För fyra veckor sedan tävlade jag för första gången detta året.

Det var en eftermiddagsstart. Jag var som vanligt där i god tid. Jag skrev tidigare så här i bloggen;

Nu får jag bara hålla tummarna för att jag klarar av att träna på allvar fram till tävlingen. Sen gäller det att jag är OK när det är dags. Ingen yrsel den dagen, tack! Ryggen, höften och det sedan många år krånglande knäet måste vara hyfsat smärtfria. Ja, det är inga små pretentioner!

Alla mina förhoppningar var uppfyllda. Dessutom fanns det till stor glädje för mig ingen frestelse i banan. Vid förberedelserna vägrade Stoja att backa på vänster sida. Hon är såklart av dålig erfarenhet rädd att jag ska trampa på henne. Stoja visade inte heller någon förtjusning över att bli skickad över hinder.

Vi hade sent startnummer. Avtagningen av koppel gick perfekt. Stoja var inte alls studsig utan hade, precis som i mina förhoppningar, alla fyra tassarna i marken.

Tyvärr visade det sig att den troliga anledningen till Stojas lugn var, att hon - men inte jag - kände åskan i luften. Stoja är ju väldigt åskrädd. Hon vägrade, precis som ytterligare minst två andra hundar, att på ett ställe på banan gå till vänster om föraren. Det blev väldigt jobbigt med onödig snurr och 3 felaktiga övningar. Då är man redan nere på 70 poäng, viket är hopplöst när det krävs 80 för godkänt resultat. Det blev till min stora besvikelse bara 62 poäng.

Förra lördagen vaknade jag med outhärdlig smärta i ryggen och jag kunde inte åka till tävlingen den dagen. Stor besvikelse.