Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2018)
>>


Tala är silver...

Nu har Peter gått och blivit ormbiten, anar jag att många tänker. På sistone har några frågat mig vad jag ser på för film för tillfället då jag gillar att hitta nya sorters film att grotta ner mig i. Det har varit mycket svartvitt snarare än nya som jag har återkommit till flera gånger här på bloggen. Även om jag har gillat flertalet nya filmer det sista, som Marvels senaste filmer, Ready Player One, The Shape of Water mm så har jag tagit steg längre tillbaka nu än någonsin tidigare och hittat stumfilmens storhet. Jo ni hörde…läste…rätt.
Jag har alltid gillat Charlie Chaplins icke talföra filmer och spenderat många söndagar med att fascinerat se magin han kan skapa bara med sitt kroppsspråk. Oavsett om det gäller hans längre filmer som The Kid (1921) och The Gold Rush (1925) eller hans kortfilmer så har de en mysighet som skapas genom det som sker kombinerat med den fantastiska musiken.

En annan film jag har ägt länge och tjusats av är F.W. Murnaus Nosferatu (1922). Det är den första filmatisering av Bram Stokers Dracula och jag älskar stämningen som Murnau lyckas skapa. Den är ju svartvit men har en röd tint som fungerar väldigt bra. Max Schreck är fantastisk i huvudrollen och trots att inga ord annat än infällda skrivna används så lyckas han förmedla så mycket med kroppsspråk och ögon. En oskuldsfull skörhet som skapar sympati för honom blandas med självsäker aggressiv karisma när man ska vara rädd för honom.

Något jag gillar med dessa filmer är att klichéerna som ofta styr dagens film genom lata filmskapare och dominerande producenter fanns inte på samma sätt när dessa tidiga mästerverk skapades utan regissörerna var tvungna att pressa sin fantasi till det yttersta för att hitta nya sätt att förmedla det man vill berätta och få publiken att känna. Detta anar jag själv är den viktigaste anledningen till varför jag fastnat för denna filmkonst på senare tid. Det är makalöst vad skådisarna och regissören kan förmedla känslor utan att uttrycka det i ord. Ibland blir man till och med irriterad när texten fälls in för man är så inne i det som sker mellan skådisarna och man förstår exakt vad som händer ändå. Detta är något av de mest irriterande med dagens filmer då de blir så övertydliga och klumpiga i sitt berättande och ofta dumförklarar tittarna.

Den filmen som nu drog mig in i stumfilmvärlden är den fantastiska Sunrise – A song of two humans (1927) av Nosferatu-regissören F.W. Murnau. Jag tänkte bara sätta igång filmen för att se vad det var för något men blev förtrollad av handlingen och en och en halv timma senare så hade jag inhandlat filmen och börjat leta efter andra stumfilmer, för jag ville upptäcka fler. Filmen i sig handlar om en man som förförs av en farlig skönhet och övertalas att mörda sin fru, men han får skuldkänslor och tar strid mot sig själv för att stoppa sina egna planer.

En annan film jag måste nämna är den svenska filmen Körkarlen (1921) av Victor Sjöström som är baserad på Selma Lagerlöfs roman. Den handlar om suputen David Holm som dör på nyårsnattens sista minut och möts av Dödens körkarl som med sin vagn är transportör för de döda. Eftersom Holm är den sista att dö detta år så är han dömd att ta körkarlens plats under det kommande året. Men innan det tar körkarlen med honom på en resa genom hans liv.
Något som är väldigt fascinerande med denna film förutom den förtrollande historien är de makalösa specialeffekterna de lyckades få till så här tidigt. Bland annat så är körkarlen och hans vagn delvis genomskinliga och skapar ett mystiskt skimmer över hela filmen.

Jag måste även nämna den österrikiske regissören Fritz Lang. Hans stumfilm Metropolis är en fantastisk sci-fi-film där han verkligen gått lös i fantasins värld. Jag tycker dock att hans talfilmer som följde är ännu bättre och ärligt talat för mig riktiga mästerverk. Filmen ”M” (1931) handlar om flera småbarn som mördas i en småstad och invånarna tar lagen i egna händer och försöker hitta mördaren före polisen. Peter Lorres insats här i sin debutfilm är makalöst bra. Nästa film är Dr Mabuses Testamente (1933) där den hyperintelligente Dr Mabuse styr sina brott från mentalsjukhuset. Om någon känner igen detta så har Jönssonligen och den Svarta Diamanten använt sig av väldigt stora delar av storyn. Exempelvis så heter Peter Habers rollkaraktär M.A. Busé och i denna film är det ju Charles-Ingvar Jönsson som sitter på mentalsjukhus.

Men lova mig nu att ni ser åtminstone Sunrise – A song of two humans och svenska Körkarlen! Vill ni börja med något modernare så är Oscarsvinnaren från 2011 The Artist ett bra alternativ. Själv ska jag börja utforska Buster Keatons och Harold Lloyds filmer med början på Keatons The General.
15 Augusti 2018  | Länk | Film | 0 kommentar
Al Leong - den mest kända som ingen känner till

I filmvärlden pratas det alltid om de stora stjärnorna som är mest inne för tillfället, sedan finns det ett gäng bakom de stora som antingen är på väg upp eller ner i popularitet. Sedan finns de längst bak som det inte pratas om så mycket men som är så viktiga för branschen. Jag har tänkte lyfta fram några av dessa hjältar som ibland blivit kultfigurer.
Den person jag tänkt prata om i denna artikel är en som alla känner igen men få känner till. ”Där är ju han som är med i den där filmen du vet”, tänker många när han dyker upp i en liten roll med sin fu manchu-mustach innan han snart dör i nästa scen. För det är inte många filmer där han har överlevt. Han har till och med dött fler gånger på film än Sean Bean. Hans namn är Al Leong och hans smeknamn är Al ”Ka Bong”. Han började med att jobba bakom kameran med småjobb när en regissör bad honom hjälpa några skådespelerskor med lite kampsportsmoves och det slutade med att han var med i den slutgiltiga scenen.
Han föddes 1952 i St Louis men växte upp i Los Angeles. Han är välutbildad i Northern Shaolin Kung Fu, Tae Kwon Do och Jujutsu mm. Trots sin digra rollista, även om snitt-tiden i varje film är begränsad, ser han sig som stuntman långt före skådis. Det kan vara svårt att få jobb som stuntman men trots detta väljer han filmer med omsorg och har även hoppat av storfilmer om han inte trott på dem eller om han inte kommit överens med regissören. Hans största roll som skådis var i Bill & Ted’s Excellent Adventure där han spelade Genghis Khan. I skrivande stund är han 65 år och har på senare år försökt sig på att skriva manus, och har gjort en film Daddy tell me a story, men han är dock inte nöjd med den själv.
Till sist följer här en top 10-lista med mina favoriter av filmerna i hans filmografi.

10. Showdown in Little Tokyo

En skön B-film med vår egen Dolph i huvudrollen tillsammans med Bruce Lees son Brandon Lee som hade en fantastisk karriär på gång innan han gick bort på en filminspelning. Här har de en fyndig film med intressant handling men ett riktigt buskismanus som dom kämpar med.

9. Action Jackson

En härlig 80-talsstänkare med alla tillhörande attribut. Stentuff action, en handling…typ, hjälte med stora muskler (Carl Weathers, Apollo Creed i Rocky), sexiga leading ladies som visar brösten. (Sharon Stone och Vanity) och till sist en B-skådis i skurkrollen (Craig T Nelson).

8. Bill & Teds Excellent Adventures

Keanu Reeves genombrott där Al Leong har sin största roll som Gengis Khan.

7. Last Action Hero

En mycket trevlig metafilm som både hyllar och driver med Hollywoodfilmer och med en Schwarzenegger i högform.

6. They Live!

Bortgångne wrestlaren Rowdy Roddy Piper i en B-skräckis där han ser om folk egentligen är aliens när han tar på sig special-solglasögon. Mest känd för underbara citatet ”I´ve come here to kick ass and chew bubblegum, and I´m all out of bubble gum”.

5. Hot Shots Part Deux

Charlie Sheen när han var riktigt rolig i en av de sista bra parodifilmerna och detta var före tigerblod och testosteronkrämer.

4. Lethal Weapon 4

Fjärde delen har sköna fighter, mycket humor och som alltid glimten i ögat. Kul att se Jet Li i en skurkroll, vilket inte de kinesiska filmfansen håller med om då deras hjältar aldrig får spela skurkar. De har andra skådisar som alltid spelar bovarna där. Så de tror verkligen på typecasting där.

3. Big Trouble in Little China

En fantastisk kultklassiker där Al Leong har en cool roll som gängledare under ett gängslagsmål.

2. Lethal Weapon

De satte igång ”buddy cop”-genren och också den bästa filmen i denna genre som helt strålande blandar action och humor med fantastiska karaktärer och en stark story.

1. Die Hard

Ett måste att se under julhelgen och enligt mig den bästa actionfilmen som gjorts. Al Leong har en kul roll där han blir sugen på godis när han sitter på sin vakt.
13 Januari 2018  | Länk | Film | 0 kommentar
Guldkorn i svart och vitt

Nu har jag på kort tid hört två olika personer säga att ”nä den filmen kan jag inte se för den är ju svart-vit”. Det är för mig skrämmande. Man kan ju inte vara så mycket filmfantast iså fall eftersom man då vänder ryggen åt en gigantisk skattkista fylld av guldkorn. Nuförtiden blir jag ofta besviken av nya filmer av olika anledningar. Dyra storfilmer känns inte genomarbetade utan istället framstressade säkerligen av producenter som inte kan film utan sätter press på regissören att använda sånt som fungerat förut för att få tillbaka sina pengar. Varför inte lita på den regissören som ni anlitat. Sedan vill lågbudgetfilmer vara egna och slår skruv på sig själva istället. Men det kommer ju givetvis bra film i båda dessa arbetsmetoder även om det är allt mer sällan. Men jag har funnit mig själv att mer leta bakåt i tiden efter de där riktiga fullträffarna. De senaste filmerna jag köpte var Metropolis från 1927 och Laura från 1944.

Dessa personers kommentarer om svart-vit film i kombination med att några kompisar har frågat efter en del filmtips den senaste tiden så känns det kul att börja skriva igen. Så jag kommer blanda top-10 listor, tips om tre filmer med gemensam nämnare och ibland mer fokus på en film.

Nu tänkte jag i första hand ta upp tre favoriter bland svart-vita filmer i denna nystart, men vill ändå nämna några andra klassiker som folk känner till och har åsikter om men inte alltid har sett. I första hand gäller det Citizen Kane och Casablanca som är riktigt bra filmer så missa för all del inte dessa. Det är inte bara filmkritiker som gillar dem.
Sedan är Hitchcock min stora favoritregissör och jag har pratat mycket om honom tidigare här på bloggen så jag tar inte med honom bland dagens tre, men svart-vita klassiker som The Lady Vanishes, The 39 Steps och Strangers on a Train måste ju nämnas.

12 Angry Men (12 Edsvurna Män, 1957)
Den första filmen är en av de mest välskrivna och välspelade filmer som någonsin gjorts. Sidney Lumet-regisserade 12 Angry Men och har skådisar som Henry Fonda, Martin Balsam, Jack Warden och E.G. Marshall. Mycket av handlingen utspelas i deras småtrista juryrum där de ska komma fram till om en 18 årig pojke från slummen är skyldig till att ha mördat sin pappa. En preliminär röstning visar att alla utom en anser att han är skyldig, men en av jurymedlemmarna vill vara motvalls för att få igång en diskussion. Filmen har hela tiden en nerv som gör att det aldrig blir tråkigt trots att det är mycket prat i filmen. Och när skådespelare av den här digniteten levererar sina repliker så lyssnar man.
Lumet lät skådisarna stanna i rummet i flera timmar för att öva replikerna utan att kameran rullade, enbart för att de skulle känna dynamiken mellan varandra som utvecklas under lång tid.
När filmen släpptes så blev det ingen tittarsuccé på bio så Henry Fonda kunde inte få ut hela sin lön. Han var dock ok med det och ansåg att det var en av de bästa filmerna han gjort.
Andra som tycker likadant är affärsskolor och workshops som använder filmen för att illustrera gruppdynamik och konfliktlösningstekniker.

Rififi (1955)
Denna franska kriminalklassiker har inspirerat många, både i filmbranschen och i verkligheten. Kuppfilmer som Ocean’s-trilogin och liknande har mycket att tacka Rififi för.
Filmen börjar med att Tony släpps ur fängelse efter fem år och söks upp av en gammal kompis som vill ha med honom på ett rån mot en juvelerare. Han säger nej först men efter ett tag hänger han på. Kuppen går ut på att de genom våningen ovanför Juvelaffären hackar sig genom golvet för att komma in. Efter kuppen kommer deras mänsklighet i spel och svartsjuka och misstänksamhet bubblar upp.
Detta är en underbar film noir och fantastiskt skådespeleri och har något som jag tycker många filmer saknar idag, en oförutsägbar spänning.
De som har influerats i verkligheten av filmen är alla kriminella som efter denna filmen har tagit sig in i stället de ska råna genom att gå genom taket eller väggen. Denna typen av kupper kallas idag rififikupper.
Den största konstkuppen i Sverige som genomfördes på Moderna museet 1993 var just en rififikupp.

Samurai Rebellion (1967)
När man hör orden samurajer och fantastiska skådisen Toshiro Mifune så tänker de flesta på mästaren Akira Kurosawa. Denna duo har gjort så många mästerverk ihop som De Sju Samurajerna, Yojimbo och Rödskägg som är ett måste för alla filmälskare, så det är förståeligt att man tänker så. Men det finns faktiskt fler regissörer som jobbat med Mifune och gjort mästerverk. Masaki Kobayashi är en stor regissör i Japan och han var mer emot samurajromantiken som Kurosawas filmer hade en tendens att vidhålla.
Enkelt sagt är handlingen att Samurajen Isaburo gör uppror mot sin herre när denne återkräver den kvinna som nu är Isaburos sons fru. Han beordras att begå självmord med sin son. Han vägrar och en blodig konflikt är oundviklig.
Trots detta så är det egentligen mer en dramafilm med kortare fightinginslag än en blodig samurajfilm.

Så gör er nu själva en tjänst och våga se svartvita filmer!

Skriv gärna i kommentarerna här nedan om era egna favoriter.
1 Januari 2018  | Länk | Film | 0 kommentar
Sir Roger Moore

Ytterligare en av mina stora barndomshjältar har lämnat oss. Jag tänkte lämna ett RIP på Facebook och lägga in en länk till ett filmklipp. Men det kändes inte tillräckligt. Speciellt när jag tänkte tillbaka på hur mycket Sir Roger Moore har betytt.

Under hela min uppväxt så har James Bond-filmerna varit ett stående inslag. Jag vet att jag ältat detta under min blogg men ärlig talat vet jag inte hur många som läst det. Innan vi hade video så kunde pappa låna en gammal VHS-spelare på jobbet en kort period och gjorde så i första hand när jag var sjuk. Vi hade även en bekant som hade väldigt många VHS-filmer och lånade alltid ett gäng filmer när vi väl hade VHSen hemma. Senare resulterade mitt filmsamlande och listskapande i något som till och med överskuggade vår bekants samling. Pärmar och numrerade band och exakt hur långt man skulle spola om man ville se andra filmen på ett videoband. Något som dagens ungdom skulle skratta åt idag. Men åter till filmerna vi lånade. Oavsett vilka filmer det blev så följde alltid tre, fyra James Bond-filmer med. Så innan jag fyllde tonåring så hade jag sett alla Bond-filmerna flera gånger.

Så frågan som ofta ställs om vem som är den riktiga Bond och vem som är den bästa blir lite komplicerad för mig. Mycket för jag som listnörd väger allt fram och tillbaka innan jag slutför en lista. Men då jag sett Roger Moore och Sean Connery om vart annat utan någon direkt kronologisk ordning så är båda ”Den riktiga Bond” i sina respektive filmer. Moores övergång fungerade så bra som den gjorde eftersom han inte försökte kopiera Connery utan utnyttjade sina egna styrkor, i första hand humorn, och skapade en egen 007. Ska jag vara helt ärlig så föredrar jag Connerys lite mörkare variant om jag måste välja, men båda är fantastiska. Jag tycker att även om Dalton, Brosnan och Craig varit mycket bra ersättare så spelar ju nostalgin in och de kan enligt mig inte nå upp till Connerys och Moores versioner.
Connery har en lite mer imponerande rollista efter Bond, men Roger Moore var dock mer rutinerad innan sin debut som agenten. Mest genom TV-serierna Helgonet och underbara Snobbar som Jobbar. Men att Roger Moore var högaktuell och förstavalet när första James Bond skulle tillsättas stämmer inte då han ansågs för ung och för snygg. Sedan att Connery faktiskt är tre år yngre än Moore är lite lustigt, men Connery kändes väl tuffare. Moore var dock desto mer aktuell när Connery skulle ersättas första gången efter You only live twice men då hade han slagit igenom i sina TV-serier och var inte tillgänglig på grund av dem. Efter att George Lazenby hoppade av efter sin enda film som 007 återvände Connery en gång till som Bond innan stjärnorna stod rätt och Roger Moore var tillgänglig att träda in i denna underbara roll i Live and Let Die 1971.
Efter Bond gjorde Roger Moore en del filmer men blev mer känd för sitt fantastiska jobb som goodwillambassadör för Unicef.

Vila i frid kära helgon


En annan hjälte från James Bond-världen gick bort i april och jag måste nämna honom också. Clifton James spelade sköna Sheriff JW Pepper i Live and Let Die och The man with the Golden Gun och gjorde sedan liknande roller i sköna Silver Streak och Superman 2. En annan mycket bra film han är med i är Lone Star med den underskattade Chris Cooper i huvudrollen.

Vila i frid även du Clifton och vi får hoppas att det finns tuggtobak i himlen.
26 Maj 2017  | Länk | Film | 1 kommentar
Vila i frid käre robotvän

En av stjärnorna i en galax långt borta har slocknat. Kenny Baker som gestaltade den lilla roboten R2D2 i Star Wars har gått bort efter en tids sjukdom. Han var med i första Star Wars och har hängt med sedan dess även om R2D2 i första hand är animerad nuförtiden.

Han skapade den kära robotens rörelsemönster när han satt i plåtburken i de tidiga filmerna och rörde på överdelen medan ljudeffekterna las in i efterhand såklart. Han har berättat att under inspelningen blev alla vana vid den "levande" roboten så när det var dags för lunch eller slut på dagen så glömdes han bort i R2s innanmäte och lämnades ibland kvar där en bra stund innan de övriga kom ihåg honom.

Jag träffade honom på en filmmässa i Göteborg och pratade lite med honom och hans fru, vilka var typiskt brittiskt artiga och gnabbades lite kul sinsemellan. När han skulle signera min box här på bilden så hade han fått en väl tjock tuschpenna av de ansvariga och han bad sin fru att se om hon hittade en tunnare. "Denna är lika tjock som mina fingrar" skojade han, även om det nästan stämde. Han hade dock lite svårt att röra fingrarna så det såg lite klumpigt ut när han skrev men det blev bättre när han sedan fick en tunnare penna efter att ha signerat min box.

Redan när jag var liten så var han en god vän eftersom jag hade en plansch på väggen med honom och Anthony Daniels som C-3PO när de korsade Tatooines vildmark i första filmen. Men till slut var jag tvungen att ta ner den eftersom när jag såg dem så kunde jag inte låta bli att tänka på Darth Vader och då blev jag rädd och kunde inte sova. Men när jag blev lite äldre så kom den upp igen jämte planscherna på Kiss och Twisted Sister.

Vila i frid käre Kenny!
13 Augusti 2016  | Länk | Film | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida