Tårarna rinner nerför kinderna. Jag har tagit farväl av min första ”extrapudel”, Fanny, som kom till Simrishamn den 17 december 1998.
När jag skulle skaffa pudel och hittade Smilla, som då var 18 månader, fanns hennes syskon, Fanny och Floyd , 8 respektive 7 månader gamla, också där. Jag hade en kompis och hennes döttrar med och det bar sig inte bättre än att de blev så förtjusta i Floyd, att de bestämde sig för att köpa Floyd trots att de inte hade planerat något pudeltillskott i familjen.
När vi kom för att hämta Smilla och Floyd befann sig Fanny utanför huset i en inhägnad av kompostnät. De tre pudlarnas pappa, med kennelnamnet Javier Sotomayor, hade verkligen tagit sitt namn på allvar. Han var makalös på stående höjdhopp. Fanny släktades uppenbarligen på pappa och hoppade över nätet rakt upp i famnen på mig. Jag kände mig nästan lite som en bov, då jag valde Smilla och inte henne.
Inte kunde jag då ana, att Fannys och mina vägar skulle komma att korsas och att hon skulle bli min ”extrapudel”.
Fanny på trimbordet 2002
Del 2
Tio månader senare miste några goda vänner sin hund. De hade länge tjatat om att de skulle ha en pudel och de visste om Fannys existens. Eftersom de ville ha en vuxen hund fick jag i uppdrag att ringa och kolla om Fanny fortfarande fanns kvar hos uppfödaren. Det gjorde hon och hela familjen, jag och Smilla åkte dit för att träffa Fanny. En vecka senare flyttade Fanny till Simrishamn, bara 600 m från mig.
Åren därpå träffade jag Fanny jättemycket, passade henne, klippte henne, använde henne som undervisningsobjekt, tränade och tävlade agility med henne. När vi höll på som mest med agilityn så hände det att Fanny rymde hemifrån och plötsligt bara stod på min trappa och undrade, om vi inte skulle göra nåt roligt. Fanny var precis som sin pappa, höjdhopparen, en riktig rymmare och det förblev hon livet ut. Hon blev alltid lika glad när jag kom hem till dem för då hoppades hon att det skulle bli agility.
Hur kom det sig då att jag började träna agility med Fanny? Jo, jag gick utbildning till lydnadsinstruktör och skulle göra ett projekt. Jag ville prova en ny metod,som jag själv hittat på, att lära ut slalominlärning och behövde en hund, som inte kunde slalom. Fanny blev den hunden. Det gick fantastiskt fort och bra, vilket ledde till att mina egna två yngre pudlar med den metoden blivit mycket säkra på slalom. Tack Fanny!
När vi ändå tränade slalom korta stunder varje dag i en dryg vecka så passade jag på att lära Fanny de andra hinderna också. Hon var mycket lättlärd och jag bestämde då, att om hon klarade gungan när det några veckor senare var dags att anmäla till en tävling i Malmö, ja då skulle vi debutera. Så blev det. Vi tävlade några gånger och som bäst kom vi på sjunde plats i Hässleholm. Ja, bästa placeringen fick vi på hemmatävlingen, där vi blev trea och fyra fast då hade vi ganska många fel.
Vår agilitykarriär fick ett abrupt slut när omplaceringspudeln Selina, 9 månader gammal, helt oplanerat kom in i mitt liv hösten 2002. Fanny blev så fruktansvärt svartsjuk på Selina, att jag inte vågade ha dem tillsammans. Det betydde också att jag inte längre kunde passa Fanny hemma hos mig.
Tre jättelurviga pudlar: Selina, Smilla o Fanny 2002
Del 3
Lillhusse växte till sig och ville börja träna agility med Fanny. De gick i den minnesvärda kursen, där jag bland deltagarna hade fyra unga pojkar. Ännu mer fantastiskt var, att tre av pojkarna hade pudlar!
Fanny kunde ju alla hinder men tyvärr så ville hon helst springa med mig vilket var väldigt ledsamt för lillhusse. Dessvärre fanns det ingen annan agilityinstruktör på klubben, så det äventyret slutade i moll och Fanny tränade aldrig mer agility. Men fortfarande blev hon glad av att träffa mig.
Del 4
Häromdagen ringde Fannys Husse och berättade, att Fanny blivit sjuk och trött. Hon ville inte gå på promenad och hon var inte glad och viftade inte på svansen.
Jag ville hälsa på Fanny en sista gång och innerst inne var jag övertygad om, att hon skulle vifta på svansen när vi träffades.
När jag kom befann sig Fanny på övervåningen och hade ingen brådska med att komma ner. Jag ropade ”Fanny” och hon kom med glädje ner – långsamt, men visst viftade hon på svansen!
Jag satt på golvet nedanför trappan och Fanny gick fram till mig, stack in huvudet i magen på mig och bara stod där med viftande svans.
Hon fick världens godaste godis – RÅ VOM – och den försvann snabbt ner i magen.
Jag gick hem och grät.