För fyrtio år sedan var jag nybliven singel, efter att ha varit sambo i ett år. Jag bodde tillfälligt hemma hos mina föräldrar. Den trettionde november var jag med dom på lite fest inne hos grannarna. Därifrån promenerade jag ett par kilometer till bygdegården i Norra Möckleby, där Centerns Ungdomsförbund hade en tillställning med dans den här kvällen. Kortet på mig är taget samma år. Att jag ser halvfull ut beror mest på att det är taget med blixt som bländade mig.
Fyra år senare var jag bland annat inne hos en väninna och lånade skivor. Det säger en del om hur länge sedan det är. Det händer åtminstone aldrig mig längre. Jag har inte ens någon skivspelare i lägenheten numera, utan spelar all musik från dator.
1984 var jag med två arbetskamrater från Nordchoklad och hälsade på en tredje. Vi blev bjudna på räkor, och hade jättetrevligt. Hon bodde i Ålem, och det var halt att köra hem till Kalmar därifrån vid midnatt.
Jag minns knappt ens att min äldste bror bodde ihop med sin dåvarande flickvän i Malmö året därpå, mycket mindre att jag var där och hälsade på dom över en helg. Jag åkte buss dit på fredagen och hem igen på söndagen. Lördagen var den trettionde november. Då gick vi på stan på dagen. På kvällen var vi på bio och såg en film som hette ”Drakens år”. Efter det blev det pizza hemma hos dom.

Mannen i mitt liv har bättre koll på väderleksprognoserna än vad jag har. Han visste att jag skulle cykla till Kvantum idag, men med tanke på snöovädret tyckte han att det var en bra idé att vi handlade tillsammans igår. När det nu bara är någon plusgrad och alldeles vitt utanför köksfönstret, känns det som att det var en synnerligen god idé. Jag tänker över huvud taget inte gå utanför dörren idag. För mannen ifråga blev det en kostsam utflykt till affären. Dels bidrog han till min hushållskassa, eftersom vi oftast fikar och äter hemma hos mig. Dessutom var allting i hans egen korg till mig. Förutom en smörgåsstubbe till kvällen fick jag en amaryllis och vattenkokaren på bilden i tidig julklapp. Vi dricker en del te. När kapslarna till min maskin tog slut, och inga nya fanns att uppbringa på Kvantum, köpte jag vanliga tepåsar istället. Värma vatten kan man ju lika gärna göra i en kastrull på spisen, så jag har tyckt att en vattenkokare var lite överkurs. Dåligt med bänkar har jag i köket, och ska den kännas smidigare att använda än en kastrull, behöver den stå framme. För mig, som är lite ytlig, var största fördelen med min present att den var svart. Då passar den åtminstone bra ihop med kapselmaskinen, som står på diskbänken sedan tidigare. Det lär inte dröja länge innan jag börjar undra hur jag någonsin har klarat mig utan vattenkokare.

När mannen i mitt liv ska hinta om hjärter i ett kortspel gnolar han ”boom boody-boom boody-boom”. Jag kände mycket väl igen både texten och melodin, men ingen av oss visste vad det egentligen var för låt. Fast jag försökte googla på bom, som jag trodde att det skulle vara, fick jag upp mängder av andra modernare låtar, som alla hette någonting med boom. I nio fall av tio var det Miss Lis ”My heart goes boom”. Jag försökte med att infoga sökord som 60-tal och schlager. Nu minns jag inte ens vad det var som lyckades, men till slut dök det upp en video från 1960. Det var Peter Sellers och Sophia Loren som sjöng  ”Goodness Gracious Me”. Så var det förstås låten hette med dom berömda textraderna. Det framkom att Hasse Alfredson hade skrivit en svensk text, som han spelade in på skiva tillsammans med Brita Borg. Den inspelningen hittade jag inte på nätet, så ni får hålla till godo med Maria Lundkvist och Hans Marklund. Dom framförde den tydligen i tv-programmet ”Doobidoo” 2006.

Ibland känner jag att jag kan ha varit lite för gammal när datorer och smartphones gjorde entré i mitt liv. Stundtals verkar dom leva sitt eget liv. Aviseringarna i telefonen är ett exempel. Dom jag har på alltså. Skulle det plinga varje gång det händer någonting på Facebook, skulle jag förmodligen bli tokigare än jag redan är. SOS är däremot exempel på en app som det vore trevligt att ha järnkoll på. Dom gånger jag har sett meddelandena om olyckor här i närheten, har det mest varit en händelse att jag har fått ögonen på dom. Det kan förstås vara så att det har låtit fast jag har missat det, men såhär långt vet jag faktiskt inte. Igår gällde det en brand i närområdet. När jag klickade på kartan såg det ut att vara i huset jag befann mig i, så jag blev smått panikslagen. Som väl var (för mig) visade det sig att jag hade råkat trycka fram min egen position. När jag hittade rätt uppgift visade det sig att ett hus några hundra meter härifrån brann rejält. Nu vet jag i alla fall hur det ska se ut i appen, för den adressen var markerad med en liten brandsymbol. Jag minns nu att jag lokaliserade en trafikolycka med den för en tid sedan, så jag kan inte skylla missödet igår på att jag aldrig hade använt den. Vilken symbol som visades för den olyckan minns jag däremot inte.

När jag julpyntade igår var det nog det tidigaste jag har varit ute någonsin. Jag brukar i och för sig göra det i helgen vid första advent, men nu blev det nästan en hel vecka innan. Jag har sett grannar som har fått upp både slinga på balkongen och adventsljusstake, så jag var långt ifrån först. Det som möjligen kan få det att verka tidigt är att jag plockar fram julpyntet samtidigt med stjärnor och stake. Det är ju ändå bara några veckor man kan ha det framme, och jag orkar inte dra igång med det två gånger. Att jag tar alltihop på en gång innebär å andra sidan att det blir nästan ett helt dagsverke. Jag virar fuskris runt balkongräcket och sätter en ljusslinga i det. Där hamnar dessutom en pingvin, som jag fick i nyårspresent för några år sedan. Fönstren ska tvättas och gardiner strykas och hängas upp. Så kommer jag till stjärnorna, där glödlamporna har en tendens att gå sönder medan dom bara ligger i en låda i tio månader. Jag har med åren lärt mig att kolla lamporna innan jag hänger upp dom, och i år besparade det mig mycket extra arbete. Lamporna i båda stjärnorna plus i en tomte med belysning var alla trasiga. Jag får plocka ur dom när säsongen är slut, och se om det hjälper. Adventsljusstaken med levande ljus ska förutom dylika arrangeras med mossa, kottar och hjärtan. Så är det alla dessa tomtar som ska upp på väggar, möbler och fönsterbrädor. Enbart i prylhyllan på bilden får det plats tjugofem stycken.

Mobilabonnemang är dom olika operatörerna väldigt sugna på att sälja till en. Dom enda säljare jag uppskattar är killarna från ”3”. Det hänger ihop med att jag mest har sett dom vid olika evenemang på stan. Då brukar dom ropa ”damen” efter mig, och det är absolut enda gången som jag blir kallad för dam. Jag brukar hävda att definitionen på dam är någon som kan gå i högklackade skor, och det kan jag definitivt inte. Jag använder telefonen så pass lite att även dom billigaste abonnemangen skulle kosta mig mer än vad det gör att ha kontantkort. Den enda nackdelen med det är att jag själv måste hålla koll så att jag verkligen har pengar på kortet. Jag brukar gå in på Comviqs sida och kolla med ojämna mellanrum, och speciellt många kronor brukar det inte försvinna mellan gångerna. Chocken blev därför stor vid senaste kontrollen. Jag kände att jag både hade ringt mer än vanligt och inte kommit ihåg att kolla saldot på ett tag. 19:39 hade jag kvar! Surf hade jag desto mera, så uppenbarligen ringer jag mer än jag använder Internet på telefonen. Jag är annars en sån som hellre tar till i överkant, och har lite extra att ta av. Jag kan bara minnas att det har hänt en enda gång på mina nitton år med mobiltelefon att pengarna har tagit slut helt. Nu fanns det en variant där man kunde autotanka sitt kontantkort. Jag förstod inte riktigt skillnaden på det och att ha abonnemang, så jag fortsätter tanka manuellt.

Under flera år på åttiotalet hade jag ingen tv över huvud taget. När jag till slut skaffade en köpte jag videobandspelare samtidigt, för att slippa passa sändningstider. Jag minns att tanken jag hade var att bara spela in sånt som jag väldigt gärna ville se. Jag övergick så småningom till en inspelningsbar dvd med hårddisk. Med åren verkar det bara ha blivit fler och fler program som jag inte vill missa. När jag slutade jobba var den där hårddisken knökfull. Då fick jag tid att se ifatt och tömma den. Nu när vi har fått digital-tv är enda chansen att kunna spela in att ha en inspelningsbar box, och det tycker jag känns som överkurs. Jag tittar på play-kanalerna. Eftersom vissa av dom bara har programmen kvar i en vecka, blev det nästan svårt för mig att hinna se det jag ville. Till slut insåg jag att jag följer vissa serier bara för att dom är svenska, fast dom egentligen inte intresserar mig. Kan man sluta mitt i säsongen, som jag gjorde med ”Heder”, utan att vara ett dugg nyfiken på hur det går, kan det väl nästan kvitta. Allra intressantast var ”Innan vi dör”, som jag hade planerat att se andra säsongen av. Innan jag hann börja insåg jag att det jag gillade med den serien var Alexej Manvelov på bilden nedan, som spelade Davor Mimica, och han dog i slutet av första säsongen. Därför struntade jag i den andra, men nu när jag googlar upptäcker jag att han är med i alla fall. Lite oklart tydligen om han överlevde skottskadorna, eller han bara är en hallucination.

All sly vi hamnade bland i torsdags förundrar mig fortfarande. Så oframkomligt är det sällan ens i den djupaste urskogen. Min naturguide har tidigare gjort mig uppmärksam på områden likt det på bilden nedan, där björkarna står tätt. Jag antar att det är så det ser ut när all den där slyn växer upp, och att det då blir något enklare att ta sig fram mellan träden. När vi kom fram till en rejäl rishög nu senast tänkte jag att det borde finnas spår av en skogsmaskin i närheten, men det syntes ingenting sånt alls. Antingen hade högen legat där väldigt länge, eller också växer sly upp väldigt fort. Det värsta med att gå vilse den här årstiden är att det blir mörkt redan på eftermiddagen. SOS-appen som jag har i telefonen känns i alla fall som en liten trygghet. Halva vitsen med den är att larmoperatören ser var man ringer ifrån. Jag har ofta tänkt att det skulle vara svårt att förklara var man behövde hjälp, om man så bara hittade någon skadad människa ut på garagenerfarten. Nu ska dom förhoppningsvis hitta mig både där och ute i skogen, om jag larmar. Vinterjackan var inte speciellt snygg efter skogsäventyret. Lyckligtvis rev jag inte sönder den, men jag fick stoppa den i tvättmaskinen efteråt. Det slog mig inte förrän då att jag hade hängt undan jackan jag brukade använda till jobbet på vinden. Det vore nog betydligt vettigare att ha den att förstöra ute i skogen.

I tisdags tog jag en snabb promenad ensam. Istället för att enbart följa den asfalterade vägen, gick jag en bit på en vandringsled genom skogen. Den var bred som en skogsväg, och jag kom ut igen där jag kände igen mig. Den största anledningen till att jag knappt törs vistas ensam i skogen är vildsvinen, men jag såg inte till några såna heller. Igår skulle jag visa var jag hade gått för mannen i mitt liv, och gjorde samma misstag som jag har gjort hur många gånger som helst tidigare. Märkligt att jag aldrig lär mig. Vi kom från andra hållet, och den där vägen kunde ju inte vara så svår att hitta, trodde jag. Självklart lyckades jag leda oss rakt ut i urskogen istället. Man brukar alltid hitta någon stig som hänger ihop med den man går på, men den här gången befann vi oss till slut i natur som såg ut som på kortet nedan. Vid det laget tyckte inte ens mannen, som är familjens skogsmulle, att det var lönt att vända och gå tillbaka, så vi fortsatte kämpa oss fram. Allsidig träning blev det i alla fall bland stockar och stenar. Vi var så nära civilisationen att vi hela tiden hörde en flismaskin och såg ljusen. Problemet var att mellan oss och den fanns ett flera meter djupt grävt dike. Det var inte så mycket vatten i det, men det var för brant för att man skulle ta sig ner dit och upp igen. Det var ren och skär lycka när vi till slut hittade ut och kunde promenera sista biten hem på slät asfalt. Inte var vi så långt hemifrån då som jag hade befarat heller. Återstår att se hur länge jag kommer ihåg att jag helst saknar lokalsinne, innan jag ger mig på något stolleprov igen.

Kortet nedan är en raritet. Det föreställer mig när jag kör bil, och det händer i normalfallet högst någon gång per år. Det brukar ske när min bror kommer ner över midsommar. Då åker han fem mil med mig hem från midsommarfirandet. Resten av tiden kör han själv. Igår körde jag trettio mil, vilket borde betyda att jag har klarat av min dos av bilkörning för dom närmaste sex åren. Mannen i mitt liv har inget körkort. När han nu hade ett ärende till Ronneby var alternativet en trixig tågresa med flera byten. Istället hyrde han en bil med mig som chaufför. Själv agerade han kartläsare. Vi hade tur med både väder och mat. Det var regnigt både i tisdags och idag, men igår var det en vacker höstdag. Turen gick till Ronneby Brunn, och där serverade dom just igår strömmingsflundra med potatismos. Eller stekt sill som både dom och mina föräldrar kallade det för. Jag hade inte lyckats få till det sedan vi började gå ut och äta dagens lunch här i Nybro, så det var flera år sedan jag åt det senast. Tillbaka i Småland passade vi på att ta en tur ut till Grönlid medan vi hade bil. Min kartläsare kommer från Stockholm, men som barn tillbringade han somrarna i den lilla byn. Då kunde man åka tåg dit. Nu fanns inte ens järnvägsspåren kvar.

Uppmärksamma bloggläsare noterade att jag blandade ihop katastroferna lite i söndags, när jag skrev om Bo Holmström. Fotot jag bifogade på honom var inte från sändningen från Norrmalmstorgsdramat utan från ambassadockupationen två år senare. Det var då han gjorde sin mest kända och spridda insats, när han ropade ”lägg ut” till redaktionen för att det small bakom honom, eftersom han inte insåg att han redan var i sändning. Dom orden blev så bevingade att han 36 år senare gav sin självbiografi det namnet. Den gången var det en handgranat som exploderade. Både han som höll den i handen och en annan av ockupanterna dog. Dessförinnan hade dom skjutit ihjäl två stycken ur gisslan, så fyra personer miste livet inne på ambassaden den dagen. Jag läste faktiskt någonting om Västtyska ambassaden i bildtexten, men reagerade ändå inte på att det var två olika händelser. Jag korrigerar min bildmiss genom att än en gång lägga upp kortet på Bosse från 1975. Under det hittar ni ett som är taget under Norrmalmstorgsdramat. Där duckar han bakom en bil, eftersom det förekom skottlossning. Reporter är man uppenbarligen många gånger med livet som insats. Jag minns hur illa det berörde mig när utrikeskorrespondenten Nils Horner blev mördad i Afghanistan 2014. Då hade jag ändå enbart hört hans röst på radion medan han levde och verkade. Han blev bara 51 år gammal. Bosse Holmström fick ett stillsammare slut. Han blev tvungen att amputera ett ben som han fick kallbrand i, och avled på ett vårdboende något år senare när han var 78.

Jag drömmer mycket när jag sover. Det gör väl egentligen alla, men jag minns nästan onödigt mycket av mina drömmar. Ett par gånger har jag drömt om kändisar. En gång var det Lasse Berghagen. Honom har jag åtminstone träffat i verkligheten en gång, även om det var många år sedan. 1991 uppträdde han på något evenemang här i Nybro. Jag hade ingenting att skriva på, så jag fick hans autograf på handen. Nu senast drömde jag om Bo Holmström. Varifrån han dök upp i mitt undermedvetna kan man bara fråga sig. Jag som sällan eller aldrig tittar på nyheter har ingen järnkoll på journalister direkt. Det enda jag minns om Bosse var att han rapporterade från Norrmalmstorgsdramat på sjuttiotalet. Kortet nedan kommer från den sändningen. Jag frågade honom också mycket riktigt i drömmen om det var han som hade gjort det. Han dog för ett par år sedan 78 år gammal, men i mina drömmar lever han tydligen kvar. Jag brukar hävda att man lever vidare så länge någon minns en, och mer eller mindre kända människor lär det väl finnas någon som kommer ihåg bra länge.

Jag är snudd på mera fingerfärdig när jag sover än när jag är vaken. Snarkskenan kan vara lite trixig att få ut, men en morgon låg den bredvid huvudkudden när jag vaknade. Den går definitivt inte att spotta ut, så jag måste ha lyckats plocka ut den. Samma sak har hänt med snarkplåstret någon gång. Man kan undra hur jag ens kommer på idén att börja plocka med sånt medan jag sover. Jag antar att det har att göra med vad jag drömmer. Man får väl vara glad att det inte har hänt någon av dom två gånger jag har sovit med utrustningen som registrerar sömnapné. Då har man mängder av sladdar och järnskrot, som borde vara frestande att göra sig av med. Ännu mer tacksam är jag förstås att jag aldrig har vaknat spritt naken ute i trapphuset. Skulle det hända känns det ändå tryggt att jag inte har ett sånt lås som går att slå igen utifrån utan att ha nyckeln med sig. Det närmaste jag har kommit en liknande fadäs var när brevbäraren ringde på dörren en gång när jag nyligen hade börjat jobba nattskift. Jag rusade upp och ut i hallen, men där halkade jag omkull på mitt hala golv. Då insåg jag att jag var spritt naken, så brevbäraren slapp den synen när jag öppnade för honom.

Jag har alltid hört att minnet är en stor bedragare, och i mitt fall stämmer det extremt väl. Det är knappast att rekommendera att kalla in mig som vittne vid en eventuell rättegång. I onsdags cyklade jag förbi en vildapel. Igår gick vi en omväg till favoriten bland lunchrestaurangerna, för att ta kort på trädet innan äpplena trillade av. Jag visste exakt var jag hade sett det. Inte förrän den biten cykelbana tog slut utan att trädet hade uppenbarat sig, insåg jag att jag inte ens hade cyklat den vägen. Lite läskigt att överbevisa sig själv om att någonting man är helt säker på måste vara fel. Vi hittade trädet till slut, men det innebar å andra sidan att vi höll på att missa lunchbuffén på Bistro. Vi störtade in där tio i två, och fem över började man plocka undan den. Då hade vi sett till att lassa upp allt vi kunde tänkas äta på våra tallrikar, så mätta blev vi. Speciellt som vi fortsatte till Kvantum och tog en glass efteråt. Resten av eftermiddagen promenerade vi i mera maklig takt, och tog en massa kort längs vägen. Det bifogade fotot på mig är taget i Joelskogen. Det skymmer tidigt den här årstiden. Många kvällar har det varit på väg att bli mörkt innan vi har hunnit hem, och igår var det riktigt skumt. Fast vi höll oss inom stadsgränsen visade stegräknaren att vi hade gått en hel mil.

Efter att jag hade slutat jobba lyckades jag arbeta mig ner en bit i högen av olästa tidningar. Nu när jag har varit lite social har den vuxit igen. Jag läser bara medan jag äter. I nuläget käkar jag sex mål i veckan ensam. Det innebär att jag precis hinner ögna igenom dom morgontidningar som kommer. Gratistidningarna och min älskade skvallertidning samlas på hög. Dom är egentligen betydligt intressantare än vad morgontidningen är. Några nyheter värda namnet publicerar dom sällan. Det enda jag skulle sakna från den tidningen är familjeannonserna. Jag brukar skämta om att jag kollar dödsannonserna direkt på morgonen. Finns jag inte med där kan det vara lönt att hoppa in i duschen. Mer seriöst kan det vara bra att få veta om någon man känner har lämnat jordelivet. Hur som helst borde jag klara mig med nätvarianten av tidningen. Det skulle bespara mig såväl tid och pengar som mängder av papper till återvinningen. Jag hittade först bara ett telefonnummer till tidningen. Det fick mig att tro att man måste ringa för att anmäla sånt här, men jag testade ändå mailadressen som jag hittade till slut. Det var inga problem, utan gick hur smidigt som helst. Nu återstår att se hur länge det dröjer innan jag slutar leta efter tidningen på dörrmattan på morgonen. Skulle jag trots allt sakna den är det väl bara att byta abonnemang igen.

När det blir tal om att jobba med att vårda människor tänker jag på alla trevliga gamlingar jag har sprungit på nere på stan genom åren. Dom har varit tacksamma bara jag har hållit upp dörren för dom, och glada att få prata några ord eftersom dom sällan har någon att prata med. Sedan inser jag förstås att bland dom äldre även finns dom som är våldsamma och tillräckligt förvirrade för att tro att man stjäl från dom. Det är väl lite samma sak med barn. Det finns dom som är både trevliga och väluppfostrade, som till och med jag kan stå ut med. Så finns det såna som gossen jag hade det tvivelaktiga nöjet att dela väntrum med på Folktandvården nyligen. Han både slog på sin mamma och gav henne fingret. Man kan säkert skylla på att det var en pressad situation. Han hade slagit i en tand, och det var inte hans idé att få den kollad. Han ville inte gå till någon doktor. Å andra sidan verkade inte mamman speciellt chockad över behandlingen, så jag misstänker att hon var van. Samma sak torde kunna sägas om personalen. Jag cyklade vidare till Kvantum efter tandläkarbesöket, så jag hade två stora cykelväskor med mig in i behandlingsrummet. Personalen höjde inte ens på ögonbrynen, och ingen ställde några frågor.

Den tolfte november 1975 gick jag i åttan, och broderade korsstygn i syslöjden. På kvällen var jag på möte med Ungdomens Röda Kors. Sex år senare var jag ute och joggade med bror och svägerska. När jag skriver i dagboken att jag fick ont och lade av, utgår jag från att det är håll i sidan jag menar. Numera känns benen som träklossar även om jag bara promenerar. Att springa är inte att tänka på. 1983 sköt jag med luftgevär. 36, 38 och 23 poäng på tre serier. Om jag minns rätt så var femtio poäng max, så det låter inte som något höjdarresultat. 1986 hälsade mamma och jag på morfar på lasarettet den här dagen. Jag minns inte varför han låg där, men jag vet att han hade problem med hjärtat. Kortet på oss alla tre är taget redan 1973 uppe vid Skälby i Kalmar. Morfar och hans sambo bodde i Oxhagen, som inte ligger så långt därifrån. Det är sambon som skymtar bakom morfars hatt. Idag är det exakt tjugo år sedan jag spelade bowling sista gången. Eller senaste då. Så länge det finns liv finns det ju hopp. Jag hade hållit till i bowlinghallarna i Kalmar, Oskarshamn och Nybro beroende på var jag bodde, men den här kvällen svalnade intresset. Jag var på förfest med arbetskamraterna, och i bowlinghallen blev jag bjuden på rom och Cola under spelets gång. Det var visserligen både trevligt och mysigt, men jag hade inte så bra koll på kroppen och det tunga bowlingklotet. Jag slet mig, och har inte haft så ont i ryggen vare sig förr eller senare. Jag har inte vågat mig på att bowla mer efter det.

Mannen i mitt liv hade så bråttom ut på en date med mig häromdagen att han inte hann få ordning på sina skosnören. Dom var trädda på något mystiskt sätt som jag aldrig hade sett tidigare. När snöret inte satt kvar som det skulle hade man en lång ände och en kort. Jag orkade inte sätta mig in i hur det skulle gå till just då, så jag drog bara ur hela snöret och trädde det som jag är van. Det innebar att dom båda skorna såg helt olika ut, men dom satt åtminstone kvar på ägarens fötter. Jag glömde sedermera bort att försöka klura ut hur originalträdningen såg ut. Nu har jag googlat på fenomenet, men det finns uppenbarligen hur många olika sätt som helst att trä ett skosnöre på. Tyvärr är mitt sätt långt ifrån det snyggaste, så jag kanske borde lära mig något mer. Själv har jag ett långt skohorn hängande i hallen, och knyter sällan ens upp mina skosnören. Jag skyller på min salig far, som lärde mig att det var överkurs.

Idag är det exakt fyrtiosju år sedan jag fick julpostfickan på bilden. Eller materialet då, för jag broderade den själv innan jul. Jag misstänker att det var mitt allra första broderi. Den har hängts upp varje år sedan dess, och jag lägger fortfarande alla julkort jag får i den. När jag var elva var mina kärlekar inte av sexuell natur. Damen jag fick broderiet av var en av mina absoluta favoritmänniskor under flera år. Såhär i efterhand kan jag undra hur pass ömsesidig kärleken var. Hennes mor bodde granne med mina föräldrar. Att ha grannungen hängande där inne när hon kom för att hälsa på kanske inte var lika mysigt som det var för mig att vara där.
Jag blev äldre, förälskelserna blev killar och jag började gå ut och dansa. Den femte november 1976 var jag i Blomstermåla folkets hus och dansade till Magnus orkester. 1982 var jag på Sandra dansrestaurang i Kalmar. Jag nobbade den store killen. Såhär trettiosju år senare har jag förstås inget som helst minne av någon stor kille. Det är knappt jag känner igen alla som står med namn i mina gamla dagböcker. Året därpå var det dans i Hyttan i Alsterbro. Då körde kompisen och jag runt Nybro, eftersom två tjejer härifrån var med. Tretton år senare var jag på söndagsdans på Sandra. Då hade jag flyttat till Nybro och hade ingen bil längre. Jag åkte buss dit och fick skjuts med bekanta hem när det var slut. Markus orkester spelade, om någon undrar.

Djurgården blev svenska mästare i fotboll igår. Det hade jag också gott av, eftersom mannen i mitt liv är Djurgårdare. Det är fascinerande hur någon som inte minns vad jag sa för tio minuter sedan, kan räkna upp Djurgårdens startelva från 1966. Jag antar att det är samma fenomen som när jag kan hela texten till en dansbandslåt, men inte minns vad jag tänkte googla på när jag kommer fram till datorn. Han var på ett strålande humör hela kvällen igår, och hans telefon gick varm med glada tillrop. Vi var ute och promenerade under matchen, men hittade en webbsida där dom visade höjdpunkterna när vi kom hem igen. Nu vet till och med jag på ett ungefär vad som hände. Fyra minuter är så lång tid som jag kan hålla intresset uppe för vad som sker på en fotbollsplan. Promenaden gick bland annat till kyrkogården igår igen. Det av regnet släckta ljuset flyttades in i en ljushållare uppe vid kapellet, som inte var lika överfull som dom i minneslunden. Nu fick det fick brinna lite till. Bland alla gravar hittade jag till slut två namn som jag kände igen. Det var ett äldre par som jag bodde granne med när jag flyttade hit. Dom gick bort med bara några dagars mellanrum för många år sedan.

Eftersom jag inte har bil besöker jag familjegraven bara någon gång per år. Att tända ljus för dom som har gått före tycker jag är mysigt, men det behöver inte nödvändigtvis ske på kyrkogården. Ser dom döda ljusen där borde dom lika gärna kunna se det jag tänder i lyktan på balkongen varje kväll. Med tanke på hur många människor som har gått bort av dom jag har älskat, skulle jag få resa runt halva Sverige, om jag ville besöka deras gravar. Igår kom jag i alla fall på att det var allhelgonahelg på ingående och att jag hade ett gravljus stående i ett skåp. Jag hann dessutom fundera tillräckligt länge på det för att få med mig tändstickor, så jag kunde tända det där ljuset. Det brinner nu i minneslunden på kyrkogården här i Nybro, om det inte har slocknat. Risken är stor, eftersom det är regn och rusk idag. Jag var långt ifrån ensam om att tända ljus där igår, så ljusbärarna, där ljusen stod skyddade mot väder och vind, var fulla. Det stod gott om ljus direkt på marken under dom. Jag svarade på en kommentar från en före detta arbetskamrat på Instagram från telefonen. Inte förrän jag fick upp den i datorn slog det mig att vi inte har lyckats komma åt varandras sidor i modern tid. Nu hade hon tydligen tagit sig in på min, och vi följer varandra. Något annat som ordnade sig smidigt var bruksanvisningen till min kamera, som jag hade fått order om att leta upp. Den hade jag lagt in i datorn för flera år sedan. Tur att jag kollade, innan jag började leta efter pappersvarianten.