HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
Maj (2018)
>>


Blogg 8/12 2023.

Någon hade delat ett par filmer från Rydéns på Facebook. Det är en träindustri, precis som Kährs, så det var riktigt roligt att se. Numera tror jag att dom enbart gör likkistor, men tidigare har dom tydligen tillverkat galgar också. Det är samma med Kährs, som tillverkade dörrar, spinnrockar och leksaker innan dom specialiserade sig på golv. Jag minns en yngre kollega som antog att jag hade jobbat där redan när dom tillverkade golv. Det är väl hundra år sedan eller så. Speakern i filmerna sa att han hade jobbat på Rydéns i 52 år. Jag hittade ingen uppgift om hans namn, men så upptäckte jag att han hade sagt det också. Enligt mina efterforskningar skulle han ha börjat jobba när han var tolv, men på tjugotalet var det väl inte helt ovanligt. Hade jag hållit ut tills jag blev 68 så hade jag också hunnit jobba i 52 år. Inte på en och samma arbetsplats dock.
8 December 2023  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Blogg 8/12 2022.

Apropå mer eller mindre kända människor som man får veta ännu mer om när dom har gått bort, så hörde jag om Jerry Williams (Erik Fernström) att han hade fått hiskeligt ont i nacken. Det var cancern som hade spridit sig dit, efter att han initialt hade haft ont i ryggen. Min nacke fick jag godkänd som arbetsskada redan på åttiotalet, så hade det varit cancer borde jag ha varit död och begraven vid det här laget. Snarare är det väl olika typer av industriarbeten som har satt sig där. Jag både började och slutade min karriär vid löpande band. På sjuttiotalet stoppade jag chokladpraliner i askar och tills för fyra år sedan sorterade jag träbitar som skulle bli golv. Pralinerna läggs numera på plats av en maskin. Hur det är med träbitarna har jag ingen koll på, men det skulle inte förvåna mig om dom fortfarande sorteras för hand. Åtminstone en del av dom. Min produktionschef slog vad med mig om att allting skulle gå maskinellt innan jag gick i pension, men där fick han fel.

8 December 2022  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Blogg 18/9 2022.

När jag började jobba på golvfabriken i Nybro för mer än trettio år sedan var det sex månaders provanställning och sedan fast jobb som gällde. Jag minns fortfarande en liten kollega som inte var borta ett enda skift under det första halvåret. När hon blev fast anställd taggade hon ner lite. Speciellt mycket svårare att bli uppsagd verkade det ändå inte vara. Det plockades folk ut och in ganska friskt även på den tiden. Vid min första rundtur fanns det lediga jobb på olika skift och olika avdelningar. På senare år kändes det som om dom flesta nya kollegorna kom från bemanningsföretag. Möjligen blev dom anställda av kära Kährs efter att ha varit inhyrda i längre perioder. I förra veckan delade vännerna från fabriken en annons på Facebook, där man sökte personal. Bilden är från det inlägget. Mannen ifråga ser inte bekant ut. Däremot känner jag att valet var noga genomtänkt. Tidigare kändes det som om man anställde snudd på vem som helst. Jag fick till exempel jobb där som medelålders, outbildad kvinna. Nu var det ingen hejd på kvalifikationerna man kunde tänka sig. Så fanns det jobb på både tvåskift och nattskift och upplägget var återigen tillsvidareanställningar som inleddes med 6 månaders provanställning.

18 September 2022  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Blogg 26/9 2021.

När jag sökte jobb på golvfabriken här i Nybro för mer än trettio år sedan, var det rena smörgåsbordet. Vi gick runt hela fabriken och på varje avdelning räknades det upp på vilka skift det fanns lediga jobb. Det var inte lätt att veta vad dom olika arbetsuppgifterna gick ut på. Just då valde jag efter var folk såg ut att sitta en bit ifrån varandra och sköta sitt. Senare under min karriär provade jag på flera olika avdelningar. När före detta arbetskamrater nyligen delade en platsannons från sin arbetsplats på Facebook, var kraven visserligen betydligt högre än dom jag uppfyllde när jag började där. Å andra sidan fanns det platser lediga på samtliga skift nu också. Det kunde dessutom bli aktuellt att rekrytera medarbetare till olika avdelningar inom golvproduktionen. På en reklambanner på en annan webbsida sammanfattades dom kvalificerade tjänsterna mycket bra. Man sökte automationstekniker för utveckling och driftsäkring av produktionsutrustningen, kvalificerad underhållspersonal inom el, mekanik och VVS samt tekniskt kunniga operatörer till sågverket. Som jag minns det är inte råstyrka att förakta just där, men det kanske man inte kan ange som anställningskrav.
26 September 2021  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Blogg 19/4 2021.

När jag slutade jobba och var utstämplad, ville jag gå ur facket. Jag frågade runt om någon kunde komma på någonting mer än hemförsäkringen som jag måste ordna med i så fall. Den ingick nämligen i fackavgiften. För flera veckor sedan meddelade GS att mitt medlemskap hade upphört, men jag får fortfarande brev från dom om ett eller annat. När det senaste kom mindes jag plötsligt något som jag hade funderat på i flera år. Det var nämligen ett erbjudande om att skaffa deras MasterCard som är avgiftsfritt. Om mitt kort hos Nordea skulle sluta vara det hade jag funderat på att skaffa det där. Nu är det lite sent påtänkt, även om en före detta arbetskamrat fick mig att fundera på om jag hade tänkt fel när jag gick ur facket. Avgiften som pensionär är visst inte så hög och då hade jag haft kvar alla försäkringar plus att jag kunde ha skaffat det där kortet. Nu är jag i och för sig inte pensionär om man ska hårdra det och facket har jag aldrig haft mycket till övers för. Mest för att jag blev mer eller mindre tvångsansluten i min ungdom. Nu har dom hur som helst till slut meddelat Folksam också att jag inte är medlem längre och jag har tecknat en egen hemförsäkring.
19 April 2021  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Mitt gamla "hem".

Jag lämnade golvfabriken i Nybro för ett par år sedan, men av det jag läser i min morgontidning att döma har inte mycket förändrats där. Sedan pandemin startade har jag varit tacksam att jag inte tvingas träffa massor av människor varje dag. Hur man kan hålla avstånd på min gamla avdelning förstår jag inte alls. Möjligen skulle det kunna fungera om man stängde av flödet vid platsbyten och rastavlösningar. Med tanke på att det alltid ska produceras så mycket som möjligt, låter det inte riktigt som ett troligt alternativ. Att jag inte är insatt i läget må vara förlåtligt, med tanke på att jag inte jobbar där längre. Värre var det att fabrikschefen uttalade sig i min morgontidning, om att det fanns goda möjligheter att hålla avstånd i deras lokaler. Han hävdade dessutom att varje skift numera hade ett eget fikarum. Jag var uppriktigt förundrad och förvånad, tills jag läste kommentaren från en av dom anställda på golvet. Skiften har inte separerats, man kan inte alltid jobba med två meters avstånd och olika avdelningar delar fortfarande fikarum. Hon misstänkte precis som jag att kostymnissen nog inte vet hur avdelningarna fungerar. Det där med ryktesspridning hade han garanterat inte förstått. När man fick ett utbrott av covid informerade man bara den berörda avdelningen och skiftet. Det blir bara hälften så mycket snack om man försöker informera samtliga anställda.
16 Februari 2021  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Övrig karriär.

Mina sommarjobb som barn hade jag i föräldrahemmet. Det gällde matlagning och disk, men också telefonpassning. Pappa körde fisketurer för turister och jag tog emot bokningar till dom där turerna. På kortet där jag är i full fart med disken är jag nio år gammal. Jag tänkte inte söka någon gymnasieutbildning alls efter nian, men mamma vädjade. Hon bad mig att söka någonting jag tyckte lät kul. Tanken var att det skulle bli lättare att få jobb när jag hade fyllt arton och hade körkort. Jag kom in på naturbruksgymnasiet, men vid det laget hade jag redan jobb och tackade nej. Det gjorde jag senare till ett jobb som jag fick i samma veva som det på Luma metall. Jag minns inte vad arbetsplatsen hette, men ungefär var den låg. Jobbet jag sökte på ett tryckeri fick jag däremot inte. Som jag minns det berodde det mest på att unga kvinnor först förväntades vara hemma med mensvärk och sedan skaffa barn. Fast någon fena på att se att ett tryck var korrekt var jag i ärlighetens namn inte. När jag flyttade till Oskarshamn i slutet på åttiotalet hade jag ett par semestervikariat den första sommaren. Jag städade trappor och körde ut tidningar. Medan jag bodde där uppe tog jag en gång bussen till Mönsterås för en anställningsintervju på en industri där. Hemma i Oskarshamn gick jag vidare i första gallringen som Securitas gjorde, när jag sökte till dom. Fast i den vevan flyttade jag till Nybro och började jobba nattskift inom industrin istället.

29 November 2020  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Kährs.

Våren 1990 flyttade jag till Nybro och började jobba på golvfabriken AB Gustaf Kähr. Att jag hamnade där hängde framför allt ihop med att dom hade nattskift. Jag har i hela mitt liv tyckt att den värsta delen av arbetsdagen var att stiga upp i ottan. Jag sorterade slityteskikt i tre år, innan jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Bara ett par månader senare blev jag objektanställd fram till semestern och efter den blev jag tillsvidareanställd igen. Jag stannade på slityteavdelningen i många år, men när nattskiftet lades ner där började jag röra lite på mig. Jag hoppade på ett tillfälligt helgskift på enstaven. Vi stod och handkapade sånt som det sedermera byggdes en automatisk linje till. Det blev mer tillfälligt än det var tänkt, när dom inte sålde nog av våra golv. Några månader jobbade jag helgnatt i robotspacklingen. Vi stod och borrade och tejpade stora hål, för att roboten skulle klara av att spackla dom. Jag blev återkallad till slitytan, när dom fick mycket att göra där. När det blev en nergång där något år senare började jag i sågverket. Arbetskläderna på kortet här intill är därifrån. På vissa ställen där kunde det bli så kallt att till och med jag behövde jacka. Annars var det så pass tungt att slänga med block och brädor, att man jobbade sig varm. Efter ett och ett halvt år där fick jag flytta in i fabriken igen, och arbetade på stommen i drygt ett år. Där handlade det bland annat om faner som skulle hamna på rätt ställe. På vissa strängar skötte en robot det med varierande framgång och på andra fick man lägga på dom för hand. När jag blev utlånad till ett nattskift som skulle startas upp på slitytan, blev jag kvar där i nästan fyra år, tills jag slutade på Kährs.
28 November 2020  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
OP-kuvert.

Ett par veckor efter att jag hade fått sparken från OKAB började jag jobba i tryckeriet på OP-kuvert. Bilden nedan är ur en tidningsartikel om företaget. Innan man kunde köra någonting måste man ställa in det man skulle trycka och få det godkänt. Man laddade med kuvert i ena änden på maskinen. Så stod man som jag gör på kortet och samlade ihop dom färdigtryckta kuverten och packade dom i lådor i den andra. Sista veckan jag jobbade där plockade jag stora brevpåsar, så jag överansträngde högerarmen. Det blev en knöl som gjorde ont om jag så bara försökte vrida om en nyckel. Vi tog genvägar som man gör på dom flesta industrier när det är stressigt. En kollega klämde av en bit av ett finger, när hon försökte torka av en vals utan att stänga av maskinen. Några veckor efter den händelsen var jag lite mera försiktig, men snart var jag farligt nära med fingrarna igen. Vi hade ett pausrum en trappa upp, där vi spelade dart och pingis på rasterna. Lönen betalades ut var fjortonde dag. Det var visserligen trevligt dom gånger det hände att man fick lön tre gånger samma månad. Annars var det ingen hit för mig, som levde ur hand i mun på den tiden. När det var dags att betala hyran, var halva månadens lön redan slut. Efter två år sa jag upp mig och lämnade inte bara OP utan även Oskarshamn.

27 November 2020  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
OKAB.

På åttiotalet lockade Oskarshamn mig. Jag minns hur jag tittade längtansfullt efter bussarna som gick upp dit förbi min dåvarande arbetsplats. 1988 gjorde jag slag i saken och flyttade dit, när jag lyckades få jobb på Oskarshamns Konverterings AB. Vi arkskar papper. Dels i stora automatiska maskiner, där arken susade ut i stora mängder. En speciell läsare skulle göra att vissa papper inte kom med i paketet. Troligtvis strulade väl den funktionen, så man stängde av den. När det sedan var fel långt ner i paketen blev det en massa extraarbete. Vi hade också en gammaldags giljotin där vi skar för hand. Det var tvåhandsgrepp för att skära, så att man inte skulle riskera att skära av sig någon kroppsdel. Å andra sidan stod vi två personer vid den, så jag är inte helt övertygad om att säkerheten var på topp. Skenet skulle hur som helst hållas uppe. Hade man ingenting vettigt att göra, förväntades man åtminstone ha ett papper i handen, och se ut som om man vore på väg någonstans. Jag minns inte om man var mindre försiktig på åttiotalet än nu när det är mycket provanställningar och liknande, eller det bara var så just på OKAB. Den fasta tjänsten som jag fick tog hur som helst slut efter bara ett par månader. Då tvingades man på grund av driftsomläggning friställa ett antal medarbetare enligt betyget jag fick. För mig hade det ändå blivit språngbrädan jag behövde för att kunna flytta till Oskarshamn. Något foto från den fabriken har jag inte. Kortet nedan är taget hemma i min lägenhet vid samma tid.

26 November 2020  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Luma metall.

Mellan 1978 och 1982 arbetade jag på Luma metall i Kalmar. Vi spolade över glödtråd från dom större rullar, som den kom på från tillverkningen, till mindre som den levererades till kunden på. Samtidigt mätte vi hur mycket tråd som fanns på varje rulle. Vi satte dom färdiga rullarna på en ställning tillsammans med en lapp med uppgifterna för varje rulle. Dom fördes sedan över till en etikett som klistrades på. Ställningen med färdiga rullar syns på hyllan framför mig på kortet nedan. Vi hade stolar med hjul, för att enkelt kunna flytta oss mellan dom olika maskinerna. Problemet var bara att det hamnade trådändar på golvet. Dom fastnade i hjulen, så plötsligt tog det tvärstopp när man sköt ifrån. Det fanns trådar som inte var tjockare än ett hårstrå. Om någonting gick fel medan man höll på med dom, var det snabbaste sättet att få stopp på spolningen att helt enkelt dra av tråden. Den gången jag glömde mig och försökte göra samma sak med en grövre tråd, höll jag på att skära av mig fingret. Det farligaste på just den avdelningen var nog annars luften. Det stod askkoppar vid arbetsplatserna, och folk rökte medan dom jobbade. Jag tvivlar på att det förekommer idag. Annars syns det tydligast hur länge sedan det var på mitt betyg därifrån. Det innehåller en uppgift om min senaste lön, och den var 5.672 kronor i månaden. Det låter ynkligt nu, men det levde man gott på på den tiden.

25 November 2020  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Nordchoklad.

Jag började jobba direkt efter högstadiet. På sjuttiotalet fanns en industri som hette Nordchoklad i Kalmar. Varje höst säsongsanställde dom personal för att hinna få fram allt julgodis. I fyra månader satt jag vid ett löpande band och stoppade olika typer av chokladbitar i kartonger. Det är jag närmast kameran på kortet nedan. Alternativet var att packa cremegrodor i askar. Då satt man å ena sidan vid ett vanligt bord. Å andra sidan hade vi ackordslön, så fort skulle det gå i alla fall. Efter säsongen 1977 dröjde det till 1982 innan jag kom tillbaka till chokladfabriken. När julgodiset var packat var jag nere i Skåne i tio dagar, där jag stod i olika butiker och sålde det. Under den följande våren fick jag ett vikariat i lokalvården, och lyckades så småningom ta mig in i produktionen igen. Dom närmaste fem åren tillbringade jag på kolaavdelningen. Man fyllde på kolamassa i ena änden på en maskin och plockade lådor med färdiginslagna kolor i den andra. Vi tillverkade och paketerade klubbor på samma avdelning. Dels i fem- och tiopack, där man måste se till att få rätt antal i varje påse. Vid maskinerna som slog in klubborna i papper en och en snurrade ett magasin runt, där man skulle plocka ner en klubba i varje fack. Vi hade en liknande maskin som slog in praliner. Den hette Otto. Så fanns det en bana där man körde trillingnöt och några andra godbitar.

24 November 2020  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Det kom ett brev...

Myndighetsbrev är sällan utformade så att en sån som jag ska förstå dom. Det senaste kom från min fackförening, och gick under samma devis som min tidigare arbetsgivare: Varför göra det enkelt, när man kan krångla till det? Jag förstod varken vad dom grundade summan på det bifogade inbetalningskortet på, eller om det var meningen att jag skulle fylla i ändringsblanketten som medföljde. Eftersom telefoner verkligen inte är min grej tänkte jag först maila. Så insåg jag att jag förmodligen var lite väl förvirrad för att kunna formulera mina frågor i skrift, så jag ringde i alla fall. Det blev en positiv upplevelse. Efter att ha suttit en timme i telefonkö hos arbetsförmedlingen sist var det en glad överraskning att få svar direkt. En mycket trevlig kvinna var det som svarade dessutom. Jag skulle anmäla till dom att jag var arbetslös, men nu tog vi det på telefon. Lite skumt känns det ändå att dom inte visste det, med tanke på att Kährs hade slutat skicka mina pengar till dom efter trettio år. Så är det på fackets webbsida jag lämnar mina stämpelkort. Det stod dessutom i brevet att avgiften baserades på min registrerade inkomst för november, som jag fick inbetalningskortet för. Eftersom jag inte hade någon registrerad inkomst då, känns det märkligt att dom ville ha så mycket pengar som dom ville. Speciellt som flickan jag talade med inte ens visste hur mycket jag fick från a-kassan.
18 December 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Det kom två brev.

När betyget från min senaste arbetsgivare landade på dörrmattan började jag fundera på om det är dom som inte vill att jag ska hitta något nytt jobb. Dom första tjugo åren satt jag visserligen på samma stol, men dom sista tio blev jag, som en kollega sa, något av en zigenare. Då hann jag jobba på flera andra avdelningar. I mitt CV har jag skrivit ”Har arbetat i produktionen i sågverk, stomtillverkning, robotspackling och avsyning av färdiga slityteskikt.” Enligt betyget jag fick hade jag enbart jobbat med sortering av slityteskikt på löpande band enligt produktspecifikation. Då var ändå tjejen som skrev ut det fackordförande innan hon blev tjänsteman. Som sån var hon runt en del i produktionen, och borde ha noterat att jag var på andra avdelningar under några år. Om inte annat borde det synas någonstans i deras datorer, kan jag tycka. Inte ens på slityteavdelningen har jag ägnat mig enbart åt det hon skrev. Förhoppningsvis tittar väl tilltänkta arbetsgivare mer på Cv:t än på betyget numera. Annars hade jag ringt och ifrågasatt det, men nu orkar jag inte. Det andra brevet från kära Kährs var desto trevligare att få. Det innehöll en specifikation på min slutlön med tillägg för semestersättning, komputbetalning och ersättning för arbetstidsförkortning.
19 Oktober 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Utstämplad för gott.

Nu är det bara en vecka kvar av min anställning på kära Kährs, och jag har varit där och lämnat tillbaka mitt passerkort. Jag gick bara in till receptionen, och tänkte att dom kunde vidarebefordra det till rätt instans, men damen jag gav det till hävdade att det var hon som skulle ha det. Jag fick veta under en pratstund med en mera insatt kollega på stan att det bara är rätten till återanställning jag har sagt ifrån mig. Annars är det helt okej att jag söker jobb på Kährs igen, även om det knappast är läge för det just nu. Dom brukar vara snabba att göra sig av med all överflödig personal så fort det blir mindre att göra, och lära upp nya vid nästa uppgång. Den här gången har dom tydligen haft lite is i magen, så dom är redan övertaliga. Sedan kan man förstås fundera på vilket som vore mest tragiskt. Om jag verkligen sökte till min gamla arbetsplats igen, när jag har kommit därifrån efter nästan trettio år, eller om arbetsgivaren ifråga faktiskt bestämde sig för att återanställa mig. Idag kom förresten mitt näst sista lönebesked med posten. Det är mest bara det jag kommer att sakna.
17 September 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Sökta jobb... förr.

Jag höll på att hamna mellan jobb sommaren 1982, så i slutet på juli var jag på Lotsutkiken och snackade jobb. Jag minns varken hur allvarligt snacket var eller hur det avlöpte. I augusti fick vi som var uppsagda från Luma metall förtur till säsongsanställningarna på Nordchoklad, eftersom både företagen tillhörde kooperationen. Där blev jag kvar tills jag sa upp mig själv för att flytta till Oskarshamn 1988. Jag kan faktiskt inte säga säkert hur många jobb jag har sökt i mitt liv, eftersom mina minnen är så vaga när det gäller sånt. Det här med Lotsutkiken hade jag inte haft en aning om, ifall det inte hade stått i min dagbok. Ett tryckeri minns jag, eftersom jag kuggade mig själv på enklaste möjliga frågan. Jag såg inte felet på visitkortet jag blev visad. Å andra sidan var dom inte så sugna på att anställa en ung kvinna heller, eftersom såna som regel blir gravida förr eller senare. Dom skulle bara veta hur länge jag inte blev det. Jag kan peka ut var i Kalmar en mindre industri låg, där jag sökte jobb, men jag kommer varken ihåg vad den hette eller vad dom sysslade med. Den kanske ligger kvar på samma plats, så man kan åka förbi och kolla vad den heter vid tillfälle. När jag bodde i Oskarshamn tog jag bussen till Mönsterås en dag, och var på anställningsintervju på ett företag där. Hade jag fått det jobbet kanske jag hade framlevt dom senaste trettio åren ute vid kusten istället för här inne i skogen.
24 Juli 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Insändare om ABGK.

Insändaren nedan fanns att läsa i min morgontidning igår. Jag tyckte det var synd att den som skrev hade glömt att nämna vilket företag det gällde. Jag kände nämligen igen samtliga klagomål från arbetsplatsen jag har tillbringat dom senaste tjugonio åren på. Alltså var jag nyfiken på om det gällde den, eller det finns fler industrier med varma, obekväma arbetskläder, dåligt tempererade lokaler och slitna pausutrymmen. Apropå slutklämmen om uppmuntran pratade jag nyligen med någon som när cheferna undrade vart Kährs-andan hade tagit vägen, tipsade dom om att vi fick presenter till påsk, semestern och jul förr. Avdragsgillt för företaget och uppskattat av personalen. Nu gick jag in på tidningens webbsida. Min tanke var att någon kunde ha kommenterat insändaren där, så jag fick veta vilken arbetsplats den handlade om. Där fick jag svar direkt, för där var inte rubriken ”Börja bry er om er personal” utan ”Kährs bry er om er personal”. Det var alltså inte insändarskribenten utan den klåfingriga personalen på Barometern som hade gjort insändaren helt obegriplig. Jag skrev min första insändare till Kamratposten när jag var åtta år gammal. Det här beteendet fick mig att sluta för bra många år sedan. Det blir ju lite pinsamt att skriva under med sitt namn, om dom sedan redigerar om insändaren så den får en helt ny mening alternativt blir snudd på obegriplig.

3 Juli 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Före detta kollegor.

Mitt gamla nattskift på Kährs har en gruppchatt på Messenger. Jag har sett att vissa har hoppat ur den när dom har bytt skift. Någon, som har slutat helt på Kährs, gick ur en kväll när det pågick aktivitet i gruppen. Jag kan föreställa mig att hon var på sitt nya jobb, och att det blev lite jobbigt när det plingade i telefonen hela tiden. Alternativt hade hon bara inte tänkt på det förrän då. Jag är kvar i chatten, fast det är ett par månader sedan jag slutade jobba. Två gånger har goda nyheter förmedlats just i den gruppen. Det var nämligen två flickor som var gravida, när jag slutade. I början av april kom det upp ett kort på en liten Milton, och så sent som i natt hade Inez sett dagens ljus. I min ålder fylls urklippsalbumen av betydligt fler dödsannonser än bilder på nyfödda, så jag blir varm i hela hjärtat av att se dom där små. Eftersom jag inte har några barn själv, blir jag nog extra fascinerad över att dom där magarna jag har sett på jobbet kunde gömma någonting så vackert och fulländat.


 

24 Maj 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Bo Frössberg.

Bland dödsannonserna i dagens tidning fanns Bosse, som var en av cheferna på Kährs när jag började där. Tydligen en duktig sån, för när det blev någon typ av kris efter att han hade gått i pension, kallades han in för att styra upp skutan. Utanför Kährs sprang jag bara på honom ett par gånger. En gång var vi på Nybro kebab för att hämta mat samtidigt. Ingången till ett samtal var att han körde en gammal Volvo. Leasingbilarna man var van att se höjdarna i var betydligt tjusigare. Jag träffade hans fru i busskön en natt, när jag hade varit i Kalmar och supit skallen i bitar. Jag hade hört att Bosse var omgift, så när jag förstod vem hon var, konstaterade jag att hon var den nya fru Frössberg. När jag kollade upp dom på nätet idag insåg jag att dom kanske inte var gifta, fast dom levde ihop i många år. Ändå minns jag det som att det var det där med nya hon protesterade mest mot. Dom hade varit tillsammans i flera år redan då, så hon kände sig inte speciellt ny. Bosse och jag levde i skilda världar, fast vi var anställda på samma företag. För åtta år sedan jobbade jag däremot på samma avdelning som hans bror. Han var tydligen på golvet som jag, och jag minns att vi pratade i fikarummet ibland. Bosse träffade jag sista gången utanför Kvantum i samma veva, och nu finns han inte mer. Han blev 75 år gammal.
10 Maj 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Coachad.

När min nya jobbcoach ringde i förra veckan, stod jag vid charken på Kvantum och höll på att beställa. Gränsen för min simultankapacitet går ungefär där, så jag struntade helt enkelt i att svara. Hon lämnade inget meddelande, men jag hann kolla upp numret till dagen därpå, så nästa gång hon ringde svarade jag. Däremot kände jag inget behov av att invänta ännu ett samtal, så när hon hade hittat en lokal för vårt möte meddelade hon mig på sms. Vi skulle ses på ABF på Storgatan 29. Jag har aldrig på alla år i Nybro besökt ABF, och i den här stan använder man extremt sällan gatuadresser. Det är gamla Wellen, gamla Ljungdahls och Lönnenhuset så det står härliga till. Min frissa visste direkt vad som låg på den aktuella adressen, eftersom hennes pappa hade jobbat där när han levde. Jag hade också vetat om hon hade skrivit Folkets hus. Eller ännu hellre kulturhuset Kristallen. På Kristallen var jag och dansade långt innan jag flyttade hit. Däremot hade jag aldrig tidigare varit tre trappor upp i huset, där vi sågs idag. Vi både höll igång samtalet i över en timme och bokade in ett nytt möte. Jag borde väl inte ha så mycket tider att passa nu när jag är arbetsbefriad, men av någon outgrundlig anledning har allting en tendens att ske samtidigt. När jag kom hem till min almanacka hade vi prickat in just den dagen när jag ska till lasarettet och hämta min snarkskena. Jag får nog börja att som alla andra ha min kalender i telefonen istället för på väggen här hemma. Eller både ock då.
15 April 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Arbetskläder.

Jag läste ett inlägg från 2014 på Facebook från en förskollärare, som tyckte det var för jäkligt att dom inte fick arbetskläder. Dom kröp på knäna, var i sand och jord, fick mat, snor och andra kroppsvätskor på sig. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om dom möjligen har fått arbetskläder, men jag tyckte verkligen att hon hade rätt. Lite märkligt kändes det därför hur emot det där med speciella arbetskläder vi var på kära Kährs, där alla fick det från anställningsdag ett. Från början var det enbart skyddsskor som var ett måste. Stålhättor passar långt ifrån alla fötter. Som jag minns det klarade sig en väninna ända fram till pensionen utan att börja använda dom. Själv försökte jag några gånger, men fick adoptera bort skorna när jag fick ont i fötterna. Till slut hittade jag tillräckligt breda skor för att alla mina tår skulle få plats. Då började jag dessutom scanna fötterna varje gång jag bytte skor, så att jag fick rätt sulor efter hur jag stod och gick. Arbetsbyxorna började jag använda för tio år sedan. Innan dess gick jag i mjukisbyxor. Dom som fortfarande gjorde det blev inte glada när det blev obligatoriskt med arbetskläder för ett halvår sedan. Säga vad man vill om arbetsbyxor, men speciellt bekväma är dom inte. För min egen del var värmen det största problemet. Det var ärm på alla tröjor, och förbjudet att klippa bort den. Jag löste det genom att fästa upp ärmarna med säkerhetsnålar. Annars kan knappast tröjorna ha varit speciellt tjocka, med tanke på hur snabbt man nötte hål på dom. Jag kunde inte motstå frestelsen att slita sönder dom helt när dom var förbrukade, så kortet föreställer en av dom, innan den hamnade i soppåsen.
27 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Överlevnadskit för industriarbetare.

Jag blir uppriktigt förvånad över dom av mina (före detta) arbetskamrater som hävdar att det enda extra dom har som är arbetsrelaterat är kläderna dom använder på jobbet. Jag har mängder av prylar som nu endera åker upp på vinden eller i soporna. Förutom tröjor, byxor, skyddsskor och stödstrumpor som jag enbart har använt på kära Kährs har jag också haft särskilda ytterkläder när jag har gått dit och hem. Jackan blev smutsig både av ryggsäcken och av mig, när jag hade jobbat i trädammet hela natten. Därför har jag haft en speciell vinterjacka, en fleece och en skjorta, som har fungerat som ytterplagg sommartid. I skåpet på jobbet fanns reservkläder att ta till ifall strumporna skulle vara blöta efter promenaden dit eller byxorna skulle spricka under arbetets gång. Där fanns också radiolurar, hörselkåpor, kaffemugg, vattenmugg, vattenflaska och ett antal av flera olika sorters arbetshandskar. Jag har en stor ryggsäck som jag har burit fram och tillbaka för varje arbetspass. I den har funnits Ipod, matsked, värktabletter, nässpray, passerkort, nagelfil, pappersnäsdukar, halstabletter, hårborste och annat smått och gott som jag har behövt för att överleva. I ett av köksskåpen står en hel trave med burkar som jag har haft med mig yoghurt till jobbet i.
24 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Frihetens timme är slagen.

I morse klockan 06:45 lämnade jag det som har varit min arbetsplats dom senaste 29 åren för sista gången. Min morgontidning skrev om en kille på en annan avdelning som också slutade i dagarna. Han ville inte bli kallad pensionär, fast han var fem år äldre än jag. Själv har jag ingenting alls emot den titeln, även om jag formellt sett bara är uppsagd på grund av arbetsbrist och arbetslös. Det var åtminstone vad jag trodde, tills min chef under natten uppvaktade mig med blommor och paket från företaget. Jag vet att vi har sagt till andra som har fått sluta att av arbetsgivaren får dom bara en spark i arslet, så jag antar att det här var någon typ av pensionsgåva. Jag hade ingen större förhoppning om att den som hade köpt presenten skulle ha samma smak som jag, men i paketet låg glasen på bilden. Jag tycker dom var hur snygga som helst. Däremot fick jag först googla för att få veta att det är tumblerglas, och sedan för att ta reda på vad man använder dom till. Jag förstod att man dricker alkohol ur dom, så en nyttoprodukt är det alldeles tydligt. Om jag nu vågar dricka sprit ur så fina glas. Jag som är fumlig och tapphänt redan när jag är nykter. Fortsatt googling gav vid handen att tumblerglas är dom absolut viktigaste och mest användbara, och att det enda man egentligen inte kan servera i dom är vin och champagne. Märkligt att jag aldrig ens hade hört ordet förut. Tårta har jag också blivit lovad, men den tar vi på söndag. Då jobbar dom tidigare kollegorna på nattskiftet mertid, och jag har lovat att komma in och fika med dom. I morse fick jag först kramar av vänner på skiftet som skulle jobba förmiddag. Jag jobbade med dom några år när nattskiftet låg nere. Ute på parkeringen träffade jag en flicka från en annan avdelning, så jag var inte hemma förrän vid halv åtta, fast jag slutade kvart i sju.

22 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Arbete med tillhörande kamrater.

På min avdelning på jobbet är det mer eller mindre en livsstil att jobba nattskift. En tjej försökte med tvåskift när hon kom tillbaka från en annan avdelning, men insåg snart att det pallade hon inte alls. Nu när vi ska dra ner till hälften på natten tvingas några byta skift, och vissa har hellre sagt upp sig. Vår nyaste chef är helt fascinerad, för på hans förra avdelning var det tvärtom. Där stod folk på kö för att slippa jobba natt, och på slitytan slutar dom om dom inte får göra det. Personligen stör jag mig till och med på skitsaker, som det snille som hade skrivit på en whiteboard vilken sortering som kördes. Hen hade använt en vanlig tuschpenna, så nu trodde jag aldrig vi skulle kunna ändra det mera. Igår var det borta, så någon har uppenbarligen hittat flaskan med T-röd. Att bända loss träbitar som har kört fast i kapmaskinen eller dra loss vedbandet som har fastnat är inte heller arbetsuppgifter som jag finner meningsfulla. När fikakompisarna drar upp liknande irritationsmoment, kan jag inte låta bli att med rösten drypande av ironi påpeka hur mycket jag kommer att sakna det framöver. Eller inte. Alla kollegor jag har frågat har lovat att lägga en peng i muggen, om dom skulle hitta mig sittande utanför Willys. Mitt enda problem var att dom som sitter där nu säkert skulle spöa upp mig, om jag snodde deras plats. En arbetskamrat kom med den perfekta lösningen. Jag sätter mig helt enkelt utanför fabriksgrindarna. Där passerar ju alla som har lovat att stoppa pengar i min mugg.
19 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Min själsfrände.

Till alla som undrar varför jag inte försöker hålla mig kvar på kära Kährs med näbbar och klor i tio år till har jag gjort en liten video om min själsfrände Tröske-Henning. Han hette egentligen Henning Valfrid Johansson och levde mellan 1883 och 1963. Jag hoppas att jag hann lära mig gå innan han gick bort, så att vi har trampat den här jorden samtidigt. Jag har berättat om honom tidigare, eftersom det hävdas att han var lika lite förtjust i hårt arbete som jag är. Om någon efter min död skulle hävda att jag jobbade ihjäl mig, vill jag inte att det ska råda några som helst tvivel om att vederbörande ljuger. Mellan 1985 och 2009 sysslade jag mycket med slam’s, som är en typ av frågehäften. Redan då svarade jag alltid att min högsta önskan var att slippa passa tider. Om min nuvarande arbetsgivare på något sätt kan jämföras med prästen Sandelius överlåter jag till andra anställda på samma ställe att avgöra. Det är Snacke-Per som läser, och jag har lånat klippet från cd:n ”Snacke-Per & Sleifen på luffen”. En del av bilderna har jag hittat på Internet och andra har jag lånat i Göran Johanssons bok ”Luffarnas liv & leverne”. Medge att låna låter finare än att stjäla?!

http://hambomazurka.blogspot.com/2019/02/min-sjalsfrande.html


 

24 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Batteritanten.

I vissa typer av radiolurar finns det en röst som varnar när batterierna börjar bli dåliga. Speciellt när man har medhörning kan jag tänka mig att det är en extremt bra service. Jag minns själv från min tid i sågverket hur jag själv inte förstod att jag inte var kontaktbar, eftersom batteriet var slut. Någon sa en gång att den där batteritanten var lika tjatig som jag. Nu förstår jag vad han menade, för i mina nya lurar finns den funktionen. Hon tjatade en gång i kvarten en halv natt, innan jag tog tag i att byta batterier. En kollega påstod att dom brukar ta slut efter en halvtimme, men det är nog om man använder radion. Jag lyssnar på min Ipod, och använder bara högtalarna i lurarna. Dom brukar till och med stänga av sig själva efter halva natten, eftersom dom gör det om man inte använder dom. Märkligt att dom å ena sidan inte tycker att jag har dom på, men ändå drar lite batteri. Dom förrförra jag hade gjorde likadant, men i dom jag hade före dom här behövdes inga batterier alls. Där fungerade högtalarna ändå konstigt nog.


 

20 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Den sociala biten.

I morse blev jag avbytt först av alla på min sträng. Ändå lämnade jag företaget en halvtimme senare än vanligt. Först var det en flicka från en annan avdelning som ville gratulera till min kommande frihet. Vi hade inte talats vid på länge, så vi blev stående och pratade en stund. Jag hade missat att hon hade kommit sig upp här i världen och blivit produktionsledare sen sist. Tjänstemännen har inte samma minutpassning som vi på golvet, så hon stod kvar en kvart in på sin arbetstid. När jag skulle hämta min ryggsäck hörde jag någon ropa att tant skulle gå hem. Rösten kom från en kollega som jag inte hade pratat någon längre stund med på flera år, så det fick bli några ord där också. När hon inte fick vara kvar på skiftet hon jobbade på stommen, hade hon bestämt sig för att byta avdelning samtidigt som hon bytte skift. Nu var hon tillbaka på slitytan, där vi träffades en gång i tiden. Den tredje av mina trevliga morgondejter var rena turen att jag inte missade. Hon var inne från fogen och hämtade slitytestavar att ha i reserv. Jag hade aldrig sett henne, om inte en annan kollega hade tjoat på henne. Hon var mest orolig för att inte få något skvaller från slitytans nattskift, om jag slutar. Jag lär väl aldrig bli som Lena. När jag träffade henne efter att hon hade gått i pension, visste hon mer om vad som hände på företaget, än vad jag visste som var kvar. Däremot hoppas jag mycket på att pensioneringen ska ha samma effekt på min uppenbarelse som den hade på hennes. Hon var en ganska grå mus så länge hon jobbade. När hon hade slutat mötte jag en vacker kvinna i sommarklänning ute på stan. Nu är hon borta sedan flera år. Man får se till att sluta jobba tidigt, om man ska hinna njuta av ledigheten.

13 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Onödigt spännande samtal.

Eftersom jag sover dagtid även på måndagar och alltid har signalen avstängd trodde jag att jag hade missat ett extremt viktigt samtal igår. Jag var bara uppe en enda gång under dagen, och personaltjejen på kära Kährs hade ringt precis när jag hade somnat om igen. När jag steg upp och ringde tillbaka hade hon hunnit gå hem. Hos mig snurrade tankarna enligt mitt vanliga katastroftänk. Hade facket satt sig emot min uppsägning, och skulle det i så fall hjälpa att gå ur facket? Eller hade företaget ångrat sig, så jag tvärtom behövde fackets hjälp att polisanmäla dom (eller något) för att dom bröt ett ingånget avtal? Till slut lämnade jag ett meddelande på flickans mobilsvar, och bad henne messa, så jag fick veta om hela världen hade rasat. Hon ringde tillbaka när hon kom från träningen, eftersom hon insåg att hon hade gjort mig orolig i onödan. Då tajmade hon för övrigt perfekt. Jag hade först duschat, och skulle sedan uträtta ett par ärenden på stan. Telefonen ringde när jag var på väg mellan dom. Flickebarnet hade bara känt att hon inte hade informerat mig fullt ut, om att avgångsbidraget jag får via någon försäkring, blir lite lägre eftersom jag inte jobbar heltid. Att jag har en deltidsanställning har det tjatats om i alla år, så det kan jag knappast ha missat. Däremot hade jag aldrig hört talas om den där försäkringen, så varje krona från den är ett plus. Jag har bara en önskan om att slippa få en speciell dödsannons från företagets ledning och anställda när jag dör. Alltför många av mina arbetskamrater har fått såna. Håller jag mig bara vid liv ett par månader till så har jag lyckats.
12 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Redan igår kväll informerade min chef mig om att personaltjejen ville träffa mig som i morse. Det blev en ångestfylld natt. Det enda positiva hon kunde tänkas vilja mig var det här med pension, och det hade jag ju redan fått nobben på. Sånt jag kunde tänka mig nu var att bli tvungen att byta skift, tillbakaföst till någon av dom tyngre avdelningarna eller tillsagd att sluta prata skit om företaget på min blogg. Därför inser alla hur lycklig jag blev när det var just att avsluta mitt yrkesverksamma liv jag blev erbjuden. Hon tyckte att jag kunde gå hem och tänka över alltihop i lugn och ro, men det vet ju alla att jag har gjort i flera år redan. Jag var dessutom rädd att någon skulle idiotförklara mig och få mig att tveka, men hittills har jag faktiskt bara mötts av glada tillrop. Några detaljer kan jag tyvärr inte delge er, eftersom sekretess ingick i avtalet jag skrev på, men om sex veckor ska jag börja läka mina fingertoppar. Jag hittade en bild som jag publicerade redan för ett par år sedan av hur dom blir av allt plockande med träbitar. Det gör ont så fort jag kommer emot någonting, och det gör jag hela tiden. Återstoden av mitt liv planerar jag att leva som luffarna; fritt men fattigt. Eftersom jag inser hur provocerande det är att sluta jobba före sextio har jag ändå bestämt mig för att kalla det för ett sabbatsår tills vidare. Det har jag förstått att ungdomarna tar. Själv började jag jobba direkt efter nian, och har inte varit arbetslös mer än några veckor i hela mitt liv. Mer än fyrtio år på fabriksgolvet får räcka. En flicka undrade vad jag ska göra, men svarade sig själv direkt; ”Bara leva.”

8 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Arbetsplatsolycka.

Det känns som om arbetsplatsolyckor hade en tendens att inträffa oftare veckan innan semestern och på fredagar. Precis när man är redo att dra en suck av lättnad är olyckan framme. I natt var det en gosse som bara får vara kvar någon vecka till på kära Kährs, som skadade armen. Om jag förstod saken rätt så hände det när han skulle veva upp hyveln. Den är av någon outgrundlig anledning utrustad med en riktigt tung vev, som man drar med handkraft. På andra ställen trycker man bara på en knapp för att höja olika verktyg. Jag påpekade redan för många år sedan att det vore en bra idé att ha det likadant vid hyveln. Svaret jag fick var i princip att vi på golvet var så dumma i huvudet så vi skulle höja upp den för högt om det gick för lätt. Jag tror nog mer på att snålheten bedrog visheten i vanlig ordning. Hur som helst fortsätter företaget att producera arbetsskador, som det stod i en rubrik i vår facktidning redan för flera år sedan. Grabben som råkade illa ut i natt fick åka till lasarettet och sy ihop sin arm. Den chef som körde honom dit var mest imponerad över att killen hade låtit dom sy utan bedövning.

6 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Here we go again.

Jag anlände sist av alla till informationen igår kväll. Jag kom iväg hemifrån senare än vanligt, och det är av någon anledning oftast då jag träffar folk att prata med på vägen till jobbet. Man kan tycka att det borde vara lugnt vid tio en vardagskväll, men om inte annat går hundägarna kvällsrundan med jycken vid den tiden. Jag hade hur som helst sällskap av en kollega, så jag slapp rusa in själv på det där mötet sekunden innan det började. Hon som eskorterade mig blev eventuellt lite chockad, för hon trodde att det var ett vanligt månadsmöte vi skulle på. Istället var det information om nerdragningar. Eftersom man drar ner på dom dyraste skiften först, kommer troligtvis flera av mina duktiga nyare medarbetare att försvinna från nattskiftet. Som jag hade förstått det innan skulle vi sänka kraven till vad vi faktiskt klarar av att producera. När man minskar personalstyrkan lär vi ändå inte klara det, och cirkusen med övertid är i full gång igen. Vi som har varit med ett tag har redan tidigare upplevt hur man gör sig av med kompetens vid en nergång. När man sedan behöver utöka personalstyrkan igen har dom uppsagda fått andra jobb, och man får börja om med nya upplärningar. I andra änden av skalan finns vi äldre, som gärna skulle ställa vår plats till förfogande för någon av ungdomarna. Man hade erbjudit några att gå i pension tidigare, men enligt min chef låg dom precis på gränsen. Det lät på henne som om dom var 64 och ett halvt. En kollega hade däremot hört om 62-åringar som hade blivit tillfrågade, så hon blev grymt besviken när hon inte fick något erbjudande.
5 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Pensionsmässig.

Jag träffade några Kährsare på Kvantum häromsistens. Eftersom jag är äldst, utgår jag från att det var jag som tog upp ämnet pension. Andra reser mycket och kör ännu mera bil. Min fråga var alltså om kollegan skulle ha haft råd att gå i pension i min ålder, om hon inte hade haft bil och helst inte ville lämna hemmet. Det trodde hon absolut, så jag var nästan på väg upp till jobbet för att säga upp mig. Problemet med att veta hur långt ens besparingar räcker är främst att man inte vet hur länge man lever. Den detaljen erbjöd sig mannen i sällskapet att lösa med sitt jaktgevär. Män är så praktiskt lagda. Jag kanske kan fortsätta drömma om att sluta jobba vid sextio i alla fall. Dom berättade i och för sig om en före detta kollega, som hade gått i pension. Hon hade ingenting att göra, så hon hade börjat jobba igen. Jag hoppas det hänger ihop med att hon är gift. Har man sällskap hela tiden är man knappast van att sysselsätta sig själv. Från några har jag hört att det är skillnad om man bor i villa. Att ”sitta i en lägenhet” är ingen höjdare, har jag förstått. Personligen tycker jag att det där med hus och trädgård mest låter som en massa jobb. Ska jag ändå lägga min tid på att arbeta tycker jag nog att det jag jobbar med nu är roligare. Vi är kallade till information ikväll, så till en del kan mitt pensionsbeslut bero på vad dom säger där. Det går alltid många rykten. Skulle dom lägga ner nattskiftet har en annan arbetskamrat hävdat att hon tänker gå i pension direkt, och jag känner eventuellt likadant. Att börja stiga upp i ottan och jobba heltid är ingenting som frestar direkt.

4 Februari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Passerkort.

Eftersom jag vet exakt hur förvirrad jag är har jag typ listor i huvudet på vad jag måste dubbelkolla att jag har med mig till olika ställen. Till jobbet är det till exempel mat och glasögon. Så måste jag se till att det verkligen är kära Kährs arbetskläder jag har tagit på mig och att jag har passerkortet med mig. Det sistnämnda brukar inte vara några problem, eftersom jag enbart använder det när jag jobbar. Det ligger i ett lättåtkomligt fack i ryggsäcken. Nu var det där facket ändå tomt när jag gjorde en snabbkoll, innan jag lämnade hemmet igår kväll. Jag var inne på jobbet som hastigast i tisdags, och hade uppenbarligen glömt att lägga tillbaka kortet efter det. Jag fick tänka efter några sekunder för att lyckas lokalisera det. Det låg i en jackficka, som jag tydligen hade glömt att tömma när jag kom hem från centrum. Sedan hade jag släppt alla tankar på jobbet tills jag var tvungen att gå dit igen. Att jag inte hade kunnat stämpla utan kortet hade kanske inte varit hela världen. Jag brukar hävda att gör jag inte så mycket nytta att det märks att jag är där kan det kvitta. Däremot fungerar det alltså som passerkort också, och det hade inte varit någon garanti på att det kom folk senare än jag som kunde släppa in mig.

31 Januari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Sportbaren.

Utekvällarna är lätt räknade i mitt liv numera, men igår var det dags. Vi var ett helt gäng från jobbet som träffades på Sportbaren. Där var ett bord till med folk från kära Kährs, och fler anslöt under kvällen, så det blev rena firmafesten. Som att vara på jobbet fast roligare. Det bjöds buffé, så man slapp välja mellan burgare och kebab. Man kunde ta lite av varje. En av våra tankar med att gå ut tillsammans var att utnyttja hundralappen vi fick i julklapp av företaget till en gemensam aktivitet. Fast personalen frågade när man kom om man hörde till Kährs, lyckades dom strula till det så det blev fel. Vi fick fixa det i efterhand efter bästa förmåga. Det brukar kännas väldigt långt att promenera hem efter en väl genomfestad kväll, så jag cyklade ner till centrum. När det kom till kritan fick jag skjuts hem med bil, så cykeln har jag varit nere och hämtat idag. Den stod kvar som väl var. Min förra cykel försvann visserligen från källaren här i huset, men jag tycker ändå det känns mer riskabelt att låta den stå centralt en fredagsnatt. Speciellt som jag hade parkerat den i direkt anslutning till Bolanders bäck. Det var upplagt för någon ratad fyllkaja att avreagera sig genom att kasta den i vattnet.


 

26 Januari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Lite extra ledigt.

Natten som gick mådde jag först skumt. Sedan blev jag så trött så jag höll på att somna över träbitarna. Jag rekommenderar verkligen ett löpande band, om någon har svårt att sova. Det slår att räkna får med hästlängder. Åtminstone tror jag det, för det sistnämnda har jag faktiskt aldrig provat. När min gruppsamordnare undrade om jag ville gå hem ett par timmar tidigare, nappade jag direkt. En sträng hade gått sönder, så plötsligt var jag inte lika oumbärlig som jag brukar vara, när jag vill ta ledigt. Basarna vet att jag gärna kompar ut lite tidigare. Många tycker inte dom har någon nytta av det, men eftersom jag bor ensam stör jag ingen om jag tar tag i sånt jag inte hann kvällen innan. Största fördelen med att inte ha någon sambo är annars att man inte riskerar att överraska vederbörande med en annan kvinna (eller man) om man kommer hem tidigare än beräknat.

15 Januari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Stor felräkning och lite snö.

När jag skulle räkna ut hur mycket vi hade producerat under natten i datorn i morse, stämde inte en enda siffra. Som tur var dök en kollega upp, som tipsade mig om att börja felsökningen vid tidsrapporteringen. Själv hade jag nog aldrig ens kommit på tanken. Vi har världens segaste datorer, och när den inte reagerade, tryckte jag på knappen för att registrera flera gånger. När rätt tid dök upp fortsatte jag till nästa steg, utan att märka att datorn fortsatte registrera samtliga knapptryckningar. 150 mantimmar hade jag fått till, istället för dom 37,5 vi egentligen hade jobbat. Det sägs att man lär sig någonting nytt varje dag. Dagens lärdom är att man inte trycker på knappen för att registrera mer än en gång, även om man får vänta tills fan själv kommer och hämtar en. När jag traskade hem var det busväder. Nederbörden virvlade runt som snöflingor, och på vissa ställen var det vitt på marken. Det störde mig lite, eftersom jag hade sett på väderrapporterna att det inte skulle komma snö förrän på onsdag. Inte förrän jag kom hem insåg jag att det är just onsdag idag. Nu ser det ut som på bilden utanför mitt. Jag antar att man får vara glad så länge det inte är mer än så.

 

9 Januari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Nattfika.

Pepparkakan på bilden fick jag för ett par år sedan av en flicka, som då var ny på Kährs. I natt bjöd hon på såna med anledning av att hon är gravid och väntar en liten pojke i april. Jag frågade om hon hade kunnat baka en snippa ifall det hade varit en flicka, men i så fall hade nog kakorna liknat tuttar istället. Jag funderade nästan på att stjäla ett kort som en gemensam arbetskamrat hade tagit. Hon hade lagt en sträng med ädelost på sin pepparkaka, och det såg verkligen ekivokt ut. Vi fick sockerkaka med en liknande form. Det gjorde nästan ont i mig när jag skulle ta första biten, och måste välja mellan att skära av en pungkula eller en bit av ollonet. Förutom kakorna fanns det snacks, godis och läsk. Vi jobbade som vanligt till halv fyra i morse. Då blev det fläktstopp. Vi gick för att hjälpa några inlånade gossar, som stod och plockade om fuktskadat material. Att det alls hade hamnat i färdiga boxar tyder väl på att vår slogan ”Här gör vi rätt från början” är överspelad. Jag misstänker starkt att det hade blivit billigare att göra pellets av alltihop än att stå och plocka sådär. Dom långa bitarna stod vi och delade upp från 45 högt till knippen med 15 slitytestavar i varje. Några meter bort stod våra kollegor och staplade upp dom till 45 igen för att kunna köra dom i strängen. Vad gör man inte för att hålla sig sysselsatt?
3 Januari 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Julgåva.

Min arbetsgivare skickade två biobiljetter i julklapp, som dom har gjort dom senaste åren. Jag har inte varit på bio på trettio år, så det är knappast troligt att jag skulle sätta mig bland en massa folk och titta på film nu. Annars är väl tanken god, eftersom det är något som bör passa dom flesta. Jag brukar ge bort mina. För fyra år sedan fick vi pocketogram. Jag läser i och för sig inte böcker heller, men det fanns filmer, tidningar och andra prylar att välja på. Längre tillbaka i tiden fick vi varsin låda med julgott. Den fylldes bland annat upp med ett helt kilo clementiner, så den blev både tung och otymplig att bära hem, för mig som inte har bil. Det var över huvud taget mera gåvor förr. Vi fick både till påsk och semester. Jag, som är långsint, glömmer aldrig påskpresenten i början av nittiotalet, som vi som blev uppsagda innan påsk inte fick. Vi hade ju trots allt varit med och jobbat för den. Vi har fått solstolar, knivblock och annat smått och gott. Den present jag uppskattade allra mest var en liten låda fylld med olika ostar. Det var då jag lärde mig att någonting som luktar illa kan smaka gott. Så var det nämligen med osten Svarta Sara.

26 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Gottebord.

Om någon till äventyrs har oroat sig för att jag har gått hungrig på jobbet såhär innan jul, kan jag lugna er med bilden nedan. Det är ett gottebord, som har stått uppdukat mitt i produktionen dom två senaste nätterna. Var och en tar med sig någonting, och eftersom vi är ganska många kan man äta tills man rullar fram. Mängden är anledningen till att vi har utökat evenemanget till två nätter. Det blev så mycket över när vi bara hade det sista natten. Den ende jag hörde klaga var han som var sugen på frukt. När han ville ta med sig det hade någon sagt att det redan var taget, men någon frukt syntes inte till. Personligen är jag inte mycket för nyttigheter. Däremot uppskattade jag extra mycket att någon hade lagt Plopp med lakritssmak i sin godispåse. Det är en favorit som jag sällan äter. Jag hade dessutom sån tur så ingen annan gillade lakrits, så jag har ätit ungefär tjugo såna chokladbitar på två nätter. Det fanns annat än godis på det där bordet. En ny favorit blev Åsedas gräddost. Den var suveränt god, och jag har ätit den på både rån och pepparkakor. Jag måste kolla framöver om den finns på Kvantum. Ädelost gillar jag egentligen inte alls, men på avdelningen jag jobbade på för åtta år sedan lärde en kollega mig hur gott det är på pepparkakor. På gottebordet nedan fanns både olika märken på ädelost och pepparkakor i olika storlekar. Nu är jag ledig resten av det här året, och det känns alldeles underbart.

21 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Inbjudande.

Jag läste i en kommentar på nätet om bränderna på jobbet att bara en av dom senaste tre hade startat i Kährs egna anläggningar. Dom andra två hörde ihop med Nybro energi. Personligen känner jag väl inte att jag bryr mig så mycket om vilket, så länge det är jag som stryker med om fabriken far i luften. Ett dygn efter den senaste eldsvådan stod fortfarande grindarna öppna in till fabriksområdet. Det verkar inte vara helt lätt att hitta arbetskraft i dessa dagar, så tanken slog mig att man hellre ville locka in folk än att stänga dom ute. Jag funderade på att sätta upp en skylt med luffarmärket på bilden, men jag antar att det inte är så många som kan tyda det numera. Igår var jag på jobbet en kvart tidigare än vanligt, eftersom luciainformationen delvis låg på övertid. På min avdelning hade det sagts att den var obligatorisk, så killen som höll i den blev lite chockad när det drällde in dubbelt så mycket folk mot förra gången. Jag lämnade i gengäld arbetsplatsen tre timmar före utsatt tid i morse. Finns det en chans att kompa ut tar jag den, eftersom jag alltid anser mig ha viktigare saker att göra hemma än på jobbet. Möjligen betyder det att jag borde byta arbetsplats, men det känns lite sent i livet att satsa på en ny karriär. Dom som älskar sina arbeten verkar dessutom vara dom som blir utbrända, så lagom kanske är bäst.
14 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Ännu en brand.

Redan innan jag hann iväg till jobbet igår hade jag läst på nätet att det brann där igen. Jag var alltså beredd, när jag möttes av brandbilar och ambulanser med blinkande sirener på sågverksplanen. Det har brunnit ett par gånger tidigare i år, men brandmannen jag talade med sa att den här nog var den värsta eldsvådan hittills. Att det hade bolmat ut så svart rök, så det hade varit nära en övertändning. Framför min stämpelklocka hade ambulanstjejerna ställt upp ett bord med fika till räddningspersonalen. Istället för att klämma mig förbi det lärde jag en av dom hur man stämplar in på Kährs. Inga fläktar var igång, eftersom det brann, så natten blev lång. Vi hade sorteringsgenomgång, läste skyddsföreskrifter och städade. Mer social samvaro än vanligt blev det också. Jag lyckades bland annat klura ut att en av dom nya killarna är barnbarn till ett par jag umgicks med på nittiotalet. Först vid fem gav man upp hoppet om att komma igång med produktionen, och dom som ville fick gå hem. Jag vet inte hur många som stannade kvar den där sista timmen, för jag var snabbast ut därifrån. Räddningstjänstens bord var belamrat med tomma pizzakartonger, så mat hade dom fått i alla fall.

12 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Små förtretligheter.

Jag har sovit med telefonen bredvid sängen sedan jag lämnade in datorn för ett par veckor sedan, och vaknat vid varje pling. Igår blev jag lite förvirrad, eftersom det översta messet var gammalt, när jag kollade telefonen. Det är jag som har lärt mig att ha Internet och Messenger på i telefonen här hemma, så där hittade jag det nya meddelandet. När dom äntligen fick tummen ur och började klippa upp dom skåp på jobbet som ingen använde, råkade dom klippa upp mitt också av misstag. Med tanke på vad hon som ansvarar för hela grejen tycker om mig, så tror jag varken på råkade eller misstag. Lapparna har hängt där i flera månader, så att ändå bryta sig in i ett skåp där lappen är inlämnad lär ha varit en högst medveten handling. Det som stör mig mest är att det var ett fint hänglås, som jag hade fått med mig från sågverket, dom förstörde. Nu fick jag ett med en pytteliten nyckel, som omöjligt går att hålla reda på. Dekalen, som ser ut som på bilden, hade i alla fall fått sitta kvar. Den hade jag annars förstått om dom hade städat bort. Natten fortsatte ungefär som den hade börjat. När jag skulle gå på rast var batteriet slut i klockan som jag håller tiden med. Jag ser inte klockan på telefonen samtidigt som jag spelar mobilspel på den. Så gick en kollega hem med magsjuka. Jag har alltid tänkt mig att det är svårt att undvika smittor på en så stor arbetsplats, men i morse petade till och med jag i mig ett par vitpepparkorn. Skulle jag ändå bli liggande med kaskadkräkningar, får jag väl trösta mig med att det var många år sedan jag var magsjuk senast.

11 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Söka nytt?

Tanken att byta arbetsplats slår emellanåt mig och mina kollegor. För tillfället verkar det dessutom finnas andra jobb att söka. Personligen närmar jag mig annars sextio i så rask takt, att jag snarare funderar på om och när jag kan ha råd att gå i pension. Jag träffade en bekant, som är några år äldre än jag, på stan. Hon tänkte gå i pension ett par år i förtid, för hon orkade inte längre, som hon sa. En arbetskamrat, som istället är några år yngre än jag, har till och med en app för lediga jobb i sin telefon. Hon hävdade att McDonald’s var dom enda som sökte folk. Ingen i sällskapet trodde att jag var tillräckligt saktmodig för att klara av att bli utskälld när folk fick fel mat. Jag googlade på det ordet, eftersom jag nyligen har läst om en luffare som använde ord han inte begrep tokigt. Och nog stämde motsatsorden bättre in på mig alltid. Det var besinningslös, stridslysten och bråkig. Däremot undrar jag om kollegans app enbart visade jobb som inte krävde någon utbildning. Enligt Arbetsförmedlingens platsbank fanns det nämligen runt trettio lediga jobb i Nybro när jag kollade. Det är möjligt att det är krav på utbildning för att bli personlig assistent numera, men det är åtminstone någonting jag inte skulle skämmas för att söka. Det var det där med att jobba med människor då. Golvläggare arbetade en av mina tidigare arbetskamrater som under en period för golvföretaget vi är anställda på. Sågverksarbetare var annars det jag kände att jag hade bäst kompetens för. ” Du har en industriell erfarenhet gärna inom träbranschen.” Det har jag.

6 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Slit och släp.

Den som tycker att mitt liv enbart kretsar kring jobbet och datorn i veckorna har helt rätt. Jag sover (minst) en tredjedel av dygnet, så på vardagarna hinner jag inte så mycket mera. Det är därför jag jobbar deltid. Annars skulle jag förmodligen inte hinna någonting extra i helgerna heller. I natt körde vi två olika material på jobbet, som vi gamla rävar inte hade kört på flera år. Ungdomarna hade aldrig ens sett dom. Det ena var visserligen ek, men någonting högkvalitativt i enmodul. Säkert väldigt dyrt, men så blev det golv av nästan alltihop också. På min tid hade vi någonting som kallades fransk ek, som var extremt fint. Uttrycket min tid använder jag när jag ska berätta för dom nya förmågorna hur det var på Kährs innan dom var påtänkta. Jag kan inte säga när jag var i deras ålder, för då hade jag inte börjat jobba där. Nattens andra material var björk. Jag hävdade att kvalitetsansvarig, som är en mycket snäll och trevlig flicka, kuvade personalen med hot. Hon sa till dom att om dom slängde för mycket fick vi aldrig mer köra såna material. Vi kör nästan enbart ek på nätterna. Det kan ju vara kul med lite omväxling.
5 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Jobbet.

I torsdags natt bevisade vi för oss själva på jobbet att målen vi har i produktionen inte är realistiska. I vanliga fall får vi in material som till 90 % består av skräp. Endast 10 % går att tillverka golv av. Nu var plötsligt procentsatserna dom motsatta. När vi körde enligt budget räckte inte ens materialet till. Vi fick byta från ek till ask, eftersom det var det enda som fanns tillgängligt. Det löpande bandet brukar fungera hjälpligt så länge vi bara släpper ner en tiondel av materialet. Med dom här mängderna sackade det ner, och stannade stundtals helt. Det orkade inte med det vi ska producera egentligen. Man har hittat på nya tjänster som jag tror kallas skiftledare. Dom ska avlasta produktionsledarna. Personligen tycker jag nog att vi i produktionen kan behöva avlastningen bättre, men vi är ju utbytbara. Det intressanta med killen som fick den här tjänsten på natten på min avdelning är att jag har haft hans pappa också som arbetsledare. Visst låter jag riktigt gammal, när jag har jobbat under två generationer basar?
1 December 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Långhelg.

Mina nya radiokåpor är helt suveräna. Dom gamla satt knappt ens där dom skulle när dom var nya, men dom här slöt tätt direkt. Det enda lilla problemet är att strömmen stängs av automatiskt, om man inte använder dom på fyra timmar. Det är tydligen radion man ska använda, för varje morgon vid halv tre stängs dom av. Jag tänkte göra det till en vana att starta om dom själv i lugn och ro vid den rasten, men ännu har jag inte kommit ihåg det. Sista natten jobbar vi dessutom längre, så då hinner dom slå ifrån en gång till innan det är dags att gå hem.
Igår morse hade jag tid för massage efter jobbet, men vid halv tolv i torsdags kväll messade min massageterapeut återbud. Hon var tvungen att stanna hemma med sjuka barn. Hon tänkte jobba i helgen istället, när jag antar att barnens far kunde ta hand om dom. Så i morse var jag där och fick massage redan halv åtta.
Jag försökte få ledigt i slutet av nästa vecka, men fick ta början istället. Det innebär att den här helgen blir långhelg istället för nästa, och jag får ta tag i julpyntandet en vecka för tidigt. Dom första adventsstjärnorna och ljusstakarna i fönstren i kvarteret såg jag å andra sidan för flera veckor sedan. Ljusslingor på balkongen har vissa uppe hela året.


24 November 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Nya kåpor.

Sladdar och annan utrustning för att lyssna på musik medan man jobbar slits fort i dammet på min arbetsplats. Dom flesta använder sina telefoner som musikspelare, men jag har en liten Ipod shuffle ansluten till hörselkåporna. Såna som man hade förr, som en yngre kollega sa. Den är framför allt mindre och smidigare att bära runt på än telefonen. Problemet när det börjar strula är att det är svårt att veta om det är Ipodden, sladden eller kåporna som inte vill vara med. Senast det hände jobbade jag en halv natt i kompakt tystnad, och det var inte kul. När jag kom hem letade jag fram öronsnäckor, för att kolla om jag fick ljud då. Det fick jag. Det visade sig dessutom att dom hade legat i ryggsäcken hela tiden, som backup för precis såna här händelser. Jag kunde alltså ha tagit till dom direkt. Dom gamla lurarna hade jag köpt på nätet, men nu tänkte jag kolla om dom hade såna i personalshopen på jobbet. Jag ringde och frågade först. Det visade sig vara en bra idé, för det fanns inga hemma. Däremot tog dom bara något dygn att få hem om man beställde. När jag hörde priset bestämde jag mig direkt. Dom hade gått ner, så det både blev billigast och gick snabbast och enklast att köpa dom där. Det fanns radio också i dom, men ändå slapp man den förhatliga antennen som brukar sticka rakt upp på radiolurar. Istället för att ratta in kanalerna manuellt tryckte man på en knapp, så ställdes dom in automatiskt. Eller skulle göra det i alla fall. Jag tryckte allt vad jag orkade, men fick aldrig in någon kanal. Till slut vet jag inte var jag tryckte i ren desperation, men radio blev det. Jag lyssnar visserligen mest på Ipodden, men det kan vara bra om radion finns att ta till i reserv. Den förstnämnda fungerade alldeles ypperligt här hemma, men när jag kom till jobbet hördes plötsligt bara en kanal. Det var lite surt att enbart höra bakgrundskören på låtarna. Det enda jag hade ändrat på var att jag hade vänt på sladden, så jag provade med att vända tillbaka den, och då lät det som det skulle. Jag trodde att båda ändarna var likadana på en sån sladd, men så var det tydligen inte. Tur att jag satte den rätt första gången, för annars hade jag väl aldrig fattat vad som var fel.
20 November 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Inventering.

Den som satte upp lapparna på våra skåp i omklädningsrummet hade säkert goda intentioner, men det är förstås bra om man fullföljer det man har påbörjat. Det har snart gått tre veckor sedan den 31/10, men lapparna hänger kvar. Risken att man skulle ha missat någon som har skåp där är minimal. Förutom en lapp på varje skåp har det funnits information både på dörrarna in till omklädningsrummen och på andra ställen i fabriken. Vore företaget lika ambitiösa med all information skulle jag vara tacksam. Som framgår av den undre bilden är det stora problemet att det lär bli väldigt många lås att klippa upp. Tills för några år sedan fanns det en tjej som hade järnkoll på det där. Sedan hon slutade är det ingen ordning alls. Det har slutat mängder med folk, och ingen har brytt sig om att lämna tillbaka lås och nycklar. Det där projektet suckar jag mest över. Jag är mer upprörd över att toaletten jag använder där uppe har saknat lyse i flera månader. Min gruppsamordnare mailade elverkstaden åt mig, men ingenting har hänt. Man får välja mellan att kissa i absolut beckmörker eller med dörren öppen. Ingetdera verkar riktigt värdigt ett så stort företag, som dessutom hävdar att dom satsar på personalen. Bra betalt verkar vi ha i alla fall. Jag läste på nätet att våra löner är dom bästa i Nybro. Det gäller väl inte riktigt mig, som jobbar deltid, men säkert dom som jobbar heltid och väl det.

19 November 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
ABGK brann.

Att mina kollegor hann börja jobba över huvud taget igår kväll berodde enbart på att dom var på ABGK ett par timmar tidigare för lite övertid. Bara några minuter efter att dom hade börjat exploderade tre spånfilter. Sånt där sprids snabbt genom fläktsystemet, så dom hade först blivit evakuerade till ett konferensrum och senare hemskickade. Dom meddelade på Facebook att alla var oskadda, och det var skönt att höra. Jag har alltid tänkt mig att hela fabriken kan blåsas ur vid en rejäl smäll. Jobb hade brandmännen hur som helst haft till tre i natt med alla glödbränder som uppstod. Om jag förstod saken rätt kommer inte produktionen igång igen förrän på onsdag. Man hade fått välja mellan att ta ledigt eller att gå där och städa. Jag låg tydligen steget före när jag bokade in min semester.
Idag var jag på lasarettet på förmiddagen och lämnade tillbaka den förhatliga andningsmasken. Nu inväntar jag remiss för att få en bettskena istället. Jag har aldrig gillat tanken på att ha någonting i munnen när jag sover, men förhoppningsvis går det bättre än att ha någonting över både näsa och mun. Att inte andas alls stora delar av sovtiden verkar onödigt spännande. Den lilla snö som kom igår kväll hade försvunnit tills jag skulle iväg, men det blåste svinkallt. När jag väntade på bussen hem igen konstaterade jag att det är tufft att vara rökare. Jag frös i varmaste vinterjackan, men i rökrutan satt en man i bara sjukhusets kortärmade skjorta.


29 Oktober 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Musiksmak.

Jag har alltid använt hörselskydd, så även efter fyrtio år av industrijobb påstås min hörsel vara helt okej. När jag ändå missuppfattar vad folk säger på jobbet, brukar jag skylla dels på den stökiga omgivningen, och dels på just det faktum att jag har hörselkåpor på mig. I natt blev det nästan lite komiskt när en flicka frågade efter Petra. Jag pekade åt rätt håll, men tösen kom tillbaka och sa att ”där var ju bara Petra". Hon hade nämligen sagt Bea. Allt med e och a låter ungefär likadant i fabriksslamret. Eva också, så många gånger tror jag att folk ropar på mig när det gäller någon annan. Bea är syster till flickan som frågade efter henne. Jag har väldigt svårt att komma på rätt namn på folk, så när det gäller någon av dom här båda brukar jag helt enkelt säga ”din syster”. Jag känner att vi kunde ha löst problemet i natt genom att dom själva hade sagt likadant om varandra. Den yngre av systrarna har två små barn, så under arbetstid får jag lära mig sånger som den nedan. Eftersom det är femtio år sedan jag var liten själv och jag inte har några egna barn, ser jag det som allmänbildning att få höra vad ungarna lyssnar på numera. Det kanske räknas som merit för att få jobb bland barn, om man blir arbetslös? Problemet med just den här trudelutten är annars att den fastnar direkt. Jag kommer förmodligen gå omkring och gnola på den hela helgen.

18 Oktober 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Arbetskläder.

Nu när det är aktuellt med arbetskläder på min nuvarande arbetsplats, tänker jag på det ställe där det senast krävdes. Det var när jag jobbade på Nordchoklad på åttiotalet. Alla kläder skulle vara vita när man jobbade med livsmedel. Mössa var det också krav på, men det tog några år innan man skärpte till det med hårnät för att hålla undan allt hår. Sånt slipper man åtminstone nu. Städningen är något annat som känns lättare när man jobbar med trä. Det är mest att blåsa, sopa och dammsuga. När man jobbade med livsmedel var det disk och rengöring med vatten som gällde varje dag. Samma sak när jag tryckte kuvert i Oskarshamn. Städning är över huvud taget inte min grej. Jag är helt värdelös på att få det riktigt rent. Några månader jobbade jag faktiskt i lokalvården på chokladfabriken. Jag kan än idag fundera på vad min chef ansåg om min insats, fast hon dog för många år sedan. Kortet på mig är taget 1977 under min allra första sejour på Nordchoklad. Jag kom direkt från nionde klass i skolan, och satt vid ett löpande band och packade praliner. Det är en av dom få gånger i livet jag minns att tiden har gått extremt långsamt.
4 Oktober 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Att se fram emot.

Ingen anställd är speciellt intresserad av att jobba mellan jul och nyår, men min arbetsgivare vill väldigt gärna ha oss på plats även då. Vi försöker lägga ut arbetstidsförkortning under dom dagarna/nätterna. Ifjol bröts det som jag trodde var ett ingånget avtal, och vi blev tvungna att jobba i alla fall. I år skulle vi få besked i oktober, och nu har det kommit upp en lapp om att ledigheten gick igenom. Det är bara att hålla tummarna för att dom inte ändrar sig igen. Mina kollegor ha lärt mig att det enklaste sättet att spara information i dom smarta telefonernas tidevarv är att helt enkelt fotografera av den. Problemet för mig som är darrhänt är att det är svårt att få till en skarp bild. Jag brukar lösa det genom att be någon som är stadigare på handen att hjälpa mig. En parentes i sammanhanget är att jag gärna vill hålla kamera eller telefon med båda händerna när jag plåtar, för att det ska bli stadigare. Eftersom min vänsterhand är den som skakar mest har jag insett att jag oftast kan hålla mer stilla om jag bara använder en hand, det vill säga den högra. Jag älskar för övrigt att markera kommande ledigheter i almanackan, för att ha något att se fram emot. När jag kom hem till den visade det sig att jag redan hade gjort ett streck mellan jul och nyår. Jag tyckte väl att det var lika bra att ta ut glädjen i förskott. Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan. Nu är jag i alla fall ledig dom sista elva nätterna på det här året. Nyårsdagen inser alla (utom möjligen min arbetsgivare) att ingen vill jobba, så då var det omöjligt att få ledigt, fast jag lade in om det redan på semesterlappen i våras.

3 Oktober 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Semester.

För ett par veckor sedan fick jag en kallelse till lasarettet, för att komma och prova ut en andningsmask som idag. Det har visat sig att jag har onödigt långa andningsuppehåll när jag sover. Det var en vettig tid på morgonen, men besöket beräknades ta en timme, och att åka buss fram och tillbaka går inte heller speciellt snabbt. Eftersom jag har gott om semester, komptid och arbetstidsförkortning att ta ut, kändes det som ett perfekt tillfälle att ta ledigt i natt. Ännu bättre vore det förstås med torsdagsnatten också. Tar man ett par nätter i taget blir det en hyfsat lång ledighet, eftersom jag har långa helger. Samtidigt räcker dom lediga nätterna dubbelt så länge som ifall man skulle ta en hel vecka åt gången. Jag är ju inte den som reser bort precis. Ja, till Kalmar då, men det räknas väl knappast. Min gruppsamordnare sa direkt att det kunde jag glömma, för hon skulle vara ledig hela den här veckan. Jag måste ändå be produktionsledaren, när det gäller mer än en natt, och det är också hon som bestämmer om mer än en kan få fritt. Nu är det så svårt att få ledigt på det där stället, så jag snuvade gruppsamordnaren på halva hennes semester. Igår ringde dom dessutom från sjukhuset och ändrade min tid till fredag, eftersom någon hade blivit sjuk. Så i morse kunde jag gå direkt hem och lägga mig istället för att jaga ifatt bussen till Kalmar.

26 September 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Glada tillrop.

Då vägen till mitt hjärta går genom magen ligger min arbetsgivare på plus idag. Vi blev nämligen bjudna på baguette i natt, eftersom vi har kört bra på sistone. När man får beställa vad man vill ha i förväg har jag en tendens att alltid välja samma. Nu hade man bara köpt in ett gäng mackor helt apropå, och då passade jag på att smaka en med kyckling. Den var riktigt god. Det enda problemet för mig var att det var för mycket och svårtuggat bröd, för att jag skulle hinna få i mig hela på arton minuter. Det är alltså i vanlig ordning kvadratmeter som premieras. När vi skulle gå hem i morse klagade en kollega på att det hade gått för sakta på strängen under natten. Det slog mig inte förrän efteråt att det var samma flicka som hade ropat på mig för att få hjälp, när hon inte hann med att packa det som producerades. Att det gick så sakta så hon inte hann med, måste väl ha varit det som kallas för kvinnlig logik.
19 September 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Jobbkeps.

Med anledning av kravet att använda företagets arbetskläder lade en kollega från sågverket ut en bild på en man med en Kährs-keps på huvudet på Facebook. På min avdelning använder flera av killarna kepa, och en av dom blev riktigt sugen på den där. Han frågade om den i natt igen, så på lunchrasten skrev jag till flickan i sågverket på Messenger. Till och med jag har lärt mig fördelen med att ha en telefon med dator i med sig överallt. Hon jobbar också natt, så till nästa rast hade jag fått svar. Kepsarna finns på förrådet, men hon hade en som min kompis kunde få, eftersom hon ändå inte använde den. Vi brukar ses som hastigast ute på parkeringen på morgonen, så hon kunde lämna den till mig där och jag kunde vidarebefordra den. Min tanke var att hon skulle ta den med sig hemifrån under veckan. I morse kom jag iväg från jobbet senare än vanligt. Jag tänkte att jag fick se till att vara ute lite tidigare om vi skulle ses någon morgon. Alla andra hade hunnit iväg, men utanför grinden stod en ensam bil och väntade. I den satt kollegan från sågen och viftade med den eftersökta kepsen. Hon hade haft den i skåpet på jobbet. Gissa om jag fick dåligt samvete, för att jag hade låtit henne vänta. Nu vet jag i alla fall någon som blir glad ikväll, när jag levererar kepsen på bilden.

11 September 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Politik och politiker.

Jag tänker mig att en politiker borde kunna förklara så att man förstår det här med politik bättre, men sist jag gav mig på att diskutera något sånt blev resultatet det rent motsatta. En arbetskamrat är vänsterpartist, och att alls ge sig in i någon djupare diskussion efter att ha jobbat hela natten var väl lite överkurs. Jag tyckte det lät skumt att 55 personer hade dött på jobbet förra året, fast vi hade en arbetarregering. Man vill ju gärna tro att dom ser till oss utsatta arbetare. Under skiftbytet förklarade kollegan för mig att man inte alls kan bestämma en massa bara för att man regerar. Jag som trodde det var hela vitsen med att alla vill vinna valet. Jag tänker ibland att det måste gräma dessa politikerproffs att min röst är precis lika mycket värd som deras. Landstingsstyrelsens ordförande i Kalmar är den politiker som fascinerar mig mest. Han har verkligen kommit sig upp, för på åttiotalet jobbade vi på Nordchoklad samtidigt. Då var det vita skyddskläder som gällde och inte kostym och slips. Det jag har svårast att glömma när jag ser honom nu är att han på den tiden kallades Katten. Det fullständiga namnet lär ha varit Kattaknullaren, även om jag inte har någon som helst aning om hur han hade fått det. Fackföreningen delade för övrigt ut godispåsar till sina medlemmar i natt. På varje påse satt en etikett med en uppmaning att inte glömma att rösta på söndag. ”Röstar du får du godis” kändes som ett lite barnsligt upplägg. Småsnålt också, eftersom jag minns tidigare tillfällen när dom har delat ut riktiga goodiebags. Nu berättade jag för kontaktombudet som delade ut påsarna att jag röstade andra dagen det var möjligt. Som väl var frågade hon aldrig vem/vilka jag hade röstat på.

4 September 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Möte.

Igår kväll var det dags för avdelningsmöte på jobbet. Åtminstone är det vad jag tror dom kallas numera. Jag har varit på strängmöten, gruppmöten och på min förra avdelning hette det månadsmöte. Nu var vi inkallade på övertid innan vi började jobba för att inte störa produktionen. Tanken var att mötet skulle vara slut så att vi hann ut och lösa av våra kamrater på skiftet. Den planen sprack redan när vi började diskutera säkerhet och arbetsskador. Jag har dålig koll på titlar, men killen som var på plats är skyddsnågonting. Diskussionens vågor gick höga, när han uppmanade oss att inte stressa, medan vi anställda anser oss ha fått rakt motsatt budskap från vår arbetsgivare. Så hade vi två olika chefer på plats. Båda hade information att ge, som gav upphov till ytterligare diskussioner. Mötet blev till slut dubbelt så långt som det var tänkt. Förr minns jag att planen alltid var att dra ut på sånt där så länge som möjligt, så man slapp återgå till jobbet, och det verkar som om takterna sitter i. Vi bjöds på kaka till kaffet. Jag tog med mig min för att äta den på första rasten. När jag lämnade avdelningen tänkte jag att det var bra att jag hade lagt ner den i ryggsäcken, så jag slapp bära den i handen. När jag kom upp till caféet hade jag redan glömt den, och åt det jag brukar ha till första rasten. Efter andra rasten glömde jag min telefon där uppe, så i natt var jag mera orolig än vanligt för att det var demensen som började ta fart.

30 Augusti 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Trevliga kollegor.

I morse träffade jag en flicka vid stämpelklockan, som jag i stort sett bara brukar träffa där, eftersom vi jobbar på olika avdelningar numera. Jag tyckte det var så trevligt att få tillfälle att prata en stund extra med henne, att vi hann ett par halvtrappor ner, innan det slog mig varför vi inte brukar följas åt ut. Vi går nämligen åt varsitt håll. Jag upp till våningen ovanför och hon ner till den nedanför. Det var bara för mig att vända och klättra uppåt igen. Ute på parkeringen träffade jag nästa trevliga kollega. Hon brukar bara vinka, eftersom hon samåker. Idag hade hon hälsningar från en före detta arbetskamrat, som gick i pension för tio år sedan. Tiden går fort när man har roligt. På köpet fick jag en längre pratstund med budbäraren. Det var trevligt men kallt, eftersom jag inte hade någon typ av ytterplagg på mig. Jag promenerar mig varm på hemvägen, men att stå stilla i morgonsvalkan var jag inte riktigt klädd för. Det påminde mig om den gången för fyrtio år sedan när jag skulle åka med mamma från våra hem på östra Öland till arbetsplatser i Kalmar. Det var mitt i vintern, men jag hade bara stuckit fötterna med tunna strumpor i ett par gummistövlar. Så länge allt gick enligt planen var det inga problem. När vi halkade ner i diket, och jag måste plumsa ut i en snödriva, önskade jag att jag hade haft vett att klä mig bättre. I dagens Facebookflöde konstaterade jag att jag inte är ensam om att vara ytlig. En Facebookvän hade lagt upp ett inlägg om godis och ett med hundra bra saker som sossarna har genomfört under mandatperioden. Godiset fick mer än tjugo gilla, det politiska inlägget inte en enda.
21 Augusti 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Uniformerad personal.

Som på bilden ser korrekt klädd uniformerad personal på ABGK ut numera. Personligen tänker jag på en myrstack, när jag ser exakt likadant klädda människor pila runt i verksamheten. Dom långa byxbenen beror på att jag lider av underlängd, även om vissa skulle kalla det för övervikt. Det ska finnas D-storlekar med kortare benlängd, men när jag fick byxor som jag trivdes i orkade jag inte engagera mig i att skaffa andra. Flera av mina arbetskamrater tycker att det är jättejobbigt att sitta i arbetsbyxorna, så jag känner mig lyckligt lottad. Då är det värre med längden på ärmarna på tröjan. Jag far fruktansvärt illa av värmen på jobbet, och föredrar helt klart linne. Som väl är har jag lyckats lösa problemet, och befria mina överarmar. Observera att jag inte har klippt sönder tröjan, vilket annars hade varit det smidigaste. Man får vara rädd om jobbet i min ålder. Dom två veckorna som har förflutit sedan semestern har i vanlig ordning gått fort. Dom av mina närstående som hade senare semester än jag börjar jobba igen på måndag. Jag har kommit in i mina rutiner igen. Första veckan kom jag inte ens ihåg att ta med mig en mugg vatten när jag skulle äta. Tyvärr börjar jag komma in i sovvanorna också. Förra veckan hann jag en del om kvällarna, men den här har jag bara jobbat och sovit. Vi får hoppas att sjuksköterskornas semester snart är slut. Då ska jag få en tid för att prova ut en andningsmask. Sover man med en sån ska man tydligen bli piggare.
16 Augusti 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Tillbud.

Skadorna på bilden uppstod under nattens arbetspass. Det är trångt och finns mycket att snubbla på där jag jobbar. I höstas var jag sjukskriven i tre veckor efter att ha varit nära att bryta benet. I natt föll jag bara handlöst i golvet, men jag kände i handlederna att det kunde ha slutat värre. Nu blev jag mest rädd. Arg och ledsen var jag innan, så det var bra nära att jag började gråta. Mina arbetskamrater, som är vana vid att jag håller masken på jobbet, såg lite skärrade ut. I morse när jag kom hem satte jag upp en lapp på ytterdörren. Där stod att paketleverantören skulle ringa länge, så jag hann höra honom. Sover jag hårt kan jag mycket väl vakna av dörrklockan utan att fatta vad som väckte mig. Den unga kille, som dök upp i lagom tid för mig att stiga upp, var bra på att läsa instruktioner. Han höll knappen till dörrklockan intryckt en lång stund. Att signera på en datorskärm tycker jag är svårt i vanliga fall. Helt nyvaken var jag så skakis att det mest bara blev kludd. Kartongen var så liten att jag nästan blev orolig för om den verkligen rymde en stol, men förhoppningsvis är den bara ordentligt nedmonterad. Dom hade tagit en så liten kartong att innehållet knappt ens fick plats. Det stack ut någonting på ett ställe, men killen visade mig att inte ens plasten runt innehållet var sönder. Tur att det snart är helg, så jag får gott om tid att skruva och montera.


 

9 Augusti 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Viloläge.

Jag älskar fredagsmorgnar. Att kunna dra ett djupt andetag, och veta att jag inte behöver jäkta och stressa eller ens passa några tider på flera dygn. Idag är det årets i särklass bästa fredag, eftersom det tillbakalutade läget gäller i en hel månad. Mina släktingar har inte semester förrän om ett par veckor. Jag antar att man anpassar sig efter det rådande läget, men just nu är jag tveksam till om jag hade överlevt två veckor till. Alla har vi olika sätt att koppla av på. En arbetskamrat skulle campa med sin familj hela semestern, och i stort sett bara komma hem och tvätta ett par gånger. För mig betyder ledighet att jag äntligen får vara hemma, där jag trivs och slappnar av bäst. På jobbet hade vår chef satt upp en lapp med hur och när man kunde nå henne under semestern. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag kommer att sakna henne, men uppstår en sån situation kommer det att gräma mig att jag inte minns vad som stod på lappen. Någon tipsade mig om att ta kort på den med telefonen. Det var förstås det allra smidigaste, men ingenting jag hade tänkt på själv. Så var det ju det där med mina skakande händer. För att det skulle bli läsligt fick jag be en tjej om hjälp. På köpet tog hon ett kort på mig och en annan kollega. En arbetskamrat bjöd på tårta, för att fira in semestern. Det är egentligen ingenting jag är speciellt förtjust i, men det visade sig vara en marängtårta. Den smakade mera godis än bakverk, och godis gillar jag.

6 Juli 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Restaurangbesök.

Vi kör tre olika skift på min avdelning på jobbet, och ska man hitta på någonting tillsammans på fritiden blir det oftast skiftvis. När det kom ut en lista för att gå ut och äta ett gäng från olika skift igår kväll, var jag snabb att anmäla mitt intresse. Jag brukar ångra mig när jag har bestämt att ge mig ut någon kväll i helgen, men nu när det bara är en vecka kvar till semestern tyckte jag att jag kunde hänga på. God mat är aldrig fel, och det har dom på Dolce Vita nere vid torget. Dom har en laxrätt som är suveränt god, men lax åt jag på Mix förra torsdagen. Grekiskt grillspett lät spännande. Det sålde dom från en vagn när det var Nybro brinner för flera år sedan. Jag minns att jag gillade det, och det var lika gott i den här tappningen. Vi var ett stort gäng från början som satt på uteserveringen ett par timmar. Tyvärr var det inte lika varmt som kvällen innan, så när en del av sällskapet avvek, flyttade vi andra in. Vi blev nog sittande där lika länge, för när jag kom hem var klockan halv elva, fast vi hade träffats vid sex. När vi cyklade förbi puben på hemvägen kände jag att jag redan hade haft en helkväll med mat, öl och trevligt sällskap. Annars satt det folk även utomhus där också. När flickan jag hade sällskap med på hemvägen skulle svänga av åt sitt håll, blev vi stående och pratade lite till. Mycket jobbprat blev det under kvällen, eftersom det är jobbet som är vår gemensamma nämnare.

30 Juni 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Semesterinformation.

Jag mätte på kartan att jag åkte/körde bil runt 45 mil under midsommarhelgen. Så långt åker jag knappast under hela resten av året. Min bror körde 140 mil till, för att ta sig hit från Bollnäs och hem igen.
Igår kväll var jag på semesterinformation innan jobbet. Jag misstänker att dom flesta hade hunnit glömma det under helgen, för det var inte många själar där. Det innebar å andra sidan att vi som var där fick ett gäng muffins som inte gick åt med oss till respektive avdelning. Vår fabrikschef har slutat, så han som höll i det här mötet är tillförordnad, medan vi söker efter en ny. Nackdelen med den här unga killen var att han talade så otydligt, att jag knappt hörde ett ord av vad han sa. Jag fick läsa på powerpointpresentationen för att hänga med. Vi får hoppas att den som får tjänsten är en bättre talare. Annars får jag trösta mig med att det bara är två gånger om året jag behöver lyssna på honom. Det hålls information till semestern och till lucia. Den är dessutom frivillig numera, eftersom vi inte har tid/råd att stoppa produktionen. Jag brukar se det som ett tillfälle att få någon extra halvtimme på kompsaldot. Det jag noterade av gårdagens information var att vi har på tok för mycket olyckor. Vi måste ännu en gång ta tag i att pränta in att säkerheten går före kvantiteten. Det kan bli svårt så länge lägre siffror omedelbart leder till övertidsjobb. Jag kollade med kollegan efter mötet, och sammanfattningsvis går det tydligen bra för företaget.


26 Juni 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Slit och släp.

Jag är den enda på mitt nattskift som inte jobbar mertid en söndag varje månad. Det förekommer så rikligt med övertid, att jag kan få ihop all extra tid jag kan önska mig där. Jag undviker gärna det också, men lägger man övertiden i början av en kortvecka känns det ändå inte lika segt. Som den här veckan då. Vi är lediga på torsdag, men nu jobbade vi över natten som gick istället. Dom som jobbar mertid hade bytt lite, så att dom jobbade två söndagar i rad runt månadsskiftet. Efter det var förhoppningen att dom skulle slippa jobba fler söndagar innan semestern, men det sket sig alltså. Arbetsgivaren hade i alla fall den goda smaken att bjuda på mackor som uppmuntran, och dom var riktigt goda. Vi får lön den tjugonde, så idag kom lönelappen med posten. Jag ser inte så smått utan glasögon, men av någon anledning försöker jag ändå, innan jag tar på mig dom. Nu kände jag inte igen siffrorna alls. Det var inte så konstigt, för i juni betalas semesterersättning och semestertillägg ut. Jag fick en halv gång mer pengar än vanligt. En sån lön varje månad vore inte fel.

18 Juni 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Sveriges nationaldag.

Det är inte klokt vad tiden går fort när man har roligt. Ja, annars också i min ålder. Ett besök på Wikipedia ger vid handen att vi tog bort annandag pingst som röd dag till förmån för Sveriges nationaldag redan 2004. Jag skulle nog ha tippat på tio år senare, vilket säger en del om min tidsuppfattning. Hur som helst är det många som arbetar dagtid som inte gillar upplägget. Det innebär tydligen en arbetstidsförlängning med i snitt 2 timmar och 17 minuter årligen eftersom annandag pingst alltid är en måndag och den 6 juni även kan infalla på en lördag eller söndag. Vid dom centrala förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter inom den privata sektorn år 2007 bestämdes att dom två förlorade timmarna skulle kompenseras genom att de lades till den enskilde arbetstagarens arbetstidsförkortningsbank. Det här hade jag ingen koll alls på, eftersom jag som nattarbetare tvärtom tjänar på det här upplägget. Vid långhelger jobbar vi aldrig till röd dag, men alltid från. Det innebär att jag aldrig var ledig annandag pingst. I natt är jag det däremot, eftersom det är nationaldag imorgon. För dom kollegor som har familj är det kanske inte så lyckat med en ledig natt mitt i veckan, men jag njuter maximalt av min.

5 Juni 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Hem ljuva hem.

Natten som gick hade man dåligt med folk på avdelningen som förser oss med material. Det innebar i sin tur att vi inte kunde köra rullande raster, och var snudd på onödigt många i min del av produktionen. Eftersom jag har hyfsat gott om timmar på mitt komptidskonto, och betydligt vettigare saker (enligt mig) att göra hemma än på jobbet, kompade jag ut vid halv tre. Det var härligt att komma ut mitt i natten, men första delsträckan på min väg hem blev lite läskig, för mig som tittar mycket på program om brott med Leif GW Persson. Där körde nämligen en utländsk långtradare fram och tillbaka, troligen på jakt efter någonstans att parkera tills Kährs öppnade för dagen. Annars kändes det väl mer som tidig morgon än sen natt. Det ljusnar extremt tidigt den här årstiden, och fåglarna skränade, så man inte fick en chans att tro att man var ensam ute. Solen hade i alla fall inte hunnit upp. Det var en tröst för mig, som hade glömt solglasögonen hemma. Dom känns inte så aktuella när jag ger mig iväg strax innan tio på kvällen, men är sköna att ha om solen skiner i ögonen när jag ska hem igen på morgonen. Brorsonens sambos bil, som hade stått utanför deras när jag gick till jobbet, var borta. Hon är tidningsbud, så det innebär att en massa folk fick sin tidning i god tid. Jag har reagerat ibland på att porten är olåst, hur tidigt jag än kommer hem. Jag har tänkt att man nog öppnar den för tidningsbudens skull. Den som delar ut Kalmarposten måste i alla fall ha nyckel, för den tidningen låg på dörrmattan, när jag kom hem vid tre i morse. Då hade jag fått låsa upp porten för att ta mig in i trapphuset.

23 Maj 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Kaffenyckel.

Dom första åren jag jobbade på Kährs tog man betalt för automatkaffet. Mig gjorde det inget, för jag köpte aldrig någonting där. När man beslutade sig för att kaffet skulle vara gratis fick vi varsin nyckel som den på bilden. Den satte man i istället för att betala. Jag har aldrig använt den, men den har legat i portmonnän i min ryggsäck i bra många år. Jag minns inte om dom gjorde om automaterna på något vis eller bytte ut dom helt och hållet. Numera är det i alla fall bara att trycka på knappen för önskad dryck. Kaffe dricker jag fortfarande inte på jobbet, men på sista rasten brukar jag ta en mugg choklad. När man slutade med engångsmuggar fick vi varsin porslinsmugg som det stod Selecta på. Den har legat i mitt skåp sedan jag fick den. Dom var för övrigt väldigt lätta att slå sönder, så jag är nog en av dom få som har min kvar. Jag har en plastmugg, som jag dricker vatten ur vid dom andra rasterna. Den går precis lika bra att dricka varm choklad ur, så jag klarar mig med den.
22 Maj 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Fackmöte.

Facket är ingenting jag ägnar någon större uppmärksamhet, även om jag är medlem. Dom möten jag ser inbjudningar till brukar vara på fredagskvällar. Då finns det inte mycket som kan få mig att lämna hemmet. Igår var det i alla fall ett möte om lönerna innan jobbet. Att gå dit en halvtimme tidigare kan jag tänka mig. Alltid gör det något på kompsaldot. För några veckor sedan gjorde jag samma sak för att lyssna på min närmaste chef vid ett avdelningsmöte. Vem som har rätt när diskussionens vågor går höga är jag inte helt säker på, men intressant att lyssna på var det även igår. Nämnda chef fick jag för övrigt en lapp från när jag kom in på avdelningen. Jag hade skrivit på semesterlappen att jag ville ha femte semesterveckan vecka ett nästa år. I min värld svarar man antingen ja eller nej på det. Svaret jag fick nu kan väl närmast betraktas som ett nja. Jag fick semester den andra och tredje januari, men inte den första. Om jag reser någonstans måste jag alltså flyga hem och jobba en natt mitt under semesterveckan. Mina fackföreträdare var kvar, och deras råd var att jag skulle prata med min chef. Eftersom jag knappast lär ha jobbet kvar efter ett sånt samtal, valde jag att maila henne. Jag gjorde det direkt i morse i hopp om att få ett svar under dagen, men det var tydligen för mycket begärt. Troligen var jag artig i överkant, när jag bara bad henne ta bort dom där båda nätterna också, om jag inte kunde få semester hela veckan. Hon kanske inte tyckte att hon behövde vara lika artig tillbaka, och svara på mitt mail. Jag får kolla med vår mellanhand ikväll om chefen har gjort som jag bad henne.

16 Maj 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Yngre arbetskamrater.

Det låter kanske lite motsägelsefullt att jag, som har jobbat inom industrin i 41 år varav 28 på kära Kährs, uppmuntrar ungdomarna som börjar där att ta tag i sina liv och komma vidare. Framför allt är grejen att dom flesta inte tänker jobba där lika länge som jag har gjort, men har man ingen plan är det lätt att bli kvar. En fast inkomst är ju ganska bekvämt att ha. Jag brukar berätta om arbetskamraten som bara skulle jobba där tills hon hittade något annat. Jag tror hon har varit anställd i mer än 30 år vid det här laget. Det tragiska med att jag uppmuntrar dom att sluta, är att det sedan är jag som saknar dom mest. En tjej håller som bäst på att utbilda sig till veterinär light enligt mig. Yrket heter förstås något annat, men jag har inte lyckats lära mig vad. Hon jobbar fortfarande hos oss halva veckorna medan hon pluggar. En annan har sagt upp sig och ska bli undersköterska. Väldigt många verkar ha slutat igen bara några veckor efter att dom var färdigupplärda. Rekordet togs nog av en tjej som inte ens stannade en vecka. Hon blev yr och mådde illa av det löpande bandet. Det borde väl ha funnits någon annan avdelning som passade henne bättre, men hon sa upp sig direkt. Arbetsmarknaden verkar se hyfsat ljus ut i dagsläget, åtminstone för nästa generation. Själv funderar jag mest på om och när jag har råd att gå i pension.

15 Maj 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Slitage.

Någon glipa mellan låren har jag inte haft i modern tid. Det och att jag går mycket innebär att mina byxor slits mest just där. Dom jag har använt dom senaste månaderna på jobbet såg ut såhär i förra veckan. Det var alltså enbart trådarna som höll ihop dom, och jag väntade hela veckan på att det skulle bli ett stort hål. Eller två då, för båda sidorna var ungefär lika nötta. Sista natten hade jag ett par byxor i reserv med mig, för att slippa gå med rumpan bar, om dom gamla gav upp andan helt. Dom där trådarna var tydligen av god kvalitet, för byxorna klarade den natten också. Nu åker dom i soporna, och jag har letat fram ett par andra gamla byxor att ta till jobbet. Dom invigs redan ikväll, eftersom jag är anställd på ett företag där man hellre lägger pengarna på övertid än på personal, material och maskiner. Jag var erbjuden att börja klockan åtta, men jag tyckte halv elva var illa nog. Byxorna är från en tid när jag vägde ännu mer än jag gör nu, så dom är sköna att sitta i. När jag står och går uppför dom sig ungefär som en tidigare kollega sa att arbetsbyxorna skulle göra. Man skulle ta en storlek större, så att dom hängde på höften. Jag får tänka på det, om dom nu ska tvinga på oss arbetskläder. Dom byxor jag har därifrån sedan tidigare blir rena tortyrinstrumenten, om man försöker sitta i dom. Med lite tur har det lika mycket med storleken att göra, som med att dom är hårda och obekväma i största allmänhet.

6 Maj 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Arbetskläder.

När jag hittade dom perfekta linnena att använda på jobbet på nätet, hade jag faktiskt vett att anteckna både var dom fanns och vilken storlek jag hade köpt. Det händer så pass sällan att allt blir rätt, och kläderna slits ganska hårt i mitt jobb, så det vore bra att kunna få tag i samma igen. Egentligen kunde jag använda linne hela året, för jag har farit illa av värmen även i vinter. Jag har försökt kavla upp dom korta ärmarna på mina tröjor, men ändå kokat. När jag till slut gav upp och började använda linne igen, insåg jag att dom mycket riktigt hade små hål på magen. Det är av någon anledning där dom slits mest. Dom kommer säkert att hålla ett bra tag till, men några nya att ha i reserv vore inte fel. Problemet var bara att min länk till ”Your look for less” inte fungerade längre. Jag kollade runt på deras sida utan att hitta det jag sökte. Jag var tydligen inte så bra på att leta, för några dagar senare kom en katalog från dom med posten. Jag orkar inte ens bläddra igenom sånt längre, men nu hade jag sån tur så linnena jag sökte fanns på omslaget, där jag inte kunde missa dom. Jag misstänkte att det kunde bli urplockat snabbt efter att alla hade fått katalogen, så jag beställde mina linnen direkt. Några timmar senare fick jag på ett avdelningsmöte på jobbet veta att vi inte ska få använda privata kläder längre. Tur i alla fall att halva grejen med dom här linnena var att dom var billiga. Och så fick man en ryggsäck som gåva, när man handlade.
27 April 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Ärrad veteran.

Jag har samlat ärren från dom olika avdelningarna på Kährs på min vänstra arm. På insidan av överarmen har jag ett ända från mina första år på slitytan. Då stod vi och lade på klossar som skulle hyvlas manuellt. När det fastnade i hyveln använde man ett bräckjärn som jag tror var av aluminium att bända med. Sedan satte jag det under armen, för att snabbt få händerna fria, så jag kunde plocka upp dom sönderkörda klossar som kom ur hyveln. En gång var det en grad i bräckjärnet som rev mig på armen. Det långa ärret på underarmen gjorde jag på en dåligt avbarkad bräda ute i sågverket. Allting var så stort och tungt där ute, och så mycket lättare att göra sig illa på. Ärret vid armbågen kommer från stomavdelningen. Jag satte ryggen mot ett stort, tungt paket för att få iväg det på rullbanan. Istället halkade jag själv på rullarna. Den banan är motoriserad numera. 

24 April 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Mina tidigare arbetsplatser.

På åttiotalet jobbade jag i flera år på Nordchoklad i Kalmar. 1988 sa jag upp mig, och förverkligade en dröm om att flytta till Oskarshamn. Fem år senare bytte verksamheten namn till Candelia. Efter ytterligare fem år köptes den upp av Cloetta, som lade ner Kalmarfabriken. Nu känner jag att historien upprepar sig, även om det är 28 år sedan jag slutade på OP-kuvert i Oskarshamn och flyttade till Nybro. Numera ingår den digitala tidningen när man prenumererar på Barometern, som jag gör. På nätet kan man också välja att läsa Oskarshamnstidningen. Det borde jag tydligen ha gjort om jag ville hålla koll på vad som händer i min gamla hemstad. När jag till slut läste om min förra arbetsplats var det tack vare att Barometern också hade en artikel om den. Den hade tydligen blivit uppköpt och bytt namn till Intermail redan för elva år sedan. Att jag inte hade hört talas om det beror förmodligen på att folk på golvet fortsatte kalla företaget för OP. Nu har man till slut bestämt sig för att lägga ner fabriken i Oskarshamn. Folk använder inte så mycket kuvert längre. Dom här sista veckorna levererar man det som produceras för att tömma lagret till konkurrenten Bong. När jag jobbade på OP började en tjej där som hade varit på Bong innan. Fast är hon kvar har hon förstås ändå hunnit jobba på OP-kuvert i trettio år. Bilden har jag lånat hos Barometern. Birger ”Burre” Hellman var VD när jag jobbade på OP. Han är 81 nu, och slutade för tio år sedan.

8 April 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Ekgolv.

När jag får frågan om hur många anställda vi är på kära Kährs känns det lite fånigt att inte kunna svara. Därför memorerade jag siffran 700, som jag läste någonstans. I förra veckan såg jag sedan i en av gratistidningarna att vi är 850 anställda. Möjligen kan det vara så att den ena siffran enbart gällde Nybrofabriken, och den andra inkluderade sågverket i Blomstermåla. Å andra sidan stod det i den senare artikeln att ”Kährs är det största företaget i Nybro med cirka 850 anställda. Då låter det onekligen som om vi var så många enbart i Nybro. En annan intressant uppgift i samma artikel var att ett ekgolv kan hålla i femtio år. Med tanke på att mina plastgolv har legat i tjugofem år tyckte jag inte det lät så imponerande mycket. Löpande underhåll verkar i princip avskaffat i hyreslägenheter numera. Jag tänkte påpeka det, i enkäten som kom med posten idag. Dom vill höja hyran, och då känns det förstås bra att få framföra sina åsikter om vad vi saknar här. I kvarteret intill har man till exempel sopsortering på gården, medan vi enbart får lämna tidningar och hushållssopor i vårt sophus. Det innebär förstås en massa extra jobb för vaktmästarna, eftersom många slänger in både grovsopor och annat där ändå. Med normalt slitage borde väl för övrigt ett ekgolv kunna hålla nästan hur länge som helst.
3 April 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Slit och släp.

Jag är just nu i en upptrappningsfas när det gäller arbete. Först var jag ledig två måndagar i rad, och jobbade bara tre nätter per vecka. Förra veckan blev det fyra nätter och den här blir det fem, om allt går som planerat. Den som sköter logistiken för hela företaget verkar ha problem, och dom golv vi inte får fram på ordinarie arbetstid får vi producera på övertid. Som i natt då. Det har till och med förekommit att det inte har funnits material under övertidspassen, så till det här tillfället kom det upp en lapp som garanterade att det ska finnas. I veckorna informerade en annan lapp om att vi kunde köra andra material, om det skulle bli brist på ek. Många lappar blir det. Det innebar att vi hade en lättsam sista natt förra veckan, eftersom vi körde ask. Det blir mest ek på nattskiftet annars, och på den finns flera fulsorteringar. I asken tar man bara ut en finsortering, och det är mycket roligare. Visst är det bra att jag kan tycka att mitt jobb är kul efter närmare trettio år? Fem nätter känns lite segt, men det finns ju dom som jobbar fem pass varje vecka. Jag har inte jobbat dagtid sedan jag flyttade till Nybro. Inte ens på tvåskift jobbar man fem pass mer än varannan vecka. Dessutom tänker jag trappa ner rejält efter den här veckan. Nästa helg är tio nätter lång, eftersom jag har semester nästa vecka. Så är det väl påsk veckan därpå, så jag kan trappa upp igen i lugn och ro.
11 Mars 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Pausunderhållning.

På OP-kuvert i Oskarshamn hade vi ett pausrum en trappa upp med pingisbord och darttavla. Bordtennis har aldrig varit min grej, men att försöka träffa saker är kul. Någon större stjärna var jag nog aldrig, men jag tyckte i alla fall att det var roligt. På min förra avdelning på kära Kährs var det kortspel som gällde. Där kan man ju vinna på ren tur emellanåt. Åtminstone om man spelar vändåtta, som vi gjorde. På min nuvarande avdelning sitter nästan allihop med varsin mobiltelefon på rasterna, även om vi använder den till olika saker. En kollar på hockey, någon Facebookar och en tredje läser nyheter. Själv spelar jag fortfarande. Favoriten just nu är ett tre-i-rad-spel som heter Lollipop.

8 Mars 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Långdraget.

Nästan fem månader efter att jag skadade benet på jobbet har jag äntligen lyckats få ut alla pengar jag kände mig berättigad till. Det kan vara så att jag är helt dum i huvudet, som inte lyckades få det rätt direkt. Själv tycker jag förstås att det borde finnas en poäng med att göra alltihop så enkelt så det är idiotsäkert. Det allra smidigaste vore kanske att ta uppgifterna direkt från företaget där jag jobbar. Tre månader efter olyckan fick jag till slut pengar från Försäkringskassan, och ett par dagar senare lite till från Afa försäkring. Jag hade lämnat kvitton både från vården och för sjukresor dit, så lite undrande blev jag när det bara kom en klumpsumma. Det visade sig att dom bara hade fått anmälan om sjukskrivning, inte om någon arbetsskada. Det var bara att fylla i alltihop igen. Jag kan svära på att jag hade gjort det tidigare, för jag kände igen frågorna. Det var dessutom exakt samma frågor som jag satt på övertid på jobbet med en chef och ett skyddsombud och fyllde i. Vad var meningen med det, om dom inte skickade anmälan vidare? Det var hur som helst värt besväret, för efter det fick jag flera tusen för inkomstförlust och nästan lika mycket för sveda och värk. Efter lite mer strul med deras dokumenttjänst fick jag till slut ersättning för läkarbesök, kryckor och sjukresor också.

6 Mars 2018  | Länk | Jobbet | 4 kommentarer
Brand.

När jag traskade till jobbet igår kväll blinkade det av blåljus från sågverksplanen, så det syntes halvvägs hem till mitt. Tre av brandförsvarets bilar stod med alla ljus på, och en var på väg därifrån. Vi är inte mycket för att utrymma på Kährs (vi kör mera med naturlig avgång), så jag frågade en brandman för säkerhets skull, men han påstod att det var lugnt. Om det ser ut som ett helt tivoli när det är lugnt, kan man undra hur det ser ut i skarpt läge. Jag läser nu på nätet att det brann i ett fläktrör, och sånt tror jag kan bli otäckt ganska snabbt. Hur som helst var fläktarna avslagna när vi kom, och risken avvärjd för att hela fabriken skulle blåsas ur. Däremot kan vi inte jobba utan fläktar, eftersom det blir mängder av spån och damm när man bearbetar trä. Städat hade skiftet innan gjort minutiöst, så mina kamrater gick upp i fikarummet en stund. Själv hann jag aldrig så långt, eftersom jag fick en pratstund med en kollega från en annan avdelning. Hon hade en liten tjej med sig som visade sig bo granne med min stora ungdomskärlek på Öland. Arbetskamraten som hade varit på hockey innan jobbet var nog glad att han hittade oss där. Han kom lite senare, och hade väl blivit ganska snopen om det inte hade synts till en enda människa på hela avdelningen. Det fick bli sorteringsgenomgång första timmen, och efter midnatt kom både fläktarna och vi igång.

2 Mars 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
T-Forden.

Jag ville ta ut mina sista semesterdagar innan semesterperioden är slut. Ett par måndagar att förlänga helgerna med tyckte jag kunde vara lämpligt. Vilka spelade mindre roll, så jag bad min gruppsamordnare kolla upp vilka som var möjliga. Jag fick fyra förslag, och valde två av dom. När hon sedan kom tillbaka med lappen hade hon ändrat det ena datumet, fast det var hennes val från början. Jag fick uppenbarligen välja vilka datum jag ville av fyra, bara jag valde dom två. Jag tyckte det påminde om T-Forden, som man kunde få i vilken färg man ville, bara det var svart. Fast den liknelsen föll platt till marken på grund av generationsklyftan på min avdelning. Jag försökte med tre av ungdomarna, men ingen av dom hade ens hört talas om T-Forden. Har dom ingen historieundervisning i skolan längre? Själv googlade jag mig till hur det här med färgen kom sig. Modellen var den första som från och med 1914 producerades enligt löpandebandprincipen. I och med att löpande bandet infördes lackerades bilen med en svart asfaltlack som var snabbtorkande. Först 1924 när cellulosalacken gjorde sitt genombrott kom en grå version som följdes av andra kulörer.
Nämnde jag förresten att den första av mina lediga måndagar infaller i natt?


19 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Arbetsskor.

Dom goda nyheterna i veckan som gick var att jag knappt kände av mina nya arbetsskor alls. Det skulle visserligen vara exakt samma modell som jag hade innan, men när jag provade dom här hemma första gången stötte stortån emot lite på sidan av stålhättan på den ena. Sånt har hänt mig så pass många gånger med andra skor, att jag visste exakt hur ont det skulle kunna komma att göra. Och några reservskor hade jag, som sagt, inte sparat. Dom nya kan jag dessutom ha lagom hårt knutna hela tiden, och använda skohorn när jag tar på mig dom. Det enda jag missade var årets scanning av fötterna. Dom gamla skorna var precis ett år gamla, så det var dags egentligen. När jag nu kom akut direkt efter jobbet hade hon som scannar inte hunnit börja jobba, så vi lade i samma sulor som i dom gamla. För att hitta en bild till det här inlägget googlade jag på ”working shoes”. Det här var ett av sökresultaten. Vad har man för jobb om man använder såna arbetsskor?
17 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida