Sist jag talade med min bror hävdade han att sommaren skulle bli varm och torr. Jag såg framför mig flera veckor av den nästan trettiogradiga värme som vi hade i förra veckan. Som väl är har det redan sjunkit till mer normala sommartemperaturer här, och enligt min väderlekssida ska det fortsätta så. Jag far nämligen fruktansvärt illa av värme. Första gången i mitt liv som jag svimmade var det efter att ha tagit ett bad i mitt föräldrahem. Där hade vi ett minimalt badrum med snudd på obefintlig ventilation. Det fanns ett litet fönster, men precis utanför det gick trappan upp till ytterdörren. Man var inte så sugen på att öppna ut mot eventuella gäster, när man själv var naken. Jag har badat bastu några få gånger när jag var yngre. Det slutade jag helt med efter att ha varit på väg att svimma av värmen. Den gången jag tuppade av på Nordchoklad var det på grund av en kombination av värme och arbetsuppgifter. Vi stod och kollade så det fanns ett bär i varje körsbärspralin, och fyllde på där det fattades. Spritlukten, dom kladdiga händerna och sommarhettan fick mig att gå i golvet. Annars minns jag den fabriken som kall, eftersom chokladen knappast skulle må bra av värme.

För fyrtio år sedan hade jag en sambo. Till vårt gemensamma hus minns jag att vi köpte möbler från IKEA. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av möblerna, utan mest hur det gick till när vi köpte dom. Närmaste IKEA-varuhus fanns i Älmhult på den tiden. Vi hade släp med oss dit, men det var lång kö och ett mycket tidsödande projekt att hämta ut våra prylar. Om vi däremot enbart beställde dom fick vi dom, som jag minns det, levererade hem till ytterdörren utan avgift. Sedan dess har jag inte handlat där, och i mina egna hem har jag aldrig haft en möbel från det företaget. Det finns tydligen till och med någonting som kallas ”Ikea-effekten”, som jag har missat helt. Den visar att människor får mer tillfredsställelse av produkter som dom bitvis har producerat själva. Det kan vara så att jag saknar den genen. Jag minns bara blåsorna jag har fått i händerna, när jag har skruvat ihop någon hylla själv. Mina första soffgrupper köpte jag begagnade, och till och med sängen jag har nu är köpt på Ria. Vi har två fasta loppisar i min ände av Nybro, men fast dom sysslar med samma sak är dom som natt och dag. Ria är en mycket välordnad butik med folk som går runt och plockar och pysslar. Den andra sköts av en ensam man. Han har i princip knökat in så mycket prylar som bara ryms i en stor hall. Vissa saker ser inte ut att ha blivit dammtorkade på flera år.

Vissa maträtter har jag lärt mig uppskatta med stigande ålder, medan andra har varit lätta att välja bort hela livet. Jag har till exempel ett svagt minne av att jag inte åt smörgåstårta när jag var ung. Numera är det bland det godaste jag vet. När jag åt räkmacka ute på lokal förr, beställde jag den utan majonnäs. Det låter väldigt torrt såhär i efterhand. När jag var tio var jag bortbjuden på middag och fick kassler. Det verkar inte ha varit någon vanligt förekommande rätt i mitt föräldrahem, för kommentaren i dagboken lyder kort och gott: ”Det var inget gott.” Det gillar jag fortfarande inte nästan femtio år senare, så jag har inte ätit det många gånger i livet.
Den tjugofemte juni 1983 hjälpte mina bröder med respektive mig att flytta, fast det var midsommardagen. Jag hade bil på den tiden, så på kvällen var jag ute och körde och kollade in olika festplatser. Jag var både uppe i Borgholm och nere i Sandvik, så det lär ha blivit en tio, femton mil bakom ratten. Sex år senare hade jag sålt min sista bil, vilket gjorde det trixigare att ta sig till olika dansställen. Då tog jag bussen från Oskarshamn, där jag bodde då, till goda vänner i Blomstermåla. Jag åkte med dom till Långemåla, där det var dans. Så sov jag över natten hos dom, och tog bussen hem igen dagen därpå. Kortet nedan är taget det året, och tröjan jag har på mig har jag stickat själv.

Min pappa blev i mogen ålder väldigt förtjust i solresor, och reste utomlands en gång varje år. Kortet nedan har mamma tagit på honom i Puerto Rico på åttiotalet. Man kunde höra pappa berätta om resan han hade varit iväg på i ett halvår efteråt, och nästa planerade resa halvåret innan han kom iväg på den. Jag tror det började när mamma fyllde fyrtio. Sexton år senare dog hon under en solresa. Hon hade cancer, och hade blivit rekommenderad av läkaren att åka iväg och vila upp sig. När hon blev inlagd på sjukhus höll jag på att få resa ner och ta hand om pappa. När mamma avled kom han hem istället, så jag har fortfarande aldrig varit längre bort än i Köpenhamn. Pappa sa efteråt att dom båda hade haft det som bäst under sina resor. Det låter väl troligt att livet känns lite bättre långt från hushållsgöromål och andra krav. Pappa fortsatte resa med sin nya kvinna i fjorton år till, innan han hamnade på vårdhem efter en stroke. Själv vansläktas jag rejält när det gäller just resor. Jag är snarare känd för att ogärna lämna Nybro. Den rådande pandemin påverkar således inte mitt vardagsliv lika mycket som många andras. Jag läser på nätet om hur dom längtar tills det går att resa som vanligt igen. För mig är det istället mina stående mardrömmar, som innefattar att jag måste åka någonstans alternativt har flyttat till en annan lägenhet. Efter att ha bott på samma ställe i nästan trettio år känns inte det heller speciellt frestande.

Att jag var ensam om min morgontidning, kunde stundtals ge upphov till en viss förvirring medan jag fortfarande hade papperstidning. Jag tog aldrig isär dom olika delarna, utan bläddrade bara rakt igenom tidningen. Lite festligt kunde det bli, som på klippet nedan. När man bara ser halva reportaget, eftersom en bilaga kommer emellan, ser ju den erfarne ordföranden ut som en riktig fårskalle. Behövde jag sedan hitta någonting av det jag hade läst i e-tidningen, hade jag ingen aning om vilken av delarna jag hade sett det i. Jag bläddrade igenom hela papperstidningen på den tiden, och läste i princip varenda rubrik. Hade jag fortsatt prenumerera på e-tidningen, hade det säkert tagit lika mycket tid i anspråk att läsa den på nätet. När jag insåg att det kostade en halv gång till så mycket att prenumerera på e-tidningen som att enbart ha surfvarianten, bestämde jag mig för att nöja mig med den sistnämnda. Där har jag dessutom dragit ner på läsandet, och kollar bara Nybrosidan och familjesidan varje dag. Någonting intressant kan det säkert hända att jag missar, men ibland har jag tur och får nys om sånt på morgontidningens Facebooksida. Då är dessutom fördelen att jag alltid kan läsa hela den länkade artikeln, eftersom jag är prenumerant. Dom som inte kan det brukar bli lite upprörda efter att ha klickat på länken, och insett att artikeln är låst.

Förra söndagen tänkte särbon och jag bara gå en kort runda, eftersom det var varmt. Vi hamnade på en skogsväg, och nyfikenheten drev oss att promenera betydligt längre än planerat. Vi ville hela tiden se vad som dolde sig bakom nästa krök. Det blev ganska segt att utforska alternativa vägar till fots, så när vi kom till vägs ände gav vi upp och traskade samma väg hem igen. Igår cyklade jag den här skogsvägen, eftersom utforskandet går både fortare och lättare på cykel. Nu hittade jag vägen vi skulle ha tagit för att komma ut vid Glasporten. Hur man kommer vidare på cykel tillbaka till Nybro därifrån, hade jag kollat upp vid ett tidigare tillfälle. Kalmarsundsregionens renhållare delar sedan tidigare ut gröna plastpåsar till matavfallet. Nu hade jag läst att det skulle finnas röda till resten av soporna. Vår hyresvärd har inte engagerat sig i att förse oss med såna, men jag visste att det fanns att hämta på återvinningscentralen. Jag trodde mig också befinna mig i närheten av den, men tänkte först inte bry mig om att kolla upp den väg som jag anade att den låg på. Jag ångrade mig när jag såg ett bilsläp fullt med trädgårdsavfall, som uppenbarligen var på väg dit. Då måste det ju vara rätt väg, så jag cyklade dit och hämtade varsin rulle röda påsar till särbon och mig. Skulle vi inte få några levererade till sophuset innan dom tar slut, köper jag nog ändå en rulle med vanliga soppåsar på Kvantum nästa gång.

Jag har läst någonstans att det är vanligare med bränder i vitvaror än i Tv-apparater. Det känns som om min tvättmaskin ligger bra till då, för den är minst tjugo år gammal. Ändå är det inte främst brandrisken som gör att jag ogärna tvättar när jag inte är hemma. Det hänger mest ihop med den gången jag hade städat bort någonting vid avloppet, så att maskinen tömdes rakt ut på golvet. Jag antar hur som helst att Tv-apparaterna var farligare förr, när det fanns bildrör i dom. Till mig brukar alla säga att jag inte får glömma att släcka mina levande ljus. När jag googlade på det visade det sig att det uppstår betydligt fler bränder när folk glömmer mat på spisen eller sätter på en platta av misstag. Det är kanske spisen dom borde be mig att kolla en extra gång istället. Skarvsladdar och annat elektriskt är väl rent allmänt onödigt spännande anordningar. Så länge bränder inte är anlagda, tycker jag oftast att man läser att dom misstänker ett elfel. Jag är lite misstänksam mot taklampan i hallen, eftersom glödlampan där går betydligt oftare än dom andra, även om det var ett tag sedan det hände senast. Inte har jag behövt återställa i säkringsskåpet heller på sistone. När det händer är jag extremt glad att dom satte in automatsäkringar vid renoveringen på nittiotalet.

Sommaren 1975 konfirmerades jag. Som jag minns det gick vi i kyrkan och förde någon typ av bok över det året innan. Över sommaren hade vi konfirmationsläsning flera dagar i veckan. Den artonde juni fick jag lära mig skapelseberättelsen. Det var inte alltför betungande att ligga i skuggan under några stora träd och läsa bibeln. Däremot anar jag att jag inte kom ihåg den texten speciellt länge efteråt.
För tjugosex år sedan hade Kährs fest för sina anställda den här kvällen. Tyvärr för mig var den förlagd till Borgholms slottsruin, vilket innebar att vi bussades från Nybro. Jag har extremt lätt att bli åksjuk, och efter en rejäl förfest gick det förstås inte bättre. Vi hade dessutom otur med vädret, för sommaren kom inte förrän veckan efter. Annars kunde miljön ha varit hur härlig som helst, och det bjöds på mat från stora grillar. Nu var det bara kallt och regnigt, och jackan jag fick låna av en kompis luktade stall. Man hade fått anmäla i förväg vilken tid man ville åka hem, men jag smet till och med på en tidigare buss än planerat.
Den artonde juni 2005 konfirmerades brorsdottern. Det är hon till vänster på kortet nedan, och som alla ser hade dom kåpor på sig. När jag konfirmerades hade vi egna kläder. Det var vit polotröja som gällde. Svarta byxor på killarna och svarta kjolar på tjejerna. Dessutom verkar varken tösen eller hennes bror ha konfirmerats förrän dom var femton. Jag var fjorton när jag gick fram, som man sa då.

Texten nedan var bland det första jag läste när Coronaviruset började sprida sig. Jag minns fortfarande någon komiker som kommenterade det med att hon som rullstolsburen alltid hade svårt att ta sig ur sängen. Jag känner exakt likadant, fast jag inte har något fysiskt handikapp. Det jag inte alls förstod var att man inte skulle belasta vården med vanliga influensasymptom. Vad jag har förstått under resans gång så ska man till och med hålla sig hemma med vanliga förkylningssymptom. Vad som är förkylning, influensa respektive Covid-19 verkar inte vara det lättaste att hålla isär. Just för dagen är jag annars mest undrande över virusets eventuella framfart här i Nybro. Någonstans läste jag att det var på gång att spridas ordentligt här nu. Dom bekräftade fallen ökar däremot knappast alls, men det kan förstås ha med bristande provtagning att göra. Hur människor handskas med situationen varierar högst betänkligt. Vissa vågar knappt gå utanför dörren, medan andra skriver om hur dom har besökt flera olika butiker och näringsställen samma dag. Personligen cyklar jag till Kvantum en gång i veckan, eftersom jag tycker det är för dyrt att få varorna hemkörda. Alla icke akuta ärenden står på hold tills vidare. Det enda jag vägrar avstå ifrån är att gå till frissan varannan månad. Alternativet vore att snagga mig så totalt att jag stod ut längre tid än så. Tyvärr finns det bildbevis på hur jag ser ut om jag klipper mig extremt kort, och det är ingen grann historia.

För flera år sedan fick jag lära mig något om Kalmar länstrafiks upplägg den hårda vägen. Jag minns inte om det var samma typ av resekort som jag har nu, men jag laddade hur som helst tågresor på det. Jag tog ibland tåget in till Kalmar, och då var det inte alltid enkelt att få tag på en biljett här i Nybro. Det märkliga var att jag aldrig verkade ha någon resa kvar när jag behövde dom. Det hände några gånger, innan jag till slut fick veta att dom där resorna försvann efter trettio dagar. Förutom att jag tyckte att det var ett märkligt upplägg, kunde jag känna att dom hade varit dåliga med att upplysa om det. Hur dåliga förstod jag inte förrän jag läste en intervju med deras trafikdirektör. Att tågresorna var tidsbegränsade verkade komma som en överraskning för honom också. För ett par månader sedan kom nyheten om att korten med reskassa skulle försvinna. Det är ett upplägg som har passat mig bra, eftersom jag kunde ha pengar på det fast jag reser väldigt sällan. Vid ett tillfälle, när jag inte hade åkt på länge, upptäckte jag att jag hade 600 kronor på det där kortet. Nu var det bara 135, men jag ville ändå gärna ha tillbaka dom. Det dröjde till häromdagen, innan jag fick veta hur det skulle gå till. Då var det inte heller någon lek, eftersom formuläret man skulle använda krävde att man specificerade en exakt resa. Det stod i och för sig att man inte behövde fylla i den delen, om det inte gällde just en resa som hade gått snett, men man kom inte vidare utan att göra det. Jag lyckades hur som helst få mina pengar utbetalade till slut.

På åttiotalet var annandag pingst fortfarande helgdag. 1984 inföll den dagen den elfte juni, och jag satt hemma hos en väninna och svullade hela eftermiddagen. Hon bakade, så vi åt deg, bullar och kakor. Dessutom bjöd hon på plättar och godis. Vi handarbetade tillsammans, och jag satt kvar där och stickade till tio på kvällen.

Den elfte juni 1988 var jag och en kompis med på Parkdansen i Oskarshamn. Det var ett evenemang där man dansade sig fram genom stadsparken. Det var olika etapper med olika typer av gammaldans. Jag hade dansat den med en annan kille redan ett par år tidigare, medan jag fortfarande bodde i Kalmar. Nu hade jag flyttat till Oskarshamn, och hade cykelavstånd till parken. På kvällen dansade vi kultis på dansbanan.

På nittiotalet jobbade jag nattskift. Vi var ett gäng som träffades och åt ihop innan jobbet ibland. Oftast gick vi ut på någon pizzeria eller liknande, men sommartid hände det att vi grillade hemma hos någon. Jag tror till och med att vi hade en elgrill igång ute på min balkong vid något tillfälle. Den elfte juni 1996 var vi i alla fall fem tjejer hemma hos en manlig kollega och grillade, innan det var dags att börja jobba.

För sjutton år sedan idag var jag på skolavslutning. Brorsdottern slutade sexan. Efter ceremonin i kyrkan bjöds det på grillat även då i hennes föräldrahem. Kortet av henne och hennes bror nedan är taget den här dagen.

Måndagens cykeltur gjorde mig aningen förvirrad. Det arbetades lite här och var, så på något ställe rörde det sig lika mycket i höjdled som i sidled. Någon höll på att lasta timmer med en kran. Samtidigt var en man på andra sidan gatan på väg upp i en skylift. På en tredje plats hade man hyrt en grävare. Den höll sig visserligen på marken, men jag blev lite fascinerad över var man hade hyrt den. Den hörde nämligen hemma i Värmland. Jag antar att det finns firmor som hyr ut sånt på närmare håll. Den här årstiden brukar jag förfasas över dom som kör motorcykel med hjälm som enda skydd. Huvudet lär ju knappast vara det enda dom slår i vid en eventuell olycka. Nu insåg jag att beteendet börjar tidigt. En liten kille på elsparkcykel for förbi mig i en rasande fart. På huvudet hade han visserligen en hjälm, men jag anar att dom bara benen skulle ta en hel del stryk, om han for omkull. Eftersom jag inte hade min fotograf med mig igår, bjuder jag på ett foto från söndagens promenad. Han brukar i och för sig hävda att han inte är någon fotograf, men alla som har sett hans kort kan väl hålla med om att han är onödigt blygsam. Han säger dessutom att han inte kan sjunga, och det gör han också bäst av oss två. Jag älskar för övrigt dom där gärdesgårdarna, och det finns hyfsat gott om dom i Nybro.

Järnvägen på Öland lades ner samma år som jag föddes, så jag hade knappt sett ett tåg innan jag flyttade hemifrån. Numera har jag järnvägen utanför knuten, men jag tycker fortfarande att det är något extra när tåget kommer. Däremot åker jag sällan tåg, eftersom det har en tendens att bli struligt. En gång när jag åkte från Hälsingland och skulle ha kommit hem på kvällen, var jag inte hemma förrän nästa förmiddag. Min särbo fotograferar ofta tågen som passerar, så jag bjuder på ett av hans kort. Någonting som jag har vant mig snabbare vid är att så många av Nybros kvinnliga invånare numera bär slöja. Så var det knappast när jag flyttade hit, men det känns ändå inte som någonting speciellt. Möjligen kan jag tycka synd om dom varma sommardagar, när jag knappt kan ha kläder över huvud taget. Visserligen har jag hört att man kan stänga värmen ute, men i min värld ser alla dessa lager med kläder och huvudbonader bara varma ut. Att fascineras av folk som orkar mera än jag är inte svårt. Häromdagen var det en flicka på cykel, som trampade uppför hela backen över viadukten här utanför. Hon hade dessutom ingen vanlig liten lätt cykel. På den här var det en låda framtill och i den satt det ett par barn. Själv har jag fått ge mig och kliva av cykeln och leda den uppför den där backen på senare år.

Pandemin och allt den för med sig fortsätter att fascinera mig. Det allra senaste jag läste var att Världshälsoorganisationen WHO gick ut med en uppdatering av sina riktlinjer. Dom uppmanar allmänheten världen över att bära ansiktsskydd i affärer, på jobbet, skolor, kyrkor, moskéer, sociala tillställningar, på bussen, tåget och alla andra ställen där det kan vara en hel del andra människor. Men si det tyckte inte Sveriges ansvariga myndighet, Folkhälsomyndigheten. ”Vi har goda kapaciteter till att kunna hålla avstånd i Sverige. I Sverige har vi strategin att är du sjuk så ska du hålla dig hemma, i stället för att röra sig med munskydd” säger statsepidemiolog Anders Tegnell. En bärande princip i Sverige har varit att följa myndigheternas riktlinjer. Att den ansvariga svenska myndigheten trots det nu själva ger kalla handen till "övermyndigheten" WHO:s riktlinjer kan skapa osäkerhet. Inte blir det bättre av Sveriges höga dödstal, samtidigt som det sjunkit kraftigt i många andra länder. Jag kände att man fick dubbla budskap redan när regeringen gick ut med att det är fritt fram att resa inom Sverige igen om någon vecka. Näringslivet jublade förstås, och Destination Gotlands sajt kraschade av överbelastning. Dom vårdanställda i populära semesterregioner blev knappast lika glada. Dom riskerar att få sina semestrar indragna. En av dom saker som ändå roar mig i sammanhanget är kommentarer lik den jag läste häromdagen: ”Jag väntar med kommentarer tills detta är över, för då först vet vi”. Jag kunde ha svurit på att det var just väntade hon inte gjorde.

Innan jag flyttade till Nybro för trettio år sedan, bodde jag ett par år i Oskarshamn. Där hade jag gångavstånd till klipporna vid havet, och stadsbussarna gick en gång i kvarten. Här inne i skogen får man nöja sig med små insjöar. Bussarna slutade gå strax efter att jag hade flyttat hit. Det finns någonting som kallas stadsturen, men det är inte riktigt samma sak. Trösten jag fick var att det inte skulle blåsa lika mycket inåt landet, men inte ens det verkar stämma längre. Det senaste som Oskarshamn vann på poäng var upplägget för Hitta ut, som orienteringsklubbarna anordnar. Överst i kollaget nedan syns listan med vinnare i Oskarshamn i maj i år. Den nedre delen visar samma uppgifter på Nybros sida. Som jag har förstått det har aktiviteten funnits tidigare i Oskarshamn, medan den är ny för i år i Nybro, så man kan väl fortfarande hoppas att dom får till mer än såhär. Annars tröstar jag mig med att vinstchanserna inte var den stora behållningen av vårt sökande efter kontroller. Jag har sett mängder av skogsområden, som jag inte ens visste fanns. Vid ett tillfälle sökte vi skydd för regnet under ett skärmtak i Hanemåla by. Det området hade jag aldrig besökt, fast jag bor bara ett par kilometer därifrån. Att jag fick se Rismåla göl för första gången efter trettio år, kan jag åtminstone skylla på att jag har dubbelt så långt dit.

1983 jobbade jag i lokalvården på Nordchoklad i Kalmar. Den tredje juni städade jag halva matsalen med Yvonne, gick halva rundan med Gunilla, tog kolan och Kurt med Yvonne och tömde med Gunilla. Flickorna jag jobbade tillsammans med minns jag mycket väl. Truckföraren Kurt också, men jag kommer inte ihåg vad eller var vi städade hos honom. Mitt enda bestående minne från den perioden är att vi hade rosa trasor till fikaborden och blå till toaletterna.
Två år senare var jag med en kompis och paddlade kanot i Hossmoån. Möjligen har det hänt någon mer gång, eller också var det enda gången i mitt liv som jag har provat på det. Det låter inte riktigt som min grej. Jag antar att någon med bättre balans än jag höll oss på rätt köl.
1989 bodde jag i Oskarshamn. Den tredje juni var en lördag, så jag åkte med en väninna till Jönköping. Där var vi först på stan och på kvällen på dansstället Baldakinen.
Tatueringen på bilden fyller tre år idag. Mannen som gjorde den hade ingen lokal till sin verksamhet just då. Dom tidigare gaddningarna hade vi gjort i en källare på Doktor Sandbergs gata. Senast vi sågs höll han till på Storgatan. Den tredje juni 2017 hade han sina prylar hemma i villan en bra bit utanför Nybro. I min värld kändes det inte som cykelavstånd, men servicen var total. Han både hämtade mig i Nybro och skjutsade hem mig igen när det var klart.

För mig är ofta dom enklaste lösningarna dom som jag har svårast att komma på. Sommartid har jag en matta ute på balkongen. Det enda sättet att bli av med allt smått skräp som blåser in på den från skogsdungen utanför, är att dra ut dammsugaren. Det stökigaste med det brukar vara att komma åt något eluttag i den änden av vardagsrummet. Det gäller dessutom att inte dra ur tv:n eller någonting annat, som kräver ständig strömtillförsel för att inte tappa minnet. Att det finns ett eluttag ute på balkongen hade inte ens slagit mig, förrän jag hörde på särbon att det var självklart för honom att använda det. Då kopplar jag ändå ljusslingan jag har där ute vid advent till det uttaget. Oklart hur jag har lyckats använda det i trettio års tid, utan att notera att det finns där resten av året. Om jag nu minns det nästa gång jag ska dammsuga där ute, återstår att se om jag kommer ihåg att sätta på strömmen också. Det sitter en strömbrytare inne i vardagsrummet, och den är normalt avstängd. När ljusslingan är uppe är det helt suveränt att kunna tända och släcka den inifrån. Å andra sidan kanske jag inte behöver bekymra mig så mycket om mattan den här sommaren. Mannen i mitt liv har sopat balkongen flera gånger i veckan under första halvan av året. Han kanske fortsätter städa där ute av bara farten, även om han blir tvungen att ta till dammsugaren. Kortet är från ifjol. Det som blåste in då var enklast att plocka för hand.

Det är tio år sedan jag senast fick en cykel stulen och blev tvungen att köpa en ny. Vart den cykeln tog vägen fick jag aldrig veta. Däremot hittade jag nyligen anteckningar från resan med tilläggsförsäkringen man får på köpet när man inhandlar en ny cykel. Jag noterade att självrisken på hemförsäkringen, som nu är 1800:- då var 1500:- kronor. Oklart om den har stigit eller om jag har bytt försäkringsbolag sedan dess. Man blev påtvingad en hemförsäkring genom facket, men jag har ingen aning om när det skedde. Man kunde förstås ha behållit den gamla också, men det kändes lite onödigt att betala dubbla avgifter. Några månader efter det förra cykelköpet kom ett erbjudande om att förlänga tilläggsförsäkringen i fem år. Som väl var gjorde jag en kraftansträngning och läste igenom hela brevet. Som i förbigående stod det: ”Detta erbjudande gäller registrering av din cykel. Erbjudande om att förlänga försäkringen kommer med automatik i god tid innan försäkringen löper ut.” Att dom alls nämnde det tydde väl på att det var fler än jag som hade fattat fel. Det man skulle betala för var att hamna i deras databas, som polisen använde. Så skulle dom göra polisanmälan och hjälpa mig att kontakta mitt försäkringsbolag om cykeln blev stulen. Polisen och försäkringsbolaget var enkla att kontakta över Internet, och enligt vad det stod i papperen från polisen hade dom en alldeles egen databas över försvunna cyklar. Det kändes inte som någonting jag ville betala extra för att få hjälp med.