Den här veckan och slutet på det här året har gått i sjukdomens tecken.
I början på veckan låg lille Large och i går och idag var det min tur. Ja, jag vet, det var inte mitt år i år! Det skulle dröjt nio år till eftersom jag var sjuk förra sommaren och jag bara är sjuk vart tionde år! Jag kanske kan ha detta till godo så jag inte blir sjuk förrän år 2022 nästa gång?
Jag har förlorat bloggutmaningen då jag inte skrivet på flera dagar, så nu kan jag skriva lite när andan faller på.....jag tänker i alla fall skriva färdigt de 30 dagarna.
Lill-flickan, dottern arbetade sitt sista pass i dag så från och med i kväll blir hon Västeråsbo på heltid, jag är glad för hennes skull och önskar henne och nyblivne sambon/vår måg lycka till!
För övrigt har veckan inte bjudit på några större utsvävningar förutom tjejträffen i måndags då vi busade till det dottern och jag och drack vin med två av mina syskonbarn.
Detta var lätt, jag har ingen handväska. Jag hatar handväskor. Ibland lånar jag eller ärver av min dotter för att ha vid speciella tillfällen när man inte kan komma med en konsumpåse i plast.
Vid dessa tillfällen packar jag nycklar, mobil, lypsyl, V6 och plånbok.
Oj, oj, oj, det inlägg som jag längtat efter och som jag trodde skulle vara "a peace of cake" det visade sig vara det svåraste! Jag har helt enkelt för MYCKET material!
Jag är född som nummer fyra i en syskonskara på fyra. Min äldsta syster, 17 år äldre än mig skämdes när jag kom till världen. Hon skämdes inte för mig men det faktum att våra föräldrar gjort DET, det var skämsigt!
Hahaha, så dum hon var, föräldrar gör inte DET!
Hur som haver så accepterade hon snart den lilla ljuva varelsen som var jag. Jag och min andra syster var brudnäbbar på hennes bröllop, då var vi fem och åtta år. Äldsta syrran har varit en extra mamma för mig. Varje sommarlov tillbringade jag på Svartåliden 8 i Mjölby så länge jag kan komma i håg! Jag fick åka med i deras gamla SMW-husvagn på deras semestrar. Kort och gott kan man säga att hon socialiserade mig.
Jag har inget minne av henne när hon bodde hemma. Det har jag däremot av min bror och syster nummer två. De var tre och sex år när jag föddes.
Vi var väl inte speciellt nära varandra mer än när vi var tvungna, som när vi tävlade om vem som kunde sätta tungan mot broräcket på vintern utan att fastna. Ingen vann, och dessutom fick vi leva på skonkost. Så prova inte detta!
Ibland lekte vi som andra barn, min syster och jag kunde samsas riktigt bra i lekstugan, och ibland lekte vi alla tre. Till exempel den gången brorsan drog oss på cykelkärran och gjorde en tvär sväng så jag föll av och skrapade upp ansiktet rejält. Brorsan sprang och gömde sig och min syster ropar till honom att jag var död och att han skulle få stryk när han kom in, stackarn.
Det var utelek som gällde på den tiden, när det var "tröske" och vi var några fler lekte vi engelsk kurragömma. Vi beundrade Birger i Holmen som hade extra tänder i gommen. Vi plockade fläsksvålar efter gubbarna när vi dukade av vid middagen och åt som tuggummi.
För det mesta var det syrran och jag. Vi provade att sätta en plastpåse över huvudet på mig och hade hjärtans roligt när plasten immade igen och drogs in och ut mot munnen på mig. Det var en rolig lek ända tills mamma kom för att se vad vi hade så roligt åt!
Hon var lite nyfiken av sig, syrran, hon var bara tvungen att kolla om elplattan var så varm som mamma sa och provade med foten med resultatet att strumpan smälte och blev kvar på plattan!
En rolig lek, som min mor inte alls uppskattade, var när vi tog en tom tändsticksask och gick till grannens ladugård. Där satt fönstren i söderläge och där var flugor i mängder, och vi började plocka. Lättast och fnittrigast att ta var flugor som parade sig. Vi fyllde våra tändsticksaskar och när vi kom hem och kikade i våra askar tog leken slut.
Roligast var nog ändå när syrran och jag provade våra föräldrars löständer. Vi såg ut som Humle och Dumle. Två undergommar, två övergommar vi provade nog alla varianter som fanns och roligt hade vi.
Som sagt jag har hur mycket material som helst men jag tror nog att det bara är vi som var närvarande som uppskattar den läsningen.
När våra föräldrar gick bort blev kontakten mellan oss mer och mer sporadisk. I och med mammas och pappas död försvann den naturliga träffpunkten i föräldrahemmet. Det var de som gjorde att vi samlades och träffades regelbundet.
Numer har jag mer kontakt med mina syskonbarn och syskonbarnbarn. Jag känner igen både mig själv och mina syskon i dem.
Tja, jag säger som Di Leva, "Vem ska man tro på?".
Jag är väl uppvuxen med en slags barnatro men ju äldre jag blivet och efter en del händelser och erfarenheter har den bleknat bort. Om jag ska sätta något slags epitet på vad jag är i dag så är jag någonstans mitt emellan fatalist och ateist.
För egentligen tror jag inte på ödet....och egentligen tror jag på livet.
Jag blir illamående när folk hycklar och är skenheliga. Jag blir glad när man ser alla dessa vardagshjältar, som osjälviskt gör något för andra. De finns runt omkring oss och verkar i det tysta. Det tror jag på, för om du gör något gott för någon annan mår du bra och får en inre frid.
Tänk då om alla varje dag gjorde någonting för någon annan, då skulle alla få en inre frid och vi skulle få slut på alla krig!
Om jag tror på detta själv? Nej, men jag skulle vilja....
Ett ögonblick NU? Nej, nu var det försent, nu är det borta!
Jag tror att det måste menas ett ögonblick, vilket som helst.
Då väljer jag den första vårkänslan! Tänk er när man kommer ut och det droppar från taken, man får hålla i sig för att det är så j---a halt! Det doftar vår....ett underbart ögonblick! För dagen därpå har det snöat två decimeter och känslan från dagen innan är borta.
Oj oj oj, vad ska jag skriva idag? Jag har ju sagt att jag är en esamvarg.
Mina vänner är lätträknade. I och med giftermålet rann mina vänner bort med tiden. Det berodde inte på maken utan helt andra orsaker, dödsfall, flytt och "gissa den tredje?".
Gemensamt har vi ett gammalt strävsamt par som vi umgås med lite då och då. Men vem är MIN bästa vän?
Den som känner mig bäst förutom lille Large är Ossian. Både Large och Ossian räknar jag som mina bästa vänner. Mina barn är mina vänner, alla tre på olika sätt. Emil och jag är vänner. Melkers Anna är min vän.
Jag har även fått en ny vän på senare tid, Marie, goa Marie som ser till att tanten kommer till Globen och tar med mig på alla möjliga och omöjliga tillställningar. Tack för det! Och sedan har jag ju "återfått" min Ingela som jag inte bara ser som en släkting utan också en själsfrände, tack till dig också!
Jisses vad vänner jag har! Jag som trodde att jag skulle behöva ta till reservkompisen, Bag-in-boxen, efter detta inlägg.
Min dag började som vanligt med utfodring av djuren både ute och inne. Sedan en snabb promenad med hunden innan dagens höjdpunkt, frukost med morgon-tv. Till kaffet tittar jag in på facebook och min blogg bara för att konstatera att ingen kommenterat mitt förra inlägg, tråkigt!
Gör lite "uppdragsjobb" innan jag städar gäststugan och bäddar rent till sonen som ska komma. Väntan tillbringas framför datorn med några avbrott för att hämta in posten, fika, åka till lägenheten för att kolla posten där och duscha. Hemma igen fixar vi lite att äta och skålar in fredagen med ett glas vin respektive öl. Sonen anländer och sedan händer inte mycket mer innan läggdags som blir nu efter att jag tvångsskrivet detta inlägg. Hittills den tråkigaste utmaningen.
I morgon blir en roligare och mer innehållsrik dag, då kommer grabbarna grus och ska åka pulka med sin farbror.
Dagens utmaning var svårare.....jag googlar "kärlek" och hittar en massa självklarheter som inte känns som det kommer från mig, men jag tänker ta hjälp av en del citat jag hittade som mycket väl kunde vara skrivna av mig.
Kärlek lämnar ingen oberörd. Jag tittade igår på "Bonde söker fru" och stör mig på att en del blir så kära och hittar den stora kärleken på så kort tid. Visst kan det vara så men jag tror mer på att man först blir förälskad sedan kär och att den känslan utvecklas till djupare kärlek. Eller som i mitt fall en vänskap som utvecklas till kärlek.
För mig är kärleken olika beroende på till vem eller till vad jag riktar den. Jag känner en stor kärlek till livet, jag känner kärlek till mina djur, till min familj, till naturen....osv.
"Att leva utan att älska är ej att leva ett verkligt liv"
(Molière)
Kärleken till en person i ett förhållande övergår lätt i vardag, och med småbarn är det lätt att tappa bort varandra. Det gäller att underhålla den och inte ta den för självklar.
Jag saknar inte den där pirriga overkliga känslan utan föredrar tryggheten i vardagen, när man känner varandra och ord inte behövs för att man ska veta.
"Att inte vilja byta en hydda mot ett palats, att leende överse med ovanor och fel. Kort sagt, självuppoffring utan minsta tvekan-Det är kärlek"
(Wu Ti)
För att få kärlek måste man ge kärlek för som sagt man kan inte ta sin partner för självklar.
"En sak som vi aldrig kan få nog av är kärlek och den sak vi inte ger tillräckligt av är kärlek"
(Henry Miller)
En person som lever ensam då?
"Det är med den riktigt stora kärleken som med den elektriska tandborsten- Det är roligt att den finns men man klarar sig utan den"
(Stig Johansson)
Jodå man överlever. Jag tror att man kan vara lycklig och känna kärlek även om man är ensam bara man tycker om och är trygg i sig själv. Det är bättre att vara ensam, ensam, än att vara ensam när man är två.
En eller två det spelar ingen roll för som det står i bibeln: "Störst av allt är kärleken".
Mina föräldrar, John och Rosa, lille pappa och lilla mamma. Det är om dem jag ska skriva på utmaningsdag nummer tre.
Till att börja med vill jag tacka, för utan dem hade jag inte suttit här och skrivit ett inlägg om dem. De gick bort alldeles för tidigt, pappa 29 juli 1984 och mamma 7 januari 1986. Båda 69 år gamla.
Vi pratar ofta om dem här hemma, lille Large och jag. Varje gång återkommer vi till hur rejäla de var. Jag hade en mycket fin barndom, man bara fanns.
Något jag ofta tänker att dagens barn skulle få uppleva är att inte få känna sig i vägen, det kan jag aldrig påminna mig att vi barn gjorde. Vi var med överallt, när det tröskades, slaktades, skördades, sattes potatis, plockades potatis överallt var vi med och jag kan inte påminna mig att jag hörde att vi var i vägen eller att vi skulle gå någon annan stans och leka. Efter att själv blivit förälder förstår jag ju hur tålamodsprövande det måste varit, men på den tiden så var det en självklarhet att barnen var med.
Jag känner en stor tacksamhet till mina föräldrar för min uppväxt. Varken mor eller far gav någon fysisk kärlek såsom kramar och pussar, det hände ibland men var inget som förekom dagligen. Men jag växte ändå inte upp i ett kärlekslöst hem, tvärtom.
Min pappa föddes som nummer fem av nio syskon, han var bonde och skogsarbetare och blev sitt barndomshem Slättmon troget till sin död. Han var stark som en oxe. En gång i början på min och Lasses bekantskap hjälpte vi mamma att skura trasmattor i sjön. När vi skurat färdigt skulle vi bära de blöta mattorna ett stycke uppför en backe till bilen. Medan pappa var uppe vid bilen var Lasse framme och försökte lyfta en zinkbalja full med blöta mattor, "nej det här får vi dela upp och ta i omgångar", konstaterar han och vi hjälps i stället åt med en lättare balja. När vi är på väg ner igen ser vi hur pappa svingar upp zinkbaljan på ena axeln och stegar i väg uppför backen. Det lös respekt ur den blivande mågens ögon kan jag tala om. En utmärkande sak med min pappa var att jag aldrig hörde honom säga ett ont ord om någon. Om det var någon som han inte tyckte om eller som bar sig åt på något sätt så sa han " Det va allt en tydlier en".
Min mamma föddes som nummer två av fem syskon, hon föddes i Hycklinge men flyttade när hon var fem år till Danskebo som ligger bara en kilometer från Slättmon. Hon var en riktig bondmora och skötte hus och hem och oss fyra barn. Jag minns hur hon står utomhus och tvättar i någonting som ska kallas tvättmaskin men som behöver hjälp både att fylla på vatten och tömma den på vatten och även att veva trumman runt. Jag minns hur hon ystade och syltade och bakade bullar och matbröd. Köpa färdigt var synd! När hon kom hem till oss och fick köpebröd var det nästan så att hon såg sig omkring så ingen hörde henne säga att det var gott. Jag minns hur hon rörde blodet som skulle bli paltbröd, jag minns när hon gick till skogen i grönvit klänning, förkläde och gummistövlar för att plocka smultron och blåbär, något av det roligaste hon visste. Jag minns hur hon passade på att köpa "ketskup" när hon var i mjölby för att slippa säga "ketskup" när hon ringde och beställde varor av vår lanthandlare. Jag minns hur hon satt och sov vid köksbordet med ett sticke i knät på söndagsförmiddagen. In i det sista var hon mamma. När vi barn blev kallade till sjukhuset att slutet var nära säger hon sluddrande "Sitt en och en för det här kan ta tid!". Två dagar senare dör hon med sin hand i min.
Utseendemässigt är jag mycket lik min mamma men till sättet är jag nog lik både pappa och mamma. En sak har jag ialla fall från min mamma och som jag predikat för mina barn, hon lärde mig vikten av att vara hel och ren under "I fall en får åka in".
Trots att det gått så många år så kan jag inte skriva detta utan tårar. Jag hade önskat att få se dem åldras och att mina barn skulle fått fina minnen av sin mormor och morfar.
Min första kärlek? Får jag räkna mina djur? Måste det vara en person?
Killarna i låg och mellanstadiet går bort de räckte helt enkelt inte till åt oss tjejer. Vi var 15 mellanstadieelever på hela skolan. Ska sanningen fram så hade jag nog inte fattat att man skulle gilla killar när man var i den åldern, jag var fullkomligt nöjd med att likt tjuren Ferdinand sitta och lukta på blommorna, eller släpa omkring på en spark i ett snöre året runt, jag lekte att det var en hund!
Men nu vet jag! Min syster och jag lekte i lekstugan, vi fixade mat och grejade åt våra män som kom hem från jobbet och satte sig vid dukat bord och åt av vår delikata sandgegga på maskrosblad. Av någon konstig anledning delade vi bostad, syrran och jag? Det kanske berodde på att våra män jobbade ganska mycket, det visste jag inte då, men så här efteråt har jag förstått att det var så. Hur skulle de annars hunnit med att ge ut så många skivor?
Jo, så var det nog, han var min första kärlek, George Harrisson i the Beatles, syrran var gift med Paul Mc Cartney.
Fast nu när jag tänker efter hade jag ju en flirt med Gunnar Wiklund också, undrar om han var före eller efter Pelle i Gökshult?
Efter en del sökande och några olyckliga kärlekar kom den till sist den riktigt riktiga kärleken, min lille Large. Och med den kärleken kom tre andra kärlekar, mina barn. Med dem kom kärleken till deras respektive, och just nu är den största kärleken den till mina barnbarn. Den kärleken går faktiskt över alla andra kärlekar!
Oj,oj, oj varför tog jag denna utmaning? Jag tycker verkligen inte om att tala om och framhäva mig själv! Arbetsintervjuer är en outhärdlig plåga enligt mig!
Men jag brukar bita ihop och kasta mig in i diverse äventyr, så även nu........
Utan överdrift kan jag säga att jag alltid gått mina egna vägar och aldrig låtit mig påverkas av andra. Har ett stort rättspatos och civilkurage, vilket utvecklats genom erfarenheter jag gjort under åren.
Dagens visdomsord passar bra in på hur jag i alla fall försöker att vara: "Tala väl är gott, men göra väl är bättre".
Jag står alltid på de svagares sida, något jag bestämde mig för i 7-årsåldern. Som liten hade jag eksem, mina händer var vissa perioder täckta av sår. När vi skulle gå till skolbespisningen höll vi varandra i hand, alla utom jag eftersom ingen ville hålla i min hand.......kanske var det där och då jag bestämde mig?? "Att alltid försöka vara mot andra som jag själv vill att andra ska vara mot mig".
Detta har jag alltid burit med mig när jag ställts inför problem, både i jobbet och på fritiden, "Hur skulle jag vilja ha det?", "Hur skulle jag vilja att mina nära och kära bemöttes?
Jag upplevs ofta som reserverad vid nya möten, det tar tid att lära känna mig, om man någonsin gör det!
Mina barnbarn betyder allt för mig, med dem är jag mig själv och jag älskar att samtala med dem och lyssna på alla klokheter som kommer ur treåringens mun. Lilleman börjar också kommunicera mer och mer.
Ofta hamnar jag i blåsväder och ses som mycket besvärlig då jag aldrig backar för konflikter och kan verkligen bli som en finne i röva för min kombatant, men jag kan också be om ursäkt om det visar sig att jag har fel! Detta håller säkert inte familjen med om men utanför den närmaste kretsen kan jag faktiskt vara riktigt medmänsklig!
Vad finns det mer att säga? Humor är viktigt för mig, jag kan skratta åt en kapsyl om jag är på det humöret. Jag kan också gråta över samma kapsyl om jag är på det humöret.
Ju mer jag skriver ju mer upptäcker jag hur knäpp jag är. (Läser dettta för lille Large och han tillägger, knäpp? skriv udda för det är det du är!) Tack min vapendragare, är det någon som vet så är det ju faktiskt du som stått ut (?) under alla år.
Jo, så är det, jag är en udda knäppgök som älskar livet och min familj mer än allt annat. Jag är snäll och empatisk så länge ingen klampar in och trampar på min Akilleshäl, då jävlar!!!!
Jag har blivit utmanad, utmanad att skriva om ett speciellt ämne varje dag, i 30 dagar. Jag tar utmaningen med början i morgon!
Här är ämnena jag ska skriva om:
Dag 01 – Om mig Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 – Min bästa vän Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 – Min tro Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag Dag 11 – Mina syskon Dag 12 – I min handväska Dag 13 – Den här veckan Dag 14 – Min finaste gåva Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Min första kyss Dag 17 – Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 – Det här upprör mig Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta Dag 25 – En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 – Ett sista ögonblick
Visserligen har jag snott önskelistan från lille Larges kloka brorsdotter Emmy, men den passar mig också:
Kära Tomten! Även detta året önskar jag mig ett fett bankkonto o en smal kropp i julklapp. INTE tvärtom som du uppenbarligen trodde förra året! Tack på förhand!
Vi tycker och tänker så lika Emmy och jag, det var hon som gav mig dessa rader som jag skrev för längesedan:
"När det är nån som irriterar dig tänk då på, att det krävs 42 muskler att göra en bekymrad min. Men det krävs bara 4 muskler att sträcka ut armen och nita den jäveln."
Jag har aldrig lyssnat på Plura tidigare, men efter kvällens "Så mycket bättre" förstår jag vad jag missat. Lyssna bara på denna låt som han skrev efter sin mammas död...
"Med åren ökar vi kvinnor i vikt på grund av att vi tar emot så mycket information och visdom. Till slut är huvudet fullt, och då tar resten av kroppen över. Vi är inte tjocka och feta; vi är enormt kultiverade, utbildade och glada. Så, med start i dag: När jag tittar i spegeln och ser min stora röv, säger jag bara: Herre jisses så smart jag är!"
