HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
Oktober (2018)
>>


Snöigt.

Bilförare är ett intressant släkte, när det kommer en massa snö. Han som tog sats genom en driva för att ta sig ut på Storgatan visste förstås med sig att han hade en stor, tung Volvo. Då minskar risken att köra fast. Att drivan enbart innehöll lössnö får man väl däremot se som tur. Han som hade parkerat mitt för den enda framskottade öppningen till cykelbanan hade väl förmodligen mest otur när han tänkte. I tidningen såg jag killar som spelade fotboll i kortbyxor. Jag antar att det minskar utrymmet för gnäll, när man klarar sig undan med att rejält påpälsad promenera genom snön. Den ryker för övrigt så mycket så jag har snö långt upp på mitt sovrumsfönster. Eftersom jag bor på tredje våningen utgår jag åtminstone från att det inte är snön på marken som räcker ända upp dit, men säker kan man aldrig vara. På åttiotalet var vi insnöade (mer än vanligt) på östra Öland. Snön gick högt över landsvägen, men jag trodde att det bara var vallar vid sidorna, och att vägen fanns någonstans mellan dom. Jag fick tänka om när en kille kom åkande på skidor tvärs över.

28 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Tjugosjunde februari.

En pojke sa om mig i tonåren att jag egentligen var en riktigt söt flicka, men lite nyckfull. Jag har nog inte förändrats så mycket på just den punkten, men med åren har jag lärt mig att tacka ja till så lite som möjligt. Hur roligt det än låter när jag anmäler mig, så vet jag att jag hellre sitter hemma vid datorn när det väl är dags. Den tjugosjunde februari 1976 var det dåvarande pojkvännen som fick revidera sina planer efterhand som jag ändrade mig. Det gjorde jag först när vi kom till Kalmar för att gå på bio. Istället körde vi ner till Torngård på södra Öland, där det var någon typ av tillställning. När vi väl kom dit mådde jag inte bra, så vi gick inte in där heller.
För exakt trettioåtta år sedan var jag på Öland och klippte mig hos damen på bilden. Hon bodde bara någon kilometer från mina föräldrar, och hade salong i ett litet hus på gården. Jag var visserligen bosatt i Kalmar vid det laget, men på den tiden hade jag bil, och kunde enkelt ta mig dit jag ville. Kortet på Karin är taget nästan tio år senare. Hon och hennes man umgicks med mina föräldrar, så efter att mamma hade gått bort träffade jag dom tillsammans med pappa några gånger. Båda lever förresten fortfarande, fast dom är över nittio.
Idag är det precis trettio år sedan jag flyttade till Oskarshamn. Min bror, en före detta arbetskamrat och en kille jag brukade vara ute och dansa med skötte transporten av bohaget, medan svägerskan och jag flyttstädade lägenheten i Kalmar. Jag har aldrig varit någon fena på städning, fast jag till och med jobbade som lokalvårdare ett tag, så hennes ansvarsområden blev betydligt renare än mina.


27 Februari 2018  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
God Jul!

Tomten på bilden är hyfsat stor och sydd med ganska små stygn, så han har tagit lång tid att få klar. Nu blev han färdig några veckor efter jul. Det var förstås egentligen ingen brådska med att få honom inramad, men är någonting klart vill jag gärna se det riktigt färdigt. När jag nu var ledig två måndagar i rad verkade det vettigt att lämna in honom till glasmästaren i måndags, och hämta den färdiga tavlan idag. Någon snökanon ingick inte i min planering. Jag funderade nästan på att ringa och fråga om dom kunde behålla honom till våren. Nåja, skulle jag ha jobbat hade jag varit tvungen att ge mig ut i mörker, snö och kyla ikväll. På förmiddagen var det åtminstone ljust. Frös gjorde jag inte heller, eftersom man blir varm av att pulsa i snö. Vem behöver Milon, när det känns som om man bodde på landet vintertid? Jag kände att det skulle gräma mig hårt om glasmästaren inte hade öppet, när jag väl hade tagit mig ner till centrum. Sånt verkar hända mig oftare än dom flesta, och så även denna gång. Dörren var låst och rullgardinen neddragen. Jag kollade telefonen, men enligt skylten på dörren borde dom ha öppnat för en kvart sedan. Där stod också deras telefonnummer med så föredömligt stora siffror att jag kunde läsa det utan glasögon. Jag använder inte dom utomhus i vanliga fall, och när det snöade tänkte jag inte ens tanken. Däremot tvivlade jag på att det skulle hjälpa att ringa till en stängd butik, men det gjorde det. Han som släppte in mig skyllde på att det var så dåligt väder att dom inte trodde någon skulle vara ute. Jag misstänker att dom bara hade glömt att låsa upp. Jag hade tagit med mig en pizzakasse mest för att skydda tavlan mot snön. Den visade sig vara exakt lagom stor att bära den i, så jag slapp ha den i famnen hela vägen hem. Både den och jag tog oss hem utan skador.

26 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Dans.

Jag slutade gå ut och dansa för drygt tjugo år sedan. Några år efter det skaffade jag dator, och sedan dess får jag åtminstone min nyfikenhet stillad. Det finns webbsidor där man lägger upp kort från olika dansställen, så jag vet vilka av mina bekanta som har varit ute. Inte för att det är många av dom kvar i livet. Dom flesta jag var ute och dansade med var äldre än jag, så dom har börjat dö av dom senaste åren. Fast dom som lever verkar tro att dom fortfarande är tjugo. En dam, som jag vet börjar närma sig åttio, har alltid håret uppsatt i en tofs mitt uppe på huvudet. På en liten tjej hade det varit sött, men jag vägrar inse att det skulle vara klädsamt på en äldre kvinna. På ett kort såg jag en som var klädd i blommiga tights, rosa linne och rosa gympaskor. Hon var minst lika gammal som jag. På jobbet klär jag mig eventuellt smaklöst, eftersom jag försöker slita ut gamla kläder där. Bland folk hoppas och tror jag att jag klär mig mer diskret. Det slår mig nu att det kanske var ett bra knep för att få dansa. Det är oftast överskott på damer i dom sammanhangen, och hon syntes garanterat.

25 Februari 2018  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Lösviktsgodis.

Att veckohandla på fredagsmorgnarna har ökat på min allmänbildning lite. Då jobbar nämligen killen som har hand om lösviktsgodiset med att fylla på där. Jag har alltid undrat hur han bara kan fylla på nytt hela tiden, utan att det som finns kvar ligger i botten och blir gammalt. Ska jag fylla på någon av alla mina burkar med olika innehåll här hemma, så tömmer jag först ur det gamla innehållet. När burken är påfylld häller jag tillbaka det, så det hamnar överst. Jag insåg att han knappast kunde göra så med mängder av godisbyttor, men inte förrän nu har jag noterat hur det går till. Lådorna har en helt genialisk lösning, där man hela tiden fyller på bakifrån, och kunden tar godis framifrån. Jag hoppas och tror att den som uppfann den lösningen är rik idag. Självplocket kom inte förrän jag var vuxen. Det blir ju lätt lite skillnad på kvantiteter, när man öser sånt med skopa som man förr köpte i en liten tablettask.

24 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Fredag.

Jag brukar boka massage kvart över åtta på fredagarna, eftersom jag jobbar längre då. Tanken är att jag ska hinna hem och duscha och äta lite mellan jobb och massage. I morse kändes det av någon anledning snålt med tid, men jag hade turen att sitta och läsa säkerhetsföreskrifter det sista jag gjorde. När jag blev klar i god tid kompade jag ut och gick hem. Efter massagen var jag på posten och hämtade ett paket och vid förpackningsåtervinningen med skräp. Där lyckades jag skrämma iväg gubben som låg och fiskade tomburkar ur containern, när jag började stampa ihop min kartong med pappersförpackningar. Jag trodde inte folk slängde pantburkar där, men han var till och med utrustad med en proffsig gripklo. Den hade han väl knappast kostat på sig, om det inte lönade sig att hålla på. Paketet glömde jag förstås i cykelkorgen, när jag gick in på Kvantum. Jag kom inte ihåg det förrän jag var mitt inne i butiken, men tack och lov låg det kvar när jag kom ut igen. Med tanke på väglaget tycker jag att dom på Kvantum borde ångra att dom inte drog igång hemkörning samtidigt med Internetbutiken. Det borde ha fått en rejäl kickstart, som vägarna ser ut just nu. Jag mötte flera rädda tanter när jag cyklade hem idag, så jag är nog inte den enda som vore glad att slippa ge mig ut i halkan. Jag tar en helt annan väg hem än vad jag brukar i hopp om att ta mig fram lite säkrare, men bitvis är det rent livsfarligt.

23 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Telefonminne.

Vill man jobba så lite som möjligt får man tänka efter en gång extra vad man vill lägga pengar på. Det gäller väl dom flesta att man inte kan köpa precis allt man vill ha. Min pensionärstelefon duger till exempel gott åt mig. Det största problemet har varit dom gånger jag hittar en app jag vill ha. Den kan inte installera fler, eftersom minnet redan är fullt. Det har nämligen visat sig vara extremt litet på min telefon. Tillverkaren tyckte väl inte att vi gamlingar behövde så många appar. Jag köpte ett minneskort och flyttade över dom appar som gick att flytta dit. Problemet med Android är bara att varje gång apparna uppdateras så hoppar dom tillbaka till internminnet. Jag har googlat mig halvt tokig efter en lösning på problemet. Den app som eventuellt skulle fixa det behövde man roota systemet för att vara hjälpt av. Min rådgivare avrådde starkt från det, så jag fortsatte googla. Till slut hittade jag ett tips som var så enkelt att tanken inte ens hade slagit mig. Apparna till Facebook, Youtube och Messenger tog massor av plats. Dom sällsynta gånger jag behöver nå dom från telefonen kan jag lika gärna gå in på sidorna via nätet. Plötsligt har jag betydligt mer plats i minnet än innan. Korten jag tar har jag lyckats få att sparas på minneskortet. Dom är jag å andra sidan bättre än dom flesta på att ladda ner till datorn efterhand. Jag har aldrig förstått mig på dom som riskerar att bli av med alla kort på sina barn, om dom får telefonen stulen.​

22 Februari 2018  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Banker.

Som jag minns det var anledningen till att jag valde Nordea som huvudbank en gång i tiden att jag använde postgiro. Plusgiro heter det väl numera, och mitt konto tog jag bort för många år sedan på inrådan av en personlig bankman. Det är så pass länge sedan att jag inte ens minns anledningen. Nordea har hängt med under alla år som jag har jobbat på kära Kährs. Jag tror det är så att dom egentligen betalar ut lönerna via en annan bank, men att mina förs över till Nordea automatiskt. Så länge dom hade sitt kontor kvar i Nybro utnyttjade jag förmånen att få en genomgång av min ekonomi en gång om året. Sedan det slog igen har jag struntat i det. Jag har ingen lust att åka till Kalmar för att gå på banken. Mina senaste personliga bankmän har jag enbart sett namnen på varje gång jag har fått en ny. Nu var det dags igen. Min nuvarande, som jag inte ens kände igen namnet på, ska byta tjänst inom Nordea, och jag fick ett nytt namn och direktnummer. Lite kändes det ändå som om dom hade gett upp hoppet om mitt intresse för ett personligt möte. Nu fick jag tips om rådgivning online, chatten i mobilbanken och att jag enkelt kan uträtta dom allra flesta bankärenden själv via mobil- eller Internetbanken. Behövde jag hjälp fanns det ett nummer jag kunde ringa dygnet runt årets alla dagar. Där hade jag förtur, om det skulle vara kö. Det sista förstod jag inte riktigt, eftersom jag antar att det gällde alla deras kunder, och det är väl bara dom som ringer dit. Med åren har jag lärt mig att vara otrogen, så numera anlitar jag Avanza lika mycket som Nordea. Dessutom har jag några tusenlappar i ett pensionssparande på SEB, efter ett vinstdelningssystem som Skanska hade när dom ägde Kährs. Året efter skulle Kährs själva göra samma sak, men då blev det ingen vinst. Märkligt.​

21 Februari 2018  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Multiöppnare.

Öppnaren på bilden fick jag i present av bror och svägerska för ett bra tag sedan. Möjligen hade jag redan börjat smutta på vinet innan dom kom eller också tänkte jag ändå bara inte så långt just då. Den hamnade i alla fall i en kökslåda, och sedan blev det aldrig av att kolla upp vad den kunde göra. Det visade sig vara det mesta. Nötknäpparen ligger alltid nära till hands i en av dom översta lådorna i köket. Utan den kan jag varken öppna saftflaskor eller mjölkförpackningar med skruvkork. Det är ett av momenten som den här öppnaren klarar. Man kan dessutom öppna flaskor med kapsyl, dra upp ringarna på öl- och konservburkar och lossa på vacuumet på glasburkar med lock med den. Ett enda verktyg på knappt en och en halv decimeter ersätter alltså nötknäppare, kapsylöppnare, matkniv och skruvmejsel för mig. Snacka om multiverktyg! Kniven måste jag annars ha för att ens våga försöka öppna ölburkar. Jag har läst någonstans att man kan skära av senan i fingret om man har otur. Mejseln sticker jag in under locket på glasburkar.
20 Februari 2018  | Länk | Släkten | 0 kommentar
T-Forden.

Jag ville ta ut mina sista semesterdagar innan semesterperioden är slut. Ett par måndagar att förlänga helgerna med tyckte jag kunde vara lämpligt. Vilka spelade mindre roll, så jag bad min gruppsamordnare kolla upp vilka som var möjliga. Jag fick fyra förslag, och valde två av dom. När hon sedan kom tillbaka med lappen hade hon ändrat det ena datumet, fast det var hennes val från början. Jag fick uppenbarligen välja vilka datum jag ville av fyra, bara jag valde dom två. Jag tyckte det påminde om T-Forden, som man kunde få i vilken färg man ville, bara det var svart. Fast den liknelsen föll platt till marken på grund av generationsklyftan på min avdelning. Jag försökte med tre av ungdomarna, men ingen av dom hade ens hört talas om T-Forden. Har dom ingen historieundervisning i skolan längre? Själv googlade jag mig till hur det här med färgen kom sig. Modellen var den första som från och med 1914 producerades enligt löpandebandprincipen. I och med att löpande bandet infördes lackerades bilen med en svart asfaltlack som var snabbtorkande. Först 1924 när cellulosalacken gjorde sitt genombrott kom en grå version som följdes av andra kulörer.
Nämnde jag förresten att den första av mina lediga måndagar infaller i natt?


19 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Artonde februari.

Den artonde februari verkar inte ha varit något lyckat datum för dans på sjuttiotalet. 1977 var jag i Hulterstad, där Stennes spelade, enligt dagboken. Det lokala bandet minns jag, men ingen lokal i Hulterstad. I Stenåsa var jag däremot på dans många gånger i min ungdom. Hur som helst hade jag inte kul den här kvällen för fyrtioett år sedan. Inte är till och med understruket i mina anteckningar. Lika illa var det året därpå. Det eviga problemet, innan jag blev gammal nog att ta körkort, var att ta sig till dom olika dansställena. Dansrestaurangen Sandra låg (och ligger fortfarande) visserligen hyfsat centralt i Kalmar, men jag bodde på östra Öland. Den här kvällen blev jag skjutsad till en klasskompis, och vi hade blivit lovade skjuts av en äldre kille till Sandra. I vanliga fall brukade vi vara där i god tid, men vår chaufför ville se ”Filmkrönikan” på tv innan vi åkte. Vi var inte vid Sandra förrän vid elva, och det började vid nio på den tiden. Klockan elva fick man stå i kö en halvtimme för att komma in, och vi satt vid öldisken, som låg en bra bit från dansgolvet. Så fick jag inte dansa mer än fem danser på hela kvällen heller. Det höll på till två på lördagar, så vi hann ändå vara där ett par timmar. Kortet på mig är från 1978, men som alla ser är det varken taget i februari eller på väg till någon dans. Däremot är fotografen samma kille som skjutsade mig till min klasskompis den där kvällen. Det är av honom jag har fått den enkilos kolapåse jag håller i famnen. Vissa män fattar var vägen till mitt hjärta går.

18 Februari 2018  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Arbetsskor.

Dom goda nyheterna i veckan som gick var att jag knappt kände av mina nya arbetsskor alls. Det skulle visserligen vara exakt samma modell som jag hade innan, men när jag provade dom här hemma första gången stötte stortån emot lite på sidan av stålhättan på den ena. Sånt har hänt mig så pass många gånger med andra skor, att jag visste exakt hur ont det skulle kunna komma att göra. Och några reservskor hade jag, som sagt, inte sparat. Dom nya kan jag dessutom ha lagom hårt knutna hela tiden, och använda skohorn när jag tar på mig dom. Det enda jag missade var årets scanning av fötterna. Dom gamla skorna var precis ett år gamla, så det var dags egentligen. När jag nu kom akut direkt efter jobbet hade hon som scannar inte hunnit börja jobba, så vi lade i samma sulor som i dom gamla. För att hitta en bild till det här inlägget googlade jag på ”working shoes”. Det här var ett av sökresultaten. Vad har man för jobb om man använder såna arbetsskor?
17 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 2 kommentarer
Februariväder.

Cykeln gick omkull både på vägen till jobbet igår kväll och på hemvägen i morse. Jag hann hoppa av båda gångerna, så jag varken bröt något eller ens slog mig hårt, men jag önskade verkligen att Kvantum hade kommit igång med hemkörning nu när det är vinter. Annars behöver jag motionen med att cykla dit, men just nu är det inte riktigt värt risken att skada sig. Jag läste just om en kvinna som hade snubblat på något som stack upp ur gatan förra sommaren och brutit sig. Hon hade fått avbryta den semestern och resa hem, och räknade med att få årets semester förstörd av värken. Det behövs verkligen inte mycket. Jag, som är så korkad så jag cyklar utan hjälm, kan säkert slå ihjäl mig om jag cyklar omkull. När vi kom ut från jobbet i morse snöade det dessutom. Inte är det speciellt lockande att cykla då över huvud taget, och gatorna blir inte mindre farliga. Man ser inte vad som finns under snön, och isen blir ännu halare med nysnö ovanpå. När vi dessutom blev stående ett gäng och pratade en halvtimme utanför jobbet, blev jag så genomfrusen att jag över huvud taget inte kunde förmå mig att ge mig ut igen, när jag väl kom in i värmen här hemma. Det är bara att hålla tummarna för annat väder resten av helgen, så jag kommer iväg till Kvantum innan mjölken tar slut. Jag plockar alltid ihop det jag ska ha med mig kvällen innan, så i hallen står cykelväskorna och ett par kassar som ska till förpackningsåtervinningen klara.

16 Februari 2018  | Länk | Nybro | 2 kommentarer
Dagens cykeltur.

I morse var det dags för ett besök hos frissan efter jobbet. Eller framåt förmiddagen snarare, eftersom dom öppnar vid nio. Det var visst ren tur att det blev något över huvud taget, för min frisör höll på att försova sig. Hennes man väckte henne för att tala om att han tog hennes bil, eftersom han inte fick igång sin egen. Hon brukar vara ledig på torsdagar, och hade glömt att meddela maken att hon skulle jobba idag. Dom bor utanför stan, så det hade blivit lite panik om hon hade kommit ut sent och upptäckt att bilen var försvunnen. Nu blev jag av med mina långa testar enligt plan. På hemvägen passade jag på att ta svängen runt Bolaget, när jag för en gångs skull var i närheten när dom hade öppet. I kassan satt en tjej vars make jag har jobbat ihop med. På vägen ut därifrån mötte jag en före detta kollega, som är pensionär numera. Jag hade suttit hos frissan och försökt förklara vem han var, så det kändes som ett märkligt sammanträffande. Med cykelväskorna fulla av öl och en kasse med vinflaskor i cykelkorgen kändes det extra spännande att cykla hem på Nybros nedisade gator. Ölburkarna hade säkert hållit även om jag hade cyklat omkull, men jag är osäker på om ambulanspersonalen hade lastat in flera kilo dryckesvaror tillsammans med mig, om det hade hänt något. Nu kom jag hem helskinnad idag också. Jag gör ett nytt försök ikväll till jobbet och till Kvantum imorgon. Den enda gatan som är tillräckligt hårt trafikerad för att isbeläggningen ska bli avkörd är Järnvägsgatan, och den är avstängd till mitten av maj. Då ska väl isen ha hunnit töa bort i resten av stan också.
15 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Musik i arbetet.

Jag är extremt mycket vanemänniska. Därför har det gett mig en del huvudbry att jag har bytt från radiolurar till hörselkåpor utan radio på jobbet. Jag har hela tiden använt dom till att plugga in min Ipod med sladd och lyssna på min egen musik från den. På radiolurarna fanns det en strömbrytare, som jag vred av om någon ville prata med mig. Sladden till Ipodden trädde jag innanför tröjan på ryggen och stoppade ner den i bakfickan på byxorna. Den fortsatte gå hela tiden, eftersom jag enbart stängde av ljudet i lurarna. På mina nya lurar finns ingen knapp, så jag får stänga av direkt på Ipodden. Det kändes fånigt att ta sig i rumpan när någon kom fram till en, så nu har jag den i bröstfickan istället. Jag kan säkert bli anmäld för sexuella trakasserier för att jag tar mig på tutten när någon vill prata också, men där är det åtminstone lättare att komma åt den. Fast det där med vanan gör förstås att jag minst en gång varje natt är på väg att langa ner den längs ryggen istället. Och när jag stänger av förväntar jag mig att missa resten av låten jag lyssnar på. Jag blir lika förvånad varje gång det fortfarande är samma låt som när jag slutade lyssna. Nu när jag stänger av själva Ipodden återupptar jag ju lyssnandet där jag slutade.


14 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Halkigt.

Jag lovar att försöka lära mig älska vintern samma dag som jag går i pension och slipper gå utanför dörren. I år har vi ändå haft en hyfsat grön vinter, men för tillfället är det förenat med livsfara att ta sig till jobbet och hem igen. Det enda vettiga är förstås att använda broddar, men inte ens dom är jag riktigt god vän med. När jag väl har byltat på mig för att vistas utomhus når jag inte ner till fötterna. Det innebär att jag får sätta på broddarna på kängorna innan jag går ut. Rör jag mig bort från dörrmattan efter det blir det märken i hallgolvet. Hur man får dom att sitta kvar medan man promenerar har jag aldrig lyckats lista ut. Jag får titta ner på fötterna med jämna mellanrum, för att slippa gå tillbaka alltför lång bit för att hämta den jag har tappat. Så är det olika standard på snöröjningen på dom vägar jag går till jobbet. Sista biten var asfalten bar igår, och då är det inte så lyckat att ta sig fram med broddar. Det märkliga om jag inte använder dom är att just mina fötter far åt alla håll. Alla andra går precis som vanligt och ser inte ut att ha ont av halkan alls. Ute på sågverksplanen försökte jag hålla mig i snösträngen vid kanten i morse, för att få någon typ av grepp. Ändå halkade jag ner med benen i spagat, så jag sträckte mig i låret. Nu ser det ut som om jag hade skitit ner mig när jag går även där det inte är halt. Nåja, det kunde som med allting annat ha gått värre. En kille blev liggande i koma efter att ha halkat och slagit i bakhuvudet. En arbetskamrat bröt foten i halkan på kära Kährs parkering, och sånt tar visst en evighet innan det är riktigt läkt.

13 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Ombokning.

Folktandvården svarade på mitt mail så fort dom var tillbaka efter förra helgen. Dom ville bara boka en tid för undersökning, och skulle skicka ett brev istället. Eftersom Postmord inte har så hög leveranssäkerhet har det förfarandet alltid känts onödigt spännande, och när det inte kom något brev under förra veckan mailade jag igen. Idag hade jag fördel av att jag aldrig kommer i säng om morgnarna. Tack vare det hann jag se deras svar redan då. Dom hade lyckats boka in snudd på den enda tid när jag inte kan. Precis då sitter jag hos frissan. Jag försökte ringa, men en måndagsmorgon är det inte lätt att komma fram till Folktandvården. Den automatiska rösten som bad mig vänta tipsade om att jag själv kunde boka om min tid på 1177.se. Det tog mig en stund att hitta dom där över huvud taget, och tandhygienisten hade bara en enda annan tid framöver. När jag fick svar i telefonen förstod jag att det fanns större chanser att få en bättre tid hos någon annan. Jag vill helst kunna cykla dit direkt efter jobbet, så om några veckor bokade vi en tid på morgonen när dom öppnar. Fast jag tittade på almanackan insåg jag inte förrän efteråt att jag har semester just den veckan, och inte alls är sugen på att kliva upp i ottan. Jag kände att jag inte orkade ringa och stöka med dom igen, så jag tänkte gå dit på morgonen i alla fall. Jag kollade ändå upp 1177 en gång till, och till den (för mig) nya tandhygienisten hade det kommit upp flera tider. Nu bokade jag om till en tid mitt på dagen istället. Tekniken är verkligen fantastisk.
12 Februari 2018  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Ljuslyktor.

För mer än fem år sedan fyndade jag ljuslyktor i stil med dom på bilden på en loppis. Förr hade jag alltid lampor som hängde i fönstret i vardagsrummet, men då vete sjutton om jag hade haft det sedan jag flyttade till Nybro. Jag orkade inte strula med sladdar och uttag. Det problemet löstes när jag hittade lyktor för värmeljus istället. Jag har i alla år varit rädd att slå sönder kuporna, så när jag hittade andra liknande lyktor på en annan loppis köpte jag dom också att ha i reserv. Under alla dessa år har ingen i släkten sagt något om lyktorna. Jag börjar undra om dom aldrig har lagt märke till dom, för på sistone har två personer vid olika tillfällen kommenterat brandrisken, eftersom lyktorna hänger under gardinen. Jag vill ogärna tro att ett värmeljus kan tända eld på något ett par decimeter ovanför. Skulle jag ha fel lär jag märka det den dagen det tar sig. Jag tror nog att dom hemmagjorda skarvarna och fulkopplingarna vi gjorde på dom elektriska fönsterlampornas tid var betydligt mer brandfarliga. Jag brukar inte lämna levande ljus tända i ett rum där jag inte vistas annars, men både fönsterlyktorna och stallyktan ute på balkongen brinner hela kvällarna. Halva nätterna också, om jag är hemma. Den här årstiden är det ju mörkt så länge att det inte finns värmeljus med så lång brinntid att dom lyser hela natten.
11 Februari 2018  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Tionde februari.

På sjuttiotalet gick jag i skolan. Den tionde februari 1971 började jag göra en brevkniv i slöjden. Det var tydligen inget stort projekt, för enligt dagboken blev den nästan klar. Jag minns den som så mycket annat inte alls. Nu har jag sedan många år en brevkniv i rostfritt stål och bara lite trä vid handtaget. I åttan hade vi skrivning i kemi detta datum och i nian i tyska. Där hade vi en vikarie, eftersom vår ordinarie tyskalärare satt i riksdagen och var borta mycket från skolan. I början av åttiotalet umgicks jag mycket med min äldste bror. Den tionde februari 1981 satt min andra bror med sambo och jag hemma hos honom och spelade kort och fikade. Då hade min äldste bror och jag varit på Öland på fredagen, på bio på lördagen och han hade varit hos mig söndag och måndag. Det här var en tisdag, och kvällen efter var vi uppe hos vår andra bror. Vi bodde i Kalmar allihop på den tiden. Den tionde februari 1988 var jag uppe på Kalmarhem tillsammans med en tidigare arbetskamrat. Det var dom jag hyrde min sista (senaste?) lägenhet i Kalmar av. Jag hade börjat jobba i Oskarshamn, och tack vare att han tog över min lägenhet i Kalmar slapp jag tre månaders uppsägningstid på den. 1989 hade jag förberett mig för att resa ner till mina föräldrar, som var på Kanarieöarna, eftersom min mamma hade hamnat på sjukhus. Den tionde fick jag ett telefonsamtal om att hon hade gått bort, så pappa reste hem istället. 1990 åkte jag med min brors familj ner till Skåne, och hälsade på mormor och hennes man, som bodde i Åhus. Bilden föreställer brorsonen på vägen dit. Eller möjligen på hemvägen, eftersom det ser skumt ut utanför bilen.

10 Februari 2018  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Skyddsskor.

På min arbetsplats måste man använda skyddsskor. Det var ett problem för mig i många år. Jag fick ont i fötter och tår av dom, och det går ju knappast att trampa ut en stålhätta. Till slut hittade jag en variant som mina fötter pallar med, och den har jag hållit mig till. Från början hade jag kardborreknäppning, men dom senaste åren har förrådet bara haft med knäppning liknande den på bilden hemma. Det är som en knapp man vrider tills skorna sitter lagom hårt. Det där med lagom tycker jag är jättesvårt. Jag föredrar att göra som min salig far, och använda skohorn när jag väl har fått till det, istället för att göra om det varje dag. Det fick man inte göra med dom här skorna. Den där knappen är också opraktisk om man jobbar där det är trångt, eftersom den fastnar överallt. Då tappar man skon. I natt fastnade min så illa så hela knappen gick sönder. Jag traskade i bara strumpfötterna upp till mitt omklädningsrum, i hopp om att hitta några i reserv. Nu hade jag städat bort alla gamla skor, och på vägen till jobbet hade jag använt ett par vita kängor. Dom kanske inte är snövita efter flera års användning, men dom hade definitivt inte blivit snyggare av några timmar på ett fabriksgolv. Som tur var hade jag inte slängt dom trasiga skorna i containern direkt, så jag slapp klättra ner där och hämta dom. Eftersom vi lagar allting annat med silvertejp antog jag att det kunde fungera den här gången också. En kollega virade det runt skon medan jag hade den på foten, och i morse fick jag skära loss den. Skon alltså – inte foten. Tack vare att vi jobbar sent på fredagar, hann förrådet öppna, och jag fick ett par nya skor på hemvägen. Dom har vanlig, gammaldags snörning.

9 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 4 kommentarer
Den döende detektiven.

Jag har precis sett tv-serien ”Den döende detektiven” om Leif GW Perssons romanfigur Lars Martin Johansson. Han får en stroke, och omges efter den av människor som försöker få honom att leva mera hälsosamt, för att hålla honom vid liv i några år till. Det fick mig att tänka på mannen som frågade sin läkare om han skulle leva längre om han avstod från allt som gjorde livet värt att leva. Nej, svarade läkaren, men det kommer att kännas så. Jag röker inte själv, men när Lars har lyckats få tag i en cigarett kan jag nästan känna njutningen i varje bloss. Samma sak när han ringer hem en massa god, men knappast nyttig, hämtmat. Filmaren har verkligen lyckats i sin intention att visa hur gott det är. Jag är också av åsikten att äter gör man för att det är gott, inte för att man måste få i sig nyttigheter. Om den dagen kommer när jag inte kan bestämma själv vad jag stoppar i munnen, kommer det med andra ord att bli problem. Att jag lever ensam och inte har någon partner som lägger sig i mina mat- och dryckesvanor, kan ses som en bonus i sammanhanget. Eller som jag läste någonstans: ”När man äntligen har träffat någon, och så säger han att nu ska vi börja äta nyttigt. Så måste man hitta någon annanstans att bo.”


8 Februari 2018  | Länk | Media | 0 kommentar
Kvantums nätbutik.

Det var fler än jag som undrade om hemleverans, när Kvantum öppnade Internetbutik i måndags. På deras Facebooksida gavs svaret att det kommer framöver, men att inget datum är satt ännu. För att återge det exakt så skrev dom att det ”kommer komma”, men jag är extremt tveksam till vad min bror svenskaläraren skulle säga om den grammatiken. Hur som helst kändes det som ett väldigt vagt löfte. Det kan ju mycket väl ligga flera år framåt i tiden. Man får väl vara glad att dom har tänkt tanken i alla fall. Sedan kan man bara hoppas att dom kommer dithän innan jag blir för gammal och/eller sjuk för att cykla till butiken och handla själv. Billigt lär det inte bli, med tanke på att det kostar fyrtionio kronor att enbart få sina varor packade och klara för avhämtning. Det förundrar mig att så många av dom som jagar extrapriser, kan tänka sig att ge en hel femtiolapp extra för att slippa dra kundvagnen ett varv runt butiken. Fast det kanske inte är samma människor? Det slog mig att det här på ett sätt är ett steg bakåt i utvecklingen. Före snabbköpens intåg talade man väl alltid om för en anställd vad man ville ha, och fick det nerpackat i kassar? På landet, där jag växte upp, hade vi enbart såna butiker.
7 Februari 2018  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Varma kläder.

Vintern kommer stötvis i år, och igår stötte den till rejält. Enligt någon annans inlägg på Facebook kom det tre decimeter snö i helgen, och igår kväll var det dessutom tio grader kallt. Jag satt här och frös in i märgen, fast jag hade raggsockor och tre lager tröjor på mig. Att klä av sig för att gå ut i kylan kändes inte aktuellt. Collegetröjan jag brukar ha under täckjackan är inte speciellt varm, och sommarbyxorna jag använder på jobbet är gjorda för just sommartemperaturer. Jag har en hel overall, men till den måste jag ha mössa, och det gillar jag inte. Jag föredrar att dra luvan på jackan över huvudet. Däremot såg jag framför mig ett par termobyxor och tröjan på bilden. Den senare stickade jag själv för många år sedan. Den är både tjock, lång och varm. När det var dags att gå till jobbet visade det sig att det hade varit en bra idé att leta fram dom där kläderna istället för att bara visualisera dom. Dom fanns nämligen inte alls där jag hade hoppats. Eftersom jag ständigt lider av platsbrist i lägenheten, var dom uppburna till vindsförrådet. Oklart om det berodde på att dom senaste vintrarna har varit milda, eller att jag hellre har frusit än att bylta på mig. Enda chansen att hinna hämta ner dom i det läget var att sedan cykla till jobbet, så det gjorde jag. Det slog mig inte förrän en kollega nämnde det att låset på cykeln kunde frysa under natten, men som väl var gick den att låsa upp när jag skulle hem i morse. Nu har jag plockat fram både låsspray och broddar. Sprayen eftersom jag behöver cykeln på torsdag kväll, och broddarna ifall det blir en promenad till jobbet ikväll. Det är skottat från snö, men vägbanorna ser ut som dom vi åkte skridsko på när jag var barn.

6 Februari 2018  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Tipsvinst.

Det enda jag minns att jag hörde om en av dom gamla fiskarna som gick bort för många år sedan, var att han hade lämnat in samma tipsrad varje vecka sedan 1959, men aldrig vunnit. Min mamma hade tretton rätt på stryktipset en gång. Det var en rad med bara ettor. Alla system utgår tydligen från det, så hon vann inte mer än ett par tior. Själv har jag haft stående rader på måltipset i många år. Anledningen till att jag började var att dom hade dom högsta vinsterna. Numera tycker jag framför allt att det är Jokern som ger tio miljoner om man har alla rätt. Nåja, jag har kryssat i det också, så vart pengarna kommer ifrån spelar mindre roll. Jag kör enkelrader, men med fyra säkra matcher. Eftersom jag har dom fyra i huvudet vågar jag förstås inte sluta lämna in mitt måltips. Så länge jag gick till tobaksaffären med kupongen, och rättade raderna i tidningen var det riktigt spännande dom gånger dom hade gått in. Med lite tur kunde ju resten av numren ha trillat in på en och samma kupong. Numera anlitar jag Svenska spel på nätet. Det dröjer bara någon timme efter avslutad omgång, innan jag får ett mail som berättar om jag har vunnit och i så fall hur mycket. I helgen hände det. Ingen hade haft åtta rätt och sju gav drygt tiotusen. Jag hade bara lyckats pricka in två sexor och fyra femmor, men några hundralappar vann jag i alla fall. Det är så mycket så jag kan spela gratis i några veckor.

5 Februari 2018  | Länk | Datorn & Internet | 2 kommentarer
Missat samtal.

Första gången jag var uppe i fredags hade jag ett missat samtal från ett privat nummer och ett meddelande på telefonen. Jag ville kunna somna om igen, så jag ringde aldrig och kollade svararen. När dom hade ringt igen gjorde jag det i alla fall, och det visade sig att det var Folktandvården som hade sökt mig. Dom hade bett mig ringa, så jag gjorde ett försök, men fick felmeddelande. Fast jag har haft mobiltelefon i sjutton år, har jag nämligen fortfarande inte lärt mig att man alltid måste slå riktnummer när man ringer med den. När jag lyckades knappa in hela numret dök det upp en bild från min kontakbok. Jag hade glömt att jag hade deras nummer inlagt där. Fast man kan ju undra varför det stod som privat nummer när dom ringde. Hade jag sett att det var dom hade jag troligen kollat upp det snabbare. När jag nu ringde kom jag till en telefonsvarare, som hävdade att dom hade stängt för dagen, fast klockan bara var tio över tre. När jag kollade upp dom på nätet för att se när dom stängde på fredagar, skulle dom ha haft öppet till fyra. Där hittade jag i alla fall en möjlighet att maila dom, så dom fick min mailadress. Det lär vara betydligt större chans att dom når mig via den, än om dom ringer aldrig så många gånger på dagtid.
4 Februari 2018  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Tredje februari.

Den tredje februari 1971 gjorde jag mitt troll färdigt i slöjden. Jag har en vag aning om att jag tillverkade ett, men som med så mycket annat har jag ingen aning om vart det tog vägen. Fem år senare gick jag på högstadiet, och vi hade skrivning i engelska denna dag. Vår ämneslärare, tillika klassföreståndare, var skitsur enligt mina anteckningar. Jag antar att hon inte minns varför, om jag skulle fråga henne såhär fyrtiotvå år senare. Annars har jag sett att hon finns på Facebook. Jag tänkte mig att hon borde vara väldigt gammal nu, men insåg att hon inte fyller mer än sjuttio i år. Det innebär att hon bara var året äldre än killen jag umgicks med större delen av min högstadietid. Mobiltelefon hade jag förmodligen haft betydligt mer nytta av på åttiotalet än vad jag har nu, men då hade dom knappt ens hunnit bli bärbara. Den tredje februari 1984 var en typisk kväll, när någon hade försökt få tag i mig utan att lyckas. Jag satt hemma hos mina föräldrar och åt, fikade och umgicks med dom, min bror och hans fru. Jag var hemma och i säng vid tio, men vid tre på natten ringde han som inte hade fått tag i mig tidigare och väckte mig. För exakt tjugosju år sedan hade jag paret på bilden här på besök. Dom bodde i Oskarshamn, och vi träffades genom vårt gemensamma intresse för dans. När jag började jobba där uppe fick jag bo hemma hos dom tills jag fick en egen lägenhet, så jag slapp pendla från Kalmar. Vi hälsade på hos varandra några gånger efter att jag hade flyttat till Nybro, men dom sista åren dom levde var julkorten den enda kontakten vi hade. För några år sedan gick dom bort med bara något halvårs mellanrum.

3 Februari 2018  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Mer snö.

Det är inte lätt att hålla reda på vem som jobbar på vilket skift, nu när vi är så många nya på jobbet. När jag träffade en kille när jag kom och en annan när jag gick hem igen, fast dom brukar jobba samma skift, insåg jag i alla fall att någonting var fel. Det visade sig att den ene hade bytt skift redan vid årsskiftet.
Idag är jag extra glad över min vana att veckohandla direkt efter jobbet på fredagsmorgonen. Vid middagstid började det snöa. Det har fortsatt hela dagen, och nu hade det inte varit kul att ge sig ut och cykla. Kvantum är på gång och ska öppna en Internetbutik, men man måste ändå hämta varorna själv, om jag förstod saken rätt. Det är tydligen populärt på andra ställen, men ska man ändå ta sig dit tycker jag att man lika gärna kan plocka ihop sina varor själv. Att verkligen kunna handla hemifrån vore däremot suveränt den här årstiden.


2 Februari 2018  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Festminnen.

Även om det finns dom som är betydligt äldre än jag som fixar ny teknik galant, skyller jag mina tillkortakommanden på åldern. Jag var fyrtio när jag skaffade min första dator och över femtio innan jag blev med smartphone. Det hade säkert gått lättare att lära sig om man hade vuxit upp med det. På jobbet i natt var det en kollega som skulle skicka mig tre bilder via mms. Jag har sällan Internet på i telefonen, för att slippa reklam i mitt mobilspel. Nu fick jag order att sätta på det, men några kort dök ändå inte upp. Vi tog det via Messenger istället, och där var det inga problem. När jag drog igång datorn ikväll insåg jag att mitt mms hade kommit till den istället för till telefonen. Mitt telefonnummer stod ingenstans, så jag får nog dubbelkolla med min arbetskamrat om det var jag som missförstod upplägget. Jag tyckte det var märkligt att hon hade mitt nummer, men kanske var det i själva verket bara min mailadress hon hade. Mms trodde jag å andra sidan enbart att man kunde skicka till telefonnummer. Något annat mystiskt är att bara två av korten fanns med där. Via Messenger fick jag i alla fall alla tre. Dom var från vår utekväll på Sportbaren för ett par veckor sedan, och såhär glad var jag då. Tänk, vad lite alkohol kan göra för humöret.
1 Februari 2018  | Länk | Jobbet | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida