MIn älskade Smilla i dag för tio år sedan
I dag för 21 år sedan hämtade jag Smilla. Vilken lyckodag! Hon var 18 månader gammal och hade hela sitt liv burits omkring av uppfödarfamiljens yngsta flicka. Hon satt alltid med tassen runt halsen på henne och det dröjde inte länge innan hon satt likadant hos mig. Smilla hade bott ute på landet och aldrig varit i ett tättbebyggt område. Hon var rädd för en massa saker i sin nya omvärld. En dag stod det plötsligt en jättestor vägarbetskon på trottoaren. Fy, så hemskt! Folk, som såg mig, måste ha tittat på och tänkt undrande om mig. För att visa Smilla att konen var ofarlig gick jag fram och klappade den och talade vänligt till den. Efter en stund accepterade Smilla att gå fram till konen. Med tiden blev Smilla en tämligen kaxig pudel, som inte var rädd för någonting.
Smilla och jag skulle gå på allmänlydnadskurs på brukshundklubben. Där trivdes Smilla utmärkt men hon tyckte alla konstiga övningar, vi skulle göra, var ganska fåniga och fullständigt onödiga. Våra instruktörer rev sitt hår i vanmakt.
Så här skrev en av dem på min blogg i samband med Smillas femtonårsdag;
GRATTIS GRATTIS Smilla på din stora dag, om än lite sent. Minns dig som igår, då du kom som ett yrväder till klubben o skulle gå kurs./Iréne
Regn och kyla var ingenting för Smilla. När det regnade stannade hon i dörröppningen med en tass i luften för att sedan tvärvända och tydligt förmedla, att hon inte var det minsta kissnödig och tänkte stanna inne. Jag sydde en riktigt varm och härlig fleecedress men den imponerade inte på henne. Världen var ändå kall och ogästvänlig. Det ser man tydligt på foton från trettonårsdagen.
På brukshundklubben. De andra två pudlarna studsade lyckliga omkring i snön.