju svårt att vara. En annan klasskamrats lillasyster hade inte ens börjat skolan, när hon gjorde sitt inlägg i min poesibok. Hon har ritat och målat en flagga, och någon har hjälpt henne att skriva dit namnet. Själv har hon skrivit "AGOR EVA". Vad agor var eller skulle vara vet jag fortfarande inte 45 år senare. En granne skrev: "Eva hon kan både sy och sticka, om ni ej henne tror, kan ni fråga hennes mor". Åtminstone står hans namn under. Med tanke på att han och hans fästmös inlägg har samma handstil, misstänker jag starkt att det är hon som har skrivit båda. Yvonne lär inte ha varit gammal när hon skrev: "Sol ine sol ute, sol i sine sol i jada". Jag misstänker att förlagan var versen: "Sol ute sol inne, sol i hjärta sol i sinne". Det måste vara ett typiskt exempel på att det är tanken som räknas.
28 September 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

I min poesibok finns detta inlägg: "Från Pappa. Ständigt skall du vart du far i världen, minnas klöverdoften över hemmets gärden." Dom som kände min salig far torde förvånas över detta. Kände man båda mina föräldrar ser man genast på handstilen att det är mamma som har skrivit det i pappas namn. Jag tror faktiskt att pappa skrev i min gästbok en gång. Något i stil med: "Till detta är jag nödd och tvungen. Annars får jag ingen middag." Kerstin har skrivit: "Får du en gubbe som ej vet hut, så ta honom i kragen och släng honom ut." Tänk, så enkelt det var med förhållanden när vi fortfarande var barn. Som vuxen verkar det betydligt mer komplicerat. Kerstin var för övrigt lillasyster till en klasskompis. Småsyskon följde ofta med "på köpet" när man skulle träffas. Åtminstone tror jag att det var den Kerstin. Nu minns jag plötsligt att det fanns en i grannbyn också. Det namnet måste precis som mitt eget ha varit vanligare i vår generation än nu. Anita måste ha skrivit: "Lyckan kommer lyckan går, lycklig den som Eva får" när mitt poesialbum var alldeles nytt. Hon var ett år äldre än jag, men det är skrivet med versaler av någon som just har lärt sig skriva. Eller också tänker jag på fel Anita. Det var också ett vanligt namn på den tiden. Bland annat hette min yngsta syssling så. Det kan ha varit hon som skrev.
12 September 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

"Vid en liten å, stod en blomma blå, och den viska ömt, har du mig förglömt" låter också som någonting ur blomsterspråket. Hon som skrev det i min poesibok var vid den tiden blivande svärdotter till vår grannfru. Hon har skrivit hela sitt namn, så jag ser att hon inte var gift ännu. När hon gifte sig och skaffade barn flyttade den familjen in i grannhuset, och svärmor byggde sig en egen liten stuga på tomten. Hon är borta nu, och barnen har egna familjer. En av dom har köpt ett torp på en grannfastighet, som dom har till sommarställe. Maria skrev: "Titta nu på Eva lilla, hon kan både sjunga och drilla". Den versen verkar väl egenkomponerad. Flickan ifråga var dotter till kantorn, som ledde sångkören jag sjöng i. Hennes syster gifte sig så småningom med en av mina ungdomsförälskelser. Det var populärt att be våra lärare skriva i albumen. När jag fick tillbaka boken från läraren i träslöjd trodde jag först inte att han hade skrivit alls. Till slut hittade jag hans namn och dagens datum längst ner i ett hörn på en sida under den tryckta blomsterdekorationen. Poesi var nog inte riktigt hans grej. Lena skrev en sån där vedertagen vers, där man bara byter till rätt namn: "Lilla Eva söt och rar, önskar lycka för kommande dar." I original undrar jag om det inte stod "önskas", men tolkningen är förstås fri. Lena drabbades hårt av ödet, när det gällde kärleken. Redan på högstadiet var hon ihop med en kille som körde ihjäl sig med bil. Några år senare körde hennes dåvarande man ihjäl sig, när han skulle provköra en motorcykel, och hon blev ensam med två små barn.
28 Augusti 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

Inte alla rimmade när dom skrev i poesiböcker. "Eva när jag är hos dig är du alltid snäll" skrev en liten syssling. Hon hade uppenbarligen precis lärt sig skriva. Det är versaler på ritade linjer. Så har hon ritat blommor med färgkritor. Dom var fyra systrar, och det kunde bli lite mycket när vi till exempel skulle gå påskkärring. Att komma en hel flock ungar och tigga godis kunde kännas snudd på pinsamt. "Rulle sitter på en kulle, äter på en gammal bulle" skrev Marie. Jag vill minnas att den versen kom ur någon läsebok eller så. Hon var barnbarn till mina föräldrars granne, så jag lekte med henne och hennes syster när dom var hos sin mormor. Mormodern ifråga skrev för övrigt: "Vad vore Dörby i all sin glans, om inte lilla Eva fanns." Det var en vedertagen vers, där man bara bytte ut flicknamn och ortsnamn beroende på vems album man skrev i. Som jag minns det var det enbart flickor som hade poesiböcker. Mer jämställt än så var det inte på sjuttiotalet. Det är det väl fortfarande inte, misstänker jag. Min mamma skrev: "Sorg som glädje uti minnet finnes, allt är vackert det är dig jag minnes." Hon hade flera liknande verser i ett häfte. Jag tror dom stod för olika blommor. Hennes eget poesialbum har jag kvar, fast hon aldrig har använt det till att låta andra skriva i. Hon har tydligen fått det av en av sina bröder, och själv skrivit in några sångtexter i det.
18 Augusti 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

En flicka i klassen under min i skolan hade kommit på den originella idén att använda sitt eget namn i rimmet i poesiboken. "Eva söt och grann, skriver din vän Ann" diktade hon. Hon hade en lillebror, som alltid var ute och i farten när vi hämtade upp Ann med skolbussen på morgonen. Jag, som var morgontrött redan då, kunde inte fatta att det fanns en unge som var uppe frivilligt så tidigt. "Förlåt mig i hasten, jag skriver med kvasten, för pennan var bruten och bläcket var slut, så därför kan detta ej bättre se ut" tillhörde däremot dom mer traditionella poesiverserna. Margareta, som skrev den, är ett typiskt exempel på hur udda saker som fastnar i mitt minne av olika människor. I tonåren var hon förälskad i någon som kallades Strecken. Jag tror aldrig ens jag hörde hans riktiga namn. Däremot minns jag en berättelse om hur dom hade dansat och hon hade blött ner hans kavajslag med sina tårar. Det där med kärlek kan vara tungt. En klasskamrats mamma skrev: "Samla stora lass av lycka. Dem kan inte staten knycka." Mamman ifråga var väldigt kraftig, och jag minns hur ledsen min klasskompis var när någon hade sagt något om hennes tjocka mamma. När mamman blev sjuk ryktades det först om psykisk sjukdom. Att hon bara satt vid köksbordet med armarna hängande. Det visade sig vara en hjärntumör, som hon dog av efter en tid.
9 Augusti 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

"Blåklockor ring bing bång, lyssna till dess ljuva sång", skrev en Anita i min poesibok. Åtminstone var det vad hon menade att skriva. Hon lyckades få in tre stavfel i den korta versen. Nåja, idag när man ser vad en massa människor skriver på Internet inser man att det finns många som inte kan stava ens som vuxna. Det fanns flera Anita i vår generation, men den här hade (just därför?) skrivit sitt efternamn också, så jag vet vilken av dom det gäller. Jag var kär i hennes lillebror genom hela låg- och mellanstadiet. En mörkögd, vacker pojke. Eva skrev: "Förälska dig ofta, förlova dig ibland, men gift dig så sällan du kan." Den devisen kan man väl lugnt säga att jag har levt efter. Ständigt förälskad, förlovad en gång och aldrig gift. Eva hade som något äldre sällskap ett tag med en kille från en grannby. När jag senare dejtade hans storebror träffade vi henne vid macken. Hans kommentar var att "hon var ju inget fin". Inte många är väl speciellt fina en kall vinterkväll påpälsade med ytterkläder och med rödfrusna näsor. Man får vara glad så länge det inte är som ryktet sa om hennes systers man. Han hade sagt om flickvännen att "i brist på bröd tager man limpa". Jag tror dom är gifta än idag, och det är runt 35 år sedan jag hörde det där. Evas bror och jag gick i samma klass i skolan. Det var en liten, rund pojke. När vi samlades för jubileum tjugo år efter att vi hade slutat nian kände jag inte ens igen honom. Då hade han blivit smal. Dom flesta av oss hade gått åt andra hållet. Häromsistens fick jag förresten veta att min svägerskas systerdotter är tillsammans med Evas son. Världen är bra liten.
30 Maj 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

En vers som andades mer humor än skönhet var: "En gubbe jag önska dig vill, som äter både potatis och sill". Tjejen som skrev den var ett eller två år yngre än jag. Hon var lillasyster till en av mina klasskompisar. Sista gången jag träffade henne var på åttiotalet. Jag hade kört i diket i närheten av butiken där hon jobbade, och var inne där och lånade telefon. Det var före mobiltelefonernas intåg. Gunilla skrev en gång till tre år efter sitt första inlägg. Den här gången blev det: "Medan livet blommar än, varje dag värdera, våra barnaår igen, får vi aldrig mera". En annan lillasyster till en klasskompis satsade inte så mycket på rim. Å andra sidan antar jag att hon hade hittat på det hon skrev helt själv. "Jag går i skolan varje dag. Jag läser i min läsebok." Den Ingela som skrev "Låt mig sitta i ditt minne, på en liten liten pinne, om du ingen pinne har, låt mig ändå sitta kvar", var några år äldre än jag. Hon hade flera syskon. En av hennes systrar gifte sig härom året med en bekant här i Nybro. Världen är ju som bekant ganska liten. En klasskompis skrev: "Om någon Eva knycker, då honom jag i örat rycker, för i sjunde budet står, att man inte knycka får". Gull-Britt tog till en av dom absolut vanligaste verserna: "Jag ville plocka blommor och binda dig en krans, men marken den var frusen och inga blommor fanns".
20 Maj 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Poesi.

Alla som känner min äldste bror förstår att följande vers i min poesibok är skriven av honom: "Eva does not use any tool, becose she hasent time to do that in school." Då var han bara tretton, så man får väl ha överseende med stavfel. Jag misstänker att han kan ha varit lite avundsjuk på sin dotter genom åren. Hon gick först i en internationell klass här i Sverige, där all utbildning var på engelska. Numera bor hon i England, och är riktigt internationell. "Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta, och du är lika så" torde vara en av dom absolut vanligaste poesiverserna. I min bok skrevs den av en rödhårig flicka, som var två år yngre än jag. Dom hade lite av ett generationsboende, där hennes farfar bodde i en stuga på deras tomt. Caroline skrev: "I skolan vi går du och jag, och leker hemma varje dag". Det var en lätt överdrift, men rimmade gjorde det ju. Hon och hennes syster var adoptivbarn, något som var väldigt exotiskt i min lilla värld, även om dom kom från Sverige. Den familjen hade faktiskt också en stuga på tomten, fast jag tror dom hyrde ut sin till sommargäster. Så odlade dom jordgubbar, som såldes vid ett bord ute vid landsvägen. Det var utanför deras jag stod när jag blev vittne till hur en man från trakten på moped blev påkörd av prinsessan Sibyllas bil. Efter olyckan stannade så många bilar att jag kunde ha sålt hur mycket jordgubbar som helst.
8 Maj 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 1 kommentar
Poesi.

"När du läser dessa rader, glöm ej den som skrivit dem", skrev Marita i min poesibok. Ingen tramsig rimmad vers där inte. Familjen flyttade till mina hemtrakter när vi gick i lågstadiet, då pappan fick jobb som lärare i vår lilla byskola. I femman och sexan var han vår klassföreståndare, och Marita och jag gick i samma klass till och med nian. Jag hade missat ett av hennes obligatoriska födelsedagskalas ett år, och blev ditbjuden själv i efterhand. Det är enda gången i mitt liv jag har ätit tomater, för det är bland det äckligaste jag vet. Men får man mackor med korv och tomat hemma hos magisterns dotter, kommer man sig inte för att göra annat än att tugga och svälja. Som jag minns det pratade Marita om att bli barnmorska, men istället blev hon tydligen kantor. Jag har sett henne i tidningen någon gång, eftersom hon leder en kör i Storkyrkan i Kalmar. Carina skrev: "Låt mig trilla i ditt hjärta, som en liten liten ärta". Carina var ett ganska vanligt namn i vår generation, men hon har skrivit sitt efternamn, så jag vet att det gäller min syssling. Hon är ett par år yngre än jag. Vi talades vid en gång för mer än tjugo år sedan på en stor släktträff, men annars har jag inte ens sett henne sedan vi slutade skolan. Hennes syster driver någon typ av växtförsäljning här i Nybro, men odling är inte riktigt min grej numera, så jag vet inte ens exakt var den ligger.
26 April 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

"Vänner komma, vänner fara. Låt oss alltid vänner vara." Så skrev tjejen som räknades som min bästis när jag var liten i min poesibok. Eller som hon själv har skrivit under texten: "Din lek-kamrat". Lekte gjorde vi definitivt. Vi hade mängder av lekar vi själva hade hittat på. På deras tomt fanns dessutom både lekstuga och kastanjeträd. Löven från det senare blev fisk som man rensade genom att dra bort det gröna mellan bladnerverna. Jag hade aldrig riktigt tid att gå hem när det var dags, så ibland ställde jag tillbaka klockan för att kunna stanna en stund till. När vi skulle skiljas brukade vi följa varann till ett hönshus som låg halvvägs mellan våra hem. Någon gång kunde det bli lite tjatigt, när jag sa till mamma att jag inte hade någonting att göra. Tanken var förstås att hon och jag skulle hitta på någonting, men standardsvaret var alltid "Åk upp till Gunilla". Dom har någon ögonsjukdom i släkten, så jag hörde av en bekant att senast hon såg min barndomskompis hade hon mörka glasögon. Själv har jag knappt sett henne sedan vi slutade skolan. Annat än på bild i tidningen när hon har fått barn då. Pappan till hennes äldste passade på att sticka när hon låg på BB efter vad jag har hört. På nästa uppslag i poesialbumet finns versen "Tror du tuppen är så klok, att han värper i din bok?" Jag minns ett par olika Ann-Christin, och är lite osäker på vilken av dom det är som har skrivit. Det står visserligen "Din vän", men det skrev nästan alla i dom där böckerna. Det var lika vedertaget som rubriken "Minne" över varje inlägg.
3 April 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

"Lilla Eva söt och rar. Fästman vet jag att du har." Så skrev Marina när jag var tio år gammal och hon något år yngre. Det var alltså bara en vers. Numera har man ju hört att ungarna är "ihop" redan på dagis, men på min tid var det inget som började förrän på högstadiet. Annars var jag kär i en mörkögd pojke under i stort sett hela låg- och mellanstadiet. Om Marina läste jag för övrigt en artikel i någon tidning, efter att hon hade haft bröstcancer. Klasskompisen Berit skrev: "Du är rosen jag är törnet. Därför skriver jag i hörnet." Mycket riktigt är versen skriven nere i hörnet på sidan. För säkerhets skull har hon ritat stödlinjer att skriva på. Hon blev faktiskt ihop med sin kille redan i sjuan, och jag tror dom är gifta än idag. Det som fascinerade mig mest var när dom gifte sig, och hon tog hans efternamn. Han hette Andersson och hon något mer ovanligt. Många tar ju annars det minst vanliga av bådas efternamn, eller också behåller tjejen båda. Jag jobbade en gång ihop med en Svahn-Johansson, men det tyckte jag nästan var lite överarbetat. "När du i ensamhetens stunder, påminner dig de flydda dar, så glöm ej den vars namn står under, ty vet vi vänner varit har." Så skrev Margareta. som är 85 år vid det här laget. Hon och hennes man köpte en gård i min hemby. Från början hade dom den som fritidsboende, men efter pensioneringen tror jag dom flyttade dit permanent.
27 Mars 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar
Minnen.

Någon skrev på Internet om sin poesibok. Jag tror hon var i min ålder, och att fenomenet eventuellt försvann med vår generation. Min var blommig, och jag har den kvar 45 år senare. På första sidan har Ingela skrivit, och hon tänkte nog inte så mycket på vad versen handlade om. "Mitt i boken skriver token. Namn och datum har jag glömt, för mor har almanackan gömt." Det kanske hade varit läge att bläddra in en bit för att den skulle passa. Namn och datum har hon skrivit bredvid sidans dekoration, för att det ska var lite gömt. Så långt stämmer i alla fall versen. Vi umgicks för övrigt långt upp i vuxen ålder, men nu är det minst tjugofem år sedan jag träffade henne senast. En klasskompis storebror har ansträngt sig lite mer och diktat ihop en egen liten vers. "Eva säger ofta ha-ha-ha, därför att hon jämt är gla, men ibland så blir det hi-hi-hi, då hon låter som ett bi, och kan inte gladare bli." Monas bidrag var: "Plocka dig en lyckoklöver. Tag den lycka du behöver. Och det som sen blir kvar, du till dina vänner spar." Både hon och Ingela bor kvar på östra Öland, men medan Ingela bara har en dotter har Mona minst fyra barn, vill jag minnas. Alla kompisars barn är för övrigt vuxna vid det här laget. Min småskolelärarinna har skrivit: "Bliv en liten stråle på vår mörka jord. Hälsa dem du möter med ett vänligt ord." Så har hon ritat en ängel, blommor och en sol. Hon fyllde 86 år i förra veckan. Hennes man dog för några år sedan.
19 Mars 2013  | Länk | Mitt poesialbum. | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida