|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Juli (2018) |
|
|
|
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (8) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 98 |
| Kommentarer: 17 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Verklighetsflykt till verkligheten
Då var man tillbaka i verkligheten igen efter två härliga veckors semester.
Tillbaka till verkligheten förresten, det är ju en klar trend sedan några år tillbaka att dra ner på det storslagna och istället låta filmerna ha en verklig förankring oavsett handling.
Det tydligaste exemplet tycker jag är den nya Batman-serien där man helt har gått ifrån de storslagna miljöerna och scenbyggena från 90-talet.
En annan viktig faktor för de senaste Batman-filmerna är rollvalen. Istället för att välja de populäraste skådespelarna som är "i ropet" har man valt de som är rätt för rollerna. Exempelvis Christian Bale i huvudrollen och Liam Neeson, Cillian Murphy och Heath Ledger i skurkroller. Den enda rollen jag tycker de har missat helt är Katie Holmes som Rachel Dawes i Batman Begins. Hon känns inte det särskilt trovärdig i sin roll. Jag tycker absolut man skulle valt Maggie Gyllenhaal direkt istället.
Mina favoriter i de två filmerna är dock Gary Oldman i båda och Aaron Eckhart i andra. Även om även Ledger är värd alla sina hyllningar som Jokern.
Det känns dock lite oroväckande att man nu verkar välja mer "inne-skådisar" då Megan Fox ska vara aktuell som Cat Woman. Där finns ju både bra och dåliga sidor...dåliga är att hon inte är bland de bästa skådisarna idag, men bra eftersom jag gärna skulle se henne i kattdräkten. Hmm...det där lät väl gubbsjukt...;)
Även andra superhjältefilmer har följt samma mönster, omän inte lika tydligt. Spider Man har ju det automatiskt då Peter Parker lever ett ganska fattigt studentliv i serien då han inte svingar runt i sina pyjamasbyxor. Även Watchmen ligger helt rätt i tiden då dessa realistiska vindar blåser över Hollywood. Hade den gjorts på 80-talet, då man till och med ville ha någon sorts vardaglig superhjälte även i verklighetsbundna (eller nåja) filmer som Rambo, Rocky och Schwarzeneggers flesta, så hade den antagligen sett helt annorlunda ut.
En annan genre som har tappat sitt romantiska hollywoodskimmer från sina glansdagar är Westernfilmen. Detta har gjorts helt lysande i både The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford och Open Range. Den senare är en av mina absoluta favoritfilmer på 2000-talet.
Även serien Deadwood följer samma mönster.
Men visst kommer man inte ifrån att det fortfarande finns hjältar, för även om den underbara Bourne-trilogin känns enkel och verklighetstrogen, så känns Jason Bourne som en klassisk hjälte i härlig James Bond-anda.
I Sverige har väl realismen alltid legat nära till hand och nu har det ju till och med kommit en vampyrfilm som utspelas i "vanlig miljö".
Ja vi får se vad som händer med filmerna framöver.
|
|
31 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Mera taglines
Här följer en fortsättning på gårdagens blogg om taglines.
"The guest whos dead on time"
Rope (1948)
"Its a deadly game of "tag" and Cary Grant is "it"!"
North by Northwest (1959)
"Check in. Relax. Take a shower."
Psycho (1960)
"...and remember, the next scream you hear may be your own!"
The Birds (1963)
"You dont assign him to murder cases. You just turn him loose."
Dirty Harry (1971)
"Dont get him wet, keep him out of bright light, and never feed him after midnight."
Gremlins (1984)
"Does for rock and roll what "The Sound of Music" did for hills."
This is Spinal Tap (1984)
"The first casualty of war is innocence."
Platoon (1986)
"Hes having the worst day of his life...over, and over..."
Groundhog Day (1993)
"Stealing, cheating, killing... Who said romance was dead?"
True Romance (1993)
"The amps are on but nobodys home."
Airheads (1994)
"Love is in the hair"
Theres Something About Mary (1998)
Det var några till...och som sagt, lägg gärna till egna i kommentarerna till bloggarna om taglines.
|
|
21 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
|
This time its personal!!!
Något som är jäkligt kul är att läsa vissa taglines som följer med filmer. Tänkte räkna upp några sköna.
Robocop är ju en klassiker.
"Part man. Part machine. All cop."
Denna kommer jag väl ihåg från när jag höll omslaget i videoaffären när jag var yngre...då på svenska givetvis..."50% människa. 50% robot. 100% snut."
Alien har också en ofta upprepad tagline:
"In space no one can hear you scream"
Det var dock en svensk som missuppfattade detta när han översatte texten på fodralet till en upplaga av omslaget till första Alien-filmen.
"I rummet kan ingen höra dig skrika"
Asiatiska filmer har ofta lite försök till übercoola lines. Oftast kan det vara till vilken hårdkokt film som helst och inte specifikt för den som den är kopplad till:
Hard Boiled
"A cop with Brain and Brawn. His instinct to kill no holds barred."
Full contact:
"If the true measure of a man is judged by his actions, then he is ready to be counted."
Police story III - Supercop:
"Theres never a cop around when you need one, but when this cops around, all you need is one."
Men även andra filmer har coola taglines. I Escape from New York
med en huvudkaraktär som har namnet Snake Plissken så måste ju taglinen vara riktigt häftig:
"The worlds greatest leader is a hostage in the most dangerous place on Earth. Now only the deadliest man alive can save him."
På 80-talet var det viktigt med coola taglines som kunde matcha de coola hjältarna.
Cobra:
"Crime is a disease. Meet the cure"
First Blood:
"One war against one man."
och uppföljaren First Blood Part Two:
"What most people call hell, he calls home. "
James Bondfilmer har ofta roliga:
Octopussy:
"Nobody does HIM better"
GoldenEye:
"You know the name. You know the number."
För vissa taglines behöver man h lite koll på handlingen för att förstå helt:
The Big Lebowski:
"Her life was in their hands. Now her toe is in the mail."
Boogie Nights:
"Everyone has one special thing"
Back to the future:
"Hes the only kid ever to get into trouble before he was born."
Andra bara fyndiga helt enkelt:
Being John Malkovich:
"Be All That Someone Else Can Be"
The Commitments:
"They Had Absolutely Nothing. But They Were Willing To Risk It All."
Men till slut...den bästa, ja eller sämsta beroende på hur man ser det.
De första Hajenfilmerna var helt ok:
"See it before you go swimming." för ettan och "Just when you thought it was safe to go back in the water... " för tvåan. Sedan kom trean och var lite småfyndig: "The third dimension is terror"
Men sedan kom den fjärde filmen. Till att börja med så är det intressant att höra en haj morra, det visste jag inte att de kunde göra som i denna film. Men taglinen då..."nu ska vi hitta på något riktigt coolt" tänkte de säkert...problemet var att de använde sig av den härliga kalkonhandlingen till taglinen, då hajen enbart är ute efter familjen Brody.
Jaws 4 - The revenge
"THIS TIME... ITS PERSONAL!"
Skriv gärna in era favoriter i kommentarerna till denna. Det kommer fler framöver.
|
|
20 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
|
I have been watching the watchmen
Äntligen efter många många år har jag fått se filmatiseringen av denna fantastiska seriebok.
Det är två böcker jag har velat se på filmduken, dels så är det Talismanen av Stephen King, dels så är det just Watchmen.
När det gäller Talismanen så verkar även den vara på gång, men tyvärr så är det en miniserie till TV. Hellre hade jag sett en rejäl filmproduktion.
Men då åter till Watchmen. Det har ju varit många namn förknippade med eventuella filmer baserade på den, men alltid har det varit något oroväckande. Eftersom jag är ett stort fan av serieboken och har läst den många gånger så har jag haft olika tankar på hur det ska se ut.
Så även om jag gillar Terry Gilliam så är jag glad att han inte regisserar filmen, och även om jag tycker väldigt mycket om Robin Williams så hade jag inte velat se honom som The Comedian. Dock låter det lite kul då Gary Busey också varit aktuell för den rollen, han har ju galenskapen medfött i alla fall. Men nä det var ett mycket bra val nu istället i Jeffrey Dean Morgan.
Så när Zack Snyder officiellt var klar som regissör började jag bli försiktigt positiv och även i och med att rollistan inte hade några jättekända namn. Ett problem den här typen av storfilmer brukar ha är att filmbolagen tvingar med några namn som är i ropet för att kunna sälja filmen, istället för att se vem som passar bäst. Den enda i rollisten nu som kan räknas till en sådan skådis är väl vår egen Malin Åkerman, som dock sköter sig bra. Det hade säkert funnits bättre val i rollen, men det fungerar helt klart. Vår egen förresten...även om han pratar bättre svenska än Victoria Silvstedt så kanske det är fel att säga vår egen. Hon är ju uppvuxen i Kanada så vi kanske säga att vi har delad vårdnad av henne, eller i alla fall att vi kan ha henne vissa helger...
Men annars är rollistan klockren tycker jag, även om Carla Gugino inte är perfekt som Malin Åkermans mamma då det bara är sju år mellan dem. Men det är väl bättre att åldra än yngre skådis än tvärtom, så det fungerar ok också.
Patrick Wilson fungerar väldigt bra som den för historien drivande Nite Owl II. Men som i så många filmer är det galningarna man gillar mest, och så även i denna. Min favoritkaraktär i serieboken har alltid varit Rorschach och Jackie Earle Haley gör ett helt underbart porträtt av denna utböling. Rösten, kroppspråket och, när man väl ser honom utan mask, ögonen är exakt som man kunde önska sig. Det är också lite kul att se kontrasten mot hur han är i intervjuer, väldigt lågmäld och djup.
Matthew Goode har ju också en nyckelroll som Adrian Veidt/Ozymandias och är även han ett perfekt val.
En kul liten menlös notering förresten: två av de största rollerna spelas av skådisar som båda har tre namn som dessutom även kan fungera som förnamn...Jackie Earle Haley och Jeffrey Dean Morgan.
Denna länge betraktade ofilmbara seriebok har gjorts på ett helt utmärkt sätt. Skönt också att Snyder inte håller igen, utan verkligen gör det till en vuxenfilm. För det är något många reagerar på när de läst serieboken första gången, det är verkligen inte något för yngre. Det finns många djupa tankar, speciellt då om kalla kriget, tonen är väldigt mörk och det är våldsamt.
Så detta är helt enkelt en film jag ska så många gånger till, jag får dock ta och läsa om serieboken en gång till först. Och om ni inte har läst den...gör det så fort som möjligt!!
De har inte följt boken exakt men väldigt mycket är som det ska vara. Slutet skiljer sig en del dem emellan, men jag köper absolut Snyders och manusförfattarna Alex Tses och David Hayters vägval här.
En lååång väntan är över och mina höööga förväntningar uppfylldes. Yes!
"Never compromise. Not even in the face of Armageddon. Thats always been the difference between us..."
Rorschach
|
|
18 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
|
Kanske inte mästerverk men måste ju ändå ses
Egentligen hade jag tänkt skriva om svensk film och mina favoriter bland den blågula kulturskatten...men det får vänta ett litet tag.
Det har varit några jobbiga veckor på jobbet men nu...FREEDOM!!! som en australiskamerikan i form av en skotsk frihetshjälte så bra uttryckte det! Nu har jag två härliga veckors semester och ska om en vecka äntligen få andas lite västkustluft. Mitt kära Sjöhåla!
Det kommer ju även bli en del film de kommande veckorna så jag tänkte idag skriva några korta ord om filmer som helt enkelt måste ses. Alla är väl inte mästerverk, men hur som helst jäkligt bra!
En riktigt måbrafilm med ett stort hjärta såg jag för första gången för några år sedan är The Station Agent som kom 2003 och är en varm film om vänskap. Man följer den kortväxte Finbar McBride, spelas strålande av Peter Dinklage, som har en stor passion för tåg. Han ärver en övergiven tågstation och hoppas få bo där ifred. Men tidigt börjar han motvilligt komma närmare några grannar, spelade av Patricia Clarkson och Bobby Cannavale. Visst kan man ana vad som komma skall men det är njutbar resa och ett mycket trevligt manus, och huvudrollsinnehavarna fantastiska. Regissör och manusförfattare är den halvkände skådisen Thomas McCarthy som bland annat synts i Boston Public och Meet the Parents. Jag har ännu inte sett den andra filmen han har regisserat The Visitor, men ska göra det inom kort.
Dee Snider! En av de bästa frontmännen som finns i musikbranschen har också försökt sig på skådespeleri flera gånger. En film jag köpte på chans väldigt billigt heter Warning: Parental Advisory. Det är en tv-film som tar upp en händelse där ett gäng uttråkade senatorsfruar bildade Parents Music Resource Center (PMRC) och ville censurera låttexter under mitten av 80-talet. Visst detta är ingen jättefilm, men tar upp en intressant händelse (för mig i alla fall) och fångar 80-talet på ett trevligt sätt. Jason Priestly är adokaten som försvarar musikerna och Griffin Dunne spelar Frank Zappa, som också deltog i förhöret. Men Dee Snider var den som chockade alla då det visade sig att han trots sin rockstjärneimage faktiskt kunde prata engelska flytande, som han uttrycker det själv, och försvarade sig väldigt effektivt. En av senatorerna i panelen var Al Gore och en av de ledande personerna i PMRC var hans fru Tipper.
Filmen är helt enkelt en trevlig liten bagatell.
Klipp från de verkliga händelserna finns på youtube.
Michael Moore är ju mest känd för filmerna Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 och sin kritik i allmänhet av George Bush. Men den film som blev hans genombrott är en mycket bra dokumentär där han går hårt åt General Motors och framförallt deras högste chef Roger Smith. Filmen heter Roger & Me och har samma blandning av humor och allvar som han lyckats så bra med i de andra nämnda filmerna ovan.
En film jag föll pladask för var den annorlunda The Stunt Man. Regissören Richard Rush kämpade länge för att få ut sin film till allmänheten och även om den inte är så jättekänd så är den väldigt stor i kultkretsar. Den handlar om en man som flyr från polisen och hamnar på en filminspelining, där en stuntman precis har dött. Filmens regissör lovar att gömma honom så länge han ersätter den förolyckade stuntmannen. Filmen är en skön blandning mellan thriller och svart komedi.
Det jag älskar med filmen är att den på något sätt byter riktining, eller vad man ska säga, nästan i varje scen och man får ny information hela tiden. Skådisarna är jäkligt bra och Steve Railsback som spelar den flyende mannen och Peter OToole som spelar regissören fungerar väldigt bra ihop. De backas även upp av den vackra och myckat talangafulla Barbara Hershey. Var även uppmärksam i början av filmen då man mycket kort kan se och höra pappan från The Fresh Prince in Bel-Air, tio år och många kilon innan serien startade. Så även om vad jag skrev i rubriken så ÄR den här för mig ett mästerverk och en solklar fempoångare!
Som avslutningsfilm måste jag nämna en helskön komedi med SNLaren Dana Carvey i huvudrollen. Han är väl mest känd för nämnda serien Saturday Night Live, där han var som störst under min favoritperiod av serien, tidigt 90-tal. Men han fick ju även mycket uppmärksamhet som Waynes kompis Garth i filmerna Wayne´s World 1 och 2. Den film jag vill rekommendera, Clean Slate eller även kallad Blackout i Sverige, kom 1994 och handlar om en privatdeckare, Carvey, som på grund av en explosion glömmer bort allt, och då menar jag allt, varje gång han somnar. Problement är bara att han är huvudvittne i ett stort brottsmål. Det finns flera sköna karaktärer och jag tycker att de får ihop det mycket bra och är en jäkligt rolig film.
Nu ska jag verkligen börja njuta av semestern. Bara lata mig och fundera på allt och inget. Jag tror helt enkelt jag tar och inspireras av Steven Wrights visa ord:
"Hard work pays off in the future. Laziness pays off now."
|
|
15 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
|
RIP John Hughes 1950-2009
En stor regissörs- och manusstjärna har slocknat. John Hughes blev bara 59 år gammal. Han gick bort den 6 augusti efter en hjärtattack.
Hughes blev mest känd för sina ungdomsfilmer på 80-talet, som The Breakfast Club och Weird Science.
Han gjorde flera filmer med "the brat pack", ett uttryck han var en stor inspiratör till, och fick stor framgång hos ungdomar då han lyckades blanda det ytliga och lättsamma som man ofta ser i ungdomskomedier (speciellt på 80-talet) med det allvarliga som verkligen finns inom alla ungdomar oavsett årtionde.
Även om han inte regisserade så jättemånga filmer så låg han bakom desto fler, både som producent och manusförfattare.
Min absoluta favorit bland hans egenregisserade är The Breakfast Club som är en fantastisk film som jag tidigare nämnt på denna blogg. En av hans favoritskådisar var Molly Ringwald som var med i flera av hans produktioner, men efter att hon tackade nej till huvudrollen i Some Kind of Wonderful så jobbade de aldrig ihop igen. Rollen gick istället till Lea Thompson. Vilket blev lyckat för henne förresten eftersom hon än idag är gift med den filmens regissör Howard Deutch.
Många av filmerna utspelades i påhittade Shermer, Illinois. I filmen Dogma av Kevin Smith så letar Jay och Silent Bob efter staden innan de förstår att den är påhittad.
Utdrag ur Dogma:
---
Bethany: What exactly brought you to Illinois?
Jay: Some fuck named John Hughes.
Bethany: "Sixteen Candles" John Hughes?
Jay: You know that guy, too? See, all these movies take place in a small town called Shermer, in Illinois, where all the honies are top-shelf, but all the dudes are whiny pussies - except for Judd Nelson, he was fuckin harsh - but best of all, there was no one dealin, man; then, it hits me: we could live like phat rats if we were the blunt connection in Shermer, Illinois. So we collected some money we were owed, and we caught a bus. You know what the fuck we found out when we got there? There is no Shermer in Illinois. Movies are fuckin bullshit.
---
Andra skådisar han anlitade flera gånger var Anthony Michael Hall och John Candy.
Den sista filmen han regisserade var Curly Sue från 1991 och filmer han har skrivit men inte regisserat är Ett Päron till Farsa- och Home Alone-filmerna.
Till sist...filmer som MÅSTE ses där han är iblandad är:
Sixteen Candles
The Breakfast Club
Weird Science
Pretty in Pink
Some Kind of Wonderful
Ferris Buellers Day Off
Shes Having a Baby
Planes, Trains & Automobiles
Jag har in i det längsta hoppats på att få se en film både skriven och regisserad av Hughes åter igen, men det hoppet är nu ute.
Vila i frid
John Hughes
1950-2009
|
|
8 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
|
X antal nyanser av Kjelle Bergqvist
När James Lipton, den välkände skådisintervjuaren från Inside actors studio, besökte Filip och Fredriks Söndagsparty och intervjuade Mikael Persbrandt så talade han sig väldigt varm över svenskarnas roll i kulturvärlden och frågade bland annat "How does it happen that Sweden has given us such a treasury?"
Så jag som inte brukar känna så väldigt mycket sug efter att se nya svenska filmer har dock börjat tänka efter lite och även se gamla klassiker som jag har missat eller alternativt inte sett på länge. Så inom kort kommer jag skriva mer om mina svenska favoriter.
Här kommer jag dock bara nämna en av mina absoluta svenska favoritregissörer och hans favoritskådis. Skådisen är en av mina favoriter bland svenska underhållare. Regissören är Ulf Malmros och skådisen är sköna Tok-Kjelle Bergqvist.
Just Bergqvist är ju en väldigt stark personlighet både på film och utanför. Han håller ju inte direkt igen i uttalanden, bland annat tänker jag på när han hoppade på, eller blev påhoppad av är väl mer korrekt, Tom Hjelte i Diskutabelt. Han anklagades för rasism när han kallade Hjelte importerad skvällerkärring.
Sedan har han varit gift med miss Universum, Yvonne Ryding.
Jag tycker också det var kul att se honom i Parlamentet där han visade en riktigt skön humor och skötte sig jäkligt bra.
Men han är ju givetvis skådis i första hand. Hans stora genombrott kom väl främst som Martin Becks kollega Kollberg under Gösta Ekmans era som poliskommisarien.
Första gången jag såg honom, vad jag kan komma ihåg, var i filmen Ha ett underbart liv, där han spelade Lina Perneds smågalna pappa. Eller smågalna förresten...man skulle kanske kunna säga att han spelar sin malmrosiska Bergqviststil för första gången. Det är ju inte svårt att gissa att han och Malmros verkligen fann varandra direkt och inte har gått att skilja på sedan dess.
Och i alla hans roller som han gör för Malmros är i grunden lika men givetvis också annorlunda bereonde på handling. Därav rubriken på detta blogginlägg.
Jag tycker också det är helt rätt "version" av dessa nyanser som för vilken han vann en guldbagge, Yngve i Den bästa sommaren. Det är helt enkelt en av de roligaste rollpresationerna jag sett. Ett perfekt exempel på hur man ska spela "deadpan"-komik. Helt i klass med Bill Murrays bästa roller.
Han gör ju givetvis andra bra roller än i Malmros filmer; Ondskan, Kocken mfl.
Men då till Ulf Malmros. Nu på senare tid har jag sett många av hans produktioner, några återseenden och några för första gången. Jag får lite samma känsla när jag ser hans filmer som när jag ser, några andra av mina stora favoriter, bröderna Coens filmer. Det bästa sättet att beskriva det är att jag helt enkelt blir glad av dessa och att dom sällan följer uppsatta mallar för hur filmer ska göras. Allt i filmerna behöver helt enkelt inte förklaras.
Miniserierna Rapport till himlen och Silvermannen är verkligen fantasifulla, även om man kan se hans inspiratrionskällor. Men han gör någonting eget av det.
Bäst i Sverige är en väldigt charmig film för en något yngre målgrupp än normalt. Dessutom håller huvudpersonen på den ädlaste och mest fantastiska av fotbollslag...Öis. Här är dock inte Kjell Bergqvist med. Däremot kan man se Arn (Joakim Nätterqvist) som fotbollstränare.
Men då till mina två favoriter bland Malmros filmer, och även högt på min lista över svenska favoritfilmer över huvudtaget; Smala Sussie och Den bästa sommaren.
Smala Sussie föll jag direkt för när den kom och jag har sett den så många gånger efter det. En väldigt annorlunda stil, givetvis med inslag från min husgud Tarantino. Amatörskådisarna i diverse roller är helt fantastiska och backas upp av "riktiga" skådisar i högform. Tuva Novotny är underbar, Michael Nyqvist härligt överdrivet cool och Kjelle lika bra som vanligt. Sedan ger givetvis värmlandsdialekten en härlig charm till filmen.
Det är också kul att läsa vad folk från andra länder tycker om den på IMDB, då den hyllas som ett mästerverk av väldigt många personer från olika länder. Och så även av mig förstås.
Den bästa sommaren såg jag dock inte när den kom av någon anledning, utan fick nyligen uppleva den för första gången istället. Och snacka om upplevelse. En helt suverän måbra-film och med Kjelles rollprestation som jag redan nämnt.
Ja detta var mycket hyllningar på en gång...men det är ju trots allt två favoriter jag pratar om.
|
|
4 Augusti 2009
| Länk
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
