Peter Edvardsson

Im not a god, I was misquoted.

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Debatt	\|	Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Juli (2018)

Top 10: Film från Japan

Dagens lista kommer jag att fokusera på det uppgående solens land, Japan. Den första de flesta tänker på när de hör film i Japan är ju Akira Kurosawa och det tycker jag också. Han är en av de absolut största filmmakarna i historien, så därför kommer jag göra en egen lista på hans filmer framöver. Så dagens lista blir helt Kurosawafri.

10. Azumi (2003)
En samurajkrigare får i uppdrag att bilda en specialgrupp med lönnmördare som ska stoppa alla försök att starta nya krig i det feodala Japan. Vi får följa lilla söta Azumi som är en av hans bästa och dödligaste elever.

9. Lady Snowblood (1973)
Här får man följa den fantastiska skådisen Meiko Kaji i rollen som Lady Snowblood i Japan 1874. När hennes pappa och bror mördas, hennes mamma våldtas och hon själv kidnappas så råkar hon döda en av dem och fängslas själv. När hon till slut kommer ut från fängelset så ligger all hennes fokus på hämnas på dem som förstörde hennes familj.

8. Samurai Rebellion (1967, Uppror)
I denna pärla från 1967 får man följa japans stora skådis Toshiro Mifune. Han spelar Isaburo som har varit lojal mot sin herre hela sitt liv. Så när herren, Matsudaira, kräver att Isaburos son gifter sig med en av hans konkubiner så godtar de detta. Men när herren sedan kräver tillbaka henne och att Isaburo och hans son ska ta sina liv så vägrar de och gör uppror. Filmens slutstrid är helt fantastisk.

7. When the Last Sword is Drawn (2003)
I denna episka film får man följa samurajen Yoshimura i det sena 1800-talet. Man får följa honom när han lämnar sin klan för att ta värvning på annat håll för att kunna försörja sin familj. Han kan först tyckas vara en egoistisk snåljåp men pö om pö så får man veta hans historia och man får en helt annan bild av honom.

6. Tokyo Story (1953, även kallad Föräldrarna)
Ett äldre par, Shikichi och Tomi Hirayama, lämnar sin lilla stad för att hälsa på sina vuxna barn i Tokyo. Ingen av dem verkar glädjas åt besöket eller orkar ens visa föräldrarna runt i stan. De skickar istället iväg dem till ett spa och på olika utflykter med Noriko, änkan till föräldrarnas bortgångne son. Noriko är den enda som verkligen tar sig tid för de två gamla. Denna filmen är vansinnigt snyggt filmad och som säkerligen har inspirerat Roy Andersson i hans teknik med minimalt med kamerarörelser. Filmen är mycket rörande och tårarna inte långt borta.

5. Battle Royale (2000)
Detta är en mer verklig och rå variant av upplägget i Hunger Games-filmerna. Japan drivs allt närmare en slutgiltig samhällskollaps. Ekonomin är en katastrof. Arbetslösheten, våldet och desperationen ökar. Det är de unga som utför våldsdåden i första hand och för att försöka återta kontrollen i landet skickar den bestämmande ut slumpvis valda high school-klasser till en öde ö för att delta i en herre på täppan-tävling. Den enda som får lämna ön är den som lever när alla andra är döda. Alla elever är ju inte elaka och andra får man sympatier genom tillbakablickar vilket gör att man ofta berörs när fler och fler går under.

4. Eldflugornas grav (1988)
I slutet av Andra världskriget brandbombar USA japanska kåkstäder av trä. Två föräldralösa barn - fjortonårige Seita och hans fyra år yngre syster Setsuko - kämpar för att överleva på den japanska landsbygden. Denna fantastiskt animerade film om syskonkärlek är helt fantastiskt och jag tror jag aldrig blivit lika rörd av någon film förut. Det är inte helt verklig animering men istället så är den detaljerad i deras kroppsspråk som man inte ser i andra animerade filmer.

3. Den Nakna Ön (1960)
Detta är en film som jag blev trollbunden av. Jag hade hört lite gått om den och hittade den på youtube. Jag ville bara se vad det var och började titta på den, men snart var jag helt uppslukad av den och såg hela filmen. Den handlar om en familj med fyra personer och deras hårda liv på en liten ö i japanska skärgården där de bor ensamma. Flera gånger om dagen måste de ro till grannön för att hämta vatten till sina små odlingar. Den stora grejen med filmen att det inte finns någon dialog eller något prat i den överhuvudtaget. Den är vansinnigt fin filmad och miljöerna är fantastiska. Filmen är svartvit men det glömmer man snart. Man behöver heller inget prat för man förstår hela tiden vad som händer ändå.

2. Twilight Samurai (2002)
Seibei Iguchi är en lågt rankad samurai och änkling som lever med sina två döttrar och sin senila mamma. En dag får han reda på att systern till hans bästa vän har skiljt sig. Seibei blir utmanad av hennes ex-make då Seibei börjar synas tillsammans med henne. Samtidigt tvingar hans klan honom att acceptera en order och han blir tvungen att plocka upp sitt svärd igen…och han är bra på att använda det.

1. Spirited Away (2001)
Här är verkligen en film att bli uppslukad av. Den är animerad och av kände Hayao Miyazaki som med sina filmer skapar egna världar som kan verka konstiga, men accepterar men hans stil så blir man förtrollad av hans fantasi. Man får följa flickan Chihiro och hennes familj. När de flyttar till en ny stad hamnar de av misstag i en annan, magisk värld. Där förvandlas hennes föräldrar till grisar, och för att rädda sina föräldrar och sig själv tvingas hon börja jobba hos häxan Yubaba. I Yubabas badhus möter hon gudar och andra varelser och lär sig mer och mer om den nya värld hon hamnat i.

Japan är ett fantastiskt filmland och jag rekommenderar verkligen att ni ger dessa filmer en chans. Glöm heller inte Kurosawa och hans alla mästerverk

19 Juli 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Top 10: Skräckisar och rysare

Jag har aldrig varit förtjust i skräckfilmer, och speciellt inte den där överdrivna våldsamheterna som kom på nittiotalet och sådana filmer utan handling som bara skulle skrämma folk. Istället gillar jag att man lägger ner mer tid på manus och karaktärer och verkligen göra bra filmer. Jag har skippat mästerverk som Psycho och Jaws och istället fokuserat på det som kommit efter 2000.

10. Lights Out
Svenske David F Sandberg fick chansen att göra sin kortfilm LIghts Out till en fullskalig film i USA och gjorde det mycket bra. Filmen är väldigt fyndig och ibland riktigt skrämmande.

9. A Tale of Two Sisters
En koreansk komplicerad film där man måste vara koncentrerad för att hänga med i svängarna och återtittar kan göra filmen tydligare och faktiskt bättre. Många bra skådisar.

8. Annabelle Creation
David F Sandberg följer upp sin USA-debut med en mycket stabil och bra film. Den första Annabelle filmen var en besvikelse men när Sandberg tar över filmserien så gör han det mycket bra. Dockan är verkligen läskig.

7. The Others
Nicole Kidman i en väldigt bra roll där hennes barn inte kan vistas i solljus vilket ger filmen en dunkel och obehaglig stämning. Inte nog med det utan de döda verkar göra sig påminda om att de finns kvar i deras närhet också. En typisk film som med jämna mellanrum skickar ilningar längs ryggraden.

6. It
Nyinspelningen av Stephen King-romanen är mycket effektiv och mer skrämmande än miniserien från 90-talet. Bill Skarsgård hade dock stora clownskor att fylla efter Tim Currys klassiska version av Pennywise och gör det på ett suveränt sätt.

5. The Cabin in the Woods
En mycket skön film som både driver med och hyllar skräckfilmen i stort.

4. Us
Jordan Peeles fantastiska film som har ett djup som inte många skräckfilmer har. Handlingen är mycket bra och fyndig. Han är heller inte övertydlig utan man får tänka mycket själv och dra egna slutsatser. Lupita Nyong’o är fantastisk i huvudrollen.

3. A Quiet Place
Filmen som fick mig att återvända till skräckfilmen och se att det verkligen finns bra filmer i genren nu. Blinda aliens men med bra hörsel gör att man måste vara så ljudlös man kan. Filmen visar direkt och skoningslöst effekterna om man inte följder den regeln.

2. Låt den rätte komma in
Filmen baserad på John Ajvide Lindqvist roman och regisserad av Tomas Alfredsson är den bästa svenska filmen på mycket länge. Jag föll direkt för den här charmiga filmen som i sig inte är speciellt skrämmande. Det är mer en ”coming of age”-film som har vampyrinslag än en skräckfilm egentligen, men ändå som måste man ju säga att det är en skräckfilm så jag måste ha den så här högt på listan.

1. Shaun of the Dead
Jag är inte jätteförtjust i zombiegenren som har kastat ur sig filmer och serier de senaste åren. Men här driver man med dessa filmerna samtidigt som de skapar en väldigt unik film med perfekt dos humor. Teamet Pegg och Frost har tillsammans med regissören Edgar Wright skapat en perfekt film som kan ses många gånger.

18 Juli 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Top 10: Actionstänkare (B-filmer)

Så här på min semesters sista vecka så kommer jag lägga ut en top 10-lista varje dag. Jag har lyssnat mycket på podcasten The Top 10 Show med John Rocha och Matt Knost och blivit väldigt inspirerad som den listnörd jag är.
Jag börjar med tio riktigt sköna actionstänkare som man inte spenderat så mycket pengar på men i någon mån alla blivit kultklassiker i olika grad.

10. Double Impact (1991)
Premissen att Jean-Claude Van Damme spelar tvillingar är ju fantastisk bara den och räcker inte det så säger ju taglinen det mesta ”Two Damme Tough”. Jag gillar verkligen denna och även om vi inte pratar superkvalitet så är den mycket underhållande.
B-filmsfaktorer: Geoffrey Lewis (Juliettes pappa) i en stor biroll, den biffige martial art-experten Bolo Yeung i en skurkroll.

9. Action Jackson (1988)
Carl Weathers hade fått sitt genombrott som Apollo Creed i Rocky-filmerna och hade året innan en biroll i underbarara Rovdjuret. Nu skulle han få huvudrollen i en egen film. Mycket action och häftig musik, men tyvärr kan han inte leda en film som kollegorna Schwarzenegger och Stallone.
B-filmsfaktorer: Stabile Craig T Nelson i skurkrollen, omotiverade nakenscener (Sharon Stone i en tidig roll)

8. Runaway (1984)
Actionfilm med science fiction-inslag skriven och regisserad av Michael Crichton, författaren av bland annat Jurassic Park, Twister och Sphere. Tom Selleck spelar en polis som ska stoppa utflippade och farliga robotar som vid det har laget är vardagshjälpmedel. Kiss-basisten Gene Simmons spelar skurken.
B-filmsfaktorer: Musiker i huvudroll

7. Universal Soldier (1992)
Dolphan och Van Damme som Vietnamveteraner som inte kommer överens, dör och återuppväcks som en ny form av osårbara supersoldater. Kan känslorna från när de levde finnas kvar?
Ja det säger ju allting…underbart..
B-filmsfaktorer: Dolph och Van Damme, surrealistisk premiss

6. Lone Wolf McQuade (1983)
Chuck Norris som en hårdkokt Texas Ranger. Chucken har många filmer som uppfyller villkoren för den här listan men som hamnar precis utanför.
Och kom ihåg…Chuck Norris har räknat till oändlligt…två gånger.
B-filmsfaktorer: David Carradine är skurk, McQuade ”prefers to work alone”

5. Bloodsport (1988)
Återigen en Van Damme-rulle. Här åker han till Hong Kong och deltar i en martial art-turnering, Kumite. Flera olika kampsportsstilar möts som i tidiga UFC.
B-filmsfaktorer: Bolo Yeung återigen i skurkrollen, Donald Gibb (Ogre från Revenge of the Nerds) i rollistan.

4. Wanted Dead or Alive (1987)
En av kungarna av B-filmen är holländaren Rutger Hauer som har huvudrollen här. Han är en prisjägare som alltid får tag på skurkarna. I denna är det åter Gens Simmons som är skurken.
B-filmsfaktorer: Rutger, King of the Bs

3. Remo Williams – The Adventure Begins (1985)
Fred Ward spelar mannen som värvas till en grupp som gör hans kropp till ett dödligt vapen genom mästaren Chiun och den koreanska påhittade kampsporten Sinanju. Bland annat lär han sig ducka för kulor. Det var tänkt att bli en serie av filmer, därav titeln, men blev inte fler sedan. Tyvärr, för denna är riktigt underhållande.

2. Showdown in Little Tolyo (1991)
Allas vår Dolph igen och den här gången paras han ihop med Brandon Lee. Många härliga fighter och med twisten att det är Dolph som är asienexperten. Den har troligen ett av de sämsta manusen som samtidigt gör det lustigt och därav en kulklassiker.
B-filmsfaktorer: Dolph, Brandon Lee (som kunde blivit en riktigt stor stjärna om han inte förolyckats) och även skådisen Cary Tagawa som gjorde många skurkroller under nittiotalet.

1. Blind Fury (1989, Blint Raseri)
Detta är för mig den ultimata B-filmen. En härlig premiss där en Vietnamsoldat blir blind under striderna och stannar med det lokala folket som lär honom hantera ett svärd och förhöja sina övriga sinnen. När han återvänder har han en käpp med sig som innehåller hans svärd givetvis.
Han ska besöka sin kompis från kriget men han är försvunnen.
B-filmsfaktorer: Rutger såklart! Underbar premiss, skådisen Randall ”Tex” Cobb som under åttiotalet och tidiga nittiotalet spelad skurk i många B-filmer.

16 Juli 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmtips - Musikfilm

Ja Eurovision gick ju inget vidare till slut. Men då får man återvända till filmens värld. Här kommer lite tips om musikfilmer.

Still Crazy (1998)
Sing Street (2016)
The Rocker (2008)

Still Crazy
Detta är en av mina favoritfilmer som jag ofta har pratat här på bloggen. Det är en engelsk film med en fantastisk brittisk rollista, och en lysande Helena Bergström. Hon spelar fru till filmens stjärna Bill Nighy i rollen som den bortkomne sångaren Ray Simms. Man kan säga att detta är en mer korkad variant av hans stora roll i Love Actually några år senare då han spelar en före detta rocksångare i båda. I Still Crazy backas han upp av Stephen Rea, Jimmy Nail, Timothy Spall och Billy Connolly. Filmen handlar om före detta bandet Strange Fruit som hade allt som ett legendariskt rockband på 1970-talet ska ha - tills ett blixtnedslag satte stopp för framgångarna. Nu 20 år senare har en festival planerat ett nostalgiskt 20-årsjubileum för bandet. Dessvärre vet de inte detta själva! Nu är det upp till bandets keyboardist, Rea, att försöka leta rätt på alla forna bandmedlemmar och övertala dem... Mycket bra musik i underbar film.

Sing Street
Irland är mycket bra på det här med musikfilm. Min absoluta favorit i genren är The Commitments från 1991 som de flesta säkert har sett. Sing Street är en nyare film som dock utspelas på 1980-talet och handlar om Conor som växer upp i Dublin och rymmer från sitt spända familjeliv och startar ett band för att imponera på en mystisk tjej som han gillar. En enkel men hjärtevärmande historia och mycket bra musik. Många bra okända skådisar kryddat med Maria Doyle Kennedy från The Commitments och Aidan ”Littlefinger” Gillen från Game of Thrones i mindre roller som Conors föräldrar.
Filmen är regisserad av John Carney som även har gjort Once från 2007 som även den är en mycket bra musikfilm från Dublins gator.

The Rocker
Jag har alltid haft lite svårt för Rainn Wilson bland annat från amerikanska versionen av The Office men här är han riktigt underhållande.
Tjugo år efter att ha blivit sparkad från sitt 80-talsband sitter Robert "Fish" Fishman och vantrivs på ett hopplöst kontorsjobb. Dessutom bor han hemma hos sin systers familj. Men plötsligt får Fish en andra chans till berömmelse när hans systersons band behöver trumhjälp. Då relativt okända Emma Stone och Josh Gad är mycket bra i sina roller.

19 Maj 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmtips inför helgen - Pengar

Ja då är det dags för några filmtips igen. Det är även dags att förlora pengar på V75 i helgen, så är det egentligen enbart positivt att få en massa pengar i ett svep. Här är några bevis på motsatsen.
The Treasure of the Sierra Madre (1948)
The Asphalt Jungle (1950)
A Simple Plan (1998)

The Treasure of the Sierra Madre (Sierra Madres skatt)

I denna klassiker så får vi se Humphrey Bogart i en liten annorlunda roll jämfört med de hårdkokta deckare i film noir-genren han är känd för. Denna handlar om Dodds och Curt som är arbetslösa i Mexiko och bestämmer sig för att ihop med den gamle guldgrävaren Howard bege sig till Sierra Madre för att leta efter guld. Naturen är tuff och banditer är ett ständigt hot, men det visar sig att det största hotet kommer från dem själva. Deras girighet. Bogart är mycket bra och Walter Huston i rollen som den gamle guldgrävaren i är mycket rolig. Filmen är regisserad av hans son, legenden John Huston.

The Asphalt Jungle (I Asfaltens Djungel)

Detta är en film som mer går i Humphrey Bogarts normala stil, även om han inte är med i just denna. Erwin "Doc" Riedenschneider (Sam Jaffe) har under tiden i fängelset funderat ut ett perfekt brott, ett rån mot en juvelfirma. Han och hans tre medhjälpare, bland annat James Whitmore (gamle Brooks i Nyckeln Till Frihet) och en av mina favoriter Sterling Hayden, utför kuppen. Trots att man lyckas med rånet så börjar misstankarna sinsemellan och en stor polisjakt drar igång.
Detta är en mycket spännande film med fantastiska skådisinsatser. Bland annat så kan man se Marilyn Monroe i en tidig roll.

A Simple Plan (En enkel plan)

Här har vi en lite nyare film om man jämför med de övriga två.
Två bröder, spelade av Bill Paxton och Billy Bob Thornton hittar tillsammans med en kompis ett kraschat flygplan i den snöiga skogen i Minnesota. I en väska i planet finns fyra miljoner dollar. Vad ska man göra? Behålla pengarna eller gå till polisen. Oavsett så kan man väl lita på sin bästa vän och sin bror? Vad händer om fler familjemedlemmar får reda på hemligheten?
Regissören Sam Raimi, som gjort mycket skräck och spänning tidigare, utnyttjar alla medel för att visa hur hjärnan kan spela en ett spratt i extrema situationer. Billy Bob Thornton är suverän i sin roll.

3 Maj 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmtips inför helgen - Krig

Denna vecka blir det filmtips i krigsgenren. Filmerna är:
Enemy at the Gates (2001)
The Big Red One (1980)
Brotherhood of War (2004)

Enemy at the Gates
Den filmen jag ofta återkommer är Enemy at the Gates. Den är riktigt bra med suverän rollista och en stark verklighetsbaserad historia. Den har dock fått en del kritik för att man skrivit om historien i vanlig hollywoodsk anda. Filmen utspelas under tyskarnas intåg i Ryssland under andra världskriget men handlar på det stora hela om en duell mellan en rysk och en tysk krypskytt, även om fokus ligger på Jude Laws ryss Vasili. Ed Harris har rollen som den tyska krypskytten och i andra starka roller syns Rachael Weisz, Joseph Fiennes och Bob Hoskins. Detta är den mest kända av filmerna jag rekommenderar men har ni missat den så tycker jag den borde ligga högt på er att-se-lista.

The Big Red One
En annan stark film som utspelas under samma krig är The Big Red One. Lee Marvin spelar Sergeant Possum som var med redan i första världskriget men återvänder till andra som befälhavare för 1: a truppen i den ryktbara första Infanteribataljonen, elittruppen ”The Big Red One”. De är med de amerikanska styrkorna som invaderar Nordafrika och driver ut Rommel, de går iland på Sicilien, de slåss på Omaha Beach på D-dagen och strider i Frankrike, Belgien, Tyskland. En av medlemmarna i gruppen är Luke Skywalker själv, Mark Hamill, som kallar detta sin bästa film. Mycket rörande och spektakulär.

Brotherhood of War
Den sista filmen jag vill rekommendera är en Sydkoreansk film, Brotherhood of War. Jin-Tae och Jin-Seok är två bröder som bor i 50-talets Sydkorea. Av misstag råkar de bli anmälda som soldater till Koreakriget. Väl där i kriget bestämmer de sig för att aldrig skiljas från varandra under striderna. Men kriget påverkar den äldre brodern Jin-Tae psykiskt. Han förändras från en godhjärtad och omtänksam man till en råbarkad soldat som njuter av krigets brutalitet. Den yngre brodern försöker att stoppa detta, men misslyckas och sakta glider de ifrån varandra.
Filmen är väldigt tänkvärd och ser hur kriget påverkar alla som deltar. Sedan är krigsscenerna väldigt spektakulära och blodiga, vilka för tankarna till inledningen i Saving Private Ryan.

Det kommer många bra filmer från Sydkorea och jag kommer framöver skriva ett inlägg enbart om sådana. Den mest kända regissören härifrån är Chan-wook Park som bland annat gjort den fantastiska hämnd-trilogin Hämnarens Resa, Lady Vengeance och mästerverket Oldboy.

26 April 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Game of Thrones FC

Så här efter återtiiten på tidigare säsonger och de två första avsnitten i den sista säsongen av Game of Thrones så är suget större än någonsin och funderingar över alla teorier på max. Så vad är då det naturliga steget…jo svara på en av de viktigaste frågorna i ämnet.
Vilken är startelvan om man ska använda karaktärerna i Game of Thrones universum.

Målvakt
I mål ställer jag Sandor Clegane, även kallad The Hound. Han är väldigt stor och även relativt smidig. Dessutom kan hans hat, som han har i överflöd, säkerligen hålla ute flera bollar.

Ytterbackar
Till höger har jag valt Ser Jorah Mormont som trots sin lite tveksamma historia ändå är pålitllig och bra på det han gör. Han är ju dessutom Danaerys högra hand.

Till vänster kommer Missandei löpa i längs sidlinjen. Hon är bra på att avbryta då hennes intellekt och språkkunskaper överträffar de flesta. Så jag känner hon har bra spelsinne och kan bryta många passningar också. Hon har även många inlägg när andra pratar så hennes inläggsfot borde hålla hög klass.

Mittbackar
Brienne of Tarth är väldigt seriös i det hon gör och väldigt stabil. Hennes längd gör henne dessutom ovärderlig i luftrummet. Hon känns även som hjärtat i laget och är bra på att styra de övriga så hon är den naturliga lagkaptenen.
Tormund Giantsbane känns som ett bra komplement till Brienne då även han är stor men känns lite rörligare. Dessutom kan han skrämma många bara genom sitt utseende och uppförande. Den enda faran är dock att han kan bli lite distraherad om han spelar jämte sin stora kärlek Brienne. Men hon bör vara snabb och styra upp honom tycker jag.

Definsivare Mittfältare
Jag har valt två defensivare mittfältare. Den första är Gendry som med bra fysik och en jäkla kondition som han visade norr om ”The Wall”. Så jag tror att han är en mycket bra spelförstörare och kan samla upp bollarna till sin defensiva kollega.
Där har vi Tyrion Lannister som trots sin ringa storlek har många strategier i huvudet och är väldigt anpassningsbar. Så han känns som en naturlig Modric som kan ligga bakom de flesta uppspelen.

Offensiva Yttermittfältare
Till höger har jag ser Bronn of the Blackwater som har väldigt hög kvalité på allt han gör och trots han är en legosoldat även har visat upp lojalitet mot dem han kommit nära. Han avslutar snabbt sina motståndare så han kan bli farlig nära motståndarnas straffområde.
Till vänster håller ser Jamie Lannister till och han känner som att bra på att följa order och backar upp de övriga på att proffsigt sätt. Förutom om medspelarna uppträder förvirrat och missbrukar sin position, då de ligger väldigt illa till.

Offesiv Central Mittfältare
Här har vi en person som är väldigt oförutsägbar och kan dyka upp överallt och ingenstans. Det är Arya. Hon är livsfarlig själv och är inte rädd för att avsluta och har på senare tid även visat att hon kan samarbeta och bistå de övriga med passningar.

Anfallare
Som ensam anfallare har jag valt Jon Snow. Han är snabb avslutare och dödligt vass. Han är omtyckt av de flesta och backas upp bra av övriga. Hotas han dock av någon så har han ju alltid sitt ”spöke” som backup.

Till sist har vi personalen på sidlinjen.

Manager är hon som ligger bakom det mesta och har planer för alla möjliga situationer. Queen of Thorns såklart, Lady Olenna.
På träningsplanen behöver vi den som kan motivera övriga spelare och det finns knappast någon bättre på det än Davos Seaworth. Han vet alltid vad han ska säga vid varje givet tillfälle.
Även om han verkligen har lärt sig fightas så är Podrick den givna materialaren. Har alltid koll på kläder och annan utrustning.
Till sist behövs en scout för att hitta nya förmågor. Lord Varys och hans nätverk kan lätt hitta information om precis den spelare som behöver värvas.

24 April 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmtips inför helgen - Spänning

Ja då var det dags för några tips igen. De två första känner nog de flesta till även om jag träffat förvånansvärt många på sistone som inte sett dem. Så de har kanske fallit i onödig glömska.

Filmerna idag är:

-Thunderheart (Åskhjärta)
-No Way Out (Ingen utväg)
-Blow Out (Vittnet måste tystas)

Thunderheart (1992)
I Thunderheart spelar Val Kilmer en FBI-agent med indianskt ursprung, något han dock inte har så bra koll på. När han utreder ett mord i ett Siouxreservat får han mer insikt i sitt genetiska arv mer och mer. Jag tycker detta är en mycket bra film med mycket spänning och en intressant, verklighetsbaserad, historia. Andra skådisar är den för tidigt bortgångne Sam Shepard och fantastiske Graham Greene från filmer som Dances with Wolves, Maverick och The Green Mile.

No Way Out (1987)
Kevin Costner spelar Tom Farrell, en sjöofficer som posteras vid försvarsdepartementet vid Pentagon. Han inleder en intensiv kärleksaffär med en kvinna som även är älskarinna till hans chef. När kvinnan blir mördad får Tom i uppdrag att leda spaningarna efter mördaren som även tros vara en KGB-agent. Samtidigt riskerar han själv att bli misstänkt på grund av sitt förhållande till henne. Spännande film med flera överraskningar. Även med Gene Hackman, Sean Young och Will Patton i viktiga roller.

Blow Out (1981)
John Travolta är Jack, en ljudtekniker som ger sig ut i natten för att spela in ljudeffekter till en skräckfilm. Det han fångar upp på bandet är dock tillräckligt skrämmande i sig - ett riktigt mord. Ljudsekvensen han spelar in stämmer inte överens med den officiella förklaringen dagen efter och han inser han kan bevisa att detta inte bara är en olycka. Det finns dock höga politiska krafter som till varje pris vill tysta det enda vittnet. Travolta är mycket bra i sitt försök att göra andra roller än dansanta sådana i början av 80-talet. John Lithgow, en av mina absoluta favoritskådisar, är mycket bra som en iskallt elak motståndare. Även Nancy Allen från bland annat RoboCop är mycket bra i filmen.

19 April 2019 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmtips inför helgen - Vänskap

Ja då var det dags att skriva lite igen. Efter påtryckningar ska jag försöka skriva om lite filmtips inför helgerna. Det blir ett tema varje gång och handlar om tre-fyra filmer per inlägg och en kortare beskrivning av varje film.

Tanken är att en film kommer vara ganska självklar för många, en lite mindre känd och en mer åt klassikerhållet.

Idag är temat vänskap.
-En Oväntad Vänskap
-The Station Agent
-Dersu Uzala (Vägvisaren)

En Oväntad Vänskap (2011)
Många har idag sett denna film, som jag för övrigt alltid rekommenderar till personer som frågar om tips, den franska En Oväntad Vänskap. För mig är detta filmmagi och man får följa med på en riktig må-bra-resa med idel fantastiska skådisar i varenda biroll. Men mest lyser Omar Sy i rollen som Driss, som anlitas av en förlamad rik aristokrat till att bli hans personliga assistent.
Driss har ingen erfarenhet av yrket och blir förvånad över allt han måste göra. Givetvis växer det fram en vänskap mellan dem och många scener är helt fantastiska. Är du nere och vill bli på bättre humör så fungerar alltid den här filmen. Denna hjärtvärmare är baserad på en verklig historia.

The Station Agent (2003)
Så här i Game of Thrones-tider så kan det vara kul att se en av seriens stjärnor Peter Dinklage i en tidig roll. Han spelar tystlåtne ensamvargen Finbar McBride som ärver en bit land med bland annat en övergiven järnvägsstation. Tåg är hans största intresse och han flyttar in i stationen. Här träffar han två andra personer, Bobby Cannavale som spelar en pratkvarn som driver sin sjuka fars kiosk och fantastiska Patricia Clarkson, vars karaktär har gått igenom en tragedi och en skilsmässa de senaste åren. Tillbakadragne Finbar är först motvillig till att komma någon nära men snart inser han och de två andra att de fyller en tomhet i varandras liv. En mycket fin film av Tom McCarthy som även skrivit och regisserat oscarvinnaren Spotlight.

Dersu Uzala (Vägvisaren, 1975)
Denna klassiker från Akira Kurosawa kom när den legendariska regissören hade lämnat sitt Japan på grund av konflikter och kommit till Ryssland. Filmen utspelar sig till stor del i Sibiriens ödemarker, där en rysk utforskare kommer nära sin vildmarksguide, den lokala jägaren Dersu Uzala. De blir goda vänner och spenderar mycket tid tillsammans även efter resan. Denna film rör sig i maklig takt men är visuellt ett mästerverk. Många kan tycka den är långtråkig kan jag tänka mig, men gillar man denna typ av filmer så är historien en fantastisk resa.
Många tror att Star Wars-Yoda är baserad på karaktären Dersu Uzala. George Lucas är ett Kurosawa-fan och har berättat att första Star Wars-filmen (ep IV) är inspererad av Kurosawas Hidden Fortress.

13 April 2019 | Länk | Film | 2 kommentarer

Tala är silver...

Nu har Peter gått och blivit ormbiten, anar jag att många tänker. På sistone har några frågat mig vad jag ser på för film för tillfället då jag gillar att hitta nya sorters film att grotta ner mig i. Det har varit mycket svartvitt snarare än nya som jag har återkommit till flera gånger här på bloggen. Även om jag har gillat flertalet nya filmer det sista, som Marvels senaste filmer, Ready Player One, The Shape of Water mm så har jag tagit steg längre tillbaka nu än någonsin tidigare och hittat stumfilmens storhet. Jo ni hörde…läste…rätt.
Jag har alltid gillat Charlie Chaplins icke talföra filmer och spenderat många söndagar med att fascinerat se magin han kan skapa bara med sitt kroppsspråk. Oavsett om det gäller hans längre filmer som The Kid (1921) och The Gold Rush (1925) eller hans kortfilmer så har de en mysighet som skapas genom det som sker kombinerat med den fantastiska musiken.

En annan film jag har ägt länge och tjusats av är F.W. Murnaus Nosferatu (1922). Det är den första filmatisering av Bram Stokers Dracula och jag älskar stämningen som Murnau lyckas skapa. Den är ju svartvit men har en röd tint som fungerar väldigt bra. Max Schreck är fantastisk i huvudrollen och trots att inga ord annat än infällda skrivna används så lyckas han förmedla så mycket med kroppsspråk och ögon. En oskuldsfull skörhet som skapar sympati för honom blandas med självsäker aggressiv karisma när man ska vara rädd för honom.

Något jag gillar med dessa filmer är att klichéerna som ofta styr dagens film genom lata filmskapare och dominerande producenter fanns inte på samma sätt när dessa tidiga mästerverk skapades utan regissörerna var tvungna att pressa sin fantasi till det yttersta för att hitta nya sätt att förmedla det man vill berätta och få publiken att känna. Detta anar jag själv är den viktigaste anledningen till varför jag fastnat för denna filmkonst på senare tid. Det är makalöst vad skådisarna och regissören kan förmedla känslor utan att uttrycka det i ord. Ibland blir man till och med irriterad när texten fälls in för man är så inne i det som sker mellan skådisarna och man förstår exakt vad som händer ändå. Detta är något av de mest irriterande med dagens filmer då de blir så övertydliga och klumpiga i sitt berättande och ofta dumförklarar tittarna.

Den filmen som nu drog mig in i stumfilmvärlden är den fantastiska Sunrise – A song of two humans (1927) av Nosferatu-regissören F.W. Murnau. Jag tänkte bara sätta igång filmen för att se vad det var för något men blev förtrollad av handlingen och en och en halv timma senare så hade jag inhandlat filmen och börjat leta efter andra stumfilmer, för jag ville upptäcka fler. Filmen i sig handlar om en man som förförs av en farlig skönhet och övertalas att mörda sin fru, men han får skuldkänslor och tar strid mot sig själv för att stoppa sina egna planer.

En annan film jag måste nämna är den svenska filmen Körkarlen (1921) av Victor Sjöström som är baserad på Selma Lagerlöfs roman. Den handlar om suputen David Holm som dör på nyårsnattens sista minut och möts av Dödens körkarl som med sin vagn är transportör för de döda. Eftersom Holm är den sista att dö detta år så är han dömd att ta körkarlens plats under det kommande året. Men innan det tar körkarlen med honom på en resa genom hans liv.
Något som är väldigt fascinerande med denna film förutom den förtrollande historien är de makalösa specialeffekterna de lyckades få till så här tidigt. Bland annat så är körkarlen och hans vagn delvis genomskinliga och skapar ett mystiskt skimmer över hela filmen.

Jag måste även nämna den österrikiske regissören Fritz Lang. Hans stumfilm Metropolis är en fantastisk sci-fi-film där han verkligen gått lös i fantasins värld. Jag tycker dock att hans talfilmer som följde är ännu bättre och ärligt talat för mig riktiga mästerverk. Filmen ”M” (1931) handlar om flera småbarn som mördas i en småstad och invånarna tar lagen i egna händer och försöker hitta mördaren före polisen. Peter Lorres insats här i sin debutfilm är makalöst bra. Nästa film är Dr Mabuses Testamente (1933) där den hyperintelligente Dr Mabuse styr sina brott från mentalsjukhuset. Om någon känner igen detta så har Jönssonligen och den Svarta Diamanten använt sig av väldigt stora delar av storyn. Exempelvis så heter Peter Habers rollkaraktär M.A. Busé och i denna film är det ju Charles-Ingvar Jönsson som sitter på mentalsjukhus.

Men lova mig nu att ni ser åtminstone Sunrise – A song of two humans och svenska Körkarlen! Vill ni börja med något modernare så är Oscarsvinnaren från 2011 The Artist ett bra alternativ. Själv ska jag börja utforska Buster Keatons och Harold Lloyds filmer med början på Keatons The General.

15 Augusti 2018 | Länk | Film | 0 kommentar

Al Leong - den mest kända som ingen känner till

I filmvärlden pratas det alltid om de stora stjärnorna som är mest inne för tillfället, sedan finns det ett gäng bakom de stora som antingen är på väg upp eller ner i popularitet. Sedan finns de längst bak som det inte pratas om så mycket men som är så viktiga för branschen. Jag har tänkte lyfta fram några av dessa hjältar som ibland blivit kultfigurer.
Den person jag tänkt prata om i denna artikel är en som alla känner igen men få känner till. ”Där är ju han som är med i den där filmen du vet”, tänker många när han dyker upp i en liten roll med sin fu manchu-mustach innan han snart dör i nästa scen. För det är inte många filmer där han har överlevt. Han har till och med dött fler gånger på film än Sean Bean. Hans namn är Al Leong och hans smeknamn är Al ”Ka Bong”. Han började med att jobba bakom kameran med småjobb när en regissör bad honom hjälpa några skådespelerskor med lite kampsportsmoves och det slutade med att han var med i den slutgiltiga scenen.
Han föddes 1952 i St Louis men växte upp i Los Angeles. Han är välutbildad i Northern Shaolin Kung Fu, Tae Kwon Do och Jujutsu mm. Trots sin digra rollista, även om snitt-tiden i varje film är begränsad, ser han sig som stuntman långt före skådis. Det kan vara svårt att få jobb som stuntman men trots detta väljer han filmer med omsorg och har även hoppat av storfilmer om han inte trott på dem eller om han inte kommit överens med regissören. Hans största roll som skådis var i Bill & Ted’s Excellent Adventure där han spelade Genghis Khan. I skrivande stund är han 65 år och har på senare år försökt sig på att skriva manus, och har gjort en film Daddy tell me a story, men han är dock inte nöjd med den själv.
Till sist följer här en top 10-lista med mina favoriter av filmerna i hans filmografi.

10. Showdown in Little Tokyo

En skön B-film med vår egen Dolph i huvudrollen tillsammans med Bruce Lees son Brandon Lee som hade en fantastisk karriär på gång innan han gick bort på en filminspelning. Här har de en fyndig film med intressant handling men ett riktigt buskismanus som dom kämpar med.

9. Action Jackson

En härlig 80-talsstänkare med alla tillhörande attribut. Stentuff action, en handling…typ, hjälte med stora muskler (Carl Weathers, Apollo Creed i Rocky), sexiga leading ladies som visar brösten. (Sharon Stone och Vanity) och till sist en B-skådis i skurkrollen (Craig T Nelson).

8. Bill & Teds Excellent Adventures

Keanu Reeves genombrott där Al Leong har sin största roll som Gengis Khan.

7. Last Action Hero

En mycket trevlig metafilm som både hyllar och driver med Hollywoodfilmer och med en Schwarzenegger i högform.

6. They Live!

Bortgångne wrestlaren Rowdy Roddy Piper i en B-skräckis där han ser om folk egentligen är aliens när han tar på sig special-solglasögon. Mest känd för underbara citatet ”I´ve come here to kick ass and chew bubblegum, and I´m all out of bubble gum”.

5. Hot Shots Part Deux

Charlie Sheen när han var riktigt rolig i en av de sista bra parodifilmerna och detta var före tigerblod och testosteronkrämer.

4. Lethal Weapon 4

Fjärde delen har sköna fighter, mycket humor och som alltid glimten i ögat. Kul att se Jet Li i en skurkroll, vilket inte de kinesiska filmfansen håller med om då deras hjältar aldrig får spela skurkar. De har andra skådisar som alltid spelar bovarna där. Så de tror verkligen på typecasting där.

3. Big Trouble in Little China

En fantastisk kultklassiker där Al Leong har en cool roll som gängledare under ett gängslagsmål.

2. Lethal Weapon

De satte igång ”buddy cop”-genren och också den bästa filmen i denna genre som helt strålande blandar action och humor med fantastiska karaktärer och en stark story.

1. Die Hard

Ett måste att se under julhelgen och enligt mig den bästa actionfilmen som gjorts. Al Leong har en kul roll där han blir sugen på godis när han sitter på sin vakt.

13 Januari 2018 | Länk | Film | 0 kommentar

Guldkorn i svart och vitt

Nu har jag på kort tid hört två olika personer säga att ”nä den filmen kan jag inte se för den är ju svart-vit”. Det är för mig skrämmande. Man kan ju inte vara så mycket filmfantast iså fall eftersom man då vänder ryggen åt en gigantisk skattkista fylld av guldkorn. Nuförtiden blir jag ofta besviken av nya filmer av olika anledningar. Dyra storfilmer känns inte genomarbetade utan istället framstressade säkerligen av producenter som inte kan film utan sätter press på regissören att använda sånt som fungerat förut för att få tillbaka sina pengar. Varför inte lita på den regissören som ni anlitat. Sedan vill lågbudgetfilmer vara egna och slår skruv på sig själva istället. Men det kommer ju givetvis bra film i båda dessa arbetsmetoder även om det är allt mer sällan. Men jag har funnit mig själv att mer leta bakåt i tiden efter de där riktiga fullträffarna. De senaste filmerna jag köpte var Metropolis från 1927 och Laura från 1944.

Dessa personers kommentarer om svart-vit film i kombination med att några kompisar har frågat efter en del filmtips den senaste tiden så känns det kul att börja skriva igen. Så jag kommer blanda top-10 listor, tips om tre filmer med gemensam nämnare och ibland mer fokus på en film.

Nu tänkte jag i första hand ta upp tre favoriter bland svart-vita filmer i denna nystart, men vill ändå nämna några andra klassiker som folk känner till och har åsikter om men inte alltid har sett. I första hand gäller det Citizen Kane och Casablanca som är riktigt bra filmer så missa för all del inte dessa. Det är inte bara filmkritiker som gillar dem.
Sedan är Hitchcock min stora favoritregissör och jag har pratat mycket om honom tidigare här på bloggen så jag tar inte med honom bland dagens tre, men svart-vita klassiker som The Lady Vanishes, The 39 Steps och Strangers on a Train måste ju nämnas.

12 Angry Men (12 Edsvurna Män, 1957)
Den första filmen är en av de mest välskrivna och välspelade filmer som någonsin gjorts. Sidney Lumet-regisserade 12 Angry Men och har skådisar som Henry Fonda, Martin Balsam, Jack Warden och E.G. Marshall. Mycket av handlingen utspelas i deras småtrista juryrum där de ska komma fram till om en 18 årig pojke från slummen är skyldig till att ha mördat sin pappa. En preliminär röstning visar att alla utom en anser att han är skyldig, men en av jurymedlemmarna vill vara motvalls för att få igång en diskussion. Filmen har hela tiden en nerv som gör att det aldrig blir tråkigt trots att det är mycket prat i filmen. Och när skådespelare av den här digniteten levererar sina repliker så lyssnar man.
Lumet lät skådisarna stanna i rummet i flera timmar för att öva replikerna utan att kameran rullade, enbart för att de skulle känna dynamiken mellan varandra som utvecklas under lång tid.
När filmen släpptes så blev det ingen tittarsuccé på bio så Henry Fonda kunde inte få ut hela sin lön. Han var dock ok med det och ansåg att det var en av de bästa filmerna han gjort.
Andra som tycker likadant är affärsskolor och workshops som använder filmen för att illustrera gruppdynamik och konfliktlösningstekniker.

Rififi (1955)
Denna franska kriminalklassiker har inspirerat många, både i filmbranschen och i verkligheten. Kuppfilmer som Ocean’s-trilogin och liknande har mycket att tacka Rififi för.
Filmen börjar med att Tony släpps ur fängelse efter fem år och söks upp av en gammal kompis som vill ha med honom på ett rån mot en juvelerare. Han säger nej först men efter ett tag hänger han på. Kuppen går ut på att de genom våningen ovanför Juvelaffären hackar sig genom golvet för att komma in. Efter kuppen kommer deras mänsklighet i spel och svartsjuka och misstänksamhet bubblar upp.
Detta är en underbar film noir och fantastiskt skådespeleri och har något som jag tycker många filmer saknar idag, en oförutsägbar spänning.
De som har influerats i verkligheten av filmen är alla kriminella som efter denna filmen har tagit sig in i stället de ska råna genom att gå genom taket eller väggen. Denna typen av kupper kallas idag rififikupper.
Den största konstkuppen i Sverige som genomfördes på Moderna museet 1993 var just en rififikupp.

Samurai Rebellion (1967)
När man hör orden samurajer och fantastiska skådisen Toshiro Mifune så tänker de flesta på mästaren Akira Kurosawa. Denna duo har gjort så många mästerverk ihop som De Sju Samurajerna, Yojimbo och Rödskägg som är ett måste för alla filmälskare, så det är förståeligt att man tänker så. Men det finns faktiskt fler regissörer som jobbat med Mifune och gjort mästerverk. Masaki Kobayashi är en stor regissör i Japan och han var mer emot samurajromantiken som Kurosawas filmer hade en tendens att vidhålla.
Enkelt sagt är handlingen att Samurajen Isaburo gör uppror mot sin herre när denne återkräver den kvinna som nu är Isaburos sons fru. Han beordras att begå självmord med sin son. Han vägrar och en blodig konflikt är oundviklig.
Trots detta så är det egentligen mer en dramafilm med kortare fightinginslag än en blodig samurajfilm.

Så gör er nu själva en tjänst och våga se svartvita filmer!

Skriv gärna i kommentarerna här nedan om era egna favoriter.

1 Januari 2018 | Länk | Film | 0 kommentar

Sir Roger Moore

Ytterligare en av mina stora barndomshjältar har lämnat oss. Jag tänkte lämna ett RIP på Facebook och lägga in en länk till ett filmklipp. Men det kändes inte tillräckligt. Speciellt när jag tänkte tillbaka på hur mycket Sir Roger Moore har betytt.

Under hela min uppväxt så har James Bond-filmerna varit ett stående inslag. Jag vet att jag ältat detta under min blogg men ärlig talat vet jag inte hur många som läst det. Innan vi hade video så kunde pappa låna en gammal VHS-spelare på jobbet en kort period och gjorde så i första hand när jag var sjuk. Vi hade även en bekant som hade väldigt många VHS-filmer och lånade alltid ett gäng filmer när vi väl hade VHSen hemma. Senare resulterade mitt filmsamlande och listskapande i något som till och med överskuggade vår bekants samling. Pärmar och numrerade band och exakt hur långt man skulle spola om man ville se andra filmen på ett videoband. Något som dagens ungdom skulle skratta åt idag. Men åter till filmerna vi lånade. Oavsett vilka filmer det blev så följde alltid tre, fyra James Bond-filmer med. Så innan jag fyllde tonåring så hade jag sett alla Bond-filmerna flera gånger.

Så frågan som ofta ställs om vem som är den riktiga Bond och vem som är den bästa blir lite komplicerad för mig. Mycket för jag som listnörd väger allt fram och tillbaka innan jag slutför en lista. Men då jag sett Roger Moore och Sean Connery om vart annat utan någon direkt kronologisk ordning så är båda ”Den riktiga Bond” i sina respektive filmer. Moores övergång fungerade så bra som den gjorde eftersom han inte försökte kopiera Connery utan utnyttjade sina egna styrkor, i första hand humorn, och skapade en egen 007. Ska jag vara helt ärlig så föredrar jag Connerys lite mörkare variant om jag måste välja, men båda är fantastiska. Jag tycker att även om Dalton, Brosnan och Craig varit mycket bra ersättare så spelar ju nostalgin in och de kan enligt mig inte nå upp till Connerys och Moores versioner.
Connery har en lite mer imponerande rollista efter Bond, men Roger Moore var dock mer rutinerad innan sin debut som agenten. Mest genom TV-serierna Helgonet och underbara Snobbar som Jobbar. Men att Roger Moore var högaktuell och förstavalet när första James Bond skulle tillsättas stämmer inte då han ansågs för ung och för snygg. Sedan att Connery faktiskt är tre år yngre än Moore är lite lustigt, men Connery kändes väl tuffare. Moore var dock desto mer aktuell när Connery skulle ersättas första gången efter You only live twice men då hade han slagit igenom i sina TV-serier och var inte tillgänglig på grund av dem. Efter att George Lazenby hoppade av efter sin enda film som 007 återvände Connery en gång till som Bond innan stjärnorna stod rätt och Roger Moore var tillgänglig att träda in i denna underbara roll i Live and Let Die 1971.
Efter Bond gjorde Roger Moore en del filmer men blev mer känd för sitt fantastiska jobb som goodwillambassadör för Unicef.

Vila i frid kära helgon

En annan hjälte från James Bond-världen gick bort i april och jag måste nämna honom också. Clifton James spelade sköna Sheriff JW Pepper i Live and Let Die och The man with the Golden Gun och gjorde sedan liknande roller i sköna Silver Streak och Superman 2. En annan mycket bra film han är med i är Lone Star med den underskattade Chris Cooper i huvudrollen.

Vila i frid även du Clifton och vi får hoppas att det finns tuggtobak i himlen.

26 Maj 2017 | Länk | Film | 0 kommentar

Vila i frid käre robotvän

En av stjärnorna i en galax långt borta har slocknat. Kenny Baker som gestaltade den lilla roboten R2D2 i Star Wars har gått bort efter en tids sjukdom. Han var med i första Star Wars och har hängt med sedan dess även om R2D2 i första hand är animerad nuförtiden.

Han skapade den kära robotens rörelsemönster när han satt i plåtburken i de tidiga filmerna och rörde på överdelen medan ljudeffekterna las in i efterhand såklart. Han har berättat att under inspelningen blev alla vana vid den "levande" roboten så när det var dags för lunch eller slut på dagen så glömdes han bort i R2s innanmäte och lämnades ibland kvar där en bra stund innan de övriga kom ihåg honom.

Jag träffade honom på en filmmässa i Göteborg och pratade lite med honom och hans fru, vilka var typiskt brittiskt artiga och gnabbades lite kul sinsemellan. När han skulle signera min box här på bilden så hade han fått en väl tjock tuschpenna av de ansvariga och han bad sin fru att se om hon hittade en tunnare. "Denna är lika tjock som mina fingrar" skojade han, även om det nästan stämde. Han hade dock lite svårt att röra fingrarna så det såg lite klumpigt ut när han skrev men det blev bättre när han sedan fick en tunnare penna efter att ha signerat min box.

Redan när jag var liten så var han en god vän eftersom jag hade en plansch på väggen med honom och Anthony Daniels som C-3PO när de korsade Tatooines vildmark i första filmen. Men till slut var jag tvungen att ta ner den eftersom när jag såg dem så kunde jag inte låta bli att tänka på Darth Vader och då blev jag rädd och kunde inte sova. Men när jag blev lite äldre så kom den upp igen jämte planscherna på Kiss och Twisted Sister.

Vila i frid käre Kenny!

13 Augusti 2016 | Länk | Film | 0 kommentar

The greatest wrong - finally right

Äntligen ska ett av filmhistoriens största misstag fixas. Ridley Scotts Alien och James Camerons uppföljare Aliens står i en klass för sig när det gäller den franchisen. När David Fincher däremot som ett av hans första filmuppdrag skulle göra 3an så var han alldeles för svag gentemot producenterna och fick många beslut tagna åt sig.

Även om filmen har en cool idé med ett fängelse i rymden så är den totalt sönderklippt. När en längre version kom så höjdes filmen och den fungerade bättre logiskt. Men det stora misstaget var givetvis kvar. Nu blir det ju lite spoilers men jag anar att de som vill se Aliens har sett den. I slutet överlever förutom Ripley även Michael Biehns karaktär Corporal Hicks och den då 10-åriga Carrie Henn som Newt. Henn gör en av de bästa prestationer någonsin av en barnskådis. Så givetvis är man lättad i slutet av filmen att åtminstone de tre klarade sig. Hur börjar då Alien 3? Jo man får berättat att räddningskapseln som de flydde med i Aliens har kraschlandat på en fängelseplanet och Ripley överlevde medan Hicks och Newt dog. Va… Det tog inte många sekunder för dem att förstöra filmen före.
Men nu är nytt hopp på gång då det efter nästa Alien-film som följer upp Prometheus så ska Neil Blomkamp göra en ny film som mer eller mindre ignorerar Alien 3 och 4 och istället tar vid efter de två första. Bland annat så ska en vuxen Newt vara med såväl som Corporal Hicks om man får tro på ryktena. James Cameron ska ha läst manuset och ska vara mycket nöjd.

Det här med producenter som förstör filmer är ju i och för sig väldigt vanligt och ju dyrare film desto mer ska de lägga sig i. Varför inte välja regissör och sedan lita på sig själv att man valt rätt och låta denna ta besluten om manus och story.
Ett roligt exempel på detta har Kevin Smith berättat om. När han slog igenom så fick han lite uppdrag att skriva om manus. Som serienörd blev han extra nöjd med att få chansen på Superman som då var aktuell med Nicolas Cage i huvudrollen. Så när han var klar fick han reda på att han skulle läsa upp manuset för producenten. Han vill nämligen ligga på rygg och titta upp i taket och tecknar en fyrkant i luften som om han ser det Smith läser i en tv. Men han var ju verkligen expert för han fick börja producera film eftersom han var Barbara Streisands favoritfrisör.
Innan Smith började skriva hade Peters dragit upp riktlinjerna också. Han ville inte att Stålmannen skulle ha den där dräkten på sig i filmen, och han skulle inte flyga heller. Men det måste vara action också så han kan slåss mot en isbjörn, det är det farligaste djuret i världen. Efter en stund kom han på att han ville att han skulle slåss mot en stor spindel också, för det är det farligaste djuret i värden. Men den måste vara stor, antingen muterad eller robot.
Till slut fick Smith trots allt ihop ett manus och eftersom han inte ville skriva Superman hela tiden så använde han andra namn för honom som Kal-El, Man of Tomorrow och Man of Steel mm. Då undrade Peters vilka alla dessa var som hjälpte Superman. Han hade inte jättekoll på karaktären.
Slutligen så rann detta ut i sanden då Tim Burton anlitades som regissör och han kom in med ett eget team som skulle skriva om manus på nytt, vilket inte heller detta ledde till en film.
Ett tag senare gick Smith på bio och såg Wild Wild West med Will Smith och såg att Jon Peters var en av producenterna. Så vad dyker upp en bit in i filmen – jo en jättelik mekanisk spindel. Han fick med sin spindel till slut. Han var sedan även inblandad i Man of Steel, den Superman-filmen där Stålis inte slåss…

26 Juli 2016 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmkaraktärerna som format min filmsmak

När jag var yngre så tittade jag mycket på film, så jag fick min grund tidigt. Vi lånade en hel del filmer av en bekant så James Bond var exempelvis en tidig hjälte för mig och Chuck Norris lika så.
Men en film förändrade mycket för mig, då den gjorde så att jag såg skådespelarnas insatser lika mycket som karaktärerna. För när en skådis spelar en roll bra och är så trovärdig då tänker man liksom inte på annat. Man kopplar bort världen och blir en del av storyn. Filmen som gjorde det för mig var First Blood, alltså första Rambofilmen. Vi d denna tiden var de flestas hjältar alla one-man-army-karaktärer som ofta spelades av Stallone, Schwarzenegger och Clintan eller snyggingar som Molly Ringwald och Pheobe Cates. Tjejerna hade mer fokus på Patrik Swayze och Mel Gibson. Så en gång när vi skulle räkna upp våra favoritskådisar i skolan så var de ofta i första hand dessa namnen man hörde, men när det var min tur så sa jag Brian Dennehy. Han spelar nämligen Teasle, polischefen som vill sätta dit Rambo. Stallone sköter sig bra i rollen och jag tycker han ofta får mycket skit trots att han är riktigt bra skådis. Men när han spelar mot Brian Dennehy känns direkt skillnaden. Man ser i ögonen vad Dennehy tycker om den här lösdrivaren och han har en sån pondus i sitt skådespeleri, en karisma. Han har ju aldrig slagit igenom direkt även om han gjort många filmer som FX-filmerna med Bryan Brown, Romeo + Julia och Tommy Boy med Chris Farley. Men det är väl ganska naturligt att man snarare hänger Stallone, Swayze och Madonna på väggarna.

Men Dennehy är än idag en av mina absoluta favoriter även om jag nuförtiden snarare svarar Daniel Day-Lewis och Kate Winslet angående favoritskådisar.

När jag funderat lite på detta så har jag kommit fram till några karaktärer i filmer som har utvecklat min filmsmak till vad den är idag. Jag brukar ofta hamna någonstans mittemellan filmrecensenterna och den genomsnittlige filmförtäraren när det gäller smak. Jag kan njuta av långsamma ryska dramor (Återkomsten), men är ibland riktigt sugen på klassisk hjärndöd action (Expendables).

Men som sagt, här kommer en lista på de karaktärerna och skådisarna som jag känner har gjort att jag ser på film som jag gör idag. Så listan är inte någon ranking utan snarare en kronologisk lista.

1. Polischef Teasle – Brian Dennehy
Ja här harjag väl sagt det mesta redan.

2. Superman – Christopher Reeve

Det var något magiskt att se det man läst i tidningar komma till liv på film. Stålmannen har alltid varit en favorit och när jag var på maskerad en gång, tioårsåldern…kanske senare, så sydde mormor ihop en stålmannen dräkt som jag verkligen bar med stolthet. Ok den satt väl inte riktigt som på Clark Kent i tidningen eller skådisen Christopher Reeve i filmen, men i mitt huvud så gjorde den det. Detta var ju de första superhjältefilmerna som var riktigt bra och magin från tidningen speglades verkligen i filmen.

3. Athos – Oliver Reed

För mig är De Tre Musketörerna och De Fyra Musketörerna från 1973-74 de enda riktiga filmerna om D’Artagnan och gänget. Rollistan är oslagbar och härlig humor blandas med grym action. Porthos, spelad av nyligen bortgångne Frank Finlay, har alltid roliga kommentarer och Aramis (Richard Chamberlain) struttar runt och går lite på tomgång. Men den tredje i skaran Athos är den karaktären som har den djupaste storyn då hans exfru är hemlig agent för fienden kardinalen Richelieu. När Oliver Reed pratar om detta i filmen ser man verkligen smärtan och sorgen i hans ögon och hans insats här imponerade stort på mig. I en stjärnspäckad rollista så står han verkligen ut och ger filmen en tyngd som även matinéfilmer behöver.
Idag är han väl dock snarast känd för sin sista roll innan han gick bort, som Proximo i Gladiator.

4. Zeb Macahan – James Arness

Nyligen skaffade jag mig den underbart nostalgiska serien om Familjen Macahan på DVD, och den håller faktiskt ganska bra ännu. Coolast är ju Zeb som i sin läderklädsel haltar runt och slänger skurkar kors och tvärs. James Arness är 2,01 lång och ibland känns det som stuntmännen inte alltid var beredda på flygturerna de fick. Zeb var en hjältekaraktär som alltid handlade rätt och det verkade så underbart att leva som honom, rida runt från plats till plats och oftast komma och rädda dagen.

5. Quint – Robert Shaw

Oavsett vad jag skriver om på bloggen så kommer Jaws alltid vara med på ett hörn. Så även här.
Filmen har skrämt så många genom åren med sina skrämmande hajbilder, men när karaktärerna sitter under däck på natten och Quint berättar om historien om USS Indianapolis och som blandas upp med diskussionen när de jämför skador från sjön. Eller åtminstone Quint och Hooper gör det medan Brody lite försynt lyfter på sin tröja och tittar på ärret efter blindtarmsoperationen. Det är en av mina absoluta favoritscener och jag insåg att man kan njuta av enbart en massa prat. Sedan kommer ju Bruce och hälsar på igen och de får en jäkla fart…
(De kallade hajen för Bruce)

6. J.D. och Mark Hunter – Christian Slater
Veronica - Winona Ryder

Under mitten av 80-talet kom många skolkomedier av John Hughes och flera andra i samma anda som speglade verkligheten på ett underhållande men även allvarligt sätt. Klassiska myskomedier och matinéäventyr var också vanligt. Mot slutet av 80-talet och början av 90-talet blev det en väldig brytning inom musiken då den hemska grungen blev pudelrocken och axelvaddarnas fall. Något liknande hände även i filmen då lite svärta började leta sig in i komedierna. Det bästa exemplet tycker jag är Heathers (Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner) med Christian Slater och Winona Ryder. J.D är en karaktär som man inte sett i John Huges filmer och man tar upp ämnen som utanförskap och självmord till och med i komiska situationer. Men även om det är Slater som står för den verkliga svärtan måste även Wiona Ryder nämnas för hon är riktigt bra och är ett måste i filmen för att den ändå ska nå en balans och för att filmen ska fungera.
Några år senare spelade Slater Mark Hunter i Pump up the Volume där han anonymt sänder från sin lilla piratradiostation där han spelar musik och säger vad han tycker om skolan han går på. Snart är han givetvis jagad av polisen. Ett suveränt soundtrack och denna stilen var ett välkommet break i 80-talets fluff och karaktärerna var sådana som man ville vara.

7. Bonnie and Clyde – Faye Dunaway och Warren Beatty

Är ett lyckligt slut alltid det lyckligaste? Eller bästa? Eller mest logiska?
Jag har väldigt svårt för smöriga filmer där allt är möjligt bara man kämpar och vifta lite på amerikanska flaggan så kan alla ställa sig under den och helas från sina skavanker oavsett om de är fysiska eller mentala. Nä jag har svårt för den sortens filmer. Visst kan jag lipa åt ett lyckligt slut men det finns gränser för vad man bör göra. Vissa filmer kan man genom första dialogen veta exakt vad filmen kommer handla om och hur det kommer sluta.
När jag såg Bonnie and Clyde första gången hade jag inte helt koll på deras öde men när de pepprades fulla av bly så trots att man hade lärt känna dem under filmen så var det ju det självklara slutet då det är verklighetsbaserat. Men jag var inte beredd på det helt enkelt.

Jag kommer även ihåg en film, dock osäker på vilken, om Billy the Kid där man följde honom hela filmen där han till slut fick "meet his maker" som Jon Bon Jovi sjöng till Young Guns 2. Efter båda dessa filmerna kände jag något då jag inte var beredd på att de skulle gå hädan i slutet och jag gillade det. Allt hade inte fallit på plats som i andra filmer utan man fick bearbeta det man sett och verkligen tänka efter. Och sådana slut är bra mycket mer värda än orealistiskt lyckliga.

8. Pvt. Leonard ”Gomer Pyle” Lawrence – Vincent D’Onofrio

Även Full Metal Jacket chockar på det viset där fantastiska Vincent D’Onofrio spelar en överviktig och klumpig menig som har svårt med de flesta övningarna och mobbas ständigt av sin överordnade och till slut även av kompisarna. Men det är ju så militären gör att de bryter ner för att bygga upp. Oftast sympatiserar man också med de i underläge och de brukar alltid bli bättre och till slut bäst av alla om det är en amerikansk film. Exempelvis hade jag hört gott om Men of Honor innan jag såg den men för mig var filmen en plåga och något av det sämsta jag sett. Men Full Metal Jacket är ju engelsk så här går det åt andra hållet i stället och han *spoiler* skjuter först sin överordnade och sedan sig själv i en mycket stark scen. Och detta efter halva filmen.

9. Yojimbo – Toshirô Mifune

Jag har alltid varit svag för sköna Western-filmer och gärna med Clintan i huvudrollen. När jag var yngre så var dock inte japanska svart-vita filmer från tidigt 60-tal något jag längtade efter att se. Men jag hade hört att många westerns var baserade på den japanske regissören Kurosawas samuraj-filmer, så blev jag intresserad. När jag såg att Yojimbo – Livvakten skulle sändas så bestämde jag mig för att se den. Jag föll direkt. Japanskt skådespeleri ligger ibland nära överspel men jag tycker det är ganska charmigt. Andra hatar det. Humorn ligger ofta nära till hands men när Toshirô Mifune deltar i en scen så syns knappast de andra skådisrna och ingen skojar. Han har också pondus som jag nämnde tidigare och en riktigt aggressiv karisma som få skulle sätta sig upp emot. Efter den dagen är jag ett stort fan av speciellt Kurosawa men ser även mycket annan asiatisk film. I min filmsamling nu finns ett hundratal filmer från Hong Kong, Taiwan, Japan och Sydkorea. Ja även en thailändsk film med det sköna namnet Bang Rajan.

10. Vincenzo Coccotti & Captain Koons – Christopher Walken
Hamlet – Kenneth Branagh
Player King – Charlton Heston

Det är skillnad på att vara skådespelare och leka skådespelare. Jag är så trött på alla musikstjärnor som får roller bara för att sälja filmer. Hellre ser jag skådisar som verkligen kan sälja sina roller. För skådespeleri är ju verkligen en konst som tar lång tid att lära sig, och även om det finns självlärda musiker som kan lyckas bra, och idrottare som fungerar i en viss typ av roller så är det inte många som räknas in under detta.
När en riktigt skådis läser en monolog så förstår man. Det är skillnad på att läsa en text och läsa en text. Första gången jag kände detta att man kan njuta av när någon berättar en historia rakt upp och ner var i två filmer som båda är skrivna av Quentin Tarantino. Det är Christopher Walken som spelar i båda filmerna och han skulle kunna läsa ur telefonkatalogen och det skulle bli intressant, tänk då när han får en fantastisk text skriven av Tarantino. Filmerna är True Romance och Pulp Fiction. Detta är båda två favoritscener för mig alla kategorier. En annan gång jag reagerade på detta var när hela klassen var på bio och såg Kenneth Branaghs 4-timmars Hamlet, där vartenda ord som Shakespeare skrev finns återgivet i filmen. Branagh själv har flera underbara monologer i klassisk Shakespeare-stil som bara han och Emma Thompson klarar av på riktigt. Men även Charlton Heston som ingår i skådespelartruppen som kommer till Helsingör har en monolog att njuta av.
Ett nyare exempel är när Sven-Bertil Taube var med i Så mycket bättre och reciterade verserna till Himlen runt Hörnet. Jag tycker det var jättebra för det är så lätt att ta del av allt han säger och vad texten handlar om eftersom han är en så bra skådis och framför det på ett sådant lysande sätt.

Är det inte underbart med film och verklighetsflykt när den görs riktigt bra…

22 Juli 2016 | Länk | Film | 0 kommentar

Top 10 - Steven Spielberg

Tjenare. Då var det dags att komma igång med filmbloggandet igen. Den här gången började det med en som hade gjort en lista över Spielbergs alla filmer. Även om han gjorde det bra så var jag inte helt nöjd med listan, så jag får helt enkelt göra en egen. För att komma igång och även hålla i bloggandet kommer jag göra en hel del top-10-listor.
Nu vill jag även att ni som läser ska lägga in era favoriter i kommentarerna. Antingen en egen top-10 eller top-3 eller helt enkelt bara nämna era favoriter. Kritisera mig eller håll med mig...vad ni vill.
Steven Spielberg är en av mina absoluta favorier bland regissörer även om jag har några framför. Det får väl bli en egen lista framöver, favoritregissörer.
Här kommer hur som helst min lista över favoriter bland Spielbergs digra utbud av filmer.

10. E.T. - The Extra-Terrestrial

Även om det klart är ett mått av nostalgi när det gäller denna fina film så har det aldrig varit favoriten varken när den kom eller nu i efterhand. Men en sistaplats på listan kan den absolut förtjäna. Det är ju alltid kul att se unga versioner av blivande Hollywoodstjärnor som Drew Barrymore och Erika Eleniak.

9. Duel

Denna film fanns inte med på topplistan över Spielbergs alla filmer som jag såg som inspiration eftersom detta egentligen är en TV-film och inte en "feature film". Men jag väljer att plocka med den ändå för jag tycker att den är riktigt bra och lite kul eftersom det är en av Spielbergs första filmer.
Man ser tydligt att han har influerats av Hitchcock i denna katt-och-råtta-lek, där man följer en man som jagas av en lastbil. Man får inte se han som kör lastbilen, så lastbilen i sig blir ondskan som försöker döda mannen. Spielberg valde ut lastbilen speciellt eftersom den låg närmast ett ansikte om man ser fronten.

8. Indiana Jones & The Temple of Doom

Indiana Jones är ju ändå Indiana Jones och kanske är långt ner på listan. Men den andra delen i filmserien är fantastisk men ändå inte favoriten, Det är faktiskt Spielberg vi pratar om så alla filmerna på listan håller ju mästarklass. Han har själv sagt att filmen är den mörkaste han gjort mycket på grund av att han gick igenom en skilsmässa från skådespelerskan Amy Irving. Hon har förresten många fantastiska filmer på sin CV men som James Bond-nörd är min favorit på hennes lista från Never Say Never Again för hon har bidragit med rösten till "Female Computer Eye Scan Voice". Under filmandet träffade han dock sin nya fru Kate Capshaw, som här har den kvinnliga huvudrollen, och de är fortfarande gifta idag och har fem barn.
Men när det gäller filmen så trots det mörka så innehåller det mycket humor, inte minst mellan Harrison Ford och hans lilla hjälpreda Short Round.

7. Jurassic Park

När den första filmen kom så var det ju fantastiskt vad de hade lyckats göra med dinosaurerna när det gäller specialeffekter. Filmen var ett stort steg för filmbranschen och var en film i ledet som egentligen George Lucas startade med Willow och som fördes vidare i filmer som James Camerons båda The Abyss och Terminator 2.
Men när man ser filmen så är det ju att effekterna är så bra så att man kan fokusera på storyn och skådespelarna. För man tänker ju inte på att effekterna är bra utan man funderar ju istället på vem som har jobbet att mata en levande T-Rex.

6. Schindlers List

Detta är den viktigaste filmen han har gjort och det är ett fantastiskt hantverk, men samtidigt är det svårt att sätta in i en sån här lista. Filmer jag sätter högt är ju sådana som jag inte kan få nog av även om det är seriösa "jobbiga" filmer. Men denna faller lite utanför det på något sätt eftersom det är en sådan viktig film men inte någon man ser om speciellt ofta. Men den är också så perfekt att den nästan för mycket spelar på det sentimentala trots att det inte behövs när handlingen är så stark i sig.

5. Indiana Jones and The Last Crusade

Jag vet inte om det var för att kompensera för den mörka tvåan i serien men här har man verkligen belönat fansen med mycket trevligheter. Bara att Sean Connery spelar Indianas pappa är ju fantastiskt, även om det bara är tolv år mellan dem. Det är i och för sig inget i Hollywood, exempelvis i Hitchcocks I Sista Minuten är Cary Grant bara 8 år yngre än Jessie Royce Landis som spelar hans mamma.
Detta är ett verkligt matinéäventyr som har full fart hela vägen. Och ska vi Bond-nörda oss lite till så till att börja med skapades Indiana Jones eftersom Spielberg och Lucas gillade agenten så mycket att de ville skapa en egen karaktär i samma anda. Förutom Sean Connery och Gimli-skådisen John Rhys-Davies från The Living Daylights, som återkommande karaktären Sallah, så har vi Bond-skurkar som Julian Glover (For your eyes only) och Alison Doody (A view to a kill).

4. Catch me if you can

Denna film hade jag inte hört mycket om innan jag såg den men det är en riktig pärla bland måbra-filmer. Leo DiCaprio är riktigt charmig i huvudrollen och filmen känns så perfekt castad. Varenda skådis är perfekt för sin roll. Favoriten är dock Christopher Walken som pappan. Mycket av filmen hänger på honom trots att det är en ganska liten roll men det är ju han som är sin sons hjälte och som han gör allt för att nå upp till. Hade den rollen spelats av någon sämre skådis så hade filmen på något sätt saknat trovärdighet trots att den är verklighetsbaserad. Även Tom Hanks gör i vanlig ordning en fantastisk insats.

3. Saving Private Ryan

Jag föll stenhårt för den här filmen när den kom. En så fantastisk film med suverän rollista och karaktärer men verkligen bryr sig om. Den första halvtimmen är makalös och något av det bästa som setts på film. Ok att det blir ett sentimentalt bookend i filmen då man följer den gamle mannen, men jag köper det i denna och lipar varje gång.

2. Raiders of the Lost Ark

Det ultimata matinéäventyret med härlig action och exotiska miljöer. Jag tror inte man behöver säga så mycket om denna utan alla känner till den, och det som är sagt om uppföljarna ovan stämmer ju även in på denna.

1. Jaws

Ja vad säger man. Hajen har skrämt många att inte få njuta av havet på somrarna och när de trots allt har doppat sig så hör de John Williams klassiska musik.
Men detta är så mycket mer än bara en monsterfilm. Manuset och skådisarna är så makalöst bra och Spielbergs känsla för spänning gör detta till ett mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer.

17 Juli 2016 | Länk | Film | 0 kommentar

Mina favoritfilmer från 1930-talet

Då var det dags att lista favoriterna från 1930-talet. Det här var ett viktigt årtionde för filmen då mycket hände. Flera stjärnor slog igenom medan andra stod på höjden av sin karriär. Nya som etablerade sig var monsterfilmens stora Boris Karloff och Bela Lugosi, västernfilmens framtida stjärna John Wayne och äventyrsfilmernas mästare Errol Flynn. Bröderna Marx som kom från den tidigare vaudeville-scenen gör sina bästa filmer och fokuserar nu endast på talfilmer. Alfred Hitchcock etablerar sig på hemmaplan och nytänkandet i specialeffekter utvecklas.
Nu kommer jag inte gå in jättedjupt på varje film då jag pratat om de flesta tidigare i bloggen.

10. Angels with Dirty Faces (1938, Panik i Gangstervärlden)
James Cagney spelar som vanligt en hårdkokt gangster som återvänder till sina gamla kvarter och träffar sin bästa vän från barndomen, Jerry, som nu är präst. Ungdomarna där har Cagneys rollfigur som idol och vill vara som honom medan Jerry gör vad han kan för hålla dem borta från den världen. Humphrey Bogart gör en roll som skurkaktig advokat.

9. A Day at the Races (1937, En dag på kapplöpningarna)
Ja man vet vad man får när det gäller Bröderna Marx, och i vissa filmer lyckas de bättre än andra att locka till skratt. De följer sitt format och det jag älskar mest är Groucho Marxs underbara oneliners som han levererade både i filmerna och som sig själv i intervjuer. Men deras kemi i stort är ju också fantastisk och de vet sina roller. Visst kan sångerna bli lite långa ibland och stoppa upp filmerna men i denna komiska pärla till film störm jag mig inte på det speciellt mycket. Det finns dock en film som jag håller högre i deras katalog men den återkommer jag till. En ledtråd är dock att Queen döpte två av sina skivor efter just dessa två Marxfilmer. Detta är en och så även nästa Marxfavorit längre upp på listan.

Dr. Hackenbush (Groucho): Emily, I have a confession to make. I really am a horse doctor. But marry me, and Ill never look at another horse.

8. The 39 Steps (1935, De 39 Stegen)
Ja min favoritregissör som jag ständigt återkommer till på bloggen ärju Hitchcock. På 30-talet gjorde han många fantastiska filmer i England innan han på 40-talet tog steget över till Hollywood och skapade sina mest kända filmer.
Denna film baseras på en roman av John Buchan.
Huvudpersonen är en kanadensare (spelad av Robert Donat) på besök i London där han på en show träffan en tjej som säger sig vara förföljd av hemliga agenter. Han följer henne hem och när hon mördas måste han själv hitta mördaren för att inte bli anhållen för mordet. Detta då han samtidigt jagas av förutom polisen även spionligan ”The 39 Steps”.

7. The Invisible Man (1933, Den Osynlige Mannen)
En skön film med mycket bra effekter för tiden. En av mina favoritskådisar Claude Rains hittar ett sätt att bli osynlig, men det leder bland annat till att han långsamt drivs mot galenskap och ondska. Baserad på H.G. Wells roman. Chevy Chase gjorde en underhållande och mer komisk verison 1992.

6. Captain Blood (1935, Kapten Blod)
Errol Flynns första huvudroll där han spelar en läkare på 1600-talet, Dr Peter Blood. Han blir oskyldigt dömd för förräderi och blir förvisad till Västindien och såld som slav. Han lyckas fly och skaffa sig ett skepp och blir den fruktade piraten Captain Blood.

5. Stagecoach (1939, Diligensen)
Nio främlingar träffas under en resa med diligens som hotas av apacher. På vägen stöter de på den efterlyste The Ringo Kid (John Wayne) som dock visar sig kunna vara nyttig att ha med sig.
Detta är filmen som blev John Waynes genombrott och som gjorde honom till en av de mest älskade amerikanska skådisarna. Förutom honom är det flera sköna karaktärer bland främlingarna.

4. A Night at the Opera (1935, Galakväll på Operan)
Bröderna Marx igen och detta är även nostalgi för mig och absolut den av deras filmer jag skrattat mest till. Följer ju dock samma format som vanligt men utspelas nu på Operan.

3. King Kong (1933)
Detta är ju ett fantastiskt äventyr som filmats flera gånger. Visst är det annan kvalite på effekterna idag men det är kul att se vad det kunde göra med dåtidens teknologi och fantasi. King Kong är på riktigt en docka på ca 20 cm som filmats med hjälp av stop motion. Effekterna är tillräckligt bra för att man ska bli tagen av filmen.
Peter Jackson såg denna när han växte upp och var en av anledningarna till han började spela in film. I sin version från 2005 så är han välidgt trogen detta originalet vad gäller handlling.

2. The Lady Vanishes (1938, En dam Försvinner)
Här tycker jag verkligen att Hitchcock hittar rätt och har utformat sin stil som regissör. En fyndig och spännande historia blandat med svart humor.
En ung kvinna pratar med en dam under en tågresa. Kvinnan somnar en stund och när hon vaknar är damen borta och ingen verkar ha sett henne överhuvudtaget. Har hon drömt eller om inte, vilka är inblandade.

1. The Adventures of Robin Hood (1938)
Detta är för mig den riktiga Robin Hoood-filmen och var för studion första satsningen på färgfilm då den spelades in i Technicolor. Flynn är en fantastisk och trovärdig äventyrsskådis och backas upp av en härlig rollista. Olivia de Havilland (som Flynn jobbade med sammanlagt 8 gånger), Basil Rathbone, Claude Rains och Alan Hale Sr som Little John, en roll han spelade på film redan 1922 då Douglas Fairbanks spelade Robin Hood.

15 November 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Listdags med favoritfilmer, men först 1920-talet

På senare tid har jag sett många olika listor om film som jag mer eller mindre håller med om. Så jag har blivit sugen på att lista mina favoriter. Jag börjar helt enkelt från början, eller ja nästan. 1930-talet var ett revolutionerande år för filmen och jag kommer nästa gång lista det och gå in på det lite djupare. Jag börjar med att lista mina favoriter per årtionde och till slut per år. Och ni som läser får gärna lämna era favoriter i kommentarerna, eller klaga på mina listor...
Men först vill jag dock nämna några guldkorn från 1920-talet.

-Nosferatu (1922)
Max Schrecks gestaltning av den klassiska vampyren har blivit stilbildande och de lyckas fånga en obehaglig men samtidigt nästan mysig stämning med sin svartvita men hint av röda ton. Detta är en tysk stumfilm, regisserad av FW Murnau och han ville från början filma Bram Stokers historia om Dracula men fick inte rättigheterna till den. Därför skapade han istället denna historia som givetvis har många likheter med den kända Greven Dracula, men här heter han istället Greve Orlok.
Bram Sokers änka stämde dem över likheterna och fick rätt. Alla kopior av Nosferatu skulle förstöras. Men flera fall av filmen hade redan spritts runt om i världen vilket gjorde att den bevarades. Tur var ju detta då Max Schrecks version av den kända greven av många är ansedd som den främsta. Alternativet blev sedan Bela Lugosis och Christopher Lees mer aristokratiska version av honom
1979 spelade Werner Herzog in en nyinspelning av Murnaus film med Klaus Kinski som greven och 2000 kom filmen Shadow of the Vampire med en påhittad historia kring inspelningen av första Nosferatu som bland annat hade att Max Schreck i själva verket var en vampyr på riktigt.

-Häxan (1922)
Detta är en fascinerande dansk-svensk stumfilm som tar upp djävulstro och vidskepelse genom århundraden, och i spelfilmssekvenser berättar om medeltida hyckleri, sexuell besatthet och häxförföljelser och även jämför detta med nervsjukdomar som var aktuella då filmen gjordes. Det som gör att den verkligen står ut än idag är just att den blandar det informativa med det underhållande. Den är helt enkelt en klassisk pärla och är ett måste i en filmsamling värd namnet.

-Alfred Hitchcock
The master of suspense föddes 1899 i London och efter sin skolgång kom han snart in på en karriär med först fotografi och i förlängningen film. 1920 fick han ett heltidsjobb på ett filmbolag där han skapade titelsekvenserna till stumfilmer. Han assisterade även i skapandet av flera filmer, bland annat på ovan nämnda FW Murnaus The Last Laugh (1924). Sedan började han göra egna filmer och redan vid hans tredje film, The Lodger (1927), kan man se en början till hans stil som blandar spänning med viss humor. Det är en film där man letar efter en Jack the Ripper-liknande seriemördare. Årtiondets sista år kom till slut Hitchcocks första pratfilm Blackmail, där man tydligt ser hans stil som han har hållt fast vid sedan. Jag tycker det är en mycket trevlig film.

Men som sagt, det revolutionerande 30-talet var bara runt hörnet.

8 November 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Åh-fan-filmer, comedy edition

Ja det här är ju bara en fortsätting på förra bloggen där jag listade filmerna som var mycket bättre än jag hade förväntat mig. Detta är listan med komedier.

10. Mystery, Alaska
Jag har alltid gillat Alaska och skulle vilja åka dit en dag. Så jag reagerade på denna i dvdhyllan och den verkade vara en mysig film. Sedan blev jag förvånad att Russell Crowe fanns i rollistan och att han två år efer sin fantastiska roll som Bud White i LA Confidential och året innan den mästerliga Maximus i Gladiator spelat in en sådan här oansenlig familjefilm om hockey i Alaska. Tittar man närmare så borde den kanske gjort lite mer väsen av sig när den kom då den är skriven och producerad av geniet bakom Ally McBeal och Boston Public, David E Kelley, regisserad av mannen bakom Austin Powers- och Meet the Parents-filmerna, Jay Roach och även har andra skådisar som Burt Reynolds, Han k Azaria, Mary McCormack och Colm Meaney i rollistan. Helt enkelt en mysig och underhållande liten bagatell.

9. Easy A
Om jag i förra listan nämnde en framtida stjärna i Kick-Ass-skådisen Chloë Grace Moretz så är huvudrollsinnehavaren här två pinnhål före henne på den stegen. Första gången jag såg Emma Stone var i mycket underhållande The Rocker och hon var egentligen enda anledningen till att jag såg denna film. Det är en mycket smart film som vågar vara lite annorlunda och undviker många av de klyschor som ofta återfinns i skolkomedier. Här är hennes familj ovanligt skön och stöttande och manuset vågar generellt vara annorlunda. Hon går från anonym till att bli kändis i sin skola då hon blir en del av skolskvallret på ett negatvit sätt men märker hur hon kan använda det till sin fördel.

8. BASEketball
Jag har sett en hel del South Park och älskar speciellt filmen, men jag visste faktiskt inte att det var skaparna Trey Parker och Matt Stone som hade huvudrollerna i denna film. De uppfinner en sport som är blandning mellan basket och baseball och de gör det för att undvika att mobbas på en fest när de utmanas av ”the jocks” men det hela växer till en liga. Flera gånger skrattar jag så jag gråter men det är också en lite speciell humor som krävs för att uppskatta filmen fullt ut. Gillar man exempelvis humorn i South Park så måste denna film vara en självklar högtidsstund.

7. Bad Santa
Varje år kommer det filmer om julen och ofta så är dessa väldigt dåligaoch smetiga. Speciellt amerikanska då det mer än någonsin har en mall att följa och exakt hur det ska se ut. Därför är det skönt med en film som Bad Santa som går emot alla sådana mallar och man får här istället följa en slusk till rånare helt suveränt spelad av Billy Bob Thornton och en Lauren Graham som vågar lämna sin roll i Gilmore Girls långt bakom sig och här ta ut svängarna. Trots allt detta har den mer hjärta och värme än alla andra julfilmer fillsammans. Många sköna gapskratt.

6. Rosencrantz and Guildenstern are Dead
Detta är också en film jaga pratat om till leda på bloggen. Det finns en hel del filmer som har bra idéer men när de väl görs slarvas det bort och det blir den sedvanliga sörjan av klichéer. Men här har man verklien lyckats med att behålla idéns genialitet och bygga vidare på den. För de som kan sin Hamlet så är ju Rosencrantz och Gyllenstjärna de kompisar från universitetet som hans mamma och styvpappa kallar till Helsingör för att de ska ge svar på om Hamlet verkligen har bllivit galen eller om han bara spelar. Helt enkelt Hamelt-storyn pågår här i kulisserna och fokus ligger på Hamlets kompisar, här genialt spelade av Tim Roth coh Gary Oldman. Har man inte sett denna så måste den upplevas, och det underlättar givetvis om man vet vad som händer i Hamlet.

5. What’s up doc? (Go’dag yxskaft)
Jag har alltid gillat springa-i-dörren-farser som exempelvis Nils Poppes föreställningar, Stefan & Kristers och liknande Hotell-liggaren. Den första filmen med den stilen jag såg var en söndagsmatiné när jag var drygt 10 år och skrattade igenom hela filmen. Det var denna Go’dag yxskaft med bland annat Barbara Streisand. Sedan tänkte jag inte mer på det utan återupptäckte den på nytt när jag var dryga tjugo och skrattade lika mycket igen. Så denna har jag vuxit upp med och jag skrattar lika mycket än idag. Jag måste också speciellt nämna den fantastiska Madeleine Kahn som gorde sin filmdebut här och sedan jobbade mycket med exempelvis Mel Brooks men hon gick bort 1999 endast 57 år gammal. Hon är en av de aboslut bästa comediennerna någonsin.

4. Clean Slate (Blackout)
Jag tittade mycket på Saturday Night Live på tidigt 90-tal när Chris Farley, Mike Myers, Adam Sandler, Rob Schneider och även en av de bästa imititatörerna Dana Carvey var som populärast. Han kan härma de flesta men kanske främst är känd för rollen som Waynes blyge kompis Garth i Waynes World. Men min favoritfilm med honom är denna Clean Slate. Här är han privatdeckare soch är huvudvittne i ett mordfall. Problemet är bara att han på grund av en explosion tappar minnet varje gång han somnar. Så nu måste han spela in på band vad han vet så han kan lyssna på det dagen efter. Detta plus en enögd hund som har problem med djupseendet gör detta till en mycket rolig och lyckad film.

3. Blast from the Past (Rätt upp i 90-talet!)
Jag har alltid gillat Brendan Fraser sedn jag såg Encino Man där han spelar gammal grottmänniska som tinas upp i highschool-kalifornien. Jag tycker han är en väldigt underskattad skådis och har visat att han klarar av annat än humor. Även Alicia Silverstone var en av mina stora favoriter och hon hade många sköna roller som exempelivs den fantastiska Clueless som kanske borde vara en kandidat till denna lista. Men flera skådisars karriärer bromsades upp av fiaskot Batman & Robin och Alicia var nog den som drabbades hårdast. Denna sköna pärla till film tycker jag är väldigt underskattad och verkar ha gått många förbi. Premissen är enkel och genial. Christopher Walken har byggt ett underjordiskt och självförsörjande komplex där har låser in sig när ett plan störtar på hans hus i tron på att det är ryssen som anfaller med atomvapen. Så han och gravida frun är instängda därnere i 35 år och Brendan Fraser som föds och växer upp där vet inget praktiskt om värden ovanför. Det blir ett chockartat och härligt komiskt möte när han första gången åker upp och utforskar en värld han bara känner till genom mammans och pappans lärdomar och gammaldags värderingar. Silverstone och Fraser fungerar mycket bra ihop och det blir aldrig överdrivet som det lätt kunde blivit.

2. Three Amigos
Återigen var detta en skön söndagsmatiné på tv och jag skrattade så jag grät när menlösa skådisarna (i filmen) ska spela verkliga hjältar för att rädda en by från El Guapo. Det var även genom denna jag upptäckte Saturday Night Live genom främst Chevy Chase. Det är en mycket rolig resa med flera underbara skådisar och karaktärer. Givetvis kunde jag även deras trademarkramsa med

1. Clerks
Jag vet inte varför den videofilmen kändes lockande att hyra. Kevin Smiths svartvita debutfilm som inte handlar om något speciellt och det såg ju inte ut som någon skrattfest direkt. Men man kan lugnt säga att jag inte ångrat mig eftersom jag skrattade filmen igenom och man fattar direkt vilket manusgeni Smith är. Sedan har jag följt hans filmer sedan dess. Sedan rekommederar jag även hans liveuppträdande då han mycket underhållande berättar anekdoter om familjen och filminspelningarna, och är inte rädd att säga vad han tycker. Ett exempel är hans första An Evening with Kevin Smith.
Han har ju verkligen skapat en egen värld där hans fans direkt känner igen sig. Jay & Silent Bob har ju till och med blivit ett kultpar utanför den världen.
Och ni som har sett filmen förstår direkt vad jag menar med det jag snart skriver och ni ler när ni ser det och till er andra som inte har sett den säger jag bara: 37!!!

22 Augusti 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Åh-fan-filmer

Är det inte kul när man knäpper upp dvdfodralet, eller förr för all del snarare videofodralet efter att att med en massa beslutsångest till slut ha valt en film att hyra och det på tvn bara uppstår magi. Nuförtiden händer det inte lika ofta då man mest har full koll på det man köper och oftare beställer nya filmer på nätet. Så är det åtminstone för mig. Men jag älskar att hitta nya intressanta filmer man inte hört något om utan enbart bildat sig en egen uppfattning. Man kan gå på skådisarna, regissören, andra rykten eller helt enkelt bara magkänsla. Man ser filmen och är helt tagen efter att ha upplevt något mer än vad man förväntade sig.

Jag tänkte slänga ihop en liten topp 10-lista på de filmerna som överraskat mig mest av dem jag hittat på egen hand.Nu glömmer jag väl säkert många men det får bli så här. Jag tror säkert att ni känner igen de flesta, men man vet aldrig.
När jag tänker efter så blir det en med action-thriller-drama och sedan får komedier en egen lista. Men det är en senare fråga.

10. The Taking of Pelham One Two Three
Märk väl, detta är originalet och inte nyinspelningen med Denzel Washington. Det är inte ofta jag ser filmer på tv nuförtiden då dessa ständiga reklamer kan driva vem som helst mot vansinnets gräns. Men när jag började se på denna och dess fantastiska rollitsta med Roberth Shaw och Walter Matthau i spetsen föll jag omedelbart. En smart trovärdig film med naturliga komiska inslag ofta signerade Matthau. När jag insåg hur bra den var och att den var relativt billig på discschop så beställde jag den och fortsatte se den dagen efter helt reklamfri.

9. K-Pax
Detta är ett bra exempel på hur två bra duellerande skådisar kan lyfta ett dussinmanus många steg. Ärligt talat så är det bättre än ett dussinmanus men ni fattar vad jag menar. Här är det Kevin Spacey ochy Jeff Bridges som duellerar som värsta Clintan och Lee van Cleef fast med ord. Är Spacey, passande namn, en utomjording eller en vanlig människa med ett mörkt förflutet.

8. Love and a .45
Tarantino hade slagit igenom med Reservoir Dogs och Pulp Fiction och storregissören Oliver Stone hade fått tag i ett omtalat manus som Quentin hade sålt vidare då han tröttnat på att älta det fram och tillbaka. Natural Born Killers var i och för sig ibland cool men var på det stora hela överarbetad och skum och till sist bara tråkig. Så det var kul när jag hittade en begagnad film med Gil Bellows från Ally McBeal och Renee Zellweger innan hon blivit känd. Denna filmen hade det Natural Born Killers borde ha haft, en enkel kärlekshistoria med både humor och spänning och intressanta skådisar, och ett par som steg för steg gick för långt.

7. The Player
Robert Altman var en intressant regissör som ofta använde kändisar som sig själva i små cameoroller i sina filmer. Han är även känd för lite mer komplilcerade filmer. Just denna var också ett fynd jag gjorde när jag såg på tv och den är verkligt underhållande. Han driver lite med Hollywood i stort och har en filmproducent som blir mordhotad som premiss. Många lysande skådisar och en fantastisk förstascen som är över 6 minuter helt utan klipp.

6. Dead Man
Denna film har jag pratat mycket om på bloggen tidigare så jag ska inte lägga så mycket tid vid denna. Man kan beskriva den som en drömsk resa genom exotiska miljöer och många möten med fascinerande karaktärer då en skadad Johnny Depp tar sig fram till den fantastiska musiken av Neil Young. Utan musiken hade det inte varit så mycket till film, ja ok lite överdrivet, men det höjer åtminstone filmen från intressant till helt fantastisk.

5. Basic Instinct
Detta var en film som fick mycket skriverier på grund av allt naket och en mellan-benen-kameravinkel på Sharon Stone. Men jag föll för filmens film noir-stil och deckaraspekten på den och det var faktiskt den första filmen jag såg mer än en gång på bio. Efter detta har jag ju förälskat mig i film noir-genren och äger många svartvita mästerver härifrån. Men som sagt, detta var startskottet för mig.

4. Infernal Affairs
Apropå filmer jag har diskuterat på bloggen så ligger väl nästan denna i topp. Detta är Hong Kong-versionen och originalversionen av The Departed som Martin Scorsese vann en Oscar för. Den här filmen är mycket bättre och Scorsese har kopierat många scener och sedan lagt till moment som jag inte tillför någonting, snarare tvärtom. Exempelvis Mark Wahlbergs karaktär som bara är en ointressant klyscha. Upplägget i sig är filmen styrka där man följer två personer, en polis som är undercover bland skurkarna och en skurk som är undercover hos polisen. Båda sidorna får reda på att det finns en förrädare ibland dem och vem kommer avslöjas först. Jag tycker Scorsese förtjänat en Oscar för flera av sina filmer men inte denna eftersom det känns som han kopierat så mycket av originalet. Jag har sagt det förr men det känns som hans vinst är samma sak som att vinna en Oscar för bästa originalsång med en cover. Men men, min uppmaning är helt enkelt...se originalet, inte kopian.

3. The Station Agent
Nuförtiden är Peter Dinklage mycket känd som Tyrion Lannister, den kortväxte Game of Thrones-karaktären. Han är en helt suverän skådis och börjar få många normala roller och inte bara roller som fokuserar på hans storlek. Det är bara en tidsfråga innan han står och håller tal med sin guldgubbe i famnen. Kunde vara kul om han får det för hans planerade filmatisering av Pär Lagerkvists ”Dvärgen”. Denna film kom tidigare i hans karriär och är en mycket fin skildring av oväntad vänskap mellan tre personer spelade av pratglada Bobby Cannavale, osäkra Patricia Clarkson och tågtokiga Dinklage. Inte sedan Kurosawas Vägvisaren har man visat vänskap på ett så fint sätt.

2. Kick-Ass
Nuförtiden överöses vi av alla superhjältefilmer, vilket jag absolut inte klagar på. Det är kul att se barndomens hjältar få liv. Men som en reaktion på detta för några år sedan kom flera filmer som tog upp konceptet att ”vanliga” personer som försöker vara hjältar. Detta lät intressant men filmer som Super och Defendor var bara konstiga och stora besvikelser. Så jag hade väldigt låga förväntningar när jag stoppade in Kick-Ass i dvdn. Men jag föll handlöst för den och för mig är det en klockrena 5a i betyg och har underbara karaktärer och fantastisk action där det verkligen inte hålls tillbaka. Chloë Grace Moretz är en sådan skön skådis och verkligen en framtida stjärna. Hon vågar verkligen gå sina egna vägar i sina rollval. För mig är det 2010-års bästa film och jag har säkert sett den 5-6 ggr hittills. Uppföljaren var helt ok men inte i närheten av den första baksparkarfilmen.

1. The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Jag hade inte hyrt på ett tag så jag gick till Mix och tittade i hyllen. Jag hyrde ju tre i taget så man kunde ha dem en vecka. Nu har jag ingen aning om två av filmerna jag hyrde men den tredje hade Morgan Freeman och Tim Robbins på utsidan och såg bra ut. När jag kom hem till Sjöhåla åt jag och gjorde lite läxor. Nu var det en timme kvar innan jag skulle åka till fotbollsträningen på Yttern IP så jag tog ut videobandet till den där fängelsefilmen och lät den försvinna in i videbandspelarens gap och tryckte på play. För er lite yngre så är videoband stora plastfyrkanter som filmerna kom på förr. Jag blev helt förtrollad av filmen och det var väldigt jobbigt att behöva stänga av den för att åka till träningen. Filmen fanns i tankarna hela tiden och så fort träningen var slut så slängde jag mig in i duschen och trampade gasen i botten hem för att få se klart detta mästerverk. Det var verkligen från ingenstans där jag inte hade hört ett ord innan jag plockade ut den på videohyllan. Filmen känner de flesta till oavsett om man gillar den eller tycker den är överskattad som många också gör har jag förstått. Det roliga är ju att den faktiskt är baserad på en Stephen King-novell.

14 Augusti 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Del 3 av 20. Actionhjältarnas actionhjälte!

How badass are you - from 1 to Chuck Norris?

När man växte upp och såg mycket film så fick man ju sina hjältar som man höll på i vått och torrt. Alla generationer har haft sina hjältar men på 80-talet börjad man med one-man-army-tänket genom Rambo och Schwarzeneggers diverse karaktärer och hjältarna skulle vara muskelberg. Men för mig startade det lite tidgare genom ett gäng härliga b-filmer. Min store actionhjälte var helt enkelt Chuck Norris. Hans popularitet har gått i olika omgångar. Den första fasen började då han fightades mot Bruce Lee i Way of the dragon och sedan sina egna härliga B-filmsklassiker. Sedan på nittiotalet fick han ett uppsving igen då han spelade titelrollen i TV-serien Walker Texas Ranger. Till sist i nutid så har han blivit en sorts kultfigur och har fått ett gäng talesätt som överdrivet beskriver hans person, exempelvis ”Chuck Norris wants his skulls like he wants his ice - crushed ” eller ”När Chuck Norris gör armhävningar så lyfter han inte upp sig själv, han putter ner jorden.”
Detta skojar han själv med nuförtiden också. När han nyligen gästspelade i Expandebles 2 så sa Stallone till Chucks karaktär ”I heard another rumour - that you were bitten by a King Cobra” och Chucken svarar ”Yeah I was, but after five days with agonizing pain, the cobra died.”

Men som sagt så var jag ombord I första hand under första fasen. Filmer som Missing in Action, The Octagon. A force of One, Lone Wolf McQuade, Firewalker, Code of Silence mfl mfl. Så även när Stallone och Schwarzenegger vaknade till liv med sina storbudgetfilmer så fortsatte Norris enträget med sina filmer som kostade lika mycket sammanlagt som maten på en Stallonefilm. Men det finns en charm med sådana filmer också som inte har allt gratis och inte kan kasta pengar på problem som uppstår.

Men även Schwarzenegger och Stallone kom igång med billigare actionrökare och vi har ju även vår svenske hjälte Dolph Lundgren. Så nedan följer en lista på mina favoritfilmer i denna genre under uppväxten.

1. First Blood (Rambo I)
Stallones huvudduellant i filmen spelas av Brian Dennehy som är en av mina favoritskådisar. Även Richard Crenna är bra och han har några odödliga kommentarer. Detta är för mig en av de största actionfilmerna någonsin och även perfekt i denna genre. En karaktär med specialförmågor som jagas av många fiender. Eller som Richard Crenna säger i filmen:
”I didn’t come to save Rambo from you. I came here to save you from him”
2. Terminator
Arnies genombrottsfilm som faktiskt känns ganska lågbudget. Det var ju i uppföljaren som specialeffekterna verkligen tog fart. Givetvis passar stela Schwarznegger i en roll som cyborg. Även Michael Biehn och Linda Hamilton är mycket bra i sina roller. James Cameron kom på idén till denna storyn när han låg sjuk på ett hotellrum i Italien. Dessutom läste Schwarzenegger från början för Michael Biehns roll innan de kom på att han var den självklara Terminatorn.
3. Lone Wolf McQuade
Även om hans filmer kanske inte har åldrats så väl som många andra så är det nostalgi för mig och Lone Wolf McQuade var filmen jag såg mest och kan utantill än idag.
4. Blind Fury (Blint Raseri)
Rutger Hauer var en lite annorlunda hjälte då han såg ganska normal ut kroppsmässigt men nästan något galet i blicken även när han spelade normal. Sedan känns det som han jobbar med engelskan som den holländare han är. Men jag föll verkligen för denna film där han spelar blind och expert på svärdet han gömmer i sin käpp. På alla andra sätt skriker den B-film men har en skön glimt i ögat.
5. Commando
Detta är en riktig one-man-army, hämnd, kidnappad familj action-rökare i klassiskt format. Arnies muskler spelar en egen biroll med tanke på hur ofta de filmas och kul att se en ung Alyssa Milano många år före Förhäxad som Arnies dotter. Det är dock viktigt att se den oklippta versionen då den klippta är patetisk. Scenerna stämmer inte och de klipper bort scener slumpmässigt känns det som.
6. Bloodsport
Detta var ett format som filmades flera gånger, alltså en martial art-tävling i någon form. Kickboxer-serien var en annan som också den hade van Damme i huvudrollen i den första filmen. Men Bloodsport var nummer ett för mig och en anledning var den coola huvudskurken eller åtminstone den värsta motståndaren spelad av det kinesiska muskelberget Bolo Yeung.
7. Wanted Dead or Alive
Rutger Hauer igen, men nu som prisjägare och Kiss Gene Simmons som motståndare. Gene gör rollen som skurk mycket bra.
8. Showdown in Little Tokyo
En film med en kul idé där två polliser ska komma överens. Men det är omvänt då Dolph är expert i den asiatiska kulturen och Brandon Lee som inte vet någonting om den. De fungerar bra ihop och är en charmig film, även om manuset är så patetiskt dåligt att det blir riktigt kul.
9. The Running Man
Ytterligare en skön Arnie-film som denna gång är baserad på en Stephen King-roman. De har dock inte så jättemycket gemensamt mer än idèn.
10. Universal Soldier
Även denna en skön idé med återupplivade specialsoldager med Dolph och van Damme. De hade bland annat en låtsasfight på en röda mattan-tillställning för att filmen skulle få uppmärksamhet.

Nu har jag säkert glömt flera filmer i hastigheten. Vilka var era favoriter?

26 Juli 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Del 2 av 20: Rör inte min Lucas!

Då fortsätter jag gå igenom min filmhistoria och de som betytt mest för mig som filmälskare. George Lucas är en av de absolut största i filmbranschen och har gjort så mycket för filmen som medium. Givetvis genom sina filmer men också för den teknikutveckling han har stått bakom och som har berikat så många fler filmer än hans egna. Blanda annat genom ILM (Industrial Light & Magic). Ändå är han också illa omtyckt bland många.

Allt startade givetvis med hans fantastiska rymdäventyr Star Wars då han var tvungen att uppfinna nya tekniker för att kunna visualisera det han ser i sin fantasi. Men han var ändå inte nöjd då tekniken inte kunde ge honom tillräckligt mycket av det han ville ha. Ett klassiskt citat är att man aldrig avslutar skapandet av en film, man överger den. Med andra ord blir man aldrig helt nöjd. Det är ju bland annat detta som Lucas har blivit ogillad för, att han helt enkelt inte godtog detta. I och med att den andra trilogin (episod I-III) skulle bli verklighet ville han gå tillbaka och förfina den första trilogin i första hand ifråga om bild och ljud men även då passa på att lägga till scener han sett i fantasin men inte fått chansen att få till när det begav sig. Målet var att skillnaden mellan den första och andra trilogin skulle bli mindre rent visuellt. Här slog många av puristerna bakut och anklagade Lucas för att vilja tjäna pengar på sina gamla filmer och man rör inte gamla kultklassiker. Suck. De finns överallt och vet exakt hur allt ska vara och fy om någon ändrar på det de håller så kärt. För mig är originalfilmerna det bästa som hänt i filmvärlden och det är ju för att jag älskar fantasy men också ett stort mått av nostalgi då jag var yngre när jag såg dessa fantastiska skapelser med helt nya världar.

Men när jag hörde om att han skulle förbättra kvaliteten på de gamla filmerna och lägga till scener för att sedan visa dem på bio på nytt var inte min reaktion ”hata Lucas.” Jag blev väldigt glad att jag skulle få se mina favoriter på bioduken, eftersom jag var för ung för dettta när det begav sig. Nu kan alla istället få sitt, jag kan se nya versioner med ett fåtal nya scener som bara är detaljer igentligen och som inte har något med handlingen att göra, ok med något undandtag, medan de purister som hatar kan sitta hemma och se sina knastriga videokopior som jag gjort tidigare, medan de mumlar om den girige och hemske Lucas. Jag är ganska säker på att han inte hade en tanke på pengar när han gjorde detta då han redan var snuskigt rik och absolut en av de rikaste i Hollywood, utan det var en möjlighet att gå tillbaka till sina övergivna älsklingar och putsa upp dem en aning och få dem att närma sig hans fantasi.

När det gäller den nya trilogin var jag väldigt förväntansfull men visste också att de aldrig kunde nå upp till de gamla filmerna, då jag har dessa högst på min filmsamligs pedistal och endast ett fåtal karaktärer av dem man älskar skulle vara med i de nya. Rent filmiskt skulle de bli mycket mer tekniska och omedelbart komma närmare Lucas fantasi än någon av de tidigare någonsin gjort. Men rent nostalgiskt skulle de aldrig nå samma nivå. Jag kommer ihåg när jag var mindre och var så stolt när jag satte upp en idolbild på robotarna R2-D2 och C3PO jämte min säng. Men efter några nätter bytte jag tillbaka till min Twisted Sister-plansch eftersom jag inte kunde sova då jag såg robotarna så tänkte jag på Darth Vader som var så hemsk. Även om de är coola karaktärer så skulle ju aldrig Darth Maul eller General Grievous framkalla några sådana känslor hos mig.

Jag var mycket nöjd med A Phantom Menace när den kom. Härliga fighter, nya miljöer och Jediriddare i högform jämfört med tidigare och allt till John Williams fantastiskt pampiga musik. Hur togs den då emot av filmtyckarna och puristerna... Jo vissa gillade den men hade massa åsikter vad som kunde bli bättre, andra ansåg att Jar Jar Binks var en löjlig karaktär men filmen var ok men inte som de gamla. Hmm. Jag kan hålla med att Lucas missade målet med Jar Jar Binks och där visar sin största svaghet, manusskrivandet. Han ville med den andra trilogin hela tiden spegla tillbaka på den första då Anakins resa i mångt och mycket liknade Lukes i första. Då han dock visste att den andra trilogin skulle bli mörkare och mörkare och sluta i tragedi så ville han ha en lättsammare början. I första filmen berättas historien genom tidigare nämnda robotars ögonsensorer och de är också första seriens comic relief. Han ville ha en sådan även i andra men tog det givetvis för långt med Jar Jar. De håller jag villigt med om. Även att han är för övertydlig i sin inspiration, rolige Jar Jar låter och ser ut som en jamaican medan de onda låter som asiater mm. Men att sänka filmen till en kalkon på grund av detta gör inte jag. Dessutom tror jag alla internetforum har spelat in också. Nu får alla komma till tals med sina åsikter och man eggar varandra. Från början hörde man inte så jättemycket om Jar Jar mer än att det var en dålig karaktär, men ju mer man klagade och jagade upp varandra har man nu omdefinierat filmen till Jar Jar Binks show och totalsågar den på grund av honom. Suck.

Det är samma som med Tommy Salo. För många är han enbart han som förstörde för Sverige i OS, men för mig är han målvakten som räddat Sverige i så många VM-turneringar och även är direkta anledningen till att vi vann OS-guld i Lillehammer. Det är ju delvis Foppas fel som slog en så fantastisk straff, men den avgjorde ju inte mästerskapet. Det var ju Salos räddning på Kariyas skott. När VM-hjältarna från 1994 hyllas så har ju Ravelli fått legendstatus då han, i kvartsfinalen, räddade Miodrag Belodedicis avgörande straff, inte Henke Larsson som slog in den sista svenska straffen. Men men, I digress...
Förresten, bara för att bevisa att jag inte blivit norrlänning...tänk om vi haft Darth i Maulet... Hmm, jag ber så mycket om ursäkt...

För att sammanfatta det hela så har Lucas fått oförtjänt mycket skit och inte uppmärksammats för allt han gjort för filmen. Han verkar dock vara mycket mer populär bland andra filmmakare snarare än hos allmänheten.
De filmer han ligger bakom, förutom Star Wars, antingen för manus eller regi är hans fantasifulla THX 1138, den underbara American Graffiti, den magiska Willow och klassikerna om Indiana Jones. Speciellt de två sista Willow och Indiana Jones är några jag sett så många gånger under min uppväxt och är oerhört viktiga för mig.

“You cant do it unless you can imagine it.”
George Lucas

30 Maj 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Del 1 av 20: Extra nyttig Broccoli

Nu när jag har börjat skriva igen har jag funderat på ämnen att skriva om. Bland annat har tankarna fallit på orsaker till varför jag har blivit en filmnörd som jag är. Jag har alltid haft lite annorlunda filmsmak och legat någonstans emellan en ”vanlig” biobesökare och en filmkritker i smaken. Ofta har jag hört att man inte kan titta på filmkritikerna eftersom allt de gillar är skit. Det tycker jag absolut inte, sen finns det ju olika filmkritiker dock. Första gången jag tänkte på detta var när jag såg Pianot första gången och tyckte den var fantastisk. Jag hade hört kompisar tycka att den var skräp och det enda som var sevärt var när Holly Hunter var naken. Men jag föll faktiskt för resten av filmen också.

Sedan är det skrämmande bland dagens ungdom idag då man ibland hör att de inte ens har sett, eller hört talas om, Star Wars och tycker att de bästa filmerna som gjorts är Twilight- och Jackassfilmerna.

Så nu har jag försökt sätta ihop en top 20 på anledningar till varför jag är där jag är idag. Jag kommer skriva om en placering på listan varje gång och det är inte en topplista på så sätt utan mer en kronologisk uppdelning. Men för varje punkt kommer jag även göra en topp 10 om ämnet jag behandlar.
Den första punkten har jag skrivit om så väldigt mycket redan så den kommer inte bli lika omfattande. Det handlar om agenternas agent James Bond.

När jag var yngre hade vi ingen VHS-videospelare utan en BETA-video. Problemet var att vi var väldigt ensamma om det så vi kunde inte låna några filmer och de enda vi hade var filmen om den tecknade grisen Wilbur och spindeln Charlotte, en tennismatch mellan Björn Borg och Jimmy Connors och en idrottsgala med kända idrottare som Pelé, Ingemar Stenmark, Björn Borg och Wayne Gretsky mfl. Vem vann? Ingemar såklart..

Men pappa kunde låna en VHS-spelare på jobbet ibland, vilket han alltid gjorde nar jag var sjuk. Så då blev det alltid besök hos en bekant med hundratals filmer och vi fick alltid med oss flera James Bond-filmer och dessutom andra filmer. Men Bond var viktigast.När vi var hemma hos honom tog han alltid fram sina pärmar där han hade noggrann koll på alla sina band och filmer.
När vi väl fick en VHS till slut så spelade jag in allt jag kom åt och skaffade givetvis en likadan pärm som han hade och jag kunde sitta och pilla med dessa väldigt länge. Detta var dessutom före dataåldern. När jag sedan träffade min bästa kompis Staffan så öppnades ytterligare en ny värld då han hade två videos och kopieringen blev en möjlighet. Sedan har DVDn och BluRay öppnat ytterligare dörrar med bättre bild och extramaterial.

Istället för att skriva en massa om Bond som jag skrivit om tidigare i bloggen så kommer jag istället fokusera på några intressanta fakta och personer som inte är så jättebekanta om man inte är så insatt. Dessutom lägger jag en lista på mina favoriter bland Bondbrudarna bland topplistorna här i bloggen då många listor som jag sett på senaste tiden om detta nästan alltid endast har de från de senaste filmerna. Favoriten är dock självklar och det är orginalet Ursula Andress. Har man sett scenen där hon kommer upp ur havet i sin minimala baddräkt så tror jag att man inte glömmer det i första taget. För mig är det den sexigaste scenen någonsin och ingen annan skådespelerska i någon annan film har kommit i närheten. Hon kommer upp ur havet och in i filmhistorien.

Nu några intressanta Bondfakta:
Pedro Armendáriz som spelade Kerim Bey i andra filmen From Russia with Love fick under inspelningen veta att han hade cancer. Han blev sjukare och sjukare men han ville slutföra det han påbörjat i filmen så inspelningen ändrades så han skulle bli klar tidigare. Direkt efter sökte han upp ett sjukhus i USA. Men han ville inte gå igenom lidandet som sjukdomen skulle medföra så han tog sitt eget liv med en insmugglad pistol.
26 år senare så spelar hans son Pedro Armendáriz Jr rollen som President Hector Lopez i Bondfilmen Licence to Kill.

Nikki van der Zyl har nog inte så många hört talas om. Däremot har ni hört henne många gånger. Hon är en röstskådis från Tyskland som har dubbat många av skådespelerskorna i Bond. Flera valdes snarare på grund av sitt utseende än skådistalang och andra kunde inte ens engelska. Ursula Andress hade exempelvist en väldigt stark brytning då hon är från Schweiz och Daniela Bianchi i From Russia with Love var italienska och kunde ingen engelska alls.
Andra hon har dubbat är Shirley Eaton i Goldfinger , Claudine Auger i Thunderball, Mie Hama i You Only Live Twice plus många mindre roller i Bondfilmerna.

Till sist en person som även måste nämnas är han som är den stora anledningen till att James Bond-filmerna fortfarande är en succé så här 53 år efter första filmen kom, producenten Albert ”Cubby” Broccoli. Det var han som tog agenten från Flemings böcker och förverkligade honom på bioduken. Han har hela tiden varit den drivande kraften som exempelivs varit noga med att inga amerikaner skulle spela dubbelnollan och han har alltid varit på inspelningen och styrt upp. Exempelvis när filmcrewet klagade på maten i Egypten under inspelningen av Älskade spion så flög han in en lastbil från England med mat, men kylningen hade gått sönder och maten var förstörd. Då samlar han själv ihop mat och ställer sig och lagar pasta och tomatsås åt alla de 100 personerna som arbetar med filmen.
Han gick bort 1996 men rättigheterna till Bond är fortfarande i Broccoli-familjens ägo.

17 Maj 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

En bättre morgondag i asfaltsjungeln

Jag tänkte för att jag verkligen ska hålla igång min blogg igen så ska jag ha några fasta inslag jag slänger ut ibland. Exempel kan vara tips på filmer med tre-fyra olika inslag, ”Veckans gamla pärla”, ”Veckans icke-engelspråkiga klassiker” , ”Veckans mindre kända” och/eller ”Veckans filmpersonlighet” där jag tar upp någon person antingen framför eller bakom kameran. I denna blir den dock kombinerad med det icke-engelspråkiga tipset.
Ett annat exempel är tio-i-topp-listor som jag älskar att göra då jag är en riktigt list-nörd. Ni får även komma med förslag vad jag ska skriva om eller olika tio-i-topp-listor ni vill se. Det finns ju en flik med Topplistor här ovan där ni kan se alla listor jag gjort hittils.

Idag blir det lite tips.

”Veckans gamla pärla”
The Asphalt Jungle
Detta är en film från 1950, regisserad av fantastiske John Huston.
En man som suttit i fängelse i sju år kommer ut med en plan att stjäla juveler värda många miljoner. Han samlar ihop ett gäng kriminella på inrådan av en vän. Rånet består av en 11 minuter lång scen helt utan musik. Men efter några misstag är polisen dem på spåren och vem kan man lita på då. De känner inte varandra och misstankarna är många. Ska man se till sig själv eller samarbeta. Den är svart-vit, men snälla bli inte skrämda för det. Om man undviker svart-vit film kommer man alltid missa så många suveräna filmer.

Film noir betyder svart film och termen myntades av franska filmkritiker . Det är mörkt för det oftast utspelas i en dyster värld där korruption, mord och falskpel är vanligt. Även kameraarbetet är mindre precist då det ofta kan vara lite annorlunda vinklar och ofta djupa skuggor. Humphrey Bogart och Peter Lorre är ofta återkommande skådisar i genren. Jag har skrivit mer om film noir tidigare i bloggen om ni vill läsa mer. När jag tänker efter så är det nog inom kort dags för en top-tio för dessa fantastiska filmer från främst 1940- och 1950-tal.
Jag tycker att The Asphalt Jungle absolut är en av de bästa filmern inom film noir med fantastiska skådisar och klassiska scener. Sterlinh Hayden är en favorit och Marilyn Monroe spelare en liten men viktig roll.

”Veckans icke-engelsprågkiga”
A Better Tomorrow
Regissören John Woo (bilden) började sin karriär i Hong Kong med att på sätt och vis där skapa en ny genre. Tidigare handlade Hong Kongs populäraste filmer om martial art-hjältar som följt i Bruce Lees fotspår som ”de tre drakarna” Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao och även Jet Li och Michelle Yeoh för att nämna några. Här var ju även vajeranvändandet vanligt i främst slagsmål.

Den genre som Woo istället valde var gangsterfilmen där närkampsstriderna byttes ut mot stenhårda och snabbklippta skjutvapenstrider. Ansiktet för denna genre blev en av mina absoluta favoritskådisar Chow Yun-Fat. I västvärlden är han mer känd för Crouching Tiger, Hidden Dragon.

Handlingen i A Better Tomorrow är inte revolutionerande då det handlar om två personer i maffian Ho och Mark (Yun-Fat). Hos yngre bror Kit ska dock bli polis och därför vill Ho göra ett sista jobb innan han lämnar brottets bana (har du hört den förut). Komplikationer uppstår givetvis och och det är en mycket spännande film med fantasiska actionsekvenser och kanske framförallt karaktärer man bryr sig om.
En scen som har blivit väldigt omtalad är en fantastiskt vapenstrid i hamnmiljö. Jag tycker inte det finns många som kan hantera en sådan på sätt och vis rörig scen utan att det blir otydligt vad som händer. Den enda jag kommer på just nu är Michael Mann med filmer som Heat och Collateral.

Woo följde upp denna film med andra fantastiska titlar som A Better Tomorrow 2, Hard Boiled, The Killer och Once a Thief. Alla med Yun-Fat i huvudrollen.
Efter detta har han även gjort film i Hollywood. Men där jag tycker endast en film når upp till de tidigare nämnda HK-filmerna, och det är Face/Off med Nicolas Cage och John Travolta. Annars är det ganska mediokra filmer och jag tycker att Hard Target och Mission Impossible 2 är rent dåliga
I Hong Kong är han så stor att han gör det han vill göra och där lyckas han alltid hitta en mänsklig historia bland allt skjutande, medan Hollywood-producenterna bara vill ha hans actionspråk.

En annan regissör värd att nämna här också är Ringo Lam som med sin City on Fire hjälpte Woo att ge denna genre en extra skjuts. City on Fire är Tarantinos huvudsakliga inspiration för Reservoir Dogs. Måste även nämna Lams Full Contact. Och givetvis spelar Yun-Fat några av de största rollerna i båda Lams filmer.

Ja det får väl bli det för denna gång.

Ha det bra och kommetera gärna här nedan, antingen era favoriter i frågan, önskemål om sånt jag ska skriva om eller helt vanliga kommentarer.

12 April 2015 | Länk | Film | 0 kommentar

Bilder från en svunnen filmbarndom

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev här, men suget har så sakteliga återvänt. Denna helgen satt jag ganska sent och tittade på min filmsamling för att hitta något att se, när mina ögon föll på Bonnie och Clyde med Faye Dunaway och Warren Beatty från 1967. Plötsligt fastnade en bild från filmen i mitt huvud. Det är en bild som är väldigt kraftfull och som jag vet finns kvar från när jag såg filmen när jag var mycket yngre än nu. Jag tror inte jag förstör filmen för någon när jag avslöjar slutet då deras öde borde vara kända för de flesta. Polisen ligger i bakhåll för dem och överöser gangsterparet med kulor och de träffas båda av mängder av bly.

Jag funderar nu lite på varför den bilden har fastnat så och det jag kan tänka mig är att trots att man sett många bli skjutna på film så är det sällan man ser en kvinna dö på det sättet. Faye Dunawar har i filmen en vit klänning och det skapar i och med explosionerna av de röda blodampullerna en väldigt effektfull bild tillsammans att hon i filmen skriker ut sin smärta.

I och med denna upptäckt låter jag mina ögon långsamt scanna min filmsamling för att se om jag fastnar likadant på några andra filmer. Jag märker att jag stannar till på vissa filmer men det då oftast är bilder som fastnat i efterhand och inte alls har samma effekt. Exempelvis dusch-scenen i Psycho är ju skrämmande och effekfull men den är så vanlig och jag tror till och med jag hade sett bilderna innan jag såg filmen, så det är inte alls likadant.

Istället ringer det, föga överraskande, många klockor när jag kommer till James Bond-filmerna. De har alltid varit favoritfilmer och jag hade säkert sett alla flera gången innan jag var tonåring. När jag sorterat bilderna i huvudet lite så är det några som står ut en aning.
Den första har likheter med Bonnie and Clyde då det rör sig om en försvarslös kvinna som i början av första filmen Dr No blir överraskad av tre män och iskallt skjuten till döds. Även här är det så tydligt med röd blodampull på vit tröja. Jag är ju faktiskt färgblind så det krävs väl så tydliga kontraster för att jag ska fastna för det kanske...
Nästa Bondfilm jag har är lite svår att skilja på om det är som jag nämnde med Psycho en efterskapad bild eller om det är från när jag såg den som yngre. Bilden jag tänker på är nämligen väldigt känd då det är när Shirley Eatons kropp är täckt med guldfärg.

När jag når en annnan Bondfilm med blicken så spelas det upp ett gammalt minne istället. För Bond var ju så jäkla cool för en kille i min dåvarande ålder när jag såg den första gången. Och för att återge Jerry Seinfelds tankar om superhjältar och filmhjältar när man är ung, detta är inga fantasier utan potentiella framtida yrkesval. För man vill ju verkligen bli som dem när man blir äldre. I James Bonds fall vill man även ha hans tuffa prylar och kanske framförallt...bilar. Filmen jag fastnade för i detta fall var Älskade Spion och Lotusen som han när han når havet bara fortsätter med och under vattnet förvandlas den till en undervattensbil. Minnet detta framkallar är när jag har varit hos tandläkaren. Ett tag gick jag dit varje vecka för att spänna en slags tandställning som jag inte kommer ihåg så mycket av. Däremot vet jag att jag oftast fick köpa ett tuggummipaket som innehöll bilder med fotbollspelare på spelkort och man samlade på dessa för att få ihop en kortlek. Eftersom det handlade om VM i Mexiko så kan jag med Sherlck Holmsk slutledning få fram att detta var 1986 och jag var tio år gammal. Men just denna vecka skulle jag istället få välja en leksak och eftersom jag redan då gillade Star Wars så drogs blicken genast mot figurerna från filmerna och speciellt wookien Chewbacca som jag länge velat ha. Men väl där fångades min uppmärksamhet istället av något annat, den vita bilen som kör under vattnet i James Bond... Det var inte ens något val vid den tidpunkten och strax var vi utanför affären och bilen vilade tryggt i min ficka. Men vad hände egentligen, Chewbacca hade jag ju tänkt köpa hur länge somhelst. Jag har ångrat detta ibland i efterhand men då var det inget val som sagt vilket har förvånat mig. Men en dag...en dag ska jag köpa Chewbacca. Jag ger inte upp så lätt.

Sedan det här med lust är ju intressant när man når en viss ålder. Tidiga kärlekskänslor eller vad man ska kalla det dyker ju även det upp när man ser film som ung. När jag scannar min samling så är det speciellt två titlar jag fastnar vid. En väntad och en mindre väntad måste jag säga.
Den väntade är när jag var lite yngre och första gången såg Ronja Rövardotter. Hon var ju så söt i sitt troll-lika hår och det såg så härligt ut att fritt springa runt i skogen. Detta var ju relativt tidigt för mig så här är det mer Ronja än Hanna Zetterberg som spelade henne och inte direkt någon specifik scen heller. Däremot när man som tonåring fick sådana känslor då handlar det ju lika mycket om skådespelerskan bakom. Jag har alltid sett Amanda Peterson i Can’t Buy Me Love som min första filmkärlek men det är faktiskt en annan jag fastnar mer för då hela situationen i filmen gör att hon känns mer som någon jag skulle gilla. Filmen är inte jättekänd men heter The Great Outdoors, eller Vrålet från Vildmarken på svenska. Huvudroller har John Candy och Dan Aykroyd och det handlar om att de tar med sina familjer till en sjöidyll under sommaren. Tonårssonen i Candys familj träffar där en tjej som heter Cammie och spelas av Lucy Deakins (bilden). Ja och man kan lugnt säga att även jag föll för henne.
Tyvärr så spelade hon inte in så mycket mer efter detta och efter lite sökningar ser jag att hon nu jobbar som advokat i New York och är gift och har två barn. Så ok det kommer väl aldrig bli vi...vem vill vara ihop med en advokat...

Till sist var det här med hjältar och förebilder. Man lekte ju ofta att man var vissa hjältar och andra coola karaktärer. Den film, eller i det här fallet, TV-serie som fag får starkast bilder från är faktiskt The Greatest American Hero, eller på svenska Titta Han Flyger. Då hade jag inte koll på handling på samma sätt som nu då jag var lite ung för den biten, men det coolaste i serien var att han fick en dräkt som gjorde att han fick superkrafter när han tog på sig den. När folk sköt mot honom täcte han ansiktet bakom armarna på ett specillt sätt och varje gång han flög kraschlandade han. Båda dessa saker sprang jag jämt runt och gjorde. Nu i efterhand vet jag att hans klantighet beror på att han tappade bort handboken för dräkten det första han gjorde och serien är riktigt underhållande än i dag.

Avslutningsvis måste jag säga att när det gäller förebilder så hade -70 och -80-talet flera machohjältar som Bruce Lee, Stallone och Schwarzenegger men de når inte upp till den coolaste av dem alla ...jag säger bara Zeb Machahan.

Ja det var som sagt kul att börja skriva igen och i detta fallet ett riktigt flummigt tema som bara en trött hjärna skulle komma på. Men det är ju andå som sagt en ny början på bloggen.

7 April 2015 | Länk | Film | 1 kommentar

State of Grace

Nuförtiden ser jag mycket äldre film då jag ofta blir besviken av nya. Givetvis finns det en hel del undantag. I helgen såg jag dock State of Grace som faktiskt är så pass ny som från 1990. Regissör är Phil Joanou. Rollistan är fantastisk och här med skådisar på väg upp och alltså ännu inte etablerade.

Sean Penn har huvudrollen som en polis som ska infiltrera sina gamla kvarter i New York, vilket blir svårare än han trott då det innebär att sätta dit sina gamla kompisar. Gary Oldman spelar hans bästa kompis från förr och den han hänger på och han visar sig ha blivit en riktigt galning som bara Gary Oldman spela. Genast får jag en liten flashback till hans gästspel i Vänner där han riktigt full säger ”I’m wearing two belts…” Hans bror spelas av Ed Harris som har blivit boss över detta irländska maffiagäng.

Manuset är mycket intressant och det handlar lika mycket om personerna själva och deras utveckling som själva ramhandlingen med infiltrationen. Sean Penn får också visa att han kommit långt från sin genombrottsroll som den stenade surfarslackern Spicoli från Fast Times at Ridgemont High.

Spicoli:
http://www.youtube.com/watch?v=uf5rIuJPTt0

Terry Noonan (Sean Penn) och Jackie Flannery (Gary Oldman):
http://www.youtube.com/watch?v=ujKWdtZtbGA

Hon som man ser I början på andra klippet är Robin Wright som senare både har gift sig med och skilt sig från Sean Penn. Här får hon visa att hon är riktigt bra, men slog igenom på allvar först fyra år senare i Forrest Gump, som Forrests kärlek Jenny.
Andra namn som måste nämnas är John Turturro, John C. Reilly, Burgess Meredith, R.D. Call och Joe Viterelli.

Annat kul vetande kan vara att givetvis eftersom det är i maffiakretsar så är ordet ”fuck” ofta använt. Slutresultatet är 210 gånger, men hamnar faktiskt bara på 26 plats på listan med filmer som använt ordet mest. Den slår dock Scarface som bara använder ordet 208 gånger… Men Gary Oldman har senare fått sin revansch då han i sin regidebut Nil by Mouth krossar allt motstånd och är på en överlägsen första plats med 470 förekomster. Casino ligger tvåa på 422.
Mitt betyg på denna film blir fyra av fem.

Terry Noonan (Penn): So were like Robin Hood in this instance?
Jackie Flannery (Oldman): Yea and Im Friar Fuck.

30 September 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

Krigsfilmer

Nu i helgen fick jag äntligen sett The Hurt Locker. Har tänkt att se den ett bra tag och nu var det dags. Den var bra men jag var ändå lite besviken. Det bästa den filmen har gjort dock var att hindra Avatar från att vinna en Oscar. Det var så mycket snack om Avatar och jag håller med om att effekterna är fantastiska, men när man lägger så mycket pengar på sådant så tycker jag man kunde lagt ner lite mer tid på manuset. De stjäl rakt av från andra filmer som The Matrix, övertydlig samhällskritik och man vet efter fem minuter hur filmen ska sluta.

Men nu till lite rikitgt bra filmer istället. Jag tänkte helt enkelt göra en top 10 på mina favoriter bland krigsfilmer.

Det fanns några bubblare som hamnar precis utanför:

Klassikern Apocalypse Now hamnar, säkerligen till mångas förtret, utanför toppen. Även min husgud Tarantinos Inglorius Basterds hamnar även den utanför. Brad Pitt är en mycket bra skådis men har liknar han mest gamle wrestlaren Sergeant Slaughter med sitt underbett och spelar över väldigt mycket då och då. Likt detta är filmen väldigt ojämn och blandar genialiska scener med mer sömninga.
Andra jag rekommenderar som var nära listan är The Train med Burt Lancaster, den koreanska Brotherhood of War och klassikern Plutonen.

Men då till listan.

10.
Kellys Heroes
En händelsrik film med sköna skådisar och skön humor, blandat med bra krigsscener.

9.
Saving Privat Ryan
Öppningen är helt sanslös och fantastisk och det är svårt andas de första 20 minuterna. Filmen känns väldigt realistisk och rollistan mycket bra och mest mindre kända skådisar vilket är positivt. Tom Hanks är alltid suverän!

8.
Good Morning Vietnam
Mest känd som en komedi och Robin Williams obetalbara improvisationer men den har mycket hjärta och allvar som behandlas på att väldigt bra sätt.

7.
Enemy at the Gates
En fantastisk rollista bland annat med en av mina favoriter Bob Hoskins, som nyligen tyvärr har tvingats i pension pga sjukdom.
Intressant film som fokuserar på krypskyttarna.

6.
The Dirty Dozen
Andra filmen i rad som det måste sägas: En suverän rollista! Här med gamla sköna hjältar som Lee Marvin, Charles Bronson, Donald Sutherland, nyligen bortgångne Ernest Borgnine, Telly "Kojak" Savalas, John Cassavetes mfl
Här känns det som det får leka i sina roller och är mycket underhålllande.

5.
Harrisons Flowers
En film som överraskade mig väldigt när jag såg den första gången då jag inte väntade mig något sånt här bra. David Strathairn spelar en krigsfotograf som förvinner under kriget i gamla Jugoslavien. Hans fru Andie Macdowell beger sig dit för att hitta honom. Hon får bland annat hjälp av min favoritskådis Brendan Gleeson och Adrien Brody som spelar kollegor till Strathairn.

4.
The Big Red One
Lee Marvin leder några ungtuppar under andra världskriget.
En väldigt verklighetstrogen film som Mark "Luke Skywalker" Hamill anser vara sin bästa film. Har han inte sett Hamilton..:)
Kul också att se Robert Carradine i en mer machoroll innan han senare spelade huvudnörden i Revenge of the Nerd-filmerna.

3.
Where Eagles Dare (Örnnästet)
En av alla tiders klassiker med Clintan och Richard Burton i suveräna roller.

2.
Full Metal Jacket
Kubricks mästerverk som först följer den fysiska och psykiska förberedelsen för kriget och sedan den bistra verkligheten ute i fält.
Vincent DOnofrio gör en av de bästa rollprestationerna som gjorts som Pvt. Leonard Gomer Pyle Lawrence.

1.
The Guns of Navarone
Den här var tidigt en av mina favoritfilmer i denna genre och även en av de första jag såg som ganska ung. Nu när jag blivit äldre ser jag den på ett annat sätt men den håller fortfarande högsta klass. Anthony Quinn är riktigt bra i en annorlunda och skön roll.

Skriv gärna in era favoriter i kommentarerna om jag har missat någon. Det finns andra topplistor under fliken med samma namn överst på sidan.

23 September 2012 | Länk | Film | 1 kommentar

Debuten visar vägen?

Jag såg precis den nya trailern av The Hobbit och den verkar ju givetvis lika snygg som The Lord of the Rings-trilogin. Man kan ju lita på Peter Jackson...eller? Det fick mig att titta lite på olika regissörers debutfilmer, eftersom Peter Jackson egentligen kommer från en helt annan värld. Hans första film spelade han in med sina kompisar och den heter Bad Taste. Extremt låg budget men med mycket fantasi och mycket blod. Han gjorde ju främst splatterfilmer och skumma filmer i början som Braindead och Meet the Feebles. Men han fick visa att han kunde berätta en bra historia och använda sig av snygga effekter i Heavenly Creatures respektive The Frighteners innan han tog sig an mastodontäventyret av Tolkien.

Men Jackson är faktiskt ett undantag för i många andra fall så kan man se var regissörens kvalitéter ligger och stilen känns igen.

Steven Spielberg är en mästare på att skapa stämning och spänning i sina filmer, vilket han på ett mycket bra sätt visade i Duel (1971) (bilden) där en affärsman blir jagad av en galning i en lastbil. Den känns Hitchcockinspirerad och nu i efterhand väldigt "Spielbergsk". Denna kan jag varmt rekommendera.
Spielbergs parhäst George Lucas visar i sin debut redan på filmskolan att han har en fantastisk fantasi och skapar en egen värld i THX 1138.

Oliver Stone är ju främst känd för att röra upp känslor när han tolkar olika histiorier i världen på sitt egna lilla sätt. I hans debut Salvador så får man följa James Woods journalist i El Salvador under diktaturern där. En mycket bra film.

Andra som visar fragment av sin lite annorlunda stil som har blommat ut senare under karriären är Bröderna Coens fyndiga thriller Blood Simple som har deras karäkteristiska humor i många scener trots allvaret.
Tim Burton visar sin skruvade humor i Pee-Wees Big Adventure som han har utvecklat mer och mer till att man nu kan se att en film är av Burton bara genom att se miljöerna i filmen.
Steven Soderbergh visade tidigt tecken på sin lite mer dokumentära stil i "Sex, lies and Videotape".

En annan person som direkt visar sin stil och tom skapar ett koncept med sin debut är Tarantino som bara genom sina älskade filmer skapar en ny genre

Jag tycker det är kul att se tillbaka på vad de gjort och jag lovar att det finns många guldkonr som ni bör ge en chans.
Favoriterna är Reservoir Dogs som är en helt fantastisk film och nämnda Duel.

Andra;
Kevin SMith - Clerks
Michael Lehmann - Heathers
Kevin Spacey - Albino Alligator
osv

Så ni måste våga att se tillbaka när det gäller film och inte bara vad som kommer härnäst.

19 September 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

Några filmtips

Ja det har blivit en del filmer det sista såhär i semestertider, både gamla favoriter och nya upplevelser.

Jag är generellt inte så noga med vilken genre en film är utan bara den är välgjord så är det ofta en trevlig tittning. Så jag försöker blanda tipsen en del.
I första hand undviker jag de mest kända filmerna för de känner ju alla till.
Men jag måste ju dock säga att om man har missat The Avengers och gillar äventyrsfilmer så har man ju en sak att göra framöver.

Andra sorter:

Lite långsam drama.
Den ryska filmen Återkomsten från 2003 är en jäkligt snygg film med bra skådisar och en lite mystisk handling. En pappa har återvänt till sin familj efter att ha varit borta i 12 år och tar med sina söner på en fisketur. Sönerna var små när han försvann och de undrar om det verkligen är deras pappa.

Deckarmysterie
Den fantastiska regissören Billy Wilder tar i Witness for the Prosecution (1957) sig an en pjäs av Agatha Christie, och som sig bör har lite sköna twistar. Charles Laughton är mästerlig i sin roll.

Polisen i Strömstad tycker jag är sköna lite småmysiga filmer. Den första känns ganska gammal och billig men de andra håller faktiskt bra klass. Och det är ju underbara västkustmiljöer.

Komedi
The Apartment (1960) är en jäkligt kul film där Jack Lemmon lånar ut sin lägenhet till sina chefer då de vill vänstra, tills han själv faller för en av kvinnorna.

Office Space (1999) är en mycket rolig film som man speciellt uppskattar om någon gång har jobbat i ett kontorslandskap.

Action
Azumi (bilden) är en bra japansk samuraifilm om en söt liten tjej, spelad av Ayo Ueto, som är en del av ett gäng lönnmördare som enligt deras mästare ska göra samhället bättre. Utspelas på 1600-talet.

En film som aldrig kan ses för sällan är givetvis The Rock (1996) som med sitt manus, underbara skådisar och helt suveräna musik bör ses väldigt ofta.

Ja det var några som jag kom att tänka på nu.

2 September 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

På tiden att jag skriver lite - först om Roman Polanski

Ja nu vär det länge sedan jag skrev här men nu är det verkligen på tiden.

Har blivit sugen nu när jag sett några jäkligt bra filmer det sista.

Roman Polanski är ju en välkänd regissör och även känd för att han att han inte kan filma i USA eftersom han så fort som han beträder amerikansk mark kommer bli arresterad. Han är där dömd för sexuellt umgänge med minderårig.

En annan trist sak han är känd för är att hans fru Sharon Tate 1969, då hon var gravid i åttonde månaden och han var bortrest, mördades av massmördaren Charles Mansons gäng. Manson var inte med själv men hade gett order om dådet, där även fyra andra mördades.

Men hur som helst så är Polanski en jäkel på film och nu har jag äntligen sett hans långfilmesdebut Kniven i Vattnet. En polsk film från 1962 med bara tre skådespelare. Ett par plockar upp en liftare och han följer med dem ut på deras båt, där han bland annat fastnar väldigt för den andre mannens fru.
Den är jäkligt snyggt filmad och visar att svartvita filmer kan fånga miljöerna på ett underbart sätt. Det finns hela tiden en spännande ovisshet genom hela filmen.
Sedan måste Phillip Noyce sett denna både en och två gånger innan han gjorde Lugnt Vatten från 1989 med Nicole Kidman, Sam Neil och Billy Zane. Han lyckas också få till samma sköna spänning i ett liknande upplägg.

En annan jag sett nu är hans lite skumma mörka komedi Cul-de-sac (Djävulsk gisslan) från 1966 som också var underhållande. Bland annat med sköne Donald Pleascence och även bildsköna fransyskan Françoise Dorléac som spåddes en lysande framtid, men som tragiskt nog körde ihjäl sig året efter filmen släpptes.

I helgen blir det två andra av hans filmer jag inte sett ännu Repulsion och Bitter Moon.

Men andra filmer han gjort som varmt rekommenderas är:
Vampyrernas natt (skum, skruvad och jäkligt kul).
Rosemarys Baby (skrämmande som få)
Chinatown (modern noir och Jack Nichoson-show)
The Pianist (äntligen regioscar efter nomineringar för Tess och Chinatown)

Jag blev dock besviken på The Ghost Writer som kom för några år sedan.

Kan ju även nämna att han har skådespelat den del också och brukar ha småroller i sina filmer.

Ja nu blev det bara om Polanski men jag återkommer snart med andra suveräna filmer.

24 Augusti 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

Nya skräcktrenden - vansinnigt kul

Det har börjat komma en sorts filmer som i och för sig inte är något nytt, då katastroffilmer med förstorade insekter och andra muterade djur var populära och skrämmande förr, men med den nya dimensionen att de är så fruktansvärt illa gjorda att det blir vansinnigt kul.

Häromåret så såg jag en film som jag inte trodde var sann. Det var en skräckfilm som var inspelad 2009 och lät intressant för jag gillar hajfilmer. Det var Mega Shark vs Giant Octopus. Den verkade lite småseriös först trots tveksamma skådisinsatser, men sedan när specialeffekterna kom och var så patetiska så började jag gapskratta. Det är inte ofta man ser en jättehaj hoppa upp ur havet för att dra ner ett flyplan i havet. B-skräckisar har ju ofta legat några snäpp efter blockbusterfilmer, som exempelvis Anaconda med sina fruktansvärda specialefffekter. Men man har ändå försökt göra seriösa filmer.
Nu har de dock hittat nya vägar, istället för att göra seriösa filmer så försök hitta dåliga skådisar, släng in många snygga tjejer och killar som sällan har några tidigare filmer på sin meritlista och toppa detta med effekter som inte ens var bra för 20 år sedan. Man kan göra mycket med dagens datorer och effektprogram så man kan fantisera ihop konstiga varelser även om de blir patetiska på film.
Dessa filmer kallas mockbusters.

Jag följde upp ovan nämnda film med Mega Piranha. Den handlar om pirayor från amazonas som bara växer och blir större filmen igenom. Min absoluta favoritscen ur denna är följande, och jag lovar att scenen är exakt som i filmen...ja se själva...

http://www.youtube.com/watch?v=LcI4tbP-0bM

Nästa film för mig blev Sharktopus vilken ,som titeln antyder, givetvis handlar om ett odjur som är hälften haj och hälfen bläckfisk.

Men nu häromkvällen såg jag nog den bästa av dem alla...ja bästa i detta fallet roligast. "Stjärnorna" i filmen är Carmen Electra och Hulk Hogans dotter Brooke Hogan. Resten av skådisarna är modeller både med och utan baddräkter. Och odjuret då...jo den ni ser på bilden här vid sidan om...en vithaj med två huvuden... Ja det är verkligen världsklass och MÅSTE SES. Det är verkligen den perfekta förfestarfilmen när man vill bli på gott humör. Filmen heter kort och gott 2-headed Shark Attack.

Jag kan bara säga...ge dessa skräckfilmer en chans...ni kommer skratta gott och länge...

Nu tänkte jag förgylla söndagskvällen med att se en för mig ny mockbuster:
Mega Shark vs Crocosaurus från 2010 med Jaleel White i huvudrollen, han som en gång spelade nörden Urkel.

19 Februari 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

Svenskar heta i Hollywood - men ingen slår Helena Bergström

Det är riktigt kul att se hur många svenskar som lyckas utomlands just nu. Stellan Skarsgård och Peter Stormare har ju hållit igång ett bra tag nu och Alexander Skarsgård började lite lugnt med en liten roll i Zoolander innan sina stora genombrott med Generation Kill och True Blood. Men jag måste säga att den bästa insatsen i en utländsk film står nuvarande Melodifestivalsprogramledarens Helena Bergström för...men mer till den senare...

Något som är intressant att titta på är när svenskarna får lite tid i de stora talkshowerna. Alexander gjorde stor succé både när han var hos Jimmy Fallon och Regis Philbin. Bland annat så fick han frågan av Kelly Ripa hos Regis om det var jobbigt att gå runt så lättklädd och rentav naken som han gör i True Blood och svarade bara med en kommentar: Im swedish...!

Malin Åkerman är också väldigt rolig när hon är med i talkshows och även om hon är uppvuxen i Kanada så pratar hon nästan enbart om Sverige i intervjuerna. De roligaste intervjuerna hon har gjort har varit hos, den enligt mig absolut roligaste värden, Craig Ferguson.

Alla dessa intervjuer är lätta att hitta på youtube.

Andra lite nyare namn i utländska produktioner är ju givetvis Noomi Rapace, Persbrandt, Joel Kinnaman, Ola Rapace och även regissörerna Mikael Håfström, Tomas Alfredson och Daniel Espinosa.

Men då till Helena Bergström. Hon var 1998 med i den underbara brittiska Still Crazy som handlar om ett hårdrocksband från 70-talet som ska göra comeback. I rollerna finns stjärnor och etablerade skådisar som Stephen Rea, Jimmy Nail, Billy Connolly och Timothy Spall, men de som lyser absolut starkast i filmen är Bill Nighy som sångaren och Helena som hans svenska fru Astrid. De har många sköna scener ihop, bland annat en där hon skäller ut honom efter noter...på svenska. Och nu när jag såg henne som programledare så blev jag lite sugen att se filmen igen. Det var väl faktiskt några månader sedan jag såg den...

ur Still Crazy:

Beano: You know what they say. "If at first you dont succeed... "
Hughie: "Pull your foreskin over your heed."

5 Februari 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

Film noir - ett mörker i ljuset

Jag det blir långt mellan inläggen här nu, men hade tänkt att börjar skriva igen. Det är speciellt när jag sett något riktigt bra som jag blir sugen på att skriva ner lite ord, så även denna gång.

En genre jag alltid varit svag för och som jag sett mycket det sista är Film noir. Ordagrant betyder det "svart film" och ingredienser är ofta en dyster, svartvit värld med korruption, falskspel, mord mm mm. I stort kan man säga att det är en undergenre till thriller, speciellt då kriminalare från 1940- och 1950-talen.

Filmen som jag såg häromdagen, faktiskt för första gången och som triggade suget igen, var den franska filmen Rififi från 1955. En helt suverän film som bland annat har en 30-minuters inbrottsscen som helt saknar musik och där det inte yttras ett ord. Helt enkelt en enda lång spännande tystnad. Det säger mycket om denna sortens filmer där de vågade ta ut svängarna och inte följa de klassiska reglerna för film.
Detta gjorde att flera av filmerna blev totalförbjudna i vissa länder. Rififi var en av dem.
Filmen är för mig en klar femma.

Hitchcock som är en av mina absoluta favoritregissörer rörde sig ofta i utkanten av genren även om hans filmer oftast innehöll mer humor än det bör göra i en riktig film noir. Men några av hans bästa filmer passar absolut in i genren. Mina favoriter är Strangers on a train (1951) (vilken jag nämnt många gånger i denna blogg) och Shadow of a doubt (Skuggan av ett tvivel) 1943.

En annan person som ofta kopplas ihop med genren är Humphrey Bogart.
För att nämna några av mina favoriter:
The maltese falcon (Riddarfalken från Malta) från 1941 där han spelar privatdeckaren Sam Spade och The Big Sleep (Utpressningen) från 1946 där han denna gång spelar Raymond Chandlers gamle privatdeckare Philip Marlowe.

Jag hoppas verkligen att ni som inte sett dessa filmer ger dem en chans. Vissa har svårt att se svartvita filmer har jag förstått men ni ska bara veta hur många guldkorn ni missar.

Det får bli en avslutning med ytterligare ett gäng film noir-pärlor som jag starkt rekommenderar.

Gilda (1946)
The Third Man (1949)
Sunset Boulevard (1950)
Les diaboliques (De djävulska) (1955)
The Wrong Man (1956)
The Killing (Spelet är förlorat) (1956)
Touch of Evil (En djävulsk fälla) (1958)

Spendera nu mycket tid framför tvn och kolla en massa klassiker!

"You were born to be murdered"
-ur The Third Man

14 Januari 2012 | Länk | Film | 0 kommentar

En stor hjälte har lämnat oss

Jag har precis börjat skriva min blogg igen så kommer nyheten att Peter Falk har gått bort.
Han är en stor tv-hjälte för mig och jag har sett varenda Columboavsnitt flera gånger. Mellan åren 1971 och 2003 gestaltade han den slitna polisen på ett helt eget sätt och många avsnitt håller väldigt hög klass. Han har satt dit skådisar som Johnny Cash, Honor Blackman, John Cassavettes, Faye Dunaway, Tyne Daly, Leonard Nimoy och till och med sin fru i verkliga livet Shera Danese. Några har även återvänt och fortsatt mörda, dock som andra karaktärer. Robert Culp och Jack Cassidy tre gånger och Patrick McGoohan fyra gånger. Den sistnämnda har även regisserat flera avsnitt.

Men även om det är just Columbo som han genast kopplas ihop med så har han ju faktiskt gjort andra filmer också. I Princess bride har han en mindre roll som berättare och i den helsköna och stjärnspäckade Murder by death (1976) återigen som deckare. Här dock som en satir över Humphrey Bogarts hårdkokta varianter.
Men han har som sagt gjort många fler filmer.

Falk har ju ett speciellt kännetecken i att ögonen inte alltid tittar åt samma håll...han har faktiskt ett glasöga efter att varit tvungen som treåring operara bort ena ögat pga cancer.
Som med så många andra kändisar så har det ju börjat bråkas inom familjen om hans arv, i första hand är det hans fru och dotter, från ett tidigare äktenskap, som träter. Men detta har ju redan pågått ett tag då han de sista åren led av Alzheimers.

Jag kan dock tipsa om en roligare sak, han spelade in en sketch med Alias-gänget och den är lätt att hitta på youtube. Den är jäkligt rolig.

...ooh, just one more thing...

Vila i frid vår käre Columbo!

Peter Falk
1927-2011

26 Juni 2011 | Länk | Film | 0 kommentar

Nystart på bloggen med lite om tvserier

Nä nu är det sjutton på tiden att jag kommer igång och börjar skriva lite igen. Man har ju ingen aning om någon vill läsa det man skriver men det är kul för egen skull.

Nu det sista har det blivit en hel del tv-serier. Mästerverket Prison Break som jag tycker håller hög jämn standard genom alla fyra säsongerna. Kul att de har vågat satsa på mindre kända skådisar. Wentworth Miller och Dominic Purcell är väldigt bra som de olika bröderna. Vår egen Peter Stormare är ett annorlunde men mycket bra val som maffialedare. Men bäst av alla är den suveräne psykopaten T-Bag spelad av Robert Knepper. Varenda liten gest och rörelse är genomtänkt och betyder något.

Sedan har jag tittat ikapp mig på True Blood eftersom säsong 4 snart börjar. En bra serie med många sevärda karaktärer, speciellt Skarsgårdsbrodern den äldre som är seriens höjdpunkt.
Tyvärr dras serien ner av en patetisk och överdriven huvudperson Sookie Stackhouse, spelad av Anna Paquin som jag gillar i vanliga fall. Sookies humörsvängningar för att passa storyn och Paquins skumma och rent ut sagt svajiga rolltolkning kan säkerligen till viss del skyllas på manus och regianvisningar, men det blir ju inte bättre för det.
Men trots detta tycker jag faktiskt det är en sevärd serie.
Jag är svag för vampyrfilmer, förutom sådana där vampyrerna glittrar i solljuset.
Ett youtube tips är att se Donners movie reviews av Twilight och det svenska mästerverket Låt den rätte komma in. Jäkligt kul. Även en annan recension med rubriken "Two vampire movies" är mycket sevärd och tänkvärd.
För mig är Låt den rätte komma in en av de absolut bästa svenska filmerna som gjorts.

Nu är det dock dags att se tredje säsongen av en hittils jäkligt bra serie, ja jag vet Staffan att det är på tiden, Sons of Anarchy. Det finns ju faktisk bra serier utan svenska skådisar...

Ha en härlig midsommarhelg!!

24 Juni 2011 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 11 - plats 5-1

Ja då var det dags! Slutet på min lista. Mina fem favoriter.

Även om vilka filmer jag har på en sån här lista kan skifta en aning beroende på humör och känsla vid ett tillfälle så är dessa fem ständigt återkommande i topp.

5.
The Lord of the Rings trilogy (2001-2003)
Peter Jackson, Fran Walsh och Philippa Boyens har gjort ett fantastiskt jobb med ett så populärt verk som Tolkien skapade. För att filmerna ska accepteras så måste det ju i stort sett bli perfekt och de kom bra nära. Skådisarna är perfekta i varenda liten roll, effekterna i de närmaste klockrena....ja och så vidare. Visst har vissa delar ur boken utelämnats, men det var ju givetvis nödvändigt.
Sedan skrattar jag dock åt Kevin Smiths kommentarer om filmerna bland annat i Clerks 2. "De är ute och går i tre filmer."
Men en viktig del i filmerna är också Nya Zeeland. Vilka miljöer!

4.
Pulp Fiction (1994)
Tarantino och hans fantastiska manus var nog det som verkligen accelererade mitt filmintresse. Först Reservoir Dogs och sedan denna. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit sugen på att se någon scen i filmen, vilket alltid blir till att jag ser hela filmen. Dialogen i filmen är mästerlig och bara att komma på att ha några mördare prata om hamburgare och fotmassage. Det blir så naturligt och sedan exploderar det i plötsliga händelser. Sedan är det ju givetvis superviktigt att det är mycket bra skådespelare som kan leverera det som växer fram i Tarantinos hjärna.
Det måste ju också nämnas att musiken är fantastisk i hans filmer och bygger upp rätt känsla på något sätt.
Som i Pulp Fiction där Dick Dales and His Del-Tones energifyllda Misirlou inleder det hela.

3.
Braveheart (1995)
Jag är väldigt svag för välgjorda äventyrsfilmer. Detta är ett mycket bra exempel. Mel Gibson håller inte igen i sina bilder och karaktärerna känns mycket utvecklade. Den här typen av filmer får mig alltid att fundera på hur det verligen var under vissa tidsperioder. Om det såg ut exakt så här vet man ju givetvis inte men det känns som man verkligen har funderat på det.
Även här, som i Sagan om Ringen, är mijöerna fantastiska och det är inte en slump att två länder jag verkligen vill åka till är Skottland och Nya Zeeland.
Jag gillar också att Gibson vågar blanda lättsamma "yes-ögonblick" med mörkare stunder.

2.
Jaws (1975)
Hajen har påverkat många personer på olika sätt. Det skulle vara kul att få veta antalet personer som inte har badat i hav sedan de såg filmen.
När jag var yngre så var ju favoritscenerna när man fick se titelkaraktären tillsammans med John Williams fantastiska tema. Nuförtiden njuter jag lika mycket av övriga scener, speciellt när de sitter och pratar på båten. Filmen är så väldigt mycket mer än bara en hungrig haj.
Huvudpersonernas samspel och dynamiken mellan karaktärerna är så genomarbetad och bra. Roy Scheider, Robert Shaw och Richard Dreyfuss gör alla så mycket av sina roller.

1!
Star Wars trilogy (1977-1983)
För mig är detta den ultimata filmupplevelsen. En helt egenskapad värld, klassisk handling, fantastiska miljöer och överflöd av fantasi. Visst, de kanske inte är bäst om man ser till alla filmiska komponenter som manus och sådant, men för mig är helheten så mycket större än delarna. Dessutom är effekterna det skapade för filmen helt fantastiska.
Jag hade en plansch på väggen med de två robotarna R2-D2 och C3PO när jag var yngre, men var tvungen att ta ner den eftersom jag associerade till Darth Vader och var så rädd för honom. Hans entré i första filmen när han lyfter upp en person och förhör honom var så spännande då. Det är en känsla som finns kvar för mig när jag ser filmerna än idag. Nostalgin är som sagt viktig för mig och det spelar in extra här.
Många har problem med leksaksindustrin George Lucas byggt upp och att han har ändrat i filmerna. Men för mig spelar detta minimal roll, filmerna är snyggare och har kryddats med extra scener. Sedan att han är miljardär eller mångmiljardär tänker jag inte ett dugg på när jag sätter i dvd-skivan och låter den fantastiska musiken skölja över mig...A long time ago in a galaxy far far away...
Ja det är magi för mig.

Han Solo: Damn fool, I knew you were going to say that.
Obi-Wan: Whos the more foolish: The fool, or the fool who follows him?

ur Star Wars

26 Oktober 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 10 - plats 10-6

Ja då kör jag på med min top 10. Men för att dra ut på det lite extra så blir det bara halva top 10 idag.

10.
A Fish Called Wanda (1988)
Det här en av de absolut roligaste filmerna som gjorts enligt mig. John Cleese är en av mina favoritkomiker och här backas han upp av suveräna skådisar som Jamie Lee Curtis, Kevin Kline och Michael Palin. Dessutom ett mycket bra manus med många odödliga kommentarer.
Kline fick en birollsoscar för denna roll.

9.
Ran (1985)
Då till filmen som slog sig in på listan under tiden jag presenterat den. Jag såg filmen nyss och blev helt förtrollad. Av någon anledning så har jag inte sett den tidigare, men det kommer jag ta igen framöver.
Filmen influerades från början av olika samurajlegender men drogs mer och mer åt Shakespeares King Lear under arbetets gång. Skådisarna är mycket bra, men det som står ut lite extra är de fantastiska miljöerna och de fina bilderna. Det är ganska talande också att Kurosawas storyboarding bestod av målningar och inte ritningar.
Helt enkelt en spektatulär filmupplevelse.

8.
Rear Window (1954)
Min Hitchcockfavorit, Fönstret åt Gården på svenska, tar sig upp till denna åttonde plats på min lista och är en mycket spännande och välspelad film. Jimmy Stewart har huvdrollen och underbara Grace Kelly är hans hemhjälp.
Stewart iakttar lägenheterna på andra sidan gården med kikare och börjar få olika teorier om speciellt en man som han är övertygad om har begått ett mord.
Hitchcock byggde upp ett fantastiskt sceneri så han smidit kunde filma alla lägenheterna från Stewarts synvinkel.
En väldigt smart och helt enkelt strålande film.

7.
From Russia With Love (1963)
Här kommer min favorit bland Bondfilmerna. Man börjar här med den andra i serien verkligen hitta rätt och Sean Connery vet hur han vill ha sin agent.
Här är det dock inte, ovanligt nog, någon självklar huvudskurk utan snarare en motståndare i form av terroristorgansiationen SPECTRE. En österrikisk smörsångerska, Lotte Lenya, fick rollen som en av de större hoten mot Bond, den elaka tanten med colabottnar som glasögon och utfällbar kniv i skon.
Hon anlitar en av mina favoriter som jag nämnt mycket det sista, Robert Shaw, som är fantastisk i rollen som Grant.
Bondbruden Daniela Bianchi är bra men hon är dock dubbad då hon knappt kunde engelska.

6.
The Shawshank Redemption (1994)
(Nyckeln till Frihet)
Den första gången jag skulle se denna var innan en fotbollsträning. Jag visste dock inte hur lång den var utan fick ta en paus mitt i den för att hinna till träningen. Det enda jag tänkte på under tiden var den fantastiska film jag höll på med och längtade tills dess att jag fick fortsätta. Den höll lika bra hela vägen och är en av mina absolut största överraskningar sedan dess. Filmen är baserad på en Stephen King-novell men inte likt något han funnits till grund för tidigare.
Geniet bakom filmatiseringen är regissören och manusförfattaren Frank Darabont. Han har lyckats få till en klockren film med underbara skådisar även i de mindre rollerna. Allt är genomtänkt.
Tim Robbins är suverän och Morgan Freeman är perfekt både i sin roll och som berättarröst.
En helt magisk filmupplevelse som får tiden att passera mycket fort.

Nu återstår bara fem filmer och jag återkommer med dem inom kort.

"Andy Dufresne: Get busy living, or get busy dying. "

ur The Shawshank Redemption

17 Oktober 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 9 - plats 20-11

Ja då var det dags att ge sig på min top 20. Det är jobbigt hur trångt det är på de här tjugo platserna.

20.
A man for all seasons (1966)
Detta är en film jag har pratat mig varm om här på bloggen. Paul Scofield gör en av de bästa rollprestationerna någonsin i rollen som Thomas More. Hela filmen bygger på ett vansinnigt starkt manus och trots att det händer mycket så är det inte det minsta långtråkigt. En av mina favoritskådisar Robert Shaw spelar här Henry VIII och är även han lysande.

19.
Reservoir Dogs (1992)
Ja det här var ju en chock när den kom, vem är denna genialiska galning som har skrivit detta underbara manus. Quentin Taratinos första film hade många åsikter om. Han fick ihop en suverän rollista och blev ju känd för att väcka slocknade karriärer till liv.
Det är svårt att prata om den här filmen utan att dra iväg, vilket i och för sig gäller många av de kommande filmerna, så jag lämnar det med att den är så underbart bra.
Tarantino har hämtat mycket av filmens handling från Hong Kong-filmen City on Fire med Chow Yun-Fat i huvudrollen. Den är också bra men når inte upp till Reservoir Dogs på långa vägar.
Och vad handlar egentligen Madonnas Like a Virgin om...?

18.
Star Wars III -Revenge of the Sith (2005)
Här smäller det rejält. George Lucas har verkligen fått ihop det suveränt bra och knytit ihop trådarna mellan de nyinspelade filmerna och originaltrilogin utan att det blir för krystat. Flera ögonblick jag väntat på skapade rysningar när jag satt i biosalongen både första och andra gången. En mörk film som väntat men första 25 minuterna är spektatkulära och innehåller mycket humor, då främst med R2-D2 i huvudrollen.
Flera nya sköna karaktärer och även kul att se Wookies fightas lite mer än Chewbacca har gjort tidigare. Dock skulle jag gärna sett ytterligare lite mer av detta.

17.
North By Northwest (1959)
Då var det dags för Hitchcock igen. En härlig thriller med full fart och en Cary Grant i högform. Han blir här jagad av både polis och skurkar, och upplösningen på Mount Rushmore är mycket spännande. Som vanligt har Hitchcock lekt med effekter och hittat på egna knep.
Flera andra bra skåidsar som James Mason, Eva Marie-Saint och fortfarande aktiva Martin Landau i en tidig roll. En kul detalj är också att Jessie Royce Landis som spelar Grants mamma i filmen egentligen bara var sju år äldre än honom.

16.
Dances With Wolves (1990)
En av de snyggaste filmerna som gjorts. Kevin Costners regidebut är en varm och fin film blandat med den mänskliga råheten som alltid har existerat. Detta är en film jag ser ganska ofta och det är en njutning varje gång. Mycket subtil humor också och jag ler ibland flera minuter innan vissa grejer som jag bara väntar på ska hända. Tyvärr har Costner inte lyckats lika bra med andra filmer han har regisserat även om den nästan lika snygga Open Range kommer bra nära.
En annan av filmens höjdpunkter är det fina samspelet mellan Costner och Graham Greene som spelar medicinmannen.

15.
Dial M for Murder (1954)
Eller Slå nollan till Polisen som den heter på svenska är ju regisserad av...jo såklart...Alfred Hitchcock. Han är favorit som sagt och har med många härliga filmer. Här är det en film vars handling till största del förlagd till en lägenhet. Det är från början en pjäs av Frederick Knott och han har också skrivit manuset till filmen.
Det handlar om en man som planerar att mörda sin fru, men allt går inte riktigt som planerat.
Starka skådisar som Ray Milland, Robert Cummings, John Williams (ej musikern), Anthony Dawson och underbara Grace Kelly.

14.
Raiders of the Lost Ark (1981)
Steven Spielberg hade en dröm att en gång få regissera en James Bond-film. Men han insåg att det inte var så troligt så den här filmserien var hans lösning på det. George Lucas bistod med grundidén och Lawrence Kasdan skrev manuset som ligger väldigt nära Bond i stämning och känsla. Ett härligt matinéäventyr med lite extra edge och en klockren karismatisk Harrison Ford i huvdrollen. Sedan fantastisk musik, av den mer kände John Williams, som de flesta känner igen och kopplar till hjälten Indiana Jones. Han är dock döpt efter George Lucas hund Indiana.

