Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2018)
>>


En stjärna har slocknat

En stor hjälte har gått bort.

Paul Newman var en fantastisk skådespelare och han har väldigt många bra roller på sin meritlista. Han har varit sjuk i cancer sedan en tid tillbaka och förlorade till sist kampen mot sjukdomen. Men han kommer alltid vara en av de största filmstjärnorna. Frank Sinatra var Ol’ Blue Eyes, men Newman var minst lika känd för sina blå ögon. Han hade en makalös karisma och har många gånger visat hur bra han är som skådespelare.

Den tidigaste filmen som jag har sett med honom är The Hustler från 1961, en riktigt bra film som faktiskt kretsar kring biljard. Men från början fick han roller både på TV och Broadway innan han gjorde sin första filmroll i The Silver Chalice 1954. Han var dock så missnöjd med sin insats att han i en filmtidning bad om ursäkt till alla som gått och sett filmen. Men han fick dock upprättelse och hyllades väldiga för sin nästa roll som boxaren Rocky Graziano i filmen Somebody up there likes me (1956). I slutet av 60-talet gjorde han två filmer jag gillar väldigt mycket, Cool Hand Luke och Butch Cassidy and the Sundance Kid. I den senare delade han bioduken med en annan stor filmstjärna, Robert Redford, med vem han skulle göra en av mina absoluta favoritfilmer The Sting som kom 1973. Där de båda går ihop för att blåsa Doyle Lonnegan, som spelas av en annan fantastisk skådis, Robert Shaw.

1977 var han med i kultklassikern Slap Shot där han drar på sig hockeyrören, och försöker hålla koll på Bröderna Hanson som spelande coach för hockeylaget Charlestown Chiefs.

Newman har som skådis varit nominerad nio gånger för en Oscarsstatyett. Den första var 1959 för Cat on a Hot Tin Roof. Den dröjde dock till hans sjunde nominering 1987 som han vann sin första guldgubbe för, uppföljaren till The Hustler, The Color of Money. Året innan hade han dock fått en hedersoscar.
Den senaste och nu alltså sista nomineringen fick han för sin biroll i den fantastiska Road to Perdition där han spelade mot bland annat Tom Hanks.

Hans två sista roller kan kopplas ihop med ett av hans allra största intressen, motorsport. Han var röst till Doc Hudson i den animerade Cars och bidrog med berättarröst till filmen Dale, om NASCAR-föraren Dale Eaernhardt.

Efter dessa så gick han 2007 ut och sa att han pensionerat sig och alltså inte skulle filma något mer. Detta med orden:

“You start to lose your memory, you start to lose your confidence, you start to lose your invention. So I think thats pretty much a closed book for me.”

Förutom skådespelare så har han många gånger hyllats som en stor filantrop. Exempelvis så startade han Newmans’s Own, ett varumärke som säljer olika matprodukter. Alla intäkter från företaget skulle direkt gå till välgörenhet, och 2006 hade man sammanlagt kommit upp i 200 miljoner dollar. Men han har även gjort mycket mer än detta och donerat stora summor egna pengar till olika välgörande ändamål.

Han var från 1958 fram till sin död gift med skådespelerskan Joanne Woodward. De levde tillsammans i Westport, Connecticut och fick tre döttrar. Han hade även två barn från ett tidigare äktenskap, men hans son Scott dog av en överdos 1978.
Newman fick en gång en fråga om otrohet och svarade med orden "Why go out for hamburger when you have steak at home?"

Vila i frid Paul Newman 1925 – 2008

Nu ska jag ta och se The Sting för säkerligen femtonde gången.
27 September 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
Fladdermöss, härmapor och kalkoner

”The only sensible way to live in this world is without rules!”
- The Joker in The Dark Knight


Då har jag äntligen sett The Dark Knight. En uppföljare, en seriefigursfilm, coola effekter, hypad och publiksuccé. Ändå är den framgångsrik hos kritiker och det pratas om flertalet Oscarsstatyetter, främst då till Heath Ledger som Jokern. Det känns som det har skett en liten förändring nu då storfilmer och ”lättare” filmer kan gå hem både hos publik och kritiker, såväl som vinna att priser?

Ska jag bara kort nämna vad jag tyckte om filmen så var den jättebra, jag håller dock Batman Begins som snäppet starkare. Men det är absolut en värdig fortsättning. Ledger är fantastisk i filmen som Jokern, men han har ju säkerligen fått mer uppmärksamhet och hyllningar än han hade fått om han var i livet idag. Detta kan absolut ha med filmens framgångar att göra eftersom det mesta idag handlar om reklam och spaltmeter i media. Filmen ligger ju faktiskt trea på IMDBs topplista över bästa filmer någonsin. Men här känns det dock som filmbolagen kan fuska lite och få upp filmen med att själva rösta upp filmen ordentligt. Vem vet?
Vad jag dock tycker är lite synd är att en annan fantastiskt skådespelarinsats helt har kommit i skuggan av Ledgers. Aaron Eckhart som Harvey Dent håller absolut jämna steg, men det är ju alltid svårare att spela med sådan återhållsamhet som en roll som Dent kräver. När det gäller Jokern så är det ju bara att släppa lös alla hämningar och spela ut ordentligt. Detta gör dock Ledger med bravur, eftersom han utstrålar intelligens bakom galenskapen. Sedan finns det ju även Gary Oldman, Michael Caine, Maggie Gyllenhaal och Morgan Freeman mfl som gör ett mycket gott jobb i bakgrunden. Sedan tycker jag att Bale är klockren som Batman.

Men för att återgå till min första fundering. När det gäller bästa film så är det överlag filmer med ganska låga placeringar på listor över indragna pengar som blir nominerade. Men visst finns det undantag med pengamonster som The Return of the King och Titanic. Det känns dock som att skådisar från ”lättare” filmer har större chans att få nomineringar. Mycket tycker jag dock är förknippat med hur populära och ”inne” skådisarna är. De har ju trots allt större makt i filmvärlden idag eftersom detta oftast räknas i hur många rubriker man har i världens tidningar. Exempel kan vara Mark Wahlbergs nominering för The Departed, Leonardo DiCaprio för Blood Diamond, Will Smith i The Pursuit of Happyness och Jamie Foxx i Collateral och Ray. Visst gör Foxx det bra som Ray Charles men jag hade föredragit både Depp i Finding Neverland och kanske framförallt Don Cheadle i Hotel Rwanda. Men hur kan Foxx han nomineras för Collateral? Jo antagligen för att han var i ropet just då och nu kan man som sagt få nomineringar på det sättet. DiCaprio var mycket bra i Blood Diamond, men jag är mer förvånad över Smiths nominering.

Men ärligt talat, jag har mycket att säga om The Departed. Till att börja med var jag väldigt negativt inställd till den från första gången jag läste att den skulle göras. Jag tycker att Hong Kong-filmen Infernal Affairs är suverän. Denna har Scorsese kopierat rakt av, förutom några krystade scener han har lagt till. Så att han vinner en Oscar för denna känns väldigt mycket som en statyett för lång och trogen tjänst. Sedan att hans motståndare var två engelsmän, en mexikan och Clintan, för en film som bara spelade in en bråkdel av det The Departed gjorde, hjälper ju till. Amerikaner har ju lättare att vinna på hemmaplan.
Det jag dock kan säga positivt om filmen är ju rollistan med namn som DiCaprio, Damon, Nicholson, Alec Baldwin och Martin Sheen. Men så blir det dags för nomineringar...och man nominerar Mark Wahlberg!?!? Suck. Hans karaktär var ny jämfört med Infernal Affairs och bara i vägen tycker jag. Men visst det var en typiskt amerikansk karaktär.
Men den vann en Oscar för bästa film så nu tycker jag lika gärna att Mariah Carey kan vinna en statyett för bästa originalsång med exempelvis Don’t cry for me Argentina.

Ja det var mycket svammel på en gång. Skönt att få vädra sina åsikter och skriva av sig ibland. Hur som helst så tror jag säkerligen att Ledger kommer att bli välförtjänt nominerad för en Oscar när det är dags. Men jag hoppas även på Aaron Eckhart. Sedan är det ju alltid lite otydligt vad som innebär huvudroll respektive biroll så man har ju 10 platser att slåss om. Men vad finns det då för andra alternativ för bästa huvudroll?
När Forest Whitaker vann så visade han (med en suverän rolltolkning) att spela verkliga personer fungerar, så två möjliga nomineringar kan bli Benicio Del Toro som Che Guevara (i The Argentine) och Frank Langella som Richard Nixon (i Frost/Nixon). Frank Langella säger ni och funderar, det känner ni kanske igen. Givetvis är det en film ni tänker på som helt förbisågs av Oscarsjuryn 1988: Masters of the Universe. Denna välgjorda film med vår egen actionhjälte Dolph Lundgren i huvudrollen slåss mot Langella i rollen som Skeletor.
Detta är en perfekt förfest-film med många skratt över en härlig kalkon! Kolla bara frisyrerna på monstren!!! Speciellt ett av dem och ni kommer direkt förstå vem jag menar.

Sedan kommer säkerligen också klassiska Hollywoodnamn bli aktuella, vilka lätt får en gräddfil till en nominering om de har en någorlunda rätt sorts film. Ofta välförtjänta dock men inte alltid. De som har sådana chanser är bland annat Dustin Hoffman (Last Chance Harvey), Sean Penn (Milk), Philip Seymour Hoffman (Doubt) och Leonardo DiCaprio (Revolutionary Road och Body of Lies). Jag har givetvis inte sett dessa ännu.

Eller varför inte Mikael Persbrandt? Jag har inte sett filmen, men både han och filmen Maria Larsson eviga ögonblick har fått mycket positivt snack i Nordamerika. De senaste åren har ju flera skådisar från icke-engelskspråkiga filmer varit både nominerade och vinnare, exempelvis Marion Cotillard, Javier Bardem, Rinko Kikuchi mfl. Det kanske inte är så stor sannolikhet men en kul tanke.

Ja det är bara att vänta och se hur det kommer att se ut. Nu är det dessutom massa besvikelser bland Oscarsvinnare och även suveräna rollprestationer som ignorerats genom åren, vilka jag gärna hade tagit upp här. Men det får bli i en kommande blogg.

"What doesnt kill you makes you... stranger"
- The Joker in The Dark Knight
21 September 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
Film när det är som roligast

"Yeah I called her up, she gave me a bunch of crap about me not listening to her, or something, I dont know, I wasnt really paying attention." - Dumb & Dumber


Efter förra bloggens besvikelser så kände jag för att lätta upp det lite och prata om komedi istället. Det här med att lista mina favoritkomedier var faktiskt svårt. Är egentligen den roligaste filmen och den bästa komedin samma sak. För det är lite svårt att definiera visse genrer tycker jag. Action-komedi, skräck-komedi, komedi, parodi...ja det är ju en djungel av definitioner där det är väldigt svårt att hitta rätt.
Ska man se till helheten eller efter antal skratt per scen. Ja detta är ju egentligen ett riktigt nördproblem som kanske inte så många bryr sig om egentligen. Jag smackar helt enkelt upp en lista och pratar om roliga filmer.

1 A Fish Called Wanda
2 Life of Brian
3 Dumb & Dumber
4 Le Grande Vadrouille
5 Amelie från Montmarte
6 Trading places
7 Anchorman
8 Dogma
9 Rosencrantz And Guildenstern Are Dead
10 The Naked Gun


Det här med parodier har gått alldeles för långt tycker jag. När filmer som Top Secret och senare The Naked Gun (baserad på inte helt framgångsrika serien Police Squad) kom så var ju den här typen av komedi inte så vanlig. Mel Brooks var ju en regissör som ständigt återkom till denna typ av humor med lite blandade resultat. Jag tycker att hans filmer är väldigt ojämna då han tappar bort många genialiska skämt bland alla alldeles för billiga dito. Så det var ingen av hans filmer som kom med på min lista även om Blazing Saddles var mycket nära. Men visst så återkommer jag då och då till hans filmer, såsom The Producers (originalet), Young Frankenstein, High Anxiety, Spaceballs och Robin Hood – Men in Tights.
Men som sagt så tycker jag att dagens parodier bara är patetiska. Första Scary Movie var lite småkul, men sedan var det ju bara en ursäkt för att få in lätta pengar. Ta några scener från populära filmer och gör om dem på något pinsamt sätt.
The Naked Gun och underbare Leslie Nielsen är ljusår bättre och given på min lista. De driver ju i första hand också med en genre och inte med specifika filmer.

Ett genialt och fyndigt manus ligger till grund för Rosencrantz And Guildenstern Are Dead, där Tim Roth och Gary Oldman verkligen får visa hur jäkla bra de är. Hamlet utspelar sig i runt omkring men allt fokus ligger just på de i titeln nämnda karaktärerna, som i Shakespeares story är huvudpersonens gamla kompisar.

En person som gör underbara filmer men som jag inte lyckades få med på min lista är Christopher Guest. Efter den fantastiska This is Spinal Tap, en hårdrocksmockumentär, alltså film som är uppbyggd som en dokumentär men är påhittad, så fortsatte han med många filmer i samma stil. Handlingen kretsar då kring en företeelse, som hårdock i ovan nämnda film. Det speciella med dessa filmer är att Guest, ofta tillsammans med Eugene Levy (pappan i American Pie) hittar på en handling och karaktärer för att sedan låta skådisarna, där både han själv och Levy ingår, improvisera ihop det mesta av dialogen. Många skådisar återkommer också i hans filmer. Jag bara älskar filmer som Waiting for Guffman (amatörteater), Best in Show (hundutställningar) och A Mighty Wind (folkmusik), dock tycker jag inte att senaste For Your Consideration (hollywood, oscarsgalan) når upp till samma nivå.

Will Ferrell har ju slagit igenom stort på 2000-talet. Han har lyckats bättre än många från Saturday Night Live att göra sig en filmkarriär. Av de som håller på nu är det bara Adam Sandler (Happy Gilmore!!!!) och Mike Myers (Austin Powers!!!) som kommer nära. Frågan är dock vad min favorit Chris Farley kunde ha uträttat om han fått leva längre än han gjorde.
Även om jag känner att Ferrell har upprepat sig mycket det sista och filmerna har gått lite på rutin så har han gjort många guldkorn. Min absoluta favorit är Anchorman – The Legend of Ron Burgundy. Old School måste ju också nämnas, eller det räcker väl nästan att säga...Frank the Tank!

Filmer från gamla SNL-rävar som jag vill är värda att omtala är Trading Places, Fletch, Ett päron till farsa, Three Amigos, Spies Like Us, The Blues Brothers, Ghostbusters och Wayne’s World. Om ni har missat någon av dessa så är det bara att springa iväg till närmsta filmuthyrare/försäljare.

Nu valde jag Dogma som bästa Kevin Smith-film, och där var de flesta från honom strax utanför top 10. Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Jay and Silent Bob Strike Back och Clerks II är all värda att nämnas OM man gillar hans stil.

Amelie från Montmartre var svårt att bedöma om jag skulle ha med på en komedilista, men till slut känner jag att jag älskar filmen och skrattade mycket så varför inte. Den är absolut värd sin position. Gillar man den så ska man absolut se resten av Jeunets franska filmer, i första hand Delicatessen, De Förlorade Barnens Stad och En Långvarig Förlovning.

Det finns ju också många klassiker som bör se: Some Like It Hot, Dr. Strangelove, The Pink Panther-filmerna, It’s a Mad Mad Mad Mad World och då även den jag har med på listan Den Stora Kalabaliken (Le Grand Vadrouille) med fantastiska Louis de Funés och Terry-Thomas.

Ja resten av filmerna på min lista behöver jag kanske inte gå in så mycket på. Kan ju bara nämna att jag är väldigt svag för Monty Python och speciellt Life of Brian. Även bröderna Farrelly har gjort mycket bra, men den som står ut för mig är Dumb & Dumber.

Ingen kan dock mäta sig med A Fish Called Wanda. Jag ser den väldigt ofta och skrattar lika mycket varje gång.

”Aristotle was not Belgian, the principle of Buddhism is not "every man for himself", and the London Underground is not a political movement. Those are all mistakes, Otto. I looked them up.” - A Fish Called Wanda


Det blev väldigt mycket räkna upp filmer denna gång, men det får väl bli så ibland också känner jag.
18 September 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
Vad håller regissören på med!?!?

ÄNTLIGEN! Man sitter där med en rykande het biobiljett eller njuter av omslaget på den dvd-film man så länge längtat efter. Förtexterna, inledningen och...suck...aaaah! Allt för ofta, speciellt på senare tid, blir man så besviken på filmer man sett fram emot.
Hur besviken man blir beror givetvis på hur stora förväntningar man har på en film. Det är ju inte nödvändigtvis de sämsta filmerna som är med på min lista över stora besvikelser, även om sådana förekommer.

Vanliga besvikelser är ju också uppföljare till gamla favoriter då man hoppas se nya varianter av de tidigare filmerna. Jag brukar dock försöka hålla mig lugn inför uppföljare, utan det är mycket som spelar in för att man ska gilla dem lika mycket. Exempelvis är det många som totalsågar del 2 och 3 av Matrix-trilogin, speciellt då den sistnämnda. Jag tycker den är väldigt bra även om den inte når upp till den första på långa vägar. Wachowski-bröderna upprepar sig dock inte genom att välja den lätta vägen med publikfrieri och coola effekter utan de följer sin vision som de haft hela tiden. Men visst filmen skiljer sig från de två andra, på gott och ont enligt mig.

Anledningen till att jag tar upp detta nu är att jag precis har blivit väldigt besviken. Jag gillar verkligen Hong Kong-film och två skådisar som har gjort väldigt många bra filmer är Jackie Chan och Jet Li. När jag nu hörde att de båda skulle göra en film ihop så började jag genast att hoppas på ett mästarmöte och en film som kan backa upp dem. Vad jag inte insåg inför filmen var att det skulle vara en film helt anpassad för en amerikansk marknad, med en jäkla massa filmbolag som ska säga sitt och en lite ovan regissör som inte kan stå emot dem. Gissar jag i alla fall, eftersom filmen är en salig blandning av idéer som hämtats från Jackie Chans klassiska Drunken Master och även Sagan om Ringen-filmerna. Dessutom har jag läst att man skev om manuset väldigt många gånger och detta pågick även under inspelningen.
Sedan krävde det inte heller många minuter innan filmens handling helt låg öppen och allt så förutsägbart. Men givetvis såg jag klart filmen och efter många suckar och några coola fighter så var den äntligen slut.

Nu har jag också, som sagt, skissat ihop en liten lista på mina största besvikelser bland filmer och tänkte ta upp några av dem.
Deep Impact:
En rejäl budget till en film om något intressant för mig då jag pluggat lite astronomi. Problemet för mig är att, även då jag bara läst hobbykurser, kunde jag se flera felaktigheter i manus. Jag tycker att med en sådan budget att man kan ta sig lite tid att få ordning på sådana luckor. Visst kan man ta sig lite kreativa friheter men ändå inom rimliga gränser. Det enklaste felet är att en komets svans alltid pekar bort från solen, vilket den tydligt inte gör i filmen. Men sedan led filmen generellt av ett generell slapphet och jag tröttnade snabbt.

Spanglish:
Jag har alltid gillat Adam Sandler, allt från när jag såg honom i Saturday Night Live till, ja helt enkelt tiden före denna film. En trött och helt oengagerad film med personer som är svårt att bry sig om. Tyvärr har de sämre filmerna fortsatt för Sandler och jag har inga förväntningar längre. Téa Leoni är en jäkligt snygg skådis men huh så tråkig.

Mission Impossible 2 och Unbreakable:
Visst hade jag mina tvivel efter att John Woo som första film i Hollywood gjorde en jeans-reklam med fighter, i och med Hard Target. Men han hade sådana mästerverk som The Killer och Hard Boiled bakom sig och efter till viss del Broken Arrow men framförallt Face/Off så började jag hoppas på ytterligare mästerverk från honom och Mission Impossible verkade ju som ett bra projekt. Suck. How wrong I was. Visst är vissa actionscener coola men man kan ju inte helt ignorera manus. Visst Woo har jobbat på detta sättet med att komma på manus efterhand tidigare men här fungerar det ju inte alls. Oj en logisk lucka…ääh släng på en mask på någon så löser det sig.
Det är väl helt enkelt bara att acceptera att han är väldigt ojämn.

Detsamma gäller M. Night Shyamalan som efter fantastiska Sixth Sense gjorde den fruktansvärda Unbreakable. Bra skådisar och en intressant idé men den är ju helskumt levererad. Dialogen är ibland pinsam tycker jag. Det verkar ju som rollfigurerna är lobotomerade ibland eftersom de tar så lång tid på sig att leverera en mening.

Die Another Day:
Jag är Bond-fanatiker men tyvärr så har en mycket bra Bond i form av Brosnan inte alltid fått så bra material att arbeta med. GoldenEye och The World is not enough tycker jag är bra, så även Tomorrow Never Dies även om det inte känns som en riktig Bond-film. Men Die Another Day har först och främst den sämsta låten som någonsin inlett en film om agenten. Och givetvis skulle Madonna även ha synpunkter på sin lilla roll i filmen och givetvis få igenom detta. Sedan ska Halle Berry vara Bonds like på alla sätt, men blir bara patetisk i sin karaktär. Coola kommentarer helt utan känsla, bland annat efter att ha legat avsvimmad en bra stund. Det hela toppas med hemska effekter vilket har varit Bond-filmernas adelsmärke. Surfning bland isberg hade varit coolt att se, men inte när det ser ut som ett dataspel.

X-men 3:
En tekniskt ok film, även om Ratner med manus-team inte har alls samma känsla att utveckla karaktärerna, utan hellre är lockade att hitta roliga oneliners. Det värsta av allt är dock att de helt ignorerar karaktärernas öde i serietidningen och röjer hej villt bland hjältarna och skurkarna.

Men in Black 2:
Ja det här med Will Smith och uppföljare verkar inte vara en bra idé. Jag tyckte att den första filmen i serien var helt suverän. Så nu med större budget inför tvåan så var det stora rubriker om att nu ska vi vara ändå mer effekter och ändå roligare. Detta är alltid en varning tycker jag. Istället för att försöka hitta det magiska från originalet ska man nu visa att man har mer pengar och gör istället en parodi av den första filmen. Humorn hade en väldigt bra nivå i ettan, men man förvandlar istället tvåan till en crazy-komedi helt utan förankring hos karaktärernas, i filmen, verkliga situation.

Ja det där lät väl lagom pretantiöst...

Här nedan följer ytterligare några besvikelser. Ha det bra till nästa gång.


1 Men in black 2
2 X-Men: The Last Stand
3 Unbreakable
4 The forbidden kingdom
5 Ace Ventura 2 - When nature calls
6 Die another day
7 Batman & Robin
8 Mission: Impossible II
9 Spanglish
10 Deep impact

14 September 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
Regissörens talking props

Skådespelare är ju faktiskt relativt viktiga när det gäller film. Eller ”talking props” som någon regissör kallade dem. Men ibland undrar man hur de som väljer skådisar till sina filmer tänker. Nuförtiden är det ju tydligt att man föredrar att ett känt namn säljer filmen än att en bra skådis säljer karaktären hos publiken. Detta ser man ju främst när man väljer massa musiker i rollerna istället för alla suveräna skådisar det finns. Oftast blir ju detta mindre lyckat. Även om 50 Cent mer eller mindre spelar sig själv så har han ju varken skådespelartalang eller utstrålning. En annan musiker, Sting, är väl inte en jättedålig skådis men han hade ju knappast fått filmrollerna utan sin karriär inom musiken. I samma andetag kan man ju nämna Madonna, som även om hon har gjort några bra roller är extremt svajig framför kameran. Sedan är det ju väldigt många mer rappare utöver 50 Cent som provat på en filmkarriär, och enligt mig, oftast med mycket darriga insatser. Jag måste dock nämna en som jag blev väldigt positivt överraskad av i Be Cool, André Benjamin (eller André 3000) som stjäl varenda scen han är med i och så jäkla rolig. En annan person i den filmen som överträffar sig själv som även han har bytt karriär är före detta wrestlaren The Rock som är mycket rolig han med.

Ett annat fenomen som är tröttsamt är när en skådis slår igenom och helt plötsligt ska vara med i varenda film även om han eller hon är helt fel för rollen. De senaste åren har ju skådisar som Ben Affleck, Nicole Kidman, Renée Zellweger och Colin Farrell varit exempel på detta. Själv tycker jag att det finns så väldigt många bra engelska skådespelerskor så att man då väljer Zellweger i rollen som Bridget Jones kan jag bara inte förstå. Det är möjligt att hennes accent är tekniskt bra men det låter ändå helt fel när hon pratar tycker jag. Jag gillade verkligen henne innan hon slog igenom med Jerry Maguire, speciellt i filmer som Empire Records och den sköna Love and a .45. Men att hon sedan vann en Oscar för Cold Mountain kan jag bara inte förstå. Men det känns som det har delats ut en hel del kompensationsstatyetter de senaste åren.
Jag får dock säga att Kidman har varit smart i sina rollval och inte bara spelat i så kallade stora filmer som skulle ge henne rubriker hela tiden så man skulle tröttna på henne.

Men då till mina favoritskådisar. Jag får säga att britterna helt klart dominerar mina topplistor. Bland kvinnorna är den absoluta favoriten Kate Winslet som har gjort många bra och skilda roller. Hon vågar gå lite udda vägar och utmana sig själv i rollvalen. Favoritfilmer med henne är bland annat Heavenly Creatures, Hamlet och Eternal Sunshine for the Spotless Mind. Hon följs av sin Sense and Sensibility-kollega Emma Thompson. Något som Thompson är mästare på är, att tillsammans med Branagh, så underbart behärska det klassiska ”Shakespeare-språket”. Jag tycker det är så skönt när de sätter igång i ordrika dueller i Much Ado About Nothing. Sedan måste jag erkänna att jag fortfarande är väldigt svag för Julia Roberts.

Den manliga listan toppas även den av britter. Daniel Day-Lewis är inte direkt känd för att göra överdrivet många filmer men när han väl ställer sig framför kameran så är han alltid otroligt förberedd och levererar alltid det bästa som går. Jag glömmer aldrig när jag första gången såg honom i en film i skolan, My Left Foot. Den berörde mig djupt och det var lite skumt att se honom springa runt i The Last of the Mohicans några år senare. Som nummer två har jag Brendan Gleeson som, efter att jag såg honom som Mel Gibsons skäggige kompis Hamish i Braveheart, varit en favorit.
Jag vill också nämna Toshiro Mifune som har ju en sådan skön närvaro i sina filmer, därav många helt fantastiska. George Lucas hade sina funderingar inför Star Wars att ha Mifune i rollen som Obi-Wan Kenobi. Även om Guiness är fantastisk så hade det varit kul att se vad Mifune hade gjort med rollen.

Listorna här nedan finns ju också bland mina topplistor.

Det här med skådisar kan man ju prata om hur länge som helst och det kommer jag givetvis ständigt återkomma till i mina bloggar.

--------------------------------------------

1 Kate Winslet
2 Emma Thompson
3 Julia Roberts
4 Rachel Weisz
5 Helen Hunt
6 Judi Dench
7 Natalie Portman
8 Kristin Scott Thomas
9 Charlize Theron
10 Miranda Richardson

--------------------------------------------

1 Daniel Day-Lewis
2 Brendan Gleeson
3 Gary Oldman
4 Johnny Depp
5 Toshiro Mifune
6 Tom Hanks
7 Errol Flynn
8 Alfred Molina
9 Chow Yun Fat
10 John Turturro



7 September 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
I huvudet på en filmfantast

Film! Detta underbara medium. Det har länge varit en av mina stora passioner och nu kände jag att det var dags att få tycka och tänka lite och helt enkelt skriva av mig om det här mitt stora intresse.
Hemma när jag var liten så var vi väldigt sena med video, eller ja, riktig video i alla fall. Vi hade en dinosaurie i form av en Betamax, med videoband som med stor framgång skulle kunna användas som hantlar. Det gick ju inte direkt att hyra videoband till en sådan. Vi hade några band dock: en tecknad film om grisen Wilbur, en tennismatch mellan Björn Borg och Jimmy Connors och en av Elvis alla filmer. Men emellanåt så lånade pappa med sig en VHS från jobbet och då lånade han även hem en del filmer från en bekant som hade hur många som helst. Bland dessa filmer så var det alltid tre eller fyra James Bond. Jag älskade dem. Och jag älskar dem fortfarande. James Bond var min ledsagare in i filmernas magiska värld.

Sedan dess har min filmsmak varit väldigt bred. Är det ett bra manus och en välgjord film så spelar det mindre roll vilken genre det är. Detta ser man lätt vid en närmare granskning av min filmsamling, då de flesta genrer är representerade. Dessutom sträcker filmerna sig över alla årtionden från 1920-talet och framåt. 1922 kom den klassiska stumfilmen Nosferatu med Max Schreck och det är den äldsta i samlingen. Sedan har jag väldigt mycket av min favoritregissör Alfred Hitchcock från 1930- och 1940-tal.
Många av mina kompisar avfärdar dock direkt filmer som är svartvita, vilket jag tycker är mycket sorgligt då de genast går miste om att få njuta av så många guldkorn. De sju samurajerna, Yojimbo, Shadow of a Doubt, The Lady Vanishes, The Maltese Falcon, The Third Man, Captain Blood mfl mfl mfl... När jag sätter mig ner och ser dessa underbara filmer så tänker i alla fall inte jag på att de är svartvita.

Jag tycker även att det är kul att se filmer från andra länder än Sverige och USA. Exempelvis så finns det väldigt mycket asiatisk film i min samling. Sydkorea är ett land som har släppt många bra filmer de senaste åren, inte minst Chan-wook Parks hämndtrilogi med den fantastiska Oldboy som höjdpunkt.

Något jag också gillar att göra är listor av olika slag, ja faktiskt, så med de flesta blogginläggen följer även en lista som behandlar det ämne jag tar upp. Eftersom detta är mitt första inlägg och en liten introduktion så har jag helt enkelt listat mina 10 favoritfilmer. Och det kan jag säga att det inte var det lättaste. Det känns så lätt att säga att ”ja den filmen är ju lätt bland dom tio bästa jag sett”, men när man börjar lista så upptäcker man snabbt hur trångt det är på top 10. Men jag har i alla fall försökt. Sedan är det för mig också skillnad på favoritfilmer och bästa filmer. För när det gäller favoritfilmer så blir det lätt att man tar med nostalgikänslor och annat man känt när man sett filmen. Så min favoritfilm listar jag lite fuskigt nog som den första Star Wars-trilogin, för de hör ju ändå ihop. Så de är som sagt kanske inte det bästa som gjorts men för mig är detta den ultimata filmupplevelsen på något sätt. Jag glömmer aldrig hur rädd jag var när Darth Vader första gången kom in i rymdskeppet och lite lätt lyfte upp en person som snabbt följdes av ett knakande när han höll honom runt halsen. Men visst hade jag sett filmerna för första gången idag så kanske de inte hade legat så högt upp.
Men topplistorna kommer även ligga med i blogginläggen men vara samlade under sidan Topplistor.

I kommande bloggar kommer jag att ta upp allt från favoritregissörer och genrer till recensenter och andra filmföreteelser. Jag hoppas verkligen ni tittar förbi igen.


Topplista över mina 10 favoritfilmer:

1 Star Wars Episode 4-6
2 Jaws
3 Braveheart
4 Pulp Fiction
5 From Russia with Love
6 Dial M for Murder
7 The Shawshank Redemption
8 Goldfinger
9 Shichinin no Samurai
10 North by Northwest
4 September 2008  | Länk | Film | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida