Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2020)
>>


Tisdag



Det regnar. Mys. Hade egentligen tänkt sätta mig ute en stund, men jag fastnade här och framför tvn.

Idag följde jag mamma på banken. Hon har äntligen fått det saknade papperet. Huxflux, efter en timme fanns alla lånepengar där de skulle, bara tingsrätten registrerat allt så är mormorshuset mammas på riktigt. Sedan köpte vi en pizza och delade på, mamma bjöd för en gångs skull :)
Sedan hjälpte jag mamma köra iväg lite regnblött gammalt gräs och avklippta buskar och sådant till skogen och så skjutsade hon hem mig.

På hemvägen blev vi omkörda av en motorcyklist, och bara för att mamma var snäll och körde åt sidan vinkade han för glatta livet när han passerat. Sådant gör en verkligen glad! Svårt att beskriva varför egentligen, men det är väl för alla galningar som far omkring därute på vägarna. Om alla gör sitt bästa blir det ju mycket smidigare - och roligare, att åka omkring i trafiken. Mer glada motorcyklister i världen, tack!


Och och och. Idag kom IKEA-katalogen! Jeeeejh!
Ser fram emot att få bläddra i den sedan. Fast först ska jag läsa Sköna hem och Allt i hemmet som börjar bli gamla nu..det dimper nog ner någon ny tidning i brevlådan snart, misstänker jag...


Fluff.


31 Juli 2007  | Länk | Fjärilsfladder | 0 kommentar
Måndag.



Jag vet inte.. jag känner..
svek?
Det finns ingen anledning att känna mig sviken?
Gör det?


Och jag kan inte slå bort tankarna av att inte spela någon roll,
varför kan ingen läsa mellan raderna och sträcka ut en hand?
Dröjande svar på gästboksinlägg,
letar du febrilt efter en ursäkt?, tänker jag.


Var det sista spiken i kistan att fatta det där beslutet?
Jag kunde inte stanna, det gick bara inte.

Och dåliga prioriteringar.
Allt går att ordna. Det gör det.
Om det känns viktigt?



Tårar och åter tårar.


Självskadetankarna vill inte släppa greppet, de blir bara starkare för varje dag.


Jag vet inte..
om jag ändå kunde känna helt för att ge upp,
eller att det faktiskt finns någon slags mening för att fortsätta leva.
Men nejdå.

Jag har ingenting.
Utom en ensam lägenhet och två katter.
Det kanske inte är så dåligt,
men det räcker inte längre.

Jag behöver något som betyder,
som betyder på riktigt..




30 Juli 2007  | Länk | Solförmörkelse. | 0 kommentar
Avskedsansökan,

"AVSKEDSANSÖKAN
Anhåller härmed om att få sluta som vuxen. Jag har beslutat mig för att återgå till att bli åtta år, med de skyldigheter som ingår i detta.

Jag vill kunna gå till McDonalds och tro att jag sitter på en fyrstjärnig restaurant.

Jag vill kunna låta pinnar segla ikapp i en bäck, och jag vill kunna bygga ett slott av gamla kartonger.

Jag vill kunna tro att nonstop är roligare än pengar eftersom man faktiskt kan äta dem.

Jag vill sitta under en stor ek med några kompisar och sälja saft till förbipasserande en varm sommardag.

Jag vill återvända till en tid då livet var enkelt och lätt att leva; då det mesta handlade om färger, pluttifikationstabeller, fåniga ramsor, och väldigt lite bekymrande, eftersom du inte visste vad du inte visste, och du brydde dig i alla fall inte om det.
Du kunde bara vara glad eftersom du var lyckligt ovetande om allt som kunde göra dig orolig eller bekymrad.

Jag vill tro att världen är ett enda stort nöjesfält.
Att alla människor är pålitliga, goda och ärliga.

Jag vill kunna tro att allt är möjligt. Jag vill kunna blunda för sånt som är krångligt och besvärligt, och jag vill kunna bli glad och uppspelt över småsaker igen.

Jag vill leva enkelt och lätt igen. Jag vill inte att min dag ska bestå av datorhaverier, berg av pappersarbete, deprimerande nyheter, försök att överleva flera dagar varje månad än det finns pengar till,
räkningar, skvaller, sjukdom,
och förluster av nära och kära.

Jag vill tro på leenden, kramar, snälla ord, sanning,
rättvisa, fred, drömmar, snöänglar och på fantasin.

Ja, . . . så här är då mitt checkhäfte, mina kreditkort, bilnycklarna och mina deklarationsblanketter.
Jag avgår från posten som vuxen från och med idag.





Jag kan bara göra den personen sällskap i namntecknandet som skrivit denna uppsägning.
Inte för att jag har några checkhäften, kreditkort, bilnycklar eller deklarationsblanketter än, men de kommer väl...så...Iom min namnteckning hoppas jag att jag slipper dem nu? Tack tack.


Jag har sovit tolv timmar även denna natt men vet inte om jag är så mycket piggare för det..."






Håller som bäst på att kopiera över hela min hakdagbok till Word ifall att det en gång blir permanent nedläggning av haket. Det ligger ju ändå på icke-permanenta servrar nu och har så gjort en längre tid. Man vet aldrig vad som händer alltså...

Hittade iallafall ovanstående under den kopieringen.

29 Juli 2007  | Länk | letters & numbers & sentences | 0 kommentar
Jag vet inte om jag vågar vara såhär ärlig...



Med de orden kommenterade jag en dikt jag lade upp på Haket för ett tag sedan och med de orden som inledning ska jag trots allt Vara Så Ärlig nu.


Mat är ett känsligt ämne, och har väl varit det i många år egentligen trots att jag nog inte alltid varit så medveten om det. För några veckor sedan ställde jag mig på vågen och konstaterade att jag vägde två kilo mer än jag gjorde när jag vägde som mest Någonsin innan jag började gå ner i vikt hösten 2003. Precis som då fick jag total panik. Diet med vägande av maten och kaloriräknande, en ständigt hungrig mage, några promenader och ett ganska skönt konstaterande; en vecka senare hade jag gått ner fem kilo. Såklart brakade allt samman och tvärtemot mina "planer" började jag äta äta äta. Och har fortsatt så, eftersom motivationen är obefintlig - på alla plan.

Jag kanske inte har vad som verkligen skulle diagnostiserats som en ätstörning, men jag tror nog det ändå.. BED eller atypisk ätstörning? Ätstörning UNS? Det ligger ganska nära till hands. Fast jag har aldrig klarat av att tala om min vikt och om mat med min psykolog. Jag pratade om min ångest över att jag börjat gå upp så mycket i vikt med min kurator på ungdomsmottagningen en gång, jag satt där och snyftade fram hur jobbigt det var. Men jag vet inte om hon förstod, hon var iallafall inte kvar där så länge efter det att det hann hända något och på den tiden gick jag bara dit ibland för att prata av mig om hur det gick med mina samtal på öppenpsykiatrin i varje fall. Det var ju då jag hade blivit tilldelad min skötare C, som nästan bara pratade om blommor och ljus och annat meningslöst.

Att ha anorexi är förstås fasansfullt, men jag tror inte att det är skamligt på samma sätt som det är att ha någon form av hetsätstörning, bulimi eller BED.. Jag har inte bulimi, men jag har fått den uppfattningen efter att ha läst Sofia Åkermans blogginlägg från den 12 Januari i år, samt kommentarerna på det inlägget. Jag har läst i forumen på helgon.net. Jag har läst intervjuer i dagstidningar på nätet.. Jämfört med anorexi verkar det så mycket mer skamfullt att Äta, att inte kunna låta bli att äta. Att kräkas..ja, att ha hetsätstörningar helt enkelt.

I våras när jag hade en period av enorm överkonsumtion av godis kände jag en gång en enorm svallvåg av skam och ångest när jag köpt alldeles för mycket godis ännu en gång under en och samma vecka och var på väg ut ur affären med den tunga kassen. Det är alltid svårt att betala godis, läsk, fikabröd..ja, allt som är onyttigt, för det känns som att kassörskorna dömer. En sådan överviktig (jag kan inte ens förmå mig att tänka eller uttrycka mig med ord som "fet" eller tjock", det är som om jag skulle försökt ta i något mögligt frivilligt - det är äckligt, ångestskapande) person som jag behöver väl knappast två 200-grams chokladkakor Och en påse lösgodis? Flera gånger i veckan, dessutom! (Det är därför jag alltid försöker gå till en annan kassörska om jag ser att den från föregående handlingsdag jobbar då med.) Eller en hamburgare på McDonalds? Det är därför jag Alltid propsar på att åka drive-inen där om mamma är med och det är hon ju, oftast. För att inte tala om att gå in på våran Pizzeria. När de började veta vad vi skulle ha för sort så fort vi kom innanför dörren fick jag panik. Det var ju ett tecken på att jag var där alldeles för ofta, att jag var Äcklig som åt så mycket Fet Pizza! Det är klart jag får skylla mig själv som ser ut som ett äckligt monster då.. när jag inte klarar att äta och motionera normalt.




En sak som avhandlades i ett ganska nyligen skrivet blogginlägg hos Sofia Åkerman (ja, jag har läst hela hennes blogg den senaste tiden, idag har jag kommit till de allra senaste) var det här med alla tv-program om ätstörningar som visats på sistone.
Superskinny me
Jag vill vara anorektisk
Du är vad du äter
...
...
...
...

Vem är det som ser de programmen? Självklart sådana som jag. Sådana som inte Borde se det, Sådana som blir triggade. Sådana som är ätstörda.

En normal människa kanske klarar att se det sjuka i programmen, förstår varför de visas. Men herregud. Det är inte de som programmerar videon eller dvdn och spelar in de där programmen. Det är inte de som skriver in dem i sina kalendrar för att inte missa dem. Det är ju de Ätstörda som bara blir ännu mer Triggade av det.
Ändå kan man inte låta bli. Ändå kan inte Jag låta bli att se dem.



Det var inte direkt så här jag hade tänkt mig det här inlägget. Men jag har iallafall varit ärlig och det är ett första steg.

Det är ju inte direkt så att jag inte vet hur dumt det är med ätstörningar heller. Herregud. Jag har en själasyster som vårdats på sjukhus om och om igen för sin anorexi. Jag följer ett par tjejers dagbäcker på Helgon, som varit inlagda på slutenvården för behandling, den ena i nästan ett år! Jag känner flera personer som har anorexi, eller som haft åtminstone.. och bulimi..,ja. Jag känner ju människor som haft bulimi också... Hur kan man då falla för lockelsen ändå?


(Bilden är från den första "serien" bilder jag tog då jag köpt digitalkameran 2004, och sedan kom att lägga upp på nätet..jag hade gått ner de där 27 kilona och allt..)




27 Juli 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
Kära systra.



Jag känner allt oftare hur orden tappat sin mening, att jag inte alls kan få fram vad jag vill med dem. Så förra veckan när jag var översvämmad av sådana där känslor som jag vill men inte riktigt kan få ur mig, skrev jag ett sådant där brev igen till Syster Vit. Det är det knep jag använt mig av de senaste åren. Även om just hennes ögon aldrig sveper över mina ord på riktigt, så hjälper hon mig på något vis..



Käraste syster,


att adressera dig på det här sättet även om jag redan vet att brevet aldrig verkligen kommer nå dina ögon, ditt hjärta och din själ, det hjälper mig när jag behöver få känslor och tankar nedpräntade svart på vitt. Tankar och känslor som är svåra att verkligen sätta ord på, svåra att vara ärlig med; även för mig själv.
För varje dag som passerar numer hatar jag mig själv ännu lite mer, hittar ännu ett fel, ännu en förklaring till varför ingen vill eller kan älska mig. Till varför jag förlorar mina vänner. Till varför allt är så fel, till varför livet är meningslöst och så alltid kommer att förbli.

Just ikväll skriker någonting inom mig extra högt av ensamhet. Den lilla lilla flickan längst där inuti är i så stort behov av en famn att gråta ut i; en famn att känna trygghet i, en famn att finna tröst i.

Det vore så enkelt att bara ge upp. Men jag kan inte göra det utan vetskapen att de som betyder klarar sig ändå. Hur vet jag det?

Det vore så enkelt att bara lyfta telefonluren och ringa. Prata. Men när inga ord finns? När modet saknas och oron inför andras oro är större än förtroendet, vissheten att de verkligen finns där. Och även om de gjorde så; skulle de kunna trösta? Göra någon skillnad; göra något bättre?

Fulheten, svart kall och kantig. Vass för vem som helst, men särskilt för just mig som tvingas bära runt med den alltid alltid alltid. Vad gjorde jag för att förtjäna det?


Världen som känns så främmande, obekant. Liksom manipulerad på något vis. Fattas bara att solen börjar skina nattetid och att molnen fallit till marken när man öppnar dörren för att gå till brevlådan en dag..

Inte ens svälta orkar jag längre. Allt får som bara vara..

Jag väntar och längtar; höstens ankomst.
Så skönt att bara kunna ligga under täcket med några tända ljus och stirra på teven utan måsten i form av gräsklippning eller...gräsklippning..ja Socialisering. Sådant, otrevligt (men ändå så bra för själen, sägs det?)..







Snart måste jag författa henne ett äkta brev med, jag har sådant dåligt samvete för att jag inte skrivit svar på brevet jag fick samma dag jag flyttade in här..


27 Juli 2007  | Länk | Brev | 0 kommentar
Fredag.



Få blev nog så glada som jag blev när jag vaknat och upptäckt att det regnade idag. Det är sällan jag känner så, dåligt väder gör vanligtvis allt..värre. Men men. inte idag, alltså.
Jag kände mig friskare när jag gick och lade mig inatt, men imorse var det lika illa med halsen igen. Fast någon gång måste det ju gå över.

Jag vann fjärde säsongen av Gilmore Girls på Tradera igår. Det ska bli riktigt trevligt att se andra tredje och fjärde säsongen utan att behöva vänta på fortsättningen. Men först måste jag se klart 24 som jag snart kommit halvvägs igenom.

Mamma ringde förresten alldeles efter att jag vaknat idag och frågade om jag ville följa med och handla, så nu är jag en Mårbackapelargon rikare. Hoppas att den överlever och blommar även fortsättningsvis. Ska försöka ta skott på den med :P

Sedan har jag kommit in i en riktig ljusperiod nu. Det känns ledsamt att tända mina pelarljus, men det går ju alltid att köpa nya så det är väl inte hela världen egentligen.


Juli är snart över, och jag frågar mig än en gång var tiden tar vägen? Det känns en aning stressande att augusti närmar sig, för med augusti tar också min psykologs semester slut och just nu.. just nu vet jag inte om jag vill prata med henne. Just därför vore det säkerligen en god idé att göra det, men så enkelt är det väl inte? Kommer jag dit och det blir lika fåordigt som i början av sommaren, då tror jag att det kommer bli tufft att finna ny motivation till att fortsätta.

Men det är ännu närmare två veckor bort, så jag ska inte fundera mer på det nu.



27 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar
Att vara förkyld..



Att bli förkyld när man redan är nere i en svacka är det värsta som kan hända, iallafall för mig. Allt blir hemskt gånger tusen och det känns som att jag befinner mig på en tunn lina många meter över havet. Än så länge har jag inte hunnit till det stadiet, förkylningen bröt ju ut på riktigt först igår. Men imorgon, eller kanske senare idag skulle det inte förvåna mig om jag satt här alldeles gråtfärdig med en så rödsnuten näsa att den börjat flaga (för det är ju inte bara tatueringar som gör det ;P),
Jag förvånade dock mig själv alldeles nyss genom att dammsuga nästan hela lägenheten. Att flytta möbler och dra dammsugarn längst in i badrummet var sådant som inte kändes så lockande, men alla andra ytor är fria från dammråttor nu och jag har flyttat min fula furubyrå från hallen till blomhörnan. Jag SKA få plats med fler blommor, så är det bara.
Jag hade tänkt köpa en uppmuntrande blomma igår när jag fick skjuts att handla, men jag hittade ingen fin så det fick vara. Hoppas komma hem med en nästa gång iallafall. Om inte annat ska vi ner på stan någon gång framöver, så då kan jag kika på Blomsterriken eller så. Just nu har jag bara gröna blommor och det känns lite tråkigt. Visst är det fint, men jag vill gärna ha någon som blommar Också!
Vet inte vad det är med mormorspelargonerna, de har trilskats och varit jättedåliga på att blomma ända sedan förra sommaren. De verkar olyckliga? :/ Men jag hoppas de får fart framöver.
Dessutom hoppas jag att skotten jag tagit överlever så jag får fler blommor. Men det har jag väl redan skrivit om ett antal gånger...

Det återstår fem flyttkartonger att packa upp ännu. Det är mest papper och småsaker som jag inte vet var jag ska göra av. Hoppas att jag kan få någon slags ordning på det också framöver. Får nog möblera om i klädkammaren, kanske..


Tänk om man haft lite pengar att köpa möbler för. En bokhylla, en fin soffa som inte behöver kläs med ett löst tyg som halkar hit och dit jämt och ständigt så man blir vansinnig. Hade egentligen tänkt häfta fast tyget, men eftersom jag fortfarande hyser vissa förhoppningar om att få lite försäkringspengar i början av nästa år vill jag inte förstöra tygerna så. De kan ju användas till annat bara man tar bort allt katthår >.<

Jag vet inte. Allt jag vill är att få lite ordning, men det tycks inte fungera i mitt liv. Det ligger alltid saker överallt även om jag försöker att plocka undan.. Det gör mig också vansinnig. Speciellt sådana här ostabila stunder. Gah.
Hur kan folk ha sådana där minimalistiskt inredda hem? Var gör de av allting? Jag förstår liksom inte. Alls.



Nu ska jag äta en piggelin och se Sjunde himlen. Kanske gör det lite bättre i halsen en stund, åtminstone.

24 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 1 kommentar
Dagens boktips!?




Jag har många gånger läst boktips om ätstörningar och Peggy Claude Pierres "Ätstörningarnas hemliga språk" är nog den bok jag läst om flest gånger, samt noterat på flera olika ställen för att läsa den själv en dag. Men jag har aldrig fått någon kläm på vem hon är, bara trott att hon varit en av alla dessa psykologer eller psykiatriker eller behandlare som skrivit en handbok i hur anorexi behandlas och yadi yadi yada. Inte sagt att det inte kan vara intressant, men å andra sidan kan sådana "faktaböcker" vara rätt torra.
Men Peggy Claude Pierre tycks inte vara en av alla de där vanliga behandlarna.

Jag såg en dokumentär på TV3 en gång för många år sedan, jag tror rentav att det var så tidigt som i slutet av 90-talet..! Den handlade om en anorexiklinik i Kanada som tog sig an de fall som klassats som obotliga av den vanliga sjukvården, men som med deras "kärleksmetod" lyckades göra sina patienter friska. Montreauxkliniken. Jag skrev upp namnet, med en dröm om att jobba där en dag. Eller på ett liknande ställe, iallafall.

Nu läste jag om den i Sofia Åkermans blogg och plötsligt länkades Montreux och Peggy Claude Pierre samman; det var ju Hon som låg bakom den! Sorgligt nog fick jag veta att kliniken tvingats läggas ned. Men boken, den ska jag definitivt beställa från adlibris nästa gång jag har lite pengar till övers för sådan lyx!

Ni borde också läsa "Ätstörningarnas hemliga språk"! Jag tror att det är en fantastisk upplevelse att läsa den.. vare sig man har en ätstörning själv eller inte har kommit i kontakt med det alls.


Jag kan förstås inte lova det då jag inte läst boken, men jag minns ju den där dokumentären och tanken bakom deras behandlingsform.


23 Juli 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Pleasentville.


Om sådär tio minuter börjar Pleasentville på svt1. Första gången jag såg den filmen var på en skolbio, antar att det måste varit i samband med att den kom -98.. och jag blev som förälskad i den! Första gången den gick på tv och jag upptäckte att det var den, var flera år senare, och jag tyckte den var lika fantastisk då. Sedan dess har jag försökt se den varje gång den visas. Har ni inte sett den hoppas jag ni gör det. Kanske inte inatt, men någon annan gång då den visas en mer human tid på dygnet.

Filmlycka kan ju faktiskt också vara fjärilsfladder.



I övrigt vill jag inte alls till Julia imorgon och har funderat ända sedan det bestämdes på hur jag ska ta mig ur det. Det vore ju enklast att vara ärlig och säga att jag inte orkar, klarar det för att jag inte mår så bra.. men det är ju inte enklast. Så...



Förövrigt plockade jag fram mina kartonger med ljushållare idag och plockade fram en hel massa. Myspys.
Men jag saknar mitt fina zebrafat för treveksljus? Jag är lite bekymrad, för jag trodde att alltsammans fanns på samma ställe? :(
Saknar en del annat också, noterade jag nu när jag stökade runt efter en bild i PL-mappen...:S




22 Juli 2007  | Länk | Fjärilsfladder | 0 kommentar
Det där med friskhet och vägen dit..(eller något)


Den senaste tiden har jag läst Sofia Åkermans (författaren till Zebraflickan, en av mina favoritböcker) blogg, från första inlägget och framåt till dags data. Just nu befinner jag mig ungefär ett år bakåt i tiden, och där frågar Sofia läsarna en del saker om självskadande, hur man ska bemöta en sjuk utifrån sin roll som förälder, vän, skötare osv..
Ett av svaren fick mig att reflektera över detta med att man börjar må bättre. Så som jag gjort det senaste..ja, halvåret åtminstone? (jag minns inte exakt när mörkret började skingras, tiden har blivit något oviktigt då jag sällan behöver hålla reda på den numer..)
När människor ser att man gör framsteg är det så svårt att visa att man faller tillbaka ibland. Det är som om de som inte varit i samma situation själva förstår att allt inte bara är raka vägar mot friskhet och lycka. Där finns ju många kurvor och nedförsbackar fortfarande, antagligen gör det det hela livet om man en gång fallit handlöst. Självklart blir fallen inte lika stora och hemska när man är tio år fram i tiden från det att man börjat se sig som frisk, men ändå. Hoppas ni förstår vad jag menar.
Nu när jag är där igen, i en nedåtgående spiral, vågar jag inte riktigt erkänna det. Speciellt inte för min mamma och för min psykolog, de tror ju att det går så mycket bättre. Kanske läser mamma av det ändå, senast häromdagen blev jag så arg, ledsen och förbannad av en sak hon sade i telefon att jag slängde på telefonluren och grät hejdlöst.

Saker vänder ju inte på en gång även om man jobbar med det. Jag behöver fortfarande hjälp, och det är svårt att ens erkänna för mig själv att jag inte är motiverad till att ta vissa steg ännu.
Som det här med telefonerande. Visst skulle jag kunna jobba på det, men jag vill inte just nu. Det känns som ett alldeles galet stort steg. Och då går det inte heller, speciellt inte om någon pressar och anmärker på det.

Hm. Jag tror inte jag kommer ihåg exakt vad det var jag ville få fram här, men strunt samma.. Jag ska se fortsättningen av förra veckans oerhört spännande avsnitt av Numbers och fortsätta läsa svaren på det där blogginlägget av Sofia..

Kanske fortsätter senare, när jag har bättre förutsättningar att fokusera ordentligt på vad jag skriver och tänker..




23:08

Nu kom jag på vad det var jag skulle skriva Egentligen.

Grejen när man kommer dit att människor i ens omgivning börjar tro att man mår bättre hela tiden, när de glömmer bort att svackorna fortfarande kan lura bortom en vägkrök, är att de slutar finnas där och stötta på samma sätt. Man behöver liksom inte uppmärksamma och stötta, visa att man bryr sig 24/7. Men det är så fel! Det är då om någon gång, iallafall jag, behöver påminnelser om att människor fortfarande finns kvar och bryr sig. Att de inte bara lämnar en ensam att ta hand om stormens efterdyningar, om ni förstår?


Jaja.. nu ska jag inte vara seriös något mer ikväll tror jag.


20 Juli 2007  | Länk | letters & numbers & sentences | 1 kommentar
Fredag.



Jag har just smällt i mig en påse Polly och det enda jag tänker på är att sluta äta alls. Någon mer som ser det ologiska i resonemanget?


I eftermiddags när jag och mamma just skulle till att äta (fläskfilé och klyftpotatis) fick jag ett sms från Julia som undrade vad jag skulle göra ikväll. Jag svarade inte eftersom vi ju skulle äta precis, sedan ringde hon istället exakt samtidigt som jag svalde sista tuggan med mat. Och tyckte att jag skulle komma ner till henne ikväll.

Men jag orkar inte. Orkar verkligen inte.

Jag vill bara gömma mig här hemma i ensamhet med nerfällda persienner.

Hade hon haft förståelse för att jag inte mår så bra alla gånger (som nu) och anpassat umgåendet en aning (att sitta och skratta så man gråter och får träningsvärk i kinderna känns helt enkelt en smula..fel..falskt..även om det mycket väl kunnat bli så i hennes sällskap ändå) så hade det kanske varit en annan sak. Men hon är ju av den uppfattningen att man bara ska "skärpa till sig", "rycka upp sig" och.. "ta en sup"..hm. Ja. Nej.

Jag orkar helt enkelt inte vara så social hela tiden med Julia som jag bara "råkar" bli då vi umgås alls. Det finns liksom inget mellanting, och ja.. hur förklarar man det? Jag vet inte, och när jag bara kommer med dåliga ursäkter känner jag mig som en kass vän, och att det vore lika bra att ta avstånd helt och hållet. Men då blir jag ensam på riktigt i den här byhålan, och det vill jag ju inte heller. Alltså är det balansgång. Att umgås, men ändå hålla en aning avstånd ibland? Äh. Jag vet inte.


Förbannade alltihop och jäkla avstånd :( Jag saknar ju Er allesammans..



20 Juli 2007  | Länk | letters & numbers & sentences | 0 kommentar
Onsdagkväll



Sålde mina gamla lekstugemöbler tidigare idag. Kändes lite i hjärtat, men ja.. Nu är det som det är. Jag har lite extra pengar och kan kanske köpa något roligare att ställa alla blommor på, eller iallafall en lampa till sovrummet. Vill beställa gardinstänger från Ikea också. Det är för jäkligt att närmsta Ikea ligger typ 30 mil bort. Jag hade ju hellre åkt dit än att beställa liksom :)

Förövrigt har jag fått skjuts av mamma och ..eh..storhandlat. Fast jag får aldrig med mig särskilt mycket mat hem även om jag gör det, så frågan är vad jag gör när jag handlar? Lyxade iofs till det och köpte både en stor förpackning kycklingfiléer som åkte in i frysen direkt och fläskfilé som jag ska göra nåt av imorgon..(nåt och nåt, vi gör alltid samma grej med vitlökssmör..men ja :) och det gjorde väl att det det blev dyrt även om det inte blev mycket. Så vi stryker Stor före Shopping? Mat har jag iallafall så jag klarar mig ett tag.

Vi var på Jysk också, jag var ute efter en ny kudde, duschdraperikrokar, eventuellt en taklampa och gardinstänger också. Låt säga som så; jag kom därifrån utan någonting. Det fanns inga kuddar, allt var utplockat. Hittade inget annat av intresse heller så..better luck next time. Tills dess för jag sova obekvämt och knapra Ibumetin då min nacke inte mår bra när jag vaknar..det händer ju inte varje dag iallafall.


Ska återgå till slutet av Project Runway nu.





18 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 1 kommentar
Oj!



Jag lade in en annons på blocket ikväll på mina gamla barnmöbler, som jag hade i lekstugan hos mormor, och medan jag satt och såg Extreme makeover eller så, så fick jag ett mail från en som ville köpa dem. Typ mindre än en timme efter att den var utlagd? Jag läste det dock först nu.. haha. Jaja.

Nu återstår bara att fundera ut var tusan alla mina blommor ska ta vägen, för jag har ju möblerna som blomförvaring just nu >_<
Men, det blir nog bra! Lite extra klirr i kassan skadar iallafall INTE.
Har lagt ut ett par böcker på tradera också..får se om jag blir av med dem..hoppas verkligen, för jag köpte trilogin om Therese Skårup (av Hanne-Vibeke Holst, en av mina favoritförfattare) i en "samlingsbok" på bokrean i vintras; istället för att ha första och sista boken i trilogin bara.. och det är ju onödigt att ha dubletter. Särskilt som jag har så dåligt med bokförvaring också.

(och sedan ringde hon som var intresserad av att köpa möblerna för hon läste visst precis mitt svarsmail..haha..jaja..ibland har man Flyt! :)


Sitter för övrigt och väntar på att mina pengar från FK ska trilla in nu, och eftersom klockan är alldeles över tolv så borde de väl ha gjort det. Då kan jag betala räkningarna och räkna lite på vad som blir över denna månad... Hade det inte varit för att mamma fick lov att hämta mig i Arvika nu senast hade jag haft kvar ganska mycket pengar den här månaden..men men. Nu blev det inte så :/

Jaja. Pengar är ju inte allt heller. Jag fick min Gilmore Girls säsong 2-vinst på tradera i slutet av juni så nu är nöjet ordnat för ett tag..(har säsong 3 väntande också). Men först ska jag se säsong 1 av 24 och sälja den vidare..kunde inte motstå när jag vann den för sådär 60 kronor på tradera i vintras. Det är ju ett fyndpris, och jag borde kunna få lite till om jag säljer den igen? Hoopas jag.

Bestämde mig för att behålla Lost dock, det är ju så bra så jag vill säkert se det igen...


Hm. Jaja. Banken nästa.


18 Juli 2007  | Länk | letters & numbers & sentences | 0 kommentar
17 juli.



"Jag tycker inte att det är något att skämmas för, att vilja bli älskad. Jag kände också så. När man mår dåligt blir behovet av tröst helt enormt. De är naturligt. I vissa lägen kan det bli så starkt att man gör nästan vad som helst för en enda kram, ett tröstande ord, en hand att hålla i. Det är inte fult. Det är inte fel."


Huvudet på spiken, eller kanske fingrarna mitt i prick på tangentbordet? Just när det är värre än på länge läser jag just precis det, som ju är sant..så sant..

Och texterna jag skriver ner från den där tiden, då jag bara ville bli älskad av just honom, men han hade beslutat sig för att inte göra det..."jag var så liten då".


17 Juli 2007  | Länk | letters & numbers & sentences | 0 kommentar
en måndag i juli


Den där sorgen som ibland anfaller, jag tycker inte om den. Jag kan knappt ens placera den, förstå den. Vad är anledningen? Varför?

Men så finns där också något malande, långt långt bak i bakhuvudet. Dessa permanenta tankar; ständigt åter upprepade som i en loop.



Jag kommer att hålla mig hemma nu. I min borg där ångesten och paniken aldrig, eller åtminstone sällan, förändras och blir ohanterlig. Här vet jag vad jag har att vänta. Här går det att hantera. Här slipper jag paniken över att känna mig vilsen och ensam bland människor i mängder. Det är jag nöjd med.

Eller; så nöjd man nu kan bli med att leva ett liv i begränsning.
Jag vet inte hur många gånger "undvikande beteende" har nämnts hos min psykolog. Men om man inte direkt önskar det annorlunda då?
Hur förändrar man det?



Det är ensamheten som gnager extra mycket nu. Insikten i att utanförskapet är ett faktum i en folksamling. Jag vet inte hur man gör för att höra till? Det skrämmer bara, gör att jag önskar gömma mig än mer än innan.
Rädslan för en statisk ensamhet, en som inte går att göra något åt; som inte är föränderlig..

Alla vill ju bara bli älskade? Varför kan det inte då få vara så?


citerar ord som aldrig betydde. En resa bakåt i tiden och förvirringen i alla motstridiga känslor. För hur kan man älska och hata en och samma människa så starkt? För att han svek? Ser jag den elaka människan bara för att ge mig själv en anledning att släppa taget slutgiltigt? Varför fungerar det då inte?
För att jag inte är så lättlurad? För att jag vet att det bara är något påhittat...

(släpp mig inte, släpp mig aldrig..?) Kunde skrikit utan minsta respons. Han skulle inte bry sig vad jag än gjorde, för han är ju inte som jag... han kan vända ryggen mot, lägga saker bakom sig. Han vet hur man gör för att inte blicka bakåt.

Förmodligen gjorde han det för väldigt väldigt länge sedan.





(kan du inte bara vända dig om och se att jag finns kvar, och hålla om mig en liten liten stund, förstå vilket kaos du skapade inuti...)




Är så trött på all ensamhet, på att aldrig ha en trygg famn att ta min tillflykt till. På att känna mig så ovärd allt sådant, på att känna så som jag gör gentemot mig själv.


16 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 1 kommentar
Simsandet fortsätter..



Har nästan bara suttit och simsat sedan jag kom hem efter helgen hos mamma. Ganska trevligt, tills alldeles i slutet då alla karaktärer bara ville sura. Kanske för att jag var trött, så det var lika bra att sluta då.

Nu återstår att bädda klart sängen (vilket har påbörjats, men aldrig riktigt avslutats..), och sedan Borde man ju sova. Problemet är att jag inte känner mig särskilt trött alls. Inte sovtrött iallafall. Som vanligt...

I fredags och idag har jag klippt gräs. Tog en paus igår pga blåsorna på händerna; som upptstod efter alkoholbärande till/från arvikacampingen samt efter gräsklippandet..
Vi grillade kyckling igår. Mumsigt värre.


Har egentligen inget mer att skriva.. Får återkomma imorgon eller så..



15 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar
:/


Att Simsa idag var ingen bra idé. Allt går bara åt skogen. Mamman har röda grejer på allt och lyssnar inte på mina kommandon. Sen brann halva köket ner och hipp som happ fick hon en ny bebis helt plötsligt - hon är singel och har redan två barn - hennes mål är tio barn? :S

Hm.

Jag lade ner alltsammans.
Får fortsätta imorgon. Eller så...


Saknar maowsen. Borde sova strax, så får jag träffa dem snartare än om jag förblir vaken....


12 Juli 2007  | Länk | Tv film musik & sånt | 0 kommentar
Hemma..i förtid



[19:42]

Illamående. Jag kanske inte var så hungrig som jag var sugen på en hamburgare?

Nåja. Jag fick ett grönt McD-Colaglas och är iallafall inte i närheten av att svälta just nu.
Hm.
Arvika ja. Det blev inte så mycket. Jag kom just hem. Min mor är verkligen världens bästa som sätter sig och åker över 25 mil enkel väg för att hämta en Sandra som borde lyssnat på sitt ångestjag som vaknar och tänker "jag kanske kan sälja min biljett på tradera" samma dag hon ska åka, men ignorerar det.

Faktum. Jag mår inte alls så bra just nu. Jag kanske borde bli modig och erkänna det också...




[19:49]

Och tänk att få borsta tänderna! Gud vad härligt. Jag ska genast!


(ovanstående kopierades från haket..)


Jag saknar mina missar nåt kolossalt, men jag valde ändå att stanna hemma inatt. Så får jag gråta och skriva av mig allt i lugn och ro, och tillbringa helgen med att vara nyttig och hjälpsam hemmahemma, samtidigt som kattorna får några extra dagar av fritt spring trots att jag kom hem i förtid...


Ja.. fast vad mer finns att skriva?
Jag borde helt enkelt ha lyssnat på den där skrikande önskan att stanna hemma och sova? Jag vet inte om jag kommer besöka någon mer festival nu faktiskt. Det kanske är lika bra att inte göra det.

Även om jag skulle sakna det ofantligt på sätt och vis.


12 Juli 2007  | Länk | Solförmörkelse. | 1 kommentar
Resfeber deluxe



Vaknade efter en dröm där jag var inlagd på en SKUM psykavdelning (typ i en affär), där de ville ge mig medicin genom en spruta i tårna. Ajaj! Och mamma blev sjuk av att jag var sjuk. Finns mer att skriva där, men det får bli den kortfattade versionen. Mor kommer strax och så ska jag köpa hänglås (ja, jag kunde inte sova inatt för att jag inte hade ett sådant så det är väl bäst ändå...).

Så vaknade jag med världens ångest, ville bara gråta, sova och stanna hemma. Gick faktiskt in på Tradera och blocket och helgons Sälj-forum och lekte med tanken på att sälja min biljett..

Men nu är jag packad, och jag Vet ju att det kommer bli bra bara jag väl är på plats och har hittat Marie och allt sådant. Men ändå. Det är sen. Nu är nu.


Gaaah!



Finns på mobilen om någon mot förmodan skulle vilja mig något, eller bara vill tala om att de saknar mig (as if) >_<

Ses på söndag!


11 Juli 2007  | Länk | is. | 0 kommentar
Finns.



Jag har packat klart nu. Fått ett livstecken från Tusse. Hört mamma försöka få ner Sessan ur eken hemma genom teflånluren. Men jag är fortfarande panikslagen och vill verkligen inte. Gråtfärdig. Varför måste jag börja kaosa så här för? Det är ju bara onödigt!
Förresten, helt färdigpackad är jag inte. Jag har ju mat och sprit i kylskåpet och frysta hallon att kyla alltsammans med i frysen. Tillsammans med kylväskan. Heh. Undrar hur det funkar egentligen? Om den blir isig och börjar tina när man tar ut den imorgon så det blir blött överallt av tinet? Nåja.

När jag kom hem från mamma idag hade jag förresten fått en vänförfrågan från Engla Louise på helgon. Så glad jag blev! Det var liksom totalt oväntat, och där var det vitblinkande hjärtat! Sådana små saker värmer verkligen ett hjärta..mitt hjärta.

Så gjorde också min Traderavinst som damp ner i brevlådan igår; Gilmore Girls säsong 2. Så nu har jag den och trean att se när jag kommer hem på söndag. Har alltså nåt finfint att se fram emot! Något hjärtevärmande.


Sessan kom förövrigt ner ur eken strax efter att jag slutat prata med mamma. Tur det. Jag tycker inte om när hon sitter högst upp i det där höga trädet, längst ut på någon smal liten gren.. Tänk om hon inte skulle ta sig ner liksom? Eller halka och ramla? :(

Åh. Jag saknar maows. Mina.


Se Bones och försöka sova sedan? Fundera ut vad man ska ställa klockan på..halv nio? Det borde ju räcka.

Eller Simsa..

Jag vill Simsa halva natten minst! Men det går ju inte...

10 Juli 2007  | Länk | Solförmörkelse. | 0 kommentar
Arvika



Imorgon tjugo över elva går bussen mot Arvika. Det återstår att packa, men det mesta är redan framlagt så det är inget större projekt egentligen, och kisarna är lämnade hos mor. Hur ska jag kunna vara alldeles ensam utan dem till imorgon? Jag begriper inte. De saknades redan när jag gick ut genom dörren hemma :/

Jag har diskat all disk, utom den som uppstod nu när jag lagade mat..så då återstår bara ovan nämnda packning, en dusch samt sovande.

Hoppas Pricken är färdigpackad också, och har bussbiljett eller så? :)
Jag kommer säkerligen behöva sällskap tills Tuss med sällskap anländer imorgon...men det har jag redan skrivit om i Helgondagboken så det orkar jag inte upprepa..

Hm, vad mer kan man skriva?
Jag simsade hela kvällen igår. Spelade i den där staden som du brukat skriva om jämt, frugan..hm, vad heter den nu igen? Den första.. Har inte spelat där förr, iallafall inte mycket. Tråkigt att datorn var så seg bara. Det förstörde spelandet rätt mycket.. och nu ska jag till Arvika så nu blir det uppehåll i spelandet *sucka*

Jag har faktiskt ingen lust alls att åka dit just nu. Det brukar jag förvisso aldrig vilja innan jag väl kommer i väg på saker och ting, men det brukar ju bli bra i slutändan så.. Men ja, just nu vill jag inte. Jag önskar bara att festivalen var över och jag var hemma igen...



10 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 2 kommentarer
Lady Marion läser läxorna, även om det är för sent..



När jag läser gamla dikter och får nya minnesbilder från den där tiden i maj tvåtusenfyra ser jag alla missförstånd och felaktiga lösningar på olika situationer och önskar att jag åtminstone kunde återvända till den tiden och försöka klara upp allt som blev fel fast det inte var meningen..

Tänk om Lady Marion inte varit så rädd för kärleken, för att våga tro att just hon kunde bli älskad av just honom... då hade hon kanske inte varit så dum att hon själv deltagit i grävandet av gropen där hon själv skulle falla senare... Om hon inte varit så rädd, utan kastat sig utför stupet och upptäckt att där faktiskt fanns någon som fångade henne när hon nådde marken. Nå, det kan ju ingen veta alldeles säkert. Men chansen hade åtminstone varit större att Sagan om Lady Marion och Prinsen inte hade slutat så katastrofalt som den nu gjorde.


Nu går det inte att göra någonting annorlunda, att skriva om historien. Men till nästa gång (om det någonsin skulle bli någon nästa gång) finns det några saker jag borde komma ihåg. Då risken är stor att man glömmer viktiga saker när man befinner sig mitt upp i någonting är det väl säkrast att skriva ner det i förväg; så i förväg skrivs det ned...



Lady Marion är en flicka med fruktansvärt dålig självkänsla och självförtroende, hon är livrädd för att verkligen släppa någon nära eftersom hon är övertygad om att människor kommer ångra att de öppnat sitt hjärta för henne när de kommit henne lite närmare..och således vända sig om och springa och lämna henne ensam som så många gånger förr.
Hon blev skräckslagen den gången, och det känns inte sannolikt att det skulle sluta på något annat vis en annan gång; så när hon börjar skriva saker som kan verka avskräckande måste man förstå att allt hon vill är att man ska hoppa över alla barriärer och komma riktigt riktigt nära, så att man kan hålla om henne så hårt att hon förstår att det bara är de gamla demonerna som ljuger för henne.

Lady Marion ska inte tveka att säga vad hon känner. Visst kan det vara svårt, men att ha det sagt gör nog saker enklare i det långa loppet. Och slutligen ska hon inte använda sig av fåniga små ursäkter, det kan vara för sent när hon ångrar sig. Hon ska använda sig av det där impulsiva och göra något bra av det. Det slutar ganska garanterat på ett bättre sätt än de gånger då de destruktiva impulserna får fri spelplan med slutdestination IVA.


8 Juli 2007  | Länk | Brev | 0 kommentar
19:05



Denna dag har tillbringats grisandes i sängen ända till klockan två (eller något sådant, jag har ingen direkt koll..). Sedan har jag grisat i soffan. Litegrann. Sedan gjorde jag våfflor för hundrade dagen i rad. Eller iallafall femte, sjätte nånting. Kanske har blivit nån mer dag också, jag har ingen koll på det heller.

Men sedan har jag faktiskt dammsugat i vardagsrummet och köket, torkat ur fönstren som var fyllda med jord och katthår..sedan har jag möblerat om "barnmöbeln" som de flesta av mina blommor står på. Och tagit hand om varenda blomma. Plockat gamla torkade blad, sköljt ur faten som det var jord, päls och damm i..och vattnat. Så nu är det lite bättre ordning i blomhörnan iallafall. Jag känner mig småduktig :)

..det har varit segt att få något vettigt gjort annars nu på sistone. Men nu är det väl dags att bli lite seriös innan jag åker till Arvika och festivalar så jag inte orkar röra mig ur soffan på en vecka eller så när jag väl är hemma igen..


Imorgon ska jag ner till Bobutiken och höra hur man gör när man vill byta lägenhet, eftersom det inte funkar att göra vanliga intresseanmälan på hemsidan.. Sedan ska jag köpa mer sprit (o_O !!) och släpas runt av mamma på diverse ställen tidigt på morgonen. Vi får se hur det går med det, jag har förskjutit dygnet en del på sistone, så jag är ju van vid sovmorgnar.. kanske inte riktigt som den idag, men ja.

Nu ska jag snart fluffa ner mig i soffan med min Daimglass och se Jamie Oliver och 3 Ibs.. förhoppningsvis är jag duktig nog att lägga mig snart därefter. Men det återstår ju att se >_<


8 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar
likör 43

Sitter och väntar på att Julia ska behaga dyka upp. Vad snart innebär i hennes värld har jag aldrig riktigt kommit underfund med faktiskt..men det blir väl..så småningom.

Vi ska dricka likör 43 & mjölk (måste erkänna att jag redan hunnit med mer än ett halvt glas..)

Åt nyss och blev alldeles väldigt för mycket mätt också. Mindre bra.


Ska sätta mig och läsa lite medan jag väntar nu...
Har egentligen ingenting att skriva, men jag tänkte att jag ju kunde uppdatera en gång iallafall idag...

(bilden är från den gången jag & Ida åkte ner till Stockholm och festade med Julia och Madde så Pablo o allihop nästan blev vräkta ^^)
6 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar
22:37



Mötet på FK tog bara en halvtimme. Och seriöst kan man inte kalla det heller. Tanten som skriver PMet till nämndmötet var gammal, hade haft en stroke och pratade om den i åtminstone fem minuter. "Man kan ju inte bara ligga hemma heller"

Hm, nä..det går ju inte *mummel*

Sedan pratade hon mest om böcker och om att jag verkade estetisk(?) och ja..inte så mycket vettigt, alls. Så jag behövde ju inte alls ha sådan ångest egentligen. Svårt att veta det i förväg bara..


Imorgon har jag min sista tid hos J innan hon går på semester. Med tanke på hur omotiverad jag känner mig just nu är det ganska skönt att veta att jag kommer ha ett uppehåll på flera veckor.


Jag undrar när Haket tänkt börja fungera igen också. Jag orkar inte sakna det just nu, ens. Det är förvisso ett tag sedan det var nere nu, men man har lärt sig att inte ha några förväntningar på att det verkligen kommer tillbaka. Som vanligt är det värsta att min dagbok där inte är kopierad, och att jag har ett par nya texter där som inte finns sparade någon annanstans.. Men det är väl inget som kommer saknas ändå, iofs..


Borde nog sova snart, egentligen...



4 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 0 kommentar
08:45



Regnet öser ner utanför fönstret.


Jag vet inte vad klockan kan ha tänkts varit då jag somnade inatt, senast jag tittade på klockan var den kvart över två, men jag låg vaken en bra stund efter det såvitt jag minns. När väckarklockan ringde för drygt tre kvart sedan blev jag förvånad att jag lyckats somna alls, det trodde jag inte utan hade ställt in mig på en extremt trött dag...

Illamåendet är nog av det övergående slag jag alltid drabbas av när jag sovit för lite, även om jag rent instinktivt inte mår så bra när jag vet att jag har möten som detta inplanerade. Ska till Försäkringskassan klockan tio...

Allt hänger på vem man träffar, hur förstående och välvilligt inställda de är känns det som. Tanten som ringde och bokade det här mötet förbereder ett PM om mig och "Mitt fall" inför det möte i Försäkringsnämnden som ska avgöra huruvida jag får mer aktivitetsersättning eller ej... Logiskt kanske jag inte tror att de kommer neka mig, men jag kommer inte kunna andas ut förrän ett grönt brev dimper ner i brevlådan någon gång..tidigast i augusti, gissar jag. Det är iallafall då det gamla LUHet går ut...


4 Juli 2007  | Länk | Solförmörkelse. | 0 kommentar
3 juli



Så har juli anlänt. Jag FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE var tiden tar vägen?!
Idag är det exakt fyra månader till min födelsedag. Sedan är det ju bara en och en halv månad till jul? >_<


Har tänkt skriva ihop något mer seriöst än såhär, men ja.. Det kommer väl någon gång, kanske.


Nu ska jag se klart Våra bästa år och fundera på vad jag ska äta idag.


3 Juli 2007  | Länk | Journalanteckning | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida