Fick höra att en god väns mormor gick bort igår och för bara några månader sen gick en äldre släktings dotter endast 44 år gammal bort hastigt. Livet är kort och bara till låns. I min familj har vi drabbats hårt och mist både mor och far föräldrar, vår mamma och vår pappa samt en morbror. Vi vet hur sorg känns och att det går att leva med den - men den är är ett slag i magen varje gång och har i mitt liv orsakat ångest över att jag själv ska mista mitt barn eller mina två systrar som står mig nära. Tanken finns alltid där när någon nämner en resa långt bort eller bara en bilfärd till närmaste stad och jag med mina diagnoser ringer lätt min dotters pappa c:a 70 ggr medans dem är på väg någonstans. Det är viktigt för mig att veta att de har kommit fram, först då kan jag släppa tanken och slappna av igen. Men han tycker bara jag är jobbig (och jag förstår honom).

I början när mina närståendes dödsdatum vankades såg jag bara svart och hade ångest men nu i efterhand har jag tagit efter min syster Carinas filosofi att det är deras "himmelfärds dagar" - dagen då dem gick bort till en högre makt än oss mänskliga varelser. Tycker det känns finare och ljusare att tänka på det sättet och man kan tända ett ljus och sända ut tankar till dem. Men sorg är svårt. Min kompis mormor gjorde igår sin himmelsfärd omringad av barn och älskande och det är i sin egen bemärkelse en fantatstisk sak - jag vet ju själv inom vården hur många som dör ensamma utan någon som sörjer. Det är så livet ska avslutas - i en fantastisk himmelsfärd.

Och kom ihåg

"Om man djupt känt en enda smärta, så förstår man alla andra lidanden" /Fredrika Bremer

Jag har nyligen fått en massa apparater i mitt hem så som dator, bredband, tv-box och microvågsugn. Allt detta är "nytt" för mig som levt utan dator sen -02, bredband via bibliokteket (som nu undrar varför jag inte längre kommer regelbundet dit och lånar deras datorer) analog teve med kableutbud och kastrull poppade popcorn. Det har funkat bra, hittills. När posten kom och elräkningen med den tänkte jag inte mkt på det förrän jag öppnade den och såg beloppet, 1027kr. Som vanligt under tvåhund.... va!! ETTUSENTJUOGOSJU KRONOR!!! (lägg in knivhuggs ljuden från psycho här) !!!

Jag tappade andan! Sen tänkte jag på de senaste månaderna och insåg att f.r.o.m nu får vi släcka alla elektriska apparater, leva på sånt man kan tillaga på ett gasolkök (makaroner?), samt möjligen ge min gode man (som är en fantastisk kvinna som tar hand om min ekonomi) en hjärtattack! Vad göra?! Sanningen blir din räddning - tänkte jag. Sprang över till gode mannen (kvinnan) med räkningen och lämnade ett meddelande (hon var ej hemma men bor nära - det är ju en BY jag bor i). Tog sen itu med måndagens sysslor - matinköp - och hörde hur det plingar till på mobilen (ett sms) och jag läser följande från en helt för mig okänd skickare : "JAG ÄR KÅT I DIG".

Hmmm.

Ska precis svara människan och rätta till språkvalet (för är man petig så är man) men då ringer mobilen. Min dotter (snart 12) har ont i magen och är blek och blir hemskickad av gympaläraren. OK - gå hem älskling, jag kommer snart säger jag ( kånkandes på 3 tunga matkassar medans jag försöker fundera ut vem som skickade smset samt hur min gode man ska ta den STORA räkningen som nu kommer att göra oss el lösa länge). Har c:a 500m hem och på den tiden hinner min dotter ringa 4 ggr bara för att säga att nu är jag vid skolan - nu hämtar jag min väska - nu är jag vid hissen - nu är jag hemma. Varje gång svettas jag och måste stanna och ta samtalet och sen förklara att jag snart är hemma. När jag väl närmar mig porten hör jag nån som skriker mitt namn och vem är det om inte min gode man (läs kvinna IGEN). Hon frågar hur jag mår och jag berättar om elräkningen och hon säger lungt att: " det är ingen fara, jag pratar med dem så delar de upp den, de gör en sån här mätning varje år och har man otur kan man få betala tillbaks om man betalt för lite" (arrrghh). Jag med blossande kinder säger "okej" och låtsas se ut som om jag inte oroat mig ett dugg (yeah right). Faran över för denna gång.

Väl hemma slappnar jag av och går och hyr några filmer till min dotter och köper blåbärsoppa och glass till henne och bestämmer mig för att svara på det vansinniga, felstavade smset jag fick tidigare. Skriver" LÄR DIG STAVA FÖR FAN, DET HETER PÅ OCH INTE I" Dagen är räddad. Så och min stolthet ;) Nu är ordningen återställd, jag och min prinsessa har tittat på "Härmed Förklarar Jag Er För Chuck & Larry" och har skrattat oss halvt fördärvade och allt medans mörkret sänker sig över Mjölby. Känner att min ADD personlighet har fått sig en törn (vi är ju impulsiva!) och väntar spänt på svar från OKÄND och hoppas han hittar en ordbok.

Och kom ihåg!

"Du kan skoja med apan, men akta dig för att leka med hans svans" /Haiti

Jag är en sakletare.

Jag letar ständigt efter loppis och containerfynd och blandar gära nytt och begagnat. Hittade t.e.x idag en fin rund vit matta (som visserligen var lite skabbig) men som passade perfekt under köksbordet och efter lite rengöring så såg den helt okej ut. Jag har en teori om att det man vill ha kommer till en förr eller senare när det är dax så varför slänga ut dyra pengar när man bara behöver lite tålamod och tid. Och tid det har jag mycket av. När jag ska köpa något nytt brukar jag räkna ut hur mycket jag måste spara och hur länge och kommer oftast fram till att der inte är värt det. Det dyker säkert snart upp någon begagnad grej som passar lika bra.

Men tro nu inte att jag är en samlare som har hemmet fyllt med grejjer överallt som inte har någon plats utan tvärtom, jag gillar space, ordning och reda. Minimalism är min grej. Avskyr stora bokhyllor som fylls med prydnadsfigurer som dammar igen eller för den delen vitrinskåp med glas & porslin man aldrig använder, sånt går bort i mitt hem. Varenda sak jag har fyller en funktion och när den inte gör det längre så tar jag bort den och ersätter den med något annat. Ombyte förnöjer. Det sägs att man kan säga mycket om en människa genom att titta på hans/hennes hem och jag tror det är sant. Vad mitt hem säger om mig vet jag inte riktigt, det får andra svara på men jag kan bara hoppas att den visar att jag är en människa som söker trygghet i ett kärleksfullt och rofyllt hem åt mig och min dotter. Imorgon kommer min KP (kontaktperson) med en låda full av glas och porslin som jag får får välja och vraka ur. Åh vad jag älskar att göra fynd!

Och kom ihåg!

Hittade en massa gamla brev och dagböcker häromdan och kom genast att tänka på när jag i somras satt i min systers lilla röda stuga och tittade på foton och brev och vykort från "förr i tiden". Vi skrattade så vi kiknade när vi läste brev som skickats från kollon och mormors lantställe. Jag kan faktiskt sakna "riktiga" handskrivna brev! Både att få och att skriva. Det är ändå en viss känsla med ett handskrivet brev i handen tycker jag. När jag var tonåring hade jag massor av brevvänner över hela världen. Jag minns också känslan av att så fort man fått ett brev skrev man svar så man visste att man snart skulle få ett nytt. Aldrig i hela mitt liv har jag väntat på post så som jag gjorde då. Gamla brev är som att sätta sig i en tidsmaskin och bli transporterad tillbaka i tiden. Jag hittade speciellt en gammal dagbok från tonåren och det var rolig och nostalgisk läsning. Allt från gamla pojkvänner till framtidsutsiker till mina känslor när min pappa gick bort och även om allt inte var rosa moln så kändes det ändå som att hitta en skatt. Det är lätt at förlora sig i tider som varit men även ha "facit" och se hur det blev.

Internet och e-post är guld värt! Särskilt som man bor långt från sina nära och kära, men jag kan som sagt sakna det där med riktiga brev. Fast tyvärr är jag dålig på att skriva sådana själv. Men om det är något extra "viktigt" jag vill säga så skickar jag hellre riktigta brev. Men visst, jag prisar internet varje dag och är glad för mailen, tack för den uppfinningen! Men ibland finns det inget bättre, och mer rätt, än ett handskrivet brev. Min syster är extremt duktig på att skicka vykort och brev vilket är en förmåga jag avundas henne. Inte printar man ut mail man får mer än någon enstaka gång? Kan kännas som orden försvinner på internet, nästan som om dem inte funnits eller har någon betydelse.

Så nu har nu bestämt att jag ska inhandla extremt vacker brevpapper och börja skriva lite brev igen. Inte som ersättning för mailen , för GUD nej, den kan jag inte vara utan. Utan mer på ett bonussätt till de nära och kära som jag vill ska känna sig just så speciella som dom är.

Och kom ihåg!

"Datorer gör det enklare att göra en massa saker, men de flesta saker de förenklar behövs inte göras alls" / Andy Rooney