Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Frost och solsken



Jag är alltså jätteförkyld. Igen.
En och en halv dag med muntliga examinationer är avklarade. Och åtta timmar på resande fot avklarade. Överlevda. Jag är hemma i lugnet och tryggheten, där solen skiner och frosten har bäddat in hela landskapet i frost.

Jag har gosat med missarna och sovit på tok för kort tid. Jag gick frivilligt upp före åtta imorse. Why? Antar att jag försöker fånga de här två korta dagarna hemma. Härnäst ska jag gå och hänga tvätten jag släpat med mig eftersom tvättmaskinerna i studentkorridoren bestämde sig för att braka ihop typ samtidigt. Nu har vi väntat på nya i två veckor och jag har väldigt lite kläder. Vilket går ihop väldigt dåligt. Dock bestämde jag mig för att resa lätt, så jag fick typ bara med mig en liten del av tvätten och inga rena kläder. Så, det blir ju spännande det här...

Kanske får jag försöka fånga någon på ett annat våningsplan som kan släppa in mig i deras tvättstuga när jag är åter på västkusten, som jag gjorde den kvällen när jag upptäckte att tvätten inte hade tvättats men att hälften var dyngblött. De hade väldigt high tech tvättmaskiner på våning tre, så jag kunde tvätta på en kvart.

31 Oktober 2014  | Länk | Ljus | 0 kommentar
1+1= >.<



Så.
Det började med att jag snorade lite mer igår. Och denna "lediga" måndag har jag snorat lite till. Nu protesterar körtlarna nedanför ett öra. Jag håller oundvikligen på att bli sjuk IGEN.

Depression och sjukdom är rena döden för mig. Jag blir deprimerad av att vara sjuk för när jag väl blivit sjuk blir jag liksom aldrig frisk igen. Det tar veckor. Och allt kräver så mycket extra energi helt plötsligt. Depression och sjukdomsdepression, ja det blir ju än värre då. Såklart. Särskilt när det är så mycket som måste göras...

Tur att jag är "ledig" idag (har läst igenom mitt paper en sista gång och försökt öva på min muntliga redovisning). Och tur att jag ska till vfu:n och ta igen min sista sjukdag imorgon. Då kan jag styra tiden lite så att jag går hem vid lunch, kanske. På onsdag är det redovisningar från morgon till sena eftermiddagen. Jag hoppas vi hinner klart då. I sådana fall kan det hända att jag blir ledig på torsdag morgon innan jag tar väskorna och rullar in med dem på centralen. För då ska jag ÄNTLIGEN få åka hem.

Det är svinjobbigt att vara här nu. Jag ringer mamma 114 gånger om dagen för att det är så ekande tyst och jobbigt att vara ensam här. Varken tv-serier, tidningar, bloggläsning, musik eller vardagssysslor råder bot på det. Inte mer än tillfälligt i alla fall. Och alla nätmänniskor har vuxna jobbliv och använder inte sådana där saker som Skype eller diverse mejlfunktioner längre. På fredag har jag tid hos psykologen där hemma. Det känns minst sagt nödvändigt, jag hoppas bara att det kan få rätsida på livet på något vis. Men jag är rädd att en timme inte kommer räcka särskilt långt. Inte nu. Jag är alldeles för djupt nere i träsket liksom.

27 Oktober 2014  | Länk | Snötäcke | 0 kommentar
The never ending rollercoaster ride



Det har känts rätt bra och hoppfullt de senaste dagarna, som att jag kommer klara detta. Så vaknade jag till ett mejl med den färdiga bedömningen från min vfu-bedömare idag. Skulle iväg på seminarium, så jag beslutade att inte öppna det förrän jag kom hem. Det visade sig vara ett bra beslut för nu känns det som att jag susar rakt utför igen. Jag orkar inte hålla fast vid tron på att jag kommer klara detta och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hjärnan letar febrilt efter andra utvägar. Söka jobb på Ica? Söka den där skrivarlinjen som jag hade tänkt till nästa termin? Undersöka möjligheten att läsa in den saknade kursen i min uskeutbildning? Bara ge efter och hamna i sjuksvängen igen? Lägga mig ner och dö?

Jag har satt upp två delmål. Att skriva examinationsuppgift i helgen och ta mig igenom den muntliga presentationen av den. Och sedan ta mig igenom examensarbetet. 80-100 000 ord rent plågeri. Sedan är det januari och då får jag väl se vad som händer...

24 Oktober 2014  | Länk | is. | 3 kommentarer
Slutet i tunneln



Imorgon är den sista ordinarie vfu-dagen. Direkt följd av en igentagningsdag eftersom jag var sjuk de två första dagarna. Sedan blir det en dag nästa vecka också, då jag kommer hänga på fritids eftersom det är lovvecka (tror jag, egentligen borde jag kolla att det är okej med högre instans, typ...). Men vfu:n är nästan slut för nu. Tyvärr är det ju inte slut på vfu:n för alltid, som jag hade hoppats och som det var meningen, men jag får försöka ladda upp till tusen och fixa det efter nyår nån gång istället. Jag har redan halkat efter, så att det tar ytterligare lite tid att bli färdig med utbildningen får jag väl försöka ta med ro. Även om det känns för jävligt egentligen.

Den senaste veckan har jag utvecklat en vansinnigt dum vana att vakna långt före klockan på morgnarna också, så jag är helt slut. Imorse vaknade jag kvart i fem, efter att ha släckt och somnat framåt halv elva. Så få timmars sömn är inte vad jag behöver. Långt ifrån. Kan bara hoppas att jag lyckas slappna av när vfu:n är över och börjar sova lite bättre igen. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...

21 Oktober 2014  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar
oro.



Åtta vfu-dagar har jag tagit mig igenom nu, men femton återstår ännu. Det känns tungt, tungt, tungt. Jag trivs med eleverna, med min handledare och de andra två i arbetslaget. De har varit så himla snälla, välkomnande och stöttande. Men tidigare i veckan hade jag ett samtal med min handledare som var bekymrad. Med min bakgrund kommer saker inte så lätt för mig. Jag behöver mer tid på mig innan jag slappnar av, jag har inte hunnit så långt som andra förväntar sig och det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig. Efter samtalet har jag fått positiv feedback och beröm om att det syns en skillnad, att jag anstränger mig. Men inte förrän de återstående femton dagarna är avklarade och jag har fått en godkäntstämpel (förhoppningsvis) kommer jag kunna slappna av.

När jag kom hem i fredags hade jag så fruktansvärt ont i axlarna som jag går och spänner hela tiden. Jag gjorde en djupdykning i linimentburken och det blev som tur var bättre sedan. Men helgen har gått så fort och nu är det snart måndag igen. En ny lång vecka ligger framför mig och trots att jag trivs med eleverna, min handledare och de andra två i arbetslaget och tycker att själva jobbet är roligt så kan jag inte känna pepp och glädje inför de evighetslånga dagarna som inte alls känns evighetslånga när jag väl är där, men ändå blir en ständig ångestkälla för mig. Det där kan eventuellt vara den längsta meningen ever, men jag är trött nu. Jag orkar inte formulera mig bättre.

Nu börjar bedömningen närma sig också. Jag har två oerhört jobbiga bedömningstillfällen bakom mig. Förra terminen gick det tackolov bra och det gör att min inställning inför hela grejen kanske inte är fullt lika ångestfylld. Men ändå, den här bedömningsgrejen är inte min grej. Det är till stora delar det som gör att allt känns så himla jobbigt med vfu:erna, tror jag. Jag kan bara hoppas att detta ändå blir min allra sista vfu. Att jag blir godkänd. Att jag kan fortsätta framåt. För annars vet jag inte hur jag ska orka hålla ihop längre. Den här hösten fortsätter sin branta resa nedåt, den där platån då jag trodde att det kanske hade börjat vända var visst bara en kort liten platå innan resan fortsatte...

Ja, det var väl nog med deppiga skriverier för den här gången kanske?

5 Oktober 2014  | Länk | is. | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida