Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


brevsvar..



Jag upptäckte för en liten stund sedan att jag hade glömt att stänga av en spisplatta. När jag stekte köttbullar vid klockan två. Usch, läskigt!
Jag saknar verkligen timern som finns på spisen hemma-hemma. Inte blir det mindre trevligt när jag så sent som för någon dag sedan läste i en blogg hur en tjej stoppat in mat i ugnen och hade råkat komma åt en knapp så hon satt igång en platta med kartongen, som maten hade varit i, på och sedan hade det börjat brinna medan hon var i ett annat rum. Och brandvarnaren hade inte fungerat!

Tänk vad fort det kan gå alldeles galet!


Jag är nervös för ett mejl jag skickade iväg tidigare idag också. Eller ett svar på mejlet, snarare. Även om jag nog kommer hantera det bra även om jag inte får det positiva svar jag önskar så skulle det ju inte vara roligt.. Så ja. Lite nervös är jag.



16 Februari 2008  | Länk | Brev | 0 kommentar
Letter to heaven.

[15:18]

Men jag vet inte vad man skriver en dag som denna?
Jag minns bara den här dagen förra året som någons födelsedag.
Jag visste inte förrän efter midnatt, då jag hade gått upp för att ta tredubbel imovane-dos då sömnen inte infann sig. Sedan av en anledning jag inte vet, gick jag in på din systers sida på lunarstorm och där mötte mig de där otäcka orden som ett grymt, brutalt, elakt skämt.

Men det var inget skämt.
För nu har det gått ett år och jag var vid din grav idag.
Jag satt i kyrkan på din begravning och försökte att inte gråta på min födelsedag förra året.
Men jag kunde inte inte-gråta. Det blev en explosion och ..jag vet inte.


Egentligen är det ju fortfarande bara en hemskt hemsk dröm. Jag vaknar väl snart?
Men kan man drömma i ett helt år?


Jag vågar inte riktigt sakna heller, för jag är så rädd att jag ska gå sönder då.
Om jag släpper verkligheten nära.



Det var så fint vid din grav..med alla ljus ställda i en hjärtformation. Och den stora lyktan.. du behöver åtminstone inte frysa eller känna dig mörkrädd. Så många bryr sig fortfarande.
Och det gör det hela så himla mycket mer orättvist, för du ville ju leva!





..jag skickade ett grattismejl innan jag somnade inatt. Jag vet inte om han läser, eller om han bara raderar. Eller om han läser och blir arg. Eller om han bara inte bryr sig.. Det spelar kanske ingen roll. Men jag kan inte sluta bry mig ändå.





[15:24]

Och Elina skrev i sin dagbok om hur någon frågat henne hur länge man kan sakna en människa. Hur länge kan man sakna en människa?


För jag har saknat en d. i tre och ett halvt år nu.
Jag har saknat mormor i två år en månad och 20 dagar
Jag har saknat Håkan i ett år

Och även om jag kanske inte saknar lika intensivt, och hela tiden. Så saknar jag konstant i hjärtat, och i totala utbrott då och då. Och inte tusan gör det mindre ont när det blir så påtagligt...





MSN-konversation 060606





22:57 anemone.
hmm. du inte vara trött?

22:57 MrAce
jo snart sängen tror jag
22:58 MrAce
dudå? =)

22:59 anemone.
jo jag vara trötter, men som sagt så kom en ace och störde mitt i allt =S

23:01 MrAce
men jag börjar bli hungrig..då går jag nog och lägger mig snart ist :P

23:01 anemone.
haha. så brukar jag också göra =)
23:02 anemone.
..fast sessan (chaos) har snott min plats i sängen *-)

23:02 MrAce
okej, men om du lägger dig på den så flyttar den sig ska du se, lovar! :)

23:03 anemone.
men det vill jag ju inte, hon är så liiiten =/

23:03 MrAce
hmm

23:05 anemone.
ja?

23:07 MrAce
men man måste ta för sig om man ska bli miljonär.. :)

23:08 anemone.
:P
hur kan man bli miljonär genom att lägga sig på sin katt?
*-)

23:08 MrAce
nu ska jag krypa under täcket och kika en film iaf.. jag har inte någon kattos som jag somnar på :P
23:08 MrAce
hmm ja jag vet inte, det är bara vad jag fått höra





Det är det jag saknar mest med dig. Lättsamheten.
För allt var alltid så lätt och skämtsamt, roligt men ändå seriöst på ett helt annat plan än jag upplevt med någon annan än Dig.





14 Oktober 2007  | Länk | Brev | 0 kommentar
Kära systra.



Jag känner allt oftare hur orden tappat sin mening, att jag inte alls kan få fram vad jag vill med dem. Så förra veckan när jag var översvämmad av sådana där känslor som jag vill men inte riktigt kan få ur mig, skrev jag ett sådant där brev igen till Syster Vit. Det är det knep jag använt mig av de senaste åren. Även om just hennes ögon aldrig sveper över mina ord på riktigt, så hjälper hon mig på något vis..



Käraste syster,


att adressera dig på det här sättet även om jag redan vet att brevet aldrig verkligen kommer nå dina ögon, ditt hjärta och din själ, det hjälper mig när jag behöver få känslor och tankar nedpräntade svart på vitt. Tankar och känslor som är svåra att verkligen sätta ord på, svåra att vara ärlig med; även för mig själv.
För varje dag som passerar numer hatar jag mig själv ännu lite mer, hittar ännu ett fel, ännu en förklaring till varför ingen vill eller kan älska mig. Till varför jag förlorar mina vänner. Till varför allt är så fel, till varför livet är meningslöst och så alltid kommer att förbli.

Just ikväll skriker någonting inom mig extra högt av ensamhet. Den lilla lilla flickan längst där inuti är i så stort behov av en famn att gråta ut i; en famn att känna trygghet i, en famn att finna tröst i.

Det vore så enkelt att bara ge upp. Men jag kan inte göra det utan vetskapen att de som betyder klarar sig ändå. Hur vet jag det?

Det vore så enkelt att bara lyfta telefonluren och ringa. Prata. Men när inga ord finns? När modet saknas och oron inför andras oro är större än förtroendet, vissheten att de verkligen finns där. Och även om de gjorde så; skulle de kunna trösta? Göra någon skillnad; göra något bättre?

Fulheten, svart kall och kantig. Vass för vem som helst, men särskilt för just mig som tvingas bära runt med den alltid alltid alltid. Vad gjorde jag för att förtjäna det?


Världen som känns så främmande, obekant. Liksom manipulerad på något vis. Fattas bara att solen börjar skina nattetid och att molnen fallit till marken när man öppnar dörren för att gå till brevlådan en dag..

Inte ens svälta orkar jag längre. Allt får som bara vara..

Jag väntar och längtar; höstens ankomst.
Så skönt att bara kunna ligga under täcket med några tända ljus och stirra på teven utan måsten i form av gräsklippning eller...gräsklippning..ja Socialisering. Sådant, otrevligt (men ändå så bra för själen, sägs det?)..







Snart måste jag författa henne ett äkta brev med, jag har sådant dåligt samvete för att jag inte skrivit svar på brevet jag fick samma dag jag flyttade in här..


27 Juli 2007  | Länk | Brev | 0 kommentar
Lady Marion läser läxorna, även om det är för sent..



När jag läser gamla dikter och får nya minnesbilder från den där tiden i maj tvåtusenfyra ser jag alla missförstånd och felaktiga lösningar på olika situationer och önskar att jag åtminstone kunde återvända till den tiden och försöka klara upp allt som blev fel fast det inte var meningen..

Tänk om Lady Marion inte varit så rädd för kärleken, för att våga tro att just hon kunde bli älskad av just honom... då hade hon kanske inte varit så dum att hon själv deltagit i grävandet av gropen där hon själv skulle falla senare... Om hon inte varit så rädd, utan kastat sig utför stupet och upptäckt att där faktiskt fanns någon som fångade henne när hon nådde marken. Nå, det kan ju ingen veta alldeles säkert. Men chansen hade åtminstone varit större att Sagan om Lady Marion och Prinsen inte hade slutat så katastrofalt som den nu gjorde.


Nu går det inte att göra någonting annorlunda, att skriva om historien. Men till nästa gång (om det någonsin skulle bli någon nästa gång) finns det några saker jag borde komma ihåg. Då risken är stor att man glömmer viktiga saker när man befinner sig mitt upp i någonting är det väl säkrast att skriva ner det i förväg; så i förväg skrivs det ned...



Lady Marion är en flicka med fruktansvärt dålig självkänsla och självförtroende, hon är livrädd för att verkligen släppa någon nära eftersom hon är övertygad om att människor kommer ångra att de öppnat sitt hjärta för henne när de kommit henne lite närmare..och således vända sig om och springa och lämna henne ensam som så många gånger förr.
Hon blev skräckslagen den gången, och det känns inte sannolikt att det skulle sluta på något annat vis en annan gång; så när hon börjar skriva saker som kan verka avskräckande måste man förstå att allt hon vill är att man ska hoppa över alla barriärer och komma riktigt riktigt nära, så att man kan hålla om henne så hårt att hon förstår att det bara är de gamla demonerna som ljuger för henne.

Lady Marion ska inte tveka att säga vad hon känner. Visst kan det vara svårt, men att ha det sagt gör nog saker enklare i det långa loppet. Och slutligen ska hon inte använda sig av fåniga små ursäkter, det kan vara för sent när hon ångrar sig. Hon ska använda sig av det där impulsiva och göra något bra av det. Det slutar ganska garanterat på ett bättre sätt än de gånger då de destruktiva impulserna får fri spelplan med slutdestination IVA.


8 Juli 2007  | Länk | Brev | 0 kommentar
Sjukdomsröst.


1953

Jag kände när signalerna gick fram en efter annan på hemtelefonen att det var mig någon sökte, men föga anade jag att det var min syster Vit som skulle möta mig i andra änden av linjen från sin säng på sjukhusets medicinavdelning då mamma räckte över telefonluren efter att ha svarat..

Tårarna som trängde fram när hon avslöjade min misstanke för sanning; nu blir Engla kvar på sjukhuset med sin sond för en lång stund framöver. Närmare döden hon aldrig varit, men så fylld av framtidstro kan hon intet annat än vinnande gå ur denna strid, försöker jag intala mig. Tillsammans ska vi övervinna den här vårens svårigheter. Tillsammans ska vi lämna våra hem för nya, egna.

Min rädsla när jag aldrig fick något svar på mitt sms förra veckan visade sig befogad och trots att jag försöker säga till mig själv att Engla inte kommer lämna mig för en annan värld så som Håkan gjorde så gör vetskapen att det faktiskt är möjligt mig fortfarande isande skräckslagen. Det har tagit minst tjugo minuter att tina upp fingrarna som förfrös under telefonsamtalet.. att sluta darra på handen kommer säkerligen ta en lång stund till.


Får jag det besked jag så högt önskar efter svarstiden imorgon ska jag genast författa ett brev till syster om det och skicka min rosa present till henne på sjukhuset. Jag önskar bara att jag kunnat ta skott från mina mormorspelargoner och få dem att växa till stora, vackra blommande blommor med en gång också. Då hade jag bett om lov att besöka henne personligen med alltsammans i bagaget...

Syster lät så skör och liten. Det avslöjar att det är på riktigt nu...

9 April 2007  | Länk | Brev | 0 kommentar
beställning



Jag skickade just iväg en beställning på fem böcker på adlibris som jag egentligen inte har råd med. Men what the hell. Något roligt måste man ju få göra för pengar som egentligen borde användas till viktigare saker?

Listan ser ut som följer;

Anna Kåver, Att leva ett liv, inte vinna ett krig
Åsa Ericsdotter, Oskyld
Bob Hansson, Bräcklighetens poetik
En riktig människa
Gunilla Gerland, Det är bra att fråga


Oskyld sträckläste jag på ett kafé i Göteborg förra sommaren, direkt jag anlänt dit från Linköping till Elin. Hon läste min bok Kallbrand som ju Kristin skrivit samtidigt. Jag har velat ha den alltsedan dess.
Bob Hansson har jag varit nyfiken på att läsa sedan jag först hörde talas om honom, hoppas så att han inte blir en besvikelse nu.

De två sistnämnda handlar om Aspergers, den förstnämnda om DBT. Det sägs ju att folk får ut något av Annas och Åsa Nilsonnes böcker, så det skadar väl inte att undersöka saken själv kanske..


Förövrigt skriker min kamera "card error", så det är väl ajöss med mitt 64 mb-kort nu. Kvar finns det på 16 som följde med kameran när jag köpte den. Jejh. Det får ju plats såå många bilder på det! >_<


Började skriva ett brev till yavannie igår, funderar på att försöka skriva lite mer nu kanske. Eller helst läsa lite, för böckerna ska snart vara tillbaka och jag kommer ingenstans i den jag läser nu. Och så har jag en till.. Hm, ja så får det nog bli. Läsning.

Och bilden får vara för att piller ju är så kul *not*






7 November 2006  | Länk | Brev | 0 kommentar
Ett sista avsked



Nu är den över, Håkan. Din begravning. Det var så många människor, så många ledsna människor och alla gick fram och lade en ros på din kista. Jag ville säga Godnatt, här får du Din Godnattros, men jag kunde inte.
Det var jobbigt, men inte riktigt lika som med mormors begravning. Jag tänkte på dig vid Sibylla när du slängde strips på mig, försökte le..

Och det är min födelsedag, det känns så underligt, inte alls som en sådan dag man fyller år på?

Jag önskar att du fortfarande levde, vill höra dina svordomar över vintern och snön som kommit nu..

De inledde begravningen med I am sailing. Sedan sjöng en kvinna The Rose och Mörka vatten. Prästen pratade förstås lite. Vi sjöng två psalmer, varav en; Psalm 791 var otroligt vacker. Jag minns inte vad den hette, men oh.. den ska spelas på min begravning också.

Jag har tänkt det länge nu; ända sedan den där dagen jag läste vad som hänt. Att jag skulle tala om för mamma att jag vill att mitt hjärta och mina lungor ska transplanteras om det går, den dag jag dör. Om det går. För din skull, Mr Ace. För din skull.
Kanske slipper någon annan förlora någon alldeles för tidigt på samma sätt som vi har förlorat dig nu. Alldeles för tidigt...

Vännen, jag tror egentligen inte på det fortfarande. Att du faktiskt är död.
Det stod en kista i kyrkan, med blommor på, och omkring. Det är meningen att någon ska ligga i den; de menade att det var DU som låg i den. Men jag kan inte förstå. Kan inte tro...

För i mitt hjärta lever du ju fortfarande. Du är bara borta, kanske på sjukhus i Gbg för att ta några prover, och därför är du inte inloggad på msn.

På din msn finns fortfarande texten "En sådan längtan över att nånting ska hända, men inget händer.."


Om du bara visste hur mycket som händer.


Du låg i din mors famn när du dog, du sade att du var rädd. Åh, vännen..jag önskar att du inte behöver vara rädd mer. Nu eller sedan. Aldrig.



Imorse letade jag efter dikten jag skrev till dig på haket, men jag lyckades inte hitta den. Men jag ska fortsätta senare, så jag kan skriva in den här, till Dig.


Jag kommer Aldrig Glömma Dig, Älskade Ace.



3 November 2006  | Länk | Brev | 5 kommentarer
Håkan..

[00:41]


Som om det inte var meningen att det skulle publiceras, som om du inte ville det.. avslutades IE precis innan jag hann trycka på Skicka-knappen.

Jag kan inte skriva om det jag just skrev, inte här, inte nu.

Men du ska veta att jag kommer göra mitt bästa.


Mr Ace, för det är Mr Ace du alltid är, varit och kommer förbli för mig. Du är så Saknad.
Och jag har inte ens vetat en timme än.

Inte ens en timme har jag vetat att Du inte finns mer.


Jag sitter här och gråter, kan inte förmå mig att sluta. Men kan inte heller förstå att Du faktiskt inte finns mer?!? Hur kunde du bara inte orka mer? Efter allt Du varit med om, efter att ha burit på den där syrgastuben så länge, efter att ha trotsat läkarnas dödsdom i 20+ jävla år?!?

Du skulle ju fyllt 24 den 19 oktober. Vi skulle gått på hockey tillsammans. Vi skulle sett på gud vet hur många filmer tillsammans, som vi pratat om genom åren.

Det går liksom inte, Du kan inte försvinna såhär..:(


Jag bara gråter. Det går inte att sluta.
Jag skrev till din halvsyster tidigare. Måste få veta mer exakt vad som hände Dig.

På kvällen den 12 skrev du ju till mig på msn, att du var hemma igen. Jag fick en nattros som så många gånger förr. Allt var ju som vanligt? Utom att jag inte var där och kunde besvara dina ord just då..


Vännen min, min Imovane börjar verka. Jag tog den innan jag läste vad som hänt Dig.
Huvudet dunkar och tankarna bara svämmar över. Minnen. Så många minnen.

Få människor betyder så mycket som du har betytt sedan vi lärde känna varandra hösten 2001. Tänk att vi känt varandra i 5 år redan?!? Jag kan faktiskt inte förstå det... Och mindre går det att förstå att det inte kommer bli fler år än så..

Vi hade ju för fan planer; jag skulle bo i ditt garage när du skaffat radhus med vitt staket och Volvo!



... det finns inga ord...



http://Anemonae.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTE1MDE5Mjc1JnQ9MTE2MDc3NjgwMSZjdXJyaW1nPTA=







[14:26]

Det känns som en hemsk mardröm. Jag satt i bilen mitt ute i skogen och väntade medan mamma plockade ris till kyrkogården, och alla minnen och tankar bara rasade över mig. Det fanns så mycket kvar, han var inte färdig med livet än. Det är det som känns så orättvist. Det finns så många människor som inte vill finnas mer, men han ville ju. Han ville verkligen leva.


Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få prata med min grisbjörn på msn igen. Aldrig mer..?



Innan jag gick och lade mig inatt satte jag ihop en playlist med alla låtar jag fått av honom genom åren. Många av de låtarna är favoriter, de främsta i min musikvärld...

15 Oktober 2006  | Länk | Brev | 2 kommentarer
Omvälvande



Jag finner det alltid lika hisnande, omvälvande, världsomstörtande att falla så brutalt efter en okej, för att inte säga bra dag.

Så med gråten i ögonens bakkant och panik i hjärtetrakten, kan jag annat än undra varför det blir såhär?

Det kan ibland kännas som att jag själv drar mig ner dit, för att det varit "för bra", för så ska det liksom inte vara. Jag är van något mycket sämre, anser mig inte förtjänt av något annat än depressionsträsk och allt vad det innebär för självkänsla, självförtroende och så vidare...

Jag nedtecknade min nyaste Höstvinds-text från haket nyss, en minnesbild från mitt möte med Engla själssyster i maj då jag stannade till i Uppsala på väg mot Järna. Även om Engla inte var så sjuk då som hon var under vintern, den förra, så var hon ju inte frisk. Hon ÄR inte frisk. Men hon har (bland andra) blivit en idealbild i min hjärna för hur man ska vara.

Således gör det mig extra ångestig matmässigt en dag som denna; när jag ätit så onyttigt som jag gjort. Friterat; inte bara kyckling utan banan till dessert också.

Jag har egentligen förbjudit mig själv att skriva något rakt ut om dessa tankar, vill inte berätta för att det känns så oerhört pinsamt. Skamset. Samtidigt kan någon ju få för sig att tala till rätta; tala om för mig att de planer som målas upp på min näthinna inte är friska, försöker sätta stopp för dem...

Hade jag inte varit i sådan dålig kondition hade jag inte gjort annat än stått på min nyinköpta Crosstrainer. Hade jag haft orken att ta mig ut på promenader hade det blivit milslånga sådana varenda dag oavsett väderlek. Men depressionen sätter stopp för sådana saker; initiativförmågan har gått i graven och ja.. jag gör helt enkelt tvärtemot vad jag vill: Jag äter och äter och äter. Eller svälter och svälter och hetsäter.. Det finns liksom inget som heter "Normal kosthållning" i mitt liv, jag kan på något vis inte se det om jag så tittar så långt i backspegeln som är möjligt. För jag tog alltid den där extra sockerkaksskivan hos mormor, jag tog alltid den extra kakan när jag fick chansen och jag skippade aldrig godiset på lördagarna. Det sistnämna må vara ganska normalt för ett barn; men för varje år blev påsen bara större, tyngre, mer kaloririk.

Och det var då jag skulle behövt den där spärren.

Jag vet inuti att det är mitt utseende som spelar många roller i det destruktiva rollspel som äger rum i min hjärna, det är den största anledningen till mitt självhat och jag tvivlar på att det någonsin kommer bli annorlunda sålänge jag fortsätter se ut och väga som jag gör..

Jag måste helt enkelt göra något åt det, och då finns bara Ett alternativ; svält och träning - i kombination.


Gudarna vete varför jag skrev det här. Det kommer ge mig hutlöst mycket ångest då jag vet att någon kommer läsa det. Förhoppningsvis gör ingen det, men men.. Ja..


8 Oktober 2006  | Länk | Brev | 2 kommentarer
Där älvorna dansar




Jag är närmare än någonsin tidigare att få min egen bostad, mitt allra första allra egna hem. Det är nog vad som orsakar mest tankesnurr av allt just nu. Likväl som det skulle innebära positiva förändringar, skulle det föra med sig andra, mindre bra bitar. Jag är väl medveten om dessa bitar, deras innebörd och vad det kan orsaka. Jag är därför tvivlande till hur bra det egentligen är att svänga in och av på denna väg. Jag tänker att jag kanske borde sätta stopp för det innan allt tar fart, och det blir för sent att stanna?

Det kommer bli fritt fram för destruktiviteten att styra och ställa, och även om jag som person utan eftertanke skulle lämna dörren öppen för den att kliva in i min boning finns ändå medvetenheten någonstans; att det inte är bra och att det bara är jag själv som kan förhindra att den tar makt ifrån mig. Att det är Jag som blir lidande om jag Låter den ta makten.

Men då kommer vi till frågan om jag verkligen vill det? Bryr jag mig? Spelar det någon roll vad som händer med mig?

Jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt hoppfull inför min framtid, men det kanske är just därför det inte är särskilt hoppfullt heller? Eller är det det, fast jag väljer att blunda för det? Jag vet inte.. Just nu är jag nog inte redo att förändra någonting iallafall.


Ända sedan mötet med psykologen Jeanette igår, har jag ibland överväldigats av en känsla.. jag vet inte hur annars jag skulle kunna beskriva den; än som igenkännande. Som en flashback från hur jag brukade känna tidigare. Exakt när kan jag inte specificera, ty saker och ting tycks ha förändrats utan min vetskap under en lång tid nu. Det är först de senaste veckorna jag verkligen blivit medveten om det. Känslan av igenkännande omfattar hela det mörkaste spektrat; från ensamhets- till övergivenhets- till svikenhetskänsla. Återvändandet till depressionens mörker, och de medföljande tankarna, tankemönstren. Ledsamheten. Den inre gråten.

Hon sade att det kan kännas som att allt blir sämre när man börjar i terapi, eftersom saker man förträngt eller undvikit plötsligt kommer upp till ytan igen för att man ska kunna hantera det. Så är det ju. Kanske är det just vad som händer mig nu också? Jag vet inte säkert, men jag skulle inte bli särskilt förvånad om det var så. Jag är beredd. Jag är van; van smärtan, van känslorna. Van att hantera dem.

Saken är den att jag inte ska hantera vad som händer inom mig, känslomässigt, på samma sätt som jag har brukat. Med Jeanettes hjälp ska jag lära mig nya scheman för hur olika saker, situationer, ska bemötas. Behandlas.

Det är ingenting som förändras i en handvänding. Kanske är det rentav omöjligt. Kanske beror agerandet på saker som finns inuti sedan födseln. Vi talade om det att jag en gång nämnt för min psykiatriker hur jag kände igen mig i vissa delar av beskrivningen av Aspergers och hur en sådan diagnos gör det omöjligt att göra vissa saker. Ändra dem. Då måste man, precis som hjärnans signaler måste finna nya vägar vid hjärnskador, finna vägar runt hindret. I vissa fall kan man inte ens finna alternativa vägar. Man måste således acceptera hur saker och ting är.

Nu finns det inget som tyder på att jag har Aspergers, enligt psykiatriker P, men det utesluter inte det faktum att det Kan finnas någon annan orsak till att jag någon dag måste acceptera saker för vad de är, istället för att försökta förändra dem.

Ännu har jag inte kommit till den punkten, kanske kommer jag heller aldrig befinna mig där. Det är någonting som tiden får utvisa. Tillsvidare kommer jag fortsätta i de invanda mönstren och använda de scheman jag har inlärda sedan långt tillbaka. Samtidigt som jag försöker bryta dem, och försöka finna nya. Mindre destruktiva...



1 Oktober 2006  | Länk | Brev | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida