Igår kväll slutade jag jobbet 21.20. Det är kolsvart ute och stormen är så himla hård & stark. Jag ska gå hem själv och är förberedd med reflexer & ficklampa.
När jag kommer in till det mörkaste partiet i skogen så inser jag att ficklampan var ungefär lika stark som en tändsticka i en mörk Kirunagruva. Jag ringer Alva för att få lite sällskap på vägen hem…
" hej hallå & blablabla" snicksnackar vi när hon säger ;
…mamma vad äre för ljud som hörs när du går?
"aaa men det är min hand emot mobilen & ryggan"
"men vem äre som skriker ,mamma , asså var är du"
Nu blev jag iskall & så jäkla rädd…
…är det nån bakom mig ?
…vad var det som lät där bakom det därna ensliga huset?
…vad är det som gnisslar &knakar?
Jag går alldeles för fort och snubblar på en gren…
"näää…men asså mamma varför skriker det så i bakgrunden , VAR ÄR DU?"
*en björnbärsbuskegren fastnar I mitt ben*
En kort sekund tänkte jag "jaha ja men nu är nog min sista stund kommen"
Då säger Alva;
Ops mamma *skrattar glatt* det var ju bara en video på min instagram som började spela!!!
…DÄRSTÅRJAGIMÖRKASTESKOGENMEDTÅRARIÖGONEN…
Pust…jag kommer nog klara mig hem med livet I behåll!