Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2018)
>>


Säsongsavslutning

Stor glädje kryddad med lite besvikelse

Nu har Sagitta vunnit ett eget ”Snobben-koppel”

2001 vann Smilla ett vackert rött ”Snobben-koppel”med tillhörande halsband. Tyvärr kunde jag inte använda det på Smilla utan att vara väldigt uppmärksam, för hon bara knyckte lite på nacken och så kunde hon promenera iväg varthelst hon själv önskade.  Det spelade ingen roll att jag gjorde halsbandet lika litet som andra halsband. Just detta kröp hon ur. Kanske beroende på, att det är gjort i väldigt blankt tyg. Rött är ju så vackert till svart pudel, så Sagitta har fått använda det ibland. Men jag har alltid varit så rädd om det. Därför blev jag väldigt glad när Sagitta vann ett alldeles eget koppel vid tävlingen i Ystad i lördags.

Sagittas lopp i öppen hoppklass var verkligen strålande och vi kom på delad tredje plats. Hon sög på alla hinder med stor förtjusning och hög hastighet.

Sedan skulle vi testa agilityklass också. De tre senaste loppen har betytt trendbrott och vi har kommit i mål i motsats till alla diskningar hela sommaren. Jag hoppades att den berömda polletten hade trillat ner för gott. Därför blev besvikelsen stor, när allt gick åt pepparn i öppen agilityklass. Det började med tjuvstart. Sedan blev Sagitta fullständigt urflippad och for hit och dit hur som helst utan att över huvudtaget bry sig om mig. Hon bar sig åt som i Åhus för flera år sedan, då hon stod för stor underhållning. Även nu sa folk:”men hon är ju så söt!”  Fast någon sa, att hon verkade driva med mig. Till slut blev Sagitta utburen. Hon var mycket medveten om att hon gjort fel och fjäskade rejält. Då lägger hon huvudet mot halsen på mig precis som hon gjorde vid första träffen då hon var sex veckor gammal.

Vad gör ett toklopp här! Jag säger bara: KLUBBMÄSTERSKAPET!!!Sagitta made my day (my year).

Efter en stund var det bara glädjen över hopploppet, som fanns kvar hos mig. En härlig avslutning på tävlingsåret 2011.

7 November 2011  | Länk | 2011 Sagitta | 0 kommentar
Söderåsen 29 maj

Sagitta kom på andra plats bland 47 startande, fick pinne och blev uppflyttad till Agilityklass 2. 

1 Juni 2011  | Länk | 2011 Sagitta | 0 kommentar
Hässleholm 14 maj

1 Juni 2011  | Länk | 2011 Sagitta | 0 kommentar
Lomma nästa

Den första av en hel rad 1-2 tävlingar gick av stapeln i Lomma på valborgsmässoafton, en riktigt solig och härlig försommardag.

Första loppet var en agilityklass 1, som vid banvandring gav mig rysningar längs ryggraden. Jo, för femtioelfte gången, jag vet att man inte ska tänka så!

Det där med ettor utan fällor är ju en information, som många av dagens domare har missat att läsa eller helt enkelt struntar i. Den här banan slog emellertid det mesta i den vägen med fyra rejäla fällor. Det var ett A-hinder rakt fram efter tre starthinder. Ja, men det är väl enkelt att avstyra, om man har en hund, som stannar i starten, invänder ni. Nu var det inte så enkelt avhjälpt eftersom en sådan inkallning fick föraren lite off inför den böjda tunneln, som var hinder fyra och där det gällde att ta ”fel” tunnelingång. Med ett långt utsträckt ben lyckades jag få ut Sagitta till rätt ände på tunneln.

Sen var det raksträckan tillbaka mot starten med lång rak tunnel  efter vilken hunden skulle svänga tillbaka nästan 180 grader till balansbommen. Med några centimeter tillgodo vid starthindret lyckades Sagitta vända. Vilken pärs! Hjärtat var för tredja gången på ett ställe, som inte kändes behagligt.

Efter balans, hopp och gunga lockade återigen Aet. Även denna gång förmådde jag avvärja hotet. Sedan fanns en för mig svår sekvens men ingen mer tydlig fälla. Efter den svårigheten diskade vi oss helt onödigt då Sagitta vände tillbaka till mig och satte framtassarna på Aet, som bara råkade stå där.

Det går liksom inte att rädda hur många kritiska situationer som helst. Ett vanligt syndrom är ”Pu, nu har vi klarat alla fällorna!” Då åker man dit på något oväntat.

Slutligen skulle vi ta oss an en hopptvåa. Den var inte speciellt svår, men det var en rejäl springbana. Det är ganska förståeligt inte vår specialitet. Sagitta är snabb och har inte alltid tid att lyssna på vart matte vill styra. Ska vi vara riktigt ärliga, så är det nog så, att matte är för sen i reaktionen och då har Sagitta ingen lust att bromsa så trampdynorna brinner utan tar hindret framför nosen. Ofta är det en tunnel. 

Sagitta lyssnade fantastiskt bra och vi kom runt med feghandling på två ställen.

Jag var fullständigt utmattad efter målgång, låg på knä och matade Sagitta med välförtjänt godis. ”Jaha, så var det med min kondis! Den var inte tillräcklig!” Tiden , som först ropades ut var cirka 40 sekunder över referenstid. Det var i alla fall uppenbart fel och ändrades. Efter lite velande hamnade vi med ett hindernollat lopp på 2,06 sekunders tidsfel. Jag var naturligtvis nöjd och glad över Sagittas lyhördhet men har man inga fel vill man ju alltid ha pinne och för det krävs godkänd tid.

Diskar man, så klagar man över att man inte kom runt. Klarar man loppet med fel, så knorrar man över att det inte var felfritt. Och så kan man ju gnälla över missad pinne trots helt felfritt lopp eftersom endast 15 % av de startande kan få pinne. Så är det att vara tävlingsmänniska! Och likväl säger jag alltid, att resultat inte är så viktiga!!!

Det var kanske inte så illa med min kondition, för endast två smallhundar var felfria. Vi kom på fjärde plats och en ung flicka på så där 17 år stönade högt över hur vansinnigt trött hon var med bara en sekund snabbare tid än Sagittas.

17 Maj 2011  | Länk | 2011 Sagitta | 0 kommentar
Gåsahoppet

ÄNTLIGEN!

Gåsahoppet gick till Påsk för femte året och äntligen skulle jag få vara med där. Mina hundar har löpt de fyra tidigare gångerna. Jag hade hört mycket om hur trångt, högljutt och besvärligt det är. Ljudet i hallen var öronbedövande och en del förare hade visa av erfarenhet försett sig med hörselkåpor eller andra skydd för de stackars öronen. Speciellt jobbigt var det på morgonen, då klassetthundarna tävlade. Eller var det bara så, att jag vande mig allt eftersom dagen gick?

När jag är på ett sådant ställe uppskattar jag verkligen, att jag inte har ständigt skällande hundar. Selina skäller ju ganska ofta under under loppen medan Sagitta är tyst både på och utanför planen. Mina pudlar är också jättetaggade och vill in och springa, men de nöjer sig med att skutta och studsa av förväntan.

Selina brydde sig inte men Sagitta tyckte det var förfärligt och före starten i första klassen, Agilityklass 1, ställde hon sig och ruskade på sig flera gånger på det där sättet, som betyder; ”Fy, vad det här är otäckt!”

ÄNTLIGEN!!!

Som ni kanske förstår av fotot ovan, så skakade Sagitta av sig obehaget och gjorde ett felfritt lopp. Sagitta, som aldrig brukar tjuvstarta, stack som en pil förbi mig före hinder tre. Egentligen borde jag ta tillbaka henne, men jag förstod Sagittas obehagskänsla och därav otrygghet i att sitta kvar, så jag hängde på och lyckades avstyra hennes planer på att rusa till balansbommen. Sen gick loppet på räls och upploppet var strålande. Sagitta var i mål långt före mig och hon vände tillbaka till mig. "Vilken himla tur, att reglerna ändrats!" hann jag tänka, när Sagitta tog sluthindret baklänges. Då jag började tävla agility innebar sådant diskvalificering. Nu är emellertid loppet avslutat i och med hundens målgång.

Vi kom i mål felfria med en tid, som enligt speakern placerade oss på andra plats. Startnummer 27 och andra plats. Det kändes lovande. När alla 60 startat låg vi på fjärde plats. Det blev alltså uppflyttningspinne. Äntligen! Det var nästan två år sedan det hände sist. Gissa, om jag var glad!

Sagitta fick välja en leksak på prisbordet och hon bar den stolt till bilen.

24 April 2011  | Länk | 2011 Sagitta | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida