Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2020)
>>


Årskrönika 2022




För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord




Årskrönika 2021




För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord




Årskrönika 2021




För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord




Årskrönika 2020




För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord




Årskrönika 2019.




För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord




Årskrönika 2011



Det har alltså gått ett helt år nu igen. Frank Sinatra sjunger Have yourself a merry little christmas och magen suckar belåtet efter årets riktigt goda nyårsmiddag, traditionsenlig potatisgratäng och till det fläskfilé med vitlöksost och äppelcider medan jag sätter mig tillrätta för att påbörja 2011 års tillbakablickande. Årskrönikan. Det finns ingen anledning att dra ut på det, utan jag går rakt på sak och tar allt i ungefärlig turordning precis som alltid.

Jag inledde året med att flyttpacka. Jag plöjde också ungefär en ungdomsbok om dagen, inte minst sedan flytten hastigt och lustigt blev uppskjuten några dagar tack vare snöstormen som drog in över landet. Jag upptäckte Cannie Möller och ville läsa så mycket jag bara kunde och hann innan jag blev förlorad åt kurslitteraturen, vilket jag gissade att jag skulle bli sedan. Jag skottade snö också, Sessan var nära på att bli påkörd och för ett ögonblick upplevde jag hur hela världen slutade snurra. Jag bakade muffins med hjälp av muffinnsplåten jag hade önskat och fått i julklapp och stormen drog småningom vidare. Den elfte januari kunde därmed flyttlasset gå söderut!

Anna hade fått i uppdrag att hämta ut mina nycklar från huvudkontoret eftersom vi egentligen skulle kommit en dag från början, och mötte upp oss alldeles feberrosig och dan. Rummet visade sig vara fuskstädat, precis som jag befarat. Men det löste sig ganska smidigt ändå och på kvällen när mamma och våran flytthjälp hade gett sig av kom Emma och gjorde mig lite sällskap i den stora läskiga staden.

I väntan på uppropet i skolan bekantade jag mig lite smått med staden, lärde mig hitta till affären, köpte busskort och upptäckte Haga. Sedan kom beskedet jag lite smått befarat. Beskedet med stort C.

Skolstarten kom och gick. Jag gjorde min första bekantskap i toalettkön. Vi hamnade inte i samma klass, men vi sågs på storföreläsningarna och var vilse tillsammans de där allra första dagarna vilket gjorde att de inte kändes så läskiga. Det var stressigt med all kurslitteratur som skulle läsas och kändes som en omöjlighet att klara hemtentorna när de började avlösa varandra, allt var stort och läskigt men blev ändå allt mer bekant och tryggt med tiden. Jag upptäckte nya kaféer när tiden medgav och erövrade nya bitar av staden tills jag plötsligt upptäckte att jag inte behövde ha blicken ständigt klistrad vid skylten som skrek ut hållplatserna på bussarna och spårvagnarna längre. Jag började hitta ändå!

Det finns inte så mycket mer att säga om vårterminen, som passerade i ett rasande tempo. Praktik, seminarier, föreläsningar, tentor och skrivuppgifter avlöste varandra. Varje VFU-period resulterade i vansinnigt jobbiga förkylningar som hängde som mörka skuggor över mig. Att ta igen missade dagar i efterhand var mer eller mindre omöjligt med mitt fullspäckade schema, så jag kämpade mig igenom det så gott jag kunde ändå.

Jag fick tillfälle att åka hem i början av februari och sedan bokade jag biljetter hem i samband med mammas födelsedag innan jag upptäckte att vi hade en stor lucka i schemat över påsk vilket tillät ännu en hemresa då! Jag drömde mycket under våren om att få åka hem och påta i trädgården över sommaren. Till och med gräsklippningen lockade.

I maj registrerade jag mig på twitter, skeptisk till tusen. Att skriva något meningsfullt med hundrafyrtio tecken var det verkligen möjligt?

Efter den terminsavslutande konferensen spenderade några av oss i klassen resten av dagen tillsammans, först lunchade vi i Haga och sedan gick vi vidare till Slottsskogen där vi stannade tills solen gick ner och kylan blev för kylig innan några av oss gick vidare till Linné och åt.

Jag sökte sommarkurser efter sista ansökningsdatum och blev därför inte antagen till någon, så när terminen var slut packade jag väskorna och styrde kosan mot Dalarna och tre månaders total ledighet. Men också en sommar med urusel ekonomi, vilket i det stora hela inte gjorde så mycket även om jag önskade att jag kunnat göra någon liten utsvävning istället för att bara vara hemma. Jag återupptog min tradition från sommaren 2010 och lyssnade på sommarpratarna varje dag under flera veckors tid. Jag såg dubbelavsnitt av Dr Quinn om kvällarna, lyssnade på P3 när jag klippte gräset och följde en eller två golftävlingar på helgerna. Och jag tog mig igenom 21 böcker under sommarmånaderna, bland annat plöjde jag igenom hela Anne på Grönkullaserien och upptäckte Helena Henschen.

Men mest minnesvärd var den där dagen mindre än en vecka efter min hemkomst, då jag följde med mamma till Uppsala. Hon hade sin sista behandlingsdag och jag fick möjligheten att träffa min själssyster Vit för första gången på nästan tre år!

Den 22 juli följde jag med förskräckelse händelseutvecklingen i Norge via twitter. Jag var inte längre skeptisk. När nyheterna senare började sända hade jag redan hört allt de hade att säga, och mer därtill. Och sedan dess är twitter min primära nyhetskälla.

Jag åkte tillbaka till Göteborg nästan två veckor innan skolstarten, 18 augusti rullade tåget in som det mest försenade av alla de tåg jag suttit på genom åren. Planen var att försöka umgås med vännerna innan skolan drog igång. Men vädret var uruselt och min ork försvann, så jag isolerade mig i studentrummet istället. Här någonstans återupptog jag dock kontakten med en viss Cathastrooph efter många år där jag bara haft henne långt ute i marginalen av min existens. I samma veva återuppstod också mitt msn-konto som under ungefär lika många år legat i dvala. Och jag spelade wordfeud och alfapet medan augusti sakteliga närmade sig sitt slut.

1 september var det upprop på LSK110, mitt inriktningsår i svenska! Klassen var ny och jag var nervös, men blev lite lugnad av vetskapen att åtminstone några bekanta ansikten skulle finnas där från AUO-klassen. Till skillnad från B4 var LSK-klassen ganska splittrad långt in på terminen, men med tiden blev jag bättre bekant med flera stycken även där.

De första två månaderna på höstterminen hade jag inte en endaste ledig dag från plugget. Högen med kurslitteratur var enorm, och det kändes mig än en gång övermäktigt. Jag tvivlade på om jag verkligen skulle fortsätta på lärarprogrammet. Men samtidigt var det ju så roligt! Kursen Barnlitteratur och barnkultur bestod mest av barn- och ungdomsböcker och när jag lyckats friskna till från en treveckors VFU-förkylning började livet kännas lite lättare igen.

Veckan innan min födelsedag åkte jag för första och sista gången under hela hösten hem för att fira min födelsedag men en hemtenta tog den mesta tiden i anspråk och när jag var tillbaka i Göteborg igen kändes det som att jag aldrig varit därifrån.

Sedan tog grammatikkursen vid. Ordklasserna och satslösningen kändes som en neverending dimma som aldrig skulle gå att få ordning på, och all schemafri tid jag kunde spenderat på studier ägnade jag åt allt annat. Men det var å andra sidan en nödvändighet efter den tuffa hösten. I början av december gjordes tentan och snart var jag ute på årets sista VFU, där alla bitar plötsligt föll på plats och jag trivdes som aldrig förr i min krävande men fina andraklass. Fredagsnatten när jag loggade in på studentportalen och upptäckte att tentorna var rättade kom, och plötsligt hade jag fått mitt andra VG för terminen.

21 december stängde jag dörren till studentrummet bakom mig för sista gången 2011 och åkte hem till den oklädda granen och de skeptiska pälsbollarna. Under årets sista dagar uteblev julstämningen helt och hållet ännu en gång, men i slutändan blev julen inte så tokig ändå.

Jag blev rödhårig igen den 22 december och i mellandagarna gjorde luggen comeback i mitt liv. Plugget har åsidosatts lite för mycket under årets sista dagar vilket kommer göra sig surt påmint i januari.

I paradiset har en altan uppstått under året, likaså har en kamin flyttat in i källaren. Viktkurvan 2011 fortsatte i helt fel riktning, men med ett nytt år alldeles om hörnet hoppas jag kunna vända den åt rätt håll igen. Jag hoppas också att 2012 innefattar fler möten med människor jag velat men inte lyckats träffa ännu och mer tid med de vänner jag allaredan har. Jag skulle gärna hitta ett lite större boende med lägre hyra. Och få mer tid till nöjesläsning även om kurslitteraturen väl även fortsättningsvis måste sättas i främsta rummet.

Under 2011 blev jag högskolestudent på riktigt, i detta nu meddelar Ladok att jag har 52,5 hp registrerade. Ett år är avklarat, två återstår till examen. Jag går in i det nya året, 2012, med en otålig längtan efter att dessa år ska gå fort. Samtidigt är jag lite rädd över tidens framfart, och misstänker att jag knappt kommer hinna blinka innan jag sitter och skriver på nästa årskrönika...

31 December 2011  | Länk | Krönikor | 0 kommentar
Årskrönika 2010




Min förra krönika avslutades med föraningen att jag, liksom då, skulle sitta här denna dag och undra var all tid tagit vägen. Och mycket riktigt blev det så. För varje gång jag sitter såhär och ska blicka tillbaka på det gångna året känns det som att det gått fortare än det föregående. Är det ett ålderstecken? Är det så att världen snurrar fortare? Eller vad beror det på?
Jag ska inte nysta in mig för djupt i de funderingarna nu, nej nu ska jag försöka minnas mitt år. I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av årets första halva, men jag får bläddra lite bland mina dagboksanteckningar...

Januari var en iskall månad, men inte fullt så kall som den här vintern har varit som det verkar. Däremot var det betydligt mer snö här förra vintern än det kommit under denna. Jag inledde året med att läsa väldigt mycket, när jag inte skottade snö. Sedan var det många timmars seriemaraton och trötthet. Mitt år började tungt, jag fick beskedet att jag inte skulle vänta mig någon förlängning av aktivitetsersättningen och oron och tvivlen inför framtiden var många och stora. Jag kämpade på med franskan så gott jag kunde, men mest försökte jag bara att hålla mig flytande.

I februari var det vinter-OS och jag följde curlingen till sent om natten, och en del skidåkning förstås. Särskilt den alpina, men jag fann förvånande stort nöje även i stafetter och jaktstarter och allt vad det nu heter – också. Månne hade de svenska framgångarna stor ”skuld” till det. Men det roligaste var nog att följa Vinterstudions ”Uppvärmningen”. Jag började spela bejeweled, som jag inte spelat på flera, flera år. Men intensivt är kort, snart glömde jag bort det igen.
Min grannes, tillika mammas forna arbetskamrats, barnbarn dog och jag grubblade över orättvisan och hatade den där sjukdomen som nu tagit två människor i min mer eller mindre nära omgivning ifrån livet.
Jag fick ett litet paket med Ballerina kladdkakor i postlådan med desto större symboliskt värde och det gjorde mig väldigt glad.

Jag såg slutet på en fin dokumentär om Ola Salo och när februari övergick i mars såg jag den igen, i sin helhet och samma dag fick jag vetskap om min själasysters återvunna frihet ett par månader tidigare. Jag sörjde att jag inte funnits mer för henne, men gladdes samtidigt väldeliga för att hon äntligen var fri.
Det definitiva avslaget från FK kom. Jag överklagade även om det kändes meningslöst.
Pappa ringer och berättar att min faster blivit överfallen i sitt hem av sina barns far tillika sin före detta sambo, med en bruten arm som resultat. Bruten på två ställen... Jag undrade var världen är på väg.

Funderingarna på framtiden snurrade, ska jag ge upp eller kämpa vidare? Vad ska jag göra? Läsa in slutbetyget? Skulle jag klara det på så kort tid? Det var inte så många veckor kvar på terminen. Jag kontaktade syo-konsulenten för att börja nysta lite i eventuella alternativ. Tankarna tog en allt fastare form i väntan på mitt möte med syon, men jag visste ändå inte vilket ben jag skulle stå på och jag funderade på alla risker och konsekvenser som skulle kunna följa. Ändå sade jag upp lägenheten den femtonde mars och kände en viss ovilja mot att behöva flytta hem igen. Egentligen hade jag inte något val ändå, jag skulle inte haft råd att bo kvar... Dagen därpå inleds flyttpackningen och mötet med syon leder till beslutet att jag, vid sidan om den lärarledda franskan, ska göra prövningar i engelska och psykologi vilket innebär studier på egen hand följda av större prov. Och jag har ungefär tio veckor på mig.

Mitt i flyttpackning och studier gör jag min högskoleansökan den 21 mars. Tiden från beslut till handling har varit kort.

26 mars är det dags för veterinärbesök med min lilla Sessa. Det tar en lång stund efter hemkomst innan hon börjar vakna till och de kommande timmarna då hon vinglar omkring skär i mitt mattehjärta och det tar några dagar innan oron över att något är fel lägger sig helt.

Den 8 april gör jag en liten ändring i högskoleansökan innan jag lämnar den åt sitt öde och så startar jag min nya blogg, i övrigt går den mesta tiden till studier och flyttförberedelser och definitiv flytt denna månad
I maj kommer avslaget på min överklagan från FK, som väntat. Jag kan överklaga igen till högsta instans, men jag orkar inte och det känns ändå inte som att det skulle lett någonstans. Jag försöker fokusera på min plan istället. Och den mesta tiden går åt till studierna, jag gör mina prövningar och får mitt betyg i franskan. Månaden avslutas med viss nedslagenhet över Sveriges misslyckande i ESC, jag som rent av hade känt lite segervittring tidigare. Snopet! Och verkligen skamligt! Inte känns det direkt bättre när det uppdagas hur läraren låtit mig göra prövning för fel psykologikurs heller. Jag tänker att jag ska försöka fixa det, men bestämmer mig för att låta bli. Jag får ett betyg, vilket är huvudsaken.

Juni. Flyttstädning flyttstädning flyttstädning. Min lillasyster tog studenten den 9 juni, jag åker ner till Stockholm över dagen. Mitt i mottagningsförberedelserna ringer den ansvariga läraren för min engelskprövning och meddelar mitt betyg. Alla betyg är därmed satta, jag har mitt slutbetyg. Slutbetyget jag mer eller mindre gett upp hoppet om att någonsin få. Men nu har jag det, och när jag hämtat det från skolans expedition känns det bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag är behörig högskolesökande!

Den sjuttonde slutbesiktigades lägenhet och jag lämnade över nycklarna till nästa hyresgäst. Det var mest med lättnat jag gick därifrån, men också ett visst vemod. Min fina lägenhet är inte min längre...
Två dagar senare följde jag kronprinsessans och Daniel Westlings bröllop ungefär från början till slut.

I juli kom första antagningsbeskedet till högskolan. Jag är antagen till programmet, men inte till inriktningen som är mitt förstahandsval. Jag tackar ja och hoppas på förstahandsvalet i andra antagningen istället. Mitt bostadssökande intensifieras. Tvivlen smyger sig sakta på.

Sommaren består av gräsklippning, läsning och en hel del golf. Richard S. Johnsons vinst i Stockholm masters är oförglömlig. För första gången följer jag sommarpratarna på P1, åtminstone några av dem.

I augusti kommer det andra antagningsbeskedet, jag är antagen till mitt förstahandsval.
I augusti är det också (äntligen, vi bokade biljetterna samma dag som de släpptes i början av december 2009!) vin och sockerdricka och Winnerbäck på Långholmen med Mija och Daniel. Det regnar hela dagen men just som vi ska börja ta oss dit lättar molntäcket en aning (fast jag vet inte om man kan säga att det sprack upp så som Mija så övertygat sade att det skulle) och det är uppehåll under nästan hela konserten. Sedan kommer det verkliga regnet. Och åskan blandas med fyrverkerierna och vi är helt dränkta när vi springer mot tunnelbanan efter sista extranumret, min regnponcho gjorde inget vidare jobb alls kan man säga.
Dagen därpå äts det ”traditionsenligt” glass på B&J i gamla stan innan jag åker hemåt igen.

Helgen därpå åker jag ner till Göteborg för att kika på potentiella bostäder och får umgås med Emma. Det resulterar inte i något boende, men efter intensivt mejlande på annonser får jag napp på ett källarrum i sista minuten. Jag gråter och kaosar, osäker på om jag kommer klara det ännu. Jag bestämmer mig för att prova i alla fall. Jag packar och gråter mer när allt inte får plats i bilen. Efter en massa omstuvande går ändå det mesta in och tidigt nästa morgon åker vi.

Jag spenderar några dagar med att umgås med mina fina Göteborgsvänner, jag träffar både Anna och Linnéa och Elisabeth för första gången. På två dagar hinner jag besöka två olika IKEA och ett antal olika fik och butiker...
Den första september är det registrering i Vasakyrkan med sjuhundra andra blivande lärarstudenter.
Första intrycket av mitt källarrum var ganska bra, men snart börjar det kännas så fel att bo där. Jag slåss med mycket rädslor och osäkerhet, och min trettonde dag i stan flyttar jag hem igen. Det känns som ett misslyckande, men ganska snart bestämmer jag mig för att jag vill göra ett nytt försök. Jag anmäler mig till högskoleprovet och gör en ny högskoleansökan.

Åter bor jag så hemma hos mamma. Vi går varandra på nerverna, det är jobbigt jobbigt. Det var ju inte meningen att det skulle bli längre än över sommaren. Jag gör högskoleprovet i oktober. Jag kommer i kontakt med min blivande coach på UC och tankar som jag haft till och från väcks igen. Jag ska få hjälp att ordna praktik, men det blir inte inom det tänkte området och det drar ut på tiden. Jag gör ett kort gästspel där det inte känns bra, men sedan hamnar jag rätt.
Jag pausar alla diagnostankar och går på bio, Harry Potter och dödsrelikerna del 1 blir får den äran.

I december praktiserar jag på bydagiset och tvivlen minskar drastiskt, jag känner att jag valt rätt väg. Andra veckan på praktiken kommer det första antagningsbeskedet för vårterminen och jag är åter igen antagen – till mitt förstahandsval, som jag ändrat sedan förra ansökningen. Lärarprogrammet, Svenska för tidigare åldrar. Sedan går det bara dagar innan jag får beskedet att jag fått ett studentrum jag sökt. Det känns som att det kanske är meningen att jag ska göra det här igen, även om tvivlen finns där.

Veckan innan jul blir jag sjuk, inte sådär galet förkyld som jag brukar bli, men febern gör mig så trött att jag ligger nerbäddad hemma istället för att göra mina sista praktikdagar. Julen blir lugn, och ruskigt kall. Det är -34,8 grader på förmiddagen på julafton och temperaturen sjunker inte nämnvärt på hela dagen. För första gången på evigheter hinner vi äta innan Kalle Anka börjar.
Under mellandagarna läser jag en hel del, men jag lyckas ändå inte slå förra årets läsrekord på 42 utlästa böcker utan får nöja mig med 39 utlästa och tre påbörjade (varav en är kurslitteratur, en annan är en fackbok och den tredje är en ungdomsbok).
Jag har läst en del bra böcker, men det har varit ont om sådana där riktigt bra sidvändare. Jag hoppas på bättre lycka under kommande år även om mängden skönlitteratur förmodligen kommer att minska ganska mycket till förmån för kurslitteratur .

Året har varit ganska torftig på ny musik, jag har hållit mig till LW, Kent och Håkan mest. Men min sommar representeras av Rasmus Seebachs danska stämma i Natteravn, och Oskar Linnros Från och med du och Ack Sundbyberg som ofta hördes i mina hörlurar då jag stod i vedboden och målade trädgårdsmöbler eller när jag klippte gräset med P3 inställt på radion...

Filmmässigt har det inte varit mycket bättre, jag håller mig till mina gamla serieboxar, i mellandagarna har jag hunnit avverka några nyare filmer åtminstone, i form av Änglar och demoner, Alice i Underlandet och Twilight och New moon bland annat. Det senare förvånade mig, för jag hade tänkt fortsätta vara anti bara för att alla andra älskar Stephanie Meyers böcker. Men jag måste erkänna att de var bra och att jag planerar att läsa böckerna någon gång...

Jag kan tycka att det inte hänt så mycket under det gångna året, men egentligen är det nog inte så. Jag har ju faktiskt lyckats få ihop ett komplett gymnasiebetyg och sökt och kommit in på universitetet två gånger. Att det inte gick vägen första gången väljer jag att försöka att inte se som ett misslyckande. Det underlättar en aning när jag nu packar väskorna och gör ett nytt försök. Med praktiken i bagaget känner jag mig också mycket mer säker på att jag vill jobba som lärare.

Under 2010 har också den där känslan jag längtat efter och saknat förut äntligen börjat vakna, nämligen den att jag vill något mer och att jag vill försöka uppnå mina drömmar och ambitioner på riktigt. Jag har återupptagit franskan och jag hoppas att jag kommer få möjlighet att fortsätta med de studierna på ett eller annat vis i framtiden.

Jag har skrivit mindre i år än jag gjort något år sedan jag började skriva på nätet. Det har känts som att det saknats något. Under det kommande året hoppas jag att orden vill återvända, att jag kommer ha något att skriva om.

Jag ser fram emot att återvända till min stad, Göteborg. Att få träffa mina fina vänner mer. Och möjligen utöka min bekantskapskrets en aning, men inte med ytliga bekantskaper då utan riktiga vänner. Det känns inte intressant att slösa bort tiden på halvdana saker eller relationer när det kan finnas något mycket bättre.
I år är året då jag blivit påmind om att tiden går, och att den dessutom går på tok för fort. Jag vill ta vara på den så gott jag kan, när jag misslyckats med det i så många år nu.

När jag skriver nästa gång, hoppas jag att jag kan skriva att jag klarat av två terminer på lärarprogrammet, att jag fortsatt min livsvandring åt rätt håll och utvecklats, umgåtts, varit mer glad och stabil. Att jag fått klarhet i om jag är feldiagnostiserad eller ej, och att jag skrivit fler brev.
Jag ger som vanligt inga direkta nyårslöften utan håller mig till mitt ständigt pågående Projekt: Livet istället.

31 December 2010  | Länk | Krönikor | 2 kommentarer
Årskrönika 2009.



Denna nyårsafton känns orden få, så den krönika jag tänkt att författa blir en ordentlig utmaning. Men är det inte egentligen ganska bra att den känns som en utmaning, tänker jag. För är det inte också så att livet i sin helhet är utmaningar och äventyr och sagor som blir verklighet? Även om jag personligen kan önska att saker föll på plats av sig själv lite mer än vad de gör också, emellanåt... istället för att man alltid ska måsta jaga framgången.

Tvåtusennio är ett år som försvunnit ifrån mig alldeles för fort, känner jag.
I mitt tycke var det ju alldeles nyss januari och vinter. Det var februari och snöslaskiga promenader längs Göteborgs stora gator. Men nu sitter jag här, och ett helt år har nästan gått sedan dess!

Julen 2008 inleddes med ett sagoligt vinterväder då solen strålade från en klarblå himmel, och det varade långt in i januari månad. Jag minns ännu hur overkligt det kändes att vakna dag efter dag och se solen där utanför fönstret.
I januari spelade annars siffror en stor roll. Siffror med löfte om möjligheter.

Jag träffade också min psykolog, som jag gått till regelbundet under närmare två och ett halvt års tid, för sista gången eftersom hon skulle byta jobb. Det var läskigt, men också rätt. Jag kände att det var dags att försöka flyga på egen hand, och kände därtill att det inte fanns så många fler ord att yttra.

I februari färdades jag med fröken J till sällskap genom stora delar av Sverige med buss. Vårat mål var staden Göteborg, där jag infriade mitt enda riktiga nyårslöfte - att bo på hotell och äta hotellfrukost. Vi tog många steg längs gator och butiksgångar och jag stämde möte med en av mina nyaste forum-vänner; Emma. Det strövades längs fler butiksgångar och fikades på franskt kafé, sedan hann vi också se en delfinal i årets melodifestival.
En av kvällarna fick jag också träffa Snuss igen, för första gången på tre och ett halvt år. Det blev kort men intensivt, hon släpade oss genom Göteborgs uteställen. Jag smakade en Isbjörn och den var just så god som jag hade hoppats. Därtill fann jag också; min stad i världen.

Dagar efter min hemkomst anlände min första egenköpta drömsoffa; den med schäslongdel att ligga nedkrupen i med filt och läsvärdheter eller fjärrkontroll i näven. Naturligtvis ångrade jag färgvalet redan då, men känslan i att äntligen ha fått sin drömsoffa istället för att åbäkas med gammalt stickigt arvegods överväger alltjämt.

I mars, april och maj hände inget särskilt rum.
I juni åkte jag till Stockholm över en dag och träffade min lillasyster på dagen fem år efter vårat förra möte. Med sig hade hon min söta lilla systerdotter, som jag träffade för första gången.
Efter någon timmes strosande i staden drog vi oss mot gamla stan där nästa första möte skulle äga rum, med Mija!
Vi åt glass i skydd av Ben & Jerrys markiser i tilltagande regn och jag förundrades över att människor kan vara precis så som man föreställt sig dem även om man aldrig träffats i verkliga livet tidigare.
Tiden sprang ifrån oss och efter att vi delat paraply till centralen mötte jag upp Elisabeth. En sprillans ny bekantskap var hon, även om jag följt hennes nätdagbok i det dolda ganska länge dessförinnan.

I juni inleddes även årets stora projekt. Det skulle grävas upp och flyttas buskar som suttit runt mormorshuset då det stod grundisolering på sommarplaneringen. Naturligtvis skulle de där bjässarna till syrenbuskar (-träd) flyttas under sommarens varmaste dagar. Men det blev gjort tillslut!
När det var återfyllt runt husgrunden tog det stora arbetet med att återställa allt vid. Efter ett tag kände jag mig mer eller mindre sammanväxt med spaden och allt som snurrade i huvudet hade med stora stenar och grästuvor att göra.

Augusti. Jag hade lika gärna kunnat tappa modet, men nu blev det ändå av. Efter två möten inom loppet av ett par dagar stod det klart, med tillstånd från alla inblandade instanser. I september blev jag komvux-student. För första gången sedan kaos-karusellen drog igång för många år sedan var mina framsteg inte av det slaget som man inte kan se, till stor glädje och lättnad. Nu kunde jag börja uppfylla drömmen jag gav upp i åttonde klass; jag läste (och läser) åter franska!

Under hösten låg fokus på att komma in i de nya rutinerna i samband med studierna. Det första provet sedan studenten ägde rum, med precis det resultat jag hoppats men inte riktigt vågat tro på.

24-årsdagen i november passerade utan alltför mycket väsen. Lite fika, någon present. Senare i månaden anlände årets bästa present, bordet Mono flower. Och Stringhyllan som det drömts om och trånats efter i många år.


I decembers snöslask och kyla sjöng han för mig i Leksand, en av husgudarna. Lars Winnerbäck. Dagen efter visste jag att jag inte kunde låta det gå lika många år till nästa konsert som det gått mellan min förra och denna, så fann jag att biljetter till en sommarturné snart skulle släppas. Redan minuter efter biljettsläppet fanns tre av dem i min och det tänkta sällskapets ägo. Ack vilken lång väntan som tycks ligga framför oss nu!
Men när jag sitter såhär, författandes min årskrönika nästa gång, är jag alldeles övertygad om att jag än en gång kommer att undra var tiden tog vägen.


Fram tills dess önskar jag mig mod att flyga mer och högre än någonsin detta år. Jag önskar förändringar och medföljande efterlängtad stabilitet. Jag önskar en lyckad fortsättning på Projekt: Livet och jag önskar ett nytt rekord i antal lästa böcker. Denna gång blev antalet fyrtiotvå.









31 December 2009  | Länk | Krönikor | 1 kommentar
Årskrönika 2008.




Så har då stunden kommit då det är dags att sätta sig ner och resumera ännu ett år. Första gången jag gjorde detta var året 2003. Med tiden har jag kommit att känna stor glädje över att jag gjort det till en tradition, för en tillbakablick påvisar verkligen förändringar som man kanske inte tycker är så mycket att lägga märke till annars, och det känns särskilt värdefullt de gånger tvivlen slår till.
I vanliga fall brukar jag alltid gå tillbaka och läsa i mina nätdagböcker vad jag gjort under året, men den här gången är det annorlunda. Tiden fanns inte där. Och egentligen finns det inte så många påtagliga saker att uppmärksamma heller, datummässigt.

Året 2008 väntade jag in i ensamhet, som de flesta år på "äldre dar", det var jag och kattorna och lugnet.
I det stora hela har nog resten av året fortsatt på samma sätt och jag är glad över det, det lilla har blivit lättare att uppskatta på något vis. Jag längtar inte efter några stora, märkvärdiga, utsvävningar.

Om jag ska se till saker som går att uppmärksamma datumvis är det ett par saker som märker ut sig lite extra, ändå.
Det var i mars jag fick veta att jag fått den lägenhet jag sökt, och kontraktet skrevs. Vi var nerslagna, både jag och mamma, när vi tittade på den första gången. Det såg verkligen bedrövligt ut. Men jag valde nya tapeter, alla i vita nyanser men med olika mönster. Och i köket målades det. När jag så fick börja flytta in en dryg vecka in i maj månad kändes det genast mycket bättre. När alla saker börjat komma på plats, och de där otroligt speciella första borrhålen kommit på plats på väggarna kände jag att jag skulle komma att trivas här. I mitt nya lilla slott, om två rum och kök samt balkong.
Det var en varm vår, det var tidigt möjligt att spendera långa stunder ute på balkongen i sällskap av grannen, med katterna, eller bara en bok. Jag planterade oräkneliga pelargoner i röda, rosa och vita nyanser och en flitig Lisai vinrött växte sig med tiden stor och blommade till min stora stolthet och glädje långt in i oktober. Balkongen blev min oas i den varma sommaren. Undantaget den där dagen i början av juni, då jag talade med min själasyster i telefon en lång stund och det stod klart att hon än en gång var väldigt, väldigt sjuk. Jag gav mig ut att promenera sedan, i den sena kvällen. Hastigt, tills det inte gick längre. Turligt nog var jag hemma igen just då.
Den tjugofjärdje juli ringde hon så igen, och bad mig genom rädslotårar att besöka henne vid den sjuksäng hon nu befann sig i efter ambulansfärd och medvetslöshet. Följande dag åkte jag så till Uppsala, med min mor till sällskap.
Det var, och är fortfarande, så svårt att ta in hur allvarligt tillståndet faktiskt var när jag klev in i det där rummet, men det kändes åtminstone betryggande att jag fick träffa henne så våra blickar kunde mötas i verkligheten igen. Det hade förflutit en lång tid sedan senast.

I november firades min tjugotredje födelsedag med tårta i vad det kändes, evighets många dagar.
Några veckor senare satt jag i det nya gröna rummet, alldeles på pricken likt det gröna rum två våningar upp som jag hunnit bekanta mig med under de senaste två årens terapi. Det skulle visa sig vara min allra sista riktiga terapisession, åtminstone för den här gången, med den här psykologen (men sannolikt även för gott). Såhär på nyårsaftonen finns ännu ett avslutande samtal kvar att klara av, men sedan ska jag stå på egna ben igen, och det känns Bra!

Det är svårt att skriva den här resumén över 2008 för att det absolut största som hänt är en sådan sak som egentligen inte riktigt går att sätta ord på. Det är mer en känsla, en otrolig känsla av att sakta men säkert ha hittat till en stabilare grund. En känsla av att vägen som breder ut sig framför mig är en väg som inte ska visa sig leda mig runt i cirklar längre. En känsla av mycket större trygghet, säkerhet, visshet. Om framtid, meningsfullhet, möjlighet. Om framtidsdrömmar och framtidsplaner, om allt mellan himmel och jord. När 2009 randas kan jag konstatera att jag börjar känna mig vuxen. Eller åtminstone mindre som ett vilset barn än förut.

Den 22 december 2008 fick jag mitt livs "julklapp", ett besked jag väntat på i minst ett och ett halvt år. Overklighetskänslan är helt total ännu denna dag, men jag ser en otrolig chans och ska verkligen göra mitt bästa med den när det nya året kommer med en ordentlig bekräftelse.

När jag sitter såhär om ett år igen, hoppas jag att ännu fler pusselbitar hunnit falla på plats i mitt liv. Jag hoppas att mitt alltjämt pågående Projekt 2008 (förlängt att även bli Projekt 2009) har börjat ge ordentliga resultat. Jag hoppas att jag funnit mig till rätta i ett nytt litet slott med Caspian och Sessan i en ny stad utan gamla ruiner och dåliga vibbar, med mina rara vänner betydligt närmare än nu. Jag hoppas att stabiliteten blivit ordentligt befästad och att jag uppnått och satt upp några nya personliga mål.
Därtill önskar jag att jag hunnit läsa många böcker (det blev 36 i år) och mängder av inredningsmagasin ( det blev ungefär 99 magasin i år) och inredningsbloggar (det blev egentligen för många i år, men jag vill ändå hitta och läsa fler...). Druckit många koppar (gott!) thé, allrahelst i gott sällskap förstås och provsmakat många nya saker (jag infriade mitt löfte ganska bra i år skulle jag vilja påstå, med quinoa, råris och Ben & Jerrys som några av de största "framgångarna", lax ska jag däremot undvika lika mycket i fortsättningen).
Jag vill promenera mera, skriva och få många brev, lära mig använda min systemkamera på ett bättre sätt än under det gågna året och lyssna på mycket bra musik. Vartän jag kommer att hamna (eller om jag ändå stannar här?) vill jag bygga upp ett vackert fotogalleri med motiv som betyder något för mig. Jag vill också skriva mer, rent allmänt (jag vill hålla författardrömmen vid liv) och mysa i skenet från levande ljus (att finna en ljusfinansiär vore kanske en god idé?) - ensam såväl som i sällskap.
Jag tänker fortsätta gå mina egna vägar och lyssna till min inre röst. Känns något inte rätt, ska jag hålla mig därifrån. Jag ska arbeta på mina dåliga sidor och utmama mig själv att genomföra saker fast jag är rädd eller tycker att något är svårt.
Jag ska brodera såväl som promenera mera, och jag ska fortsätta acceptera att allt inte är menat att vara för alltid - utan släppa taget trots att det kan vara svårt.

Jag ska äta fler saffranskolor från Åre chokladfabrik och köpa en trisslott nu och då. Det ska definitivt åkas mera tåg, och kanske rentav ordnas en bättre anledning att köpa nytt pass än att gå på systemet eller legitimera sig när man hämtar ut postpaket. Jag ska vara stolt över att jag gått ner 32,5 kilo i vikt sedan jag slutade äta godis den 2 april och gärna gå ner lite till. Min garderob förtjänar att bytas ut och jag ska inte tappa koncepterna för att att allt verkar se snyggt ut i butik utan hålla mig till nån slags ..stil?

Jag ska leka mer med mina katter och tala mer i telefon.
Men om jag skulle ta och sammanfatta allt på ett riktigt enkelt vis ska jag bara följa mitt hjärta. Så blir allt förmodligen bra.
2009 ska bli ett bra år, det känner jag.
När jag nu sätter punkt för min årskrönika är det dags att öppna den gigantiska flaskan med herrljungacider och krypa ner under en filt!




31 December 2008  | Länk | Krönikor | 2 kommentarer
Årskrönika 2007

Årskrönika 2007






Det är svårt att skriva årskrönika när minnet sviker, så det är väl tur att jag dokumenterar allt (nåja) i mina nätdagböcker och bloggar. För varje år känns det ändå allt svårare att skriva meningsfullt, för till syvende och sist är mitt liv ytterst tomt på händelser som inte har att göra med hushållsgöromål eller tv-serietittande.. Ett år har gått sedan jag senast satt såhär, och den här gången känns det som att jag kommer slå rekord i att vara fåordig. Mycket tid har försvunnit ut i ingenting, ett fåtal saker minns jag ännu. Vissa roliga, andra ..mindre roliga. Men det är ändå händelser som lämnat avtryck och med genomläsningen av årets dagböcker kommer säkert fler minnen väckas till liv, som förtjänar en omnämndelse i denna text.


En sak jag dock faktiskt minns är årets inledning. Då befann jag migg i Linköping för, visar det sig nu, sista gången hittills. Jag hade Sassa och hennes katter för mig själv, hennes pojke befann sig på annan location, och för första gången kände jag verkligen att jag börjat känna en bit, om än så liten, av staden. Min vistelse i Ryd var intet annorlunda mot tidigare besök. Vi existerade utan några särskilda krav på tillvaron.

I övrigt nådde psykologutredningen ett slut i februari då också en djuputredning genomfördes, samtidigt som jag var utslagen av trötthet, en trevlig biverkning av Cymbaltan jag knaprade sedan oktober föregående år. I övrigt gjorde den förstås varken till eller från - den heller - jag blev enbart avstängd..Triumfen hade varit stor om min läkare inte slutat sin stafettläkartjänst här innan utredningen genomfördes. För jag är inte ett uns bioplär!
Att resultatet visade på två sorters personlighetsstörning var inte så nedslående i sammanhanget. Efter all denna tid kändes diagnoserna plötsligt helt irrelevanta!

Den femte februari föddes Idas dotter Emilia. Jag var och hälsade på dem när Emilia var bara tre veckor. Så liten! Jag kan inte minnas att jag träffat en sådan liten bebis tidigare och nöjde mig med att fota henne, för tänk om jag skulle tappa henne!

I februari gick Elin och blev lägenhetsinnehavare också. Jag tänkte mig en resa ner till Göteborg senare under våren. Av detta blev till slut intet, kan konstateras i skrivande stund..

Här någonstans fick "små saker av plast", Peter Ripa en revival i mina musiklyssnaröron också. Helt klart årets låt!


Mars: "Jag önskar bara att vi inte behövt förlora vår fina grisbjörn för att finna varandra"

Det var länge sedan jag connectade med en människa på (nätet) på samma sätt som jag gjorde med Elina då.


Senare samma månad blev världen plötsligt becksvart igen. Jag föll och föll och föll, helt utan förvarning. Bara de där få orden. "Jag är glad att vi inte är på samma plan längre". De sista orden någonsin, troligen, från honom till mig. Jag försökte dö. Över hundra tabletter och en magsköljning. En natt på IVA med hjärtövervak och sedan kom jag hem igen. Det var så overkligt. Det är så overkligt. Trots att jag minns alltsammans utom just magsköljningen.
Sedan kom jag hem och livet var precis som vanligt igen. Som om det aldrig hade hänt. Om det märkt någon antar jag att det är min mor, och den tanken gör så ont att jag inte orkar tänka den till punkt.
I och med överdosen slutade jag även med alla former av mediciner, ssri, snri, antipsykotika och insomningstabletter. Sakta men säkert började jag känna lite igen. Avstängdheten tycks verkligen vara förknippad med medicinerna, som jag trott men inte vetat riktigt säkert.

När mars har övergått i april skriver jag på haket hur det känns som om jag stod på randen mellan ett gammalt och ett nytt liv.

"För att kunna gå vidare och påbörja det nya måste jag göra ett ordentligt avslut och lägga allt det gamla bakom mig. Det är svårt, det har tagit tid, men jag tror att jag äntligen börjar närma mig den tid och plats då jag kan och ska ta steget. Det allra sista bort från det där destruktiva, som en gång gav mig allt jag behövde. Kärlek, hopp, känslan av att vara omtyckt... det som har förvandlats till raka motsatsen; som fört mig till akuten till följd av överdos inte mindre än två gånger.

Den dag jag flyttar till mitt egna hem, då ska allt vara lämnat kvar.

Jag ska bara ha med mig mina vänner, mina katter, mina drömmar och framtidsplaner dit.
Jag ska bli den person jag borde ha varit redan, men som jag hindrats från att bli av en och alla upptänkliga anledningar."


Jag ska till och med dammsuga regelbundet. Bannemig


J april är rädslan för en upprepning av den fjortonde oktober, Håkans död, så förskräckligt tung och nära. Min själssyster meddelar att sjukdomen har henne i ett grepp som aldrig förr, hon väger bara trettio kilo. Jag kan inte sluta tänka att hennes hjärta kanske slutar slå vilken dag som helst.. Jag låg sömnlös och tänkte på hur jag skulle ta kontakt med d. för att tala om vad som hänt, och kände mig hemsk som ens kunde tänka tanken. Ety, systra var ju ännu i allra högsta grad levande! ..om än i tunnare format än någon gång tidigare. Jag minns särskilt den dagen då hon inte går att nå på numret jag fått till hennes rum på avdelningen. För en tid som känns som en evighet undrar jag om hon kanske lämnat mig. Men sedan plingar telefonen till, och ett textmeddelande talar om för mig att jag vågar andas igen - hon finns ännu. Hon lever.



Under årets första månader handlar många dagboksinlägg om en egen lägenhet, om besvikelsen när ännu en lägenhet tilldelats någon annan. En gång får jag titta på en lägenhet som jag verkligen kan tänka mig att bo i, men som alltid - tilldelas den någon annan. Den tjugotredje april dyker ett nytt erbjudande upp på min dataskärm. Lägenheten ligger alldeles galet, men jag tänker att jag ska ge den en chans för bråkandet med mamma har bara blivit värre och värre och jag har gett mig själv löftet att tacka ja till första bästa lägenhet som kan tänkas dyka upp.. Jag åker och tittar på den, och den är så ljus och fin. Och det visar sig att jag står först i kön - jag får den om jag vill ha den!
Den trettionde april skrevs kontraktet, den femte maj fick jag nycklarna. Den tjugonde maj flyttade jag in i min tvåa på 59 kvadrat, med för stor trädgård och helt underbara gröna tapeter i vardagsrummet. För att inte tala om ljuset! Jag, kattorna och mina växter.
Fast internetinkopplingen dröjer någon vecka, så till en början känner jag mig hemskt isolerad och undrar om jag gjort världens största misstag och borde flytta hem igen.
Utan internet finns det dock en del tid till övers för att titta på alla boxar med serier som står i hyllan, första säsongen av Ally McBeal och Gilmore Girls klaras av. Sedan är jag plötsligt tillbaka i cyberrymden och det blir genast mycket enklare att bo själv. Jag börjar bo in mig ordentligt.

Under våren började jag följa Våra bästa år igen också, efter fyra månaders uppehåll. Det är det längsta uppehåll jag haft från den serien, bortsett från den gången i högstadiet/gymnasiet när videon var trasig i ett år. Oh ja, jag har ett liv!!

Någon gång under vårvintern inleds vad som nu visar sig vara ett ganska hemskt inredningsmagasinsmissbruk; prenumerationer på sex olika tidningar har startats. Men ack vilken glädje dessa tidningar är! Mitt gamla inredningsintresse har vaknat igen, precis som drömmen, den gamla. Om än i en lite annan version nu än tidigare, för inredningsarkitetkt skulle jag aldrig blivit ändå.

Sommaren kom och gick, jag vet inte riktigt om jag hann med? Det var många dagar som spenderades med en bok eller tidning under parasollet på uteplatsen iallafall. Behagade inte solen dyka upp från bakom molnen satt jag ute med en filt lindad runt mig iallafall, så länge det gick. Några gånger blev det regnattacker.
Andra gånger kom Julia upp med en påse klirrande flaskor och burkar, och sedan satt vi och fnissade ute medan grannarna antagligen undrade om vi blivit galna. Fast vi drack ju bara likör 43 med mjölk, århundradets godaste dryck! (jag tackar Sus för hennes fantastiska vänlighet att dela med sig av detta alkoholiga dryckestips!).
Årets citat 1.) Akta dig för kebabmonstret!
Årets citat 2.) Halleluja amen! (på ren svenska betydde det alltså botten upp och sades skrämmande ofta)
Årets citat 3.) Vi justerar journalerna!
Årets citat 4.) Jag har skaffat en pojkvän som heter Sebbe Skeppshult, han är lite hjulbent...

Det var fint att umgås så mycket med Julia igen, det var dåligt med det under tiden jag bodde i mormorshuset. Det har varit mycket skratt och en hel del alkohol, även om den varit utspädd med mjölk. Alla knäppa kommentarer som sett dagens ljus har nog säkrat oväder för ett otal somrar framöver.

Den 5 juni hade jag besök av världens äckligaste ödla i lägenheten. Det kommer jag nog inte kunna tänka på så länge jag lever utan att rysa. Katterna däremot hade inte haft så kul sedan de flyttade från mormorshuset med den stora paradisträdgården!

Ett annat besök, fast av mycket mer trevlig art, var det jag fick av Elina en dag strax därefter. Vi åt äppelpaj och träffades för första gången.
I övrigt var juni en månad mestadels spenderad hemma i skuggan från det stora parasollet, längtandes efter att få vara på Hultsfred. Men så skedde inte detta år. Istället blev det en dag på Peace & Love.

Att stå längst fram på Damien Rices spelning var helt klart det mest fantastiska på hela året! Eftersom ett nytt album kommit som jag inte hört, kände jag bara igen två låtar; Volcano och Amie. Eller snarare; det var de låtarna som var viktigast. Men Damien är Damien, och de nya låterna var minst sagt bra de med.
I övrigt hade jag ett ganska späckat schema med Sophie Zelmani, lite the Sounds (det var så dumt att den spelningen krockade med mitt köande för bra plats på Damiens spelning), lite Salem al Fakir, lite Tomas Andersson Wij och Backyard Babies. Avslutningsvis försökte jag stå ut hela Laaksos spelning, men den var inomhus och det var dödligt varmt och dödligt mycket folk. Jag gav upp efter drygt halva spelningen.

I juli fick jag träffa Tuss för första gången sedan nyåret 05-06 i Arvika. Men en regnig, överlerig festival visade sig vara en dålig plats för mig just då och ångesten förde mig hem redan innan själva festivalen hann börja. Jag fick en ganska trevlig kväll med för hög musik och ösregnig natt/morgon iallafall. Och en kram, av Marie!
Dessutom var festivalbussresan ner inte att förringa. Bussen kom halvt lastad med festivalmänniskor från Östersund och hämtade upp oss Moringar på vägen, så det var verkligen ingen lugn stund ner till Arvika! ;)

Årets festivallåt; Frida, Dunka mig gul & blå.
Ärligt talat. Whats the big deal med låten? Varför alla rubriker?

I juli fann jag Sofia Åkermans blogg och läste sanning efter sanning och fick så många insikter att det bara snurrade. Något av det jag fastnade mest för var nog ändå följande citat;

"I grund och botten ligger för de flesta med självskadebeteende en låg självkänsla och en stor törst efter kärlek"


Sommarens största hatkärleksgrej var jakterna på Chaos i skogen bakom huset. Otaliga är gångerna hon lyckades rymma innan jag hade fått nätet runt uteplatsen fritt från rymningshål. Ojojoj så arg jag var de gånger jag fick gå omkring där i en halvtimma och inte ens vara i närheten av att fånga henne. Men tji fick hon - tillslut!

Den trettionde juli fick jag ett samtal från mamma som talade om att min morbrors sambos brorson hade dött någon vecka tidigare. Inte ens ett och ett halvt år gammal besegrades han av leukemin där overseas, i Canada där hans familj är bosatt. Än en gång gjorde livets orättvisa sig påmind.


Den andra augusti föll jag huvudstupa in love med hunden Trassel, en vovve av modell Bichon frisé & Powder Puff. En dag vill jag också ha en sådan, tänkte jag.


Hösten kom. Ingenting särskilt hände, egentligen. Årets golftävlingar på tv var ganska få, så jag fick slaviskt hålla mig i soffan de dagar det inträffade. När Solheim Cup var slut tog det dagar innan jag slutade känna total tomhet. Inte var det någon tröst att tävlingen bara spelas varannat år heller. Speciellt inte som Europalaget förlorade en ack så jämn tävling!

Efter sommarens uppehåll från terapin fann jag det oväntat svårt att finna motivation igen. Många sessioner har ställts in under hösten. Jag kände mig tom. Som om det inte fanns någonting att prata om. Småningom minskade vi ner psykologbesöken. Först till varannan vecka. Sedan till var tredje. Jag upptäckte att jag någonstans inuti verkat ha kommit längre än jag hade trott, att känslorna inte var lika bergochdalbaneaktiga. Det svarta känns oftast inte lika svart som förut, även om det ljusa, vita inte är så starkt än som jag önskat.. Jag påbörjade en utrensning i mitt liv. En utrensning som sker på alla möjliga plan. Alltifrån klädgarderoben till vänner och musikbibliotek på datorn har gåtts igenom och det som känts dåligt eller rentav destruktivt har rensats bort.

Årets nyfunna låt, Nerina Pallots "Geek love" Än en gång tackar jag Sus allra ödmjukast för att hon delade med sig av sin upptäckt!
För inte länge sedan när jag fick frågan om vilken som var årets låt kunde jag inte komma på någon alls. Nu upptäcker jag hur många som faktiskt varit speciella i år.
Årets album har varit Winnerbäcks och Kents. Inget av dem har dock fastnat riktigt så bra som jag hade hoppats. Du & jag döden förblir Kent-favorit, och Winnerbäcks Daugava lyssnar jag på men får inte riktigt samma känsla för som för alla tidigare. Tråkigt, men ändock roligt att de släppte nytt!
Det enda som saknades var konserter med de tu. Kanske nästa år?

I augusti kraschade Haket. Jag och många med mig hade nog gått vidare när det plötsligt återuppstod. Det var en stor sorg, att först lära sig acceptera att det kanske inte skulle finnas mer och sedan upptäcka att det ändå inte var kört men samtidigt konstatera att det aldrig kommer bli samma sak igen som förut då flera nyckelpersoner i mitt hakande beslutat att lämna.. Fast å andra sidan har andra personer kommit att ta mer plats, så hoppet är inte helt ute för mitt älskade Haket!

I september blev det mani-varning på min energi, som det väl inte finns så gott om annars. Men jag tog chansen och utnyttjade den. Det kändes fantastiskt att ha ork att göra saker utöver det nödvändiga hushållsarbetet. Men säg den mani som varar för evigt.. Efter sol kommer regn, eller i mitt fall; total utmattning. Det var under denna maniska period min framtidsdröm så sakteliga utvecklades. Den dröm jag hoppas att jag ska kunna förvandla till ett arbete under det kommande året.

I oktober åkte jag i sällskap av mamma till Valbo för en heldag på Ikea. Äntligen fick jag släpa hem min drömhylla Expedit och plocka ur alla böcker ur flyttkartongerna. Fast jag fick nöja mig med den minsta modellen tills ekonomin är snällare.. Nu fick jag iallafall en perfekt avlastningsyta för alla ljusstakar och blommor på köpet!

Hösten var annars mest en transportsträcka i mörker, trötthet och emotionell instabilitet och ilska över petitesser. Tröttheten höll mig mestadels hemma vid datorn där jag inledde min karriär som inredningsbloggsjunkie, både som läsare av andras samt skribent av egen blogg försökte jag hålla liv i min dröm. Drömmar som föds ur mani brukar annars försvinna i ett rökmoln, men nej nej! Det ville jag inte tillåta denna gång. Huruvida jag kommer att lyckas står ännu att finna bland stjärnorna, men jag hoppas.

I år vill jag minnas var året när uttrycket "=D" myntades av allas vår Samson på Haket också. Det är ett uttryck jag tyckte mycket om och som förtjänar att utnyttjas mer. Förhoppningsvis kommer så ske under det kommande året.
Något annat som föddes på haket var det (kanske något mindre gångbara, om man inte är insatt?) uttrycket "tänk Justin". Åtminstone en person vet vad det innebär och kanske det räcker till en början. Budskapet i stort är iallafall att aldrig sluta hoppas, och det hoppas jag att alla tar till sig..

Hösten 2007 innebar dock inte bara mörker och trötthet, det var också nu vi påbörjade renoveringen av mormorshuset. I liten skala, till en början. Fönstren blev ommålade och fasaden utanför vardagsrummet borstades och målades ljust härligt gul istället för den gräsliga blåfärgen som täckt väggen och gjort altanen till en mörk och murrig plats under hela mitt liv. Senare under hösten kom takläggarna och takpannorna yrde. En del tid spenderade jag med att slänga upp trasiga takpannor i morbrors stora traktorskopa för borttransportering, en del tid hade jag en faslig träningsvärk. Men vad fint med ett nytt tak!

Fasadmålningen hann aldrig bli klar eftersom temperaturen plötsligt rasade, men det är inte mycket som återstår till våren. Däremot återstår allt som ska göras inomhus. Kanske har huset genomgått en mindre förvandling såhär dags nästa år?

Det återstår en knapp timme och femton minuter av år 2007 nu.

I november fyllde jag 22. Julia och Kristian kom dagen innan och vi hade en fnissig kväll med festivalalkoholen som ännu återstod, och på födelsedagen kom de och avlämnade en present. Jag var helt slut efter föregående kväll och födelsedagsfirande med föräldrar och besökare från Göteborg så jag valde att stanna hemma när de tu drog vidare för fest hos Julia med hennes syster Jonna och hennes pojkvän. Det var ändå en jämförelsevis fin födelsedag. Ingen födelsedag kommer dock i närheten av året då jag fyllde tjugo och firade med Novemberkalas i flera dagar i sällskap av två änglar.

November och december innebar i övrigt mest julplanering, förberedelser och julpyssel. I slutändan hann jag inte med allt jag hade velat, men jag var nöjd med det jag ändå genomförde. Julkorten skickades till de som kändes närmast hjärtat, lussekatter och julegran kom på plats dagen innan Lucia och paketen var införskaffade i god tid även om de kändes lite för få i jämförelse med föregående år då jag var helnöjd med dem.
Julaftonen som sådan önskar jag hade blivit en aning bättre, men jag ska inte klaga.
Jag fick fina presenter, och på kvällen fick vi med en hög med filmer hem från morbror. En av dem avverkades innan jag kröp i säng strax efter midnatt i mitt rum hemma hos mamma.

Julkänslan infann sig aldrig riktigt denna jul, men det känns okej ändå. Nu närmar sig äntligen nyårsaftonens tolvslag, och med det även den här krönikans slut och publicering, och sedan kan jag återgå till verkligheten på riktigt. Julgranen, som jag högg själv (nåja, den sågades om man ska vara ordentlig) ska kläs av och slängas ut innan alla barr trillat av, glittret ska ner i julkartongen och småningom ska den röda färgen på gardinerna övergå i en mer vårigt ljusgrön.
Jag har inte för avsikt att avge några nyårslöften i år heller, men jag går in i det nya året med förhoppningen att jag ska ta ännu ett antal kliv mot ljus och friskhet. Förändringar, positiva. Välmående och balans. Några uppfyllda drömmar. Eller kort och gott; att mitt projekt; Livet, lyckas. Det är förhoppningen inför 2008. En annan del av det nya året innebär fortsatt arbete med att rensa ut det dåliga, destruktiva. Och som en lagom avslutning lägger jag till en ny punkt i mitt projekt som gå under benämningen "kontaktåret 2008". Det är lånat av en trevlig Hakare. Förhoppningsvis lyckas vi med det båda två.

Och så försöker jag att komma ihåg. Att tänka; Justin.



31 December 2007  | Länk | Krönikor | 0 kommentar
Årskrönika 2006.






















Jag började läsa igenom mina dagböcker skrivna det senaste året, men jag orkar inte mer än några dagar in i februari. Det var alldeles för mycket ångest, och jag klarar inte av den just nu. Jag vet med mig att jag inte minns särskilt mycket av det gågna året, så det lär bli en kort krönika. Ni kanske känner er lättade, Good for you i så fall. Jag vet inte vad jag känner.. det är dock inte någon bra känsla, att märka att ens liv försvinner mellan fingrarna så fort den digitala datorklockan slagit över till nästa dag och den föregående försvinner in i en dimma som aldrig lär lätta igen.


Året 2006 inleddes i Linköping, tittandes på Greys anatomy tillsammans med Sassa. TinTin var inte där just då, men tidigare under kvällen hade ju en del alkohol intagits i hans och hans kusins sällskap. För att inte tala om vilken god potatisgratäng med kyckling vi ätit tidigare under kvällen!
Sedan blev det en promenad till macken någon gång där under natten; för införskaffande av halstabletter. Tyvärr var sjukdomen ett faktum den natten. Jag var fortsatt sjuk nästan hela januari. I mitten av januari skrev jag om hur jag satt med lock för öronen intill mamma, oförmögen att uppfatta vad hon sade om jag inte vände det mindre "lockade" örat till när hon pratade.. Under denna period började jag äntligen läsa på allvar också, efter att knappt ha rört en bok sedan studenten.

I februari blev det medicinbyte, från Zoloft/Sertralin till Paroxetin. Trots väldigt mycket tvivel och motstånd efter allt dåligt jag hört om den medicinen.

I mars genomfördes det första försöket att inte leva mer; Överdosen. Någon dag innan mammas födelsedag. Jag hade inget minne av vistelsen på akuten/IVA efteråt, och när jag väl kom hem sov jag bort ännu ett par dagar innan jag blev människa igen. Medicinändring: tilläggning av Haldol till en minskad dos Paroxetin. För en kort stund var jag lyrisk. På läkarbesöket under den tiden minns jag hur jag ofrivilligt gick med alldeles rak rygg, och doktor P som noterade, och kommenterade.

I april bokades biljetten till Hultsfred, om jag inte minns fel. Den hämtades ut i Sassas sällskap, för hon kom upp några dagar till min lycka!

Annars har jag inga minnen förren det var dags att sätta sig på Festivalbussen ner dit, till Hultsfred. Jag pratade med en tjej vid namn Paulina hela vägen ner, och sedan satt vi och drack upp all min medhavda alkohol alldeles innanför entrén i väntan på våra respektive camp-vänner. På kvällen åkte vi in till stan och köpte mer alkohol, sedan sågs vi nog inget mer innan jag tvingades åka hem i förtid. Dessförinnan hann jag dock träffa TorrKatt, vän till Kristine, boende i Mora. Vi hade lärt känna varandra genom Helgons festivalforum bara dagar innan festivalens start. Det var kul iallafall.. Tills senare på kvällen, då det verkligen syntes hur jag bränt mig medan vi suttit ute i solen hela eftermiddagen. Jag frossade mig igenom Evanesences uppträdande på kvällen och sedan släpade jag mig till tältet och somnade med en gång, med svidande blåsor.
Nästa dag beslutade jag mig för att åka hem, trots att det bara var fredag. Jag orkade inte gå på konserter, orkade inte vara i solen..och ja, jag såg helt enkelt ingen anledning att ligga i ett tält tre dagar till och må dåligt, så mamma kom och hämtade mig. Efter en del vilseåkande på småvägar kring Linköping kom vi hem vid elva, tolv förmiddagen därpå.

Juli, och ett kort besök i Linköping. I väntan på hemfärd härjade världens åskoväder utanför väntsalen. Hela världen skakade, och om det inte regnat så förbaskat hade jag nog gett mig ut och fotat blixtarna..

I övrigt spenderade jag sommaren på en filt på gräsmattan här hemma, med en bok.

Augusti, och ett år hade gått sedan mormors plötsliga död. Ännu saknar jag henne oerhört, och jag frågar mig själv om det aldrig ska sluta göra ont? Nattfrost svarar att det nog alltid kommer göra ont...

Bara några få dagar efter mormors dödsdag tvingas vi också ta Ninis till veterinären där han får en spruta och somnar in för evigt. Vi begraver honom i skogen där våra tidigare djur också blivit begravda. Jag kan inte riktigt förmå mig att känna sorg och saknad, och har oerhört dåligt samvete...

I slutet av september kommer beslutet från försäkringskassan; jag är beviljad Aktivitetsersättning fram till Augusti 2007, och jag kan äntligen slappna av litegrann åtminstone gällande min ekonomi.


Under våren, sommaren och hösten åker Håkan flera gånger iväg till Falun och Göteborg, han pratar om en Lungtransplantation. Men när jag genom en slump läser på hans systers Lunarstorms-presentation sent på kvällen den 14 oktober att han är död, då kan jag inte förstå att det är sant. Jag varken vill eller kan tro att det är något annat än ett stort skämt. Men det är det inte... Mr Ace, min älskade grisbjörnsvän, som jag pratat med under de senaste månaderna, när jag knappt talat med någon annan av mina vänner, han är död. Han har somnat in i den eviga sömnen, i sin mors famn, för att hjärtat inom honom inte längre orkar vara med...

Begravningen är fin. Den hålls i Mora Kyrka på min födelsedag den 3 november. Med mig där är mamma. De spelar en underbart vacker psalm, och jag bestämmer att Den, den ska de spela även på min begravning.
Glöm inte bort att du är värdefull...

Min födelsedag passerar ganska obemärkt, jag saknar förra årets novemberkalas, önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka ett år.

Jag börjar med den nya medicinen Cymbalta, men känner ingen skillnad från tidigare. Utom det positiva i att inte längre känna hunger och/eller matlust i lika stor utsträckning som innan.

December.. För varje dag som går utan att någon snö faller, blir jag allt mer övertygad om att julen kommer bli av den gröna varianten. Vilket den också blir, bortsett från några få snökorn och lite frost som skapar vithet på sina platser. Bättre det än ingenting tänker jag tacksamt, eftersom det på många andra ställen inte ens varit så lyckosamt detta Växthuseffektens år.

I det stora hela har året inte varit riktigt så hemskt som jag befarat att det kunde bli där i soffan i Linköping under nyårsnatten 05/06. Men nog kunde det blivit bra mycket bättre också.

Jag skulle önskat mer kontakt med mina vänner, men jag får försöka uppfylla den önskningen under det kommande året istället. När jag skriver något liknande nästa gång, kommer det snart vara 2008, och har jag tur kommer jag att sitta i min alldeles egna, första bostad.
Har jag mindre tur.. ja, då är det nog inte så hemskt ändå. För som Sassa säger; det ordnar sig. Förr eller senare, på ett eller annat vis.

Jag hoppas ni alla som betyder något för mig nu, också finns kvar då. Glöm aldrig er betydelse för mig, ni är helt enkelt oumbärliga.
31 December 2006  | Länk | Krönikor | 3 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida