HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
Mars (2018)
>>


Bekanta obekanta.

Jag är hyfsat nyfiken rent allmänt. Framför allt tycker jag det är intressant att få träffa bekantas respektive. Att få ett levande ansikte på någon man bara har hört talas om och eventuellt sett kort på. Det har hänt ett par gånger på sistone. När jag kom in till lasarettet och upp till röntgenavdelningen, satt en arbetskamrat från ett annat skift i väntrummet. Det tog några sekunder innan jag insåg att hans hustru satt bredvid. Henne hade jag bara hört talas om, fast dom bor här i Nybro, och har varit gifta i flera år. Därför föll det sig naturligt att vara artig och ta i hand och presentera mig. Värre var det i söndags, när jag sprang på en annan kollega från samma skift och hennes man på Kvantum. Jag hade visserligen aldrig träffat maken IRL tidigare, men hustrun och jag har varit Facebookvänner i åtta år. Det betyder att jag har sett honom på kort och i kommentarsfält mängder av gånger. Det kändes så självklart att han kände igen mig också, att jag helt enkelt inte kom mig för att hälsa ordentligt. Någon som måste ha anat hur nyfiken jag var, var han som hade solglasögon på sig den gången jag träffade honom och min tidigare arbetskamrat. Han tog av sig dom, så jag fick se riktigt hur han såg ut. Träffar jag män utan respektive är det inte alltid jag känner igen folk som jag enbart har sett på Facebook. När det började en Dennis på min avdelning och mitt skift, tog det flera veckor innan jag fattade att det var samma Dennis som levde ihop med en av mina Facebookvänner. En annan kille mötte jag ibland på morgnarna, när han cyklade med barnen till dagis. Jag förstod mest vem han var, och det var inte lätt att veta om han kände igen mig.
31 Oktober 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Läkarbesök.

Planen var att jag skulle börja jobba ikväll. Det hugger i benet när jag går, det värker när jag sitter och på kvällen är fot och vrist dubbelt så tjocka som på andra sidan. Det kändes inte direkt frestande varken att hoppa upp och ner från stolar eller att stå och gå på ett betonggolv i skyddsskor hela natten. Sist jag gick hem från jobbet var det för att jag hade så ont i benet så jag mådde illa. Det fick bli ett besök på Astrakanen i morse, för att se om någon kunde tänka sig att ge mig mer tid att läka. I väntrummet träffade jag en bekant, som är allvarligt sjuk, men just idag var hon där för att dottern behövde träffa en läkare. Själv hade jag turen att få samma som förra gången, så jag slapp dra vad som hade hänt och hur jag mådde. Han sjukskrev mig ett par veckor till. Om fjorton dagar är det en hel månad sedan jag skadade mig, så då vore det väl sjutton om benet inte skulle vara okej igen. Fast säker kan man förstås aldrig vara. När pappa levde ramlade han i en trappa och slog i axeln. Som jag minns det hade han ont av den livet ut. Nu läste jag dessutom om någon som hade stukat foten. Svullnaden hade suttit i en månad och helt smärtfri hade han inte blivit på ett helt år. Jag ringde min chef när jag kom ut från Astrakanen, men den här gången kom jag bara till en telefonsvarare. Han satt i samtal, så han missade erbjudandet om att få träffa mig. Jag gick direkt på plan B, som var att lämna läkarintyget i receptionen. Damen där skulle fixa så lönekontoret och min chef fick varsin kopia av det. Nu blir det korta, lugna promenader istället för jäkt och stress, i hopp om att få igång mitt onda ben igen. Att cykla gör inte lika ont, så jag får väl satsa på dagliga cykelturer snarare än promenader.
30 Oktober 2017  | Länk | Nybro | 2 kommentarer
Spelkväll.

​Igår var det dags för spelkväll med brorsonen och hans sambo. Innan dom kom upptäckte jag en spindel som hängde från en av mina bokhyllor. Jag är djupt fascinerad över hur många kryp som tar sig upp till tredje våningen och in till mig, men det kanske har med skogsdungen utanför att göra. Flickebarnet som var på väg hit är paniskt rädd för spindlar, så jag kunde förstås inte missa tillfället att ta ett kort och lägga upp på hennes Facebooksida. Sedan dödade jag odjuret. Jag hävdade att det var för hennes skull, och att jag helst inte vill veta om hon tröttnar på sin sambo. Med spindeln var det väl mera så att jag själv inte heller är överdrivet förtjust i sånt som kryper och/eller flyger. Framför allt inte i mitt eget hem. Den såg död och hoptorkad ut, men sånt har jag lurat mig på förr. För säkerhets skull attackerade jag den hastigt, så den inte skulle hinna undan. Det ska ju bli regn om man dödar en spindel, men idag har det varit soligt men blåsigt. Det kanske hänger ihop med att den redan var död trots allt. Jag fick skylten på bilden av ungdomarna. Det verkar som om dom känner mig. Vi/jag är uppe i fjorton olika spel nu. Det innebär att vi inte ens kommer ihåg alla som finns att välja på längre. Nu hade jag gjort det överskådligt genom att skriva en lista på alla. Mycket riktigt hittade vi "Vem sa så?", som vi inte hade spelat på evigheter. Vi hann med flera andra spel, och för damerna i sällskapet blev det riktigt bekvämt. Vi valde från listan, och så fick den ende som räckte upp till hyllan där dom stod hämta ner spelen.

29 Oktober 2017  | Länk | Släkten | 0 kommentar
Avstånd.

Äldsta brorsdottern har bott i Leamington Spa i England i flera år, men det har aldrig blivit av för mig att kolla på kartan var det ligger mer exakt. När någon undrade om hon bodde i London åkte kartboken fram. Eller snarare Google maps då. Det visade sig att hon bor tretton mil från London, och det är ju en bit. För att få en klarare bild av hur långt det är, kollade jag hur långt jag har till min andra brorsdotter i Jönköping. Det var femton mil. Fågelvägen då. Eller ”as the crow flies”, som det stod på den engelska kartan. Med bil blev båda sträckorna ett par mil längre, och tog proportionerligt ungefär lika lång tid att köra. Med tågtrafiken var det en annan sak. Medan det tog drygt en och en halv timme med tåg från London till Leamington Spa, skulle det ta mig nästan dubbelt så lång tid att ta mig till Jönköping. Det går väl inget direkttåg precis.

28 Oktober 2017  | Länk | Släkten | 0 kommentar
ICA.

Det kom ett reklamutskick från ICA Kvantum med ”nyheter vi tror du gillar”. Det ena var kex och grissini. Dom båda såg ut som något jag kunde ha med mig till jobbet lika väl som crostini, som jag har nu. Jag får nog köpa och smaka i alla fall. Att man hade tagit hem två nya varianter på kaffekapslar från Tassimo störde mig däremot. Det kändes mest som ett hån, när dom redan har flera olika sorters kaffe men ingen choklad alls. Det får jag beställa på nätet och hämta i förköpet, där Kvantum har paketutlämning för Schenker och DHL. Med tiden har jag insett att det inte nödvändigtvis är Kvantum i Nybro som bär sig märkligt åt. Ibland är dom tvungna att följa ICAs direktiv, fast varken dom själva eller kunderna i Nybro tycker att dom är speciellt bra. Vad ICA centralt grundar sina beslut på har jag inte forskat i, men inte verkar det vara att tillhandahålla det kunderna efterfrågar.

 

27 Oktober 2017  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Tidens flykt.

På Radio Nybro sänds var fjortonde dag ett program som heter ”Dansant musik”. Programmet har en egen Facebooksida, och där brukar man kunna önska låtar som man vill höra i programmet. Till den senaste sändningen skrev programledaren att han inte tog emot önskningar, eftersom han skulle ha en gästproducent i studion. Jag har själv suttit med som det, och funderade på hur länge sedan det kunde vara. Jag har ett foto från tillfället (se nedan), så jag började leta efter det i mappen för 2015 i datorn. Ett par år sedan var ungefär vad jag kunde tänka mig att det var, men jag fick backa och backa och backa. Det var fem och ett halvt år sedan! Hur sjutton kan åren gå så fort? Inte undra på att syskonbarnen är vuxna och har egna barn. Jag fick förresten en ny tidschock när jag skulle snygga till mig inför Miras dop. Man ska egentligen inte använda en mascara i mer än tre månader, om jag har förstått saken rätt. Nu sminkar jag mig så sällan att jag i så fall skulle få köpa en ny varje gång det var dags. Jag har i alla fall börjat märka dom jag köper med datum, för att ha någon koll på hur gamla dom är. Nu kollade jag, eftersom jag misstänkte att det kunde vara något halvår sedan jag köpte mascaran jag använde. Den var ett och ett halvt år gammal!

26 Oktober 2017  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Googlat.

Jag minns inte ens hur man klarade sig utan Google, innan persondatorerna kom. Numera kan den där sökmotorn stundtals få en att verka riktigt allmänbildad. Som i lördags, när min studerande bordsgranne svängde sig med ordet kongruent. Då visste jag att det betydde likformig. Bara några dagar tidigare hade jag inte hört ordet över huvud taget, men numera kan jag läsa min läkarjournal på nätet. I svaret på röntgenundersökningen stod det att min fotled var kongruent, och då måste jag förstås ta reda på vad det innebar. Att läkare inte kan skriva på lättbegriplig svenska känns extra märkligt nu när man kan läsa journalen själv, men på Internet kan man få det mesta översatt. Ibland från främmande språk och ibland bara från ett språk som känns främmande. I ett annat sammanhang kom ursprunget för ordet tykännas upp. Jag kan verkligen inte komma på något annat relevant ord för det faktum att mycket små barn blir måttligt förtjusta när deras föräldrar lämnar dom. Nu var det bara att googla fram ett svar från Institutet för språk och folkminnen. Dom skrev: "Var i landet används då tykännas? Beläggen i våra dialektsamlingar kommer från Blekinge, Småland, Öland, Halland, Västergötland och Östergötland. Enstaka belägg finns också från Skåne."
25 Oktober 2017  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Tjugofjärde oktober.

Den tjugofjärde oktober 1975 gick jag i åttan, såg ut som på det bifogade kortet och satt på sjukan tre lektioner. Det låter så pass dramatiskt att en förklaring hade varit på sin plats, men jag har inte skrivit något om varför i dagboken. Fyrtio år senare minns jag inte att jag någonsin besökte skolsköterskan över huvud taget. På kvällen var det CUF-stämma i Norra Möckleby bygdegård. Det var möte mellan halv åtta och tio. Det intresserade tydligen inte mig och mina vänner speciellt mycket, för då satt vi utanför och pratade. Efteråt blev det kaffe och sedan dans till bandspelare ett par timmar. Jag åkte med en gosse jag var förälskad i hem, så man får väl tro att jag var nöjd med kvällen i stort. Sex år senare var jag i Hyttan i Alsterbro samma datum. En lokal som var mer inriktad på dans och med levande musik. Dom brukade till och med ha två dansband varje kväll och köra nonstop. Lite kräsen vad gällde manligt sällskap verkar jag ha varit redan på den tiden. I dagboken skrev jag att där inte var någon kul. Då åkte jag ändå dit med fyra killar och räknade upp fyra till som var där. Dessutom nämnde jag att en kille från Nybro stötte på mig. Själv bodde jag i Kalmar på den tiden. 1988 hällde jag upp vin den tjugofjärde oktober. Det var någon variant med äppelmust tror jag. Jag minns varken ingredienserna eller hur man gjorde egentligen, men däremot hur illa det smakade. Det var definitivt bara ruset vi var ute efter. När jag flyttade till Nybro var det betydligt mer klipp i mig än det är nu. 1992 hade vi festat kvällen innan, och jag var fyllesjuk hela dagen. Ändå var jag på Kristallen och dansade på kvällen.
24 Oktober 2017  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Chefsbyte.

Vi håller på att byta chef på jobbet. Den förra har redan slutat. Han hade sitt kontor intill vårt fikarum, så en kollega konstaterade i veckan att till och med hans dator var borta. Hans efterträdare börjar inte förrän första december, så i mellantiden kör vi lite återbruk. Killen vi har nu var nämligen min chef en vända för många år sedan. Mitt favoritminne från den tiden är ett medarbetarsamtal vi hade. Vi kom att prata om tatueringar, och det gick hans ära förnär när jag berättade om någon som hade jättestora dylika. Till slut kikade han ut genom fönstret till kontoret där vi satt, för att kolla så det inte var någon utanför. Så rullade han bort stolen från fönstret och slet av sig tröjan, så jag fick se alla hans tatueringar. Jag har förresten jobbat ihop med hans fru också, men hon slutade på kära Kährs för några år sedan. När hennes man nu hoppade in som chef igen kom det upp en lapp med hans telefonnummer. Jag tänkte först anteckna det på en papperslapp, men så kom jag på idén att göra en anteckning i telefonen istället. När jag väl hade den uppe kunde jag förstås lika gärna lägga in numret bland mina kontakter. När jag behövde ringa honom i torsdags var jag glad att jag hade det där. Ännu gladare var jag att han har sitt kontor i markplan och inte en trappa upp som min förra chef. Det hade inte varit kul att klättra upp dit med mitt onda ben.

 

 

23 Oktober 2017  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Barndop.

Igår var det dags att döpa brorsdotterns lilla flicka Mira. Det kändes som överkurs att utebli på grund av mitt ben, när jag sprang på betonggolvet på jobbet med det i förra veckan. Nu blev jag skjutsad från dörr till dörr, och satt mest hela tiden. Ändå var högerfoten dubbelt så stor som den vänstra, när jag kom hem igen. Extra märkligt eftersom det är benet och inte foten jag har ont i. På kortet syns dopbarnet i samspråk med prästen som förrättade dopet. I gudstjänstordningen för dop läser jag att "Sedan kan prästen ha ett doptal." Det hade han i tjugo minuter eller så. Tveksamt om det var en bra idé med flera barn närvarande. Jag misstänker att jag inte är den enda som i efterhand inte har en aning om vad han sa i sitt tal. Med tanke på att vi äldre minns hur hennes mamma gallskrek vid sitt dop för 27 år sedan, så låg gårdagens huvudperson i lä. Hon blev mest bara lite rastlös, och jag förstår henne. Jag plockade aldrig fram glasögonen, men hade tur med psalmerna. Det var bara en som var helt ny för mig. "Tryggare kan ingen vara" hängde jag med hyfsat i, även om jag hade lite dålig koll på i vilken ordning verserna kom. "Du vet väl om att du är värdefull" hade jag bara läst fyra rader ur som citat på Facebook. Dom fyra raderna återkom å andra sidan flera gånger. Efter gudstjänsten fortsatte vi till en bygdegård, där vi bjöds på mängder av gott att äta och dricka.

22 Oktober 2017  | Länk | Släkten | 0 kommentar
Väntan.

Att vänta är bland det tråkigaste jag vet. I torsdags körde jag några olika varianter för att få tiden att gå medan jag väntade. På Astrakanen satt jag och pratade med en mycket trevlig dam, som skulle in till doktorn före mig. Hon såg bekant ut, så jag trodde hon jobbade i någon butik, men hon var tandsköterska. Dessutom hos en privat tandläkare, och jag går till Folktandvården. Nu var hon egentligen pensionär, men tandsköterskor är tydligen svåra att få tag i, så hon fick jobba hur mycket hon ville. Hon berättade var hon bodde, och jag konstaterade att där går jag förbi när jag går till och från jobbet. Ändå hann hon ut från läkaren igen och iväg, innan jag kom på att det är där jag har sett henne. Hon har kommit hem eller cyklat iväg när jag har gått förbi. På lasarettet kollade jag tecknad film medan jag väntade på röntgen och Malou von Sivers när jag väntade på resultatet. Jag fick vänta en hel timme på sjuktransport hem, så då fikade jag först. Sedan drog jag igång telefonen och spelade lite. Jag verkar vara en av dom få som tar skyltarna om att mobilen ska stängas av på sjukhuset på allvar. Det ringde i folks telefoner lite varstans. Hon som svarade i sin i väntrummet till röntgen sa till och med att hon var på lasarettet men hade tid att prata en stund. ​

21 Oktober 2017  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Censur?

Närmare fjorton timmar tog det mig att sova ut efter det intensiva torsdagsdygnet. Lite snopen blev jag när jag kom upp i morse, och insåg att bara en handfull personer hade brytt sig om att läsa blogginlägget om det. Tills jag kom in på Facebook och fick vad jag antar var en förklaring. Facebookteamet hade nämligen bestämt sig för att min länk såg ut som spam, och tagit bort den. Jag antar att dom flesta som läser mina inlägg hittar dom på Facebook, och det är ju inte så lätt om dom plockas bort. Jag svarade att dom hade fel, men jag har fortfarande inte hört något mer från dom. Nu kan det väl nästan kvitta om dom lägger tillbaka det igen. Är ni inne och läser det här kan ni ju lika gärna passa på att läsa gårdagens inlägg samtidigt. Därför bryr jag mig inte om att lägga upp en ny länk till det gamla inlägget heller, för att se vad som händer då. Jag passade på att fråga hur sjutton dom tänkte, och vad det var för mening med möjligheten att dela saker och ting på Facebook, om dom sedan tog bort det som spam. Jag länkar visserligen till samma sida varje dag, men det är ju ett nytt inlägg varje gång. Jag delar något från Youtube varje dag också, och det finns dom som delar från samma sida flera gånger dagligen.

20 Oktober 2017  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Sjukskriven.

I natt försökte jag först med skyddsskorna och sedan med mina vanliga skor. När jag vid tre i morse ändå hade så ont i benet att jag mådde illa, gav jag upp och cyklade hem. Att benet gjorde mer ont än någonsin, fast blåmärkena började försvinna, kändes lite oroväckande. Nästan en vecka för sent bestämde jag mig för att stanna uppe och besöka Astrakanen när dom öppnade. Där visade det sig att läkaren jag fick träffa var min nya husläkare. Min gamla hade gått ner i arbetstid och överlåtit sina listade patienter till denne mycket trevlige man. Han sjukskrev mig hela nästa vecka, och skickade sedan in mig till lasarettet i Kalmar för röntgen. Den visade som väl var inte på någon spricka i benet. Annars hade jag troligen fått tillbringa ett par timmar på akuten också. Efter att ha väntat på läkaren i morse, sjukbilen till Kalmar och sedan hem igen och på att få komma in till röntgen har jag ändå snart dygnat, som ungdomarna säger. Jag tänkte det var bäst att skriva det här innan jag lägger mig, ifall jag inte vaknar mer ikväll. Tillbaka i Nybro ringde jag till min chef, för att få veta var på företaget jag skulle leta efter honom. Då hade jag sån tur så att han precis var tillbaka från lunch. Nu har han fått en kopia på läkarintyget och ändrat semestern jag hade lagt in på måndag. Jag kan sitta här med benet högt och koppla av nästa vecka enligt läkarens order. Det är naturligtvis vad jag borde ha gjort redan den här veckan, men bättre sent än aldrig.
19 Oktober 2017  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Skor.

​Skyddsskor är lite överskattade på min nuvarande avdelning. Där är så trångt, så chansen eller risken är större att man skadar sig på grund av dom än att dom räddar en från att skada sig. Själv har jag fastnat och ramlat likadant som jag gjorde i torsdags flera gånger. Den gången jag ramlade ut i truckgången kunde det ha gått riktigt illa om trucken hade kommit just då. Hade traversen stått där kunde jag också ha slagit mig ganska illa. Den här veckan har jag över huvud taget inte kunnat ha skyddsskorna på mig, eftersom dom ligger emot precis där mitt ben är svullet. Jag har fått ta till ett par skor som är lite lägre. Natten som gick stod och gick jag halva natten, och då kändes det att jag hade dåliga skor. I skyddsskorna har jag speciella inlägg som är anpassade efter mina fötter. I morse kändes det som om jag hade både ischias och benhinneinflammation. Jag hade sparat skorna på bilden eftersom dom var helt oskadda och hela. Sedan jag tog dom till jobbet har jag sett att någonting började släppa, och tänkt att jag fick slänga dom efter den här veckan. När jag kom hem i morse vände jag på dom, och då såg dom ut som på bilden. Inte undra på att jag fick ont överallt av att gå i dom. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag kan använda skyddsskorna redan ikväll. Lite grämer det mig att tjejen som var på mig igår om att jag inte får vara där alls utan dom ska tro att jag har gett efter för henne. Har man varit motvalls kärring i hela sitt liv tar det emot att göra som man blir tillsagd.

18 Oktober 2017  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Naglar.

Jag kanske aldrig har haft några supernaglar, men på äldre dagar har dom blivit riktigt skruttiga. Dom delar sig på längden, och då fastnar jag i kläder och annat. Ibland känns det som om en nagel helt enkelt går i småbitar. Jag använde en behandling som man skulle göra i tre veckor. Den fungerade bra, men efter ett tag blev naglarna nästan lika dåliga strax efter att jag hade avslutat behandlingen. Jag testade något annat, men insåg att det blev mycket mer jobb med det. Då kan jag lika gärna köra den beprövade behandlingen hela tiden i hopp om att få ut mina naglar några millimeter. För tillfället är dom så korta så man kan tro att jag är nagelbitare, och det har jag inte varit på många år. Det är en av dom få saker jag har lyckats sluta med här i livet. Har jag väl börjat med någonting så håller jag på. Nu har jag dessutom köpt ett kosttillskott för naglarna. Det ska enligt förpackningen bidra till att bibehålla normala naglar. Har ni någonsin hört något så svenskt? I annan reklam kan man få både längre och starkare naglar. Här får man vara glad för normala. Det påminner mig lite om ett av mina favoritcitat. ”Förr var det vin, män och sång. Nu för tiden får man vara glad för en normal avföring.”
17 Oktober 2017  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Telemarketing.

Prorespektera Kommunikation AB är ett företag som är specialiserat på insamlingskampanjer inom den ideella sektorn, läser jag på nätet. Desto gladare är jag att jag aldrig har svarat när dom har ringt till mig. Jag tycker det är oförskämt när dom man skänker en gåva till utnyttjar det till att skicka tiggarbrev. Bara tanken att dom till och med ringer och tigger pengar gör mig skogstokig. En kvinna skriver att när hon får ett samtal från försäljare eller insamling så lägger hon in det i sina kontakter. Då ser hon det nästa gång dom ringer och knäpper bort samtalet. Min variant är att jag inte lägger in numret bland mina kontakter. Till dom har jag foton, så kommer det inte upp någon bild svarar jag inte. Är det något viktigt kan dom ju alltid lämna ett meddelande. Dessutom kollar jag alltid upp numret efteråt. Från Prorespektera har dom ringt från nio olika nummer. Dom åtta första siffrorna är samma, men slutsiffrorna har varierat från 50 till 75. Det bör väl innebära att dom har några nummer kvar att ringa mig från. Jag tycker namnet på företaget är lite intressant, eftersom jag anser att respekt är det minsta dom visar.

 

16 Oktober 2017  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Femtonde oktober.

Den femtonde oktober 1975 blev jag klar med en babyklänning i syslöjden. Jag antar att vitsen med att sy bebiskläder var att dom var mindre och varken krävde lika mycket jobb eller material som till en vuxen. Jag förutsätter att det inte var ett sätt att uppmuntra åttondeklassare att bli på smällen. Jag har sytt en del till mig själv i (mer eller mindre) vuxen ålder, men nu är det minst trettio år sedan sist. 1981 var jag på bio med en kille från Nybro detta datum. Det var flera år innan jag flyttade hit själv. Vi såg ”Jakten på den försvunna skatten”. Hade jag inte skrivit om det i dagboken, kunde jag ha svurit på att jag aldrig har sett någon film med Indiana Jones. Den har totalt försvunnit ur mitt minne, men så är det ju 36 år sedan också. Året därpå bakade jag äpplekaka. Det är också många år sedan sist, men den minns jag smaken av. Någonting gott glömmer jag inte i första taget. Lördagen den femtonde oktober 1983 var en intensiv dag. En väninna och jag var i Växjö hela dagen. Vi kollade stereo, köpte brevpapper, åt pizza, fikade och så vidare. Trots att vi åkte hemifrån vid nio på förmiddagen och inte kom hem igen förrän halv åtta på kvällen, var jag sedan i Hyttan i Alsterbro på dans. Vilken energi jag måste ha haft på den tiden. 1988 bodde jag i Oskarshamn och var barnvakt åt killen på bilden. Jag var i hans familjs lägenhet, och var kvar och fikade när dom kom hem. Jag glömmer aldrig hur ungen skrek och tykändes så länge vi var ensamma. Så fort hans mamma klev över tröskeln tystnade han.

15 Oktober 2017  | Länk | Minnenas allé. | 2 kommentarer
Smarta telefoner.

Jag har bland mina tilltänka citat att lägga upp på Facebook, ett som går ut på att man alltid ska börja alla telefonsamtal med att säga att ens telefonbatteri håller på att ta slut. Då kommer folk till saken utan en massa onödigt småprat. Själv använder jag mig av en variant. Eftersom jag inte riktigt förstår mig på den nya tekniken har min telefon en tendens att övergå till något annat mitt i ett pågående samtal. När min bror ringde i veckan kände jag hur det surrade i den, så jag fastställde direkt att jag skulle ringa upp om det bröts. Har man inte bestämt det, så ringer båda tillbaka samtidigt, och det tar en evighet att få kontakt igen. Brorsan hävdade att det var dags för en ny telefon, men klarar jag inte av "en smart och enkel pensionärslur" som Doro kallades någonstans, lär inte något mer avancerat vara att tänka på. Brorsan är visserligen äldre än jag och har en Iphone, men han har fortfarande hemtelefon, som han oftast ringer mig från. Den hittar ju inte på så mycket annat medan vi pratar. Ärendet han hade nu var att dubbelkolla datumet då det är dop för klanens yngsta. Han hade fått ett inbjudningskort, men förlagt det. Mitt tror jag ligger kvar där han som tänkte lämna det till mig glömde det, men jag utgår från att man blir insläppt i kyrkan utan att visa upp det. Min äldste bror skulle för övrigt till England just den helgen, och hälsa på sin dotter och hennes familj. Efteråt slog det mig att en av anledningarna kan ha varit att hans första barnbarn fyller ett år veckan efter.

14 Oktober 2017  | Länk | Släkten | 1 kommentar
Arbetsskada.

Fredagen den trettonde hann inte ens börja innan jag råkade ut för en olycka på jobbet i natt. Jag fastnade med foten, och det small till så jag trodde jag bröt benet, när jag ramlade därifrån. Man kan väl se det som tur att jag inte gjorde det, snarare än som otur att jag slog mig över huvud taget. Rejält svullet blev det i alla fall, som det blir av såna där smällar. Min tanke var ändå att fortsätta jobba, men det var verkligen oskönt att springa runt. Det gjorde till och med ont när jag satt ner och körde in bitar. Jag längtade bara efter att få ta av mig skyddssko och stödstrumpa och lägga upp benet högt med något kallt på. Efter någon timme gav jag upp och gick hem. Eller cyklade då. Gissa om jag var glad att jag hade cykeln just igår. Det hade definitivt inte varit kul att linka hela vägen hem. Jag tog till och med hissen ner till markplan från mitt omklädningsrum. Det slog mig inte förrän jag kom in i den att jag aldrig hade använt den ensam tidigare. Jag lyckades stanna på rätt plan, men när inte dörrarna öppnades automatiskt var paniken nära. Som väl var hittade jag knappen till dom också. Min gruppsamordnare hade skickat med mig en kylpåse hem, så jag satt med benet på en stol och såg på ”Bonde söker fru”. Den äldsta av bönderna är inte mer än 49, men jag noterade förra veckan att en av hans brevskrivare var jämngammal med mig. Han hade fastnat direkt för en av tjejerna, och ville inte fortsätta träffa någon annan. Gissa vilken! Bilden överdriver möjligen min faktiska skada, men definitivt inte min upplevelse av den.
13 Oktober 2017  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Kärlek på TV.

Intervjuserien ”En kärlekshistoria” höll jag på att missa, eftersom dom det handlar om beskrevs som kulturpar i min tv-bilaga. På nätet står det helt enkelt kända par, och kändisar är jag alltid nyfiken på. Däremot undrar jag hur snillet har tänkt, som har gjort ett program där man bara lyssnar på vad folk säger, och sedan lagt på så hög musik att man inte hör vad dom säger. Det händer till och med att jag väljer bort filmer som annars verkar bra, för att musiken stör mig. Det är möjligt att det är åldersrelaterat, men det lär väl inte vara så många ungdomar som tittar på intervjuer med kändisar som är i min ålder. Å andra sidan ska man aldrig säga aldrig. Det är möjligt att dom som hänger på Flashback inte är så unga som jag tror, men där finns långa trådar med skvaller om ”Bonde söker fru”. Där har tittarna precis som jag noterat det märkliga i att vissa brevskrivare återkommer i flera säsonger. Däremot verkar ingen ha samma teori som jag om att det är produktionens påhitt. Även om samma kvinnor skriver till olika bönder år efter år, har jag lite svårt att tänka mig att bönderna skulle välja just dom bland alla brev dom får.

12 Oktober 2017  | Länk | Media | 0 kommentar
Hjärtan.

​Träklossen på bilden är det närmaste en kärleksgåva jag har kommit i modern tid. Då snackar vi inte romantik, utan snarare moderskärlek, eftersom gossen jag fick den av skulle vara i samma ålder som mina barn, om jag hade några. Till saken hör också att jag brukar ge honom slitytestavar, där kvisthålen är formade som hjärtan. Det är lite enklare för mig att hitta dom, eftersom stavarna flyter förbi mig i en aldrig sinande ström på bandet. Knaggarna som trillar ur dom där kvisthålen kan göra mig sugen på att börja tillverka smycken. Dom är så vackra. I natt försökte jag för tredje gången i höst ha på mig en kortärmad tröja på jobbet. Det slutade med att jag var lika kokhet som vid dom två tidigare tillfällena. Jag får nog använda linne tills det blir minusgrader ute. Förmodligen hänger det ihop med att min kropp är byggd för nöjen och inte för slit, för innan jag går till jobbet sitter jag här med flera lager kläder. Mina arbetskamrater går dessutom i munkjackor och säger att dom fryser. Det händer att jag träffar en flicka från en helt annan avdelning i vårt gemensamma omklädningsrum. I morse nämnde hon att hon kom från Öland. Eftersom jag också härstammar därifrån är det alltid roligt att höra var på Öland andra har vuxit upp. Den här gången var världen mindre än vanligt, för vi kom från samma socken. Hon var tio år yngre än jag, så vi mindes inte varandra, men vi kände till varandras föräldrar.

11 Oktober 2017  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Sparad semester.

Jag tror det jobbas över mer på min förra avdelning än på min nuvarande, men det dyker upp övertid med skrämmande jämna mellanrum där jag är nu också. Oftast beror det på tappade volymer, eftersom teori och praktik inte stämmer speciellt väl överens, när man lägger en budget. Jag jobbade en söndagsnatt i september, och nu på söndag är det dags igen. Förr var jag extremt tjurig när det kom till övertid, men fungerar det att få det som komp har jag insett att jag lika gärna kan vara ledig en annan natt istället. Tyvärr litar jag inte riktigt på min arbetsgivare, så jag tyckte det var bäst att kolla upp så jag verkligen hade fått den förra söndagen som kompledighet, innan jag jobbade mer övertid. Jag är den enda på mitt nattskift som inte jobbar mertid, så ingenting hade förvånat mig mindre än om dom hade gett mig övertidssöndagarna som mertid istället. Lönelappen med dom uppgifterna har inte kommit ännu, men man kan logga in med passerkortet i systemet och se alla aktuella siffror. Kompsaldot såg ut som jag hade hoppats. Den enda överraskningen var istället att jag hade en sparad semesterdag från förra året. Det har aldrig hänt förr. Jag tror man får spara femte semesterveckan i fem år eller något, men det skulle gräma mig extremt mycket att dö ifrån en massa sparad semester. Jag vet att min gruppsamordnare hjälpte mig att pussla så jag skulle få ut alla dagar innan semesterperioden var slut. När jag kollade mina lönebesked insåg jag att den där sparade semestern har funnits med på varje lapp sedan april. Precis då hade jag gått från 21 till 22 semesterdagar. Det hänger väl ihop med att jag bara jobbar fyra nätter i veckan, och att jag har jobbat lite olika procent dom senaste åren. Semesterrätten är 25 dagar, men jag har bara 22.
10 Oktober 2017  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Klockor.

Min invärtes klocka är inte så mycket att skryta med. Som för dom flesta andra går tiden väldigt olika fort beroende på vad jag gör och hur roligt jag har. I fredags när jag lagade mat tyckte jag ändå att en halvtimme drog ut på tiden. Mycket riktigt var den redan slut, när jag gick ut i hallen och kollade en annan klocka. Exakt slut dessutom, så det var alldeles lagom. Det har hänt tidigare att köksklockan har dragit sig, så innan jag började med maten hade jag bara vridit fram den, när den var fem minuter efter dom andra klockorna. Jag hade varken tänkt på att orsaken kunde vara att batteriet började ta slut, eller noterat att sekundvisaren stannade en stund senare. På klockan i hallen är det inte lätt att se om den går eller inte, för den saknar sekundvisare. Det är en stor väggklocka med utanpåliggande visare. Ändå har jag plockat ner den från väggen och använt skruvarna på baksidan varje gång jag har ändrat mellan sommartid och normaltid. Det har inte slagit mig förrän helt nyligen att det är betydligt enklare att bara sträcka upp handen och dra i själva visaren. Jag vet i och för sig inte om det kanske inte är bra att göra så. Någon som har koll och vet om det är okej? Tyvärr (?) är inte klockan på bilden min.
9 Oktober 2017  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Fisk.

Min far var yrkesfiskare, så jag åt mycket fisk när jag växte upp. Ål är gott både rökt och stekt. Inkokt var jag mera tveksam till, men i ärlighetens namn tror jag aldrig att jag har smakat det. Mammas kokta torsk med äggsås var en favoriträtt. Hon fortsatte bjuda på stekta flundror efter att hon hade skaffat lägenhet i Kalmar för att slippa pendla till jobbet. Fläkten där kan inte ha varit något vidare, för tyvärr satt stekoset kvar i kläderna när man kom därifrån. Men gott var det. Efter att hon hade gått bort bjöd pappas nya kvinna flera gånger på ugnsstekt lax. Stekt sill, eller strömming som vissa skulle säga, fick jag så sent som för några år sedan, när jag besökte min bror i Hälsingland. Vi var hembjudna till hans tidigare svärmor. Tyvärr tog jag inte chansen att lära mig tillaga fisk själv medan mamma levde. Det har mest blivit köttfärs, korv och fläskfilé här. Nu har jag i alla fall upptäckt att laxfiléer lagar sig själva, om man bara stoppar in dom i ugnen. Brer man över färskost i goda smaker blir det extra smarrigt. Jag gjorde så i fredags kväll, och la ut ett kort på mitt fredagsmys på nätet. Det intressanta var skillnaden på kommentarer. På Facebook undrade en kvinna i min egen ålder vad det var, eftersom det var svårt att se. På Instagram frågade en yngre kille vem jag nu hade styckat upp. Kortet på pappa med en nyfångad ål är femtio år gammalt.

8 Oktober 2017  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Sjunde oktober.

​Allting går igen. För exakt fyrtio år sedan jobbade jag vid bandet hela dagen. Det gör jag fortfarande, fast numera sorterar jag brädbitar vid det löpande bandet istället för att packa presentaskar med choklad. Så jobbar jag på nätterna numera, och just i natt är jag ledig, eftersom det är lördag. Det jag gjorde den sjunde oktober 1981 har jag däremot inte sysslat med på många år. Då var jag ute och sprang 2½ kilometer med svägerskan. Vi umgicks betydligt mer intensivt på åttiotalet än vad vi gör numera. Det kan i och för sig ha hängt ihop med att vi bodde i samma stad då. Året därpå var jag uppe hos henne och min bror och hämtade whisky och skruvar. Såhär långt efteråt minns jag inte alls varför, men visst låter det bra att dom höll mig med sprit. Jag fick kläder av svägerskan vid samma tillfälle. 1985 var jag hos mamma och öppnade handarbetspaket detta datum. Hon hade bland annat beställt ett fyndpaket med broderier, och i det fanns tavlan på bilden. Det var så små stygn att mamma överlät den till mig direkt. Den blev liggande halvfärdig i många år här också, men till slut tog jag tag i den och fick den klar. Den föreställer visserligen en julros, men efter allt jobb jag hade lagt ner tyckte jag det var synd att bara ha den framme några veckor runt jul. Den hänger i min hall hela året, och det är aldrig någon som har klagat. 

7 Oktober 2017  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Fredag.

Det finns en film som heter "Måndag hela veckan". I mitt liv blir det åtminstone fredag till slut, och det känns verkligen som något att vara tacksam för. En kille på jobbet hade sett den där filmen, och hävdade att den var rolig. När jag googlade på den insåg jag att det var en av dom filmer jag har försökt se men inte orkat med. Kollegan och jag har uppenbarligen inte samma humor.
Dagens humörhöjare var en välfylld hylla med minimjölk på Kvantum. Oklart om det var min kritik som hade tagit skruv eller de hade löst sig ändå. För första gången på tre veckor kan jag i alla fall dricka det jag vill hela veckan. Jag kommer till nya insikter hela tiden, fast jag har passerat livets middagshöjd, även om dom objektivt sett är ganska triviala. Således köpte jag idag mitt livs första pastaslev. Det tog mig nästan ett helt liv att inse att en sån kunde vara praktisk. Annars tror jag faktiskt att jag gjorde något liknande till min mamma i slöjden, när jag gick i skolan. Jag minns hur läraren envisades med att kalla den för högaffel. Diskborstar har jag alltid använt två olika, eftersom den jag har diskat stekplåten med har blivit så ful. På senare år har jag haft dom hängande framme. Då har två stycken tagit extra mycket plats, och alla har sett om diskborsten har varit sunkig. Idag insåg jag att en ny kostar 8:90, och då kan jag kosta på mig att byta ut den när den inte ser fräsch ut längre. Det fanns en ännu mer ekonomisk variant med utbytbart huvud, men den får vänta tills jag blir fattigpensionär. Om jag nu lever så länge.
6 Oktober 2017  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Facebookvänner.

Facebook har fått mig att inse hur liten världen är. Det visas ofta vilka gemensamma vänner man har, och ibland känns det som om alla känner alla. Senast råkade jag få se ett foto min granne och hennes mamma. Mamman och jag jobbar på samma avdelning, men jag hade ingen aning om att jag bodde granne med hennes dotter. En av dom yngre förmågorna på avdelningen är sambo med en kille vars namn är så pass ovanligt att jag förstod vem som måste vara hans pappa. Pappan är död sedan länge, men för fyrtio år sedan var han ordförande för Centerns ungdomsförbund i Stenåsa på Öland. Dom ordnade fester och danser som jag brukade besöka i tonåren. Det absolut vanligaste på Facebook är annars att dom yngre som jobbar på kära Kährs är vänner med barnen till mina Facebookvänner.

5 Oktober 2017  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Tankar i duschen.

Det finns två personer jag tänker på ibland när jag duschar, och båda är kvinnor. Det jag funderar över är mest hur glad jag är så länge jag kan och klarar av så mycket som jag gör. Den ena kvinnan hade sällskap med min morfar, när dom var lite äldre. I sin dusch hade hon en speciell stol, som hon satt på när hon duschade. Jag tyckte det borde vara opraktiskt, men när jag diskuterade saken med den andra kvinnan jag tänker på, hävdade hon att det var riktigt bekvämt. Vi jobbar på samma avdelning nu, och det visade sig att hon hade haft en duschstol när hon hade brutit benet. Det hon hade berättat tidigare var hur hon hade brutit båda handlederna, när hon åkte rollerblades. Ville hon ha hjälp att tvätta håret fick hon se till att stiga upp innan hennes man gick till jobbet på morgonen. Jag tycker det låter knöligt med en bruten handled. Med två måste man väl vara helt handikappad.
4 Oktober 2017  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Balut.

Att dataspel är min stora passion i livet har väl ingen kunnat missa. Det är lika spännande varje gång jag byter Windowsutgåva att se vilka av mina spel som fortfarande fungerar. Det gäller förresten dom jag spelar på nätet också. Min favoritsida när det gäller spel var så strulig med nya datorn att jag helt gav upp hoppet om den. Nu lever den här datorn sitt eget liv, och jag vet inte ens om jag ska skylla på Windows, dom olika webbläsarna eller något annat. Den där sidan körs just nu på grund av dagsformen olika bra i olika webbläsare. Bland spelen som ligger i datorn har jag hittat ett par stycken som jag får försöka installera om eller något. Ett annat fick jag redan i Windows 8 öppna i felsökningsmenyn för att kunna spela det. Så har vi trotjänaren på bilden. Jag minns att jag spelade Balut på nätet från början. När det sket sig av någon anledning med det spelet hittade jag det här att ladda hem. Som ni ser är dom första resultaten femton år gamla. Dom två utan årtal är förmodligen ännu äldre. Spelet är från 1997, och gjort för Windows 95, men det har aldrig strulat. Det har fungerat lika perfekt i Windows 98, XP och 8 som det gör nu i Windows 10. Datamänniskorna skyller allt strul på att man installerar gamla program i nya datorer. Det här spelet bevisar att det faktiskt går att producera någonting som inte ger upp andan i första taget.

3 Oktober 2017  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Kryddhyllan.

Jag köpte en ny burk med grillkrydda för ett tag sedan, mest för att det lät så gott att den bland annat innehöll vitlök. Det är lite större burkar, men häromdagen tog faktiskt den gamla slut. Det var inte så konstigt, för när jag kollade datumet gick den ut 2004, så den hade varit med ett tag. Det var ändå en av mina nyare kryddburkar, så hur gamla dom äldsta är vill jag nog inte ens veta. Jag har förstått att kryddhyllan ovanför spisen är sämsta möjliga förvaringsplats för kryddorna, men den skulle se bra tom ut utan dom. Jag är ingen finsmakare direkt, och jag antar att jag inte är den enda som använder kryddhyllan till det den är avsedd för. Dom får stå där, även om tanken att rensa lite slog mig. Jag hade köpt till så pass många kryddor efterhand att en del stod i ett köksskåp. Samtidigt barrikaderades det understa hyllplanet av plåtburkar, som det inte har varit te i på bra många år. Dom har fått stå kvar som prydnad tillsammans med ett gäng som stod på fläkten. Nu plockade jag undan teburkarna och spred ut kryddorna över hela hyllan. På fläkten tänkte jag först att det inte behövde stå något alls. När det kändes tomt och ovant hämtade jag ner några porslinshundar, som hade åkt upp i ett skåp. Som på kortet ser det ut nu. Inte lika trångt, och jag slipper sträcka mig lika högt som innan när jag behöver en kryddburk. Till översta hyllan behöver jag en pall för att nå, så där har jag ställt sånt jag aldrig använder.

2 Oktober 2017  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Nya datorn.

Min nya dator verkar ha många fördelar och finesser. Nu gäller det bara att få tid att utforska dom. Allt lär jag inte hinna förrän jag går i pension, och så länge lär varken datorn eller jag leva. Hittills har det mest rört sig om att lyckas göra det jag måste. Det förvalda bildbehandlingsprogrammet verkar till exempel klara av snudd på vad som helst utom att ändra storlek på bilder. Eftersom det är vad jag gör oftast hoppas jag fortfarande att det bara är jag som har missat det kommandot. I gengäld har jag lärt mig göra det i Paint, och att det var så enkelt hade jag aldrig förstått tidigare. Att den nya webbläsaren Edge inte vill ha med Java att göra och har flash integrerat på något vis, är inte till fördel på alla webbsidor. Min förra version av Word var tio år gammal, och i den nya har jag redan hittat en del finesser som gör mitt liv enklare. Man kan till exempel välja att börja där man slutade förra gången, istället för att leta sig fram till rätt ställe i dokumentet på egen hand. När man söker efter något kommer alla sökresultaten upp i en överskådlig rad vid kanten, där det är lätt att se vilka man var ute efter. Zipfiler verkar datorn packa upp alldeles på egen hand, och jag har hittat ett skannerprogram som följer med Windows.

1 Oktober 2017  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida