Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
7
8
10
11
13
14
15
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Mötet.




För att läsa detta blogginlägg krävs att du loggar in med ett lösenord




Who are you?



Jag skriver ju ganska personligt i den här bloggen. Och besöksstatistiken påstår att ganska många tusen människor hittar hit varje månad. Jag vet inte varför. Ofta inte hur heller. Ibland söker människor på saker på google. Men det finns kanske någon som läser på riktigt också bland alla de där olycksträffarna.

Kan ni inte ge er till känna? Berätta vem ni är? Kanske länka till en egen blogg? Eller instagramkonto? Eller twitterkonto?

Ibland funderar jag på att bara skriva lösenordsskyddade inlägg. Men syftet med den här bloggen är ändå någonstans att stå upp för alla som haft samma otur som jag och drabbats av psykisk ohälsa av något slag. Jag vill vara med och bidra till en mindre inskränkt syn på psykisk ohälsa. Och det vore ju synd om jag blev avskräckt då för att jag inte har den blekaste aning om vilka som läser här, förutom ungefär två personer. Så klicka på kommentarsknappen nu och berätta om er själva så blir jag jätteglad!

12 November 2014  | Länk | letters & numbers & sentences | 0 kommentar
På rätt sida om ytterdörren.



När det börjar bli motigt att gå och lägga sig för att man vet att det snart kommer en ny morgon då man måste gå upp och man kommer på sig själv med att undra hur man ska orka det. Då vet man rätt säkert att depressionen är ett faktum.

Samma sak gäller med känslan att man inte vet hur man ska orka ta sig utanför ytterdörren och vara borta en hel dag. För allt man egentligen vill är att stanna hemma. Där man inte måste intressera sig för vad andra säger, där man inte måste komma på saker att säga själv, där man måste tänka smarta examensarbetestankar.

Tur i oturen är då att jag inte sitter i ett trist grupprum på ett universitetsbibliotek med taskig ventilation dag ut och dag in just nu, så som var fallet när vi skrev b-uppsats i våras. Nu träffas vi två, tre gånger i veckan. Vilket inte bara passar min depression utan också mitt arbetssätt. Jag kan inte formulera uppsatstext när jag sitter tillsammans med andra. Jag behöver min trygga soffvrå här hemma. Jag behöver tystnaden. Eller möjligen det perfekta sorlet från ett teveprogram som valts ut med största möjliga noggrannhet.

Jag brukade inte vara såhär känslig förr. När jag gick i skolan, ända tillbaka i lågstadiet och upp till gymnasiet, kunde jag läsa i ett klassrum fullt av babbliga elever. Jag kunde gå in i min koncentrationsbubbla och läsa och inte märka något av min omgivning. Så är det verkligen inte längre. Så blev det efter många år av depressioner, avskärmning från omgivningen och en lång tids svält. Mitt korttidsminne existerar inte heller längre. Jag kan med lätthet komma ihåg telefonnummer och födelsedagar från min barndom. Men vilken tid spårvagnen går imorgon bitti? Nej, det glömmer jag i samma sekund som jag stängt ner appen eller hemsidan där jag kollat upp det.

Man hör ju om riskerna, eller ska jag kanske kalla det konsekvenserna, av ätstörningar. Att det kan påverka hjärnan. Men det bryr man sig ju inte vidare mycket om då, när man är mitt uppe i att äta så lite som möjligt. Men såhär i efterhand. Tänk om jag valt en annan väg? Jag kanske hade haft mitt minne kvar. Och koncentrationsförmågan.

Imorgon ska vi träffa vår uppsatshandledare för första gången. Vi blev klara med vårt PM i lördags och skickade iväg det. Idag har jag haft hemstudier. Att förkovra sig i litteratur på ett område man själv har valt är roligt. Men det är ändå svårt att fokusera dessa dagar. Orken finns inte, uthålligheten. Jag kunde sitta hela dagar på helgerna förut och läsa för att ligga i fas med skolan. Det orkar jag inte längre. Jag orkar inte lägga ner min själ i studierna. Tvivlen på att jag någonsin kommer bli godkänd och få min examen och därefter få ett jobb som jag kommer klara av, är alldeles för stora.

Spiralen snurrar ner, ner, ner. Och jag önskar jag visste hur den kunde vändas, så den började snurra i motsatt riktning. Det enda sättet just nu är att ta en dag i taget. Efter morgondagen kommer jag få vara hemma i två hela dagar innan jag måste ta mig utanför den där ytterdörren igen. Den som jag helst skulle vilja ha stängd jämt. I alla fall just nu.

Men jag måste ju säga att jag har vissa bra stunder också. I helgen har jag prioriterat att nöjesläsa mellan varven. Jag har ätit chokladpudding med grädde och mango och tänt ljus. Jag har fått lusten åter att lägga ord i wordfeud. Och i fredags ringde jag en vän jag inte orkat ringa tillbaka efter att ha ignorerat eller missat flera samtal. Igår började jag titta på hus på en typhushemsida, efter att ha ramlat över en annons i en inredningstidning. Idag bestämde jag mig för att titta på en annan hussida. Där hittade jag mitt drömhus, ungefär. Det hus jag ritat själv och hoppas på att kunna bygga en dag om inte alltflör länge, fast i en färdig och inte alltför dyr typhusmodell. Visst drömmer jag om eko-hus, om ett hus fritt från plast, med vackra oljade fiskbensparketter och öppen spis. Men det där huset skulle nog kunna fungera det med, om jag bara tar mig igenom några få veckors uppsatsskrivande och en femveckorspraktik. Ni hör, det är ju ingenting! Någon månad bara. Om jag bara kunde försöka se det så. Så kanske det blir lite lättare att öppna den där dörren de dagar jag måste gå ut igenom den de närmaste veckorna...

10 November 2014  | Länk | Solförmörkelse. | 0 kommentar
Hemhem



Jag tog mig igenom examinationsdagarna. En och en halv. Med många snytpauser. På torsdagen hade jag de packade väskorna med mig och åkte direkt från skolan till centralen där jag tuggade i mig en hamburgare i väntan på att tåget skulle gå. Jag var hemma halv tio på kvällen efter en mellanlandning på en timme i Stockholm där jag mötte Mija och Jack. Det var det finaste jag varit med om på ganska länge. Positiv energi. Det behöver jag. Ett helt berg. Så det var väldigt synd att det inte blev mer än tre kvart eller något. Men jag hoppas att det kan bli fler träffar snart, och längre då förstås. Kanske när jag flyttat hem igen. Av någon anledning är Göteborg inte lika uppskattat av alla som det är av mig...

Dagarna hemma gick fort, alldeles för fort. Jag fick inget tillfälle att bara ta det lugnt och landa i att jag var hemma, så nu känns det inte som att jag varit hemma alls. Det är jobbigt. För hemlängtan finns kvar. Och nu är det nästan två månader kvar tills jag får åka hem igen.

I måndags fyllde jag år och det var en av de sämsta dagarna på länge. Andningspausen kom då vi hade intro till examensarbetet på eftermiddagen. Ironiskt nog.

Arbetet med uppsatsen har börjat så smått nu. Vi ska färdigställa PM:et till handledaren, och idag har jag börjat med att läsa en tidigare uppsats på samma område som vi ska skriva om. Den gav en del uppslag, så det var nyttig läsning. Imorgon fortsätter jag med en annan uppsats. Vi har inte tillfälle att ses och skriva på några dagar nu, så det blir att hitta annat att göra istället. Vilket känns helt okej. Det är tufft just nu. Att vara hemma och pyssla i min takt fungerar liksom bättre, även om det är svårt att hitta motivation till det med,

5 November 2014  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida