Idag var jag inne i lägenheten och letade efter lite papper jag behövde, då hittade jag följande:
MAMMA
Idag var det inte jag som började. Melker sa att jag var knäpp i huvdet därför kastade jag den där gräjen. Ska jag få skullden för det och så började du att skälla på mig och då blev jag arg och katsade gaffeln och kniven så det träffade lampan jag ber om förlåtelse. Jag ska betalla lite Pengar så vi kan köpa en ny eller så ska jag bettalan allt som den kåsta.
Elin
obs! Förlåt Du sa att jag inte fick Prata. så jag skriver.
Ja, vad säger man? Skuldfrågan var nog inte riktigt utredd när dottern förpassades in på rummet med orden: "Inte ett ord! Du går in till dig!"
Jag är glad att jag sparat ovanstående brev i alla fall, man behöver påminnas om sanningen ibland. Att föräldrar inte alltid har rätt!
Hörde på radion häromdagen några som pratade om vad de saknade från förr. Brandgul, vart har det ordet/färgen tagit vägen?
En dam saknade att dansa tryckare, då ploppar ett minne upp från tidigt 90-tal:
Dottern har varit på sitt första lågstadiedisco och talar i en konstaterande ton vid hemkomsten om att hon dansat trycket! Bröderna kommer av sig i sitt fnissande när de hör att det är G.S som var den lycklige tryckaren, inte deras förstaval som syrrans danspartner, något som discoprinsessan bryr sig föga om när hon lycklig kryper i säng!
Där sitter mamman kvar och minns sent 60-tal:
Ja, det var tider det när man dansade trycket med näsan i armhålan på en brandgul skjorta.....
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss som var barn på 40-, 50-, 60- och 70-talet inte ha överlevt.
Våra sängar var målade med blylaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i men blev aldrig överviktiga därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart nedför backen bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att läsa lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen och kom hem först när gatubelysningen tändes. Ingen kunde få fatt på oss, ingen hade mobiltelefon.
Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar, i det hela taget inga Tv-spel. Vi hade inte 99 Tv-kanaler inget surround-sound,hemdatorer eller chatrooms på Internet.
Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.
Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det. Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan de fick helt enkelt gå om ett år.
Vi fick äta jordnötter.
Vi åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen.
Vi fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller cyklande.
Vi ritade med tuschpennor som innehöll ämnen som är förbjudna idag.
Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösarna och investerarna någonsin.
De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser, ansvar och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.
Idag fyller jag år, några fler än farmorlisas nogg fyllde härom dagen.
Jag firar inget speciellt, det har jag inte gjort sedan jag fyllde 50, inte för att jag har åldersnoja utan mer för att jag inte tycker det är så viktigt längre.
Men jag saknar de gamla hederliga grattiskorten som kom i brevlådan. Hur länge sedan var det man fick ett sånt??
Vi på fullt allvar trodde att George Michael var hetero
Vi köade utanför telefonautomater varje gång vi ville ringa hem
Hockeyfrillan fanns på var mans huvud — gärna i kombination med en synttofs
Seglarskon betraktades som "klassisk" och "tidlös"
En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr — både på tjejer och killar
Dirty Dancing-stjärnan Patrick Swayze betraktades som supersexig
Ett Lycra-plagg vid namn "Body" (som knäpptes i skrevet med en konstruktion som var fullkomligt ohanterlig, särskilt i kombination med alkohol) hade en naturlig plats i våra garderober
Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett
Mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen — blå, grön eller brun
En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii
Den lyxigaste förrätten var räkcocktail och den flottaste efterrätten glace au four
Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik — då blev det hack i skivan
Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på, den kallades stereobänken
Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella boxar.
Det gick rykten om att Michael och Janet Jackson var samma person.
Det vita mirakelmedlet TippEx var det enda sättet att åtgärda stavfel
Vi trodde att vi skulle få HIV vid blotta anblicken av Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård
Tights och storskjorta var en naturlig kombination
Våra finaste tavlor förställde kyssande par i solnedgång, gråtande clowner och galopperande enhörningar
Vi gick och tränade med stringtrosor utanpå gympadräkten
"Jag skriver en check" var en vanlig replik i shoppingsammanhang
Min dotter var som liten en mycket bestämd och försigkommen ung dam. Därför var det väl ingen som egentligen blev förvånad när hon vid middagsbordet en dag som sexåring förkunnade att hon blivit vald som förskolans representant till skolrådet.
-"Ja och i morgon ska vi ha stormöte med hela skolan" säger hon bara så där i förbifarten med en axelryckning.
-"Jaha", säger jag mäkta stolt, "Vad ska du göra då?"
-"Jo" säger hon lillgammalt, "Jag har några punkter jag ska ta upp".
-"Jaha", säger jag, nu en aning full i skratt, "vad är det för punkter?"
-"För det första får man inte kasta upp saker på förrådstaket, och för det andra är det någon som skrivet kuk under gungan".
Nu fnissar bröderna högt och maken och jag har mycket svårt med anletsdragen men biter ihop, det här är allvarliga saker för en sexåring.
Vi kommer i alla fall överens om att hon kanske inte behöver tala om VAD det står under gungan utan nöja sig med att säga att man inte får skriva där. Mötet gick i alla fall bra och ingen skrattade åt punkterna som togs upp, jag var nog mer nervös än dottern för detta.
I morgon ska jag till Örebro. Det är migrationsverket där som inbjuder oss gode män för ensamkommande barn till samverkansmöte. Jag tror att det kan bli en intressant dag.
Ser på nyheterna att det idag är 23 år sedan mordet på Palme.
Kan inte låta bli att dra på munnen när jag tänker tillbaka till denna dag för 23 år sedan, naturligtvis inte vid tanken på mordet, utan av en liten minnesbild vi fick på köpet.
Vi följde nyhetsutsändningarna via tv:n. Mellansonen i familjen vid denna tid 51/2 år är märkbart stillsam, tagen av den chockartade stämning som råder.
Man kommer med en första beskrivning av gärningsmannen, bla bla bla, mörk lite längre rock, bla bla bla.
Nu kommer sonen uppkrypande, sätter sig mycket nära och frågar med darrande röst: "Mamma, tror du att det är Skumberg?"
Lilla gubben, Skumberg var aktuell i barnprogrammet "Solstollarna". Han var skurken i detta program och gick omkring med en lång mörk rock och sålde wienerbröd med chokoläääde. Melker tyckte han var jätterolig och blev nu så besviken på honom att han kunde göra något så dumt som att skjuta någon.
Trots att vi ganska omgående strök Skumberg från listan över misstänkta återfick han efter detta inte riktigt samma status i Melkers ögon.
Mamman fick också en påminnelse att: små grytor har också öron.
Jag är nog lite gammaldags men jag tycker det är synd att barnen idag inte tror på tomten. Barn är i dag så upplysta om allting, på gott och ont.
Mina barn genomskådade nog tomten ganska tidigt, men ändå kom han år efter år, och man kunde ju inte vara riktigt säker på att han inte fanns.
Min syster var i alla fall 12 år och trodde på tomten! Fast det erkände hon inte förrän i vuxen ålder. Det var en av de där traditionella träffarna på juldagen hemma hos våra föräldrar som erkännandet kom. Vi var samlade allihop och diskuterade våra tomtar och julminnen genom åren.
Då säger min syster -" Tänk så lättlurad man var. Jag kommer i håg när brorsan var tvungen att gå ut och hålla hästarna åt tomten. Åh vad jag tyckte synd om honom som aldrig fick vara med och dela ut julklapparna. Jag var tolv år och inte fattade vem som var tomten."
Åt detta faktum skrattade vi alla gott. Utom min make som satt tyst en stund innan han frågar -" Men, vem var tomten då?".
Ja vad säger man, maken var vid detta tillfälle 32år så min syster har minsann ingenting att skämmas över.
Förresten är det ingen som behöver skämmas för att man tror på tomten, för det finns väl bara en, eller???
Hur som helst hamnade denna lilla historia i "Bra-att-ha"-högen, det vill säga högen, där man plockar fram minnen vid lämpliga tillfällen. Som nu till exempel.
Jag har ju berättat om hur fina minnen jag har från när jag jobbade på särskolan.
En rolig händelse var när jag och en elev tillsammans skulle träna på sch-ljudet. Eleven vi kallar honom P, var "måttligt" intresserad.
Ambitiöst satte jag igång med "träningen".
Vi läste "Sagan om den lilla lilla gumman". P var nu MER än "måttligt" intresserad. När jag kom till slutet av boken, då katten kommer in och välter mjölkannan och den lilla lilla gumman skriker SCHAS katta och katten springer till skogs och kommer aldrig mer igen. Vid det här laget ligger P uppochner i stolen och är ÄNNU MER än "måttligt" intresserad.
Jag: Hur sa gumman?
P:...tystnad...
Jag: Kan du säga schas?
P:.....tystnad, med lite stön.
Jag: Sscchh...aass?
P:....SCHAS FÖR H-----E, J---A, KATTF-N!!!!
Ja inte hörde jag några talfel i denna mycket tydliga mening! Vi ägnade oss åt andra aktiviteter resten av lektionen.
Jag måste få berätta om mitt allra vackraste luciaminne.
Det var när jag jobbade på särskolan. Där turades klasserna om att ha ansvaret för lussefirandet inför hela skolan, en större gymnasieskola där särskolan var integrerad.
Det hör till saken att jag varit på lägerskola med tre elever tidigare under terminen.
En av eleverna, en stökig tjej, som utmärkte sig på lite mindre trevliga sätt, och anledningen till att jag skulle vara med under vistelsen. Alla var rädda för henne och hon satte verkligen mitt tålamod på prov under denna vecka. Hon var lika stor som mig och stark som en oxe. Nu är jag ju så funtad så jag tar dem till mig som ingen annan "tycker om". Jag tyckte om den här tjejen (vi kallar henne S) och tydligen hon om mig för efter denna vecka så var hon som ett litet lamm när jag var i närheten, när jag inte var där återföll hon i sitt gamla beteende.
Tillbaka till lussefirandet. Detta året var det min tjejs klass som skulle lussa. En träningsklass med åtta elever, men S, skulle uteslutas ur tåget för det var osäkert om hon skulle kunna klara av uppståndelsen. Jag fick strida hårt för att hon skulle få vara med, och lovade att "rycka" in vid minsta ofog.
Nervöst placerade jag mig vid ett av långborden, efter att ha pratat med S om att hon måste uppföra sig.
Så tågade de då in och upp på scenen, och de sjöng, och de STRÅLADE och de sjöng, ingen av de hade ett språk med ord, men sjöng gjorde de. S hade spanat in var jag satt, och jag kände att hon sjöng för mig. Jag är väldigt lättrörd, och nu var det helt omöjligt att hålla tillbaka tårarna.
Allt gick jättebra, ända tills de tågade ner från scenen, då S rusade bort till mig, pussade mig, sa några tröstande "ord" och sprang tillbaka igen. Jag grät ju inte mindre efter detta, och det var flera som tog upp sina näsdukar vid borden.
Det var en mycket stolt S som länge, länge, talade om för alla hur duktig hon varit när hon lussade.
Jag tänker ofta på min tid på Särskolan, ibland med saknad, men alltid med glädje!
När vi hade fått vår andre son kom grannfrun, en liten gullig tant, på besök för att begrunda underverket. Jo då han godkändes och så kom den då, frågan:
"Vad ska han heta?"
"Han ska heta Melker"
"Vad för nåt?"
"MELKER"
"Jaa du, det är svårt med pojknamn!"
Det är faktiskt svårt överhuvudtaget att hitta namn som passar det där lilla knytet, och så ska det ju passa även i vuxen ålder. Har man barn tidigare så måste ju även de få vara med och säga sitt.
Apropå det så var det kanske tur att vi inte fick ett fjärde barn. Dotterns förslag på flicknamn när hon var liten var nämligen Vagina (därav rubriken), det tyckte hon var vackert, tills den dagen hon besviket fick betydelsen klar för sig.
Fast det är klart, är man inte nöjd kan man ju döpa om sig, som tidigare nämnde Melker när han började lekis. Barnen fick gå ut och klä på sig när de hörde sitt namn. Till slut var det bara Melker och en pojke till kvar, fröken vänder sig till Melker och frågar:
"Mattias?"
"Ja hetej inte Mattias"
"Nej vad är det du heter?"
"Ja hetej Bengt" följt av ett stort tandlöst och mycket nöjt leende.
Ja, och nu har lille "Bengt" en egen son med det MYCKET passande namnet Emil.
Blev bjuden på lunch hos Anna och lille Emil i dag, tack för en trevlig dag.
Emil och jag lekte med julkrubban. Där fanns inte de figurer jag kommer i håg. Nej i denna krubba var det mamma, pappa, Nene (Emil), dumma farbrorn och snälla farbrorn. Dumma farbrorn slogs och fick inte vara med, snälla farbrorn (som jag nog tyckte var lite gnällig) honom fick vi blåsa på hans knä som dumma farbrorn slagit. Ja, så höll vi på tills alla plötsligt skulle sova. Emil delade ut napp till alla, och var mycket noga med att ALLA skulle ha napp......
Tänk jag kommer i håg en liten Melker, pappan till Emil, som också kunde hålla på att leka, med samma krubba. Det var bara det att där var ALLA dumma farbrorn. Det var ett Herrans (hihi) liv i hans krubba kan man säga. Det fanns inte en figur som stod där jag ställt dem. Men en viss koll hade han ändå, Melker, för en dag hörde jag honom säga: "Nu fåj ni skäjpa ej gjabbaj annas jopaj jag på Josef."
Det var samme Melker som vägrade låta sina trasiga "Action Force"-figurer kastas, nej de fick vara med i handicap-OS.
Ja tänk om man hade varit så klok som Emil i Lönnebergas mamma, som skrev i sin blå bok, då hade jag haft ett helt bibliotek!
Men det fanns en tid när det var mycket noga med att allt julpynt satt där det alltid suttit annars blev det protester från övriga familjen, ja inte maken förstås. Han såg ju inte ATT det pyntats eller möblerats om eller, ja inte någon förändring, som inte gällde värmepumpen eller bilen då förstås. Lite överdrivet för han uppskattade ändå myset i sig fast han inte kunde säga vad som förändrats (gäller nog de flesta karlar).
Tänk vad man har lagat och klistrat en massa pynt som barnen gjort och till och med från det att jag själv var liten. Allt skulle upp där det ALLTID suttit. Det bakades och gjordes korv, och ALLA var med oavsett vad det var på TV.
ÅH, Vilka mysiga jular vi hade!
Nu efter fyra flyttar finns det ingenting som sitter där det ska. Julen känns inte lika viktig längre. Man gör allt för att det ska vara så, men var är julglädjen?
Kanske kastade jag bort den tillsammans med allt trasigt julpynt i samband med flyttarna? Jag vet inte, men det känns inte som förr!
Men ändå glimmar den till lite, julglädjen, när något av barnen pratar om minnen från då, eller när lille Emil tindrar med ögonen och säger WOW när han ser allt vackert som hängs upp och ställs fram.
Tänkte på en sak när jag satt och hjälpte Elisa-Bert med att dra vinnare i gårdagens tävling...
Klä ut sig, det är roligt det! Lille Emil kan fördriva en hel dag bara han har en skohylla och helst en "boffa" (=mössa) också.
Sämre var det med min dotter! Hon var fullständigt GALEN i kläder redan som riktigt liten. Hon kunde klä om hur många gånger som helst på en dag. En period hade vi hänglås på garderoberna i hennes rum!
Men sysselsatte sig gjorde hon....Ofta kom hon susande med Dubbla baddräkter på sig och utstötte några konstiga ljud och något om en rostig "konsääärburk"..
Långt senare fick jag förklaringen till detta (något oroande) beteende, vi satt och tittade i fotoalbum tillsammans dottern och jag. Där hittar vi en bild föreställande just ovan nämnda lek, Elin med en röd enfärgad och en blå prickig baddräkt på sig, samtidigt!
"Titta" säger Elin "där är jag när jag är Teddy och Freddy" "Saltkråkan du vet"
Som jag lovat tidigare, och jag är en vän av ordning, tänkte jag nu ta er med till min barndom och mitt första möte med Nicke Lilltroll...
Nicke Lilltroll, min STORA IDOL, och när jag tänker efter min ende idol. Ja jag vet Elvis också, men han är på ett annat sätt liksom. Elvis lärde jag mig tycka om. Från början hade jag ingen aning om vem han var.
Nej Elvis kom till mig på mjölkbordet i Slättmon, mitt barndomshem. Där satt jag och lyssnade på min äldre syster och hennes kompis Gun-Britt....Hur de pratade killar och skrev i sina plånböcker. Jodå på den tiden klottrade man också!
Elvis skrev dem och en del andra namn med hjärtan kring...Så jag hämtade min fina röda plånbok och skrev `Elvis´ med sneda bokstäver och sen då...hjärtat var svårt att rita men ännu svårare var att hitta ett namn att skriva I hjärtat (det växte inte killar på trä´n däruppe i skogen om ni förstår vad jag menar).... Fast vänta nu "Pelle i Gökshult" var ju snäll och... jaa han såg väl inte illa ut heller...han fick bli min utvalda, åldersskillnaden tänkte jag inte på. Så fick det bli..."ELVIS", HJÄRTA, "PELLE" (i Gökshult fick inte plats)
Senare upptäckte jag ju Elvis storhet, på riktigt!
Men nu kom jag ifrån ämnet. Detta skulle ju handla om Nicke.
Bekantskapen med honom började långt tidigare. Inte på mjölkbordet utan vid frukostbordet. Det blev alldeles varmt inombords när jag hörde en "vacker" signatur på radion....och sedan...."Motha, motha alla mänsjoban". Där blev jag fast, detta var mitt första möte med KULTUR!
Åren gick och Nicke "bleknade" något när jag fick skriva andra namn i plånboken.
Vårt återseende skedde för tolv år sedan när Lasse (han kände till sin rival) kom hem med fyra kasettband med....ja just precis....Roland Cedermark!!! Nej jag skojar bara, naturligtvis var det Nicke Lilltroll. Åh jag blev "thå lyckeli". Mina söner var inte mottagliga vid denna tid för finkultur. Därför fick dottern övertygas, eller hjärntvättas enligt henne, om Nickes storhet.
Lyckades jag???....Njaa...
Men det gör ingenting för nu i vuxen ålder börjar de ta sitt förnuft till fånga..
Om ni läst intervjun med mig så vet ni att jag tycker om dokumentärer.
För ett antal veckor sedan gick det en dokumentär om Klint-Olle en man som var på kant med myndigheterna. Han blev av med alla sina kor för att han hade sitt eget sätt att sköta om sina djur på...
...dessutom var/är han konstnär....
Han gjorde ett monument av en vedflod där man kunde se kor avbildade mellan stockarna... Undrar hur det gick för honom i hans kamp?
Att jag kom att tänka på Klint-Olle beror på att en annan Olle här hos oss körde ut timmer precis när jag passerade förbi...
Tänk vad våra sinnen kan plocka fram minnen...När jag känner doften av nyavverkad skog tycker jag att det luktar pappa...Han arbetade i skogen...
Ett av mina första "jobb" var att plantera tallplantor, jag fick ett öre plantan, inte så kul jobb men väldigt ansvarsfullt och märkvärdigt när man är 9-10 år...Och tungt... jag kommer ihåg än hur den där jäkla hackan verkade ha ett eget liv, Men lönen lockade och jag fick ihop en OTROLIG summa.....
..Ett annat "jobb" vi hade var att följa med när pappa jobbade och städa skogskojorna...Det var alltid så varmt och skönt i dem där kojorna...och så hade vi fikat klart när gubbarna kom från skogen....mycket uppskattat....Jag lekte och fantiserade och tyckte att det var rena lyxvillan jag städade...
Jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att ta ett kort även om det inte syns några kor i den här.....men känner ni doften????