13.
Gladiator (2000)
Ja vad ska man säga. De flesta har väl sett den här och inser säkert vilket mästerverk det är. Mäktigt, starkt, underhållande, sorgligt...filmen framkallar många olika känslor och är ju så vansinnigt välgjord.
De viktiga skådisarna är klockrena i sina roller och karaktärerna kunde helt enkelt inte castats bättre. Russell Crowe, Joaquin Phoenix, Connie Nilesen, Derek Jacobi, Richard Harris och min favorit Oliver Reed som Proximo. Helt fantastiskt.

12.
Goldfinger (1964)
Filmen som gjorde Sean Connery, och även James Bond, till en superstjärna. Den tredje filmen i serien hypades som ingen film gjorts tidigare.
Det finns väldigt många klassiska karaktärer och ögonblick i filmen. Gert Fröbes Auric Goldfinger, Harold Sakatas hattkastande Oddjob, den första riktiga Q-bilen i hans Aston Martin, de olycksdrabbade systrarna Masterson. En får ju känna på Oddjobs hatt (Tania Mallet) men mest minnesvärd är Shirley Eatons öde att få kroppen täckt av guldfärg. Ett öde som också gjorde Eaton till en av de mest kända personerna i världen för ett tag. Honor Blackman vars karaktär Pussy Galore (hur man nu fick censuren att gå med på det) var den första Bondbruden att kunna ta vara på sig själv. Hon är också den enda kvinnan som varit äldre än sin Bondmotspelare. Med sina 38 år under inspelningen så var hon tre år äldre än Sean Connery.
Ja Bondfilmer är något jag kan prata länge om...så jag slutar här...

11.
The Sting (1973)
(Blåsningen)
Jag älskar smarta kuppfilmer där man ibland även som publik blir blåst. Oceans Eleven-serien tycker jag är de bästa på senare år, men ingen annan film i genren når upp till detta mästerverk. Ett mycket fyndigt manus och en skön stämning genom filmen. Man blir på så gott humör när man ser den. En oerhört viktig del är miljöerna och den fantastiska ragtime-musiken.
Paul Newman och Robert Redford som även gjort radarparet Butch Cassidy and the Sundance Kid några år tidigare är väldigt bra ihop. De verkar trivas tillsammans och överglänser de fleste de spelar med. Tur då att det respektingivande offret Lonnegan spelas av ovan nämnde Robert Shaw som är en av alla skådisar som har mest pondus och karisma och som verkligen fortfarande känns som ett hot mot Newmans och Redfords karaktärer bara genom en blick.

Ja nu återstår bara min top 10. Det blir väldigt tomt när har skrivit den sista delen skulle jag tro.

Maximus: My name is Maximus Decimus Meridius, commander of the Armies of the North, General of the Felix Legions, loyal servant to the true emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife. And I will have my vengeance, in this life or the next.

ur Gladiator såklart...

10 Oktober 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 8 - plats 30-21

Ja efter några dagars extra paus så går listan vidare. Först kan man ju nämna den tråkiga perioden vi är inne i nu med många stora namn inom filmen som försvinner. Några som dött är:
Regissören Arthur Penn med den fantastiska Bonnie and Clyde (1967) bakom sig, som var precis utanför min lista.
Superstjärnan Tony Curtis med Snobbar som jobbar, Some like it hot och Spartacus på meritlistan. Dessutom pappa till Jamie Lee Curtis som jag nämnde i förra bloggen.

Men då till listan.

30.
Le Fabuleux destin dAmélie Poulain (2001)
Eller Amelie från Monmartre som den heter på svenska. Denna franska pärla av den fantasifulle regissören Jean-Pierre Jeunet är en av de största överraskningar jag fått när jag sett en film. Hade väntat mig en trevlig film, men denna var ju helt magisk. Underbar stämning, fyndigt och vansinnigt snyggt filmat, fantastiska skådisar men framförallt en skådis...den urcharmiga Audrey Tautou i huvudrollen som borde vunnit alla skådispris som fanns detta året.

29.
Life of Brian (1979)
Min favorit bland Monty Pythons mästerverk och en av de roligaste filmerna som gjorts. Så många sköna karaktärer spelade av så få, men geniala skådisar.

28.
Live And Let Die (1973)
Roger Moores första insatas som 007 och en av de första Bondisarna jag såg faktiskt. Yaphet Kotto är mycket bra i skurkrollen och han backas upp av färgstarka kompisar i kloförsedde Tee-Hee spelad av Julius Harris och voodookungen Baron Samedi spelad av Geoffrey Holder.
Sedan, apropå färgstark, så fick man för första gången se Clifton James underbart sköna sheriff J.W. Pepper som tuggar tobak och kastar ur sig lustigheter. Han var så populär att han fick återvända i The Man with the Golden Gun som kom året därpå.
Jane Seymour spelar den kvinnliga fägringen Solitaire och är min favorit bland Bondbrudarna genom åren. Tillsammans med den första, Ursula Andress.
Härliga båtjakter i filmen också.

27.
Vertigo (1958)
Ja ingen del av denna lista utan en Hitchcock vad det verkar. Detta är ju en lite mer psykologisk thriller än vad han brukar göra. Men det finns ju i och för sig flera exempel på sådana på hans meritlista, men inte så jättemånga.
James Stewart gör återigen en mycket stark insats i en Hitchcock-film och Kim Novak också väldigt bra i en krävande roll.
Här visar Hitchcock också på sin uppfinningsrikedom, bland annat med effekten för att visa huvudpersonen Stewarts svindel. Han drar kameran fort bakåt samtidigt som han zoomar in. Detta har använts av många regissörer efteråt, bland annat av Steven Spielberg i Jaws när polisen Roy Scheider sitter på stranden då en haj attackerar en bit ut.

26.
Back To The Future-trilogy (1985-1990)
Filmserien som gjorde Michael J Fox till stjärna. Han har en fantastisk komisk timing och fungerar väldigt bra ihop med galenpannan Christopher Lloyd. Dessa filmerna ser jag alltid i tätt följd och jag tycker de håller så hög nivå genom hela serien att det blir bäst att ta dem som en trilogi. Eller i alla fall lättast...
En styrka är ju att det är så välgjort och miljöerna så klockrena. Man har ju verkligen tänkt på alla detaljer men ändå inte fokuserat någonting på vetenskapen bakom handlingen.
För vissa skådisar blir det lite mer krävande än normalt också eftersom de får spela sina karaktärer i olika åldrar. Främst då Lea Thompson och Thomas F. Wilson som gör det fantastiskt bra.
Lättsama och otroligt välgjorda matinéfilmer av Robert Zemeckis. En härlig dos nostalgi också.

25.
Star Wars II -Attack of the Cloones (2002)
Jag är väldigt svag för Stjärnornas Krig-världen och njöt väldigt när jag fick se den nya trilogin på bio. Det var ju dock jobbigt att vänta så länge mellan varje film.
Nu har jag inte de tre senaste filmerna som en trilogi då jag tycker att kvalitén har ökat för varje film. Dock så gillar jag även första The Phantom Menace, men den platsar inte riktigt på listan. Visst är Jar-Jar Binks störande, men det är ju ett fantatiskt filmäventyr i en miljö jag gillar. Dessutom så försökte jag ha realistiska förväntningar på de senaste inslagen i serien då de inte på långa vägar kunde tävla mot den första trilogin i fråga om nostalgi då denna hade en kraftfull påverkan på mig när jag var yngre. En stark filmupplevelse när man är ung kan aldrig slå en stark filmupplevelse som vuxen, då detta blir så mycket mer än bara en film. I alla fall för mig...:)

Då till denna episod II som är ett verkligt energifyllt spektakel rätt ur George Lucas fantasi. Många fantastiska scener och effekter blandas med sköna karaktärer. Lucas är ju inte speciellt bra på att skriva dialog, då dessa ofta blir lite klychiga och styltiga, men det är ju trots allt ett matinéäventyr med fokus på andra saker. Det var underbart att se Yoda fightas också.

24.
Shichinin No Samurai (1954)
(De Sju Samurajerna)
Kurosawas mastodontfilm med en speltid på över 3 timmar var en av filmerna som öppnade mina ögon för den asiatiska marknaden. Trots att det är svartvitt så är filmen så vansinnigt snygg och varje bild blir som ett konstverk. Vilket man ofta kan säga om den japanske regissörens filmer.
Den asiatiska spelstilen hos skådisarna är ju lite annorlunda men jag stör mig inte nämnvärt på detta utan jag tycker det är hög nivå på skådespeleriet. Men ändå så är det ju Toshiro Mifune som lyser starkast. Han har en sådan tillbakahållen karisma och pondus som få andra besitter.
En filmklassiker som måste ses!!!!

23.
O Brother, Where Art Thou? (2000)
För mig är detta bröderna Coens absolut bästa film. Jag ser den väldig ofta och är varje gång fascinerad över hur bra alla delar är i filmen...skådisarna, bildspråket, miljöerna och framförallt den fantastiska musiken. Eliten inom bluegrass är alla representerade och skivan blev utsedd till bästa countryskiva detta året. Det kanske inte låter så imponerande här i Sverige, men det är ju en vansinnig konkurrens i USA inom denna genre.
George Clooney gör en av sina absolut bästa roller och John Turturro är lika stark som vanligt. Skulle dock kunna nämna varenda skådis.
Filmen är härligt fantasifull och bygger ju också på klassiska Odysseus av Homeros, dock placerad i amerikanska södern på 1930-talet. Dialogen är ofta helt underbar att lyssna på.
En fantastisk filmupplevelse.

22.
Four Your Eyes Only (1981)
(Ur dödlig synvinkel)
En mycket stark Bond med Roger Moore i huvudrollen. Filmen har lite oväntade vändningar och är dessutom lite hårdare än andra filmer i serien med Moore.
Starka skådisar och fantasifulla miljöer.

21.
L.A. Confidential (1997)
En mycket bra story och härlig thrillerdeckare.
Jag tjatar ofta om bra rollistor, och det bör jag ju nämna här också. Snacka om stjärnparad. Russell Crowe helt suverän några år innan hans riktiga genombrott. Smart och välgjord film som fångar gangstermiljön utan att parodiera den som många andra seriösa filmer gör.
Izabella Scorupco var aktuell för rollen som Lynn Bracken, vilken istället blev Kim Basingers stora comeback. Hon belönades även med en Oscar.

Så se mycket film nu så återkommer jag snart med resten av listan.

Tommy Johnson (Chris Thomas King): I had to be up at that there crossroads last midnight, to sell my soul to the devil.
Ulysses Everett McGill (George Clooney): Well, aint it a small world, spiritually speaking. Pete and Delmar just been baptized and saved. I guess Im the only one that remains unaffiliated.

5 Oktober 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 7 - plats 40-31

Ja då var det dags igen. Listan med stort L. Spänningen är enorm. Ja...eller inte...
Den är i alla fall kul att göra..:)

40.
Psycho (1960)
Hitchcockdags igen. Nu mer skrämmande än vanligt. Jag tycker filmen är riktigt läskig och stämningen fantastisk. Nuförtiden tycker jag att skräckgenren inte är något vidare. Allt handlar om att skrämmas med effekter och överraskningsmoment. Även om detta lyckas innebär ju inte det att det är en bra film. I vissa fall undrar jag om det finns ett manus till att börja med. I fallet Psycho så är det ett jäkligt bra manus med vansinnigt bra karaktärer. Anthony Perkins insats som annorlunda hotellägaren Norman Bates är en av de bästa rollprestationerna någonsin. Jamie Lee Curtis är ju känd som The Scream Queen och slog igenom i diverse skräckfilmer som exempelvis Halloween, och här i Psycho visar hennes mamma Janet Leigh varifrån Jamie fått sin talang. Duschscenen är ju en verklig klassiker idag.

39.
Trading Places (1983)
(Ombytta roller)
Och av en rolig slump så har vi Jamie Lee Curtis, på platsen före mamma, i en av sina bästa roller. Här spelar nostalgin in en del måste jag säga, men jag skrattar fortfarande mycket varje gång jag ser denna.
Dan Aykroyd och Eddie Murphy spelar här på absoluta toppen av sina fantastiska förmågor.

38.
Rio Bravo (1959)
John Wayne har gjort många bra filmer och var en äkta filmstjärna. Men ärligt talat så är han inte den bästa skådisen. Detta gör dock inget för mig för han har sin egen stil och det fungerar på något sätt. Andra favoriter av hans filmer som dock inte är med på listan är "The man who shot Liberty Valance", "The Stagecoach" och "The Searchers". Men som sagt, det finns fler.
Rio Bravo är dock min absoluta favorit och har en väldigt skön känsla. Det är emellanåt en ganska långsam film, men en perfekt avvägd ensemble med Wayne och Dean Martin som hjältarna, hjälpta av en äkta comic relief i Walter Brennan som spelar den gaggige gubben Stumpy, så blir det mycket underhållande då med. Givetvis eftersom de har ett bra manus att gå efter.
Sedan är Angie Dickinson, som här spelar Feathers, en av mina abosluta favoritskådespelerskor genom tiderna.

37.
Strangers on a train (1951)
En film med ett klassiskt upplägg som utnyttjats även efter denna. Två personer träffas för första gången på ett tåg, de börjar prata och inser snart att de har varsin person de avskyr och gärna skulle röja undan. De pratar om att de vore det perfekta mordet om de mördar den andres person eftersom det då inte finns något motiv. Vad händer då om en av dem säger detta med glimten i ögat medan den andre är psykopat och tar det på väl mycket allvar...
En strålande Hitcockklassiker som alla bör se!

36.
The Rock (1996)
En väldigt skön och rörande film med härliga spektatkulära actionsekvenser och en fyndig idé. Detta kryddat med en perfekt dos humor och Connerys karismatiska pondus så kan det bara bli bra.
En viktig del av filmen är den fantastiska musiken som höjer stämningen ordentligt i vissa scener. Så många bra skådisar också, Ed Harris!!!, David Morse, Nicolas Cage, Michael Biehn, John Spencer, William Forsythe mfl...alla gör ett makalöst bra jobb.
Men trots allt "bara" på plats 36...jag anar att du kommer säga saker nu Staffan...:)

35.
Thunderball (1965)
Då fortsätter vi med ytterligare en Sean Connery-rulle. Åskbollen är lite speciell faktiskt som har blivit mycket bättre för mig på senare år. Jag har alltid gillat den, men ändå inte varit så klockrent tillfreställd när jag sett den. Problemet har varit att de gångerna jag sett den under uppväxten har varit på en halvdann videokasset. När jag till slut köpte den på dvd så blev det en helt ny film, man såg ju allt som hände och de långa undervattenscenerna blev allt annat än långdragna.
Adolfo Celi är med sin enögde Emile Largo härligt ondskefull som skurken och Claudine Auger en mycket bra Bondbrud. Jag har dock en annan favorit som i filmen spelar skurken Largos högra hand, men givetvis är en Bondbrud också hon...italienska Luciana Paluzzi som Fiona Volpe. Hon skulle faktiskt komma väldigt högt på en lista över favoritkaraktärer i Bondhistorien.
Connery har en väldigt skön kommentar när hon skjutsar honom i väldigt hög fart med bilen...

Bond: Do you fly here often?
Fiona: Some men just dont like to be driven.
Bond: No, some men dont like to be taken for a ride.

34.
The Lady Vanishes (1938)
Ytterligare en Hitchcock med en mycket bra premiss. En ung kvinna pratar med en äldre dam. Men efter att ha sovit en stund är damen spårlöst försvunnen och ingen på tåget har en aning om vem hon menar. Mystiskt och härligt.
En tidig film med starka engelska skådespelare.

33.
The Matrix (1999)
En riktig magisk film som tog andan ur mig när jag såg den på bio första gången. Jag såg den faktiskt själv mitt på dagen då jag slutade tidigt i skolan och kände för att se den.
Det var lite speciellt efter filmen och jag fick lite skumma tankar efter att jag gick ut i sommarvärmen och tittade på folkvimlet runt mig...tänk om... Det var en fräck känsla.

Jag är väldigt förtjust i boken Neuromancer av William Gibson och det känns verkligen som man inspirerats av denna i skapandet av The Matrix. Vissa har problem med användandet av vajrar i filmer, men jag tycker det kan bli väldigt effektfullt om det används på rätt sätt, och det gör man verkligen i The Matrix.
Även om inte Keanu Reeves hade varit mitt förstaval som Neo gör han ett bra jobb, men övriga skådisar är klockrena.
Sedan kan ju inte Carrie-Anne Moss i tight läderdräkt bli fel!

32.
Dersu Uzala (1975)
Det här den ultimata filmen om vänskap. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig när jag satte i dvdn, men blev helt förtrollad. Kurosawas film blir ibland väldigt långsam men miljöer och skådisar gör att det inte blir det minsta långtråkigt. (Även om alla kanske inte skulle hålla med om detta.)
Det handlar om rysk militär/upptäcksresande som räddas av en sibirisk jägare som genom att föra militären tillbaka till civilisationen räddar honom från en säker död. Detta är grunden till en mycket fin vänskap.
Ryssen Maksim Munzuk (jägaren) är mycket bra i titelrollen.

31.
Fanny & Alexander (1982)
När man pratar svensk film så handlar ju mycket om Ingmar Bergman. På gott och ont. Känslan när man hör hans namn handlar ju mycket om mörka och pretantiösa filmer som bara kritiker gillar. Till viss del kan jag hålla med, men lik förbannat när jag gör en lista som denna så hamnar han så här högt och som bästa svensk.
Dessutom var flera av hans övriga filmer aktuella för top 100. Ger man hans filmer en ärlig chans så är de riktigt bra. Men visst, känner man för lite verklighetsflykt och humörhöjare så sätter jag ju hellre på en Jönssonligan.

Fanny och Alexander såg jag första gången i skolan och blev väldigt tagen. Jag lever ofta in mig i filmer väldigt mycket och här blir man verkligen en del av familjerna och i alla fall jag bryr mig välidigt mycket om dem. Humor och svärta blandas med en strålande balans. Jarl Kulle är ju helskön medan men troligen skulle gå över gatan om man mötte Jan Malmsjös biskop en sen kväll.
En väldigt stark filmupplevelse.

Ja nu börjar det faktiskt närma sig slutet (det har det i och för sig gjort hela tiden) och det är bara tre listor kvar.
Efteråt kommer jag dock skriva ytterligare en med lite missar jag känner att jag har gjort på vägen, både glömda filmer och någon felaktig placering.
Men det tar jag när det kommer.

Norman Bates (Anthony Perkins): She just goes a little mad sometimes. We all go a little mad sometimes. Havent you?

ur Psycho

30 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 6 - plats 50-41

Ja då var det dags att ge sig på top 50. Nu börjar det bli riktigt tufft och det är jobbigt att vissa av filmerna nedan inte är bättre placerade än så här...men...det finns många bra filmer...

50.
The Bourne Triology (2002-2007)
Det här fick bli en trilogi för när jag ser den första (vilket är ganska ofta) så måste jag se de andra två i tät följd. Storyn är fyndig, skådisarna är fantastiska och det innehåller väldigt många "yes!!-ögonblick". Actionscenerna är härliga och verkligen på riktigt och inte några datoriserade effekter. Matt Damon är lysande i huvdrollen.

49.
The Treasure of the Sierra Madre (1948)
Det är väldigt kul att se Humphrey Bogart i annat än hårdkokta deckare som han gjort så bra många gånger. Här är det ennan typ av karaktär som är mer mänsklig och man får se vad girighet kan göra med en människa.
John Huston var en väldigt bra regissör och lyckas här verkligen på ett trovärdigt sätt visa den mänskliga naturen så att säga och hur man påverkas olika. Seriositeten blandas dock upp med flera humoristiska inslag. Dessa har oftast regissörens pappa Walter Huston i centrum som en skön comic relief, och han vann även en Oscar för bästa biroll.

48.
The Commitments (1991)
Alan Parkers härliga film som till största del har amatörer i rollerna. Väldigt många irländska musiker provspelade och det var bland dessa han valde de bästa. Detta även i icke-musicerande roller. Huvudrollsinnehavaren Jimmy Rabbite som samlar ihop bandet i filmen, spelad av Robert Arkins, sjunger dock Treat her right på soundtracket. Dessutom spelas hans syster av Andrea Corr från syskongruppen The Corrs.
En av de mest minnesvärda personerna i filmen är ju killen med den fantastiska rösten, Andrew Strong. Han fick rollen som Deco på ett lite annorlunda sätt dock. Han var 16 år när han hängde på sin pappa som ville provspela sig till en statistroll i filmen. Hans pappa fick inte rollen men när Andrew fick provsjunga så hade Alan Parker ett väldigt lätt val.

47.
Forrest Gump (1994)
Denna har jag alltid haft mycket högre på den här typen av listor, men nu hamnade den här. Jag har inte sett den på ett tag så den kanske hade hamnat högre om jag gjort det. Jag känner att det börjar bli dags för en titt snart.
Tom Hanks är ju givetvis fantastisk i huvudrollen och han backas upp av en suverän rollista. Zemeckis lyckas balansera det amerikanska sötsliskiga och det intressanta och hjärtevärmande på ett mycket bra sätt tycker jag.

46.
Octopussy (1983)
En stark Roger Moore-Bond. Lite blek skurk i Louis Jourdan men kul med flera svenska inslag. Maud Adams är ju bra i titelrollen, men min favorit är ändå Kristina Wayborn som skurkens kvinna Magda. Hennes riktiga namn är Britt-Inger Johansson och har förutom skådespelat även kört rally, tränat vilda djur och blivit korad till fröken Sverige (1970).
Ytterligare en svenska är med som en av Octopussys tjejer, Mary Stavin. Hon fick dessutom en talroll i nästa Bond, A view to a kill, som kvinnan Bond rumlar runt med i en isbergsförklädd U-båt i inledningssekvensen.

45.
Yojimbo (1961)
Toshiro Mifune är som vanligt lysande i en Kurosawa-film. Här blandas snygg samurai-action med på gränsen till buskishumor ibland. Men jag tycker det fungerar mycket bra. Den har även gjorts om i olika tappningar, exempelvis Clintans A Fistful of Dollars och Bruce Willis Last Man Standing.

Det kom även en bra fristående uppföljare året efter Yojimbo, med titeln Sanjuro, där Mifune upprepar sin roll.

44.
Oldboy (2003)
Vi drar från Japan i föregående film till Sydkorea där regissören Chan-wook Park dominerat med många bra filmer de senaste decenniet. Detta är min favorit bland hans filmer och som är film nummer två i hans så kallade hämnd-trilogi. Här är det fantastiske Min-sik Choi i huvudrollen som blir kidnappad och hållen som gisslan i 15 år utan någon som helst förklaring. Han vill givetvis hitta den som kidnappat honom för att hämnas, men gör även oväntade upptäckter ur sitt förflutna på vägen. Filmen höll mig förtrollad hela vägen fram till det oväntade slutet.

43.
Love Actually (2003)
Manusförfattaren Richard Curtis regidebut är en underbart varm film med sköna karaktärer och oslagbar rollista. Han har många lösa trådar som knyts ihop på ett mycket fint sätt. Jag var nära att börja nämna några skådisar som gör speciellt bra insatser men insåg snabbt att det skulle bli väldigt många...

42.
Still Crazy (1998)
En skådis jag ville nämna i föregående film kan jag ju nämna här istället som en av denna filmens höjdpunkter, Bill Nighy. Här som sångare i ett gammalt rockband från 70-talet som ska göra comeback och återupptäcka både sin musik och gamla konflikter.
Helena Bergström gör en helt strålande insats som Nighys svenska fru Astrid och skäller bland annat ut honom efter noter...på svenska.
Även detta är som den ovan en engelsk film och det innebär i vanlig ordning en suverän rollista även om det inte är lika stora namn här. Timothy Spall, Stephen Rea, Jimmy Nail, Billy Connolly mfl.
Väldigt mycket bra musik också.
Detta är en av de filmer jag ser flest gånger per år. En verklig humörhöjare.

41.
The Spy Who Loved Me (1977)
Jag avslutar dagens inlägg med ytterligare en Roger Moore-Bond. Många storslagna kulisser och ett skön samspel mellan Moore och Barbara Bach. Hon spelar en rysk agent och de tävlar om sina chefers beröm då de tvingas samarbeta. Bach är gift med Ringo Starr.

Richard Kiel fick ett stort genombrott i den metalltandade rollen som Jaws och var så populär att man valde att inte döda av honom, som det stod i manuset, utan låta honom återvända i Moonraker.
Ni ser ju även Richard Kiel på bilden där han försöker krossa mitt huvud uppe till vänster vid mitt namn här på bloggen. Bilden är tagen på en filmmässa i Göteborg.

Ja usch vad svårt det är att ha så här bra filmer så här långt bak.
Ha det gott nu till kommande tio filmer.

"Laugh and the world laughs with you. Weep and you weep alone. "
Dae-su Oh (Min-sik Choi ) ur Oldboy

26 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 5 - plats 60-51

Då var det dags att komplettera första halvan av listan.

60.
The Breakfast Club (1985)
Jag har skrivit en hel del om John Hughes i denna bloggen och hans filmers genialiska manus. Här blandat med den givna dosen nostalgi. Brat-pack gänget strålar verkligen här och fungerar så bra ihop.

59.
Rebecca (1940)
En fantastisk film av Hitchcock med lite annan spänning än hans katt-och-råtta-filmer. Laurence Olivier och Joan Fontaine är mycket bra i huvudrollerna men den som ger mest intryck är ändå Judith Anderson i sin roll som otrevlig och skrämmande hushållerska.
Detta var Hithcocks första amerikanska film och skrämmande nog den enda som vann en Oscar för bästa film. Om jag fick bestämma hade det blivit många fler...
Helt enkelt en jäkligt bra psykologisk thriller.

58.
Billy Elliot (2000)
Jag är väldigt svag för engelska filmer som denna. Här är det en varm underdoghistoria som är otroligt välspelad. Vilken är en av delarna som gör engelska filmer så bra, då de inte lika dyrt med kvalitetsskådisar.
Det är rörande att se familjens sammanhållning när det väl gäller trots ett tufft livsklimat.

57.
Heat (1995)
En härlig thriller med många fantastiskt spektakulära scener och många bra rollprestationer. Flera karaktärer man verkligen bryr sig om.
Dessutom första filmen där Pacino och DeNiro spelar mot varandra och detta i en oerhört spänd fikastund.
(Sorry Staffan, detta är ju en av dina top 5 :)

56.
Die Hard (1988)
Denna är ju ganska lik föregående film men är för mig en härlig klassiker och även stilbildande då den här typen av hjältekaraktärer tidigare oftast hade stora muskler och var allmänt övermänskliga. Dirty Harry ligger ju närmare, men Willis blir ju mer misshandlad än vad Clintan någonsin blev. Här är det bara en vanlig polis, eller ja...att kalla John McClane en vanlig polis är väl en förolämpning.
Filmen är en härlig duell mellan två sköna skådisar, Bruce Willis och Alan Rickman.

55.
Battle Royale (2000)
Jag tyckte först att denna film lät väl sadistisk då det handlar om ungdomar som tvingas döda varandra på en ö i en tävling då bara vinnaren för leva.
Men regissören lyckas på något sätt istället göra det till en rörande film i alla hemskheter och efter vad jag har läst om boken som filmen är baserad på så lyckas filmen förmedla det författaren var ute efter. Detta var i första hand samhällskritik över det ökande ungdomsvåldet. Ungdomarna i rollerna är i de flesta fall mycket bra och läraren till eleverna som måste slåss spelas av veteranen Takeshi Kitano.
Bisarr men fungerande handling i härliga miljöer och snygga actionsekvenser.

54.
The Godfather (1972)
Som jag nämnt tidigare, i stort sett på samma nivå som tvåan men har något som gör att jag gillar denna mer. Marlon Brandos klassiska roll som härmats så många gånger är ju vansinnigt bra och han är uppbackad av en diger rollista.

53.
Diamonds Are Forever (1971)
George Lazenby tycker jag gjorde en underskattad roll i Bondfilmen "In her majestys secret service" som kom två år tidigare. Visst han är inte i klass med de bästa men filmen i sig höll väldigt hög klass. Men han fick mycket kritik för rollen och ville inte fortsätta spela agenten så Sean Connery kom tillbaka för ytterligare en film i serien. Han fick rekordgaget, för den tiden, 1,25 miljoner dollar för att återvända. Detta bland annat efter att nuvarande Professor Dumbledore, Michael Gambon, i Harry Potter-filmerna tackat nej då han själv kände att han var i för dålig form.
Jill St John är mycket bra som Bondbrud och var faktiskt den första amerikanska "leading ladyn". Men två av de mest klassiska skurkarna, de homosexuella skurkarna Mr Wint och Mr Kidd, är jäkligt bra och stjäl alla scener de är med i. Av dem var Bruce Glover (den mörkhårige) erfaren skådis medan den andra Putter Smith var en musiker som aldrig skådespelat men hade ett originellt utseende.

52.
Eldflugornas grav (1988)
Detta är en animerad japansk film som är en av de mest rörande fimer jag sett på många år. Jag har funderat på att skaffa den länge eftersom jag hade höga förväntningar på den men trodde aldrig jag skulle bli så tagen av den. Även om animeringen inte är lika fysiologiskt detaljrik som många amerikanska, så har man här istället en stor detaljrikedom i sättet personerna rör sig och hur de interagerar.
En film om verklig syskonkärlek.

51.
The Adventures Of Robin Hood (1938)
Kevin Costner, Russell Crowe, Patrick Bergin och till och med Cary Elwes har gjort rollen men de står alla i skuggan av Errol Flynn för mig. Även lady Marian i Olivia de Havillands tolkning är strålande. Den "riktiga" Robin Hood som regisserades av Michael Curtiz har en underbar humor och härliga actionscener som sig bör i den här typen av matinéäventyr.
Jag sitter med ett stort leende och småmyser hela tiden. Och även här är nostalgin viktig då jag har sett filmen många gånger sedan jag var ganska liten.

Ja som sagt då var första halvan avklarade och fortsättning kommer snart. Jag kan också tillägga att igår såg jag en sådan fantastisk film som åkte rakt upp till en åttonda plats på listan. Det är inte ofte det händer nuförtiden. Filmen är från 1985, men jag återkommer till vilken den är på den sista toplistan.

"-Little John: Itll take all the deer in Sherwood Forest to fill that belly! "
"-Friar Tuck: And twice that to fill your empty head!"

ur The Adventures of Robin Hood

22 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 del 4 - plats 70-61

Då fortsätter listan, denna gång lite i komedins tecken...

70.
Heathers (1989)
Christian Slater slog igenom stort i några filmer i slutet av 80-talet. Detta är en svart komedi med en hel del samhällskritik. Filmen är lite skruvad men skådisarna är väldigt bra och lyckas hålla det på en perfekt nivå som gör att det hela fungerar. Slater och Winona Ryder glänser verkligen i de största rollerna och fungerar bra ihop. Manuset är genialt och jag tycker helt enkelt att det är en underhållande film med en rejäl dos av nostalgi.

Filmens svenska titel är förresten "Häxor, Läxor och Dödliga lektioner".

69.
Monty Python and the Holy Grail (1975)
Jag älskar Monty Pythons fantastiska sketcher och deras Flying Circus har så sanslöst många höjdpunkter. Denna filmen är helskön med sina kokosnötter istället för hästar och andra detaljer. Humorn fungerar lika bra på den stora duken och skratten är många.

68.
Office Space (1999)
Detta är en film jag inte hade så jättehöga förväntningar på. Den är skriven och regisserad av Mike Judge som i första hand är känd för Beavis & Butthead som var populära under 90-talet. Men filmen håller humorn på en mindre direkt nivå och igenkänningsmomenten är många. En favoritscen är när de går lös på en strulande skrivare med ett basebollträ.

67.
The Godfather Part II (1974)
En film som jag trodde skulle komma lite bättre, men för denna gången hamnade den här. Många ser denna som bättre än den första filmen i serien, men jag håller faktiskt ettan lite högre. Fast de är väldigt jämna och med en starkare avslutning på serien så hade jag räknat dem som en trilogi.
Makalöst bra skådisar givetvis.

66.
Spirited Away (2001) (japansk)
Ytterligare en film som jag satte in i dvdn med låga förväntningar, delvis pga att jag inte har gillat riktningen sättet att teckna har utvecklats. Men här tänker jag inte det minsta på det efter några minuter. Det är en så fantasifull och magisk film så jag bara flyter med i handlingen och köper världen som den utspelas direkt.
Hayao Miyazaki har gjort flera bra animerade filmer, men ingen når denna som även vann en Oscar före exempelvis Ice Age.

65.
Dogma (1999)
Kevin Smiths film där han med sitt manus tog upp sin egen troendekris. Han lyckas som vanligt på sitt eget sätt vrida till många tankar runt religion som många säkert har tänkt på tidigare, och sedan krydda med sin vanliga underbara dialog. Han har lyckats få med många bra skådisar och det är absolut en tänkvärd och, i första hand, rolig film.

Ett tips är också att söka på youtube efter en film där han protesterar mot sin egen film. Han tyckte det skulle vara kul att gå på premiären i sin hemstad New Jersey eftersom han trodde han borde känna igen några av dem som protesterade. Det var dock inte alls lika mycket protester som väntat innan och när sedan lokal-tv dök upp så använde han sig av sin kompis namn och spelade med.

64.
Almost Famous (2000)
Cameron Crowes delvis biografiska film från när han som ung Rolling Stone-reporter åkte med Allman Brothers på turné. Här är det ett fiktivt band, Stillwater, men karaktärerna är mycket intressanta och manuset fantastiskt. Kate Hudson är mycket bra i sin biroll och då unge Patrick Fugit som filmen egentligen hänger på gör också väldigt mycket av sin roll. Som vanligt är Frances McDormand mycket rolig som hans mamma och dominerar sina scener.

63.
Pump Up The Volume (1990)
Apropå nostalgi förresten. Detta är en av filmerna jag antagligen sett flest gånger sedan jag för första gången såg den några år efter att den kom ut. Jag kommer ihåg när jag köpte videon på Movie Line i Göteborg och det var min första film utan svensk text. Även om jag givetvis har köpt den på dvd så har jag fortfarande kvar videobandet. Christian Slater är precis som i Heathers fantstiskt bra och man förstår att folk dragit paralleller mellan hans och Jack Nicholsons stilar och sätt att prata.
Manuset är jäkligt fyndigt och musiken är minst lika viktig som det talade ordet. Sedan måste jag säga att jag var lite småkär i Samantha Mathis.

62.
Batman Begins (2005)
Jag var mycket glad när serietidngarna som jag läste när jag var yngre fick liv på vita duken. Men det verkade samtidigt som att varenda liten obskyr serie skulle filmas. Samtidigt så är en av mina absolut största filmbesvikelser Batman & Robin som jag tycker är en riktig kalkon. Därför var jag väldigt glad att Christopher Nolan hittat ett nytt och genialt sätt att tackla den här typen av filmer. Att helt enkelt göra den mer realistisk. Christian Bale är vansinnigt bra och övriga skådisar klockrena.

61.
The Man With The Golden Gun (1974)
Då till nostalgi igen. Alla Bondfilmerna är ju det för mig och denna är härlig med många sköna karaktärer. Eftersom jag växte upp med båder Sean Connery och, som i denna Roger Moore, som 007 så får jag säga att båda är "den riktiga Bond" för mig. Men när jag tänker på filmerna så föredrar jag Connerys "edge" framför Moores humor.
Men detta är ett absolut ett guldkorn i seren och givetvis extra kul med två svenskor i de största kvinnliga rollerna.

Och ni har eventuellt hört det förut...fortsättning följer...

"Mark Hunter (Christian Slater): Talk hard, I like that. Its like a dirty thought in a nice clean mind."
ur Pump up the Volume

19 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 - plats 80-71

Ja då fortsätter min lilla lista helt enkelt.

80.
Oceans Eleven (2001)
En riktigt härlig måbra-film med skön stämning. Originalet Storslam i Las Vegas hade lite samma känsla men var samtidigt en ganska seg tillställning. Här lyckas man på alla fronter och kombinerar kemin mellan stjärnorna med en jäkligt smart film.
Även om uppföljarna inte håller samma klass så gillar jag båda. Ytterligare uppföljare verkar dock vara helt uteslutet, delvis på grund av Bernie Macs bortgång.

79.
Dumb & Dumber (1994)
En helt underbart rolig film med massor av sköna skämt. Jim Carrey hade ju ett väldigt flyt efter genombrottet, men att Jeff Daniels skulle vara en så komisk pärla hade inte jag väntat mig. Han är ju verkligen inte bara "the straight man" för Carreys skämt, vilket jag trodde på förhand.
Sedan tycker jag Mike Starr (deras storväxte förföljare) är mycket underhållande i sina, ofta komiska, biroller.

78.
Clerks (1994)
En film jag blev väldigt överraskad av första gången jag såg den. Den verkade lite kul så jag hyrde den och det startade min fascination för Kevin Smiths fantastiska manus. Tekniskt kvalitét på filmandet och sådant ska man väl inte undersöka för noga i Smiths filmer utan bara bli road av allt som kommer ur skådisarnas talorgan.
Jag säger bara..."Im 37!!"
Sedan kan jag rekommendera Smiths liveframträdanden. An evening with Kevin Smith och dess uppföljare. Han är mycket rolig att lyssna på och håller inte direkt igen när han berättar privata historier.

77.
The Twilight Samurai (2002)
En mycket rörande film som jag verkligen föll för. Den handlar om en lågt stående samurai som kämpar för att ta hand om sin familj efter att hustrun gått bort. Han hånas av sina medsamuraier, men så händer något som eventuellt kan hjälpa honom. Hiroyuki Sanada är mycket bra i titelrollen.
Intressant vinkel på samuraifilmen där man fokuserar på personen och inte själva fightandet.
Det är en japansk film kanske jag ska tillägga.

76.
X-Men (2000)
Jag såg väldigt mycket fram emot den här filmen när den var på gång eftersom det var min favoritserietidning när jag växte upp. Bryan Singer har verkligen lyckats fånga stämningen och karaktärerna från serien. Även om min favoritkaraktär inte fysiologiskt stämmer överens med förväntningarna så gör Hugh Jackman ett strålande jobb som Wolverine.
Denna filmen blir lite av en symbol på listan för superhjältegenren för det finns en hel del bra, speciellt då Spider Man-filmerna.
Hade Bryan Singer fortsatt sitt regisserande även i trean så skulle jag nog kunnat ha med X-Men som en trilogi då jag tycker att tvåan är helt i klass med denna. Men trean är en så fruktansvärd besvikelse. Även om det är ett bra filmhantverk så har Brett Ratner gjort det till en one-linerfylld historia som inte alls griper tag i karaktärerna som sina föregångare. Men det värsta av allt...man har helt gått ifrån handlingen i serierna. Vissa viktiga karaktärer är knappt med och ödet hos andra är också en stor avvikelse. Detta skötte Singer mycket bättre.
Så regissörsbytet mellan X-Men 3 och Superman Returns slutade med två halvdanna filmer. Den förstnämnda hade behövt Singers djup och Metallgutten hade behövts friskas upp med Ratners humor.

75.
The Three & Four Musketeers (1977-1978)
Här är underbar nostalgi och två av mina absoluta favoritfilmer under uppväxten och jag har sett dem så många gånger. Så jag blev väldigt lycklig när jag såg att de hade kommit på dvd. Nuförtiden väldigt välanvända dvder. Från början var det tänkt att det bara skulle bli en film men som delades upp i två utan att skådisarna informerades. Så det blev lite fnurror på trådarna innan de ekonimiskt kompenserades.
Regissören Richard Lester lyckas på ett strålande sätt balansera mellan humor och allvar, där man i versionen från 1993 med Sheen och Sutherland mfl hela tiden väljer humorn före allvaret när det krävs ett val.
Sedan så är rollistan helt makalös. En av mina absoluta favoritskådisar Oliver Reed har en sådan pondus och karisma och lyckas så väl i rollen som den känslomässigt ärrade karaktären Athos.
Men andra namn som måste nämnas är Michael York, Richard Chamberlain, Raquel Welch, Christopher Lee, Geraldine Chaplin (Charlies dotter), Faye Dunaway, Jean-Pierre Cassel (Vincents pappa), Roy Kinnear och till sist det komiska geniet Frank Finlay. Ja som ni förstår så tycker jag att skådisarna gör ett bra jobb...

74.
The Usual Suspects (1995)
Tidigare nämnde Bryan Singers regidebut är en mycket smart film med intressanta vändningar i jakten på Keyser Söze. Även här är håller rollistan en mycket hög klass med skådisar som inte alltid syns i de största rollerna.

73.
One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1975)
Denna film har jag ofta haft högt på favoritfilmerlistor, så jag blev lite förvånad själv när den hamnade så långt ner som den gjorde. Och temat för de här tio filmerna verkar ju vara ett starkt kollektiv i form av otroligt bra rollistor, för det stämmer ju givetvis även in på denna film. Med Jack Nicholson uppbackad av namn som Danny DeVito, Christopher Lloyd, Sydney Lassick, Brad Dourif, Will Sampson och som den mästerligt elake sjuksystern Louise Fletcher.
En både rörande och rolig film.

72.
The Stunt Man (1980)
En film som jag såg för första gången ganska nyss och som jag verkligen föll för. Ett mycket smart manus där i stort sett varje scen tar filmen i en ny riktning. Den handlar om en man som flyr från polisen och stannar hos ett filmteam som stuntman för att gömma sig.
Han faller naturligtvis för den kvinnliga huvudrollsinnehavaren eftersom hon spelas av den underbara Barbara Hershey.
Stuntmannen spelas helt strålande av Steve Railsback, man hanmnar ändå i skugga bakom den karismatiske Peter OToole som den lite galne regissören till filmen i filmen.
Dessutom finns det en intressant dokumentär om inspelningen som var allt annat än problemfri. Jag har en gång listat de jag tycker borde fått en Oscar men som inte fick det och där var regissören Richard Rush givetvis med. Han gör ett jättejobb med att fånga genialiteten i manuset.
En kul detalj också, precis i början flimrar en smal och ung James Avery förbi som senare blev mer känd som Uncle Phil i Will Smiths The Fresh Prince of Bel-Air.

71.
The Blues Brothers (1980)
En av de absolut bästa musikalerna som gjorts. För det tycker jag faktiskt att det är, en musikal alltså. Den täcker i alla fall in alla kriterier för en sådan och har många fanastiska musiknummer med både klassiska artister såväl som det otroligt kompetenta Blues Brothers-bandet. Sedan var John Belushi en underskattad sångare.
Där var ju en person som kunde fått sig en otrolig filmkarriär om han inte gått bort så tidigt. Han kunde verkligen skådespela, och då inte bara komiska scener.
Det är ju också en härlig kemi mellan Dan Aykroyd och nämnde Belushi. Aykroyd har även varit med och skrivit manus.

Ja nu blev det mycket text denna gången, men det är lätt att gå igång när man beskriver så här bra filmer, särskilt sådana som inte är så kända som man vill tipsa om.

Och som tidigare...fortsättning följer...

"Eli Cross (Peter OToole): Sam, this picture is my child. What would you say if the studio said your daughter Jennifer would look better with her fingers chopped off?
Sam (Allen Garfield): Well, being an insecure writer, Id call my agent and get a second opinion. "

ur The Stunt Man

18 September 2010 | Länk | Film | 1 kommentar

Min top 100 - plats 90-81

Då var det dags för de nästa tio filmerna på min lilla lista. Det blev ju lite reaktioner senast och det är riktigt kul.
Skulle vara kul att se lite listor från andra...lägg dem isåfall i kommentarerna här nedan.

Men...

På plats nr:

90.
The Killer (1989)
Återigen en John Woo-stänkare med lite mer drama än den jag nämnde tidigare. En lönnmördare står i centrum och har ovanligt nog goda avsikter för pengarena han tjänar. Men givetvis uppstår problem för planen.
Även i denna film har Chow Yun Fat huvudrollen.

89.
The 39 Steps (1935)
En härlig agenthistoria med en som så ofta förut, för Hitchcock, oskyldigt anklagad man som måste avslöja en spionhärva. Hitchcocks känsla för spänning blandat med skön humor ser man tydligt här, i en av de sista englandsproducerade filmerna han gjorde innan han åkte över till USA för att jobba i Hollywood.

88.
Contact (1997)
Baserad på författaren och astronomen Carl Sagans roman. Jag har alltid varit väldigt intresserad av astronomi och har även pluggat några kurser i ämnet. Denna film behandlar astronomin väldigt bra till skillnad från många andra filmer (Deep Impact, Armageddon). Zemeckis är en mycket bra regissör och har verkligen förvaltat Sagans kunskaper på ett värdigt sätt. Sagan bidrog även med en del kunskap under inspelningen, men tyvärr dog han i cancer året innan filmen släpptes. Vetenskapen finns dock bara i bakgrunden och storyn är både rörande och spännande.

87.
Hamlet (1996)
Jag står utanför biografen Royal på Avenyn och suckar ikapp med klasskompisarna inför mastodontfilmen som väntar. Hela Shakespeares manus till Hamlet har fimats av Kenneth Branagh och detta kommer vi få uppleva under fyra timmar.
Efteråt är det flera som fortfarande suckar, men jag sållar mig absolut inte till dem. Jag tycker att tiden gick väldigt fort och vissa delar av filmen var en njutning att bevittna. Det är många kända skådisar och man kan lugnt säga att alla inte behärskar Shakespeares språk. Men när en person som Branagh sätter igång med sina monologer så flyter det på så fantastiskt och blir nästan som sång. Den brittiska Shakespeare-eliten, Richard Briers och Brian Blessed mfl, är ju med och överglänser de flesta av sina kändare kollegor.

Sedan måste jag ju slå ett slag för Laurence Oliviers version av Hamlet från 1948 också. En väldigt trevlig version.

86.
Guds Stad (2002)
En fantastisk brasiliansk film om livet i Rio de Janeiros tuffare områden. Skådisarna är till stor del amatörer och de sköter sig förvånansvärt bra.
En skakande och realistisk film.

85.
The Whole Nine Yards (2000)
Jag blev väldigt förvånad när jag såg denna pärla för första gången. Innan hade jag hört väldigt blandat om filmen, men den var klockren för mig och jag skrattar än idag stora delar av filmen.
Rollistan är makalös och alla är perfekta i sina roller. Amanda Peet måste jag nämna speciellt och hennes härliga roll som lönnmördarrookie.

84.
Låt den rätte komma in (2008)
...och snacka om förvånad när jag såg denna filmen. Jag var hänförd hela tiden och undandtaget några birollskådisar så är filmen så jäkla välgjord. Snygg och magisk.

83.
Shadow of a doubt (1943)
Återigen en Hitchcock där en mördare flyr från polisen och gömmer sig hon sin systers familj, som dock inte har en aning om hans brott. Men dottern som älskar sin "Uncle Charlie" börjar misstänka att allt inte står rätt till. Detta blandas med härlig humor då den lite töntiga pappan i familjen och hans kompis diskuterar hur man effektivast skulle kunna döda någon och komma undan med det.

82.
Notting Hill (1999)
En helcharmig film med två av genrens giganter. Sedan att den blandas med strålande engelska mindre kända skådisar höjer ordentligt. Speciellt Tim McInnerny (The Black Adder) och Rhys Ifans som rumskompisen Spike.
Sedan att geniet Richard Curtis har skrivit manuset gör ju givetvis sitt till också.

81.
Infernal Affairs (2002)
En härlig Hong Kong-thriller med ett jäkligt smart manus. Tony Leung och Andy Lau är mycket bra i huvudrollerna. Sedan att Martin Scorsese kopierade filmen, vissa scener rakt av, plus att han lägger till några scener som inte tillför någonting och vinner en Oscar!! Suck. Jag till skillnad från Tony Richardsson ÄR bitter!
Jag tycker det är som att vinna en oscar för bästa originalsång med en cover.
Se denna film istället för The Departed!!!

Ja detta var då nästa del och snart kommer ytterligare tio.

"Its not important how many people Ive killed. Whats important is how I get along with the people who are still alive."
Jimmy Tudeski (Bruce Willis) i The Whole Nine Yards

15 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Min top 100 - plats 91-100

Nu är jag äntligen klar med min lista över mina 100 favoritfilmer. Men det är fruktansvärt svårt att göra och vissa placeringar förändras från dag till dag, dessutom kan jag säkert ha glömt några flmer. Men det är i alla fall en klar indikation på mina favvisar.

Sedan har jag i vissa fall gjort det lite lättare för mig genom att räkna vissa trilogier som en. Exempel som förekommer är den första Star Wars, Sagan om Ringen och Back to the future. De är liksom en sammanhängande story. Dessutom tycker jag att kvalitén är på ungefär samma höga nivå på filmerna. I vissa trilogier, exempelvis The Matrix, så tycker jag att en film är så mycket bättre än de andra så jag måste skilja dem åt. Men men, nu till filmerna.

100.
Midnight Run (1988)
En film jag först såg för några år sedan för första gången. En mycket charmig och spännande film med en suverän rollista. Robert de Niro, Charles Grodin, Dennis Farina, Yaphet Kotto mfl.

99.
The Crimson Pirate (1952)
Nostalgi spelar en väldigt viktig roll för mig när jag listar filmer. För något som är viktigt för mig när jag ser en film är känslorna den väcker, och jag är alltid väldigt fokuserad och "inne i filmen". När det gällder denna filmen, Röde Piraten på svenska, så kommer jag ihåg att jag lånade den då och då från grannen som hade den på video. Jag kunde se den om och om igen samma dag. Burt Lancaster och hans, i verkliga livet, akrobatkompis Nick Cravat spelar pirater och är väldigt underhållande. Många jakter genom städer och ett jäkla gott humör. En film jag blir väldigt glad av.

98.
True Lies (1994)
Många har försökt att härma James Bond-filmerna, men bara blivit bleka kopior. Denna film är den som kommer närmast och är en mycket bra film. Jamie Lee Curtis stjäl varenda scen hon är med i och Bill Paxton som jag ha lite svårt för ibland gör här sin roligaste roll.

97.
Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)
Denna fantastiskt snygga film blev jag helt förtrollad av när jag såg den på bio. Jag har länge gillat asiatisk film och denna är ett bra exempel på varför. Dessutom två av asiens mest lysande stjärnor de senaste decennierna och ett av de stora framtidshoppen i Chow Yun Fat, Michelle Yeoh respektive Zhang Ziyi.
Lite kul på bion också när en kille i tonåren suckade lite besviket efter en halvtimme; "Pratar dom på kinesiska hela tiden?"

96.
Smala Sussie (2003)
Tidigare när jag har gjort listor så har jag inte haft med svenksa filmer på mina listor, men detta är jag ändrat på nu.
Den första på listan är regisserad av en svensk favoritregissör för mig, Ulf Malmros. Hans radarpartner Kjelle Bergqvist gör som vanligt ett mycket bra prestation, Tuva Novotny är helt underbar och de okända amatörskådisarna är chockerande bra i sina sköna roller. Dialekten gör sitt till för att höja filmen också.

95.
Hard Boiled (1992)
Återigen en av mina favoritskådisar Chow Yun Fat i huvudrollen. Det är svårt att förstå att vissa filmer benämns actionfilmer när man jämför med denna. DETTA är action! Vansinnigt spektakulära scener blandat med en klart godkänd story. Regissören John Woo är väldigt ojämn tycker jag, han har gjort allt från mästerverk som denna till kalkoner som Hard Target.

94.
Best in Show (2000)
Jag har flera gånger nämnt Christoher Guest och hans improvisationsfilmer här på bloggen. Jag är ett stort fan av hans filmer och sätt att göra dem. Denna utspelar sig kring en hundutställning och tar upp alla galna mattar och hussar.
Fred Willard är så jäääkla rolig.

93.
You Only Live Twice (1967)
En av många Bondfilmer på listan. Här snackar vi absolut om nostalgi då jag tidigt såg alla filmer om 007 i en tidig ålder. Denna med den bästa Blofeld, spelad av Donald Pleasence.

92.
Planet Of The Apes (1968)
Den riktiga och första filmen med Charlton Heston. En mycket tänkvärd, fantasifull och underhållande film.

91.
The Big Lebowski (1998)
Sista filmen för denna gången blir en av mina favoriter av Coen-bröderna. De förekommer också några gånger på den kommande listan. Denna film byggs upp av ett skönt manus tillsammans med en vansinngt bra rollista. Jeff Bridges är en fantastisk skådis och hans prestation här som flummaren The Dude är makalös. En av de bästa rollprestationerna som gjorts.
Peter Stormare har också en skön, men skum, roll.

Så detta var bara början på listan, men mer kommer inom kort.
Ha det gott

13 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Mer blodsmak och vassa tänder

Äntligen har jag fått sett hela Underworld-serien. Jag såg ettan tidigt och var sugen på tvåan och till slut även trean, men det är några filmer som jag helt enkelt har glömt att se. Skumt när det händer.
Jag tycker filmserien håller väldigt hög klass och effekterna är om man jämför med andra filmer i genren fantastiska. Tidigare när effekterna gjordes mer manuellt av kostymörer snarare än datorer så var det ibland skrämmande bra. Exempelvis An american werewolf in London. Sedan kan man jämföra med den fristånde uppföljaren An american werewolf in Paris med den pinsamma skillnaden att trots att de hade råd att använda sig av datoriserade effekter, bara kunde använda budgetvarianter. För hela filmen faller ju faktiskt när både utseendet och rörelsemönstret mer liknar ett dataspel eller animerade karaktärer.
Tänk exempelvis Lord of the Ring-trilogin med budgeteffekter. Hela magin bygger ju trots allt på trovärdighet även om det handlar om fantasy.
Har man inte råd att fylla filmen med smaskiga effekter så tycker jag man kan göra det som Låt den rätte komma in, hålla lite avstånd till situationen och även hålla det dunkelt.

Det finns ju en del bra filmer i vampyr- och varulvsfilmer.
Förresten kommer jag ihåg att jag läste en seriebok där en man förvandlades till en varulv. Den skrämde mig väldigt och störde mig på något konstig sätt. Serien heter Felix och är skapad av en svensk, Jan Lööf.

Men några filmtips då:

En som nonchalerats lite tycker jag är Dracula 2000. Visst den är lite lättviktig, men även fyndig. Till exempel den genialiska tanken att Dracula som inte gillar krucifix mm egentligen är Judas Iscariot.

The Lost Boys är ju väldigt mycket nostalgi för mig och riktigt underhållande i all sin 80-talsprakt.

Låt den rätte komma in som kom häromåret tycker jag är en fantastisk film dessutom, men den har väl de flesta sett. För mig är det en fullpoängare.

Sedan ska man inte förringa klassikerna. Nosferatu från 1922 tycker jag är förvånansvärt välgjord. Visst förtar stumfilmsskyltarna med repliker en del från stämingen men jag gillar verkligen FW Murnau vision i regin. En mycket intressant film, både ur spänningssynpunkt såväl som filmhistorisk dito.

När det gäller de mer varglika monstren så gillar jag både Dog Soldiers och Romasanta. Den första är mer en klassisk vem-dör-härnäst-action, medan den andra faktiskt är baserad på en verklig historia. Den tar upp en folksägen om en varulv som härjade i de mörka skogarna utanför den lilla byn Allariz i Spanien. Faktan bakom den riktiga historian är att det i mitten på 1800-talet förekom några bestialiska mord här och snabbt började skrönorna spridas. Jag tycker filmen berättar historien på att bra och intressant sätt. En bra film helt enkelt.

Sedan om jag ska återvända till nostalgiperspektivet så måste jag ju nämna Silver Bullet som skrämde mig oerhört när jag var mindre.

Till sist måste jag åter nämna An american werewolf in London som är en jäkligt bra klassiker.

Och missa absolut inte Underworld-serien.

Vad har ni för skrämmande favoriter? Både i och utanför ovan nämnda genrer...

1 September 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Tillbaka med blodtörstiga tankar

Nu är det äntligen dags att börja skriva igen. I somras var det så mycket jobb att skulle inte hinna skriva klart något blogginlägg innan jag somnat så det fick vara. Men nu när semestern snart är slut (sista dagen idag) så är det helt enkelt dags igen.

Det har blivit många filmer och serier de senaste veckorna. Innan jag ger några tips så kan jag ju nämna att jag håller på med ett jäkligt kul projekt (i alla fall för en list-nerd som jag) med att lista mina hundra favoritfilmer. Jag gjorde det för några år sedan men jag känner att många guldkorn jag sett sedan dess behöver komma med på listan. Men det är SVÅRT! Det är jobbigt att behöva sätta en suverän film på en inte så hedrande plats 56. (Ska bli kul att se vilken det blir). Prova själva att göra en top 10.
Min kompis Staffan säger ofta att en film är top 5, men problemet är att det säkert 20-30 filmer som är top 5...eller hur Staffan ;) ?

Men den listan kommer i några delar framöver.

En film som kan tänkas komma med på listan är en film jag såg häromdagen. Jag har tidigare nämnt en suverän regissör i koreanske Chan-wook Park. I sin senaste film så har han gjort en variant på det nu så populära vampyrtemat. Han går dock sin egen väg även om han använder många vanliga ingredienser. Här är det en präst som på grund av ett virus blir sugen på blod och får många lustfyllda tankar, vilket en person i hans ställning helst ska undvika. Park gör en både fyndig och snygg film som jag tycker väldigt mycket om. Han behöver inte använda så många ord utan man ser väldigt mycket i skådisarnas ögon. Så jag rekommenderar den varmt.

Jag har även fått tummen ur för att till slut se de två första Twilight-filmerna. Men det var inget för mig. Hemskt dåliga manus och ibland undrar jag om det verkligen fanns någon regissör. Hon kom nog in första dagen och sa till Kristen Stewart att se deppig ut oavsett vad som händer och byt för allt i världen inte min...
Men jag hör nog inte till målgruppen och den är ju populär av någon anledning.
Däremot älskade jag den svenska Låt den rätte komma in och det finns flera sköna recensioner på youtube där dessa filmer jämförs.
Jag rekommenderar starkt en recension av en person som kallar sig Donner under länken http://www.youtube.com/watch?v=zjdpkAxJhcs.

Hans recensioner av Twilight-filmerna är riktigt kul också..han gillar inte mycket av filmerna kan jag säga och han uttrycker sig väldigt underhållande.

Men det var härligt att få skriva av sig lite igen...och nu kommer jag skriva mycket oftare.

27 Augusti 2010 | Länk | Film | 1 kommentar

Visste ni att...? del 1

Jag tänkte det var kul att sprida lite meningslös filmfakta.

Visste ni att vår egen Max von Sydow är den enda som både har spelat Jesus och Djävulen. Den förstnämnda i ”The Greatest Story Ever Told” och den sistnämnda i Stephen King-baserade ”Needful Things”.

Det prats alltid om olika rekord i filmbranschen, exempelvis vilken film har spelat in mest pengar. Men vilken film har egentligen spelat in minst pengar...gissning någon...
Ja om ni gissade så hade ni antagligen fel... Filmens namn är ”Zyzzyx Road” och gick enbart upp på en biograf i Texas. Filmen spelade in 30 dollar (idag ca 230 kronor) och med tanke på ett medelvärde på biljettpriserna där så antas fyra personer ha sett den på bio. Dock så får den inte räkna alla 30 dollar till sin inspelade summa, eftersom en av besökarna som jobbade med filmen tog med sig en kompis för att se den och fick tillbaka pengarna för biljetten. Så 20 dollar är den egentliga summan. Och nu tänker ni antagligen att det var något hemmabygge till film som antagligen gick plus ändå. Men ack nej, budgeten för filmen låg på 2 miljoner dollar (idag 15-16 miljoner kronor). Så jag anar att producenterna för filmen snarare klipper hår eller går ut med hundar än försöker få filmer gjorda.
Filmen är en thriller som kom 2006 med så pass kända skådisar som Katherine Heigl och Tom Sizemore.
Betyget på Imdb är dock förvånansvärt högt; 4,8 av 10.

Nicolas Cages riktiga efternamn är egentligen Coppola och han är brorson till den stora regissören Francis Ford. Men han ville göra en egen karriär och inte få roller på grund av namnet, så han valde sitt efternamn efter en superhjälte i en serietidning, Luke Cage.

USA är ju väldigt rädda för att för hemska ord ska användas för mycket i film och på TV. Ett sånt ord är ju fuck. Men det finns ju väldigt många filmer där ordet haglar. I vilken film tror ni att det används mest?
Den som nästan har dubbelt så många förekomster av ordet gentemot tvåan räknar jag dock bort, eftersom det är en dokumentär om just detta ord och som till och med heter Fuck.

Jag anade att flera Tarantino-filmer skulle vara nära toppen och även Goodfellas (Maffiabröder), men de har faktisk en bra bit upp till de längst upp. Tarantino lyckades dock att hålla sina filmer väldigt nära varandra i användandet då det i Reservoir Dogs sägs 269 gånger och i Pulp Fiction 265. Strax efter dessa en annan film jag älskar The Big Lebowski (260).
Goodfellas var dock närmare ledarna då det yttras 300 gånger, samma antal som Menace II Society.

Då till top 3. På andra- och tredjeplats är jag dock inte säker. På vissa ställen (jo jag har varit lat och har inte räknat själv) så står det att den underskattade Summer of Sam ligger trea med 435 användningar, men på andra ställen så står det “bara” 326 förekomster. Om det är den lägre summan som stämmer så ligger Alpha Dog trea på 367. Men om den högre för Summer of Sam stämmer så ligger den tvåa och då är Casino trea med 422. Ja lite rörigt blir det...fattar ni vad jag begriper? ...som en skön göteborgare med rolig frisyr en gång uttryckte det...
Ohotad etta är dock en engelsk film, och det är regidebuten för den fantastiska skådisen Gary Oldman, Nil by Mouth. Här lyckas man trycka in 470 yttringar av ordet under en speltid på 2,08. Så snittet per minut blir då 3,34. Är inte statistik fantastiskt.

Det här med namn är ju lite intressant så jag återvänder dit.
Winona Horowitz fick sin första roll som 13 åring 1986. Hon var från börjat döpt efter sin födelsestad Winona, Minnesota. När hon dock fick frågan om vad hon ville att hennes namn skulle vara i rollistan så valde hon snabbt ett namn inspirerat av den skiva hennes pappa lyssnade på vid just det tillfället. Artistens namn var Mitch Ryder, så hennes namn blev efter detta då givetvis Winona Ryder.

En annan kvinna som dock inte fick välja namn på samma sätt var Oprah Winfrey. Hennes föräldrar hade valt det bibliska namnet Orpah, men på grund av dålig stavning av en sköterska så blev det Oprah istället. Det finns dock en annan historia om att det helt enkelt berodde på att hennes familj och vänner inte kunde uttala Orpah så r hamnade efter p. Men jag hoppas mer på den första versionen. Dock så antar jag att The Orpah Winfrey Show hade gått lika bra som den nuvarande.

Var beredda, det kommer säkert fler meningslösa fakta framöver. Men jag vill avsluta med ett skönt citat från en av de absolut största komikerna.

Mr Smythe: "Sir! This lady is my wife. You should be ashamed."
Ronald Kornblow (Groucho): "If this lady is your wife, YOU should be ashamed."

Groucho Marx - A Night In Casablanca.

19 Juni 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Fotboll fotboll och lite tv

Ja nu i dessa fotbollstider så kommer det ju inte bli så mycket tid över till film och annat. Jag kan bara inte missa en match när jag är hemma och det är en på tv.
Så i pauserna så blir det i första hand tv-serier eftersom de passar bättre in den korta tid det inte är någon fotboll.

När det gäller tv-serier så blir det en blanding av gammalt och nytt. Ska verkligen försöka titta ikapp mig på i första hand Legend of the Seeker och Sons of Anarchy. Verkar vara riktigt bra båda två.
När det gäller äldre serier jag återvänder till så blir det Uppdrag Mord (Homicide: Life on the streets) till att börja med. En riktigt bra 90-talsserie som känns väldigt trovärdig. Många bra skådisar också med bland annat den gamle Bondskurken Yaphet Kotto som chefen och Richard Belzer, Ned Beatty, Andre Braugher, Kyle Secor bland övriga. Ytterligare en är fantastiska Melissa Leo som även var Oscarsnominerad för Frozen River häromåret.
Annorlunda med denna serie är också att den inte utspelas i någon av de mest kända städerna, utan i Baltimore.

Och nu när det inte kommer komma några mer avsnitt av min absoluta favoritserie 24 så är det nog dags att kära igenom dem en gång till från början.
Jag läste förresten om ett kul ölspel som är perfekt att köra till just 24. Eftersom serien går på Fox i USA så får man ju inte använda för ovårdat språk så är Jack Bauer klassiska fras Dammit väldigt frekvent. Oavsett situationen. Så varje gång Jack uttalar orden så dricker man. Lite kul det med reglerna för språk på amerikanska tv-stationer, usch och fy om man säger fuck men att tortera terrorister eller gå lös på en massa oskyldiga civila möter inget hinder. En klassisk härlig amerikansk dubbelmoral.

Larry David, medskaparen av Seinfeld, har berättat att han brukade bli lite upphetsad när han pratade med kvinnliga censurpersoner då de diskuterade hur många könsord man kunde använda i varje avsnitt.

Nä nu är det dags att avnjuta lite fotboll igen. Tyskland - Australien står på menyn.
Tyskland blir väääldigt farliga i år.

Ha det gott alla och se mycket fotboll nu! Ja speciellt du Staffan....

13 Juni 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Ytterligare en storhet borta

Dennis Hopper 1936-2010

Det var väldigt vad många stora som har gått bort den sista tiden. Nu var kanske Dennis Hopper inte helt oväntat eftersom det bara har varit en tidsfråga innan han skulle förlora kampen mot sin sjukdom.
Han har gjort många fantastiska filmer, men även mycket mindre bra. En av de bästa filmerna skulle jag säga är Apocalypse Now där han är helt lysande. Coppola lyckades verkligen motivera sina skådisar till fantastiska insatser. Även den avige Brando där han dock fick ta till lite annorlunda taktiker.
1994 fick han ett litet uppsving igen med actionstänkaren Speed. Hans nervösa karisma är perfekt för denna rollen som den sprängglade elakingen.
Andra klassiker han spelat i är Hangem High, Rumble Fish, Gunfight at the O.K. Corrall, Cool Hand Luke och givetvis James Dean-filmerna Giant och Rebel without a Cause.
Den senaste filmen jag såg med honom dock var John Wayne-filmen The Sons of Katie Elder.

Det stora genombrottet kom dock med motorcykelrullen Easy Rider där han och Peter Fonda glider fram på sina järnhästar. Denna filmen har han även regisserat.

Men för mig är hans aboslut bästa roll den lilla birollen han gjorde i True Romance. Hans scen med Christopher Walken där de briljerar sig igenom Tarantinos manus är något av det bästa som setts.
Nu har jag givetvis inte nämnt alla hans filmer.

Det är hur som helst en riktigt stor skådis som har gått bort och hans karriär är mycket imponerande.

Vila i frid Dennis

Gary Coleman 1968-2010

En annan som precis gick bort är den lille före detta tv-stjärnan Gary "Whatchoo talkin bout, Willis?" Coleman. Han hade njurproblem, vilket gjorde att han aldrig blev längre än de 1,42 han mer eller mindre var sedan han slog igenom som barnskådis. Han verkar ha haft ett jobbigare liv bakom sig med bland annat självmordsförsök och problem med lagen.
Han dog dock efter att ha ramlat i sitt hem och slagit i huvudet så illa att han inte kunde återhämta sig.

Nä usch, min nästa blogg får bli lyckligare än de två senaste.

30 Maj 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Så mycket väsen för ingenting

Nu har jag äntligen kommit igång att skriva här igen och jag kommer skriva mycket oftare.

Det som gjorde att jag kom igång nu är en stor besvikelse. Jag såg nämligen katastroffilmen 2012 häromdagen. Nu ska sägas att jag inte hade höga förväntningar, men ändå blir jag väldigt besviken. Roland Emmerichs första filmer i Hollywood gillade jag då de stack ut en del, främst då Universal Soldier och Stargate. Patrioten och Independence Day var bra men inte så bra jag hade hoppats på. Med Godzilla började det gå utför och de senaste The Day aftar Tomorrow och 2012 är för mig ordentliga kalkoner. Det har helt enkelt blivit sämre och sämre ju större budget han har fått. Det börjar med originella idéer får jag säga men all fokus läggs på effekter och reklam. Varför inte lägga lite mer tid på manus så man kan bygga upp en film man inte har sett förut och inte göra det så vansinnigt förutsägbart. Nu flaggar han i god tid om vad som händer de närmsta minuterna.
Dessutom, så mycket pengar läggs ner på effekter, och så lyckas han ha hemskt dåligt gjorda CGI-vargar i The Day After Tomorrow.

Precis detta gäller även för Avatar enligt mig. Detta tycker jag är mer förvånande eftersom James Cameron brukar ha ett bra manus med sig på vägen. Men han har ju också varit borta länge från regisörsstolen.

För alla filmer ovan har ju också bra skådisar men de har ju ofta hopplösa repliker att brottas med.

Nä, när jag ser den här typern av besvikelser vänder jag hellre tillbaka och letar efter avskalade filmer med bra manus. Exempel på filmer som snart kommer snurra i min dvd är den fantastiska Brick, den vansinnigt underhållande Rosenkrantz och Guildenstern Are Dead. Någon gammal Hitchcock eller John Wayne western kan det nog också bli.

Måste dock också hylla en komediserie. Sent om sider har jag upptäckt den geniala How I Met Your Mother (tack brorsan). Tycker det är samma här, där Two and a half man har hyfsade oneliners som upprepas gång på gång så finns det två komediserier just nu som för mig utklassar denna väldigt originellt manus. Dessa är förutom ovan nämnda How I Met Your Mother även Tina Feys skapelse 30 Rock.

“Its gonna be legen... wait for it... dary!”

-Barney Stinson (karaktär i How I Met Your Mother)

3 Maj 2010 | Länk | Film | 3 kommentarer

Härskarring, svamlande polis och flaxande superhjälte

"Just one more thing."
-Columbo

Ja nu är det på tiden att jag börjar skriva lite igen. Efter OS har det varit lugnt på bloggfronten men nu kommer fler filmfunderingar.

Apropå återbesök. Nu är det dags igen att se The Lord of the Rings-trilogin igen. Detta Peter Jacksons underverk måste bara ses om när suget blir för stort. Jag och kompisen Staffan brukar se dem på hans hemmabiosystem, och detta under kort tid. Vi har haft funderingar på att se allt på en och samma dag, men jag tror knappas det förhöjer upplevelsen om man håller på att somna då och då. Så vi ser alla filmerna under en relativt kort period. Det jobbiga är att jag får sånt sug efter filmerna så det blir en konstig tom känsla när man sett det sista slutet i sista filmen. Så då blir det till att titta igenom allt intressant extramaterial om inspeliningen. Men efter dessa så kommer ju samma tomhet tillbaka. Precis som det kändes när OS var slut. Tomt...

Efter en sån känsla så blir det lätt att man återvänder till gamla klassiker som man sett förr och som man vet håller hög nivå. I detta fallet blev det gamla sköningen Columbo, som löser mord efter mord på sitt speciella sätt. Jag fick första säsongen i födelsedagspresent av min käre bror och har i alla fall hälften kvar.

En annan klassiker som jag kommer se inom kort är den helsköna Stålmannen-varianten The Greatest American Hero, eller Titta Han Flyger som den hette när den gick på svensk tv på 80-talet. Den handlar om en man som får tag i en dräkt med speciella krafter som lämnats på jorden av utomjordingar. Just de sistnämnda syns knappt utan är enbart en förklaring av hur dräkten fick sina krafter. Dräkten gör så att han kan flyga, får övernaturlig styrka och de flesta andra egenskaper som Stålmannen besitter. Det meföljer också en instruktionsbok som beskriver allt man kan göra med dräkten. Tyvärr så tappas denna bort direkt, så det uppstår många roliga scener när krafterna ska upptäckas. Exempelvis så innebär varje landning, efter att han har flugit, en kraschlandning. Huvudrollerna spelas av William Katt (han som får dräkten), Robert Culp och Connie Selleca. Culp, som här spelare en FBI-agent som använder sig av Katts krafter, har förövrigt en liten länk till Columbo då han har spelat mördaren i flera olika avsnitt.
Nu när jag kollade upp honom för denna blogg såg jag dock något mycket tråkigt. Culp avled igår (24 mars, 2010) efter ett fall. Han blev 79 år gammal.

Ja nu blev det lite om två stora nostalgi-serier och ett mastodontmästerverk. Så kolla upp dessa om ni inte har gjort det tidigare!

RIP
Robert Culp
1930-2010

25 Mars 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Tänk om-filmer

Jag har återigen sett, ja jag vet inte vilken gång i ordningen, Back to the future-trilogin. Det är en sån härlig stäming och känsla genom filmerna och jag har många gånger tänkt...tänk om... Tänk om man fick chansen att uppleva dåtiden och exempelvis föräldrarnas uppväxtmiljö.
Just tidsresor är ju väldigt intressant tycker jag och kul att tänka sig in i den situationen. Även om många filmer inte lyckas att få till det speciellt bra så har man i Back to the future gjort just tidsresan på ett enkelt och fyndigt sätt och sedan helt kunnat fokusera på att berätta en intressant och hjärtevärmande historia.
De tankarna som delvis denna filmen har framkallat går igen mycket när jag ser filmer från exempelvis 30-, 40- och 50-tal. Bilarna, skyltförnstren och allt annat som givetvis framställs i svartvitt. Tänk att stå mitt i detta och betrakta omvärlden.

En annan sån filmtrilogi faktiskt där jag fått en skum tänk om-känsla var efter att jag främst såg första filmen i serien, The Matrix. Jag kommer ihåg att jag gick själv efter skolan och såg på den och det var fortfarande ljust ute när jag lämnade biosalongen och då var det lite kul att titta sig omkrig på allt folk som gick Drottninggatan upp. Mycket var ju för det första att filmen var fantastiskt bra men givetvis de intressanta idéerna och tankarna i handlingen.

En tredje genre, eller kanske snarare samhälle, som skulle vara intressant att ta del av är indianstam eller någon annan kultur utanför civilisationen. En sådan film är Dances with wolves där Costner får ta del av deras miljö. Men den första filmen som fick mig in på dessa tankarna är Amazonas - Smaragdskogen som jag ofta såg när jag var yngre. Jag tror också det är en nyckel, att man har tagit del av handlingen när man är yngre och fått en sorts romantisk syn från filmen på det som behandlas. I filmen kidnappas ju en liten kille som sedan växer upp som en av stammen i Amazonas regnskog.

En nyckel till att få en sån här känsla, tror jag, är att det finns någon sorts verklighetsförankring och att det verkligen är ett samhälle som finns, har funnits eller kan komma att finnas. För visst hade det varit "coolt" att uppleva Star Wars- eller Lord of the rings-miljöer, men det är juhämtat ur fantasin på ett annat sätt.

Det man enkelt kan konstatera...filmens makt är stor...

"Marty McFly: Wait a minute, Doc. Ah... Are you telling me that you built a time machine... out of a DeLorean?
Dr. Emmett Brown: The way I see it, if youre gonna build a time machine into a car, why not do it with some style? "
ur Back to the future

19 Februari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Film, OS och TV-serier

Ja nu får vi se hur mycket det blir med film resten av februari. Olympiska spelen står för dörren och då blir det sällan något annat. Till och med curling blir kul under några veckor.
Däremot brukar det bli mer komediserien för att fylla ut pauserna mellan olika grenar.

Här är några engelska serier som bara måste ses:

Red Dwarf var alldeles för länge sedan jag såg från första början. Det är en underbar engelsk sci-fi-komediserie med ett helt fantastiskt manus. Det är även därifrån mitt citat ovan kommer ifrån "I´m not a god, I was misquoted".

Allo Allo känner väl de flesta till. Charmören René har en motvillig men viktig roll i kampen mot tyskarna. Även om det blir lite samma ibland så är det en helskön serie med flera underbara karaktärer. Min favorit Hans var tyvärr bara med i fyra säsonger, men Otto Flick och Helga är fantasiska ihop, fjollige Gruber, sexiga Yvette, hemliga Michelle, falsksjungande Edith...ja det finns så många härliga karaktärer. Jag vet inte hur många gånger jag sett serien från början till slut...det kommer dock bli många fler...

The It Crowd är en serie som håller på ännu...eller jag hoppas det i alla fall. Det är ju lite annorlunda med engelska serier då de ofta har sex avsnitt, eventuellt några fler, och ibland har uppehåll vissa år. Senaste säsongen, den tredje, sändes 2008 så jag hoppas att det kommer en ny nu i år.
En väldigt charmig serie om IT-supporten på ett stort företag. Många lysande skådisar.

En av mina favoriter är Coupling. Ett bättre manus och bättre skådisar går knappt att finna någonstans. Seinfeld är min absoluta komediserie, men Coupling ligger inte långt efter. Geniala och annorlunda manus som är en ren njutning att beskåda.
En av skådisarna Sarah Alexander medverkar även i en mycket rolig sketchserie, Smack the Pony, som i första hand har tre kvinnor i huvudrollerna. Alexander är inte en av dem, men hon är med i alla avsnitten.

Nu har jag inte räknat upp Fawlty Towers, Black Adder, The Thin Blue Line, The Office, Extras mfl...men dessa mästerverk måste ju också ses såklart.

Ha nu ett riktigt skönt OS!!

10 Februari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!!

Då var äntligen den nya säsongen av värdens bästa serie igång igen! 24 har precis dragit igång i USA igen och jag har precis sett de fyra första avsnitten. Denna gången utspelas handlingen i New York och...ja...serien är lika beroendeframkallande som vanligt.

Freddie Prinze Jr debuterar och gör det faktiskt bra. Den typen av kända skådisar brukar inte castas, men han har ju varit borta ett tag och det verkar absolut lovande.

Ny chef för CTU är ett mycket bra val i Mykelti Williamson. Första gången jag såg honom i en film var det som coole quarterbacken Bird i Goldie Hawn-filmen Wildcats (eller Tjejen som tog hem spelet på svenska). Han har gjort många biroller genom åren, bland annat Forrest Gumps kompis Bubba, Nicolas Cages kompis i Con Air och polis i Heat.

En viktig roll som President Omar Hassan spelas av Anil Kapoor, som var mycket bra som programledaren till Who wants to be a millionaire i Oscarvinnaren Slumdog Millionaire.

Cherry Jones spelar åter president Allison Taylor och gör det fortsatt mycket bra.

Chloe (Mary Lynn Rajskub) är lika skön som vanligt men är dock inte lika mycket i kontroll som tidigare eftersom hon varit borta från branschen ett tag.

Sedan vill jag inte skriva för mycket om andra eftersom jag inte vill avslöja för mycket om någon inte är ikapp med säsongerna.

Hur som helst vill jag avsluta med några härliga Jack Bauer-citat från tidigare säsonger:

"Im federal agent Jack Bauer, and today is the longest day of my life."

"The only reason that youre conscious right now is because I dont want to carry you. "

"If you dont tell me what I want to know, then itll just be a question of how much you want it to hurt. "

"There are things in this world which are out of our control. Sometimes we like to blame ourselves for them so we can try to make sense out of them. "

24 Januari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Den bästa musikfilmen någonsin

Jag bara måste skriva lite om en film som jag återkommit till flera gånger här på bloggen. Den här filmen ser jag flera gånger per år och har precis avslutat den första tittningen 2010. Filmen heter Still Crazy och handlar om ett gammalt hårdrocksband som hade sin storhetstid under 70-talet som nu många piller och ålderskrämpor senare ska försöka komma överens igen i en comeback.

Rollistan är helt fantastisk med Stephen Rea, Jimmy Nail, Billy Connolly, Timothy Spall, Rachael Stirling absolut på topp. Några vill jag nämna lite extra dock. Bill Nighy som har slagit igenom ordentligt efter denna filmen med Pirates-filmerna, Love Actually (också där avdankad rockstjärna) och Underworld-filmerna mfl. Men här är han fantastisk som den glammiga sångaren vilken kom med i bandet när de stod på topp efter originalsångarens bortgång. Ray Simms, som Nighy heter i filmen, accepterades inte av alla i bandet. Nu är han väldigt skröplig och bortkommen på ett fantastiskt hjärtligt och roligt sätt. Han domderas också av sin svenska fru, spelad av Helena Bergström som är helt klockren i rollen. Hon får till och med skälla ut honom på svenska.

Två andra som också måste nämnas är Juliet Aubrey och Bruce Robinson. Deras få scener tillsammans är magiska. Karaktärerna var tillsammans under bandets storhetstid och hon följde dem överallt, men lämnade honom på grund samma drogproblem som dödade hans bror, den ovan nämnde sångaren.

Så visst ligger det en sorts tragisk verklighet bakom humorn, men det är det som är styrkan hos engelsk komedi. Manuset är vansinnigt bra och jag njuter varenda sekund av filmen.

Sedan måste jag också nämna soundracket. Musiken är specialskriven för filmen och är mycket bra. Jag har även soundtracket och detta spelas ofta i bilstereon kan jag säga. Bill Nighy har en jäkla pipa och sjunger själv, så även Jimmy Nail som dock är mer känd sångare sedan tidigare. Han sjunger bland annat den underbara The Flame Still Burns.

Nu tycker jag dock det finns många bra musikfilmer och måste ju nämna några. Det kan dock vara lite svårt att skilja på musikfilm och musikal i vissa fall. Exempelvis ser jag en annan favorit The Blues Brothers mer som musikal än musikfilm.
Äh nu räknar jag den som musikfilm helt enkelt och slänger ihop en top 10-lista över mina favoriter.

10. Rock Star
Underhållande film om ett hårdocksband under 80-talet.

9. Walk the Line
Filmen om Johnny Cash, med fantastiska prestationer av speciellt Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon som faktiskt sjunger allting själva.

8. Little Voice
Från början en specialskriven pjäs för Helt Hysteriskt-sekreteraren Jane Horrocks som är mycket bra på att härma kända artister. En stark och rörande historia. Många bra skådisar förutom Horrocks: Ewan McGregor, Michael Caine, Brenda Blethyn och Jim Broadbent mfl.

7. Almost Famous
Cameron Crowes delvis självbiografiska film om en kille som får följa med ett band under 70-talet och skriva om dessa för tidningen Rolling Stone.

6. A Mighty Wind
En film av Christopher Guest där man som vanligt i hans filmer improviserar det mesta av dialogen utifrån sina karaktärer. Filmen handlar om folkmusik i USA där ett antal grupper samlas för en hyllningskonsert. Mycket rolig!

"Mark Shubb: To do then now would be retro. To do then then was very now-tro, if you will."

5. That Thing You Do!
En charmig film med mycket hjärta om ett band som slår igenom stort under 60-talet. Stark regidebut av Tom Hanks och han har även varit med och skrivit flera bra originallåtar för filmen.

4. This is Spinal Tap
Regisserad av Rob Reiner men med ovan nämnde Christopher Guest i rollistan. Det var här Guest först gjorde en film där dialogen helt är improviserad och som han senare fortsatte med. Här behandlas hårdrocksvärlden och detta är en kultfilm i branschen idag. Flera helt fantastiska scener.

3. The Blues Brothers
Jag tar helt enkelt med den här. Många legendarer är med i filmen och flera av dem fick en ordentlig nystart. Men det som gör filmen är ju John Belushi och Dan Aykroyd i huvudrollerna. Makalöst bra och Belushi visar att han hade en röst som ställde många "riktiga musiker" i skuggan. Musikerna i bandet tillhör alla toppen inom sina instrument och...ja..helt enkelt en fantastisk upplevelse.

2. The Commitments
Lite likheter med Still Crazy då verkligheten känns väldigt närvarande när några musiker försöker slå igenom i Dublin. Baserad på en bok av Roddy Doyle och regisserad av Alan Parker. Parker var noga med att alla musiker skulle vara äkta, så han provfilmade tusentals av lokala musiker för rollerna innan han hittade rätt. Den mest kända från filmen är dock Andrew Strong, med den fantastiska rösten. Han var bara arton år när filmen spelades in. Egentligen följde han bara med sin pappa som skulle provfilma för en mindre roll i filmen, men fick prova själv och var givetvis den givna stjärnan för filmen.
Andrea Corr har en liten roll i filmen.

1. Still Crazy
Ja, varför vet ni ju redan.

Nu gjorde jag denna lista ganska snabbt och har säkert glömt flera filmer som skulle kommit med. Jag får helt enkelt uppdatera om jag kommer på några.

21 Januari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Gamla guldkorn rekommenderas

Nu har jag sett en suverän film som jag varmt rekommenderar. Det är en Hitchcock-film som jag inte sett sedan jag köpte den. Jag tycker det är kul att låta vissa filmer ligga tills man blir riktigt sugen på att se dem. Filmen i fråga är Rebecca (bilden) från 1940 med Sir Laurence Olivier och Joan Fontaine. En lite annorlunda film faktiskt om en kvinna som gifter sig med en rik man. När de kommer hem till hans lyxiga gods så påminns den nya frun om den gamla som dog under mystiska omständigheter. Judith Anderson är mycket bra och obekväm som den mystiska kvinnan som sköter hushållet. Dottern till Nurse Ratched från Gökboet och Dracula skulle man kunna tro..:) Ja hon suger ju inte blod, men hon är vansinnigt skrämmande ändå.
Det är en ganska lugn build-up som dock är mästerlig. Seg har jag hört från vissa, fantastisk tycker jag.

Den påminner lite i stämning om Hitchocks suveräna Strangers on a Train. Lite mörk och påfrestande på något sätt.

Filmen gjorde mig lite inspirerad så jag tänkte nedan göra en top 10 över mina favoritfilmer från 40-talet.

10. Rope
Hitchcocks teaterliknande film med väldigt få klipp. Två studenter mördar en studiekamrat och gömmer honom i en kista, vilken de har maten på under en fest. En av dem som bjuds in är deras lärare som spelas av James Stewart.

9. Casablanca
En riktig klassiker så klart med Humphrey Bogart och vår egen Ingrid Bergman. En mycket bra film. Den som stjäl de scenerna han är med i är den roliga Claude Rains som polisen Captain Renault, om vilken Bogie säger den klassika repliken "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship. "

8. The Big Sleep (Utpressningen)
En skön klassiker i film-noir-stil. Återigen med Bogart i huvudrollen, nu som privatdeckaren Philip Marlowe. En film med många vändningar efter en roman av Raymond Chandler.

7. They Died With Their Boots On (De dog med stövlarna på)
En äkta filmhjälte som gjort många äventyrsklassiker är Errol Flynn. Här spelar han General Custer från att han börjar vid West Point militärskola, genom inbördeskriget och avslutar med slaget vid Little Big Horn. Den börjar med mycket komik men drar mer mot allvar ju längre filmen går.

6. Sea Hawk (Slaghöken)
Återigen med Flynn, här som pirat. Denna filmen är lite mörkare än Flynns andra äventyrsfilmer.

5. Shadow of a Doubt (Skuggan av ett tvivel)
Denna fantastiska Hitchcock-film har jag pratat mycket om här på bloggen. Den handlar om mördaren som försöker gömma sig hos sin syster och hennes familj. Dom vet ingenting om hans brottsbana utan ser honom bara som sin farbror Charlie.

4. The Third Man (Den tredje mannen)
Joseph Cotten är mycket bra i huvudrollen, och det är dessutom han som spelar farbror Charlie i den senast nämnda filmen ovan. Han ska träffa en kompis, Harry Lime som spelas av Orson Welles, i Wien. Men han har dött i en olycka vad det verkar...eller... Filmen är också känd för cittra-musiken som ofta spelas.

3. Rebecca
Ja denna har jag ju pratat om nyss.

2. The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
En helt suverän film-noir-stänkare med genrens kung Humphrey Bogart i huvudrollen som privatdeckaren Sam Spade.
Hans partner blir mördad och han tar över fallet.

1. The Treasure of Sierra Madre (Sierra Madres skatt)
En helt underbar film om hur guld och girighet kan förändra en männsika. Återigen Bogart, nu som guldgrävare. John Huston har gjort en fullpoängare och hans pappa Walter har en mycket bra och rolig roll. Detta guldkornet måste man ha sett!

Ja det var lite gamla svartvita klassiker som bör ses helt enkelt. Fler decennielistor följer...

10 Januari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Många storheter här lämnat oss, men även andra...

Det har varit ett mörkt år i Hollywood i år då ovanligt många har gått bort under 2009. Då det har varit flera storstjärnor som försvunnit, som Michael Jackson, Patrick Swayzee och Brittany Murphy, så är det många som bara fått en liten notis i vissa tidningar. Därför tänkte jag hylla några lite mindre kända, men än dock så fantastiska, som lämnat oss.
Två har jag dock redan tagit upp i min blogg, Joseph "Dr No"
Wiseman och mästerförfattaren och regissören John Huges.

Men då till övriga:

David Carradine 1936 - 2009
Son till den legendariske skådisen John Carradine, men gjorde sig själv ett namn och har gjort över hundra filmer såväl som flera vändor på Broadway. Han var en mycket bra skådis och kunde även hantera fightscener på ett lysande sett. Hans stora genombrott kom i tv-serien Kung Fu, som Bruce Lee var med och skapade.
På senara år fick han ett uppsving efter att ha haft titelrollen i Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer.

Farrah Fawcett 1947 - 2009
Är nog främst känd som en av 70-talets största sexsymboler då hon bland annat var med i Charlie´s Änglar under några år. Men hon har hållt sig kvar länge i branschen och utvecklats hela tiden. Hon förlorade kampen mot cancer och hennes död överskuggades helt av Michael Jacksons, som dog samma dag.

Dom DeLuise 1933 - 2009
Denna fantastiska komiker har gjort många minnesvärda roller. Han har samarbetat flera gånger med Mel Brooks, men är även känd för de stjärnspäckade Cannonball-filmerna. De senare tillsammans med sin andra ständiga arbetspartner, Burt Reynolds.
Jag tycker han är väldigt rolig som den färgglade Capten Chaos i de senast nämnda filmerna. Tantanataa...
Han har även gett ut flertalet kokböcker.

Karl Malden 1912 - 2009
En klassisk filmstjärna som bland annat var med i On the Waterfront, mot Marlon Brando.

Sedan återstår det tre skådisar som mest är kända som birollsskådisar men som är fantastiska och borde uppmärksammas mycket mer än de gjort av den stora massan.

Patrick McGoohan 1928 - 2009
McGoohan är född i USA men uppvuxen på Irland. Han har spelat väldigt mycket teater, men även minnesvärda film- och tv-roller. Bland annat serierna Danger Man (som John Drake) och The Prisoner under 60-talet. Han har ofta fått spela skurk då han utstrålar en sorts kall intelligens, blandat med en naturlig auktoritet.
Några sådana roller spelar han i sköna Silver Streak (Chicagoexpressen) och Escape from Alcatraz. Han blir ju på något sätt skurk även i den sistnämnda filmen, även om han faktiskt är på rätt sida lagen och vill stoppa alla som har planer på att rymma.
Det absolut bästa han gjorde på senare år är återigen som publikens hatobjekt, i en av de bästa filmerna som någonsin gjorts, Braveheart.
Han var en mycket bra skådis och är väldigt högt på min lista över de bästa skådisarna någonsin.

Pat Hingle 1924 - 2009
Sedan debuten med en väldigt liten roll i ovan nämnda On the Waterfront så har Hingle varit väldigt anlitad. Han har närmare 200 roller noterade på Imdb, även om vissa är gästspel i tv-serier.
Man får nog säga att han är mest känd för Commissioner Gordon i de fyra Batman-filmerna som spelades in mellan 1989 och 1997.

James Whitmore 1921 - 2009
Även om han har många roller bakom sig så får jag säga att jag bara har sett honom i tre roller, men två av dessa är några av mina favoritfilmer.
Den tidigaste dock är filmen Them! från 1954, där han slåss mot stora muterade myror...:)
Man de bättre filmerna jag har sett honom i är Planet of the Apes (den riktiga från 1968 med Charlton Heston) och den underbara The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet) där han spelar gamlingen i fängelset Brooks Hatlen.

Givetvis är det fler som gått bort, men dessa ville jag framhäva lite extra. Nu hoppas vi på ett ljusare 2010 i alla fall ur denna aspekt.

4 Januari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Några jäkligt bra filmer

Det är kul när man ser en film för första gången och så fort den är klar vill ringa upp någon för att berätta om upplevelsen man precis har haft. Det har hänt två gånger denna helgen faktiskt. Och det gäller två lite äldre filmer.

Den första är från 1984 och regisserad av tysken Wim Wenders, och heter Paris, Texas. För det första kan jag säga att det inte är något direkt händelserik film för ögat, men desto mer för hjärtat och örat. Den är snygg och visar upp typiskt Texasklimat- och miljöer, men det är inga snabba klipp eller actionfyllda scener. Men den är makalöst bra skriven av skådisen Sam Shepard och L.M. Kit Carson.

Filmen handlar om en man som kommer gående ur öknen, Harry Dean Stanton, utan att veta vem han egentligen är eller var han varit. Men hans bror hämtar honom och man får lära känna alla längs vägen på ett trevande sätt. Skådisarna är mycket bra och det är välspelat i varenda liten biroll. Stanton är som vanligt lysande, Dean Stockwell och Aurore Clément mycket bra som ett gift par och den då nioårige Hunter Carson (son till mansuförfattaren) är väldigt mogen i sitt skådespel och mycket trovärdig. Dessutom är Nastassja Kinski och Stanton fantastiska i en nyckelscen mot slutet.

Jag läste en recension av filmen skriven av den kände amerikanske recensenten Roger Ebert och tyckte att han sammanfattade karaktärerna på ett fyndigt sätt, "We havent met the characters before in a dozen other films." Det är så befriande fritt från klichéer och man vill verkligen lära känna personerna. Känslan är att Wenders, tillsammans med Shepard och Carson givetvis, har lyckats fånga det amerikanska på ett europeiskt sätt.

Till sist måste jag säga att det som gör filmen komplett är Ry Cooders gitarrspel som får en att bara flyta med i handlingen. Det jag främst kan jämföra med är filmen Dead Man av Jim Jarmusch där Neil Youngs ensamma gitarr ledsagar en genom filmen.

Den andra filmen som jag kortfattat kommer rekommendera är Election med Reese Witherspoon och Matthew Broderick. En annorlunda skolfilm som har mörkare humor och ett naknare språk än andra i genren. Alexander Payne har skrivit (tillsammans med Jim Taylor, baserat på bok av Tom Perotta) och regisserat på ett mycket fyndigt sätt. De båda nämnda skådisarna gör fantastiska insatser. (svårt att variera sig i alla hyllningar i denna bloggen känner jag)

Detta är två mycket bra filmer och jag rekommenderar dem varmt, men måste också lägga till Paynes oscarsbelönade (bästa manus efter förlaga) Sideways från 2004 om någon har missat denna pärla.

God fortsättning allihop!

2 Januari 2010 | Länk | Film | 0 kommentar

Nu är det jul igen

Ja då börjar vi närma oss julen och äntligen har snön kommit också. Sedan att det är 20 minusgrader får man ju ta.

Detta blir bara en kort liten blogg med några av mina favoritfilmer med jultema.
Jag kan direkt säga att jag har väldigt svårt för amerikanska julfilmer efter alla mallar med extra mycket sirap i varje recept som regissören har att rätta sig efter.

Av svenska julfilmer så är jag väldigt svag för Tomten är far till alla barnen. Ett helt suveränt manus och med så många bra skådisar. Härlig svart humor.

Ett Päron till farsa firar jul
Jag gillar faktiskt alla Päron-filmerna och denna är absolut en av mina favoriter under juletid. Ett måste att se varje år, mycket viktigare än Kalle Anka.
Chevy Chase är dessutom en av mina favoritkomiker och jag tycker han ses alldeles för sällan nuförtiden.

Elf
Denna är dock lite väl sirapfylld men har sin charm och Farrell är en komisk favorit för mig. Har tagit över lite efter min förre favorit, ovan nämnde Chase.

The Ref
Eller Absolut gisslan på svenska, är en skön och faktiskt mysig svart komedi om en inbrottstjuv, Denis Leary, som tar en familj, Kevin Spacey och Judy Davis mfl, gisslan under julfirandet.

Sedan en lite nyare julfavvis med mer julkänsla och hjärta än alla plastiga julproduktioner tillsammans är underbara Bad Santa med en vansinnigt bra Billy Bob Thornton i titelrollen. Han är alkis och otrevlig, men det finns en liten kille som visar att det finns en mjukis under tomtens yta.

Sedan finns det ju andra måsten under jul. Trolltyg i Tomteskogen, den klassiska tecknade filmen som för mig är så mycket nostlgi. Helt fantastisk..."en hel tomtearmé.."...
Dessutom den bästa julkalendern som gjorts, Sunes Jul. Jättecharmig och jätterolig.

Ha nu en härlig jul och ett gott nytt år!

19 December 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

En koreansk hämnare

"Revenge is good for your health, but pain will find you again."
Oh Dae-Su i Oldboy

Chan-wook Park (bilden) är en väldigt speciell regissör och manusförfattare. Hans stil är väldigt äkta på något sätt som man nog bara förstår om man sett hans filmer. Jag tycker också att han har lite samma berättarstil som Stephen King har i sina böcker. Det är en lite förvirrat till en början när han lägger upp handlingen och karaktärerna, och när detta är gjort exploderar historien och allt läggs fram på ett väldigt fyndigt sätt. Han lyckas också hålla filmerna oförutsägbara.

Hans genombrottsfilm, i alla fall i väst, heter Joint Security Area och är en mycket bra film om spänningsläget mellan Nord- och Sydkorea. Trots det omfattande ämnet är det dock den enskilda individen som står i centrum. Här handlar det om vänskap över gränserna bland gränsvakter.
Efter en situation har uppstått och spänningsnivån har höjts avsevärt så skickas en schweizisk kvinna och en svensk man dit för att medla.

Denna filmen följde han upp med den första filmen i den fristående hämndtrilogin. Hämnarens Resa heter den på svenska. Jag tycker att historien i sig är mycket bra men att han har väldigt mycket ideer som han vill trycka in i filmen så att det blir lite splittrat om än väldigt coola scener. Huvudpersonen är döv och detta löser han väldigt snyggt då han visar vissa scener ur karaktärens synvinkel.

Jag hoppar här över del två i trilogin och går på trean Lady Vengeance. Huvudpersonen spelas av charmiga Yeong-ae Lee som även har den viktiga medlarrollen i Joint Security Area. Hon har här blivit felaktigt dömd för ett mord på en sexårig pojke och har under 13 år ruvat på en hämnd på den verkliga mördaren. Men givetvis är det inte en så enkel historia utan innehåller flera twistar. En jäkligt snygg film, som även är genomgående i alla hans filmer både i form av kamerlösningar och använding av färger.

Hans senaste två filmer har jag tyvärr inte sett ännu. 2006 kom en dramakomedi som utspelas på ett mentalsjukhus. Den heter "Im a cyborg, But thats Ok" och verkar vara slut överallt och har varit så under en lång tid nu. Jag kollar dischop varje vecka angående denna men....snyft...alltid slut...
I år kom en vampyrfilm, Thirst, som låter väldigt intressant.

Men då till hans absolut bästa film. Del två i hämndtrilogin, Oldboy. Det handlar om en man som blir kidnappad och hålls fången i femton år utan att någon gång få en förklaring eller ens se sin kidnappare. Till slut blir han frisläppt och det enda han kan tänka på är att få reda på varför och vem som kidnappat honom. Men som sagt, hans historier är inte så enkla. För att låta riktigt filmrecensentig så har filmen många bottnar och man vet inte riktigt om man ska ha sympatier med den kidnappade Oh Dae-Su eller inte. När historien utvecklas så får man väldigt många överraskningar och uppenbarelser. Den är helt enkelt fantastisk. Jag blev ordentligt tagen efter filmen och funderade länge och väl på den. Den måste ses och är helt enkelt en av de absolut bästa filmerna som har gjorts.

Som avslutning vill jag bara nämna några andra Sydkoreanska filmer som absolut är värda en titt.

Musa
En sorts sydkoreansk Braveheart som utspelas under 1375 där man försöker skydda en kinesisk Ming-prinsessa. Zhang Ziyi från Crouching Tiger, Hidden Dragon och Rush Hour 2 spelar prinsessan.

A Tale of Two Sisters
Jag tycker skräckfilmer generellt håller väldigt låg klass just nu. Men denna psykologiska skräckis är mycket skrämmande.

My Wife is a Gangster
En buskiskomedi blandat med oerhört snygga fighter. En kvinna som leder en gangsterklan lovar sin döende syster att hitta en man att gifta sig med och även skaffa barn med. Detta är dock lättare sagt än gjort då hon inte van att vara så feminin trots att hon är väldigt snygg.

Shiri
En stabil och snygg actionthriller som kanske inte är ett mästerverk men absolut värd att ses.

Brotherhood of War
En krigsfilm om två bröder som tvingas slåss i Koreakriget.

Så det finns en stor asiatisk filmmarknad med många guldkorn, och det är absolut inte bara Hong Kong-filmer som gäller där.

13 December 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Filmer nära hjärtat

Något jag älskar med film är känslan när man sitter och ser på något som bara greppar tag i en och håller en fast hela speltiden, men lever kvar i bakhuvudet långt efter att man tryckt på Eject eller bytt kanal. Eller förresten...den typen av filmer kan man inte se med hemsk reklam då och då så glöm det där med att byta kanal.

Filmen som är inspiration till att jag skriv detta just nu är faktiskt en japansk animerad film från 1988, Hotaru no haka eller som den heter på svenska Eldflugornas grav.
Den utspelas i Japan under andra världskriget och handlar om en pojke som får ta hand om sin lillasyster efter att deras mamma dött.
Japansk animation är inte lika detaljerat rent funktionellt när de rör sig som den amerikanska varianten, men har istället andra detaljer som gör den mer "verklig". Bara en sådan sak som att vifta bort håret ur ögonen. Det kan verka som ingenting, men det fungerar minst lika bra tycker jag.

Just att jag såg den nu när brorsan har varit krasslig i dessa svininfluensatider och då just syskonkärleken är i fokus så talade den säkerligen lite extra till mig just nu. Det finns ingen viktigare person för mig än min käre bror.
Men även om ni inte har några syskon så se denna pärla! En helt magisk film.

Jag funderade lite på andra filmer som fångat mig lika mycket. Inte på samma sätt dock, men som har fångat mig och som legat kvar långt efter jag såg den.

A man for all seasons (En man för alla tider) 1966
Här är det att den var så oerhört välskriven och välspelad, men även ämnet i sig som behandlades som jag hade i tankarna länge.
Paul Scofield är fantastisk i huvudrollen, Robert Shaw och John Hurt i andra minnesvärda roller.

Dersu Uzala (Vägvisaren), 1975
Denna ligger faktiskt ganska nära Eldflugornas grav, med den skillnaden att det här handlar om vänskap. Kurosawas fantastiska film om en rysk militär som räddas i ödemarken av en gammal jägare och hur deras vänskap utvecklas. Kurosawa är inte bara samurajer och action, här visar han en mycket lugnare sida. Han hade dock problem att hitta japanska finansiärer och spelade in filmen i Sovjetunionen istället. Filmen vann en oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

The Matrix, 1999
Förutom att den var jäkligt cool och spektakulär så kunde jag inte låta bli att tänka efteråt...tänk om...

Se nu mycket film och meddela gärna i kommentarerna om ni har någon som verkligen har fångat er.

3 December 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

The Master of Suspense

Alfred Hitchcock. Där har ni namnet på min absoluta favoritregissör. Jag har ju alltid känt till honom men det var först på slutet av 90-talet jag verkligen började lägga märke till honom. Exemplvis är ju Fåglarna en av hans mest kända filmer och även om den var bra så var den ju inte direkt fantastisk eller jätteskrämmande. Det var först när jag köpte några filmer väldigt billigt på chans som jag föll pladask. Filmerna jag köpte först var Rear Window (Fönstret mot gården) och North by Northwest (I sista minuten). Det som verkligen höjer Hitchcocks filmer är hans fantastiska blick över hur en scem ska filmas och hans vilja att hitta nya kameralösningar. Dessutom är hans manus fyllda med vardagskomik även i de mer allvarliga filmerna. Exempelvis i Shadow of a doubt (Skuggan av ett tvivel) så kretsar handlingen kring frun i ett hus då hennes bror kommer på besök, vilket enbart beror på att han är mördare och vill gömma sig. Mannen i huset och hans kompis har bara biroller och inte mycket med handlingen att göra, utan har istället ett eget återkommande ämne då de pratar om det effetivaste sättet att döda en annan männsika och komma undan med det. Det blir väldigt roligt faktiskt.
Nu tänkte jag helt enkelt lista mina 10 favoritfilmer av spänningsmästaren själv, och även lägga till dessa i en topplista här på bloggen.

Precis utanför listan kommer dock Rope, som måste få ett litet hedersomnämnande. Det är en film med med väldigt få klipp och utspelas mer eller mindre i realtid. Den handlar om två killar som dödar en klasskompis och gömmer hans kropp i en lägenhet till vilken de har bjudit in hans familj, vänner och speciellt deras lärare, James Stewart, för att visa för sig själva att de kan komma undan med mordet.

Men då till listan:

10. Shadow of a doubt (1943)
Jag har ju redan nämnt denna men vill även nämna skådisen som spelar den mördande farbrodern, Joseph Cotten, som var lika bra i den fantastiska filmen The Third Man (1949). Eftersom man som åskådare hela tiden vet om Cottens rollfigurs hemligheter så ligger spänningen hela tiden under ytan.

9. The 39 Steps (1935)
Lite på chans köpte jag en Hitchcock-box med de sju filmerna han spelade in i England på 30-talet innan han tog steget över till den amerikanska filmindustrin.
Även om alla filmerna i boxen är väldigt bra så är det två som sticker ut lite extra. Den första är denna film med som har ett för Hitchcock återkommande tema med en oskyldig man på flykt för att rentvå sig själv, här ska mannen i fråga även hjälpa till att stoppa en organsiation som försöker föra ut säkerhetspolitiska hemligheter ut ur landet.

8. Frenzy (1972)
Denna film är den näst sista Hitchcock spelade in och här använde han sig i första hand av engelska skådisar. Frenzy var helt okänd för mig innan jag satte i den i dvdspelaren, men den överraskade mig totalt och jag tycker att den är fantastisk. De mindre kända skådisarna gör suvenäna jobb i sina roller och jag har sett denna flera gånger.

7. The Lady Vanishes (1938)
Detta är den andra filmen från den engelskinspelade boxen jag nämnde. Det handlar om en kvinna som reser på ett tåg och pratar med en gammal tant. Kvinnan somnar och när hon sedan vaknar så är tanten försvunnen och ingen verkar ha något minne av henne.
Det är ett mycket bra mysterium med bra skådisar och roliga bifigurer. Filmen är väldigt bra uppbygd och lika genial som vanligt när det gäller Hitchcock.

6. Vertigo (1958)
En av Hitchs riktiga klassiker. James Stewarts rollfigur är en före detta polis som får i uppdrag av en kompis att bevaka dennes fru då han misstänker att hon har något skumt på gång. Uppdraget visar sig mycket mer komplicerat än det först verkar. Filmen är ganska långsam och ibland nästan lite drömlik, men samtidgt jäkligt snyggt filmad och helt fantastiska skådisar. Stewart och Kim Novak har huvudrollerna.
Här kan man också se Hitchcocks uppfinningsrikedom då han använder en då helt ny metod för att visualisera huvudpersonen Stewars svindel på ett bra sätt. Enkelt går det ut på att han drar kameran ifrån skådisen samtidigt somhan zoomar in. Detta har använts i många filmer efter detta, mest noterbart kanske är i Jaws då Roy Scheider sitter på stranden och inser att en haj har gått till anfall.

5. North by Northwest (1959)
Detta är en klassiks katt och råtta-film där Cary Grant är en oskyldig man som jagas av diverse personer. Mycket spännande, ovanligt högt tempo och skön humor toppat med grymt bra skådisar gör det till ett mästerverk. Två kända scener är när Grant springande blir jagad av ett flygplan och även upplösningen på Mount Rushmore. Förutom Grant märks även den mästerlige Martin Landau i en tidig roll och James Mason lika bra som alltid.

4. Strangers on a Train (1951)
Denna filmen har en klassisk premiss som använts många gånger i olika sammanhang. Två personer träffas på ett tåg och inser att båda har en person i sin närhet de gärna skulle klara sig utan. De pratar om det perfekta brottet om de dödar den andres hatobjekt då mordet helt saknar motiv. Problemet är bara att en av personerna säger det mest på skoj medan den andra är smått psykopatisk och tar det på mer allvar. Robert Walker är helt sanslöst bra som psykopaten och hade troligtvis en fantastisk karriär framför sig, men han dog tyvärr samma år som filmen kom ut.

3. Psycho (1960)
De flesta känner väl till denna filmen. Så det räcker väl att säga: en mycket skrämmande film, en av de absoulta bästa filmskurkarna någonsin i psykopaten Norman Bates (Anthony Perkins). Fantastiska skådisar och ett genialt, överraskande manus. Ja, helt enkelt en av de absolut bästa filmerna som gjorts, men ändå har jag den bara trea. Kan ju avslöja att jag gillar Hithcocks filmer...

2. Rear Window (1954)
Även denna är helt genialisk och den har verkligen allt. Spänning och humor i en skön blanding. Man bygde faktiskt upp en stor kuliss som motsvarar fasaden på andra sidan gården från Stewarts rollfigurs lägenhet. Raymond Burr perfekt som den misstänkte grannen är mer känd som Perry Mason. En av mina favoritskådespelerskor både i fråga om i skådespeleri och utseende, Grace Kelly, är också med i filmen.
Men Stewart gör en av sina bästa roller och det vill inte säga lite. Helt enkelt en magisk film som man bara kan se på och njuta av.

1. Dial M For Murder (1954)
En man har planerat in i minsta detalj hur han ska bli av med sin fru. Han utpressar en kompis till att mörda henne. Men det går givetvis inte som planerat. En mycket sämre version spelades in senare i A perfect murder. Även om Michael Douglas, Viggo Mortensen och Gwynethp Palthrow är bra så når de inte upp till Ray Milland, återigen underbara Grace Kelly och Robert Cummings rolltolkningar. Men den stora skillnaden är givetvis mannen bakom kameran som med sin fantastiska blick för scener och som vet hur man bäst berättar en historia så går det inte ens att jämföra filmena. Detta är ett mästerverk. Jag har sett filmen flera gånger och jag njuter lika mycket varje gång.

Nä det har redan blivit för mycket text så det är väl bäst att avsluta. Bara en liten uppmaning...har du inte sett ALLA Hitchcocks filmer så gör det för sjutton. Du har missat något!

16 November 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

En ikon har lämnat oss

Joseph Wiseman 1918 - 2009

Det kanske inte är så många som vet vem Joseph Wiseman är, men de flesta har sett honom i hans mest klassiska roll som den första James Bond-skurken Dr No.

När första riktiga Bond-filmen skulle göras så var det mycket tjäbblande om vilken skådis som skulle spela titelrollen. James Bonds skapare Ian Fleming ville att hans kusin, Christopher Lee, skulle spela rollen. Så blev det inte, men han spelade ju dock titelrollen i Mannen med den gyllene pistolen, Scaramanga, många år senare. Sedan fick legendaren Noel Coward en förfrågan om rollen. Han var inte intresserad, bland annat på grund av metallhänderna som han skulle behöva ha på sig, och svarade med ett brev som löd "Dr No? No! No! No!"
Vår egen Max von Sydow fick också en möjlighet att axla rollen, men valde istället att spela Jesus i filmen The Greatest Store Ever Told. Han spelade dock Ernst Stavro Blofeld i Sean Connerys återkomst som 007 i nyinspelingen av Thunderball som kom 1983, Never Say Never Again.
Till slut kom man dock till kanadensaren Joseph Wisemans namn en bit ner på listan och han var ju uppenbarligen intressearad. Han är också en av få tidiga Bond-skurkar vars röst inte var dubbad.

Rollen blev ju verkligen klassisk och bilden av Dr No med de hotfulla händerna kommer för alltid var en viktig del av filmhistorien.

Utöver Dr No har Wiseman gjort mycket film, tv och teater.

Han var gift med dansösen Pearl Lang som gick bort i februari i år.
Hans hälsa försämrades stadigt under en tid och till slut orkade han inte längre och avled 91 år gammal.

Vila i frid.

23 Oktober 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Nu är det mycket nostalgi för tillfället

Mina nostalgitrippar fortsätter. Nu är det den sköne Chevy Chase som står i centrum. På ganska kort tid har det blivit alla Vacation-filmerna (Ett päron till farsa).
Jag tycker väldigt mycket om dem ännu faktiskt, det blir faktiskt fortfarande många skratt. En viktig faktor är som så många gånger förut..manus av John Hughes.
I den första ska familjen åka till Wally World, som är en Disneyworld liknande nöjespark. Filmerna är ju en sorts amerikansk sällskapsresa och man fokuserar ofta på förutfattade meningar om amerikaner och driver hejdlöst och helkul med dessa. Chevy är en av mina favoritkomiker och han har en sanslöst bra komisk timing. Beverly DAngelo som spelar hans fru är jäkligt vacker genom alla filmerna och har fungerat väldigt bra som Chevys "straight man" och gör att hans skämt och klumpigheter biter så mycket bättre. Men hon visar dock att hon är väldigt kul också när hon får chansen.
Barnen byts ut inför varje ny film och har generellt varit bra. De jag har gillat mest är Dana Hill och Jason Lively i andra filmen då de åker till europa. Mycket för att det är den filmen jag sett mest, och eftersom jag var i ungefär samma ålder som honom när jag såg filmen som mest och kunde identifiera mig i hans jakt på tjejer. Sedan gillade jag Dana Hill väldigt mycket eftersom hon är en av de bästa skådisarna i serien. Tyvärr så dog hon 1996.

Anthony Michael Hall var ju också bra som sonen, Rusty, i första filmen, men han fick ju sitt verkliga genombrott några år senare i andra John Huges-filmer och som en del av "the Brat Pack".

Trean Christmas Vacation är en av mina favoritfilmer om julhelgen. Kul också att se Julia Louis-Dreyfus i en tidig roll innan hennes genombrott i Seinfeld något år senare. I denna film är familjen Griswold uppbackad av många strålande skådisar som spelar den närmsta släkten. Diane Ladd, William Hickey, John Randolph, Doris Roberts mfl. Två som dock är med i alla filmerna förutom europafilmen, som också är släkt är familjen är Randy Quaid och Miriam Flynn. Äckligare familj går knappast att hitta, men ändå så är dom charmiga och hör liksom till.

I sista filmen i serien åker dom till Las Vegas och den överraskade faktiskt. Det grymtades mycket när den kom men jag tycker att den håller en bra nivå och framkallar även den många skratt.

Filmerna ingår ju i National Lampoons-serien som är ett amerikanskt fenomen där det ofta handlar om ganska billiga filmer, snabbskrivna manus och mycket lättklädda tjejer. Här tycker jag dock att Vacation-filmerna står ut ordentligt och håller en mycket högre kvalité än genomsnittet. Dock så är det en film av National Lampoons-filmerna som är bättre. Den fantastiskt skolfilmen Animal House (Deltagänget). Med en av de största komikerna som levat och som även han gick bort aldeles för tidigt, John Belushi.

Ja den filmen blir en perfekt avslutning på den här bloggen, om några minuter ligger jag och ser på detta mästerverk för, ja...jag vet inte vilken gång i ordningen...i alla fall inte sista...

5 Oktober 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

The great dark and funny hype

Det har kommit en sorts genre nu de senare åren som jag gillar väldigt mycket. Det är de lite mörkare och realistiska komdier som trots detta är en aning skruvade, eller har en något surrealistisk ton. Jag känner i alla fall ett band eller en samhörighet dessa emellan. Man kan väl också säga att filmerna känns som indie-filmer med tillhörande låg budget, även om det ligger stor satsning av filmbolagen bakom flera av dem.

2004 kom de första filmerna som jag tycker mer eller mindre stämmer in på ovanstående. Visst det har funnits liknande filmer tidigare, men den senaste trenden tycker jag tog vid här.
En av de första, som verkligen var lågbudget och inspelad på endast 22 dagar, var Napoleon Dynamite. Denna lilla film som inte hade pengar bakom sig för att kunna göra sig hörd bland alla flashiga trailers och gigantiska reklamkampanjer spred sig från mun-till-mun och bara växte. Jon Heder som är fantastisk i huvudrollen fick 1000 dollar för filmen som till slut skulle spela in hela 40 miljoner dollar bara i USA.
Filmen var dock också ett motgift mot alla bleka American Pie-kopior som poppat upp åren efter dennas succé. Denna typen blandat med horribla parodifilmer har sänkt komedikvalitén alldeles för mycket under 2000-talets början. Efter Napoleon Dynamite kom det dock lite kombinationer av skolfilmer och vanliga komedier med hjärna, där man faktiskt verkar ha lagt ner lite tid på manuset. Jag tänker då på roliga filmer som Superbad och till viss del Knocked Up.
Andra filmer som kom 2004 var Sideways och Garden State, där jag tycker båda stämmer bra överens med Napoleon Dynamites stil, även om dessa hade lite större budget och var lite mer mainstream.
Sideways som ibland nästan väger över lite till drama tycker jag är en härlig film där man bara flyter med huvudpersonerna på deras resa genom vindistrikten i Kalifornien. Sedan gillar jag att filmen gav två bra birollsskådisar, som tidigare mest fått vara roliga sidekicks, chansen att ta steget fram i strålkastarljuset och verkligen visa att de kan bära upp en film på ett helt lysande sett. Paul Giamatti och Thomas Haden Church.
Giamatti har länge varit en favorit, så det är kul att han har fått ta ytterligare steg i sin karriär. Måste ju bara nämna Cinderella Man i förbigående som en av de bästa sportfilmerna som gjorts. Måste ses!

Men för att fortsätta på det spåret jag startade bloggen med så vill jag nämna Little Miss Sunshine. För det första är det ju en fantastisk rollbesättningen. Greg Kinnear, Toni Collette, Steve Carrell, Alan Arkin är de mer kända namnen, Paul Dano och charmiga Abigail Breslin de mindre kända i rollerna som barnen i familjen. Jag tycker helt enkelt att det är en härlig roadmovie, med några överraskningar och välskrivna karaktärer. Inte karikatyrer som är så vanligt på film idag.

Den sista filmen jag vill nämna här är en skön film som är författad av den före detta strippan, Diablo Cody. Det naturliga valet om man som tjej vill byta namn...Brook Busey är hennes riktiga.
Hennes debutfilm Juno har verkligen slagit genom ordentligt och är på sätt och vis den film som fått mest nytta av den hype som vuxit fram med ovan nämnda filmer. En viktig anledning till detta tror jag är att filmerna är relativt billiga att spela in, samtidigt som de har gått hem bra hos oscarsjuryn.
Sideways fick många tunga nomineringar, som bästa film, regi, manlig och kvinnlig biroll, men vann endast för bästa manus efter förlaga. Juno gick samma väg kan man säga då den nominerades för bästa film, regi och kvinnlig huvudroll men enbart vann för bästa originalmanus.
Little Miss Sunshine stack ut lite genom att nomineras för bästa film och kvinnlig biroll men vann för både originalmanus och bästa manliga biroll i form av veteranen Alan Arkin.
Men för att återvända till Juno då och Diablo Cody. Hon vann ju som sagt faktiskt en oscar för sin första film, och jag har en känsla av att man får se henne tacka juryn fler gånger i Kodak Theatre.
Ellen Page tycker jag är jättebra i huvudrollen men backas upp av många lysande roller. Exempelvis vill jag nämna J.K. Simmons och Allison Janney som Junos pappa och styvmor. Detta är roller som alltid följer uppsatta ramar om hur föräldrar brukar uppträda, men här visar Cody att de verkligen kan vara egna individer och ha ett eget djup.

Även om filmbolagen har upptäckt potentialen här och nu börjat göra filmer med hög budget som förtäcks som indie-filmer så tycker jag att helt enkelt att detta är en väldigt trevlig genre och jag hoppas på att många guldkorn kommer att följa...

28 September 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Vad hände med mina ungdomsförälskelser?

Jag såg en hel del film när jag växte upp, och visst har man sett många snygga flickor på tvn och bioduken som man drömt om att få träffa någon gång. Nu har jag precis sett en gammal nostalgirulle som jag såg på 80-talet för första gången, Weird Science. Så jag började fundera på vad en snygging som Kelly LeBrock gör idag.
Då när jag såg filmen för första gången så blev jag jättekär i henne och aldrig har jag velat ha en dator mer än jag gjorde då. Hon skapades ju i filmen av två killar på det sättet. En underbar vision och helt underbar. Dessutom var hon väldigt bra i filmen The Woman in Red.
Vad har hon dock gjort sedan 80-telet. Hon gifte sig två år efter Weird Science med actionskådisen Steven Seagal och fick tre barn. De skilde sig dock 1996. Hon är född 1960 och idag har hon återvänt till skådespeleriet, då hon koncentrerade sig på familjen unger många år. Hon skriver även en självbiografi.

Weird Science är gjord av John Hughes och han har även gjort The Breakfast Club. I denna film spelade hon som jag tror väldigt många killar var kära i under 80-talet, Molly Ringwald. Hon var med i många ungdomsfilmer under den här tiden och hon var lika charmig i alla. Även Ally Sheedy måste nämnas då hon var jäkligt charmig hon med, men på ett annat sett. Hon spelade ju oftare den lite mörkare karaktären.
Ringwald, som är född 1968, är idag gift med Panio Gianopoulos och har tre barn. Hon skådespelar fortfarande och är med i succéserien The Secret Life of the American Teenager, nu har hon dock flyttat fram en generation och spelar tonåringens mamma.

En av de minst kända som jag fastnade för var med i filmen Real Genius (Snilleksolan), som utspelar sig på en skola för överintelligenta elever. Val Kilmer har en av huvudrollerna. I en mindre roll är Michelle Meyrink helskön som en hyperaktiv och jättesmart tjej. Hennes karaktär är väldigt rolig och hon har en väldigt skön timing i sina repliker.
Hon slutade spela in filmer 1988 och det enda jag kan hitta om henne idag, så verkar hon bo hemma i Kanada tillsammans med man och tre barn.

Då till mina två favoriter.
Filmen The Emerald Forest (Amazonas -Smaragdskogen) var väldigt stark för mig när jag växte upp och jag såg den många gånger. Nu när den kom på dvd för några år sedan så köpte jag den och såg den för första gången på många år och den håller faktiskt riktigt bra. Den handlar om en liten pojke som blir kidnappad av en indianstam i utkanterna av Amazonas regnskogar, där hans pappa bossar över ett brobygge. Han växer upp i stammen och till slut blir han kär i sen flicka i en närliggande stam...och henne föll jag också för. En jättecharmig brasilianska vid namn Dira Paes.
Hon har fortsatt spela in filmer och tv-serier sedan dess, men bara i Brasilien. Idag är hon fyrtio år och bor i Rio de Janeiro med man och son.

Men min absoluta favorit och den jag var mest kär i var med i filmen Cant buy me love. Amanda Peterson. Denna supercharmiga tjej lyste upp varenda scen hon var med i och jag har sett filmen väääldigt många gånger. Tyvärr har hon gjort väldigt lite filmer och spelade in sin sista 1995. Det kanske är därför favoriterna fortfarande är favoriter, eftersom man inte har sett dem på senare år. Illusionen från uppväxten lever kvar.
Exempelvis såg jag nyligen en bild på Kelly LeBrock från 2009, och visst hon har förändrats mycket på 24 år. Tänk att det bara är jag som blir yngre och snyggare för varje år...hum...

Skriv gärna era favoriter i kommentarerna till denna bloggen.

20 September 2009 | Länk | Film | 3 kommentarer

Många bra roller blir det...

Jag tycker det är kul när man ser en film som man kanske inte har så höga förväntningar på och helt plötsligt ser man en skådis som bara dominerar alla scener karaktären är med i. Det är vid sådana tillfällen jag tycker att det hade varit jäkla kul att vara skådis, ja en bra skådis alltså.
Alltid när jag får frågan om favoritroller så ligger Val Kilmer nära till hands för sin roll som Doc Holiday i Tombstone. Även om inte det var så väldigt oväntat eftersom jag alltid tyckt att han har varit en bra skådis så är det ju absolut en roll som står ut. Jag tror jag kan citera alla hans underbara kommentarer från filmen.

Billy Clanton: Why, its the drunk piano player. Youre so drunk, you cant hit nothin. In fact, youre probably seeing double.
Doc Holliday: I have two guns, one for each of ya.

Nu har ju Kilmer varit borta ett tag från de stora rollerna, men det verkar som han är på gång tillbaka, bland annat efter en väldigt bra roll i Felon.

Men som sagt så var ju Kilmer ganska väntad, så nu till några större överraskningar...

En väldigt bra krigsfilm är Stanley Kubricks Full Metal Jacket. Matthew Modine är väldigt bra i huvudrollen och det är flera färgstarka biroller runtomkring, men den som absolut lyser starkast är Vincent DOnofrio. Han spelar den lätt överviktiga och mindre intelligenta killen som mobbas eftersom han misslyckas med det mesta han tar för sig under militärträningen. Till slut blir han dock väldigt bra kompis med Charlene...hum...det är dock hans eget gevär.
Han har även gjort bra roller i två andra grymt bra filmer, Men in Black och The Player.

En film (eller miniserie från början) som inte är så jättekänd är den om en i USA ganska känd massmördare från 1957 Charles Starkweather. Han och hans fjortonåriga flickvän mördade 11 personer.
Nu är jag inte så jätteinsatt i den verkliga storyn men filmen, som kom 1993, är riktigt bra. Inget mästerverk kanske men sevärd. Det som dock står ut är en av mina favoritskådisar Brian Dennehy och de två skådisarna som verkligen överraskade mig. Rollen som mördaren Starkweather görs på ett strålande sätt av Tim Roth, och han har ju efter många gånger visat sin storhet som skådis. En som man dock inte sett lika mycket av är hon som spelade hans unga flickvän, Fairuza Balk. Hon gör en jäkligt bra prestation och jag hade gärna sett henne i större roller. Hon har ju gjort bra roller i filmer som American History X, The Craft och den underbara filmen Almost Famous.

Till sist vill jag nämna ett Nya Zeeländskt mästerverk. Och nej, det finns inga alver eller trollkarlar i filmen. Det handlar om den rörande och skakande filmen Once Were Warriors (En Krigares Själ). Hanglingen kretsar kring familjen Heke. Föräldrarna Beth och Jake Heke spelas på ett helt fantastiskt sätt av Rena Owen och Temuera Morrison. Deras skådespel höjer filmen många nivåer och ärligt talat så finns det flera skådisar bakom dem som också ligger på en mycket hög nivå. Rena Owen har tyvärr inte setts i några större sammanhang efteråt dock. Det mest anmärkninsvärd är väl i så fall att hon har lånat ut sin röst till en CGI-karaktär i Star Wars ep II - Attack of the clones. Morrison har dock synts i flera filmer, som kalkonen Speed 2 och Six Days and Seven Nights mfl. Indirekt så såg man dock honom i stora sammanhang för första gången redan 1977 i Star Wars. För efter ha sett den ovan nämnda Star Wars-filmen och även den följande episoden så är det ju han som är mallen för stormtrupperna i rollen som Jango Fett. Far till den legendariska Boba Fett. Ja han är ju klonad så han är ju Boba också. Så han fick helt plötsligt många nördreferenser på Star Wars-himlen för en roll.

Filmen kom 1994 och det året gjorde flera kvinnliga skådisar sina genombrottsroller: Natalie Portman i den fantastiska Leon och Sandra Bullock i Speed. Två komiska höjdpunkter detta året var också kvinnor förresten. Jamie Lee Curtis spelar en uttråkad hemmafru i en av få väldigt lyckade Bond-kopior, True Lies. Och Judy Davis spelar Kevin Spaceys fru i The Ref (Absolut gisslan) och de två är mycket bra ihop som ett bråkande äkta par som kidnappas av klumpiga och snabbpratande tjuven Denis Leary.

Caroline (Judy Davis): How can we both be in the marriage and Im miserable and youre content?
Lloyd (Kevin Spacey): Luck?

Nä nu när jag snackat om massa klassiker har jag blivit sugen på att se en sådan. Det blir en mycket rolig road movie med massor av suveräna skådisar. Its a mad, mad, mad, mad world. (En ding ding ding ding värld).

13 September 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Magiska filmer

Det finns många magiska filmer som man bara sitter och njuter av när man ser. Jag såg en sådan häromdagen så jag kände att jag får fokusera lite mer på några sådana. För mig är magiska filmer sådana man bara sitter och småler och är så klockren på alla sätt och vis.

Filmen jag såg var Amelie från Montmartre av franske mästerregissören Jean-Pierre Jeunet. På ett sätt är det väldigt lätt att kalla hans filmer magiska eftersom de har ett väldigt fantasifullt skimmer runt sig. Han är väldigt noga med hur filmen ser ut. Just fantasi är ju något man måste ha och även kunna acceptera det annorlunda i filmväg för att få full njutning av hans filmer. Två väldigt annorlunda filmer är Delicatessen och De Förlorade Barnens Stad. Dessa samregisserade han också med Marc Caro. Jag tycker båda är helsköna och speciellt Delicatessen, mycket bra. Det är en postapokalyptisk svart komedi där det är ont om mat och vissa har fått en del kannibalistiska drag.
Den första filmen som Jeunet gjorde själv efter samarbetet med Caro var Alien 4. Jag tycker absolut att den har sina kvalitéer men ballar ur lite mot slutet.

Efter denna var det dock dags för hans första egna film på många år och detta mynnade alltså ut i den magiska filmen jag nyss nämnde...Amelie från Montmartre. Jag njuter verkligen av allt i filmen, ett fantastiskt manus, makalöst bra skådisar och en helt underbar look. Från början ville han ha engelska Emily Watson (inte Harry Potter-Hermoine Emma Watson alltså), men hon var tvungen att tacka nej. Då fick istället Audrey Tautou rollen och hon är så jäkla bra att hon borde fått en Oscar för rollen. Men hon var inte ens nominerad.
En annan mycket bra skådis som har följt Jeunet i stort sett i varenda film han gjort är Dominique Pinon.
Filmen Jeunet gjorde efter denna var också mycket bra, En Långvarig Förlovning, som även den har Audrey Tautou i huvudrollen.

Två andra personer som är makalöst bra på att göra magiska filmer är bröderna Coen. Jag tänker dock bara gå in på en av dem här, O Brother, Where Art Thou?. Den är löst baserad på Odysséen av Homeros och utspelas i amerikanska södern på 30-talet. En väldigt viktig del i filmen är gamla klassiska country- och bluegrasslåtar i nyinspelade versioner av klassiska storheter i genren. Emmylou Harris, Gillian Welch, The Cox Family mfl. Mina två favoriter är dock O Death som framförs av Ralph Stanley och allt Alison Krauss och hennes Union Station gör i filmen. Sedan skådisarna håller en mycket hög nivå, såsom George Clooney, Tim Blake Nelson, John Turturro, John Goodman, Holly Hunter mfl mfl.
Den är helt enkelt vansinnigt välgjord och hela manuset flyter i munnen på skådisarna som en välskriven låt. Detta är absolut en av filmerna jag ser oftast. Många gånger per år. Detta gäller dock som sagt många Coen-filmer, men det får jag gå en på en annan gång.

Ni måste se dessa till en början om ni inte har gjort det. Jag vet flera som inte är lika galen i dem som mig, speciellt den förstnämnda, men om ni tar dem till er så kommer ni antagligen älska dem lika mycket som jag gör.

O Brother, Where Art Thou?:

Ulysses Everett McGill: Whatd the devil give you for your soul, Tommy?
Tommy Johnson: Well, he taught me to play this here guitar real good.
Delmar ODonnell: Oh son, for that you sold your everlasting soul?
Tommy Johnson: Well, I wasnt usin it.

6 September 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Verklighetsflykt till verkligheten

Då var man tillbaka i verkligheten igen efter två härliga veckors semester.

Tillbaka till verkligheten förresten, det är ju en klar trend sedan några år tillbaka att dra ner på det storslagna och istället låta filmerna ha en verklig förankring oavsett handling.
Det tydligaste exemplet tycker jag är den nya Batman-serien där man helt har gått ifrån de storslagna miljöerna och scenbyggena från 90-talet.
En annan viktig faktor för de senaste Batman-filmerna är rollvalen. Istället för att välja de populäraste skådespelarna som är "i ropet" har man valt de som är rätt för rollerna. Exempelvis Christian Bale i huvudrollen och Liam Neeson, Cillian Murphy och Heath Ledger i skurkroller. Den enda rollen jag tycker de har missat helt är Katie Holmes som Rachel Dawes i Batman Begins. Hon känns inte det särskilt trovärdig i sin roll. Jag tycker absolut man skulle valt Maggie Gyllenhaal direkt istället.
Mina favoriter i de två filmerna är dock Gary Oldman i båda och Aaron Eckhart i andra. Även om även Ledger är värd alla sina hyllningar som Jokern.
Det känns dock lite oroväckande att man nu verkar välja mer "inne-skådisar" då Megan Fox ska vara aktuell som Cat Woman. Där finns ju både bra och dåliga sidor...dåliga är att hon inte är bland de bästa skådisarna idag, men bra eftersom jag gärna skulle se henne i kattdräkten. Hmm...det där lät väl gubbsjukt...;)

Även andra superhjältefilmer har följt samma mönster, omän inte lika tydligt. Spider Man har ju det automatiskt då Peter Parker lever ett ganska fattigt studentliv i serien då han inte svingar runt i sina pyjamasbyxor. Även Watchmen ligger helt rätt i tiden då dessa realistiska vindar blåser över Hollywood. Hade den gjorts på 80-talet, då man till och med ville ha någon sorts vardaglig superhjälte även i verklighetsbundna (eller nåja) filmer som Rambo, Rocky och Schwarzeneggers flesta, så hade den antagligen sett helt annorlunda ut.

En annan genre som har tappat sitt romantiska hollywoodskimmer från sina glansdagar är Westernfilmen. Detta har gjorts helt lysande i både The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford och Open Range. Den senare är en av mina absoluta favoritfilmer på 2000-talet.
Även serien Deadwood följer samma mönster.

Men visst kommer man inte ifrån att det fortfarande finns hjältar, för även om den underbara Bourne-trilogin känns enkel och verklighetstrogen, så känns Jason Bourne som en klassisk hjälte i härlig James Bond-anda.

I Sverige har väl realismen alltid legat nära till hand och nu har det ju till och med kommit en vampyrfilm som utspelas i "vanlig miljö".

Ja vi får se vad som händer med filmerna framöver.

31 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Mera taglines

Här följer en fortsättning på gårdagens blogg om taglines.

"The guest whos dead on time"
Rope (1948)

"Its a deadly game of "tag" and Cary Grant is "it"!"
North by Northwest (1959)

"Check in. Relax. Take a shower."
Psycho (1960)

"...and remember, the next scream you hear may be your own!"
The Birds (1963)

"You dont assign him to murder cases. You just turn him loose."
Dirty Harry (1971)

"Dont get him wet, keep him out of bright light, and never feed him after midnight."
Gremlins (1984)

"Does for rock and roll what "The Sound of Music" did for hills."
This is Spinal Tap (1984)

"The first casualty of war is innocence."
Platoon (1986)

"Hes having the worst day of his life...over, and over..."
Groundhog Day (1993)

"Stealing, cheating, killing... Who said romance was dead?"
True Romance (1993)

"The amps are on but nobodys home."
Airheads (1994)

"Love is in the hair"
Theres Something About Mary (1998)

Det var några till...och som sagt, lägg gärna till egna i kommentarerna till bloggarna om taglines.

21 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

This time its personal!!!

Något som är jäkligt kul är att läsa vissa taglines som följer med filmer. Tänkte räkna upp några sköna.

Robocop är ju en klassiker.
"Part man. Part machine. All cop."
Denna kommer jag väl ihåg från när jag höll omslaget i videoaffären när jag var yngre...då på svenska givetvis..."50% människa. 50% robot. 100% snut."

Alien har också en ofta upprepad tagline:
"In space no one can hear you scream"
Det var dock en svensk som missuppfattade detta när han översatte texten på fodralet till en upplaga av omslaget till första Alien-filmen.
"I rummet kan ingen höra dig skrika"

Asiatiska filmer har ofta lite försök till übercoola lines. Oftast kan det vara till vilken hårdkokt film som helst och inte specifikt för den som den är kopplad till:

Hard Boiled
"A cop with Brain and Brawn. His instinct to kill no holds barred."

Full contact:
"If the true measure of a man is judged by his actions, then he is ready to be counted."

Police story III - Supercop:
"Theres never a cop around when you need one, but when this cops around, all you need is one."

Men även andra filmer har coola taglines. I Escape from New York
med en huvudkaraktär som har namnet Snake Plissken så måste ju taglinen vara riktigt häftig:
"The worlds greatest leader is a hostage in the most dangerous place on Earth. Now only the deadliest man alive can save him."

På 80-talet var det viktigt med coola taglines som kunde matcha de coola hjältarna.
Cobra:
"Crime is a disease. Meet the cure"

First Blood:
"One war against one man."
och uppföljaren First Blood Part Two:
"What most people call hell, he calls home. "

James Bondfilmer har ofta roliga:
Octopussy:
"Nobody does HIM better"

GoldenEye:
"You know the name. You know the number."

För vissa taglines behöver man h lite koll på handlingen för att förstå helt:
The Big Lebowski:
"Her life was in their hands. Now her toe is in the mail."

Boogie Nights:
"Everyone has one special thing"

Back to the future:
"Hes the only kid ever to get into trouble before he was born."

Andra bara fyndiga helt enkelt:
Being John Malkovich:
"Be All That Someone Else Can Be"

The Commitments:
"They Had Absolutely Nothing. But They Were Willing To Risk It All."

Men till slut...den bästa, ja eller sämsta beroende på hur man ser det.
De första Hajenfilmerna var helt ok:
"See it before you go swimming." för ettan och "Just when you thought it was safe to go back in the water... " för tvåan. Sedan kom trean och var lite småfyndig: "The third dimension is terror"

Men sedan kom den fjärde filmen. Till att börja med så är det intressant att höra en haj morra, det visste jag inte att de kunde göra som i denna film. Men taglinen då..."nu ska vi hitta på något riktigt coolt" tänkte de säkert...problemet var att de använde sig av den härliga kalkonhandlingen till taglinen, då hajen enbart är ute efter familjen Brody.

Jaws 4 - The revenge
"THIS TIME... ITS PERSONAL!"

Skriv gärna in era favoriter i kommentarerna till denna. Det kommer fler framöver.

20 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

I have been watching the watchmen

Äntligen efter många många år har jag fått se filmatiseringen av denna fantastiska seriebok.
Det är två böcker jag har velat se på filmduken, dels så är det Talismanen av Stephen King, dels så är det just Watchmen.

När det gäller Talismanen så verkar även den vara på gång, men tyvärr så är det en miniserie till TV. Hellre hade jag sett en rejäl filmproduktion.

Men då åter till Watchmen. Det har ju varit många namn förknippade med eventuella filmer baserade på den, men alltid har det varit något oroväckande. Eftersom jag är ett stort fan av serieboken och har läst den många gånger så har jag haft olika tankar på hur det ska se ut.
Så även om jag gillar Terry Gilliam så är jag glad att han inte regisserar filmen, och även om jag tycker väldigt mycket om Robin Williams så hade jag inte velat se honom som The Comedian. Dock låter det lite kul då Gary Busey också varit aktuell för den rollen, han har ju galenskapen medfött i alla fall. Men nä det var ett mycket bra val nu istället i Jeffrey Dean Morgan.

Så när Zack Snyder officiellt var klar som regissör började jag bli försiktigt positiv och även i och med att rollistan inte hade några jättekända namn. Ett problem den här typen av storfilmer brukar ha är att filmbolagen tvingar med några namn som är i ropet för att kunna sälja filmen, istället för att se vem som passar bäst. Den enda i rollisten nu som kan räknas till en sådan skådis är väl vår egen Malin Åkerman, som dock sköter sig bra. Det hade säkert funnits bättre val i rollen, men det fungerar helt klart. Vår egen förresten...även om han pratar bättre svenska än Victoria Silvstedt så kanske det är fel att säga vår egen. Hon är ju uppvuxen i Kanada så vi kanske säga att vi har delad vårdnad av henne, eller i alla fall att vi kan ha henne vissa helger...
Men annars är rollistan klockren tycker jag, även om Carla Gugino inte är perfekt som Malin Åkermans mamma då det bara är sju år mellan dem. Men det är väl bättre att åldra än yngre skådis än tvärtom, så det fungerar ok också.

Patrick Wilson fungerar väldigt bra som den för historien drivande Nite Owl II. Men som i så många filmer är det galningarna man gillar mest, och så även i denna. Min favoritkaraktär i serieboken har alltid varit Rorschach och Jackie Earle Haley gör ett helt underbart porträtt av denna utböling. Rösten, kroppspråket och, när man väl ser honom utan mask, ögonen är exakt som man kunde önska sig. Det är också lite kul att se kontrasten mot hur han är i intervjuer, väldigt lågmäld och djup.

Matthew Goode har ju också en nyckelroll som Adrian Veidt/Ozymandias och är även han ett perfekt val.

En kul liten menlös notering förresten: två av de största rollerna spelas av skådisar som båda har tre namn som dessutom även kan fungera som förnamn...Jackie Earle Haley och Jeffrey Dean Morgan.

Denna länge betraktade ofilmbara seriebok har gjorts på ett helt utmärkt sätt. Skönt också att Snyder inte håller igen, utan verkligen gör det till en vuxenfilm. För det är något många reagerar på när de läst serieboken första gången, det är verkligen inte något för yngre. Det finns många djupa tankar, speciellt då om kalla kriget, tonen är väldigt mörk och det är våldsamt.

Så detta är helt enkelt en film jag ska så många gånger till, jag får dock ta och läsa om serieboken en gång till först. Och om ni inte har läst den...gör det så fort som möjligt!!
De har inte följt boken exakt men väldigt mycket är som det ska vara. Slutet skiljer sig en del dem emellan, men jag köper absolut Snyders och manusförfattarna Alex Tses och David Hayters vägval här.

En lååång väntan är över och mina höööga förväntningar uppfylldes. Yes!

"Never compromise. Not even in the face of Armageddon. Thats always been the difference between us..."
Rorschach

18 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Kanske inte mästerverk men måste ju ändå ses

Egentligen hade jag tänkt skriva om svensk film och mina favoriter bland den blågula kulturskatten...men det får vänta ett litet tag.
Det har varit några jobbiga veckor på jobbet men nu...FREEDOM!!! som en australiskamerikan i form av en skotsk frihetshjälte så bra uttryckte det! Nu har jag två härliga veckors semester och ska om en vecka äntligen få andas lite västkustluft. Mitt kära Sjöhåla!

Det kommer ju även bli en del film de kommande veckorna så jag tänkte idag skriva några korta ord om filmer som helt enkelt måste ses. Alla är väl inte mästerverk, men hur som helst jäkligt bra!

En riktigt måbrafilm med ett stort hjärta såg jag för första gången för några år sedan är The Station Agent som kom 2003 och är en varm film om vänskap. Man följer den kortväxte Finbar McBride, spelas strålande av Peter Dinklage, som har en stor passion för tåg. Han ärver en övergiven tågstation och hoppas få bo där ifred. Men tidigt börjar han motvilligt komma närmare några grannar, spelade av Patricia Clarkson och Bobby Cannavale. Visst kan man ana vad som komma skall men det är njutbar resa och ett mycket trevligt manus, och huvudrollsinnehavarna fantastiska. Regissör och manusförfattare är den halvkände skådisen Thomas McCarthy som bland annat synts i Boston Public och Meet the Parents. Jag har ännu inte sett den andra filmen han har regisserat The Visitor, men ska göra det inom kort.

Dee Snider! En av de bästa frontmännen som finns i musikbranschen har också försökt sig på skådespeleri flera gånger. En film jag köpte på chans väldigt billigt heter Warning: Parental Advisory. Det är en tv-film som tar upp en händelse där ett gäng uttråkade senatorsfruar bildade Parents Music Resource Center (PMRC) och ville censurera låttexter under mitten av 80-talet. Visst detta är ingen jättefilm, men tar upp en intressant händelse (för mig i alla fall) och fångar 80-talet på ett trevligt sätt. Jason Priestly är adokaten som försvarar musikerna och Griffin Dunne spelar Frank Zappa, som också deltog i förhöret. Men Dee Snider var den som chockade alla då det visade sig att han trots sin rockstjärneimage faktiskt kunde prata engelska flytande, som han uttrycker det själv, och försvarade sig väldigt effektivt. En av senatorerna i panelen var Al Gore och en av de ledande personerna i PMRC var hans fru Tipper.
Filmen är helt enkelt en trevlig liten bagatell.
Klipp från de verkliga händelserna finns på youtube.

Michael Moore är ju mest känd för filmerna Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 och sin kritik i allmänhet av George Bush. Men den film som blev hans genombrott är en mycket bra dokumentär där han går hårt åt General Motors och framförallt deras högste chef Roger Smith. Filmen heter Roger & Me och har samma blandning av humor och allvar som han lyckats så bra med i de andra nämnda filmerna ovan.

En film jag föll pladask för var den annorlunda The Stunt Man. Regissören Richard Rush kämpade länge för att få ut sin film till allmänheten och även om den inte är så jättekänd så är den väldigt stor i kultkretsar. Den handlar om en man som flyr från polisen och hamnar på en filminspelining, där en stuntman precis har dött. Filmens regissör lovar att gömma honom så länge han ersätter den förolyckade stuntmannen. Filmen är en skön blandning mellan thriller och svart komedi.
Det jag älskar med filmen är att den på något sätt byter riktining, eller vad man ska säga, nästan i varje scen och man får ny information hela tiden. Skådisarna är jäkligt bra och Steve Railsback som spelar den flyende mannen och Peter OToole som spelar regissören fungerar väldigt bra ihop. De backas även upp av den vackra och myckat talangafulla Barbara Hershey. Var även uppmärksam i början av filmen då man mycket kort kan se och höra pappan från The Fresh Prince in Bel-Air, tio år och många kilon innan serien startade. Så även om vad jag skrev i rubriken så ÄR den här för mig ett mästerverk och en solklar fempoångare!

Som avslutningsfilm måste jag nämna en helskön komedi med SNLaren Dana Carvey i huvudrollen. Han är väl mest känd för nämnda serien Saturday Night Live, där han var som störst under min favoritperiod av serien, tidigt 90-tal. Men han fick ju även mycket uppmärksamhet som Waynes kompis Garth i filmerna Wayne´s World 1 och 2. Den film jag vill rekommendera, Clean Slate eller även kallad Blackout i Sverige, kom 1994 och handlar om en privatdeckare, Carvey, som på grund av en explosion glömmer bort allt, och då menar jag allt, varje gång han somnar. Problement är bara att han är huvudvittne i ett stort brottsmål. Det finns flera sköna karaktärer och jag tycker att de får ihop det mycket bra och är en jäkligt rolig film.

Nu ska jag verkligen börja njuta av semestern. Bara lata mig och fundera på allt och inget. Jag tror helt enkelt jag tar och inspireras av Steven Wrights visa ord:

"Hard work pays off in the future. Laziness pays off now."

15 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

RIP John Hughes 1950-2009

En stor regissörs- och manusstjärna har slocknat. John Hughes blev bara 59 år gammal. Han gick bort den 6 augusti efter en hjärtattack.

Hughes blev mest känd för sina ungdomsfilmer på 80-talet, som The Breakfast Club och Weird Science.

Han gjorde flera filmer med "the brat pack", ett uttryck han var en stor inspiratör till, och fick stor framgång hos ungdomar då han lyckades blanda det ytliga och lättsamma som man ofta ser i ungdomskomedier (speciellt på 80-talet) med det allvarliga som verkligen finns inom alla ungdomar oavsett årtionde.

Även om han inte regisserade så jättemånga filmer så låg han bakom desto fler, både som producent och manusförfattare.

Min absoluta favorit bland hans egenregisserade är The Breakfast Club som är en fantastisk film som jag tidigare nämnt på denna blogg. En av hans favoritskådisar var Molly Ringwald som var med i flera av hans produktioner, men efter att hon tackade nej till huvudrollen i Some Kind of Wonderful så jobbade de aldrig ihop igen. Rollen gick istället till Lea Thompson. Vilket blev lyckat för henne förresten eftersom hon än idag är gift med den filmens regissör Howard Deutch.

Många av filmerna utspelades i påhittade Shermer, Illinois. I filmen Dogma av Kevin Smith så letar Jay och Silent Bob efter staden innan de förstår att den är påhittad.

Utdrag ur Dogma:

---
Bethany: What exactly brought you to Illinois?
Jay: Some fuck named John Hughes.
Bethany: "Sixteen Candles" John Hughes?
Jay: You know that guy, too? See, all these movies take place in a small town called Shermer, in Illinois, where all the honies are top-shelf, but all the dudes are whiny pussies - except for Judd Nelson, he was fuckin harsh - but best of all, there was no one dealin, man; then, it hits me: we could live like phat rats if we were the blunt connection in Shermer, Illinois. So we collected some money we were owed, and we caught a bus. You know what the fuck we found out when we got there? There is no Shermer in Illinois. Movies are fuckin bullshit.
---

Andra skådisar han anlitade flera gånger var Anthony Michael Hall och John Candy.

Den sista filmen han regisserade var Curly Sue från 1991 och filmer han har skrivit men inte regisserat är Ett Päron till Farsa- och Home Alone-filmerna.

Till sist...filmer som MÅSTE ses där han är iblandad är:

Sixteen Candles
The Breakfast Club
Weird Science
Pretty in Pink
Some Kind of Wonderful
Ferris Buellers Day Off
Shes Having a Baby
Planes, Trains & Automobiles

Jag har in i det längsta hoppats på att få se en film både skriven och regisserad av Hughes åter igen, men det hoppet är nu ute.

Vila i frid

John Hughes
1950-2009

8 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

X antal nyanser av Kjelle Bergqvist

När James Lipton, den välkände skådisintervjuaren från Inside actors studio, besökte Filip och Fredriks Söndagsparty och intervjuade Mikael Persbrandt så talade han sig väldigt varm över svenskarnas roll i kulturvärlden och frågade bland annat "How does it happen that Sweden has given us such a treasury?"
Så jag som inte brukar känna så väldigt mycket sug efter att se nya svenska filmer har dock börjat tänka efter lite och även se gamla klassiker som jag har missat eller alternativt inte sett på länge. Så inom kort kommer jag skriva mer om mina svenska favoriter.

Här kommer jag dock bara nämna en av mina absoluta svenska favoritregissörer och hans favoritskådis. Skådisen är en av mina favoriter bland svenska underhållare. Regissören är Ulf Malmros och skådisen är sköna Tok-Kjelle Bergqvist.
Just Bergqvist är ju en väldigt stark personlighet både på film och utanför. Han håller ju inte direkt igen i uttalanden, bland annat tänker jag på när han hoppade på, eller blev påhoppad av är väl mer korrekt, Tom Hjelte i Diskutabelt. Han anklagades för rasism när han kallade Hjelte importerad skvällerkärring.
Sedan har han varit gift med miss Universum, Yvonne Ryding.
Jag tycker också det var kul att se honom i Parlamentet där han visade en riktigt skön humor och skötte sig jäkligt bra.

Men han är ju givetvis skådis i första hand. Hans stora genombrott kom väl främst som Martin Becks kollega Kollberg under Gösta Ekmans era som poliskommisarien.
Första gången jag såg honom, vad jag kan komma ihåg, var i filmen Ha ett underbart liv, där han spelade Lina Perneds smågalna pappa. Eller smågalna förresten...man skulle kanske kunna säga att han spelar sin malmrosiska Bergqviststil för första gången. Det är ju inte svårt att gissa att han och Malmros verkligen fann varandra direkt och inte har gått att skilja på sedan dess.
Och i alla hans roller som han gör för Malmros är i grunden lika men givetvis också annorlunda bereonde på handling. Därav rubriken på detta blogginlägg.
Jag tycker också det är helt rätt "version" av dessa nyanser som för vilken han vann en guldbagge, Yngve i Den bästa sommaren. Det är helt enkelt en av de roligaste rollpresationerna jag sett. Ett perfekt exempel på hur man ska spela "deadpan"-komik. Helt i klass med Bill Murrays bästa roller.

Han gör ju givetvis andra bra roller än i Malmros filmer; Ondskan, Kocken mfl.

Men då till Ulf Malmros. Nu på senare tid har jag sett många av hans produktioner, några återseenden och några för första gången. Jag får lite samma känsla när jag ser hans filmer som när jag ser, några andra av mina stora favoriter, bröderna Coens filmer. Det bästa sättet att beskriva det är att jag helt enkelt blir glad av dessa och att dom sällan följer uppsatta mallar för hur filmer ska göras. Allt i filmerna behöver helt enkelt inte förklaras.

Miniserierna Rapport till himlen och Silvermannen är verkligen fantasifulla, även om man kan se hans inspiratrionskällor. Men han gör någonting eget av det.

Bäst i Sverige är en väldigt charmig film för en något yngre målgrupp än normalt. Dessutom håller huvudpersonen på den ädlaste och mest fantastiska av fotbollslag...Öis. Här är dock inte Kjell Bergqvist med. Däremot kan man se Arn (Joakim Nätterqvist) som fotbollstränare.

Men då till mina två favoriter bland Malmros filmer, och även högt på min lista över svenska favoritfilmer över huvudtaget; Smala Sussie och Den bästa sommaren.

Smala Sussie föll jag direkt för när den kom och jag har sett den så många gånger efter det. En väldigt annorlunda stil, givetvis med inslag från min husgud Tarantino. Amatörskådisarna i diverse roller är helt fantastiska och backas upp av "riktiga" skådisar i högform. Tuva Novotny är underbar, Michael Nyqvist härligt överdrivet cool och Kjelle lika bra som vanligt. Sedan ger givetvis värmlandsdialekten en härlig charm till filmen.
Det är också kul att läsa vad folk från andra länder tycker om den på IMDB, då den hyllas som ett mästerverk av väldigt många personer från olika länder. Och så även av mig förstås.

Den bästa sommaren såg jag dock inte när den kom av någon anledning, utan fick nyligen uppleva den för första gången istället. Och snacka om upplevelse. En helt suverän måbra-film och med Kjelles rollprestation som jag redan nämnt.

Ja detta var mycket hyllningar på en gång...men det är ju trots allt två favoriter jag pratar om.

4 Augusti 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

Svartvita men färgstarka guldkorn

Jag tycker det är så tråkigt när jag hör kommentarer som: "Nä den filmen kan jag ju inte se, den är ju svartvit..." Det är faktiskt ganska ofta man hör det. Men det är inte klokt hur många guldkorn man struntar i då. För mig spelar det inte den minsta roll om den inte är i färg. Det glömmer man efter några minuter om filmen är bra. Nu på senare tid så har jag sett många härliga gamla klassiker.
Speciellt har det blivit många med gamle hjälten Humphrey Bogart.
En jag föll för i första hand var The Treasure of the Sierra Madre. Här spelar Bogie än lite annorlunda roll jämför med hans gamla deckarhjältar. Det är helt enkelt sökning efter guld och rikedomar som gäller, och hur hjärnan kan spela en ett spratt när girigheten slår till.
Men den som stjäl de flesta scenerna som han är med i är gamlingen Walter Huston, som är pappa till regissören John Huston. Sr har många helsköna scener och vann även en Oscar för rollen. Sonen var dock snäppet lyckosammare då han vann för både bästa regi och manus. Men bästa film blev dock Laurence Oliviers Hamlet det året, 1949.

En film jag har sett flera gånger nu men jag tycker är lika bra varje gång är The Maltese Falcon med Bogart som stenhårde deckaren Sam Spade. Även här är det Huston den yngre som står för regin. En annan skön skådis är den oefterhärmlige men så ofta härmade (om det nu är möjligt) Peter Lorre. Hans skådespelarstil är ju helt unik och hans stora ögon och släpiga prat är väldigt kul att se och höra.

Året efter, 1942, gjorde Bogart också en liten film som få väntade sig speciellt mycket av. Manuset genomgick ständiga förändringar även under inspelningen och budgeten var inte speciellt stor. Men Casablanca har ju faktiskt gått ganska bra genom åren ändå...
Regissören, ungraren, Michael Curtiz har ju också haft stor framgång, främst då under 30-50-talen. Mina favoritfilmer med honom har han dock gjort tillsammans med Errol Flynn, då i första hand (den enda riktiga Robin Hood:) The Adventures of Robin Hood (dock i färg) och piratfilmerna The Sea Hawk och Captain Blood.

Sedan har jag precis införskaffat något så ovanligt som en komedi med Bogart och av Curtiz som jag ska se inom kort, We´re No Angels.

Ett problem genom åren har ju dock varit Bogarts storlek. Även om han var en stor skådis så var han endast 1,73 lång och flera av hans leading ladys några cm längre. Ingrid Bergman var exempelvis 1,75. Och eftersom det inte såg bra ut att han var mindre så fick man använda lådor för honom att stå på och även kuddar att sitta på. Ibland fick till och med Bergman stå och huka sig. Men det mest bisarra av allt tycker jag är en grej Bergman berättade i en intervju...när de skulle spela in en scen utomhus där de skulle gå bredvid varandra så hade man grävt ett dike till henne som hon fick gå i.

För att rabbla några andra svartvita guldkorn: The Big Sleep (Bogart), The Third Man (Joseph Cotten och Orson Welles), They Died With Their Boots On (Flynn), Arsenic and Old Lace (skön komedi med en överspelande Cary Grant), Nosferatu (stumfilm från 1922).
Sedan finns det ju väldigt många magiska Kurosawa-filmer som De sju samurajerna och Yojimbo, vilka båda har inspirerat till ett otal nyinspelningar i olika miljöer.
Även bröderna Marx måste nämnas då de gjort många skrattfester, exempelvis A night at the Opera, A day at the races och At the circus.

Nu glömmer jag säkert flera mästerverk i hastigheten. Jag har dock inte tagit med några western-filmer, eftersom jag pratat om sådana tidigare här på bloggen och heller inte min favoritregissör Hitchcock då jag snart kommer ägna en hel blogg bara åt hans filmer.

"I hope youre not letting yourself be influenced by the guns these pocket-edition desperadoes are waving around, because Ive practiced taking guns from these boys before; so well have no trouble there."
- Sam Spade (Bogart) i The Maltese Falcon

26 Juli 2009 | Länk | Film | 1 kommentar

En engelsk kompott av trollkarlar och varulvar

Nu har jag sett en hel del engelskt på sistone så jag får nog ta och skriva lite om dessa.

Igår såg jag faktiskt min första Harry Potter-film i en biograf, övriga har blivit på dvd. Generellt tycker jag att filmserien är bra och har ofta en mysig stämning. Jag har dock inte läst någon av böckerna.
Den mysiga stämningen finns det dock inte så mycket av i den nya filmen. Det blir väldigt skumt när de mörkaste stunderna i filmen är väldigt mörka, men dessa kontrasteras mot väldigt skämtiga perioder då det handlar om kärleksförhållanden på Hogwarts. Det fungerar ändå tycker jag, men det känns dock som om filmen är ett intro till den avslutande boken som är uppdelad i två filmer.
Radcliffe tycker jag har växt som skådis och även Emma Watson gör en bättre insats än tidigare. Jag tycker hon har hållt på med lite för mycket japansk hysteriskådespeleri som jag inte tycker rimmar så bra med serien i övrigt.
Rupert Grint är mycket bra i den comic relief-roll han har i serien. Men han får konkurrens av den charmiga och mycket roliga Evanna Lynch i rollen som Luna Lovegood.
Men nu ska vi inte gå igenom hela rollistan, även om jag måste nämna den grymme Jim Broadbent som är ny i filmserien.

Jag såg honom nyss i en annan film som har några år på nacken och som jag ser några gånger per år. En riktig måbrafilm helt enkelt...Little Voice. Den är specialskriven för Jane Horrocks, eller ja, det är från början en pjäs som är skriven för henne. Hon är mycket bra på att härma gamla sångerskor och det får hon verkligen visa upp här. Ewan MacGregor, Michael Caine, Brenda Blethyn och ovan nämnde Broadbent är mycket bra i övriga roller.

Nu har jag äntligen fått tummen ur och se Hot Fuzz. Det är en film jag verkligen ville se direkt när den kom men av någon anledning har det inte blivit så. Det var dock värt väntan och jag tycker den var helt suverän. En salig blandning mellan komedi, action och lite splatter som man bara kan se i engelska, eller i allafall europeiska filmer. Simon Pegg och Nick Frost är ett jäkligt roligt radarpar.

Den utspelas ju i en liten by på brittiska landsbygden, och apropå det blev jag lite orolig häromdagen, eftersom det verkar som det på gång med en nyinspelning på en kultklassiker, En amerikanske varulv i London. Varför? Visst tycker jag att skräckfilmsgenren är väldigt trist nuförtiden, men att börja göra om bra klassiker är ju inte rätt väg att gå, även om ovan nämnda Pegg och Frost är ett ovanligt bra undantag som gör en egen, mycket lyckad, tolkning av en zombieskräckis i och med Shaun of the Dead.
Det gjordes dock en ganska misslyckad fristående uppföljare 1997 som hette An american werewolf in Paris med bland annat Tom Everett Scott och charmiga Julie Delpy. Jag har dock även sett denna titeln på den kommande filmen så det kanske kommer vara denna de kommer upprepa.

Nä det finns jäkligt många bra skådisar i England och är i stort mycket mer intressanta än sin amerikanska kollegor.

-Ever fired your gun in the air and yelled, Aaaaaaah?
Danny Butterman i Hot Fuzz

19 Juli 2009 | Länk | Film | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida