I samband med att Handelsbanken för några veckor sedan meddelade att dom tänker stänga 180 av sina 380 kontor, kände jag mig nästan lite ungdomlig en stund. Jag läste nämligen i en kommentar att många unga i stort sett aldrig sätter sin fot på banken. Exakt så är det för mig. Jag uträttade i det längsta alla ärenden på Internetbanken. På sistone har jag lärt mig att appen i telefonen är ännu smidigare att ha med att göra. Oklart om den har blivit bättre, eller jag bara inte hade satt mig in i den tidigare. Bättre sent än aldrig i alla händelser. Jag läste vidare angående våra bankvanor att framtida generationer sannolikt kommer att säga ”vet ni att farmor och farfar gjorde fysiska bankbesök och gick in på riktiga bankkontor”. Det där har jag åtminstone varit med om tills Nordeas kontor i Nybro lades ner för några år sedan. Jag hade en personlig bankman (som var en kvinna). Vi träffades en gång om året, och såg över min ekonomi. Efter att servicen lades ner i Nybro erbjöds jag att träffa någon från Kalmar, men det orkade jag aldrig engagera mig i. Jag har fått meddelande när min bankkontakt har gått på föräldraledighet eller bytts ut av någon annan anledning, men jag har aldrig träffat någon av dom.

Min kroppstemperatur stiger raskt så fort jag rör på mig. Det innebär att jag sällan kunde ha mer än ett linne på mig så länge jag jobbade. När jag blev påtvingad en t-shirt fick jag fästa upp ärmarna med säkerhetsnålar, för att inte svimma av värmen. När jag sitter stilla vid datorn här hemma blir jag däremot iskall, även om rumstemperaturen är helt normal. Kortet nedan lade jag upp på Instagram för några år sedan med kommentaren: ”Ungdomarna påstår att det är varmt hemma hos mig. Jag förstår inte vad dom menar”. Framför allt blir mina händer som isklumpar, och att ha vantar på sig vid datorn är ingen hit. Jag testade till och med vantar utan fingrar vid något tillfälle, men det fungerade inget vidare. När jag sover är mitt vitvaddstäcke helt suveränt, men lite kylig känns ändå sängen precis när jag kryper ner. Jag kom att tänka på min vetekudde. Den köpte jag ursprungligen till min onda nacke, men förr använde jag den ofta till att värma upp sängen. Nu hade jag inte haft den framme på flera år, men visste otroligt nog exakt var den fanns. Jag värmde den och kröp ner med den i famnen. Känslan var ungefär densamma som tidigare, men nu fick jag svårt att andas i värmen. Då slog det mig att det som tar längst tid att få upp någon värme i när jag har lagt mig är fötterna. Jag får försöka värma dom på resten av kroppen, och för det krävs en del akrobatiska övningar. Nu skickade jag ner vetekudden till fotändan av sängen. Det var ren njutning att lägga mina kalla fötter mot någonting så varmt.

När något av mina broderier är klart, brukar jag vara snabb ner till glasmästaren för att få det inramat. Jag vill både se det färdiga resultatet och få upp tavlan på väggen. När jag blev färdig med ett broderi föreställande ett hästhuvud i början av året stötte jag på patrull. Först höll glasmästeriet på att flytta till nya lokaler. Det blev lite hackigt med servicen under flytten, och inramningsbiten var det sista som kom på plats. När den väl var igång igen drabbades vi av pandemin, och jag sköt upp alla ärenden som inte kändes livsviktiga. Igår bestämde jag mig slutligen för att traska iväg till det nya stället och lämna in mitt broderi. Att bära det dit var inte så betungande, men jag lär få dra ner cykeln till markplanet, när det är dags att hämta den färdiga tavlan. För säkerhets skull hade jag mailat lite med en av killarna innan, för att kolla så dom fortfarande höll på med inramningar. Lite osäker var jag också på hur dom hade det med lunch. Dom stängde alltid en timme mitt på dagen tidigare, men nu stod det inte riktigt lika på dom olika sidor jag hittade nätet. Svaret jag fick var mer eller mindre ett nja. Dom hade lunch, men dom stängde inte, så man kunde komma då också. Jag såg till att vara där innan för säkerhets skull, men med facit i hand är det nog enklast att få hjälp under deras lunchtimme. Lunchrummet låg nämligen precis intill receptionen. När alla var ute i verkstaden fanns det en klocka att ringa på, men jag tvivlar på att den fungerade.

Jag anar att jobbet som rubriksättare (om det ens finns en sån) mest går ut på att göra läsarna nyfikna. I dessa digitala tider vill man helt enkelt få dom att klicka på länken som den braskande rubriken tillhör. Alltså läste jag nyligen följande: ”NBAB renoverar 178 lägenheter - boende tvingas flytta”. Jag såg framför mig hur dom lyxrenoverade, så att ingen vanlig människa hade råd att bo kvar. När jag väl läste artikeln var det bara så att lägenhetsinnehavarna evakuerades under renoveringen. Medan man byter stammar och blåser ur hela husen, är det nog inte många som är ledsna för att dom erbjuds ett alternativt boende under tiden. Kortet nedan är taget i mitt kök, medan dom gjorde samma sak här för nästan trettio år sedan. Det var inte lätt att välja alla ytskikt på en gång, men självklart enklare för mig än för dom som var två som skulle komma överens. Härligt var det hur som helst att få allt som man ville ha det själv, och dessutom slippa gamla borrhål från tidigare hyresgäster. Hyran stiger förstås efter en totalrenovering, men hon som uttalade sig i artikeln tyckte att det var värt dom hundralapparna. Det mest förvånande i min värld var att den första etappen redan var klar och ett gäng hyresgäster återflyttade. Det märks att jag aldrig är i Kungshall, för det hade jag missat.

Det händer att mannen i mitt liv frågar hur det kommer sig att jag har hört talas om eller känner till olika människor och händelser. Oftast har jag ingen aning. Under nästan sextio år av information från alla håll är det väl oundvikligt att en del har fastnat, fast jag inte vet när eller hur. Boda-Kurre är en sån person. Jag visste att han cyklade på enhjuling, fast jag inte kan minnas att jag har sett honom göra det. Möjligen på någon bild i tidningen då. Tydligen jonglerade han samtidigt. Han har visst bland annat cyklat över Ölandsbron på enhjuling. På kortet nedan står han på en hand på Kalmars nya vattentorn, som är 45 meter högt. Det var för mer än fyrtio år sedan, så han är möjligen inte lika stark längre. Att han egentligen heter Kurt Henriksson hade jag ingen aning om, förrän jag träffade särbon. Dom där båda känner varandra, och sist vi var på Kvantum blev vi konfronterade av hans kompis. Han frågade särbon om jag var hans nya tjej. Jag tog båda epiteten som rena komplimanger. Så ny är jag väl inte efter ett helt år, och någon tjej är man väl knappast, när man snart fyller sextio. Mig frågade han om vi var ihop, och det kunde jag knappast neka till. Att han själv inte träffade någon skyllde han på att han var bondeförbundare. Att just den partitillhörigheten skulle ligga en i fatet hade jag faktiskt aldrig hört tidigare.

Internet har fungerat utan anmärkning så länge i ett sträck, att jag blev helt ställd när jag plötsligt saknade uppkoppling. Jag felsökte utan att få riktig pejl på om felet låg hos mig eller någon annanstans. Har någon grävt av en kabel, kan man ju inte göra mycket annat än att vänta. Innan jag skaffade smartphone var jag riktigt handikappad i det läget. Nu kunde jag åtminstone googla efter svar på mina frågor med hjälp av den. Jag lyckades aldrig klura ut säkert om Telia hade några driftsstörningar. Däremot fick jag tips om lösningar på felmeddelandet jag hade fått, och testade flera av dom. Till slut slog det mig att man alltid kan prova med att starta om routern. Det hjälpte inte heller. Jag hade jobbat med problemet bra länge och provat det mesta, innan jag kom ihåg att den enklaste lösningen och det som man alltid försöker med först är att starta om datorn. Det hjälpte den här gången också. Lite snopet kändes det, att jag hade lagt så mycket tid och energi på att försöka med annat. Jag minns ännu när jag köpte min första dator för mer än tjugo år sedan, hur jag tyckte att ”starta om datorn” var ett väldigt märkligt kommando. Med åren har jag insett att det hjälper mot mer än man kan tro. Att jag inte tänkte på det nu får man väl se som att datorn har fungerat hyfsat bra i modern tid.

Mannen i mitt liv försöker höja min litterära nivå. Hittills har han lånat mig (tvingat mig att läsa) två tjocka böcker. Frivilligt läser jag på sin höjd min skvallertidning. Böckerna handlade i och för sig också om kändisar, men dom var inte alls lika lättlästa. Den första var ”Gudinnan”, där Anthony Summers berättade om Marilyn Monroes hemliga liv. Den var på över 500 sidor, och innehöll så många namn att jag ganska snart tappade bort vem som var vem. Enligt Wikipedia har det skrivits hundratals böcker om Marilyn. Det bör väl finnas någon som är mera lättläst bland dom, men jag nöjer mig med att ha tragglat mig igenom en. Nästa bok handlade om en man som var nästan jämngammal med Monroe, eller snarare om mordet på samme man. Jag menar förstås Palmemordet. Det verkar ha skrivits bra många böcker om det också. Även här fick jag i min hand en tegelsten på mer än 600 sidor. Det var Claes Hedbergs ”En oväntad vändning”. Den var inte bara faktaspäckad. Samma fakta och tidsangivelser trummades dessutom in gång på gång. Stora delar av boken gick dessutom åt till att citera ur andra böcker i ämnet. Om jag förstod saken rätt så blev inte Palme mördad över huvud taget. Han framlevde istället sina sista år i Frankrike. Chansen finns kanske att han lever ännu, även om han i så fall är över nittio.

Vitsen med skoställ har jag aldrig riktigt förstått. Möjligen för en stor familj där hela hallen kan bli full av skor, men absolut inte för mig. Innanför min ytterdörr stod skorna jag använde just för årstiden och ett par träskor att hoppa i, om jag bara skulle ut som hastigast eller upp på vinden. Dom kunde lika gärna stå på golvet. När jag började växla mellan två olika par skor blev det lite trångt under min hatthylla. Motionscykeln står hopfälld där, och bredvid den fanns det bara nätt och jämnt plats för tre par skor. Tanken på ett skoställ blev genast mer lockande. Speciellt som ett par av skorna lämnade fula avtryck i golvet. Jag övervägde att traska bort till RIA, och se om där fanns något litet ställ, som kunde få plats i min hall. Jag hade inte mer än sextio centimeter över. För att få lite bättre koll på läget mätte jag särbons skoställ. Det var sjuttio. Han hade två små bredvid varandra. När han direkt sa att jag kunde ta det ena, bestämde jag mig för att se om det ändå fick plats. Det gick precis. På grund av cykeln hamnade det några centimeter från väggen, men att skorna inte går emot tapeten ser jag närmast som en fördel. Jag brukar ha svårt att vänja mig vid allt som är nytt, men det här känns bara så snyggt och bra. Nu kan jag till och med ha både kängor och skor framme i hallen i vinter. Tidigare har jag gått till garderoben och bytt, när väglaget har skiftat.

Sedan pandemin kom till Nybro hade jag i princip bara besökt Kvantum och min frisersalong. Någon gång hade särbon och jag varit på Dollarstore, men butikerna i centrum hade jag inte sett insidan av på flera månader. Jag hade bara antecknat sånt jag behövde införskaffa från dom. Igår tog jag ett samlat grepp om den listan. Skulle jag ändå utsätta mig för smitta, kändes det bättre att göra det på flera ställen samtidigt, än att besöka någon butik varje dag. Jag var i radioaffären och köpte lampor som jag inte hade fått tag i någon annanstans och hos optikern och handlade rengöringsspray till glasögonen. Så besökte jag bokhandeln, och köpte limstift, färgpatron till datorn och en väggalmanacka. Den sistnämnda är jag helt beroende av för att hålla koll på stort och smått. Jag skriver in alla tider som ska passas där och släktens alla födelsedagar. Man ser ett halvår i taget, så jag har god översikt över dom närmaste månaderna. När jag kom hem med den skrev jag in födelsedagarna direkt, och gjorde exakt samma fel som med den förra almanackan för ett helt år sedan. En liten dam ur den yngsta generationen är född 170319. Precis som ifjol hann jag skriva hennes namn på den 17/3, innan jag insåg att det var fel. Hon fyller nämligen på samma dag som min ena bror, medan den sjuttonde var min Gudmors födelsedag. Det är uppenbart att jag blir helt förvirrad av barnen som är föda på tjugohundratalet. Därför skrev jag nu om hela min födelsedagslista i formatet 19/3 2017 istället.

Efter trettio år i Nybro har jag fortfarande extremt dålig koll på vad som finns och hur det fungerar. Fryshuset hade jag hört talas om, men trodde att det var någon typ av ungdomsverksamhet. Så läste jag en artikel om folk som gick på en kurs som heter Grön näring på Fryshusets folkhögskolefilial i Nybro. Att det fanns folkhögskola här hade jag inte fattat alls. En googling upplyste mig om att man också kan gå en etableringskurs. Den består av studier i svenska språket och arbetsförberedande insatser. Så fanns det en studiemotiverande folkhögskolekurs. Den ska öka deltagarens studiemotivation och syftar till att stimulera till fortsatta studier. Något annat jag inte har lyckats få koll på under alla år är Paradisgården. Min första chef när jag flyttade hit var lite irriterad på fåglarna där. Han bodde granne med gården, och tyckte att dom skränade. Jag kom att tänka på den eftersom deltagarna i kursen Grön näring hade blivit plåtade under ett studiebesök där. Jag har förstått att trädgården är öppen för allmänheten, men inte hur det går till rent praktiskt. Om det bara är att knalla in där. Det ligger alldeles här i närheten, så från andra sidan staketet har jag sett delar av den massor av gånger. Jag fortsätter väl beundra den på avstånd. Det är vad jag sysselsätter mig med på kortet nedan.

Mina händer vill inte alltid som jag vill. Jag är hyfsat skakis på vänsterhanden och extremt fumlig med båda två. Det mesta har glidit mig ur händerna vid något tillfälle, så jag håller hårt med båda händerna i sånt jag är rädd om. Uppenbarligen slappnade jag av för ett tag sedan, så min parfymflaska flög i golvet. Jag har redan tidigare i mitt liv slagit sönder en liknande flaska. Förutom att jag då blev av med allt innehåll, lyckades jag med bedriften att skära mig på skärvorna, innan jag hade städat upp dom. Den här gången var det bara pumpen på flaskan som gick sönder. Det var förstås illa nog, eftersom det blev snudd på omöjligt att få ut något mer ur flaskan, och den var mer än halvfull. Inte var jag helt säker på hur den hade sett ut innan jag tappade den. Jag låg på golvet och lyste med ficklampa under tvättmaskinen, utan att hitta den del som eventuellt hade flugit bort. Till slut gav jag upp, och tog bort resten av pumpen också. Nu fungerar flaskan som en gammaldags parfymflaska där man får dutta på fingret och stryka på parfymen där man vill ha den. Jag släpar inte fram min stora, tunga tvättmaskin och städar bakom den varje vecka. När jag till slut gjorde det hittade jag den saknade delen. Kvalitén på kortet är inte den bästa. Alla kan nog ändå konstatera att den hade landat exakt där jag varken kunde se den framifrån eller om jag böjde mig över tvättmaskinen.

En positiv nyhet för mig är att det finns planer på att bygga gång- och cykelväg till Svartbäcksmåla. Tanken var att genomföra det om några år. Nu hade möjligheten dykt upp att söka pengar genom klimatinvesteringsstöd, och då kom saken i ett annat läge. Bilvägen är hyfsat backig och så pass hårt trafikerad att det känns onödigt spännande att cykla där. Det närmaste jag har kommit att bli påkörd var annars en gång när vi gick längs den vägen. Särbon och jag fotograferade i varsin vägkant. Eftersom jag satt på huk, observerade troligen bilisten enbart honom. Vederbörande höll så långt ut åt min kant att jag höll på att bli nerknuffad i diket.
Sverigedemokraterna i Nybro hade lämnat in en motion till kommunfullmäktige, där man föreslog att personer som ska anställas inom omsorgen först måste klara ett obligatoriskt språktest. Testet skulle motsvara godkänd kurs i Svenska 1 eller Svenska som andraspråk 1 på gymnasienivå. Det kändes av naturliga skäl också som någonting bra, även om jag tycker att det borde vara självklart. Jag minns med fasa notisen som jag läste om en åldring som hade fått superlim i ögat istället för ögondroppar. Det känns helt livsfarligt att ha personal som inte behärskar språket.

När det gäller alla cykelstölder i Nybro, håller jag med dom som anser att folk borde lära sig skilja på ditt och mitt. Vi andra ska inte behöva anpassa oss och ta in våra cyklar i lägenheten eller villan. Ändå har jag till slut gett upp hoppet om att få ha cykeln ifred nere i källaren och förvarar den numera på balkongen. Det blir förstås lite bökigare att komma ut med den därifrån. Jag orkar inte ens försöka mer än en gång i veckan. Att veckohandla utan den blir onödigt tungt. Resten av dagarna har jag övergått till att promenera, men häromsistens blev det också tungt. När jag handlar på nätet från Apotea har jag sett till att få paketet till Circle K nu under pandemin. Där brukar det inte vara lika trångt vid utlämningsdisken som på Kvantum. Mina paket är sällan varken stora eller tunga, men när jag nu hämtade ett utan cykel var det förstås båda delarna. Jag får ändra utlämningsställe till Kvantum, om jag nu inte orkar dra ut cykeln mer än en gång i veckan. Det går åtminstone lite smidigare sedan jag insåg hur tokigt jag hade tänkt. Hissdörren på tredje våningen och den på entréplanet sitter i varsin ände av hissen. Själva hissen är så pass liten, att jag fick krypa under styret på cykeln för att komma åt att öppna dörren, när jag skulle ut därifrån. Till slut slog det mig att hissdörren i källaren däremot är på samma sida som den här uppe. Det underlättade en hel del att ta den vägen istället.

I lördags provade jag någonting nytt igen. Tidigare hade jag ett kort med reskassa på, som jag betalade med när jag åkte buss. Det alternativet håller precis på att försvinna. Med tanke på hur sällan jag åker, verkade det vara ett bra alternativ att köpa biljett med mobiltelefonen. Egentligen känner jag mig stundtals lite för gammal för att lära mig hur sånt går till, men jag fick ordning på det till slut. Om samhället någonsin återgår till det normala, ska tydligen biljetten blippas när man kliver på bussen. Misslyckas jag med den manövern får väl chauffören visa mig tillrätta. Nu var framdörren stängd, och det var avspärrat en bit bakom föraren. Jag har förstått att många helt enkelt struntar i att betala sin resa då, men ska jag vara oärlig får det nog gälla större pengar än så. Jag har själv irriterat mig på medelålders män, som har klivit på tåget mot Kalmar samtidigt med mig, men inte sagt ett ljud när tågvärden har frågat efter nypåstigna. När vi skulle åka hem igen i lördags upptäckte jag en liten, digital skylt vid hållplatsen utanför lasarettet. Min erfarenhet är att bussen alltid kommer senare dit än vad tidtabellen anger. Nu tänkte jag att man äntligen kunde få veta när den verkligen skulle dyka upp. Istället blev det tvärtom. Bussen kom exakt enligt tidtabellen. Den lilla skylten visade då att den skulle komma om två minuter.

Vi fick en nygammal hyresvärd vid månadsskiftet, om jag förstår saken rätt. Tills för några år sedan ägde Kuststaden Fastigheter våra hus. När dom bestämde sig för att via sammanslagning tillsammans med bland annat Samhällsbyggnadsbolaget (SBB) börsnoteras, blev vår nya hyresvärd SBB. Parallellt med detta startades det nya bolaget Kuststaden Projektutveckling AB med samma ägare som tidigare i Kuststaden Fastigheter AB. Det är alltså samma killar som har köpt tillbaka husen igen. Jag kände till och med igen adressen i Oskarshamn, dit man skulle skicka blanketten om autogiro. Av någon märklig anledning drar SBB våra hyror året ut, och debiteras i sin tur av Kuststaden. Dom sistnämnda ville ändå ha in medgivande om autogiro så fort som möjligt, för att det ska flyta på utan avbrott. Särbon och jag bor i samma kvarter, så vi skrev ut och skickade båda våra i ett kuvert. Så aktiverade vi våra personliga sidor på Kuststadens webbplats, eftersom dom ville att man skötte felanmälningar och annat där. Det märktes om inte annat på att dom bara hade telefontid ett par timmar på vardagsmorgnar. Efter att ha fyllt i särbons uppgifter blev jag lite överraskad när jag loggade in på min sida med mobilt bankID. Där fanns redan telefonnummer och annat som jag bör ha skrivit in själv. Mitt kontrakt var dessutom ett par år gammalt. Man får väl tro att jag fixade det där förra gången vi hyrde av dom, fast jag hade hunnit glömma det. I huset på bilden nedan bor för övrigt jag.

Att minsta punkt på fel ställe kan göra att ett mail hamnar galet fick jag lära mig redan innan jag skaffade min första dator. Fast när särbons skickade mail aldrig nådde mig igår, hade han bara tryckt på svara-knappen. Det borde alltså inte ha med någon felslagning att göra. Han försökte flera gånger utan att det plingade till i min ände. Samtidigt fick jag mail från andra håll, så det verkade bara vara vår lina som strulade. Vi avvaktade under dagen, eftersom vi inte visste riktigt vad vi kunde göra. Samma sak hände för ett bra tag sedan med sms. Då skaffade vi båda nya SIM-kort, och sedan dess har meddelandena vi skickar till varandra via telefon nått mottagaren. Framåt kvällen igår kollade vi Telias felsökare utan resultat. Jag kom på att jag har g-mail också. När mannens meddelanden inte nådde fram dit heller, antog vi att felet måste ligga hos Outlook. En enkel googling på strul med den sidan tog oss direkt till diagrammet nedan. Av det att döma var det betydligt fler än vi som hade problem, så det enda vi kunde göra var att vänta. Den väntan blev extremt kort. Medan vi fortfarande hade sidan med diagrammet uppe, plingade det till i min inkorg. Då kom det första av dom mail som mannen i mitt liv hade skickat till mig. Märkligt nog angavs inte den tidpunkt då han hade gjort det, utan det klockslag då det till slut hade gått iväg. Efter det ramlade resten av mailen in ett i taget.

Igår var det dags att följa med mannen i mitt liv till lasarettet som ledsagare light. Vi skulle iväg hyfsat tidigt. Särbon och jag är extremt olika när det gäller att komma ur sängen i tid till sånt. Han ställer inget larm över huvud taget, men har, om jag förstår saken rätt, ändå aldrig försovit sig. Jag kan inte sova alls, om jag inte vet säkert att någon eller något kommer att väcka mig i tid. Jag sover dessutom som allra bäst när det är dags att stiga upp. Igår var det nästan lite extremt. Jag kan fortsätta sova nästan hur länge som helst, fast radion skrålar i örat på mig. Därför sätter jag klockradion på buzzer, som det står på alarmet, om jag måste upp. Då drar den försiktigt igång sitt pipande vid angiven tid. Istället för att snudd på ge mig en hjärtinfarkt när den skrålar igång, hinner jag oftast vakna innan den har nått full volym. Icke så igår. Jag minns inte vad det var som pep i min dröm, men när jag vaknade hade klockradion pipit i fem minuter. Jag är inte säker på att grannen uppskattade den envisa signalen klockan sex en lördagsmorgon. Hon tycker nog att det är skönt att jag stiger upp några timmar senare i vanliga fall.

När mannen i mitt liv lämnade bort sin älskade kamera för service, var han införstådd med att det kunde ta längre tid än vanligt att få den tillbaka. Av någon outgrundlig anledning skickas allt sånt till Estland, och att fara mellan länder är väl i sig lite halvknepigt mitt under brinnande pandemi. Att folk jobbar hemifrån istället för att vara samlade på respektive företag, kan jag också tänka mig fördröjer saker och ting. Nästan två månader var särbon utan sin kamera, men nu har den äntligen kommit tillbaka. Rengjord och uppsmord till tänderna (om den hade haft några). Hela ytterhöljet på kamerahuset var utbytt. Det stora problemet i vår lilla värld hade tidigare varit motljusskyddet. Det gick inte att fästa riktigt, så vi hade ägnat mycket tid åt att söka efter det när det hade ramlat av. När kameran väl kom hem, insåg Nybros lokala fotohandlare till slut, att det motljusskydd han hade sålt tillsammans med kameran inte var ett sånt som borde sitta på just den. När nu särbon fick rätt typ av motljusskydd vågar vi hoppas att vi slipper hålla koll på att det finns kvar hela tiden. En av dom allra första gångerna jag pratade med min favoritfotograf, skämtade han om att han var gravid, eftersom kameran putade ut under jackan. Det har varit platt där ett tag, men nu är ordningen återställd.