I går hade södra avdelningen av Pudelkubben en heldag med olika aktiviteter. Vi hade en hundfysioterapeut, som föreläste och lät en hund visa en massa övningar avsedda att stärka hundens muskulatur. I dag skulle tillämpning ske.

Den gamla klappboxen, som använts till väldigt mycket, plockades fram. Jag ställde den på golvet och mina pudlar började genast fundera på användningdområde. Stoja fick börja. Hon gick runt den som katt kring het gröt. Satte sig vid sidan om den. Dansade bredvid boxen. Gjorde high five. Stack ner huvudet i den och letade efter nåt ätbart. Stoja visste ju att jag tagit fram belöningssnusdosan! Till slut krafsade hon på boxen så den välte. Härligt, nu kan jag kliva upp på boxen - så använder man boxar!

När det blev Sagittas tur, så dröjde det inte länge förrän hon satt ner två tassar i boxen. Man har väl använt target för att trampa på! Nåt nytt påfund att targeten ska vara nersänkt! Det får väl duga. Jubel och belöning. Nästa steg följde omedelbart. Alla fyra tassarna ilyfta en och en. Snyggt och prydligt som om hon läst manualen. 

Sagitta ville inte sluta. Hon gick säkert genom boxen 50 gånger helt utan belöning. Föreläsaren sa, att man inte skulle överdriva tränandet!

Selina visade att gammal är äldst. Hon gick ett varv runt boxen och kollade om det låg något i den. Sen klev hon upp i den och gick några varv runt i den. Det var trångt att svänga i den men ger man sig bara inte, så går det.

När jag gick upp i trappan för att skriva detta, så stod eller gick alla tre pudlarna runt boxen och väntade på att få göra något, som ger utdelning i form av små godbitar av kycklinghjärta. Efter en stund gav de upp, gick hit upp till datorrummet och nu ligger de och sover här bredvid mig. 

På Simrishamns brukshundklubb hänger nu denna uppdaterade "tavla" med Årets Agilityhund åren 2000-2013. Det känns toppen.

En plats finns kvar innan tavlan är fylld. Faktum är, att min lilla Stoja har högst poäng för 2014! Tävlingssäsongen är nästan slut och så vitt jag kan bedöma situationen, så kan ingen hund slå henne.

TÄNKA SIG!

Ända sedan medlemsmötet i maj har jag flera gånger i veckan gått en sväng in på gårdsplanen på klubben. Jag har kikat in genom fönstret och kollat om tavlan med ”Årets agilityhund” hänger på sin plats.

Häromdagen var den plötsligt nertagen! Kan det möjligen betyda att Sagitta nu ska få sin lilla plakett för 2013 uppsatt på tavlan? Jag ser verkligen fram emot att få min tredje pudel på tavlan.

Sagitta har hela denna sommar fått stå tillbaka för träning av tokfian Stoja. Resultatet av det fick jag skörda i dag. Det var ingen god skörd och jag måste nog ägna mer tid åt Sagitta framöver.

I dag var det Sagitta, som i första loppet kunde bära epitetet tokfia. 

Andra loppet får nog matten själv bli kallad tokfia.

Nu kommer säkert många tycka att projicera tankar och känslor på Sagitta. Sådana, som en hund inte kan ha. Men förra hösten efter min långvariga fotskada, så blev Sagitta som tokig i första starten, tjuvstartade och tog en massa hinder helt eget bevåg. Första start i Ystad slog den prestationen med råge.

Min duktiga "stanna kvar pudel" for förbi mig som en svart kanonkula redan innan jag kommit till första hindret. Rakt fram låg en lång rak tunnel, som vi inte skulle till. Den försvann Sagitta genom och sedan tog en några hinder och sedan tunneln tillbaka. Jag hann överhuvud taget inte fatta det förrän hon var tillbaka. Då tänkte jag köra vidare som om inget hänt men Sagitta ville annat. Hon brydde sig inte om vad jag sa eller vad jag försökte styra mot utan hon fortsatte göra en egen bana. Jag har aldrig någonsin känt mig så nonchalerad och tillintetgjord på en agilitybana. Sagitta är ändå en inte oäven klasstvtävlande pudel men hon tog nog så där 26-27 hinder innan hon nådde målet efter en fin upplopsraka!

Andra loppet var en hoppbana. Där lyckades matten klanta till det riktigt ordentligt. Jag kollade att largeförare gick banvandring och där var säkert 40 starter, så jag hade god tid på mig. Jag åt lite och närjag kom tillbaka, så hade small börjat tävla. Det var alltså bara några eftersläntare, som jag sett banvandra!!!

Nu skulle jag försöka köra en inte helt lätt klasstvåbana utan banvandring. Jag lyckades memorera banan men var naturligtvis osäker på handlingen. Jag måste ändå säga att jag är väldigt stolt över min prestation. Allting funkade utom att Sagitta i banans svåraste kombination valde att sticka direkt till en tunnel istället för att ta omvägen via ett krångligt staket. Jag var för sen i dirigeringen men det är osäkert om resultatet blivit annorlunda med banvandring. Sist i loppet fanns en sån där "mellan-passage", som Sagitta starkt ogillar men där lyckades vi.

I det loppet satt Sagitta som berget kvar i starten - precis som vanligt. Enda skillnaden från våra vanliga stater var att jag med eftertrycck talade om vad, som gällde.

Sedan tävlade vi på söndagen. Agilityklassen först. Sagitta satt kvar men hon var inte speciellt lyhörd för mina försök att styra henne. Hon visste bäst själv ungefär som under första säsongens tävlande.

Sedan hoppklass. Den var hur enkel som helst - närmast klassett. Ett enda ställe krävde lite handling, ingången i slalom, men definitivt inte så svår, som den jag precis kört med Stoja. Det, som störde mig var avstånden mellan hinderna, sju meter hela vägen. Det var ju 30 grader i skuggan!

För första gången på många, många år glömde jag banan. Först höll jag på att skicka Sagitta förbi hinder fyra men kom ihåg banan i sista sekunden. Efter slalom skickade jag Sagitta till ett hinder, som skulle tas försti nästa varv av rundbanan. Disk.

Avsånden visade sig inte vara något problem. Sagitta var riktigt på hugget och sög på alla hinder själv. Jag kunde för egen del nöja mig med att springa en liten minirunda. Sagitta var verkligen duktig men matten fick skämmas. Lite ursäktad av värmen?

MITT LIV SOM HUND

På medlemsmötet i går fick jag veta, att ”jag” vunnit årets agilityhund igen eller som vanligt. Varför ska jag hänga upp mig på ordval? I pudelklubben kunde en förare för alltid vinna vandringspriset som "Bästa lydnadspudel" efter tre års segrar med flera olika pudlar. Det kan den inte längre. Numera vinner pudeln!

Jag talade om att det var en ny hund – inte den gamla vanliga. Man hade glömt att gravera på tavlan men det skulle ske. Jag fick en applåd. Förr om åren fick segraren en vacker keramikmugg (Jag har elva stycken). Förra året hade priset devalverats till en i mitt tycke ful minipokal. Nu hade priset ytterligare skrivits ner till noll. 

En schäfer hade blivit uppflyttad till lägre klass spår och dess matte fick en fin liten keramikskål/mugg. Jag får väl själv köpa en sådan. Det är OK bara jag hittar en! Min tredje vinnande pudel ska väl ha en egen mugg!

Som vanligt till Påsk tävlas det i GÅSAHOPPET i Nils Holgerssonhallen i Skurup. Sagitta var anmäld och jag såg fram emot att starta agilitysäsongen. Men när det verkligen var dags, så infann sig ingen riktig lust att fara iväg.

Efter ett diskat lopp i agilityklass, där Sagitta gjorde lite vad hon tyckte var jag emellertid helt frälst på agility igen. Jag gick tom och ångrade att jag inte anmält till Påskafton också. Rent subjektivt tyckte jag att min fart var ganska god. Fast visst vet jag, att min bäst tid är inte nu.

Hoppklassen gick riktigt bra ända till jag diskade oss. Det måste vara 15 år sedan jag lärde mig att banvandringen gäller om jag inte tvingas ta till någon plan B. Lika förbaskat bestämde jag mig plötsligt för att göra annorlunda före hinder elva. Jag har i åratal lärt mina elever, att man inte alltid måste springa fast man hinner. Nu såg jag plötsligt att jag hann ta en ny väg. Det resulterade i att jag kom fel till hinder 12 och disken var ett faktum.

Som tur var, så var Sagitta jätelycklig och glad för målgångsgodiset.

Årets Agilityhund i Simrishamns BK

I tisdags var det årsmöte på Simrishammns BK – tror jag. Årsmöteshandlingarna skulle läggas på hemsidan senast 4 februari men det kom aldrig några trots att de efterfrågats i gästboken. Enligt rykte är det lite trubbel i klubben.

Jag hann inte åka dit och har ingen aning om, huruvida man ”glömde bort ” att dela ut Årets agilityhund i år också. I fjor fick Donna Selina sin utmärkelse på vårens medlemsmöte.

Smilla kom till mig på alla hjärtans dag 1998 och jag gick med i klubben i april samma år. Det var första gången sedan 1999, som jag inte var på årsmötet.

Smilla blev årets agilityhund 2000, 2001 och 2002. Ingen utsågs 2003 och sedan har Donna Selina vunnit 2004 – 2012.

Sagitta blev bäst i klubben 2013. Hon har gått om veteranen Donna Selina. Selina opererades för livmoderinflammation en liten bit in i säsongen efter en bra start och sen skadade jag mig precis när Selina börjat hämta sig. Selinas starter under året var alltså väldigt få, då jag dessutom bestämde mig för att endast köra hoppklass med henne. Om jag ska vara helt ärlig, så är nog Selina fortfarande min säkraste agilitypudel även om farten blivit lägre det senaste året.

Det är alltså trettonde året i rad, som en av mina pudlar är bästa agilityhund i klubben. Styrelsens agerande gav dödsstöten åt agilityn i januari 2013 och sedan dess har styrelsen varit ansvarig för agilityn (allt enligt Arnes uttalande på ett möte om agilityn). Styrelsen har inte velat inse detta faktum med påföljd att ingen gör något för agilityns fortlevnad. Jag skickade mina tävlingsresultat för 2013 till ordföranden men jag är inte övertygad om att styrelsen brytt sig om det. Avvaktar väl protokoll från årsmötet. Spännande!

Fast ingenting kan ändra på att Sagitta var bäst 2013!!!!

Sedan SBKtävling skapades är det ju jätteenkelt att ta reda på alla resultat. Därför vet jag hur många poäng de olika hundarna har. Det var inte illa att få ihop så pass med poäng med tanke på att jag skadade foten så allvarligt att jag inte kunde gå långt mindre tävla på flera månader.

Sagitta               27 poäng

Donna Selina    19 poäng

Hailey                12 poäng

Bibbi                   5 poäng

Tyra                     4 poäng

Den vackra "sparbankseken " i gröngräset på Haravången fick bli nyårskort 2013.

Sagitta tränade slalom på egen hand och tyckte livet var härligt.

Sällan eller aldrig

Sällan eller aldrig har jag varit så lycklig över en tävlingsdag med disk i alla fyra loppen. Vi var i Trelleborg. Vädret var fantastiskt om än lite blåsigt. Trots sensommar blev jag riktigt solbränd.

Om jag var glad, så var det ingenting jämfört med mina pudlar, som var tokiga av glädje. Kan de verkligen veta, att det var evigheter (10 veckor) sedan vi tävlade senast? Jag tror det nästan.

Vi har ju tränat lite de två senaste veckorna men bara sprungit ett par gånger. I två veckor fick vi stanna hemma för jag kunde inte köra bil. Därefter fem  veckor, där jag knappt kunde gå och träningen bestod i att jag haltade fram medan hundarna fick springa fritt och busa så mycket de orkade. Sedan stod jag nästan stilla vid några hinder och dirigerade pudlarna på så många sätt det var möjligt runt, över och mellan dessa hinder.

När jag kom till tävlingsplatsen blev jag verkligen uppmärksammad. Folk kom och frågade var jag varit. Man hade registrerat min långa bortovaro från tävlingsbanorna. ”Kul att du är tillbaka!” Naturligtvis kändes det trevligt.

Sagitta fick vänta till eftermiddagen, så hon blev riktigt taggad. Första loppet startade katastrofalt illa. Sagitta sitter stabilt i starten och hennes tjuvstarter kan räknas på ena handens fingrar och det var mycket länge sedan den senaste.

Jag lämnade som vanligt Sagitta  sittande  vid startpositionen men när jag kom till hinder 2 susade Sagitta förbi mig! Jag blev överumplad men lyckades fatta mig, fånga upp henne och skicka till fjärde hindret , en böjd tunnel. När Sagitta kom ut ur tunneln så brydde hon sig inte ett smack om vad jag ville. Hon for runt i full fart och tog alla hinder hon såg och sprang sedan in i tunneln igen.  Det verkade gälla att verkligen få valuta för startavgiften. Sen skötte hon sig ganska fint, tog alla kontaktfält och gick mellan två hinder precis som jag visade. Det brukar hon inte vara bra på.

Hopploppet gick strålande ända till Sagitta och jag missförstod varandra vid hinder 15. Sagitta tog en tunnel i stället för ett hopphinder och så var disken även där ett faktum.

En härlig dag med fyra disk och en värkande fot! 

I år fick Sagitta med viss assistans av Stoja representera familjen på Pudelns dag och det gjorde hon med den äran. Vilket fantastiskt drag hon visade upp! Nån sa, att hon sladdade i kurvorna som värsta speedwayåkaren.

Tyvärr togs inget foto av Stoja. Det var verkligen en stor besvikelse.

När nån i styrelsen efteråt beklagade att hon ätit för mycket kakor, så tänkte jag direkt på den gamla kortlek med ordstäv, som fanns i mitt barndomshem. Man skulle para ihop två kort med bilder, så de blev ett ordspråk.

"Den enes död är den andres bröd" passade in på min känsla vid avslutningen. Jag kände mig nämligen nära "svältdöden", när jag med stor möda lyckats stuva in alla hinder och tunnlar i släpet. (Och då återstod ändå en timmes jobb för mig samt 1,5 timmes bilfärd hem! Hässleholms HU var vänliga nog att låna ut hinder till oss, och de skulle lastas ur - mer tyngdlyftning.)

Sen googlade jag på ordstäv och hittade något jag aldrig stött på förut men som passade perfekt till mitt firande av nationaldagen;

"Den late bär ihjäl sig och den flitige springer ihjäl sig"*. Jag var tydligen både lat och flitig. Det är helt klart, att jag föredrar det senare och då menar jag agility. Något mer firande med släpa och bära kommer det aldrig att bli. Det är ett nyårslöfte avlagt i förskott!

*Det syftar naturligtvis på nåt annat. Även i den meningen använder jag mig alltid av slutdelen medan många i min omgivning föredrar början.

Råådalen

Eftersom jag inte kände för att stiga upp vid tretiden för att köra två disk med Stoja, så blev det helt Sagittas dag. När vi kom till klass 2 hade regnet upphört så Sagitta och jag kunde starta agilityklassen i strålande väder. Sagitta var jätteduktig. Fina kontaktfält. Farten på gungan kunde dock varit bättre och efter gungan höll jag på att lura iväg Sagitta på fel håll. Det tog lite tid men referensen klarades. Helnollat alltså.

Sen var det dags för hoppklass och Sagitta höll fortfarande full fart. Tyvärr hann jag inte riktigt med i ett framförbyte. så det blev disk genom fel tunnelingång. Annars kalasbra.

Vi startade tidigt och nästan direkt efter började det regna igen. Vi räddade oss in i bilen innan åskskuren (utan åska) nådde full intensitet. Vi hade en ganska lång paus, så det hann bli fint väder igen till våra två senare lopp.

Då hade emellertid luften helt gått ur Sagitta. Hon hade ingen fart, vi kom helt i otakt och min handling var bedrövlig. Jag fick panikrädda till nästan vartenda hinder. Sagitta började GÅ i slalom efter halva vägen. Det blev inga hinderfel men tiden blev lååång.

Slutligen sista hoppklassen. Starten var svår och många diskade sig där men jag lyckades hitta en lösning. Dessvärre blev jag lite för stillastående efter den klarade svårigheten så Sagitta blev villrådig om vart hon skulle. Även här dalade farten i slalom halvvägs. Sedan gick Sagitta ur med fyra pinnar kvar. Då beslöt jag mig för att ta om slalom, något som jag aldrig brukar. Sagitta såg jättefrågande ut och begrep inte vad, som förväntades av henne. Vi kom i mål - men du milde vilken tid!

Sammanlagt får man väl ändå säga, att dagen var lyckad.

Det svänger fort. Den här dagen kändes det som om Sagitta och jag inte befann oss på samma planet.

Redan vid framhoppningen trasslade det. Sagitta tog första hindret och sedan stannade hon och luktade. Det gick inte att flytta henne. Hon var som fatklistrad med nosen i marken.

Väl inne på plan så stannade inte Sagitta upp, men hon hade ingen fart och jag hade henne inte med mig. Där hon annars är före mig släpade hon efter. Det resulterade i, att jag blev en riktigt usel förare, som lyckades få två diskade lopp pga felvalda tunnelingångar.

Sagitta har säkert aldrig varit så på hugget men ändå lyhörd och matte var jätenöjd på hemvägen. 

Vid första start var hon supertaggad och hoppade Aet från mitten av nerfarten. Därefter gick allt strålande. Vi kom på på åttonde plats och fick pris.

Sen var det hoppklass. Jättebra så när som på en liten utflykt då jag, som så många gånger, var sen med kommandot. Det resulterade i 0,21 tidsfel. Femte plats och ett pris till.

Denna gången orkade Sagitta bära vinsterna ett par meter!

Tidigare i vår skrev jag om förväntningar, som kan bero på tidigare positiva erfarenheter. I lördags var jag och tävlade på Malmö BK. Det var första gången för Sagittas del. Jag hade absolut inga tankar på tidigare tävlingar där men efteråt dök det upp många minnen.

I agilityklass 2 hade Jocke fått till en för oss omöjlig sekvens – full fart ut ur rak tunnel och ett alldeles underbart A-hinder rakt fram. Synd bara att Sagitta, A-galningen, skulle svänga ut till vänster och ta den avskyvärda gungan i stället. Jag ropade TIDIGT och sprang jättelångt ut till vänster. Likväl stod Sagitta bara på toppen av A-hindret och undrade varför det var fel. Jocke skrattade glatt.

Första gången jag var i Sibbarp och tävlade agility var den dagen Öresundsbron invigdes, den första juli 2000. Smilla och jag var nya i agilityvärlden och vi hade dessförinnan inte klarat någon officiell klass. Dagen började för vår del med en s.k. debutantklass (dagens agilityklass 1). Hopphinder, hopphinder och A-hinder rakt fram i starten var en populär början för Smilla. Det gick galant och vi lyckades ta oss genom banan med fem fel. Oj, vilken lycka!

Därefter fortsatte vi med Öppenklassen (= Klass 2 där kvalificering till SM skedde). Hinderna stod precis som i debutantklassen – hinder, hinder och A-et. Problemet var bara, att efter andra hopphindret skulle man svänga höger och ta balansbommen. Problem och problem, inte såg jag något problem i den starten. Smilla hade fin inkallning och tjuvstartade praktiskt taget aldrig. Jag gick ut och ställde mig med A-hindret bakom mig för att styra mot bommen och jag var bombsäker på att det skulle funka. Vad gör pudeln? Jo, hon tränger sig mellan mina ben och kastar sig i full fart upp på A-hindret! Disken var ett faktum.

Slutligen skulle vi ta oss an startklassen, som hindermässigt motsvarade vår nuvarande hoppklass 1 fast med bord. Nisse hade gjort en bana, där man skulle springa flera varv runt i mitten av banan. Det gällde för föraren att hålla reda på i vilket varv man var. Jag lyckades med det och vi kom i mål ODISKADE! Vi hade dessutom noll hinderfel! Vad händer då? Vi tävlade på en inhägnad plan, vilket jag aldrig varit med om tidigare. Jag sprang bort till staketet. Där belönade jag Smilla. Nisse diskade oss för hela det inhägnade området betraktades som tävlingsplan!

Som tur var ordnades ett lotteri. Där vann jag en jättefin himmelsblå badrumsmatta! Den används fortfarande i husvagnen.

Efter tävlingen 2012 fotograferade jag min nuvarande pudelflock på nära nog samma fläck som Smilla blev plåtad 2000. (Se kategori Smilla Inlägg 2000-07-01) Bron i bakgrunden. Sagitta längst bak.

Alltid, när Smillas tävlande kommer på tal, verkar det som om hon inte var så värst bra i agility. Matten var mindre duktig och så kom ju Donna Selina sen och överglänste Smilla. Hon var en ren naturbegåvning på agility samtidigt som matten lärt sig lite mer.

Jag känner, att jag måste skryta lite med Smilla. Året därpå 2001. deltog vi i en inoff i Malmö. Där vann Smilla debutantklassen och vi fick ett set med två fina muggar och en liten pressobryggare. Muggarna har använts flitigt men först i höstas lärde jag mig hur kaffebryggningen skulle gå till. Snacka om lång inlärningstid!

Vi fick ingen rosett i debutantklassen och jag blev enormt besviken. Känner ni igen det från tidigare inlägg detta året? Men sen blev vi tvåa i klass 2 och DÅ fick vi rosett. "Vilken tur!" sa tävlingsledaren.

Den 15 juni 2002 var det någon "fin" utställning med officiell agility. Då hade de nya reglerna med pinnsystemet införts. Smilla hade direkt under våren blivit uppflyttad till agilityklass 2, i vilken vi debuterade vid denna tävling. Det regnade förfärligt men Smilla blev felfri, vann klassen och fick första pinnen i tvåan. Så visst var Smilla ganska duktig.

Det är lustigt men ofta är det så, att om det gått bra en gång på ett ställe, så får man förväntningar på fortsatta framgångar vid nästa tävling där. Förra året fick vi pinne i Ag 1.

Långfredag:

Nu gällde det emellertid Ag 2. Jag vill lova, att det var ingen nådig bana. Det allra värsta stället enligt min uppfattning var där hunden skulle springa förbi uppfarten till balansbommen och ta ett hopphinder lite längre bort. Det fanns egentligen inte i min föreställningsvärld, att Sagitta skulle klara detta. Vi hade i veckan tränat på en liknande situation varvid hon nästan lyckats fälla mig för att jag var mellan henne och bommen. Nu skulle jag bli tvungen att ropa på Sagitta för att få henne mot mig och bort från den älskade balansen.

Det ovan beskrivna momentet var nästan den enda svårighet i banan vi klarade. Annars gick allt åt pepparn och vi misslyckades på fem – sex olika ställen. Sagitta var helt galen efter ett halvårs tävlingsuppehåll och for omkring som en nybörjarhund. Hon valde verkligen själv vilken väg hon skulle ta och passade på att springa över Aet en extra gång.

Sen skulle vi prova lyckan i Hopp 2. Sagitta, som normalt är mycket säker i slalom gick plötsligt ur slalom. Egentligen vet jag inte, om hon verkligen var ur men pga det nya domarpåfundet att hunden måste börja om när det blir fel, så blev jag lite stirrig och tänkte börja om. Sagitta gick in i slalom och började ta den baklänges. Det betyder disk så jag hojtade rejält på henne för att få henne till mig. Hon vägrade lyssna på mig och så var det loppet diskat.

Att Sagitta gick ur slalom förvånade mig men senare erinrade jag mig, att jag sett flera hundar halka på de mycket breda och blanka skenorna i slalom. Jag såg inte det, men hon hade så klart halkat och Sagitta är lite försiktig vid oväntade händelser av olika slag.

Påskafton:

Åter Ag 2. Denna gång var det en bana med till synes överkomlig svårighetsgrad. En jättejättesvår sekvens fanns. Den skulle dessutom tas två gånger. Sagitta skulle avstå från det bästa hindret i världen, Aet, och i stället ta en tunnel, som började precis bredvid uppfarten till Aet. Jag lyckades hitta en strategi, som höll. Tyvärr medförde den viss tidsspillan när jag fick runda Aet. Detta tillsammans med att Sagitta fortfarande noga måste överväga huruvida hon verkligen ska GÅ över gungan och inte hoppa av meförde tidsfel. Vi var felfria på hinder och ledde loppet ända till sista startande körde felfritt.

Det blev alltså en andraplats utan pinne men det har faktiskt inte så stor betydelse. Det finns nämligen en ny regel, som jag verkligen gillar. Vi får stanna kvar i tvåan så länge jag vill och med den svårighet klass 3 har, så är det ingen tvekan. Vi flyttar inte upp. Det gäller även hoppklass, där vi redan har två pinnar.

Vi fick ingen rosett utan en keramikfigur förställande Nils Holgersson och gåsen. Vi tävlade ju i Nils Holgerssonhallen! Precis som när uppflyttningsmuggen bytts ut mot en pokal, så blev jag besviken trots att jag har massor med rosetter. Jag är så traditionsbunden.

Slutligen var det dags för Hopp 2. Hinder fyra och fem var två långa lätt krökta tunnlar efter varandra. Sagitta sprang in i den första med god fart. Jag hade bråttom för jag ville ganska långt fram och styra till hinder sex. När jag är framme vid den andra tunneln ser jag ingen pudel. ”Var är hunden?” utbrister jag. Jag stannar upp, tittar först kring mina fötter men där är hon inte. Jag börjar titta mig omkring men kan inte se henne någonstans. Alla åskådarna trodde att jag glömt banan. Det förflöt naturligtvis ingen lång tid men det verkade som en evighet. Tänk, att kunna tappa bort en liten svart pudel mitt i en agilitybana!. Så småningom kom Sagitta ut försiktigt hoppande på tre ben. Jag blev skräckslagen och det kändes, som om jag blev helt stel. Hur skulle jag göra?

Sagitta är trots sin robusthet ganska våpig. Om jag lyfte upp henne skulle hon säkert också bli jätterädd och kanske inte vilja gå in på banan nästa gång. Jag tittade noga på henne och så sprang vi lite försiktigt mot tunneln. När hon kom ut ur andra tunneln verkade Sagitta röra sig normalt. Hon hoppade fyra hinder med ganska låg fart. Sen sprang hon mot viadukten och trampade gasen i botten mot en kort tunnel. Oj, vad glad jag blev! På hinder sju hade vi diskat oss eftersom jag slutade styra och bara koncentrerade mig på hennes bakben. Men vad gjorde det! Sagitta visade heller inga tecken på skada senare under dagen.

Tänk, att denna lilla busiga krabat blivit så gammal! Fullständigt ofattbart.

Lördagen den 11 februari var det årsmöte i SPKsödra. Sagitta fick uppflyttningsdiplom i Agilityklass och matte fotograferades tillsammans med andra pudelägare/förare vars pudlar fått liknande utmärkelser.

Tisdagen den 21 februari var det årsmöte i Simrishamns Brukshundklubb och Sagitta fick "uppflyttningspokal". Det var ju trevligt men jag blev besviken över att inte få den traditionella  lilla stengodsmuggen. Smilla har fått tre stycken, Donna Selina har erövrat fyra och Sagitta fick en för två år sedan. Ansvarig tyckte säkert att pokalen var ett "lyft" men jag är väldigt traditionsbunden.

Eftersom det inte går att träna kontaktfält eller tunnelingångar känns det ganska meningslöst att tävla. Sagitta är ju duktig på kontaktfält men det är en färdighet, som måste underhållas. Hon har inte varit i närheten av balansbommen sedan tävlingen i Ystad. Hela senhösten var den nermonterad och uppgångarna låg på marken och nu ligger alla delarna upplyfta mer än en meter högt inne i förrådet.

Jag kan se framför mig hur Sagitta blir toklycklig över att komma ut på en bana med kontaktfältshinder. Då blir hon helt vild och far av balans och A-hinder i vild karriär.

Tunnlarna är blockerade av gunga och bomdelar, så de är oåtkomliga. Vi kan således inte träna svåra val av tunnelingång på långa böjda tunnlar (Vår akilleshäl).

Alltså är det ett omöjligt projekt. Jag har gett upp tävlingen och om jag vore lite mera paranoid, så ...

Nåja, det är ingen idé att sätta sig ner och gråta. Man blir bara rödögd. Jag får väl ersätta tävlingen i Karlshamn med något annat skojigt.

Planer är på gång. Dock misstänker jag, att pudlarna inte skulle tycka att det är en ersättning. Tur, att de inte vet.

Tänka sig, allt såg ut som när jag lämnade banan i går!

I dag utökade vi med "hitre tunnelingången" efter hinder mitt på tunneln. Det är ologiskt - enligt Sagitta. "Men det är väl solklart att jag skall framåt till bortre tunnelingången" "Alltså, dit är jag ju på väg!"

Sagitta jobbar på med mycket energi och glädje även om det blir fel och belöning uteblir.

Alla tre dagarn har jag lyckats hejda Sagitta då hon varit på väg mot Aet. Börjar kännas hoppfullt.

PS. Dessvärre fick jag nöja mig med kort böjd tunnel och det blev helt klart inte som jag önskat med banbygge. Men får väl vara glad att jag lyckats få ner en tunnel!

Frågan för dagen var om hinderna skulle vara ute eller inne. Till min glädje stod allt kvar som jag lämnade det i går.

Vi körde några varv med bakombyten. Det gick bättre än i går men mer träning behövs. Lika säkra slalomingångar i dag. Nu triggade jag Sagitta ordentligt också för att höja farten.

Jag slet med att få ut den gamla gungan på banan. Invägd - nej definitivt inte - men den fick duga. Sagitta var först lite avvaktande men sen sprang hon flera gånger upp på eget initiativ. Perfekt nergång men för långsamt.

Starten på SM-bana från 2011  byggdes. d

Där fanns en lång böjd tunnel, som låg frestande nära hinder men inte skulle tas. Precis bredvid stod av en händelse Aet. Det var svårt med dessa lockelser men gick hyfsat bra. Jag prövade en riktigt svår inkallning. Den gick fint.

Sagitta var verkligen på hugget. Kul.

Apropå hinderboden, så inte tusan var det en lång röd tunnel, som hängde på den därför avsedda platsen. Den var kort men det var den enda jag förmådde ta ut pga den fantastiska planeringen i boden.

Nu är i alla fall dörren möjlig att öppna och åter låsa. Stort framsteg.

En sådan här dag kan jag inte låta bli att fundera över om klubben VILL ha tävlande agilityekipage.

Den 12 februari är det officiell ridhustävling i Karlshamn. Jag har skrivit in anmälan men inte betalt, Selina har haltat och jag vet inte om hon ska delta. Sagitta måste i alla fall komma igång efter månader utan träning. Under hösten blev det bara tävlingar och nu har vi haft totalt agilityuppehåll i två månader.

Vädret var fint. Här skulle det ÄNTLIGEN tränas. När jag svängde in till klubben såg jag till min oerhörda förvåning en agilityplan med ett A-hinder på. Allt annat var intaget i boden.

Återigen någon, som tror att galvade hinder rostar och måste förvaras inomhus!

De galvade hinderna stod allra innerst. Längst fram stod borden och kärran med platten. Det var så trångt att man inte kom fram mellan dem bärande på en tunnel.

Tre delar balansbom och en gunga låg över tunnelhållarna så det inte gick att få tag i tunnlarna. 

När jag hade släpat ut de galvade hindren och två delar slalom var både orken och solen borta.

Efter promenad med pudlarna byggde jag ändå en bana för att träna bakombyten, något som var ett mål för dagen. Selina har ju varit mycket lätt att styra med bakombyten men Sagitta har aldrig  riktigt fattat poängen med dylika. Naturligtvis beror det på mig. Numera är ju framförbyten mycket vanligare på banorna.  Framförbyten kräver oftast mycket mer springande från mattens sida, så nu ska jag försöka råda bot på denna brist.

Det gick så där. Några riktigt svåra och fina slalomingångar utfördes också. Och till slut fick Sagitta springa över sitt älskade A-hinder som ren belöning.

Sagitta och jag har en riktig akilleshäl i tunnelingångar, så det stod också på träningslistan men det får den fortsätta att göra.

En sådan här dag kan jag inte låta bli att fundera över om klubben VILL ha tävlande agilityekipage.

Hinder, som kräver mycket träning, är kontaktfältshinder - inte minst gungan - däcket och slalom. Dessa bör alltså alltid vara tillgängliga för nybörjarekipage. Annars blir det inte många nya tävlande. I dagsläget är gunga och balansbom omöjliga att använda för en ensam tränande. Tittar man i loggboken så visar det sig att de flesta, som skrivit i den, är just ensamma.