Bakgrund till följande historia!
Min dotter som är 11 år har stress mage och får ofta ont i magen och huvudvärk och efter månader med huvudvärkstabletter, migrän maskar och vetekuddar så bestämde jag mig för att helt enklet ta henne till doktorn och försöka ta reda på vad som var fel. Fick träffa en jättebra doktor som efter massa prover och klämningar sa att förmodligen lider min dotter av mag migrän. Detta orsakas av fel kost och stress och är rätt vanlgt bland barn. Hon fick ett par recept på mediciner hon skulle äta i en vecka OCH nånstans där sa hon det JAG skulle glämma bort de närmaste veckorna, nämligen " jo, så kommer ni få en remiss till en dietist!" (mitt ex har tyckt att vår dotter är lite lätt överviktigt och har tjatat om mathållning och EV en dietist - vilket jag motsatte mig för det är aldrig bra för barn att höra eller känna att de behöver gå ner i vikt, kan ju skapa bulimi och anorexi och allt vad det heter - därav min starka reaktion.)
Alla ser ser vi olika ut, vi tänker olika, vi fungerar olika etc. Det som fungerar för en behöver inte fungera för någon annan och i mitt fall fungerar saker ofta inte alls.
beviset på detta kom en vardagsmorgon när jag fick ett samtal från min dotter (som just då var hos sin pappa) att hon hade varit hos en dietist och fått veta vad hon ska äta för att må bra i magen och vem hade tagit henne dit ? Jo exets sambo (vilket i normala fall är en jättegod vän till mig).
SAMTALET
Jag - Vem tog dig var när då sa du? (svarade jag ngt nyvaken och pyrande förbannad - för jag hade ju glömt bort dietisten)
Min dotter - C (exets sambo)
Jag - (arg som ett bi) ok gumman jag ringer dig om ett tag.
Tog upp luren och slog Cs nummer arg som ett bi beredd på en verbal fight! (Utan att tänka på vad jag skulle säga INNAN jag sa det!)
Jag - Hur vågar du ta med min dotter till dietisten utan att fråga mig?
Hon - Men vi fick en remiss och vi visste inte heller...
Jag - Vadå för jävla remiss när kom den
Hon - det vet jag inte men...
Jag - kunde du inte sagt till mig så jag kunde följt med det är ju MIN dotter
Hon - Nähä - är det (sarkastiskt)
Jag - (förbannad) vad i helvete....
Hon - men Jenny, det var ju du som tog henne till doktorn och det var därifrån remissen kom...
Jag - (förvirrad) doktorn ja, men ingen jävla remi....
Jag - Oj!
Hon - Mmm, så varför är du arg och hoppar på mig?
Jag - vet inte, nu blev det konstigt men ja, hon sa ju nåt om en remiss.... så... förlåt...
Efteråt när allt rett ut sig och jag fått veta hur bra råd dietisten kommit med (nu handlar det ju om magen inte vikten) så skämdes jag för min häftiga utskällning och vi skrattade åt varandras samtal och vad vi sagt och lade på som vänner. Men visst var det obehagligt! Jag är en människa som normalt har rätt svårt att bli jättearg så om något så var det skönt att få avreagera sig men tyvärr blev det på fel person (vad OVANLIGT när det gäller mig). Idag har vi följt dietens råd och ändrat kost och motionsvanor och min prinsessa är nästan som ny igen vilket känns skönt för alla - inte minst för henne själv! Jag lärde mig iallafall en värdefull läxa!
Och kom ihåg!
"Människor är som viner; med åren blir de dåliga surare och de goda bättre." /Cicero