Bakgrund till följande historia!

Min dotter som är 11 år har stress mage och får ofta ont i magen och huvudvärk och efter månader med huvudvärkstabletter, migrän maskar och vetekuddar så bestämde jag mig för att helt enklet ta henne till doktorn och försöka ta reda på vad som var fel. Fick träffa en jättebra doktor som efter massa prover och klämningar sa att förmodligen lider min dotter av mag migrän. Detta orsakas av fel kost och stress och är rätt vanlgt bland barn. Hon fick ett par recept på mediciner hon skulle äta i en vecka OCH nånstans där sa hon det JAG skulle glämma bort de närmaste veckorna, nämligen " jo, så kommer ni få en remiss till en dietist!" (mitt ex har tyckt att vår dotter är lite lätt överviktigt och har tjatat om mathållning och EV en dietist - vilket jag motsatte mig för det är aldrig bra för barn att höra eller känna att de behöver gå ner i vikt, kan ju skapa bulimi och anorexi och allt vad det heter - därav min starka reaktion.)

Alla ser ser vi olika ut, vi tänker olika, vi fungerar olika etc. Det som fungerar för en behöver inte fungera för någon annan och i mitt fall fungerar saker ofta inte alls.

beviset på detta kom en vardagsmorgon när jag fick ett samtal från min dotter (som just då var hos sin pappa) att hon hade varit hos en dietist och fått veta vad hon ska äta för att må bra i magen och vem hade tagit henne dit ? Jo exets sambo (vilket i normala fall är en jättegod vän till mig).

SAMTALET

Jag - Vem tog dig var när då sa du? (svarade jag ngt nyvaken och pyrande förbannad - för jag hade ju glömt bort dietisten)

Min dotter - C (exets sambo)

Jag - (arg som ett bi) ok gumman jag ringer dig om ett tag.

Tog upp luren och slog Cs nummer arg som ett bi beredd på en verbal fight! (Utan att tänka på vad jag skulle säga INNAN jag sa det!)

Jag - Hur vågar du ta med min dotter till dietisten utan att fråga mig?

Hon - Men vi fick en remiss och vi visste inte heller...

Jag - Vadå för jävla remiss när kom den

Hon - det vet jag inte men...

Jag - kunde du inte sagt till mig så jag kunde följt med det är ju MIN dotter

Hon - Nähä - är det (sarkastiskt)

Jag - (förbannad) vad i helvete....

Hon - men Jenny, det var ju du som tog henne till doktorn och det var därifrån remissen kom...

Jag - (förvirrad) doktorn ja, men ingen jävla remi....

Jag - Oj!

Hon - Mmm, så varför är du arg och hoppar på mig?

Jag - vet inte, nu blev det konstigt men ja, hon sa ju nåt om en remiss.... så... förlåt...

Efteråt när allt rett ut sig och jag fått veta hur bra råd dietisten kommit med (nu handlar det ju om magen inte vikten) så skämdes jag för min häftiga utskällning och vi skrattade åt varandras samtal och vad vi sagt och lade på som vänner. Men visst var det obehagligt! Jag är en människa som normalt har rätt svårt att bli jättearg så om något så var det skönt att få avreagera sig men tyvärr blev det på fel person (vad OVANLIGT när det gäller mig). Idag har vi följt dietens råd och ändrat kost och motionsvanor och min prinsessa är nästan som ny igen vilket känns skönt för alla - inte minst för henne själv! Jag lärde mig iallafall en värdefull läxa!

Och kom ihåg!

"Människor är som viner; med åren blir de dåliga surare och de goda bättre." /Cicero

Skrev om detta i forumet men fick inte någon respons så jag prövar här igen :(

Är det någon här som har läst nån av Paulo Coelhos böcker?

Vilken är din favorit i så fall? varför tyckte du just om den? Har han inspirerat dig? På vilket sätt i så fall.

Min är "Veronica bestämmer sig för att dö"
Den tar verkligen upp hur livet kan ändras så dramatiskt på så kort tid, den tar upp mycket om att uppskatta livet, om kärleken och även vänskap. En väldigt bra bok, man känner verkligen igen sig i den.

Den har fått mig att uppskatta mer dem jag har och att man inte kan komma undan sina konsekvenser. Man måste ta itu med dem för att kunna gå vidare och växa som människa.

Jag rekommenderar den varmt.

Och kom ihåg!

"En god lärare är bättre än en hylla full med böcker."/okänd

Tydligen har man kristaller i örat som kan komma i obalans och orsaka yrsel vilket hände mig igår (läs söndag) eftermiddag. Tog en promenad på förmiddagen och käkade ordentlig lunch och gick ner med tvätten (som aldrig tar slut - NÅGONSIN) och kom upp igen och satte mej framför datorn ett tag och slötitttade. Så var det dags att hänga upp tvätten och jag reser mig och ramlar ner igen. En gång till och samma sak. Till slut reste jag mig - försiktigt - och med hjälp av väggar och dörrposter tog jag mig fram till hallen, svajjande som en full pingvin, fast besluten att ta mig ner till tvättstugan (dum som man är!). Om ni har varit på Lustiga Huset på Gröna Lund någon gång och försökt ta er fram i det där rummet där golv och väggar är målade så att hjärnan tror att golvet lutar och man måste DRA sig fram hållandes i ett rep trots att man VET att golvet är plant. Då vet ni hur jag kände mig. Efter en stunds svajjande hit och dit satte jag mig ner och svimmade helt enkelt.

När jag kvicknade till fick jag ge upp och ringa det där samtalet jag ville undvika till min kompis (just för att jag visste att hennes dotter samtidigt hade födelsedags kalas) men hon kom illa kvickt, sa att jag såg ut som ett "spöke on crack", hämtade min tvätt, bäddade ner mig och tog min extranyckel ifall att. Pratade sen med sjukvårdsupplysningen som upplyste mig om ett flertal sjukdomar (jag inte ville ha) som kunde orsaka dessa symptom och vart ännu mer nevrotisk.

Fick en tid på vårdcentralen och träffade en trevlig doktor som grundligt undersökte mig samt satte på mig ett enormt cyklop öga med ljus i vardera ände som blinkade och vred mitt huvud åt olika håll och kanter (hallå - linda blair varning!), sen konstaterade han att det var kristallerna i mitt vänstra öra som var i obalans (kändes overkligt att höra på en vårdecentral - på ett indiskt holistiskt center vore det kanske trovärt men..) och att det inte gick att göra ngt åt detta mer än några konstiga övningar där man ska slänga sig ner på sängen och vrida på huvudet till höger och till vänster 6 ggr om dagen - men yrseln kan komma tillbaka när som helst (betryggande att veta!).

Så nu sitter jag här framför datorn och undrar vad som egentligen hände och hoppas naturligtvis att det inte händer igen. Men om det gör det vet jag iaf vad det är och vad jag ska göra. Är framförallt tacksam att jag har vänner som ställer upp för mig även när dem själva inte har tid egentligen och att jag också bad om hjälp (för det är svårt att göra ibland). Så tack - du vet vem du är.

Och kom ihåg!

"Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present i ett paket men utan att ge bort det" /William Arthur Ward

Har jag fått av två olika personer idag.

Så glad man blir av några små ord. Vare sig de är sagda ansikte mot ansikte eller som i ett av fallen - skickade via sms. De värmde i alla fall lite extra denna mulna lördag. Tack.

Fast en sak har jag märkt och det är att jag har lite svårt att ta emot komplimanger. Måste öva mig där helt klart. Vet inte varför det är så egentligen, men ofta försöker jag hitta någon ursäkt till komplimangen, säga emot. Inte bra och lite knäppt. Det känns mer obekvämt än trevligt att få komplimangen, varför är det så? Man ska tacka och ta till sig, så enkelt är det. En av orsakerna kan vara att jag i hela mitt liv (innan jag fick mina diagnoser) bara fick höra negativa saker som att jag var lat, ohövlig, klumpig, bortskämd, kräsen (och alla andra saker som är typiska för just mina diagnoser).

Det finns en del människor som verkligen kan konsten att ge komplimanger. Sådär så att man minns dem hela livet. För det vet vi ju att hårda ord sätter sig hårdare i själen än vad vänliga ord gör. Därför är det en konst att ge en komplimang på ett sådant sätt att människan man ger den till minns det. Gärna för livet. Det finns människor som gödslar med komplimanger. Det är lite klurigt. Man förstår att deras baktanke är att stärka en, göra en glad, men blir det för mycket av det goda så kan det ibland få effekten att man inte tar till sig det. Det blir tomma ord. Men så finns det de riktiga komplimanghjältarna, de som verkligen kan ge en komplimang så den sätter sig. Eller är det kanske bara tillfället, situationen, sammanhanget som gör att komplimangen sätter sig?

Så ge nån du tycker förtjänar det en komplimang idag!

Och kom ihåg!