HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
September (2020)
>>


Presentkort.

Jag är extremt förtjust i att stoppa saker och ting i plastpåsar. Framför allt pålägg och annan mat, men även annat smått och gott som behöver hållas samlat och/eller skyddas mot omgivningen. ICA har bland sina egna varor en rulle med treliters fryspåsar, som brukar vara idealiska för ändamålet. Därför blev jag lite snopen när dom plötsligt var för små. Det stod vilka mått det skulle vara på påsarna utanpå förpackningen, och när jag mätte var dom här mycket mindre. Jag kände att en reklamation vore på sin plats. Det borde ju vara bra för ICA att få koll på att dom sålde fel plastpåsar, eller åtminstone i fel förpackning. Att dom hade en webbsida med en blankett att bara fylla i tydde på att dom ville veta. Att den var extremt krånglig att fylla i tydde på motsatsen. Det var uppgifter som var obligatoriska för att man ens skulle få skicka formuläret. Streckkod kunde jag läsa mig till på förpackningen och priset hittade jag i webbshoppen. Däremot tvivlar jag på att det ens fanns bäste-före-datum på dom. Var man skulle hitta tillverknings- eller batchkod hade jag ingen aning om. Det var också exakt vad jag skrev i dom rutorna, eftersom man var tvungen att skriva någonting. Efter några dagar kom plastkortet på bilden som tack för hjälpen och ersättning för den felaktiga varan. Jag tycker det ser onödigt dyrt ut för att vara ett engångskort, även om jag förstår vitsen med att kunna ladda det med valfritt belopp. På mitt fanns det dubbelt så mycket som jag hade betalat för mina oväntat små plastpåsar. Det är inget annat fel på dom än storleken, och den har man ju hört inte ska ha någon betydelse. Att lösa in presentkortet var för övrigt inte heller så enkelt som jag hade hoppats och trott. Man kunde inte använda det som en vanlig kupong, utan det fungerade som ett betalkort. Eftersom jag alltid handlar för mer än tjugofem spänn blev jag tvungen att använda två olika kort, och det kunde man inte göra i självscanningen. För att det skulle bli rätt i den manuella kassan hade jag behövt veta exakt hur mycket pengar jag hade på presentkortet, och det hade jag inte memorerat. Varför göra det enkelt när man kan krångla till det?
31 Mars 2019  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Kristoffer Appelquist.

Till alla som har hävdat att dom inte känner till komikern Kristoffer Appelquist kommer här ett kort på honom. Eller två då, eftersom det är hans viktminskning jag har surrat om. Innan såg han mest mysig ut. Nu syns det kanske inte lika tydligt på just den här bilden, men när han blir uppsminkad för tv-sändning är han enbart skitsnygg. Jag har sett honom både i ”Parlamentet” och som hastigast i ”På spåret”, och knappt fattat att det var han förrän jag hörde rösten. Det är helt otroligt hur mycket extrakilon påverkar utseendet. Han har gått ner tjugofem kilo sedan han flyttade till Stockholm. Han jobbar väl mest där, och så länge han bodde i Värmland tog resorna massor av tid. Nu hinner han träna istället. Alla håller tummarna för att arbetslösheten har den inverkan på mig. Jag har insett att det kan bli precis tvärtom också. Vissa växer bara till sig ännu mera, om dom går hemma. Att Kristoffer Appelquist plötsligt ser helt annorlunda ut gör mig lite förvirrad när jag ser honom på tv. Han är säkert lika rolig som vanligt, men det känns konstigt att orden kommer ur någon annans mun. Jag hade samma problem med Renée Zellwegers nya look i ”Bridget Jones baby”. Det hjälpte liksom inte att hon hade ihop det med den urläckre Colin Firth, när hon inte såg ut som sig själv längre. Jag klarar absolut inte av när skådespelaren i en viss roll byts ut. Den här gången hjälpte det inte att det var samma skådis, eftersom hennes utseende var helt förändrat.


 

30 Mars 2019  | Länk | Media | 0 kommentar
Tjugonionde mars.

Jag verkar inte ha varit mycket för omväxling på åttiotalet. Den tjugonionde mars gjorde jag i alla fall exakt samma sak flera gånger. 1981 och 1986 bytte jag till sommardäck på bilen, eftersom våren var i antågande. På den tiden gjorde man sånt själv. Jag brukade hålla till i mina föräldrars garage på Öland, eftersom dom bodde i villa. Det är förmodligen det enda jag någonsin har använt ett järnrör till. Det var suveränt för att få till en hävstångseffekt, så jag fick loss hjulmuttrarna själv. Sista gången jag bytte däck på en bil var det på en parkeringsplats i Oskarshamn. Då höll det på att gå illa, när domkraften gick rakt igenom där bilen var rostig. Toyotan på bilden är min näst sista bil. Den kvaddade jag i ett dike på Öland när jag fick sladd i snömodden. Efter det köpte jag mammas sista bil, som sedermera blev min sista. 1984 spelade jag bowling den här dagen. Det gjorde jag också både 1989 och 1990, när jag bodde i Oskarshamn. Det andra tillfället kan ha varit sista gången som kompisen där och jag bowlade tillsammans, för några dagar senare flyttade jag till Nybro. Nu har jag inte haft någon bil på trettio år och inte bowlat på tjugo. 1983 höll jag på med flyttstädning och skruvade isär min säng den tjugonionde mars. Flyttade gjorde jag också betydligt oftare när jag var yngre. Jag hade bott på två olika ställen på Öland, i sju olika lägenheter i Kalmar och en i Oskarshamn innan jag flyttade hit för tjugonio år sedan.

29 Mars 2019  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Läser fort men fel.

Det förundrade mig när jag noterade att någon ville öppna porrklubb i Nybro, och jag undrade för mig själv om det verkligen kunde bära sig. När texten inte överensstämde med rubriken, insåg jag att jag hade läst fel, och att det var en pokerklubb man ville starta. Det fanns förstås dom som blev upprörda över det också, och började skriva kommentarer om spelberoende. Det hade nästan varit kul att se hur fnattiga dom hade blivit om det verkligen hade varit en porrklubb på gång. Att jag läser för fort hände allt som oftast. Sedan jag började spela Backpacker är det ett återkommande problem, eftersom det är ett frågespel. Läser jag inte fel på själva frågan så gör jag det på svarsalternativen, eftersom jag snarare skummar än läser. Jag läser alltid igenom blogginlägg och annat innan jag publicerar det. Ändå händer det att jag hittar fel i texten långt senare, som jag har missat vid genomläsningarna. Det som har grämt mig allra längst är ett slarvfel jag gjorde på en provräkning för närmare femtio år sedan. Det var alltid ett längre och svårare tal på slutet, och det var jag den enda i hela klassen som hade klarat. I gengäld hade jag skrivit att åtta gånger fem var fyrtiofem på ett annat ställe, så jag fick inte full pott jag heller. Jag hade kollat igenom mina svar ett par gånger utan att ifrågasätta den lösningen.
28 Mars 2019  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Arbetskläder.

Jag läste ett inlägg från 2014 på Facebook från en förskollärare, som tyckte det var för jäkligt att dom inte fick arbetskläder. Dom kröp på knäna, var i sand och jord, fick mat, snor och andra kroppsvätskor på sig. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om dom möjligen har fått arbetskläder, men jag tyckte verkligen att hon hade rätt. Lite märkligt kändes det därför hur emot det där med speciella arbetskläder vi var på kära Kährs, där alla fick det från anställningsdag ett. Från början var det enbart skyddsskor som var ett måste. Stålhättor passar långt ifrån alla fötter. Som jag minns det klarade sig en väninna ända fram till pensionen utan att börja använda dom. Själv försökte jag några gånger, men fick adoptera bort skorna när jag fick ont i fötterna. Till slut hittade jag tillräckligt breda skor för att alla mina tår skulle få plats. Då började jag dessutom scanna fötterna varje gång jag bytte skor, så att jag fick rätt sulor efter hur jag stod och gick. Arbetsbyxorna började jag använda för tio år sedan. Innan dess gick jag i mjukisbyxor. Dom som fortfarande gjorde det blev inte glada när det blev obligatoriskt med arbetskläder för ett halvår sedan. Säga vad man vill om arbetsbyxor, men speciellt bekväma är dom inte. För min egen del var värmen det största problemet. Det var ärm på alla tröjor, och förbjudet att klippa bort den. Jag löste det genom att fästa upp ärmarna med säkerhetsnålar. Annars kan knappast tröjorna ha varit speciellt tjocka, med tanke på hur snabbt man nötte hål på dom. Jag kunde inte motstå frestelsen att slita sönder dom helt när dom var förbrukade, så kortet föreställer en av dom, innan den hamnade i soppåsen.
27 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Jag, en anakoret.

Jag förundras över människor som inte trivs med att vara ensamma. Dom som älskar andra människor, ju fler desto bättre. Jag begriper mig inte ens på folk. För mig är livet som allra bäst när jag inte har några tider att passa, kan sova på vilka tider jag vill och äta vad och när jag vill, utan att bry mig om vad någon annan tycker. Jag minns fortfarande att exakt det var den utlösande faktorn, som fick mig att bryta upp från min sambo för fyrtio år sedan. Vi var iväg på varsitt håll en söndag, och det störde mig att jag inte kunde vara borta hur länge jag ville, utan att stå till svars för honom. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, så man kunde hålla kontakten den vägen. När jag väl kom hem hade han fortfarande inte kommit, och då retade det mig ännu mer att jag hade lämnat mitt sällskap tidigare än nödvändigt. När jag skaffade dator vid millennieskiftet tog jag eremiten som mailadress. Den har jag kvar än idag. Inte förrän helt nyligen upptäckte jag ordet anakoret, som tydligen kunde ha fungerat lika bra. I ett korsord fick jag som lösning att en anakoret trivdes bäst ensam. Jag blev nyfiken och googlade, och mycket riktigt var det ett annat ord för eremit.
26 Mars 2019  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Födelsedagsfirande.

Brorsdottern bor med sin familj i Jönköping. Alla som vet hur ogärna jag lämnar Nybro kommun inser att jag inte hälsar på henne speciellt ofta. Igår blev det i alla fall av. Tösen på kortet fyllde två i veckan, och det var hennes födelsedag som skulle firas. Den lilla då. Den stora var mest imponerad av att en tvååring kunde sitta stilla och lyssna koncentrerat medan jag läste en hel bok för henne. Vi blev bjudna på mat, som jag inte minns namnet på, men gott var det. På tårtan till kaffet var det mängder av frukt och bär. På vägen hem mötte vi en riktig snöstorm. Man såg ingenting framåt, och vägen var helt vit. Jag, som tycker det är onödigt spännande att åka bil även sommartid, uppskattade det inte alls. Jag åkte med brorsonen och hans sambo, och vi var i Flerohopp och tittade på huset dom ska flytta till, så fort dom får ordning på det. Jag var hur trött och frusen som helst efter en lång dag, men jag hade lovat att titta in på jobbet runt midnatt, så att krypa i säng så fort jag kom hem var inte att tänka på. Jag hade suttit och nickat i bilen hela vägen hem, och här satt jag och försökte hålla mig vaken vid datorn tills det var dags. På kära Kährs åt vi både smörgåstårta och vanlig tårta. Så fick jag en blombukett och en hel låda med nyttigheter. Det var ett gäng öl, choklad, fudge, ett fint glas och en ljuslykta. Så uppskattade jag mycket att man hade skrivit alla namn på kortet, eftersom jag vet hur kort mitt minne är.

25 Mars 2019  | Länk | Släkten | 0 kommentar
Överlevnadskit för industriarbetare.

Jag blir uppriktigt förvånad över dom av mina (före detta) arbetskamrater som hävdar att det enda extra dom har som är arbetsrelaterat är kläderna dom använder på jobbet. Jag har mängder av prylar som nu endera åker upp på vinden eller i soporna. Förutom tröjor, byxor, skyddsskor och stödstrumpor som jag enbart har använt på kära Kährs har jag också haft särskilda ytterkläder när jag har gått dit och hem. Jackan blev smutsig både av ryggsäcken och av mig, när jag hade jobbat i trädammet hela natten. Därför har jag haft en speciell vinterjacka, en fleece och en skjorta, som har fungerat som ytterplagg sommartid. I skåpet på jobbet fanns reservkläder att ta till ifall strumporna skulle vara blöta efter promenaden dit eller byxorna skulle spricka under arbetets gång. Där fanns också radiolurar, hörselkåpor, kaffemugg, vattenmugg, vattenflaska och ett antal av flera olika sorters arbetshandskar. Jag har en stor ryggsäck som jag har burit fram och tillbaka för varje arbetspass. I den har funnits Ipod, matsked, värktabletter, nässpray, passerkort, nagelfil, pappersnäsdukar, halstabletter, hårborste och annat smått och gott som jag har behövt för att överleva. I ett av köksskåpen står en hel trave med burkar som jag har haft med mig yoghurt till jobbet i.
24 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
En social lördagsmorgon.

Hur vissa nattarbetare klarar av att vända på dygnet varje helg fattar jag inte alls. För mig tar det en vecka varje gång jag försöker innan jag kan sova igen. Igår sov jag bara fyra timmar efter jobbet, men jag sov ändå hattigt i natt. Halv sju ville inte hostan låta mig somna om över huvud taget. Dammet lär sitta kvar länge i lungorna efter alla år jag har jobbat med trä. Kvantum öppnar tidigt, och jag var mer eller mindre tvungen att handla idag. Jag slapp åtminstone cykla runt förpackningsåtervinningen och Circle K, eftersom allting inte måste ske i helgen längre. Min tanke har varit att jag kommer att träffa fler bekanta när jag börjar handla längre framåt dagen. Nackdelen blir förstås att det finns mera folk att trängas med över huvud taget. Idag skulle det alltså fortfarande bli dåligt med den sociala biten, eftersom jag kom iväg tidigare än planerat, men det visade sig att människor i min bekantskapskrets var mer morgonpigga än jag trodde. Jag träffade en man utanför och en inne på Kvantum, och pratade en god stund med båda. Dom jobbar förstås på Kährs, eftersom det är där jag har större delen av mitt kontaktnät. Nu känner jag absolut att jag har klarat av den sociala biten för den här helgen. Jag som är bjuden på kalas imorgon! Finns det rentav risk för en överdos? När jag kom hem igen tog jag för övrigt igen den förlorade sovmorgonen genom att krypa ner i sängen ett par timmar till. Så himla skönt!

23 Mars 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Frihetens timme är slagen.

I morse klockan 06:45 lämnade jag det som har varit min arbetsplats dom senaste 29 åren för sista gången. Min morgontidning skrev om en kille på en annan avdelning som också slutade i dagarna. Han ville inte bli kallad pensionär, fast han var fem år äldre än jag. Själv har jag ingenting alls emot den titeln, även om jag formellt sett bara är uppsagd på grund av arbetsbrist och arbetslös. Det var åtminstone vad jag trodde, tills min chef under natten uppvaktade mig med blommor och paket från företaget. Jag vet att vi har sagt till andra som har fått sluta att av arbetsgivaren får dom bara en spark i arslet, så jag antar att det här var någon typ av pensionsgåva. Jag hade ingen större förhoppning om att den som hade köpt presenten skulle ha samma smak som jag, men i paketet låg glasen på bilden. Jag tycker dom var hur snygga som helst. Däremot fick jag först googla för att få veta att det är tumblerglas, och sedan för att ta reda på vad man använder dom till. Jag förstod att man dricker alkohol ur dom, så en nyttoprodukt är det alldeles tydligt. Om jag nu vågar dricka sprit ur så fina glas. Jag som är fumlig och tapphänt redan när jag är nykter. Fortsatt googling gav vid handen att tumblerglas är dom absolut viktigaste och mest användbara, och att det enda man egentligen inte kan servera i dom är vin och champagne. Märkligt att jag aldrig ens hade hört ordet förut. Tårta har jag också blivit lovad, men den tar vi på söndag. Då jobbar dom tidigare kollegorna på nattskiftet mertid, och jag har lovat att komma in och fika med dom. I morse fick jag först kramar av vänner på skiftet som skulle jobba förmiddag. Jag jobbade med dom några år när nattskiftet låg nere. Ute på parkeringen träffade jag en flicka från en annan avdelning, så jag var inte hemma förrän vid halv åtta, fast jag slutade kvart i sju.

22 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Spänning i tillvaron.

Sånt som är jobbigt och/eller tråkigt försöker jag få gjort direkt, för att slippa ha det hängande över mig. Att byta trasiga glödlampor är en typisk sån grej, speciellt om det gäller någon av lamporna som sitter ända uppe vid taket. Det gäller framför allt lamporna i hallen och badrummet. Eftersom det är dom två jag tänder och släcker oftast är det också dom glödlamporna som slits hårdast. I dom andra rummen minns jag inte att jag någonsin har behövt byta lampor i takarmaturerna. Igår var jag på väg till jobbet när glödlampan small i badrummet. Jag misstänkte att ett glödlampsbyte inte skulle godkännas som anledning till för sen ankomst, så det fick vänta till i morse. Jag tog mig upp- och nerför min lilla trappstege flera gånger, utan att göra en Magdalena Ribbing. Hon slog ihjäl sig när hon ramlade ner från sin. På första försöket hade jag ställt stegen rakt under lampan, och rakt uppåt kan jag inte titta ens om jag står stadigt på golvet. På andra försöket kickade min fumlighet in, och jag tappade den nya glödlampan i golvet. Jag tror inte den typen av glödlampa säljs längre, så det kändes lite onödigt att slå sönder den. Å andra sidan hade jag sån tur så själva glaset höll. Att få hela badrummet fullt av glassplitter hade definitivt varit värre. Nu klättrade jag ner och hämtade glödlampan och upp igen och kollade så att den verkligen inte fungerade längre. Glödtråden hade däremot inte klarat fallet. Det händer å andra sidan att dom går sönder redan under transporten från butiken och hem hit. Så klättrade jag upp en sista gång och skruvade i en fungerande glödlampa och skruvade tillbaka lampglaset. Inte undra på att jag inte tyckte det var lönt att försöka hinna med bytet innan jag gick till jobbet igår. I badrummet räcker man ändå strömbrytaren när man står på stegen. Hade det hänt i hallen hade jag fått klättra en extra vända för att kolla om glödlampan jag hade tappat fungerade eller inte.
21 Mars 2019  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Hårfärg.

Jag vill helst se så naturlig ut som möjligt, även om stålgrått hår är i naturligaste laget. Därför tonar jag det varje gång frissan har klippt fram det grå, och alltid i samma färg. Att den ser naturlig ut på mig ansåg jag bevisat, den gången vi medelålders kvinnor pratade med en kille på jobbet om våra olika nyanser på hårtoning. Han frågade när jag skulle börja färga håret. Då hade jag redan hållit på i flera år. När toningen jag använder inte fanns på Kvantum sist jag skulle köpa mer, gick jag hem till datorn och loggade in i en webbutik där jag har köpt den tidigare. När jag varken hittade den där eller någon annanstans blev jag orolig på allvar. När man på Kvantum fyllde upp hyllorna med andra förpackningar, antog jag att den hade utgått helt. Med hjälp av en anställd klurade jag ut att den till höger i bild var av samma märke, samma typ av toning och att båda hade ordet hasselnöt någonstans i namnet. Det ska ändå bli onödigt spännande att se om resultatet blir ungefär detsamma. Jag glömmer aldrig den flicka på en salong som blev helt förskräckt när mitt hår blev knallrött av någonting som skulle ha blivit brunt. Min mamma var rödhårig, så man får väl tro att jag har ärvt något av hennes pigment. Framöver ska jag förhoppningsvis inte behöva visa mig bland folk på några veckor, om det skulle bli för anskrämligt. Jag sa till flickan på Kvantum, att kommer jag inte och handlar på tre veckor, så vet hon varför. Jag hade för övrigt i vanlig ordning onödigt bråttom, när jag köpte den nya. Några dagar senare gick den vanliga plötsligt att beställa på nätet igen.
20 Mars 2019  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Arbete med tillhörande kamrater.

På min avdelning på jobbet är det mer eller mindre en livsstil att jobba nattskift. En tjej försökte med tvåskift när hon kom tillbaka från en annan avdelning, men insåg snart att det pallade hon inte alls. Nu när vi ska dra ner till hälften på natten tvingas några byta skift, och vissa har hellre sagt upp sig. Vår nyaste chef är helt fascinerad, för på hans förra avdelning var det tvärtom. Där stod folk på kö för att slippa jobba natt, och på slitytan slutar dom om dom inte får göra det. Personligen stör jag mig till och med på skitsaker, som det snille som hade skrivit på en whiteboard vilken sortering som kördes. Hen hade använt en vanlig tuschpenna, så nu trodde jag aldrig vi skulle kunna ändra det mera. Igår var det borta, så någon har uppenbarligen hittat flaskan med T-röd. Att bända loss träbitar som har kört fast i kapmaskinen eller dra loss vedbandet som har fastnat är inte heller arbetsuppgifter som jag finner meningsfulla. När fikakompisarna drar upp liknande irritationsmoment, kan jag inte låta bli att med rösten drypande av ironi påpeka hur mycket jag kommer att sakna det framöver. Eller inte. Alla kollegor jag har frågat har lovat att lägga en peng i muggen, om dom skulle hitta mig sittande utanför Willys. Mitt enda problem var att dom som sitter där nu säkert skulle spöa upp mig, om jag snodde deras plats. En arbetskamrat kom med den perfekta lösningen. Jag sätter mig helt enkelt utanför fabriksgrindarna. Där passerar ju alla som har lovat att stoppa pengar i min mugg.
19 Mars 2019  | Länk | Jobbet | 0 kommentar
Ernman Thunberg.

Jag trodde tills helt nyligen att oraklet (eller vad man ska kalla henne) Greta Thunberg var en helt vanlig unge. Att hon var kändisbarn hade jag missat helt. Jag skyller det på att det ena efternamnet numera räknas som mellannamn om man har två. Ernman vill jag gärna tro att jag hade reagerat på annars. Hennes farfar Olof Thunberg är i och för sig ett stort namn för mig, men inte så pass att polletten trillade ner. Han är dessutom över nittio vid det här laget. Flickebarnet verkar vid sexton års ålder vara minst lika berömd som farfar. Åtminstone bland dom som skriver på Wikipedia. Det enda namn som kommer högre upp än hennes om man söker på Greta är Garbo. Att hon är Malena Ernmans dotter förklarar ett och annat. Själv är jag inte säker på att jag skulle utsätta min omyndiga tonåring för den mediala pressen och uppmärksamheten. Speciellt inte som ungen har flera diagnoser och äter mediciner. Det kan säkert vara halvjävligt att vara tonåring utan att vara en offentlig person. Föräldrarna har tydligen skrivit en bok där dom avslöjar (lite för) mycket sånt om sina döttrar. Nåja, mig borde hon hur som helst vara nöjd med, för jag är mer klimatsmart än dom flesta. Jag har aldrig flugit i hela mitt liv och inte haft någon bil på över trettio år. Framöver lär jag inte ha råd att konsumera i onödan heller.

18 Mars 2019  | Länk | Media | 0 kommentar
Barnslig smak.

Jag har ganska barnslig smak när det gäller mat och annat som går att äta eller dricka. Jag äter hellre korv med bröd än en fin köttbit upplagd med snygga tillbehör. Just den biten är förstås bra för ekonomin, eftersom det förstnämnda oftast är betydligt billigare. Så äter jag helst i min ensamhet hemma i köket, där ingen ser hur jag slabbar, så serveringsavgiften sparar jag också in. En bit mörk choklad, som tanter i min ålder brukar hävda att dom nöjer sig med, vore säkert nyttigare än skumgodis, kola och nötkräm, som jag föredrar. Jag brukar läsa matsedlarna i tidningen ibland, och få tesen om min barnsliga smak bevisad. Skolmaten ser oftast betydligt godare ut än den som serveras till äldre. I gårdagens tidning blev jag däremot lite betänksam. Två dagar fick barnen ”vad köket erbjuder”. Det får dom väl i och för sig varje dag, men att det var ospecificerat tolkade jag som att man serverar rester. På onsdag vet jag inte vilket som var värst. Att soppa, som jag trodde var en förrätt, är det enda som serveras, eller att den hette Gudfaderns ostsoppa. Vilket jäkla namn! Dom två sista dagarna i nästa vecka var det mest bristen på sovel som förundrade mig. Till blodpudding skulle jag vilja ha korv eller bacon, men här får ungarna potatisbullar till. Blodpudding och potatis låter som en sämre blandning än kaffe utan sprit, som min salig far skulle ha skämtat. På fredag serveras dom där potatisbullarna tillsammans med morotsbullar. Jag anar ett samarbete, för dom äldre får också ostsoppa på onsdag, men i deras meny har man utelämnat Gudfadern. Dom kan dessutom välja potatisgratäng med skinka istället. Till potatisbullarna eller morotsbullarna får dom bacon. Övriga rätter i nästa vecka är till exempel köttfärsgryta, apelsinfisk och kycklinggratäng. Det kanske inte är så tokigt att bli gammal i alla fall.

17 Mars 2019  | Länk | Media | 0 kommentar
Fobier.

Backpacker är ett mycket allmänbildande spel. Nu senast insåg jag att jag förmodligen lider av ergasiofobi. Det är tydligen arbete man är rädd för då. Jag funderade på om man kunde bli sjukskriven på dom premisserna. Nu har det ju löst sig på annat vis framöver. När jag hittade en lista över fobier, insåg jag att jag nog lider av fler än så. Akrofobi (höjdskräck) och klaustrofobi (cellskräck) till exempel. Att man är rädd för åskan, operationer och att bli levande begravd känns väl hyfsat normalt. Däremot är jag orolig att jag ska utveckla erotofobi (rädsla för fysisk kärlek) och/eller androfobi (rädsla för män) efter alla år som ensamstående. Autofobi är väl snudd på det enda jag har svårt att föreställa mig skulle kunna drabba mig. Det är rädslan för ensamhet, och det är för mig själv i lugn och ro jag trivs allra bäst. Det innebär å andra sidan att det förmodligen är den värsta fobi som kunde drabba mig. Möjligen slagen av panfobi. Då är man rädd för precis allting. Jag läser i förklaringen att "även det obetydligaste kan bli anledning till denna sjukliga rädsla, som ofta förekommer hos konstitutionellt nervösa personer." Orolig och lättskrämd är jag, men förhoppningsvis inte konstitutionellt nervös.
16 Mars 2019  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Kvantum.

Att Kvantum har börjat med papperskuponger igen känns lite störigt. Förr var det mycket sånt, men som jag minns det slutade dom helt med det ett tag. Allting laddades direkt på ICA-kortet. Till och med bonuskupongen, som brukade komma med posten tidigare, löser jag in digitalt numera. På senare tid har man börjat skicka ut kuponger med något som kallas storköpsrabatt. Sådär himla stora inköp blir det knappast för mig som är ensamstående, och bara har en cykel att dra hem varorna på. Fem procent rabatt på ett köp får jag hur som helst. Det förutsätter då att jag kommer ihåg att ta med mig kupongen, och att jag inte råkar klippa bort koden på den. Eftersom väglaget är livsfarligt för oss cyklister vintertid, kollade jag till och med upp hur stadsturen går. Det är det enda vi har i kollektivtrafiksväg i Nybro numera, men det lär dröja innan jag får så mycket tid och tålamod, så jag kan anpassa mig efter deras tider. Kvantum började med hemkörning precis när jag fick veta att jag inte kommer att ha råd med några extravaganser framöver. Annars älskar jag verkligen deras webbshop. Allt man brukar handla finns tillgängligt att bara klicka på. Jag hoppas det ser ut likadant den dagen jag blir beviljad hemtjänst och får varorna hemkörda. Om jag blir så gammal och orkeslös så jag inte har något annat val än att strunta i vad jag kostar på mig.

15 Mars 2019  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Slitna jeans.

Jag läste nyligen en krönika som bland annat handlade om fenomenet med trasiga jeans. Alltså inte såna som man har slitit ut själv, utan dom som ska se söndriga ut när man köper dom. Som krönikören beskrev det har någon, oftast en kvinna eller ett barn långt borta, sytt ihop tygstycken så bra som möjligt. Så stoppar man in jeansen i en brutal maskin, som river hål på knäna. Därmed blir dom lite dyrare när någon köper dom. Jag har väldigt svårt för såna här konstruerade och långsökta moden över huvud taget. Dom här jeansen med hål tycker jag enbart är fula och ser slarviga ut. Precis som författaren tycker jag det går an att ungdomar sysslar med sånt. På vuxna människor tycker jag att det ser rent ofräscht ut. Han hade sett Per Gessle, som är sextio år gammal, intervjuas i en tv-studio med trasiga jeans. Det kanske inte är så konstigt att Dressman fick lägga ner sin butik i Nybro, om folk i min ålder hellre klär sig i söndriga jeans än lite snyggt.
14 Mars 2019  | Länk | Media | 0 kommentar
Otrohet.

I vissa lägen är det visst helt okej att vara otrogen. Inte när det gäller kärlek förstås, men precis allting annat. Jag är till exempel kund hos tre olika banker. Fyra om man räknar med att jag har pengar på Ica-kortet. När jag började handla apoteksvaror på Internet var det för att jag hade sett så mycket reklam för Apotea. Med tiden har jag insett att alla dom vanliga apoteken också har näthandel. Nu händer det att jag lägger hela min order hos ett annat apotek. Det har till och med hänt att jag har köpt det mesta på ett ställe och någonting som har varit slut eller inte funnits där på ett annat. Dom skickar allting fraktfritt, så det kostar inte mera för att man köper från olika ställen. Jag hämtar dessutom ut paketen på samma ställe. Framöver funderar jag på att bli lite som dom andra kärr… damerna som har mer tid än pengar. Dom kollar upp priserna i förväg och handlar det som är billigast i respektive fysisk butik. När det gäller nätapoteken blir det betydligt enklare, eftersom man kan ha alla öppna samtidigt på varsin flik i datorn. Sedan kan man söka upp det man behöver hos samtliga och se var det är billigast. Hade Apotea bara fixat en mera användarvänlig sida, hade jag aldrig kommit på tanken att handla någon annanstans. När man ändå måste söka varje vara, fast man har köpt den hundratals gånger förut. Kan jag lika gärna kopiera samma sökning på flera sidor samtidigt.


 

13 Mars 2019  | Länk | Datorn & Internet | 1 kommentar
Tolfte mars.

Cykeln på bilden fyller nio år idag. Den ser allt som oftast ut som på kortet, eftersom jag inte har någon bil. Därför var det något av en katastrof när min cykel blev stulen i källaren till vårt hus i februari 2010. Åtminstone tror jag att det är vad som måste ha hänt. Hade jag bara glömt den någonstans borde den väl ha dykt upp igen förr eller senare. Att polisanmäla stölden var enkelt på Internet. Att få polisen intresserad var svårare. Dom avskrev alltihop direkt, fast det bör ha varit ett högst begränsat antal personer som hade nyckel till källaren. Jag hade sparat ett gammalt cykelskrälle för att inte stå helt utan i en nödsituation, men rolig var den inte. Så den tolfte mars traskade jag ner till cykelaffären för att inhandla ett nytt fordon. Min första tanke var att köpa billigast möjliga, eftersom man inte visste hur länge man fick ha den ifred. Sedan slog det mig att jag hade en ganska klar bild av hurdan cykel jag ville ha. Då vet man ju inte om just en sån är bland dom dyrare. Det första jag såg när jag kom in i cykelaffären var exakt en sån cykel som jag hade tänkt mig. Den var nersatt med ett par tusen. Jag hade sån otrolig tur att kampanjen precis skulle börja. Det var den första cykeln dom hade skruvat ihop, och reklambroschyren skulle inte komma ut förrän veckan därpå. Enligt mitt sätt att se sparade jag alltså tvåtusen spänn. När jag gick runt och kollade efteråt insåg jag att jag hade sparat betydligt mer på att inte vara märkesnörd. Min nya cykel rullade nästan av sig själv hem. Det var knappt jag hade hjärta att lämna den i källaren, men jag antog att det hade varit knöligt att ha den med sig i sängen.

12 Mars 2019  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Språkförbistring.

Det finns fördelar och nackdelar med att spela engelska ordspel på nätet. Fördelen är att jag kan gissa på i stort sett vilka bokstavskombinationer som helst, eftersom jag har ett högst begränsat engelskt ordförråd. Det kan vara ett ord, som jag aldrig har hört. Nackdelen är ungefär samma. Allting blir enklare på ens eget modersmål. En av mina nuvarande arbetskamrater kommer från England. Hon talar alltid svenska på jobbet, men när hon skulle räkna hörde jag henne göra det på engelska. Hon tyckte själv att det var enklare, även om hon kunde dom svenska siffrorna. När hon råkade skrämma mig vid något tillfälle, bad hon också om ursäkt på engelska av bara farten. Jag har en liten brorsdotter i England, som jag misstänker håller på att bli tvåspråkig. Jag undrar om det innebär att hon kommer att känna sig lika bekväm med båda språken. En anekdot från min barndom minns jag att en av sommargästerna berättade. Han hade alltid reagerat hårt på folk som blandade olika språk. Så satt han och drack vin en kväll tillsammans med en fransman, och kom på sig själv med att blanda friskt mellan svenska, engelska och franska.
11 Mars 2019  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Lampan i hallen.

Jag har en jättesnygg plafond i taket i hallen. Det är två problem med den. Dels att den sitter ända uppe vid taket och jag är grymt höjdrädd. Jag får öppna en garderobsdörr att hålla mig i för att inte trilla ner från stolen, när jag sträcker upp armarna. Sedan är det det där med hur man får loss skärmen, så man kommer åt att byta glödlampan. Dom knäppena sitter så hårt att jag knappt får loss dom, och lyckas jag så naggar jag lite på skärmen i processen. Lagen om alltings jävlighet säger förstås att just den glödlampan är den som går sönder oftast här hemma. Vår vaktmästare hävdar dessutom att det oftast beror på armaturen, så egentligen borde jag väl köpa en ny lampa till hallen. Nu tycker jag alltså att den jag har är väldigt snygg. Dessutom är jag lite för snål för att köpa sånt som jag redan har, bara för att få nytt. Den enda fördelen med att glödlampan går ofta är att skärmen blir rengjord. Den fungerar nämligen som flugfångare också, och när den lyser syns det extra väl att det ligger döda flugor där uppe. Resten av mina taklampor köpte jag på en fabriksförsäljning för tjugofem år sedan. Den där hallampan lägger man knappast märke till, eftersom den sitter så högt. Innan jag möblerade om i sovrummet hände det att någon som låg på min säng såg den, men nu ser man inte ut i hallen från sängen längre. Dom som belamrar min säng är alltså släktingar när vi är många. Jag har så dåligt med viloplatser att det brukar ligga folk där också. Jag lyckades inte ta något vettigt kort på den lampan jag har, så det fick bli ett på en annan som jag tyckte var snygg. Med tanke på att den kostade ett par tusen lär jag inte köpa en sån.

10 Mars 2019  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Livets förgänglighet.

Det är fjorton år sedan en av mina arbetskamrater gick bort, men jag tänker fortfarande på honom varje gång jag känner av ryggen. Det jag hörde efteråt var nämligen att han hade fått ont i ryggen vid midsommar och dog på hösten. Jag, som alltid målar fan på väggen, tänker att folk kommer att säga om mig att jag fick ont i ryggen vid jul och dog på våren eller att jag fick ont i ryggen på våren och dog vid midsommar. Vissa hörsägner sitter kvar ända sedan jag var barn. Som den någon berättade om ett gäng flickor som hade gjort ”anden i glaset”. En av flickorna hade fått beskedet att hon skulle gå ut i hallen. När dom andra kom efter låg hon död där ute. Det är över fyrtio år sedan jag fick den berättad för mig, men jag tycker fortfarande att det är obehagligt att vistas i just hallen. Numera kan jag ändå trösta mig själv med att jag bevisligen kommer att dö inom några årtionden oavsett var jag befinner mig. Filmscener kan också sitta kvar i mitt undermedvetna precis hur länge som helst. Som den scen när ett par män pressar ner en tredje med huvudet före i en fläkttrumma. Jag minns inte ens i vilken film det var, men exakt hur otäck scenen var.
9 Mars 2019  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Mogna män.

Det återstår att se hur ofta jag får råd att gå på massage framöver. Kroppen kanske självläker lite, om jag tillbringar mindre tid vid ett löpande band (inte löpband utan ett sånt man jobbar vid) och lägger mer tid på styrketräning och stretching. I morse var det hur som helst dags. Det var plusgrader, men det småregnade och blåste snålt. Jag stod utanför Nybro hudvård och frös och noterade att det mest bor små, gubbiga män i Nybro, tills en bil svängde upp framför apoteket. Ur den klev en lång, tjusig man med slokmustasch. Typiskt nog blev jag insläppt i god tid för en gångs skull, så jag såg honom aldrig komma ut igen. Min massageterapeut tipsade mig om att jag borde ha tagit bilnumret. Tänkte inte på det… När jag kom hem mötte jag grannen utanför. Han gjorde som vanligt och frågade först om jag också hade fått gå från kära Kährs, men började sedan prata om sig själv innan jag hann svara. Han hade känt sig för pigg för att gå i pension vid 65. Nu var han 67, och hade slutat jobba, fast han fortfarande kände sig för pigg. Min enda undran när folk uttrycker sig så är vad det skulle vara för glädje med att gå i pension när man inte är pigg längre. Då kan det väl på det hela taget kvitta.

8 Mars 2019  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Generationsfrågor.

Jag väljer radiokanal efter vilken som har bäst mottagning. På sistone har det blivit en där Niclas Wahlgren är programledare. Det är lite häftigt att höra ett så pass känt namn i en reklamradiokanal. Han var djupt fascinerad i början av december, när Michael Douglas pappa hade fyllt 102 år, eftersom han tyckte att sonen var hyfsat gammal. Eftersom Kirk Douglas är den som känns mest känd för mig, reagerade jag på att han aldrig ens sa hans namn. Han kallade honom enbart för Michael Douglas pappa. Jag tänkte mig att det var en generationsfråga, men en snabb koll på Wikipedia ger vid handen att Niclas bara är fyra år yngre än jag. Jag har nog i och för sig aldrig sett någon film med Kirk och bara en handfull med Michael, men i min värld är det ändå Kirk Douglas som är den store ikonen. Det gäller i och för sig Donald Sutherland också, fast jag misstänker att dom flesta är mer bekanta med hans son Kiefer. Jag har visst alltid dragits till äldre män. Fast Donald Sutherland är åtminstone tjugo år yngre än Kirk Douglas.
7 Mars 2019  | Länk | Media | 0 kommentar
Resfeber.

Det finns människor som är så rädda för att dö så dom inte vågar leva. Jag är en av dom. Det innebär bland annat att jag aldrig har besökt brorsdottern och hennes familj i Jönköping, i radhuset som dom flyttade till för ett helt år sedan. Jag har blivit erbjuden bilskjuts, men bara sett rubrikerna om påverkade bilförare framför mig. Nu är i alla fall planen att jag ska följa med och fira deras dotters tvåårsdag helgen efter att jag har slutat jobba. Fördelen med just den helgen är förstås att jag kan vända på dygnet utan att det blir strul med arbetstider på måndagen. Nackdelen med mitt katastroftänk är dom jag redan inom mig hör säga ”hon som precis…” Det är ju så med döden att den alltid kommer olämpligt. Extra fånig känner jag mig ikväll, när en arbetskamrat sitter på ett plan på väg till Thailand. Det ska visserligen vara säkrare att flyga än att åka bil, men den resan lär ta betydligt fler timmar i anspråk. Hur som helst skulle jag gärna vilja se det där radhuset, och från och med slutet av mars lär tid vara det enda jag har. Jag får helt enkelt hoppas att mitt livsmotto stämmer. ”Är din tid inte inne kan ingenting skada dig. Är den inne kan ingenting rädda dig.” Jag brukar berätta om gubben som satt i en hopfällbar vilstol i lugn och ro. Han dog när den fälldes ihop och kvävde honom. Det hjälper nog inte hur försiktig man är. Alla dör på slutet i alla fall.


 

6 Mars 2019  | Länk | Släkten | 0 kommentar
Femte mars.

Det är trettio år sedan jag var på bio senast, men när jag var yngre verkar det ha hänt desto oftare. Framför allt verkar den femte mars ha varit ett populärt datum för biobesök. 1976 såg jag ”Jordbävningen” tillsammans med dåvarande pojkvännen och en flicka som kom med på ett lite udda sätt. Hon ringde egentligen och frågade efter min bror som inte var hemma, men eftersom hon hade långtråkigt erbjöd jag henne att följa med oss. Fyra år senare skulle jag ha varit med en väninna på bio, men vi hade huvudvärk båda två, så vi avbokade det. Själv misstänkte jag att jag hade en lindrig hjärnskakning efter att ha dunkat huvudet i en stenvägg, när jag skulle sätta mig i en soffa. Klumpig har jag alltid varit. Året därpå tog vi faktiskt igen det. Då var jag med samma väninna på bio och såg ”Tjejen som gjorde lumpen” samma datum.
Jag har varit ute och dansat den femte mars vid ett flertal tillfällen, men 1977 var jag och pojkvännen bara utanför Sandra och kollade läget när det var slut mitt i natten. Kvällen hade vi tillbringat hos hans syster och svåger. Man spelade in på kassettband på den tiden, så från just den kvällen har jag ljudminnen kvar av svågern. Det är han på bilden nedan, även om det är taget året innan och i ett helt annat sammanhang. Där har han pilkat torsk, och av den stolta minen att döma dragit upp den största fisken. 1982 åt jag varma mackor hos en väninna innan vi åkte på dans, och 1983 bjöd mamma på kroppkakor. 1984 spelade jag först bowling och hade sedan fikagäster. 1987 tillbringade jag den femte mars på olika tåg. Jag åkte först sittvagn till Alvesta och därifrån sovvagn till Gävle, för att hälsa på min bror i Bollnäs över helgen.


 

5 Mars 2019  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Tips som gör tillvaron enklare.

Det finns så mycket praktiska saker som underlättar vardagen, om man bara får höra talas om dom. Vem som berättade för mig om skavsårsplåstret Compeed minns jag inte ens, men jag skickar en tacksamhetens tanke till vederbörande varje gång jag har skavsår. Jag har grymt känsliga fötter, och med ett vanligt plåster på skavsåret kan jag knappast använda skor över huvud taget innan det har läkt. Hur jag hörde talas om Showerpower minns jag däremot exakt, fast det är väldigt många år sedan. Flickan som nämnde det gjorde det nämligen inte för att tipsa mig. Tvärtom fnös hon åt reklamen som sa att man aldrig behövde städa duschen mera. Det är möjligt att den rengöring medlet utför inte duger åt pedanter. För mig, som är helt värdelös på att städa, räcker det långt. Det senaste jag hittade var Klorin i sprayflaska. Det har alltid känts jobbigt att ha med att göra, men att spraya på och skölja av går lätt. Det luktar förstås lika illa som i den vanliga flaskan, men det får man leva med. Något som däremot doftar extremt gott är diskmaskinsrengöringsmedel, som jag fick tips om av en arbetskamrat. Jag avskyr när det luktar avlopp eller sopor i köket, och diskmaskinen är bra på att ge ifrån sig dålig lukt. Efter att ha kört den där tabletten doftar det rosor i hela köket. Det gäller förstås att komma ihåg vad man har lärt sig. Nyårsafton stod jag och skar isbergssallad, tomat och gurka medan tankarna vandrade. Jag kom ihåg att jag hade läst att just dom tre komponenterna utgjorde världens simplaste sallad. I samma veva fick jag lära mig att det fanns färdigskuren sallad på påse att köpa. Det var så dags att komma på det då. Nu dröjer det förmodligen så länge innan jag bjuder någon på middag härnäst, att jag hinner glömma det igen.
4 Mars 2019  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Pappas båt.

En forskare av något slag hävdade att man är gift för att ha någon att spegla sig i. Syns man inte så finns man inte typ. Jag använder min blogg likadant. Den har dessutom mer än en läsare, även om den inte intresserar några mängder av människor. Det vore väl annars drömmen, för mig som helst inte vill lämna hemmet, med en blogg som man kunde leva på. Å andra sidan verkar dom som har såna få ta mycket skit, och det får jag nog av utanför Internet. Någon enstaka gång kommenterar någon för mig helt okänd människa, så jag förstår att bloggen har nått utanför min vänkrets. Jag undrade lite skämtsamt om tidningsbudet ringde på dörren mitt i natten, när hen hade paket med sig, och fick omedelbart svar av någon som jobbade med det. En flicka hade hittat sin mormor på bild hos mig och en medarbetare på Telia svarade på ett inlägg om deras tjänster. Igår hade en man kommenterat ett inlägg från 2015. Han hade köpt den sista fiskebåten min pappa hade när han levde. Så hade han sökt på Kronan (båtens namn) Bläsinge (hemmahamnen när pappa ägde den) och hittat min blogg. Han skrev vi, så jag utgår från att han inte var ensam. Dom hade köpt båten i december, och skulle snart börja med strömmingsfiske. Jag tycker det var jättekul att han tog sig tid att kommentera, så jag fick veta det här. Speciellt som båten hade hamnat i Hälsingland, där min bror bor. Kortet är taget år 2000 i Kårehamn, och det är min far som står bredvid Kronan.



 

3 Mars 2019  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Tycke och smak.

Någon sa om en man att hon visste att han inte var snygg, för hon hade sett honom på kort. Just det där med foton tycker jag inte säger så mycket. Visserligen sägs det att kameran inte ljuger, men jag tycker nog att den tolkar sanningen lite olika från gång till gång. Korten på mig nedan är till exempel tagna med bara tre veckors mellanrum, men åtminstone jag själv tycker att jag ser betydligt bättre ut på det vänstra. När jag har använt det på nätet har jag dessutom lagt på ett filter, så att jag nästan har blivit snygg. Något jag har grunnat på är vilket man skulle använda, om man till exempel anmälde sig till någon dejtingtjänst. Det vänstra, och riskera att någon blev besviken när man väl träffades, eller det högra och kanske inte få några svar alls. När det gäller män tycker jag definitivt att skönheten ligger i betraktarens öga. Jag älskar inte en man för att han är vacker. Han blir vacker för att jag älskar honom. Begreppet snygg skulle jag bara använda om vissa skådespelare och fotomodeller, och dom är väl ”way out of my league”. Jag försökte hitta en vettig svensk variant på det uttrycket, men vissa saker sägs bäst på engelska. På jobbet har jag fått ett annat bevis för hur olika man kan tycka om vad som är snyggt. Det är en väktare med arabisk näsa, som småtjejerna tycker är skitsnygg. I mina ögon är han snudd på ful. Man får väl resonera som en ung kvinna i min närhet gjorde när hon började bli vuxen. Jag förstod på henne att det bara fanns två varianter. Hennes smak och dålig smak.


 

2 Mars 2019  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Just idag mår jag bra.

En tröst när livet inte är på topp är att det sällan är mer än halvjävligt. Det finns antagligen fler som har det värre än man själv, än såna man kan vara avundsjuk på för att man tycker att dom har allt. Många har råkat ut för olyckor, sjukdomar, våld och annat. I slutet av åttiotalet gick en tv-serie som hette ”Svenska hjärtan”. Det jag minns bäst från den serien är att en av kvinnorna där hade hårddragit det här konceptet. När hon och hennes man fick en son föddes han med en hjärnskada. På en anslagstavla i köket satte mamman upp tidningsklipp om allehanda hemskheter, för att övertyga sig själv om att det fanns dom som hade det värre. Bilden nedan föreställer Hellen, som rollfiguren hette. Hon spelades av Anita Nyman, och hur hon mådde syns nästan på det här kortet. Just för tillfället behöver ingen övertyga mig om att jag är en av dom som har det bäst, men det kan vända hastigt.


 

1 Mars 2019  | Länk | Media | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida