Många förhållanden (kärlek så som vänskaps förhållanden) som blommar upp gör det för att folk känner att "de kan prata om allt med varandra". Hur många gånger har ni inte sett ett fall där två personer är som iglar på varandra och när de inte är det, talar de med eld i ögonen om hur de kan ligga och prata om precis allt hela nätterna, och de måste vara "tvillingsjälar"? Klart det finns mycket att prata om med någon man precis mött om man lyckas bryta isen, ni känner inte varandra. Det finns, beroende på ålder, decennier av oförtäljda erfarenheter och händelser att berätta om och relatera till varandra i kärlek så som vänskap!
Trots den lovande början puttrar ibland dessa förhållanden ut med skrämmande snabb frekvens, efter ett tag har rutinen börjat smyga sig in, diskussionerna är inte längre lika många eller intressanta. Ni träffas inte lika ofta, pratar inte lika länge. Oftast handlar diskussionerna mestadels om dagens händelser på jobbet eller hemmet och barnen sedan blir TV’n eller datorn mer intressantare. Vad hände? Ni som kunde prata om precis allt?
Var ni inte "tvillingsjälar"?
Sen när kaffedrickandet börjar klinga av, och när antalet intressanta anekdoter och erfarenheter från det förflutna börjar bli få, så börjar den "vi-kan-prata-om-allt"-fasen ta slut. Det är först efter den fasen som ni verkligen kan börja ta reda på om ni verkligen kan "prata om allt", och om ni är lämpade att skapa gemensam historia och framtid som vänner eller älskande. Det verkar finnas en romantisk idé att när, eller om, man träffar sin tvillingsjäl så är allt klart. Oavsett vad man varit i för förhållande eller vad man gjort innan så är det bara att lägga ner det. Att hitta sin tvillingsjäl är själva meningen med livet.
Jag känner faktiskt en kvinna som jag skulle kunna beskriva som min tvillingsjäl. På ytan är vi väldigt olika, men jag har aldrig träffat någon tidigare som var så lik mig inuti, innerst inne. Att prata med henne är som att prata med en bättre del av sig själv. Inte på ett narcissistiskt sätt utan på ett inspirerande sätt. Som jag förstår det tycker hon likadant. Det kännns underbart att möta någon som man kan anförtro sig åt och veta att hon inte dömer mig oavsett vad jag berättar. Och vice versa. Så på den vänskapliga biten tycker jag att jag har hittat en sk "tvillingsjäl" och för det är jag mycket glad. Men så har vi också känt varandra under några år och vet varandras bra och dåliga sidor och kan umgås utan att för den skull döma varandra. Det är inte många som klarar av det - inte i vuxen ålder iaf. Min kärlekstvilling har jag däremot inte hittat ännu - men jag vill tro att han finns därute.
Det enda viktiga måste vara, alltid, att hitta kärleken i en relation, vänskap som förhållande. och acceptera den personens bra och mindre bra sidor. Ibland hittar du den i någon som är skrämmande lik dig. Nästan som en tvilling. Men chansen är lika stor att du hittar den i nån som inte är som dig. Nån som inspirerar dig av just den anledningen. Hur stark kärleken blir beror på vem du är och vem den andre personen är. Inte på hur bra spegelbild han eller hon är.
Å andra sidan kan jag naturligtvis ha helt fel.
Och kom ihåg!
"Viss kärlek är som vinteräpplen, mognar sent och håller länge". /Okänd