HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
September (2020)
>>


Snöfattig vinter.

Jag fortsätter fascineras framför allt över sånt jag läser på Internet, men även av den skylt som har stått utanför en däckfirma det senaste halvåret. Den hävdar på fullt allvar att det är dags för sommardäck. Nu kan man väl åtminstone hoppas att den snart är relevant, men i höstas kändes den klart malplacerad. Hittills har vi i och för sig bara haft snö i någon vecka denna vinter, men det var knappast något den som satte upp skylten kunde veta i förväg. Halkolyckor på vägarna har jag ändå läst om, så vinterväglag verkar det ha varit. Idag läste jag en krönika som hävdade att det finns barn idag som aldrig har sett snö. Kortet nedan är taget i Nybro för två år sedan. Endera måste det vara extremt små barn, alternativt bor dom någon annanstans. Här hade vi snö så sent som i december. Vissa företag blev uppenbarligen kvar i den månaden. Ett av dom hade som rubrik för sin reklam på nätet ” Unna dig något såhär till jul”. Antingen var dom sent ute till förra julen eller extremt tidigt till nästa. Konsumentvägledaren som uttalade sig i tidningen blev ändå lite av en favorit. Ärendena från oss i Nybro hade ökat markant. Dom flesta hörde av sig per telefon eller mail, men antalet personliga besök hade minskat. Han var nämligen placerad i Kalmar och inte i Nybro. Jag anar ett samband.

31 Januari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Rena vilda västern.

Tyvärr är det inte bara vården som inte har jour på nätterna i Nybro. Samma sak gäller polisen, medan antalet invånare som inte kan skilja på ditt och mitt alternativt enbart vill förstöra ständigt verkar öka. I veckan har både ett vandrarhem och en bil brunnit. Den sistnämnda tillhörde hemtjänsten, så man kan undra om den som eldade hade någonting emot sina äldre släktingar. Det är ju dom som får lida, om den bilen blir oanvändbar. Att man ska kunna stanna över natten i Nybro är tydligen inte heller populärt, för eldsvådan i vandrarhemmet är en misstänkt mordbrand enligt P4 Kalmar. Bara ett par hundra meter därifrån ligger Stora Hotellet, som inte har varit i bruk som hotell på flera år. Nu pågår renoveringen för fullt, och då kunde några klåfingriga apskaft inte hålla fingrarna i styr. Någon eller några har krupit in genom ett fönsterskydd som sitter för fönstren under tiden Nybro Måleri målar bågarna. Dom har letat upp nyckelskåpet, tagit reservnyckeln till ägarnas bil och fyllt den med alla elektriska verktyg. Jag vet inte om det hängde ihop med att en efterlysning på Facebook delades 553 gånger, men det senaste jag läste var att bilen var hittad. Kiosken på Joelskogens camping hade också haft inbrott, men där förvarades ingenting av värde, eftersom campingen är stängd. I måndags var det en knivskärning i centrum redan vid fyra på eftermiddagen, så det verkar inte ens hjälpa att hålla sig inne nattetid, om man vill känna sig säker. Vid den tiden på dygnet var å andra sidan polisen snabbt på plats, även om det fanns puckon där som ifrågasatte deras arbete.

30 Januari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Blod.

Blod är tydligen ingenting som jag kan vänja mig vid att ta lätt på. Dom flesta gånger man ser eller hör talas om blödningar, så har det ju endera med grovt våld eller dödliga sjukdomar att göra. Ljusrött blod går väl an, men när jag upptäckte att det rann tjockt, mörkrött blod på min arm, stannade nästan hjärtat. Jag hann tänka näsblod bland mycket annat. Förmodligen mest för att en kvinna i en tv-serie som jag följer hade det. Hon blev senare diagnosticerad med leukemi. När förlamningen släppte insåg jag i alla fall att det vettigaste vore att kolla upp hur det såg ut under blodet på armen. Om det helt enkelt kom från en skada där, fast jag ingen såg. Så var det förstås. Kombinationen av att jag har slutat bita på naglarna och att det ofta kliar lite varstans, innebär att jag river sönder mig själv. Hudfliken jag hade rivit bort nu var pytteliten, men det tog ändå en god stund att få stopp på blodflödet. Lättblödd har jag alltid varit. När ansiktet var nyopererat för tio år sedan, hann jag inte ens ut från mottagningen innan jag blödde igenom bandagen. Sköterskan fick plåstra om mig en gång till. Jag passade på att äta i Kalmar efteråt, men när jag tuggade droppade blodet ner på bardisken framför mig. Det kanske var tur att jag inte inspekterade särbons jack i huvudet i måndags, förrän han själv hade stoppat blodflödet. Hade jag svimmat hade jag väl inte varit mycket till stöd.
29 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Vardagsdramatik.

Särbon ringde när jag satt i tv-fåtöljen och broderade igår kväll. Under ett av sina städprojekt hade han slagit upp ett jack i huvudet. Det är lite oklart vem av oss som blev mest rädd och skakis. Han hade själv stoppat blödningen med en papperstuss med kallt vatten, så jag slapp i alla fall se en massa blod. I Nybro finns ingen vårdjour på kvällstid numera, och jacket var inte så stort att vi trodde oss om att få åka ambulans för det. Alternativet hade alltså varit att låna en bil eller be någon skjutsa oss till Kalmar. Vi försökte ringa 1177 för rådgivning, men dit var det kö. Istället ringde jag min svägerska. Har man haft småbarn är man ju hyfsat van vid skador av olika slag. Hon trodde inte det var någon fara, när det inte blödde längre. Skillnaden framöver mot om man hade sytt eller tejpat, är förhoppningsvis bara utseendet på ärret han kommer att få. Det sitter dessutom under håret, så blir han inte flintskallig på gamla dar är det hyfsat dolt. Lite orolig var jag för att en eventuell hjärnskakning eller liknande skulle ge sig till känna i efterhand. Jag behöll honom för observation över natten, och i morse var han lika pigg och glad som vanligt. Jag läste för bara någon vecka sedan om en man i samma ålder som hade dött i en fallolycka i hemmet, så jag är djupt tacksam att det inte hände något värre. När jag hade skrivit klart det här inlägget, hittade jag honom i köket i full färd med att rengöra filtret till min köksfläkt (se bild). Då kan han väl inte vara så allvarligt skadad?

28 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Tjugosjunde januari.

Den tjugosjunde januari 1971 fick tag i den runda pinnen i slöjden, så jag kunde göra armar och ben åt mitt troll. Jag gjorde en platta, som jag borrade hål i, så det kunde stå, och skulle måla det nästa gång. Jag har ett vagt minne av det där trollet, fast det är nästan femtio år sedan. Däremot har jag ingen som helst aning om vart det har tagit vägen. Mitt i kristendomslektionen samma dag kom en man från fritidsförvaltningen (eller vad det kan ha hetat) och gav oss papper med sportlovsprogrammet på. Jag kommer ihåg honom, hur skönt det var med ett avbrott i undervisningen och hur kul jag tyckte det var med det där programmet. Däremot minns jag inte i detalj vad det brukade innehålla eller om jag deltog i några aktiviteter.
Fyra år senare gick jag i sjuan, och den här dagen läste vi fantasi och fakta på svenskan. Oklart vad det innebar. På en håltimme var vi i blomsteraffären. Så skulle vi ha haft två timmars Fritt valt arbete, men vi som hade foto fick ledigt.  Yvonne och jag spelade kort istället. Det är hon och jag på kortet nedan. Det är taget där vi steg på och av skolbussarna. Det som syns i bakgrunden är silorna vid sockerbruket. Jag tror dom revs tjugo år senare. Det serverades leverbiff till lunch denna dag. Jag och en klasskompis blev utkörda från geografilektionen. Så hade vi en annan bok än vanligt i engelskan, tråkigt i kemin och insekter i biologin. På kvällen var det sångövning med kyrkans ungdomskör. Lokalen var tydligen dubbelbokad, för vi fick stå och sjunga för dom som knypplade.

27 Januari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Någorlunda tysta nätter.

Yrseln har varit värre än vanligt dom senaste veckorna. Jag har visserligen hört att Nybro är ovanligt rollatortätt, men jag väntar gärna med att bli beroende av en sån för att hålla mig på rätt köl. Sånt där kan ju bero på så mycket. En av sakerna jag misstänkte kunde orsaka yrseln var den förhatliga snarkskenan. Den har flyttat runt mina tänder fullständigt och det värker i hela kraniet när jag plockar ut den. Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om jag blir yr av den misshandeln. Dom gånger jag har tagit ut den och somnat om någon timme utan skena, har snarkappen ändå inte registrerat några högre ljudnivåer. Det fick mig att vilja prova att sova utan den en natt. Blev det ingen skillnad på snarkandet kändes det inte speciellt angeläget att ha munnen full när jag skulle sova. Appen var lika motiverande som tidigare. Den visade tydligt att jag hade snarkat som en gris precis hela natten. Dom gånger det inte har märkts att jag har plockat ut skenan får man väl tro att käkarna har legat kvar i samma läge efteråt. Jag har fått med en bit gummi som jag ska bita i när jag stiger upp, för att spänningen ska släppa. En viss procent får ett bestående underbett av skenan, informerade tandläkaren mig om. Jag trodde att jag tillhörde dom, eftersom tänderna inte ser ut som dom gjorde innan, men då skulle jag kanske inte snarka utan skena heller.

26 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Kalmarposten.

Gratistidningen Kalmarposten är jag väldigt förtjust i. Därför blev jag lite sur när den slutade dimpa ner på min hallmatta. Det skedde i samma veva som jag sa upp pappersvarianten av morgontidningen, så jag anade ett samband. Det borde annars inte finnas något, eftersom KP delas ut till samtliga hushåll. Hur som helst upprepades fadäsen, och jag kontaktade utdelarna vid flera tillfällen. Tidningen går visserligen att läsa på nätet, men rätt ska vara rätt. I dagarna uppgraderade man till och med sin sida till en mer seriös nättidning. Det fick mig bara att bli ännu mera upprörd över att jag inte fick någon papperstidning. Å andra sidan verkar distributionen av den ha uppgraderats samtidigt. Vid tidigare reklamationer har jag på sin höjd fått en ursäkt. Senaste gången jag klagade såg det ut som på bilden på min dörrmatta nästa morgon. Då var det istället innehållet i tidningen som gjorde mig chockad och upprörd. Det var en ung fotbollskille som hade fått ett stipendium ur Peter ”PK” Karlssons minnesfond. PK är jämngammal med mig och jobbar på kära Kährs. Jag har visserligen inte varit där på nästan ett år, men jag hade inte hört ett ljud om att han skulle ha gått bort. Efter mycket googlande fick jag förklaringen till minnesfonden. Det fanns en fotbollsspelare till med samma namn och smeknamn. Han blev mördad för femton år sedan bara 36 år gammal.

25 Januari 2020  | Länk | Media | 0 kommentar
Ibland har storleken betydelse.

När det kommer till kameror har troligen både pris och storlek en viss betydelse. Oftast känns min lilla kompakta kamera väldigt underlägsen särbons stora systemkamera. Han kan zooma in och ta dom mest häpnadsväckande foton även på avlägsna objekt. Delvis har det förstås med fotografen att göra. Jag tog knappast några kort alls innan vi träffades, medan han har tusentals foton sparade. Så är min kamera mer än tio år gammal, så jag misstänker att åldern också kan spela in. Några fördelar finns det ändå med en pytteliten kamera. När mannen i mitt liv får bära runt sin på magen, kan jag enkelt låta min slinka ner i jackfickan. Den är dessutom inte större än att jag kan hålla den med en hand. Det blir betydligt stadigare, än om jag skulle bli tvungen att hjälpa till med min skakande vänsterhand. Ett annat tillfälle då det är extremt smidigt med en liten kamera är om man vill ta en selfie. Eftersom särbon och jag alltid är ute och plåtar på tu man hand, blir korten med mänskligt inslag såna som vi tar på varandra. Någon gång emellanåt håller jag upp min lilla kamera och tar ett kort på oss två tillsammans. Under den senaste utflykten fick jag bevis på hur mycket svårare den manövern var att utföra med en större kamera. Särbon försökte tjugofem gånger, och blev på sin höjd måttligt nöjd med centreringen av motivet och annat. Mellan hans försök slängde jag upp min lilla kamera en gång. Det resulterade i fotot nedan, som jag tycker blev riktigt bra.

24 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Fynd. (Både mannen och lampan.)

Jag vill gärna se det som att vi är miljömedvetna, när vi handlar begagnat på RIA. Att jag köpte min sängram där berodde annars mest på att det inte verkade finnas några träsängar att få tag i för några år sedan. Alla jag hittade på nätet var såna som var klädda med tyg. Hur som helst traskade vi bort till RIA igår, eftersom mannen i mitt liv var på jakt efter en golvlampa. Plan B var att promenera in till centrum och köpa en nyproducerad lampa i radioaffären. Där hade förstås priset blivit ett helt annat, så det kändes som en ren besparing när vi hittade lampan på bilderna på RIA. Vid en kontroll lyste den visserligen inte, men en i personalen visade med en mätare att det fanns ström överallt. Det var således bara var glödlamporna som behövde bytas. Jag antar att vi hade sluppit göra det själva om vi hade köpt en ny lampa, men nu lyser den i alla fall som den ska. Återstod transporten från butiken och hem. Att ta lampan på cykeln hade förmodligen varit struligare än att bära den. Min förhoppning var att särbon skulle klara att promenera den knappa kilometern hem utan att ta fram kameran. Det sprack direkt. Dom två första gångerna han bara måste ta kort på någonting tog jag över lampan. Sedan gav jag upp och började plåta själv. Eftersom han har betydligt bättre simultankapacitet än jag, lyckades mannen med konststycket att hålla lampan med ena handen och kameran med den andra, som på det första kortet nedan. På det andra har han helt enkelt ställt ner lampan på gatan medan han fotograferar.

23 Januari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Smärtsamt.

Det mest kännbara minnet efter mer än fyrtio år som industriarbetare är en kropp som värker lite här och där. Att smörja någonting smärtstillande där det gör ont känns som en bra punktmarkering. Jag använde Zonsalva förr, men så blev allting som innehöll ketoprofen receptbelagt. Det hade att göra med risken för hudutslag. Själv minns jag bara att den hade en inbyggd effekt mot överdosering. Använde jag den för länge fick jag en otrolig klåda och krypningar i skinnet. Sedan dess köper jag Voltarengel, men nu läste jag att samma sak skulle ske med diklofenak, som är den aktiva substansen i den. Med den fanns det risk för hjärt- och kärlbiverkningar. Jag hann fundera mycket över om det fanns något annat alternativ, om jag skulle be min husläkare skriva ut den eller om jag åtminstone skulle bunkra upp rejält innan den försvann från apotekshyllorna. Jag hade läst om den kommande förändringen på flera ställen, innan jag till slut hittade raden som gjorde att jag kunde släppa alltihop. Produkter med diklofenak som används på huden kommer fortfarande att vara receptfria. Där föreligger inte någon risk för hjärt-kärlbiverkningar. Kan ju vara bra att veta. Det intressantaste dom har hittat på i den vägen var väl när fempack med Treorör blev receptbelagda. Man kan fortfarande köpa hur många trepack man vill receptfritt.

22 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Uppesittarkväll.

I min ålder är den absolut skönaste stunden på dagen när man får krypa i säng. Eftersom det är så länge sedan minns jag inte varför det var tvärtom när jag var barn, bara att det var så. Gå och lägga mig ville jag inte. Jag kom att tänka på det när vi hade uppesittarkväll innan julafton. När jag var liten var det uppesittarkväll varje lördag. Nu låter det som hyfsat ofta med en kväll i veckan, men då gick veckorna betydligt långsammare än vad dom gör numera. Mitt enda bestående minne från dom där lördagskvällarna var när jag lade mig på golvet framför tv:n, eftersom jag var trött. Självklart somnade jag, och ingen väckte mig förrän det var läggdags. Jag var så besviken över att ha sovit bort den efterlängtade uppesittarkvällen, att jag minns det än idag, fast det är mer än femtio år sedan. Det finns ingenting jag tycker är så jobbigt som när någon blir besviken, och allra värst är det förstås när det är jag själv som blir det. Att jag har jobbat nattskift under många år handlar mer om att jag avskyr att stiga upp tidigt på morgonen än att jag inte vill lägga mig på kvällen.

21 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Tjugonde januari.

Jag brukar skylla mitt dåliga minne på stigande ålder, men av dagboksanteckningarna att döma har det varit lika illa hela livet. Redan 1971 glömde jag att jag skulle ha tvättat håret den tjugonde januari. Så länge jag hade tillgång till badkar hände det ibland att jag ägnade mig enbart åt hårtvätt. Då kunde jag stå lutad över badkarskanten och tvätta det. Dom senaste tjugoåtta åren har jag bara haft tillgång till duschhörna. Då känns det snudd på omöjligt att tvätta håret utan att duscha samtidigt. 2007 hade minnet släppt taget så pass att jag inte ens kom ihåg vad jag hade kommit ihåg. Då trodde jag att jag hade glömt att lämna en bonuscheck i kassan på Kvantum. När jag kom hem därifrån insåg jag att jag hade lämnat den i alla fall.

Under vårterminen i åttan såg jag ut som på det bifogade kortet Då räddade min klassföreståndare mig från en lektion i tyska den här dagen. Att sitta i enskilt samtal med henne var betydligt roligare än att plugga språk. Jag kände mig dessutom lite smickrad, eftersom hon ville ge mig ett specialuppdrag. Desto mer irriterande var det att komma tillbaka till dubbeltimmen i tyska efteråt, eftersom läraren där antog att jag hade varit inne på någon typ av uppläxning. Man kan tycka att lärarna kunde ha snackat ihop sig sinsemellan.
20 Januari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
En huslig man.

En övervägande del av mina mardrömmar handlar om missade bussar och att jag inte hinner dit jag ska i tid. Från verkliga livet är det såna missar jag minns allra bäst även flera år senare. Det började redan i tioårsåldern. Plötsligt insåg jag en eftermiddag att jag borde ha befunnit mig på ett födelsedagskalas hos en klasskamrat. Igår var jag bara extremt nära en miss i planeringen. Jag tyckte det var lite skumt att jag hade så gott om tid, men kunde inte komma på att jag hade glömt någonting som jag borde göra. Fem minuter innan jag hade tänkt plocka i ordning och börja förbereda dagens lunch, insåg jag att det var då och inte om en timme det borde ske. Någon större katastrof hade det ändå inte blivit, eftersom mannen i mitt liv börjar vänja sig vid hur virrig jag är. Han hade nog mest blivit förvånad om maten inte hade varit klar när han kom, men tagit det med jämnmod. Sånt som är för avancerat för mig, som att vispa pulvermos och steka eller koka ägg, brukar han ändå få åta sig att göra. När det gäller disken är han snabbare än jag, så han hinner före mig till diskbaljan. Jag stretade emot i början, men nu har jag gett upp och låter honom hållas. Istället försöker jag bistå med att torka och ge honom utrymme, tills mitt kök blänker skinande rent. När jag skickade det bifogade kortet till svägerskan nyårsdagen, tyckte hon att han borde få ledigt en sån dag.

19 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Dessa moderniteter.

Stundtals får jag en känsla av att nutidens telefoner med touchskärm tillverkas enbart för att jäklas med äldre och otekniska människor som jag själv. Otaliga är dom gånger jag har kommit åt någonting annat än det jag borde och fipplat bort inkommande samtal. Nu har jag av misstag hittat ett kommando som jag aldrig hade hört talas om, fast jag snart har lusläst hela bruksanvisningen till min telefon. Inne bland mina meddelanden råkade jag tydligen svepa över ett mess från min bror. Det visade sig vara ett snabbkommando för att ringa upp hans nummer. Jag blev hyfsat paff, men tror ändå att jag hann trycka bort samtalet innan det kopplades fram. Jag har i alla fall inte hört något från honom om det. Återstår att se om jag kommer ihåg att man kan göra så nästa gång jag verkligen ska ringa någon. Det var onekligen smidigare än att först trycka på numret och sedan på den lilla symbolen för samtal, som jag har gjort hittills. Aningen pinsamt bara att det tog mig nästan två år att hitta kommandot, och att jag då gjorde det av en ren händelse.
18 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Dagens ungdom.

Jag antar att det är ett ålderstecken om jag börjar beklaga mig över dagens ungdom. Det är ju knappast deras eget fel att skolan uppenbarligen inte lär ut samma saker numera som när jag gick där. Åtminstone dom lägre av multiplikationstabellerna sitter kvar i huvudet på mig. Då blir man lite chockad när nästa generation (eller möjligen nästa igen) måste ha miniräknare för att räkna ut nio gånger tre. Riktigt häftig var killen på macken som på fullt allvar sa tjugotvå och en halv krona. Med tanke på att det är tio år sedan femtioöringarna försvann har han knappast sett några sedan han slutade skolan och började arbeta. Jag kan ändå tycka att man i hans jobb borde veta att det heter tjugotvå och femtio. Många betalar ju med kort numera, och då avrundas inte ens beloppet. En kollega till honom, som jag lämnade tillbaka en hyrbil till, behövde mest jobba med sitt bemötande. När jag ville ha hjälp med att tanka bilen frågade hon med stor förvåning om jag hade körkort, men aldrig hade tankat en bil. Jag förklarade för henne att pumparna såg lite annorlunda ut för trettio år sedan. Troligen hörde hon på mig hur stött jag blev, för efteråt överkompenserade hon och var extremt trevlig.

17 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Förundrad.

Sånt som har förundrat mig i nyhetsflödet på sistone:

¤ Under rubriken ”Toppnyheter just nu” läste jag att våldsamma man har en kass kvinnosyn. Det lät knappast som någon toppnyhet, utan snarare något som varje tänkande människa hade förstått för länge sedan. Varför skulle dom annars slå liksom?

¤ Min allra första chef här i Nybro har fått ett nytt toppjobb. Han är tjugo år äldre än jag, så vi har uppenbarligen helt olika syn på när det kan vara dags att trappa ner. Han steppar upp när jag steppar ner.

¤ Jag fick ett mail från Unibet, om att deras sida hade legat nere dagen innan. Problemet var att det enligt mailet hade skett en hel månad tidigare. Frågan är alltså om mailet tog flera veckor på sig att nå fram, eller dom bara hade råkat skriva fel månad i meddelandet.
16 Januari 2020  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Ung (-domlig).

På kära Kährs jobbar en flicka som är min personliga favorit, eftersom hon helt saknar förmågan att bedöma andra människors ålder. Redan för ett år sedan eller så när vi stod utanför jobbet och diskuterade pension, hävdade hon som den självklaraste sak i världen att hon var mycket äldre än jag. Jag misstänkte att hon hade fel, och när vi kontrollerade uppgiften visade det sig mycket riktigt att hon tvärtom var ett år yngre. Hon är dessutom välsignad med ett mycket dåligt minne. När jag träffade henne på Kvantum senast påstod hon återigen att hon var mycket äldre än jag. Hon kom inte alls ihåg att vi redan hade konstaterat motsatsen. Om folk ljuger eller inte stör mig väldigt lite, så länge dom ljuger så jag tror dom. Flickan ifråga har i alla händelser samma inställning som jag till jobbet. Hon hade redan startat nerräkningen, fast hon eventuellt skulle bli tvungen att jobba bra många år till. Det här med att ha slutat jobba är faktiskt märkligt nog ett alldeles ypperligt sätt att få känna sig yngre än någonsin. Alla jag pratar med hävdar att jag är på tok för ung. Det ordet hörde jag aldrig dom sista tio åren på kära Kährs, när jag kunde vara både mor och mormor till flera av mina arbetskamrater.

15 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Polisstationen.

Vi uträttade ett par ärenden i centrum under gårdagens promenad. När vi kom till Kvantum hade vi ett par kassar med oss från en annan butik. Jag antar att det fortfarande finns förvaringsskåp, även om jag blir osäker nu när jag funderar på det. Jag har inte använt något sånt på flera år. Det gjorde vi inte igår heller. Istället parkerade jag mig på en stol innanför entrén med kassarna, medan särbon gick in och handlade. Där jag satt var det varmt och skönt från värmeslussen, och det passerade gott om människor att studera. Ändå höll jag på att missa den enda av dom som var bekant, men hon hade vett att tjoa hej till mig. På hemvägen hittade vi ett borttappat resekort på marken. Vi hade inte hunnit så långt förbi resecentrum, så vi vände tillbaka för att lämna in det där. När vi upptäckte ett körkort strax intill kändes polisstationen som en bättre idé. Jag hade ingen som helst koll på deras öppettider, men särbon visste att vi hade sån tur så dom hade öppet just på måndagar. Det innebär att jag nu har sett vår polisstation från insidan för allra första gången. Jag har bott i Nybro i trettio år och cyklat förbi där vid ett otal tillfällen, men aldrig varit inne. Mina ärenden till polisen har jag klarat av per telefon och Internet.
14 Januari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Stearinljus.

Ute på balkongen har jag en lykta med stearinljus i. Eller levande ljus i alla fall. Jag misstänker att skillnaden i pris på olika ljus kan hänga ihop med hur mycket stearin dom innehåller. Jag köpte länge kupéljus, eftersom dom var så vettiga i formatet. Dom var inte så breda att lågan grävde sig rakt ner innanför väggar av stearin, när det var minusgrader. Dom fanns enbart till jul på Kvantum, så under december brukade jag bunkra upp rejält. Att dom var dyra som krut såg jag mellan fingrarna med. Nu när jag inte jobbar längre känns det inte motiverat att bränna svindyra ljus ute på balkongen, där knappast någon ser det. Att köpa blockljus på ÖoB är mera prisvärt. Dom kostar hälften så mycket, och det skulle inte förvåna mig om dom brinner dubbelt så länge. Jag brukar ta cykeln för att slippa bära tungt när jag ska köpa sånt, men sist jag hamnade där var det inte planerat. Jag var inne och frågade efter någonting annat, som dom inte hade. Innan jag hann ut igen slog mig tanken att jag kunde passa på att fylla på i skåpet där jag har balkongljusen. Inte förrän jag kom hem upptäckte jag att dom nya var en liten aning tjockare än dom jag hade köpt tidigare. Nu hade jag tur, så dom gick precis att få in i lyktan. I och för sig har jag ett par andra lyktor att tillgå, så hade det inte fungerat kunde jag alltid ha bytt ut den. 

13 Januari 2020  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Bedrägerier och utpressning.

Jag antar att bedragare på Internet lever högt på att det alltid finns någon som nappar på deras krok. Någon gång har jag till exempel fått meddelande om en återbetalning från säljsidan Blocket. Jag har aldrig någonsin använt mig av den sidan, så jag har inte brytt mig, men många andra kan säkert gå på det. Innan jul fick jag mail om ett paket som hade fastnat någonstans. Jag måste betala fraktavgift, för att dom skulle kunna skicka det vidare. Nästan alla väntar väl paket i december, så jag kan tänka mig att dom fick in några kronor på det. Så fick jag ännu ett av dessa utpressningsmail om mina surfvanor. Någon har tagit sig in i min dator, och genom min webbkamera sett hur jag porrsurfar. Man vill ha 8000 (!!!) spänn för att inte berätta om det för min familj. Jag har inte ens någon webbkamera och jag har inte porrsurfat på den dag jag minns. Hade jag gjort det skulle jag inte ens tänka tanken på att betala så ohemult mycket pengar för att inte mitt rykte skulle bli mer skamfilat än det redan är. Men med den summan får man förstås ihop en hyfsad slant om bara en handfull personer har så gott om pengar att dom tycker det är bättre att betala än att bli avslöjade.
12 Januari 2020  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Elfte januari.

1971 var jag tio år gammal, och såg ut som på det bifogade kortet. Det är taget hos en fotograf, som morfars sambo tog mig till. Därav den tjusiga kragen. Jag misstänker starkt att jag var mera vardagsklädd den elfte januari. Då började skolan igen efter jullovet. När vi kom hem därifrån cyklade jag och kompisen hem till en av mina klasskamrater. Där fanns en stuga på tomten, som dom hyrde ut på somrarna. På vintern fick vi vara där och leka.

Fem år senare tyder jag min text i dagboken som att jag hade en lat och ledig söndag. Där står att jag mest slappade. Ändå hann jag beta nio långrevor åt min yrkesfiskande far. Om jag minns rätt var det 200 krokar på varje, och på varje krok skulle det sättas en sillbit. Det här var dessutom under min kyrkliga period, så vid halv sju på kvällen var jag på gudstjänst. Prästen var tydligen obekant för mig, för jag har bara skrivit att det var en gammal gubbe som predikade. Senare samma kväll var jag med mina föräldrar inne hos grannfrun och drack kaffe.

På åttiotalet verkar jag inte ha varit ensam den elfte januari en enda gång. Endera var jag hemma hos bror och svägerska, eller också var dom hos mig. Jag var hos mina föräldrar, hos kompisar eller ute och dansade beroende på vilken veckodag det här datumet inföll på.
11 Januari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Det kom ett brev...

När det inte såg ut som om jag skulle kunna boka någon tid på Astrakanen i februari, frågade jag sköterskan om hon inte kunde skicka en tid till mig när hon hade en. Det lät sig inte göras. Till slut ordnade hon och sekreteraren gemensamt med en bokning, så jag fick min tid i alla fall. Då kom tydligen saken i ett annat läge, för i veckan kom en kallelse till det besöket med posten. Jag kan inte minnas att det har varit så tidigare, men jag anar ändå att det kan vara någonting som sker automatiskt genom landstinget. Det var åtminstone vad dom skyllde på för några år sedan, när jag fick betala hundra kronor för att jag ringde och rättade till läkarens misstag. Han hade glömt att lägga in mitt recept vid besöket, men när jag ringde och sa till fakturerades samtalet automatiskt som receptförnyelse. Den andra detaljen som fick mig att tro att kallelsen var centralt administrerad var att jag fick med kuponger för resan till och från Astrakanen. Ska jag ta tåget får jag hoppa på och av i farten här hemma, och bussarna inom Nybro försvann för nästan trettio år sedan. Möjligen går det att boka skjuts med närtrafiken, men jag misstänker att det går både snabbare och smidigare att cykla ner till centrum. I alla fall om det inte är fullt av is och snö om en månad. I så fall får jag väl spänna fast halkskydden på kängorna och ta mig dit med apostlahästarna.
10 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Lunchutflykt.

Igår var det dags för ett besök på länssjukhuset igen. Särbon hade tid bokad, och jag var med som ledsagare light. Lättvarianten därför att han egentligen är fullt kapabel att klara sig själv. Vi följs åt på dom där turerna enbart för sällskapets skull. Jag blev bjuden på en mycket god lunch på restaurang Träffpunkten inne på sjukhuset. Det bjöds rimmad oxbringa och hemlagat rotmos. Oxbringa kan jag inte minnas att jag någonsin hade smakat tidigare. Rotmos tror jag inte att jag hade ätit sedan jag gick i skolan. Jag kommer i alla fall inte ihåg att det serverades i mitt barndomshem, utan tänker mig att det kan ha varit i skolbespisningen jag åt det. Tur hade vi som fick den kombinationen av mat över huvud taget. Vår buss ankom länssjukhuset kvart i ett, och vi hade trekvart att äta på innan särbon skulle infinna sig på mottagningen. Medan vi satt och åt såg jag hur en i personalen strök oxbringan från matsedeln. Rotmoset fanns visserligen kvar, men jag är inte helt övertygad om att det hade varit riktigt lika gott med wokat fläskkött till. Det fanns visserligen pannkakor på barnmatsedeln, men vi åt plättar i tisdags. Dessutom brukar det vara lite kinkigt med att få äta från den när man har fyllt femtio. Trots otaliga besök på lasarettet genom åren var det faktiskt första gången jag åt på sjukhusrestaurangen. Jag har passerat den på väg till och från dom olika mottagningarna, men aldrig gått in där. Har jag ätit någonting har det varit från Bistron.

9 Januari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Lång väntan.

Igår gjorde jag ett nytt försök att kontakta Astrakanen läkarcentrum, som är det officiella namnet på min vårdcentral. Jag ringde så fort jag kom ur duschen vid tio, för att dom skulle hinna ringa tillbaka innan jag gick hemifrån. När jag hade knappat in personnummer och telefonnummer fick jag beskedet att dom skulle ringa mig vid två på eftermiddagen. Med fyra timmars kö antar jag att man får vara tacksam att man inte behöver vänta i luren. Det skulle knappast mitt kontantkort klara. Vid ett gick jag till mitt favorithak för pannkakslunch, som är beläget i särbons kök. Igår återinvigde vi mormors gamla plättlagg. Det blev lite extra pyssel och tog lång tid, så till och med jag blev framsläppt till spisen en stund (se foto). Jag hade ställt in mig på att svara på samtalet från Astrakanen under vår eftermiddagspromenad. Nu hann klockan bli två, så vi bestämde oss för att vänta in det i köket. Det underlättar ju att ha papper och penna till hands när man bokar en tid. Halv tre ringde sköterskan. Min husläkare var fullbokad den här veckan, och skulle sedan vara ledig i fyra veckor. Dom hade dessutom inte lagt något schema så långt fram, så jag skulle bli tvungen att ringa och köa igen. Hon gick för att kolla med sekreteraren när det kunde vara lönt att jag hörde av mig. Det visade sig vara en driftig människa, som trollade fram en tid åt mig i februari i alla fall. Läkarsekreterare är för dagen mitt favoritskrå.

8 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Munsår.

Munsår har jag haft i en onödigt stor del av mitt liv, även om dom har blivit lindrigare med tiden. För trettio år sedan kunde jag se ut som på det bifogade kortet. Innan det ena såret hann läka bubblade det upp på nästa ställe. Det jag fick för någon vecka sedan lyckades jag hålla någorlunda i schack med alsolsprit och munsårssalva. Det satt dessutom närmare mungipan, där det inte syntes lika väl. Nackdelen med det kan vara att såret spricker upp när man gapar. När syskonbarnen var små var jag noga med att inte pussa dom när jag hade munsår. Senare läste jag att herpes kan smitta även mellan utbrotten, men jag hoppas och tror att ingen av dom fick det. Åtminstone inte av mig. Man får väl tro att det är så jag själv har blivit smittad en gång i tiden. Jag har knappast frivilligt hånglat upp någon som har blåsor på läpparna. När jag träffade mannen i mitt liv hade jag inte pussats på så många år, att jag inte ens tänkte tanken att varna honom förrän det senaste munsåret dök upp. Det har varit svårt nog att låta honom vara ifred medan jag har haft det. Jag har försökt pussa med den andra sidan av munnen. Hade det suttit som på bilden hade det varit helt omöjligt.
7 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 1 kommentar
Dagsformen.

Det är verkligen inte lätt att vara hypokondriskt lagd. Läser jag om magsjuka börjar jag må illa och har någon migrän känner jag huvudvärken komma smygande. Så har jag mängder av artiklar i bakhuvudet om människor som har mått dåligt på morgonen, ändå gått ut som vanligt och fallit ihop och dött. Eller dom med cancer som själva kände att någonting inte stämde innan dom fick diagnosen. Extraslag hävdar läkarna är ofarligt och yrsel kan bero på massor av olika saker. Det vanligaste verkar vara kristaller som har hamnat snett. Då ska man göra obehagliga övningar för att skaka tillbaka dom på plats. Att framkalla yrseln själv känns inte speciellt frestande. Idag tog jag i alla fall tag i att ringa Astrakanen för att boka tid för en hälsokontroll. Jag brukar gå dit en gång om året, men nu var det betydligt längre sedan sist. Jag blev uppriktigt förvånad när telefonsvararen meddelade att telefonkön var stängd för dagen, fast den skulle vara öppen till halv fem. Inte förrän hon hade pratat klart insåg jag att det är trettondedag jul idag och inte någon vanlig måndag. Då hade jag ändå noterat den röda siffran när jag drog av almanacksbladet i natt. Jag hade dessutom sett en fråga om arbetstider i en grupp för nattarbetare på min före detta arbetsplats. Man jobbar alltid från röd dag men aldrig till, men det är lätt att bli osäker på när man borde infinna sig.
6 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 2 kommentarer
Min hjälte.

Lördagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Planen var att laga mat till mannen i mitt liv, vilket inte händer varje dag. En kvart efter att jag hade stigit ur sängen började hela världen gunga och snurra. Det händer ibland om jag stiger upp för hastigt eller bara ligger på rygg, men igår klarade jag inte av att vara uppe. Jag kollade så det inte var blodtrycket som rusade och att jag inte hade feber. Lite snopet kändes det. Jag insåg ändå att det hade varit betydligt värre om det hade hänt på julafton, när vi hade hyrbil bokad eller på nyårsafton, när jag hade kylen full av mat som skulle lagas. Den kvällen fick jag i och för sig så ont innanför revbenen att jag fick lägga mig en stund, men det hände inte förrän mina åtaganden var avklarade. Då gjorde dessutom särbon underverk med min hälsa genom att sitta på sängkanten och småprata och massera lite lätt. Han kallar sig skämtsamt för väderlekare, men han är inte så tokig på läkekonst heller. Igår ringde jag honom till slut för att ställa in middagen. Han kom rusande hit, och lagade mat till mig. Så diskade han medan jag lyckades ta en dusch. Till slut mådde jag så hyfsat att det blev en fin lördag i alla fall. En äldre kvinna sa häromdagen att det är en bra karl jag har träffat. Jag kan bara hålla med.

5 Januari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Fjärde januari.

Den fjärde januari verkar ofta ha handlat om kläder i mitt liv. 1977 sydde jag på en skjortblusklänning. Jag minns vagt att jag sydde några plagg i tonåren, men vare sig hur dom såg ut eller om dom blev använda. Foton triggar alltid minnet. Det enda jag hittar i den vägen är byxorna på bilden nedan, och den är tagen tio år senare. Dom byxorna tror jag mig ha sytt själv, men dom var inte speciellt avancerade. Som jag minns det var det bara två delar jag sydde ihop. Det blev fult men bekvämt. Passform spelade inte lika stor roll så länge jag var hyfsat slank. 1982 var jag på stan i Kalmar där jag bodde då, och köpte en klänning och två skjortor. Året därpå köpte jag ett par byxor. Både 2006 och 2007 köpte jag faktiskt nya skor just den här dagen.

Snön saknar jag inte alls, fast det verkar ha funnits betydligt mer av den varan i början av januari under tidigare år. 1979 var vi insnöade ett par dagar på östra Öland. Den fjärde januari körde jag hem från jobbet i Kalmar tidigare än vanligt, för att ta mig hem över huvud taget. Så sent som 2010 och 2011 snöade det också den här dagen.

Julsakerna brukar jag hävda att jag inte plockar ner förrän vid tjugondag Knut, men tydligen har det skett redan den fjärde januari vid flera tillfällen. Jag tycker annars att det är så mycket jobb med att plocka upp allting och sedan plocka ner det igen, att jag har julen framme så länge som möjligt. Alla tomtar kommer fram redan till första advent. Däremot åker balkongslingan ner samtidigt med resten av julpyntet. Den har jag annars sett att många har kvar till framåt våren.

4 Januari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Godaste maten.

Jag är inte övertygad om att alla invandrares högsta dröm är att bli svenskar. Vissa lyckas bättre än andra, även om det säkert kan hänga ihop med att det är ett lyckat koncept för att försörja sig. Jag tänker på Bistro pizzeria & restaurang här i Nybro. Ingen i personalen ser ut att vara född i Sverige, men dom serverar den i särklass godaste svenska husmanskosten. Vår favorit är raggmunk, så vi har väntat otåligt på att dom skulle börja servera det igen efter jul och nyår. Särbon var till och med inne och frågade på nyårsdagen, men beskedet han fick var att lunchbuffén inte skulle öppna igen förrän nästa vecka. Han har inte Facebook själv, men den gången var han glad att jag hade det. Senare samma kväll skrev dom nämligen där att det var dags redan som igår. Det blev sålunda en efterlängtad favoritlunch för oss. Buffé innebär förutom att man får äta så mycket man orkar, att man kan plocka till sig annat som man är sugen på. Raggmunk och pizza kan säkert låta som en märklig kombination, men jag brukar avsluta min måltid med en bit. När det fanns evenemang som Nybro brinner minns jag fortfarande hur gott det var med just pizzaslice, men oftast är det väl hela pizzor som gäller i vår lilla stad. Igår fanns det enbart kebabpizza kvar i buffén när jag kom så långt, men servicen var i vanlig ordning total. En av killarna ställde sig och bakade sån pizza som jag var sugen på, för att jag skulle få min slice.
3 Januari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Vackert.

Under mina år som singel har jag fått almanackor med bilder av halvnakna unga muskelknippen i julklapp av syskonbarnen. Ibland har det hängt två olika kalendrar på min anslagstavla, men det senaste året var det bara en. Den är nu ersatt av almanackan på bilden, med vackra naturbilder och kloka ord. Jag fick den av mannen i mitt liv. Jag antar att han inte hade mätt, men jag hade sån tur så den var exakt lika stor som den som fanns där innan. Det betyder att jag slapp möblera om bland kort och annat som sitter runt omkring. Jag hade tittat på en almanacka till honom också, men den var slut i butiken. Istället plockade vi gemensamt ihop av våra naturbilder. Så beställde jag en liknande kalender till honom som jag ger resten av familjen i julklapp varje år. Dom andra är det i och för sig kort på människor i. Jag misstänker att särbon kommer att uppskatta naturbilderna mer än både porträtt och den tecknade variant jag hade kikat på. Julklapparna den här gången var till oss båda, och bestod mest av sånt man kan förtära. Det är lite svårt att köpa en sak till två personer som inte bor ihop. Det blåste både hårt och kallt medan vi var ute igår. Som väl var hade vi medvind hem från centrum. Vi passade på att gå en sväng medan vi var ute, men det blev en extremt kort promenad.

2 Januari 2020  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Nyårsfirande.

Det nya året firades in helt enligt min numera inarbetade tradition. Bror med fru, svärmor, son och blivande sonhustru kom hit en stund innan det var dags att traska ner till Linnéasjön för att beundra fastighetsförmedlingens stora fyrverkeri. Vi kom iväg i senaste laget, så det började smälla innan vi hann över Storgatan. Det visade sig vara ett lyckokast. Raketerna blåste åt vårt håll, så det kändes verkligen som om vi stod på första parkett. Jag bifogar ett av särbons foton, så alla förstår hur bra vi såg. Vi slapp trängas både nere vid sjön och när det var dags att gå hem igen. Tillbaka här stannade ungdomarna kvar och åt snittar, innan dom fortsatte till ett annat nyårsfirande. Vi fem ”gamlingar” åt supé med dessert, godis, snacks och mådde gott i största allmänhet. Vid midnatt såg vi från balkongen hur grannarna brände upp dom pengar dom hade fått över under året som gick. Min diskmaskin är lite underdimensionerad dagen efter dylika sammankomster. Efter att ha fyllt den, diskade mannen i mitt liv resten för hand här på förmiddagen, medan jag sprang runt benen på honom och plockade. Nu återstår bara en tur till förpackningsåtervinningen och Kvantum för att slänga och panta tomflaskor och annat. Gästerna kom för övrigt långt ifrån tomhänta, så nu finns här massor av gott både att äta och dricka framöver.

1 Januari 2020  | Länk | Släkten | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida