Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
6
7
8
9
10
11
13
15
16
17
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<
November (2017)
>>


Annandag jul

På eftermiddagen åkte vi till klubben. Där var det en hel massa bruksfolk men vi gick som vanligt till Haravången och där var vi ensamma så pudlarna kunde springa lösa. Vi gick en sväng till bruksstegen och Stoja tog sig över den med tämligen hög fart men ändå perfekt utförd.

Det var sju grader varmt men det blåste snålt, så det gällde att ha vantar och mössa på. Plötsligt mojnade vinden och därefter dröjde det inte länge förrän himlen blev alldeles mörk på alla håll. Endast en liten blå rektangel syntes i sydväst. Vi skyndade oss mot bilen men med 30 meter kvar började det regna. SMHI hade beräknad regnstart först ett par timmar senare.

Väl hemkomna lyste solen igen men vi avslutade ändå utevistelsen. Tyvärr blev det ingen träning utomhus i dag om vi nu inte räknar närhetsträning förstås. Alla tre var väldigt duktiga på att hålla sig nära.

Hemma i köket övade Sagitta och jag lite stegförflyttning till vänster med hund till höger. Det har varit en problematisk övning men nu börjar den gå riktigt hyfsat. Stoja ville också vara med och då gick jag med en pudel på var sida och lät hundarna göra helt om från föraren, vilket innebär att de plötsligt hamnar på andra sidan om mig. Det gick strålande och vi gjorde om samma övning så att pudlarna kom tillbaka till den ursprungliga sidan igen. Det var kul och borde filmats. Selina var som vanligt trött efter allt spring ute och sov gott under köksbordet utan att störa träningen.

Några timmar senare mullrade åskan en stund och regnet öste ner men det blev inget långvarigt. Dessvärre är stormvarning utfärdad för natten och tågen till Simrishamn är inställda. Stormen ryter just nu för fullt runt huset. Storm är verkligen något jag är rädd för, då jag haft en del mycket obehagliga upplevelser i samband med storm.

Hemma på landet lyftes en hel gavel loss och kastades långt ut på åkern. Dessbättre var det inte gaveln på bostadshuset utan på uthuset.

Januaristormen 1993 var riktigt otrevlig. Massor med hus förstördes och ett stort fartyg förliste söder om Skåne. Grannen tvärs över gatan blev av med sitt uterum. Största delen hamnade på deras gargeuppfart men delar av det återfanns ända nere vid parken (ca 500-600 meter bort) och ingen kan fatta hur de kom ända dit.

För några år sedan åkte det återuppbyggda uterummets tak av och en hel takskiva landade på min infart och kilade sig fast under bakhjulen på min bil kloss intill husgaveln. Inga skador vare sig på bil eller hus!!! Helt otroligt!

Tidigare hade jag en jättehög gran precis vid husknuten. Vid en storm bröts toppen av (ca 2,5 meter). Den for över mitt uterum och landade på trappan utan att skada någonting men jag fick en rejäl chock när jag skulle gå ut med pudlarna. Hundarna fick själva gå ut under grantoppen och jag fick vänta till nästa dag, då jag fick såga mig ut.

 

26 December 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
GOD JUL

Så som jag skrev senast ska man naturligtvis inte skriva. Vad har jag gjort? Det låter ju riktigt allvarligt. Har jag blivit terrorist? Nej, de som känner mig väl vet vad jag avser. Fast det är klart att jag terroriserar folk ibland, eller ofta, skulle nog en del säga. Jag är ju en oförbätterlig ”polis”.

Vad har hänt? Det är inget kriminellt. Det har inget med ”poliseriet” att göra. Det är inget konstigt utan snarare något fullständigt normalt för de flesta. Vi får väl se, om ångesten kommer att lägga sig så småningom.

Slutpratat om detta. Nu är det julaftons kväll och jag sänder alla vänner en hälsning. Mina härliga pudlar instämmer.

 

 

Efter ett par jobbiga veckor med tråkiga besked har jag i dag upplevt stor glädje. Min agilitylagkompis sedan 00-talet skickade först ett egenhändigt skrivet julkort och i dag ringde hon hemifrån. Det var fantastiskt att höra hennes röst. Vi har inte pratat sedan i somras. En operation, som skulle göra henne frisk, höll så när på att ta hennes liv. Från helt förlamad har hon kämpat sig fram till att kunna prata, gå och som sagt skriva precis lika fint som vanligt. Kampen är långt ifrån över utan det är ett dagligt, envist slit men med den oerhörda energi hon besitter blir hon säkert helt återställd även i den vänstra sidan.

Vilken härlig julklapp!

24 December 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Årets mörkaste dag

I dag är det årets mörkaste dag. Det betyder att det bara blir bättre framöver.

I dag har jag gjort något, som jag ALDRIG skulle göra - en mörk dag. Här är det däremot inte säkert att det blir bättre framöver.

Julhälsningarna har börjat droppa in. Hälsningar på papper. Digitala gälsningar. Talade hälsningar. Som vanligt är jag slö och har nästan inte gjort någonting i den vägen.

Förr i världen för länge, länge sedan brukade jag satsa på att skriva långa epistlar till nyår men numera har även denna roliga tradition upphört.

En enda julig sak finns i mitt hus. Det är en väldigt vacker adventsstjärna, som jag fick i present för 48 år sedan. Den har lyst i mörkret alla jular sedan dess och nu får den skicka en juhälsning från mig till alla, som läser detta.

 

21 December 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Lucia-dagen 2016

Själv är jag inte så religiöst lagd men citerar ändå ur Lukasevangeliet där Jesus säger:

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”

Om det finns en himmel och ett helvete i ett liv efter detta är jag säker på att det finns platser reserverade i skärselden för människor som förföljer en femåring på grund av dennes hudfärg.

Ovanstående har jag i min tur citerat från ledaren i dagens nummer av Ystads Allehanda (chefredaktör Lars Mohlin).

Jag hade tänkt skriva en del om mig och mitt liv de senaste 25 åren men detta får bli dagens inlägg.

13 December 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Vilken härlig dag!

Som vanligt var vi på klubben på eftermiddagen. Jag stod och tittade ut över havet och den nedåtgående solen lyste på kinden. Trots att det bara var ett par plusgrader så värmde solen. Helt otroligt. Ingen vind bidrog så klart till att inga vantar behövdes.

Plötsligt hördes ett väldigt högt, dundrande ljud. När jag försökte identifiera vad det kom från, så glömde jag mina fysikaliska kunskaper och såg ingenting där jag tittade. Ljudets hastighet är som bekant långsammare än ljusets och det, som framkallade ljudet var en bra bit bort på himlen. Det var en flygplansformation, som flög in över landet. Jag räknade till 11 flygplan och tyckte det hade samma form som ett fågelstreck. Oj, vilket ljud!

Senare fick jag veta att det var 11 stycken Jas-plan och formationen skulle föreställa en julgran. Jag missade att de fanns två plan föreställande stammen bakefter V-formen. Flygningen genomfördes för att fira flygvapnets 90-årsdag. Den var imponerande.

Jag avslutade besöket på klubben med lite styrketräning. Inte behöver man betala för sådant på gym om man håller på med agility. Min gunga av trä har alldeles för länge stått på den fuktigare delen av agilityplanen. Visserligen har jag placerat en sten under uppfarten för att den inte ska ruttna upp alltför snabbt. Klubbens  gamla gunga blev så dålig att den måste kasseras för ett antal år sedan. 

Metallställningen mår inte heller bra av att stå i ständigt fuktigt gräs och jag har länge tänkt förflytta gungan till den högre belägna och därmed torrare delen av planen. Problemet är bara att gungan är fruktansvärt tung men med lite fiffighet, envishet och slit står den nu en bra bit högre upp. Jag får fortsätta en annandag eller fortsätta hoppas att jag ska stöta på någon, som kan hjälpa mig. Det blev visst fel. En annan dag skulle det vara.

12 December 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Om att skaffa och ha pudel

I går skrev jag till pudeltanterna att jag ska gå på genomgång av de nya lydnadsreglerna gällande från 2017.

Då kom jag att tänka tillbaka lite på olika aktiviteter jag och mina pudlar hållit på med.

När jag skaffade Smilla skulle jag bara ha en pudel att mysa med i soffhörnan. För resten så skulle jag absolut inte ha en pudel! Några goda vänner med labrador lobbade ivrigt för pudel men fy och usch, sa jag. Sen träffade jag en familj, som hade en helt underbar storpudel och vips, så var jag frälst för pudel. En storpudelvalp tingades men tiken gick tom. Nu gick det plötsligt inte att vänta. Pudeln skulle komma NU. På den tiden fick man skaffa en lista på uppfödare från SKK och sen var det bara att sätta igång och ringa alla, som verkade intressanta. Efter ganska omfattande letande hittade jag Smilla, som var en 18 månaders brun tik, som tappat färgen och blivit café au lait.

Smilla var helt underbar och uppfyllde alla de krav jag hade på en hund. ”Du måste gå på kurs med henne!”, sa kompisarna som lobbat för pudel. Jaha!?

I min tonårstid hade jag hund men inte gick vi på kurs. Vi lekte en massa och hon kunde mycket. Hon kunde tex hitta en liten sten, som jag gömde i en jättestor stenhög. Kickan, som hunden hette, apporterade allt möjligt, som jag gömde eller kastade. Fast jag kallade det inte apport, för det ordet hade jag aldrig hört. Jag höll på med höjdhopp och hade en egen hoppställning hemma. Vad var då naturligare än att börja öva även hunden att hoppa över en lagom hög ribba?

Jag anmälde oss i alla fall till en allmänlydnadskurs för vuxna hundar på brukshundklubben. Smilla tyckte det var jättekul att gå på kurs. Men hon hade inte minsta intresse av att göra en massa påtvingade övningar. Våra stackars instruktörer minns fortfarande hur de slet sitt hår alltmedan Smilla bara drev gäck med både dem och mig genom att springa rundor. På den tiden kände jag inte till ordet "pudelfnatt".

Smilla var ändå en lydig hund, som kunde gå lös på promenad i skog och mark. Men, hon var också en rymmare precis som sin far. Kan det sitta i generna? Han blev 17 år och höll på med rymmandet så länge han orkade. Han hette Javier Sotomayor och levde verkligen upp till sitt namn och hoppade jättehögt över staketen på kenneln. För den som inte vet, så har en man med det namnet världsrekordet i höjhopp (satt 1993).

28 November 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
HÖST

Folk har frågat om min blogg.

Svaret är att jag inte känt minsta inspiration att skriva. Jag är ute med pudlarna. Någon kul situation uppstår och jag tänker, att den skulle man kunna skriva om. Men när jag sätter mig vid datorn har lusten runnit ur mig.

Ni la väl märke till rubriken! Förra veckan kunde vi knappt gå ut utan risk att blåsa bort eller få en gren eller annat flygande föremål i huvudet. 

Den här veckan har varit bättre. Tisdag var det agility med pudeltanterna. Jättekul! Pudlarna och tanterna har alla gjort stora framsteg och fixar en massa olika byten.

Före agilityn passade jag på att köra ett rallypass med Stoja. Jag byggde en bana med både slalom och "åttan" som den blir i nybörjarklass efter årsskiftet. Det fanns alltså inga frestelser men Stoja kan skilja mellan koner i spiralen (3 st), i slalom (4 eller 5 st) eller i frestelsen (2 st). Hon hittade direkt de två konerna och började spana efter frestelser, vilket innebär att Stoja hade minst hälften av sitt fokus på något obefintligt. 

Stoja går frestelsen, eller i detta fallet åttan, helt perfekt. Hon tittar uppmärksamt på mig och följer nära och fint. Men både före och efter den övningen kollar hon ideligen efter frestelser. Som grädde på moset, så gör Sagitta numera precis likadant - fast de ser inte varandras träning. Det heter nog "lök på laxen" vid negativa företeelser.

På söndag ska Stoja och jag tävla i nybörjarklass - med koppel. Jag har nästan glömt bort det där med hanteringen av kopplet. Borde kanske tränat! Det kan låta märkligt men det är en svår konst med så mycket att tänka på. Ha kopplet i rätt hand hela tiden, vilket innebär ett ideligt bytande. Se till att kopplet inte blir sträckt, för det blir en poängs avdrag. Kolla så inte hunden trasslar in sig i kopplet i någon övning, något som kan orsaka kostsamma avdrag.

Nu kommer jag till min väderfixering (nästan som pudlarnas frestelseintresse). Sedan lång tid har prognosen för söndagen varit heldagsnederbörd. Hur gör jag då? Ja, ni vet! Nu har jag emellertid insett att det kanske inte är så dumt om jag offrar mig och blir blöt. Tävlingen betyder ju ingenting mer än ur hederssynpunkt. Det kan vara bra att testa hur Stoja reagerar vid tävling i regn.

Jag har köpt nya kläder, som skall vara vattentäta och vindtäta. De motstod förra veckans stormande men hur de funkar i regn vet jag inte. Frågan är bara, om jag "vågar" ha kläderna på tävling. Det är nämnligen jaktkläder med många illorange/röda detaljer!!!

Vi får se hur det blir på söndag!

Om jag offrar mig och blir blöt.

21 Oktober 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Tillbaka till skrivandet

Var ska jag börja nu? Jag tror att det gått sex veckor sedan jag skrev om det bloggen är avsedd för. Pudlar.

Sagitta och jag har hunnit gå flera träningar i rallylydnad. Det är en mixad kurs avancerad/mästare. Det går bättre och bättre med högerhandlingen men ibland, mestadels vid sväng runt kon, så vill Sagitta smita bakom ryggen på mig för att återvända till vänster sida. Vid diskussioner med andra rallymänniskor, visar det sig att Sagitta ingalunda är ensam om just detta fenomen. Märkligt! Backandet går riktigt bra ibland, bäst på högersidan. Sagitta sätter sig numera ganska fint vid högersidan. Det är mycket man förundras över. Sagitta går lite väl långt fram till vänster men aningen för långt bak till höger. Inte här heller är Sagitta ensam om det beteendet. Varför?

Stoja och jag var på träningsläger en helg. Ena dagen var det Nosework på programmet och jag trodde det skulle gå väldigt bra, för Stoja har verkligen tyckt om att leta gömd doft hemma. Men det gick åt pepparn alldeles. Det blåste rejält och en av papplådorna, som innehöll godis, ”överföll” Stoja. Stoja, som normalt definitivt inte är våpig, blev jätterädd. Jag fick lägga massor med tid till att jobba med den rädslan och vi hann knappt göra något riktigt nosarbete. Som det kan gå!

Andra dagen ägnade vi oss åt rallylydnad med ”nygammal” instruktör. Förra gången vi tränade tillsammans var vid uppstarten på denna säsong. Då hade Stoja ännu inte tävlat och hon var duktig men mycket oberäknelig. Nu gick vi en nybörjarbana men utan koppel. Omdömet blev ”En näst intill perfekt runda”. Lite, lite snett sittande i starten (kanske 10 -15 grader - alltså inget poängavdrag). Får man för resten avdrag vid startskylten? Därefter gick vi samma bana i högerhandling. Då missade vi ”tyska svängen” vid första försöket pga mattens slarv. Och så blev den svåra högersvängen 360 grader inte riktigt bra beroende på förarens dåliga förberedelsearbete.

Stoja och jag har också gått kurser. Då vi håller till på grusplanen går det riktigt uselt och i går kväll bestämde jag mig för att det inte ska bli något mer tränande på grus. Jag är rädd att jag håller på och förstör Stojas snabba sättande och läggande så det blir segt som sirap. Stoja vill inte heller varken ligga eller sitta kvar tillräckligt länge. 

I dag jobbade vi oss genom en nybörjarbana på gräs. Det mesta gick strålande. Supersnygga sitt vid 1,2,3 steg framåt och bakåt - precis som vanligt. Härligt! Det vill till för vi ska ju tävla nybörjarklass på hemmatävlingen i Forsakar trots att jag egentligen hade bestämt att det skulle vara sluttävlat på den nivån. Och vi FÅR inte göra bort oss.

Efter dagens lyckade träning med nybörjarövningar ute samt alla moment i fortsättningsklass utom frestelserna inomhus, så bestämde jag mig för att anmäla till två forstättningsklasser i höst. Har vi riktig tur, så skulle vi kunna slippa frestelserna en gång. Det trodde jag inte var möjligt men jag har faktiskt hittat sådana banor. Eller så lyckas vi helt mirakulöst få till det där med frestelserna!!!

Stoja och jag har tävlat agility också och tagit oss genom båda klasserna utan disk. Hopploppet var riktigt, riktigt bra utom att Stoja helt obegripligt plötsligt vände tillbaka i en böjd tunnel då hon var långt förbi mitten. Jag var ändå jättenöjd.

5 Oktober 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Datorn och jag - fortsatta plågor

Är det överhuvudtaget meningen att jag ska ha en dator?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag som är beroende!

Nu skulle Office avinstalleras. Jag tog fram alla appar och klickade på aktuellt program. Då kom det direkt upp en fråga: ”Vill du reparera programmet?” Jo, det kunde väl vara en bra idé.

När reparationen genomförts med åtföljande omstart, så fungerade datorn som vanligt igen!!! Nog borde väl supportkillen känna till denna enkla åtgärd!

Men sen då? Jag kollade mailen, läste tidningen och kikade runt på lite olika sidor och allt kändes bra. Då bortsett från att min nya dator absolut inte vill kännas vid min skrivare, ett problem jag inte betraktat som akut. Ska ta tag i det så småningom.

Vad händer då? Jag får plötsligt upp ett meddelande om att min tid på Yahoo har gått ut och att jag måste logga in på nytt. Inga problem, tänker jag. Jag kan ju mitt lösenord och knappar med förtröstan in det.

Tro inte, att det var helt enkelt. Jag uppmanades att ändra mitt lösenord men fick också chansen att välja; Jag gör det senare. Det valde jag men tro inte att något hände!  Jag satt på helspänn och stirrade på min datorskärm. Efter en halv evighet dök denna text upp;

Yahoo!

Will be right back...

Thank you for your patience.

Our engineers are working quickly to resolve the issue.

 

Då var det i alla fall inte nå’t nytt fel i min dator! Men nej, mitt tålamod är vid det här laget inte på topp. Detta har nu pågått över två timmar.

27 September 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Man ska inte ropa hej förrän man är över ån

För länge sedan skrev jag ett kåseri om detta talesätt. Då handlade det om Sagitta och hennes gungfobi. Nu är det datorer, som är det aktuella ämnet. För fjorton dagar sedan trodde jag, att jag snart skulle komma igång med att skriva om mina hundars öden och äventyr igen.

Nu har jag visserligen en fungerande dator men då sätter Office-programmet käppar i hjulet. Jag installerade det och allt var frid och fröjd i ett drygt dygn. Sedan gick det inte att läsa sparade dokument. Programmet meddelade helt käckt att det "inte svarade" men det brukar ju ordna sig ganska enkelt. Inte den här gången inte! Detta problem blockerade helt enket datorn från att kunna kopplas upp på nätet.

Efter en del knåpande ringde jag supporten för det tredskande programmet. När jag kom fram efter att ha väntat i 53 minuter fick jag till svar att jag kunde ju alltid köpa till något (vad uppfattade jag inte) för att få programmet att fungera. Att jag inte kreverade är ett rent under.

Nå't litet kreativt förslag kunde man kanske vänta sig. Jag frågade ifall det kunde ge någon effekt om jag avinstallerar Office och sedan lägger in det igen. Svaret blev att "Det var ju en god början!" Milde tid vilken support!

Vi får se, om jag med min nya fina dator lyckas komma ut på nätet i morgon!

 

 

26 September 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Livet utan dator

Livet utan dator och uppkoppling till nätet är inte lätt. Så har jag levt stora delar av tiden sedan 28 augusti.

Med ny dator hoppas jag nu kunna komma igång med att skriva i min blogg. Fast det tar nog lite tid med allt, som skall fixas med den nya datorn. Det tog tex 50 minuter för ett riktigt proffs att fixa så virusskyddet blev installerat. Helt otroligt.

Sen ska vi på läger i helgen. Det ska bli riktigt kul.

13 September 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
I går hände det en del

Vid middagstid var jag på torget och deltog i hyllningarna av Peder Fredriksson, som vann silver i banhoppning i Rio. Det är ju inte var dag vi i lilla Simrishamn kan fira OS-medaljörer! Det var kul.

Mindre kul var det att upptäcka, att min mobil blivit krossad. Hur och när vet jag inte. Jag använder den ju nästan aldrig. Det resulterade i att jag nu köpt en ny "stenåldersmobil" - kompisars benämning.

Slutligen blev jag fruktansvärt arg, vilket fortfarande sitter i. Jag blev ledsen, besviken och förbannad. Hur i h tänker man, när man plockar bort träningsbanans alla hinder från en nyklippt och inbjudande agilityplan??? Tur att ingen ansvarig var i närheten när jag kom dit för att träna på träningstävlingsbanan från i tisdags! Mycket folk var på plats. Man demonterar balansbommen och man låter den ligga nerplockad så ingen ensam tränande kan använda den! Samtidigt lägger man en massa energi på att tömma planen från alla hinder! Det  övergår mitt förstånd. Jag och Stoja ska tävla på lördag och mina träningsmöjligheter är förstörda, då inga kontaktfältshinder är åtkomliga.

I dag har jag ont i ryggen. Inget kul heller!

25 Augusti 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Smilla i mitt hjärta för evigt

Detta foto togs på eftermiddagen måndagen den 15 augusti. Tre pigga och glada pudlar i solskenet på Gillsätra. På kvällen var vi hos veterinär och hon tyckte Smilla var i strålande kondition (15 år och 21 dagar gammal). Tisdag kväll fanns inte Smilla mer. Så fort gick det. Det var hemskt men ändå ett bra slut, där det för min del inte fanns något alternativ. Det är fem år sedan men jag glömmer aldrig min underbara Smilla, min första pudel. Så mycket glädje och kärlek hon gav mig. Naturligtvis finns Smilla för evigt i mitt hjärta.

Häromdagen berättade jag apropå agilitytävling i ösregn en härlig episod om Smilla. Vi var i Borås och tävlade i juli 2002. Plötsligt, precis innan vi skulle starta, blev det rena skyfallet. Jag trodde vi skulle avvakta den troligen mycket korta skuren men vi tvingades starta. Smilla avskydde verkligen regn men hon knatade ändå på i någorlunda god fart.

Vid sidan av banan, lite efter balansbommens nerfart, stod vårt tält. I det satt min kusin, som Smilla tyckte jättemycket om. När Smilla hade klarat av balansbommen sprang hon av banan rakt in i tältet och visade tydligt, att hon inte tänkte springa en enda meter till i ösregnet!

Ett annat minne med direkt anknytning till regn erinrar jag mig. Vi var i Råå och tävlade våren 2001. Det hade regnat hela förmiddagen och höll förmodligen fortfarande på. När Smilla tagit sig genom den platta tunneln fick hon en massa vatten över sig. Efter platta tunneln skulle hon ta slalom. En bit in i slalomen stannade Smilla plötsligt och skakade sig omsorgsfullt. "Fy så blöt jag blev!" Sedan fortsatte hon som om hon aldrig gjort något avbrott! Regnet upphörde och på eftermiddagen var det dags för ett lopp till. När Smilla kom till platta tunneln vägrade hon gå in i den!

Den mest otroliga följden av den dagens tävlande blev emellertid, att Smilla under lång tid därefter alltid stannade upp någonstans i slalomen och skakade sig för att sedan fortsätta som om inget hänt!!! 

"Snälla, lite mer godis kan jag väl ändå få på min femtonårsdag!"                                                                 Smilla kunde verkligen se vädjande ut.

16 Augusti 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Nya regler i rallylydnad

Den första januari 2017 blir det nya regler i alla tävlingsdiscipliner. Alla verkar bli svårare. En del lydnadsfolk funderar på om de vill hålla på framöver. De säger att det nästan blir omöjligt att få fram nya championhundar. "Om så hunden bara nuddar föraren blir det poängavdrag." Vi får väl se hur det går. Förra regeländringen fick faktiskt lydnadsfolk att lägga av, mest beroende på att man upplevde att all glädje" togs bort".

I går laddade jag ner de nya rallyreglerna. Min spontana reaktion var att nu går rallyn "lydnadsvägen". Det lättsamma verkar försvinna mer och mer. Jag har tidigare funderat över hur viktigt det är hur föraren förflyttar sina fötter (kommer ju från lydnaden). Nu tycks detta fenomen få ännu större genomslagskraft.

 

Sitt, sväng höger, sitt

Nu gällande regler: Föraren stannar och hunden sätter sig vid förarens sida. Ekipaget gör en 90° sväng till höger och stannar. Hunden sätter sig vid förarens sida igen. Hunden ska följa föraren väl i svängen.

Nu ska det ändras till vänder 90° till höger på stället och stannar. Hunden ska följa föraren väl i vändningen. Här gäller det alltså att få till fotförflyttningarna korrekt om man inte vill ha poängavdrag! Fast skylten ser fortfarande likadan ut. Bu!

Det tillkommer ett antal nya skyltar (inga försvinner) Nu har både Sagitta och Stoja tränat de nya övningarna i nybörjarklassen. Stoja snappade den ena lite snabbare än Sagitta. Hunden ska gå runt föraren på olika sätt.

Ett moment där föraren stannar medan hunden skall fortsätta runt föraren innan ekipaget går (eller springer) vidare. Detta fixade båda pudlarna lätt.

Ett annat där föraren stannar och hunden sätter sig. Sedan skall hunden gå runt föraren och sätta sig igen vid samma sida. Denna övning krävde en del lock och pock för Sagittas del. Sagitta är verkligen skeptisk mot "snurrar"!

Sen ska vi fortsätta med de nya momenten i fortsättningsklassen.

3 Augusti 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Landskampsresultat

Jag glömde ju att berätta om utgången av landskampen.

Det var tredje året landskampen gick av stapeln och Danmark har vunnit två gånger men nu var det svenskarnas tur att ta hem bucklan. Alla svenskar fotograferades på och vid prispallen. Vi sjöng och skrålade nå't fruktansvärt falskt. Jag vet inte om jag på något sätt var delaktig i triumfen. Det är nämligen för mig obekant hur poängberäkningen verkligen gick till. Några resultatlistor har jag inte heller sett.

Eftersom betydligt fler svenska än danska ekipage deltog, så skulle antalet danska avgöra hur många ekipage, som skulle räknas. Enligt hörsägen blev det tio. Jag och Sagitta kom på elfte plats i begynderklass och hade således inget inflytande på utången av tävlingen. 

I fortsättningsklass kom vi på sjätte plats. Kan vårt resultat där månne ha gjort någon nytta?

Hur som helst så finns bucklan i Simrishamns klubbstuga ett år framöver. Vid något tillfälle då det går att komma in i huset ska jag passa på och fotografera den.

25 Juli 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Rättelse och tillägg av gårdagens inlägg

Jag skrev att agilitygänget behöver en nyckel. Jag menade naturligtvis flera nycklar. Annars blir min idé inte praktisk och enkel att genomföra. En klipper efter hand som en flyttar hinder. Smidigt och snabbt. Varje tvåmannalag behöver en nyckel. Allra bäst vore förstås om alla deltagare i projektet hade nyckel. Då kunde vi blanda och ge hur som helst.

I samband med SM i rallylydnad var jag inne på Helsingborgs BK hemsida. Jag gick in på "Klubbinfo", fick ögonen på underrubriken "egen nyckel" och kunde naturligtvis inte avstå från att kopiera texten;

Egen nyckel

För medlemsavgiften har du tillgång till en välutrustad stuga och träningsplaner. Varför inte ha en egen nyckel så slipper du stå ute i mörker och dåligt väder i väntan på att någon ska komma. Kontakta ordförande eller någon annan i styrelsen så får du hjälp att fylla i en skriftlig ansökan.Krav för bifall är minst ett års medlemskap.

Depositionsavgiften är 100 kr. Önskvärt är också att du blir med på städlistan.

Välkommen med din ansökan.

Där uppmanar man alltså t.o.m. medlemmarna att ansöka om nyckel!

Olika syn på medlemmar!

21 Juli 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Selma

Nu har Selma (fd Silla) bott i sitt nya hem i femton dagar, ett ställe där det finns alla prylar en liten katt kan önska sig. Eftersom jag varit och tävlat rallylydnad och passerade Kristianstad, så passade jag på att titta in. Selma hade fått gott hull, är trygg och fin men fräser och spottar nu med ännu större kraft mot oönskade hundar på besök. Det fanns redan en främmande hund och jag tog naturligtvis inte in Sagitta. 

Visst är hon bedårande söt "min lilla hittekatt"!

2 Juli 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Lilla Silla

Tornseglare, svalor och nu senast liten kattunge. 22 timmar stannade Silla. Jag är oerhört glad och tacksam att ett nytt hem hittades så snabbt.

Visst är hon fin! Hon nästlade sig direkt in i mitt hjärta.

Lunch intagen så flytten kan klaras av.

Redo för avfärd, inboad i gammal fin mössa.

Ny matte, ny bil, ny bur och ny svart hund. Svarta hundar är inga favoriter! Gäller att visa vad man går för! Kollar hunden, spottar, fräser och visar klorna.

Hoppas det nya livet blir fint för lilla Silla! Det finns inte bara svart hund utan även två snälla katter, så det kan bli mycket bus och lek.

17 Juni 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
AGILITY är livet

Tänk, vad kul det är med agility och agilitytävlingar!

I söndags var jag funktionär på en agilitytävling. Det är en härlig atmosfär kring arrangemanget. Ivriga, skällande hundar, som förväntansfullt ser fram emot att få gå in och  ge järnet på banan.

Den senaste tiden har jag ju hållit till på rallytävlingar och där är det väldigt mycket lugnare. Min lilla Stoja har en typisk agilityattityd med mycket glädje och studs i benen. Hon skäller inte men många andra raser, som låter väldeliga runt agilitybanan, är mycket mer dämpade på på rallytävlingar. Jag fattar nu riktigt hur tävlande i andra discipliner ser på det de kallar oljud i samband med agility. Fast jag vet var min Stoja trivs bäst. Det är mer nerv kring agilityn!

Efter tävlingen fick Stoja gå in på banan, då jag tänkte testa hennes reaktion på en mur. Det var väl inget att hetsa upp sig för, tyckte Stoja och hoppade över den utan minsta tvekan. Sen körde vi faktiskt hela klass-två banan. Det gick strålande.

Både Stoja och jag tyckte det var jättekul.

Många bekanta och (mindre bekanta) hejade glatt och undrade när de fick se mig på agilitybanan igen. Det är ändå ganska kul att bli tillfrågad. Mitt svar är att jag hoppas det ska bli snart. Trots träning förra söndagen och ett "lopp" senaste söndagen, så har jag inte fått ont i knät!!!

31 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Tävlingen som inte blev av

I lördags skulle jag tävlat träningstävling i rallylydnad med Sagitta i fortsättningsklass. Jag ville testa hur det kändes för att sedan bestämma om jag inom kort skall anmäla henne till officiell tävling på samma plats. Stoja var naturligtvis anmäld i nybörjarklass men eftersom hon nu är uppflyttad, så tänkte jag gå banan utan koppel för att se hur hon fungerar lös på bortaplan. Hemma och på klubben går det bra liksom det funkat jättebra i hallen, där det finns hundar och människor väldigt nära. Men det är ju känd miljö med kompisar.

Så var det tänkt men Stoja började må illa och kräkas i fredags kväll. Hon ville ut två gånger på natten men hon var nog mest på jakt efter att äta gräs. Jag ringde återbud på morgonen trots att Stoja egentligen inte verkade sjuk. Det var bra för fram till tvåtiden på dagen blev det ytterligare fyra uppkastningar. Hon sov mycket, verkade slö och ville inte äta. Stoja hade normal temp, så jag lugnade ner mig lite. Natten mot söndag verkade det ha blivit bättre. Fast hon hade väl inte mer mat i sig, som ville upp.

30 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Ingen kurs

I onsdags blev rallykursen inställd. Det var tråkigt men jag fick i alla fall en fin regnbåge på bild.

Efter den störtskur, som gav upphov till regnbågen, var marken vattendränkt och Sagitta skulle inte ha varit förtjust över att träna där.

29 April 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
PÅSK

Jag har varit så upptagen att jag glömt lägga in Påskhälsning från mig och mina fina pudlar.

27 Mars 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Panik

Mycket har hänt den senaste veckan.

Jag dristade mig efter mycken vånda till att uppgradera till Windows 10. Gör inte det! Det uppmanar jag alla. Nåja, så illa var det väl inte om man bortser från att;

*Skärmbilden blev liten och texten på lap-top-skärmen oläslig för mig (lyckades med stort besvär fixa till det)

*Jag kan inte ha både lilla skärmen och min extra stora öppna samtidigt.

*Att starta upp datorn går segt som sirap och det beror inte på att min dator är full. Den är ganska ny och har hur mycket utrymme som helst ledigt.

*Jag kunde/kan inte hitta nånting om datorns funktioner utan en massa "trial and error". 

* Förteckning över installerade program finner jag ingenstans.

*När jag efter mycket letande hittat "Paint" så fäste jag det i fältet för snabbåtkomst. Nu är det borta!  OCH att söka det hjälper inte!

*Droppen blev att min blogg försvann och jag letade i timmar efter en möjlighet att åtgärda detta problem.

----------

Då tog jag reda på hur man byter tillbaka till åttan, som jag aldrig gillat men vant mig vid.

Sen visade det sig att uppgraderingen inte hade ett dugg med bloggförsvinnandet att göra. Det var nog bloggens server som strulat. Ingen kunde komma in och läsa i flera dagar.

Lycka, lycka!

Nu kan jag som ni ser skriva igen.

---------

En olycka kommer sällan ensam, brukar det ju heta. Mitt i allt detta, så stängdes min e-mail ner och jag måste logga in på nytt. I min uppstressade sinnesstämning kunde jag inte för mitt liv komma på lösenordet.

Att skriva och få ett nytt lösenord brukar ju var enkelt. Detta lösenord följde inte det möstret. Många försök misslyckades. Ett försök var att jag kontaktades via SMS. Den kod jag fick där funkade inte heller. Slutligen kom jag plötsligt in via google utan att överhuvudtaget ange något lösenord!

Detta hade inte heller något med uppgraderingen att göra. Jag hade använt mailen flera gånger efter den!

Nu fasar jag verkligen för vad som händer nästa gång jag behöver logga in på nytt. Jag har nämligen ingen aning om hur jag till slut lyckades!

3 Mars 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Utse delegater

Redigerad 2016-03-03

 

Häromdagen handlade det om att välja eller inte välja delegater.

Eftersom jag absolut anser att Södra avdelningen bör vara representerad på pudelfullmäktige, så anmälde jag mitt intresse för att åka. Jag har visserligen sedan länge deklarerat att jag aldrig mer skall åka till Stockholm men när det gäller en så viktig princip måste man kunna ändra sig.

Men nu är det kris (missbrukat ord). Jag läste Pudelklubbens stadgar och där står det: "Valbar till fullmäktigedelegat är medlem som under året fyller 16 år och som inte har..."

Det var ju några år sedan jag fyllde 16, så jag kan rimligen inte utses till delegat. För övrigt lär det bli svårt att hitta någon intresserad som uppfyller kravet, så styrelsen kan kanske komma att slippa uppdraget trots att stadgarna tydligt säger:

"Styrelsen skall ...verkställa av årsmötet fattade beslut" (utse delegater)

För det står också:

"Styrelsen skall... utse delegater till SPK: s fullmäktigemöte i den ordning som specialklubbens stadgar föreskriver." Och där har vi ju kravet på att fylla 16 år i år!

____________

Rätt ska vara rätt. Det är inte Pudelklubben, som är tokig. SKK har precis samma formulering och det är deras typstadgar vi följer.

28 Februari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Årsmöten

Årsmöten är inte bra för välbefinnandet - mitt välbefinnande alltså.

Två kvällar den gångna veckan har jag haft svårt att somna p.g.a. just årsmöten. Trots att jag tycker att min hjärna fungerar tillfredsställande, så har jag haft uppenbara problem med att förstå innebörden av fattade beslut.

I tisdags klubbades efter mycket förvirrade förslag ett beslut om ny valberedning. Just när vi skulle byta till nästa punkt så sa jag: "Jag måste fråga. Vad beslutade vi egentligen?" Svaret blev: "Det får du läsa i protokollet!" Det allra värsta var att inte ens de valda hade klart för sig vad valet innebar!

I går var det dags igen. Efter en stund skulle vi besluta om huruvida mötet skulle utse delegater eller om styrelsen skulle få i uppdrag att utse delegater.

P.g.a. dåliga erfarenheter med det senare har vi länge tyckt, att det är JÄTTEVIKTIGT att utse delegater på mötet. Det blev också beslutet med klar majoritet (rent av enhälligt). Delegater = ombud till Pudelfullmäktige.

Sen skulle valet av delegater ske. Då ville ledamöter i den nyvalda styrelsen m. fl. plötsligt att inga delegater skulle utses. 

Det blev en lång och het diskussion. Varför skulle vi bojkotta ett så viktigt möte i stället för att åka dit och kämpa för våra idéer? Skulle "folk" förstå agerandet? Riskerade det att bli ett slag i luften? Skulle förfarandet leda till målet? Eller skulle det rent av få motsatt effekt?

Flera av de föreslagna tog tillbaka sina kandidaturer. Ingen skulle skickas till föreningens högsta beslutande organ! Stadgeenligt kan man så klart inte göra så.

Efter debatten kom mötesordföranden på att lösningen var att riva upp det tidigare fattade enhälliga beslutet.

Därefter bestämde mötet att STYRELSEN skulle utse delegater. Detta beslut är tvärt emot det vi tidigare ansett viktigt och självklart inte enhälligt. Jag kände instinktivt stor misstänksamhet.

Naturligtvis kunde jag inte vara tyst utan undrade om styrelsen nu kunde välja ut enbart folk, som sen inte vill åka till mötet. Nej det kunde den inte. Den måste hitta delegater! (Och ersättare också, tänker jag)

En styrelse, som inte vill skicka delegater, skall utse delegater. Snacka om motsägelsefullt!

Vad var det för vits med detta beslut? Vad kommer det att resultera i? En ryslig massa onödigt arbete för styrelsen förstås men i övrigt? När får medlemmarna kunskap om resultatet? Det är inte lätt för så'na som jag, som prompt måste veta!

Min stackars hjärna gick rundgång tills jag slutligen somnade. 

22 Februari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
IPO-pudlar

På klubben har det precis bildats en IPO-grupp och vi skämtar om att jag ska börja träna IPO med mina pudlar. Som ni såg i gårdagens inlägg, så har vi börjat med a-hindret!

Av en ren händelse hamnade jag i dag på ett forum, där någon frågat så här;

Kan man TRÄNA IPO med storpudel?

Det kom massor med svar och debatten böljade fram och tillbaka. Ett inlägg löd så här;

skyddet är en sådan där sak som man inte tränar enbart för skojs skull, sörrö! ;-)

Frågeställaren replikerade;

vrf inte? Tränar man det för att det är tråkigt då eller? i så fall passar det verkligen inte pudeln ^^

 

20 Februari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Balansbommen uppfräschad

Reviderad på eftermiddagen 16 februari

I går slutförde vår vaktmästare, Bo Ivansson, sin sista insats för agilityn i Simrishamns Brukshundklubb. Nu har vi fått ny matta på balansbommen också. Bo och jag monterade balansen i snövädret. Det var kanske inte den mest optimala dagen men vi hade egentligen inget val. Antingen fick det ske då eller också skulle agilityn få problem med att på ett behändigt sätt få tillgång till bommen.

Bo hjälpte mig också att förflytta gungan till ett torrare, hälsosammare och samtidigt mera användbart ställe. Nu kan man utnyttja alla de svårflyttade hindren på ett enkelt sätt.

Våren 2015 gjorde Bo i ordning A-hindret. Jag hade med icke oväsentlig hjälp av Christina Rasmusson lyckats få ihop pengar så att restaureringen kostade klubben 27 kr!!! Christer Szakos sponsrade med bultar och lim. Mitt bidrag bestod av initiativtagning, tiggeri, en del arbete och mycket bilkörning för att ordna prylarna. Nej, nu ljög jag lite för det var egentligen Lena Sjövall (syns på foto nedan med sin borderterrier Klara), som tyckte A-hindret var i ett bedrövligt, farligt skick. Hon tyckte vi borde göra något och jag fortsatte kläcka idéer.

Våren 2013 såg jag till så att klubben fick disponera min nyrenoverade gunga. Självklart var Bo behjälplig bl a med utplaceringen på agilityplanen.

Nu har alltså agilitytränande klubbmedlemmar tillgång till kontaktfälthinder av hyfsad kvalitet. Kvaliteten kunde naturligtvis varit bättre men de är klart användbara för träningsändamål.

Bo fixade också sent i höstas, så att däcket är vidgjort och inte utgör en fara för hundarna. Nu klarar det sig väl i alla fall en säsong.          

I dag har vår fantastiska hustomte gjort sin sista arbetsdag på klubben. Stora eller små problem kvittar. Vi hittade alltid en lösning, som Bo sedan verkställde. Han kommer att saknas, I fort-sättningen får vi helt lita till oss själva. Det blir inte lätt.

Vi var några stycken, som häromdagen ville uppmärksamma och avtacka Bo. Bo har jobbat på klubben i 23 år och 3 månader, så det kan han väl vara värd!

 

Jag förevigade tillfället och kom inte med på bild.

 

16 Februari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Alla Hjärtans Dag 2016

I dag är det arton år sedan den första pudeln kom i mitt hus. En lycklig dag att minnas. Jag hade i åratal längtat efter att få möjlighet att skaffa hund. Inte var det meningen att det skulle vara en pudel men man kan ändra sig. Smilla är främst i mitt hjärta även om jag älskar alla mina pudlar.

Smilla tyckte inte om regn. Hon tyckte snö kunde vara kul men här tycks hon undra, varför i all världen matten måste släpa ut henne i det kalla vädret. Brrrrrrr!

Foton från Alla Hjärtans dag 2009 när Smilla är 12 år gammal.

14 Februari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Om fasor och rädslor

Efter att ha begrundat mitt förra inlägg i denna kategori har jag blivit rädd. Rädd för att läsarna ska tro det jag är allra räddast för i dessa tider.

Många människor är rädda för att de, som flyr undan krig och fasor, ska komma hit och förstöra vårt land. Det är jag inte rädd för men jag är rädd för vad denna rädsla håller på att göra med vårt land.

Och jag är verkligen rädd att nå'n ska missförstå och tro att jag är negativt inställd till flyktingar, så kära läsare, förstå att jag hellre vill rädda än vara rädd!

1 Januari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
2016

Så är vi då en halv timme in på 2016. Fyrverkerierna, som var ovanligt många och vackra, har redan tystnat.

Jag har aldrig förr fotograferat fyrverkerier. Tanken har överhuvud taget inte slagit mig men nu tänkte jag, att kunde jag ta foton av månförmörkelsen så ska väl detta gå också.

Häromdagen tänkte jag ta ett foto till nyårshälsningarna. När jag hade hämtat kameran var emellertid den vackra molnformationen spolierad och fotot verkade mest sända ett olycksbådande omen inför kommande år. Inte kunde jag skicka det till folk! Men det går kanske att se det som ett foto av det gångna årets alla fasor och nu blåser obehagligheterna bort... Fast så väl är det nog inte.

 Utsikt från mitt takfönster.

1 Januari 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Nya pudelmuggar

Nu har jag invigt mina nya pudelmuggar, som jag fått i present. Cappuccinin blev extra skummig och fin i den högra muggen.

23 November 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Varför har jag en blogg?

Ja, varför i all sin dar har jag en blogg?

Svaret är helt enkelt att jag en gång för ganska många år sedan blev ombedd att ställa upp och skriva om agility i pudelklubbens tidskrift "Pudelnytt". Andra skulle skriva om andra tävlingsgrenar för att få fler pudelägare att hitta något intressant i tidningen. Många klagar ju på att den bara visar foton av utställningspudlar!

Jag skulle ha nå'n slags kurs i agility i en publikation, som bara kommer ut fyra gånger om året. Det kändes inte särskilt lätt och jag var tveksam. När jag trots det hade skrivit min första "lektion", så tänkte jag det skulle vara bra om det fanns något forum, där man kunde ställa frågor och diskutera inlärningssituationer.

Ibland är steget mellan tanke och handling inte så långt trots att jag oftast är ganska omständig inför att ta nya steg. Jag startade bloggen redan innan tidningen kommit ut men sedan visade det sig, att pga konflikter  i klubben, konflikter som jag inte var inblandad i, publicerades inte dessa artiklar i Pudelnytt. "Man kunde väl inte lusa ner hela tidningen med skrifter om arbetande pudlar!" (Fri översättning av uttalande från styrelsemedlem.)

Bloggen hade startats. Varför inte göra något av den? Jag gillar ju att skriva! Jag älskar mina pudlar och håller på med en massa saker - mest agility - tillsammans med dem. Ibland skriver jag ofta ibland mera sällan och nu har jag hållit på i sju år. Jag kollade just att det första inlägget skrevs 22 september 2008 och var en presentation av Smilla. Senare fick även Donna Selina och lilla Sagitta sina presentationer. Nu finns det 362 inlägg.

9 November 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
"Novemberlov"

Så här dagen efter rallylydnadsdebuten har jag hunnit fundera en del på tävlingen. Jag inser att jag inte riktigt anammat det där med alla hjälper man kan använda sig av. Ideligen under banan så konstaterade jag att Sagitta var långt ifrån mig. Ja, just konstatera! Det är ju bara att försöka uppmärksamma Sagitta på att hon ska komma närmre. Lite trögtänkt får man säga. Som tur är har jag i alla fall insett att jag inte håller på med tävlingslydnad och att man kan prata med hunden! Förhoppningsvis har jag nu lärt mig något till. Jag får öva, öva och öva.

Rallylydnad på novemberlovsveckan var något nytt och jag började tänka lite bakåt.

I min ungdom var det häst, som gällde. Då var det Hubertusjakt omkring 3 november.

På Wikipedia kan man läsa; "Tävlingen går ut på att man rider en bana med ett antal hinder som måste passeras. Banan har en viss bredd som inte får överskridas och dess bredd markeras genom två ryttare, pikörer. Längst fram rider en tävlingsledare, master, som inte får passeras av de tävlande. Banans upplopp är den sista sträckan där det går ut på att hinna ifatt en person med en rävsvans fäst på sig. Den som lyckas ta rävsvansen vinner hästtävlingen. Rävsvansen kan också vara fäst vid en tavla, bom eller dylikt."

Det var full fart genom skogen över fasta hinder. Jag begriper inte hur jag vågade.

Mellan 2000 och 2006 var det istället tvådagars agilitytävling i Qpoolen. Det var en höjdpunkt på året. Mina pudlar har alla varit väldigt förtjusta i uppmärksamhet från publiken och de två äldsta har gjort sina bästa resultat i sådana sammanhang. Några minnesvärda prestationer minns jag. Smilla kom tvåa en gång i startklassen. Det var före den nuvarande klassindelningen. Smilla vann en gång i agilityklass 2. Selina nollade hopptrean en gång. 

Och nu blev det rallylydnad och man kan konstatera, att mitt tävlande har blivit något lugnare med åren.

Mellan häst och hund höll jag på med basket och spelade serie, där vi blev skånska mästare flera år. Sedan blev det tennis mellan 1965 och 1985. Naturligtvis tävlade jag även i denna gren. 

Och så hade jag faktiskt ett par mellanår, då jag spelade och tävlade i boule. Det var FÖR stillsamt och det var nog inte någon novembersysselsättning.

Jag glömde lägga in fotot från i går av mig och Sagitta, så det får bli här. Jag tyckte att vi skulle sitta på det stora stenblocket och uppmanade Sagitta att hoppa upp. Hon skuttade emellertid ända upp till toppen, så det var bara för matten att pallra sig efter. Olofströms omnejd är en vacker miljö, fast det hade jag nästan glömt bort. Det var ju några år sedan jag var ute och rörde mig i den naturen.

 

1 November 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
JÄTTEDEPPAD och JÄTTELYCKLIG

På en och samma gång! Kan detta vara möjligt? Ja, just nu har jag i alla fall denna upplevelse. Mitt högra knä var fullständigt bra, så Stoja och jag skulle tävla på lördagen. Det kändes fantastiskt att vi trots alla motgångar under året skulle få delta i säsongens sista tävling.

Torsdag eftermiddag var vi på klubben. Då träffade vi Link, som blir jätteglad om jag springer lite med honom på agilitybanan. Han är ju en bc och vill aldrig sluta. Det var som vanligt jätteroligt.

Sen gick jag och mina pudlar ut på Haravången och alla tre fick springa så mycket de ville. Det betyder att Stoja far iväg med full fart och efter kommer Selina vilt skällande av frustration över att inte hänga med i alla Stojas svängar. Stoja sprang fram till mig och stod framför mig. "Äntligen!", tyckte Selina. På värsta ishockeymanér gav hon Stoja en rejäl tackling in i sargen. Det olyckliga var bara att mitt högra ben fick agera sarg. Knät böjdes bakåt - mer än som egentligen är möjligt. Skräcken var nog större än smärtan. Det gjorde bara lite ont efteråt och Sagitta och jag tränade rallylydnad men någon agility blev det inte.

På natten gjorde det så vansinnigt ont i knät att jag bara inte kunde låta bli att jämra mig. Att räta ut knät gick nästan inte och det gjorde verkligen ont. Jag förstod det jag redan anat. Det blir ingen agilitytävling den här gången heller. Jag var uppe och körde ett träningspass för knät framåt morgonkvisten och när jag sedan vaknade på nytt kändes knät ganska bra. Fast besvikelsen var enorm och jag kände mig JÄTTEDEPPAD.

Månförmörkelse; Det är mörkt men det är vackert.                                           eget foto

Fredag eftermiddag gick pudlarna och jag den vanliga rundan. Smärtan avtog mer och mer för att slutligen helt tona ut. Jag körde ett ordentligt rallypass med Sagitta. Vi gjorde 27 av de 30 övningar, som ingår i nybörjarklassen. Sagitta är fantastisk när det gäller rallylydnad. Det flöt på näst intill perfekt och jag var JÄTTELYCKLIG.

 

2 Oktober 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Mer pudelagility

Nationaldagen

Detta är den riktiga befrielsedagen, dagen då jag inte behöver delta i Pudelns dag!

I stället ägnade jag mig åt pudelvård samt att skapa ett blogginlägg om vår lilla grupp "Pudelagility".

Efter ett antal träffar har vi nu kört hoppbanor två gånger. Resultatet är fantastiskt.

Framåtsändande, stjärnor, framförbyten, bakombyten vid rak tunnel, bakombyten vid hinder - allt går strålande. Pudlarnas glädje och fart är härlig att se. De söker självständigt nästa hinder. Nu senast uppvisade Harri ett otroligt sug framförallt på tunnlar men även hinder. Matte börjar få problem! Förra gången tog Tabitha  egna initiativ och var riktigt på hugget. Nora var inte med förra gången och nu  var det underbart att se hennes förtjusning vid ankomsten till agilityplanen.

Dallas älskar platta tunneln. A-hindret är definitivt Tabithas favorit. Dessa hinder kan de frivilligt ta hur många gånger som helst. Förra gången fick vi besök av en fotograf men tyvärr kan jag bara lägga in två foton den här gången.

Har jag talat om, att jag älskar att se hur hundar - framför allt pudlar - utvecklar sitt agilitykunnande?

Tabitha hoppar

Titt-ut! Dallas i sin älskade platta tunnel

7 Juni 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Pudelagility

I dag började sommarsäsongens agilityträning för pudelgruppen. Det var första gången vi tränade utomhus och pudlarna uppförde sig nästan som ett litet kosläpp.

Två hinder har vi inte gjort inne i hallen, Balansbommen togs utan minsta tvekan. Väldigt lågt A-hinder gick som en dans redan på andra försöket.

Alla hindertyper testades i dag och så blev det första försöket med u-sväng. Det var absolut inget problem.

På hemvägen passade jag på att besöka "Hundalandet" i Brösarp. Det är ett äventyrsland för hundar. Någon gång kommer jag säkert att ta dit några hundar. Ska bli intressant att se hur de reagerar på en del spännande grejer.

 

7 Maj 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Renoverat A-hinder

I dag hade Bo blivit klar med uppfräschningen av det gamla A-hindret.

Ny matta och nya stegpinnar fastsatta med glänsande nya bultar.

Sagitta blev alldeles till sig och kastade sig över det upprepade gånger.

Jag var överoptimistisk och trodde jag skulle kunna fotografera två pudlar och borderterriern Klara på samma gång på Aet. Fullständigt omöjligt! Alla for som galningar upp och ner.

Sagitta var först.

Stoja på toppen, Tyvärr kan varken min Selina eller Freja längre ta sig upp på Aet för egen maskin, så Freja fick lite hjälp.

Det fick istället bli en favorit i repris med mina tre pudlar på balansbommen, fast denna gången blev det riktig trafikstockning inför Valborgshelgen.

Stoppet berodde på Stojas "mattefixering". Hon kunde inte fortsätta när jag stannade för att fotografera!

Klara är jätteduktig på A-hindret, så hon behöver inte koppeljälp!

 

 

30 April 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Hermans flytt

Detta är en fortsättning på föregående inlägg i denna kategori

Tisdagen den 29 juli 2014

Åkte ut vid sextiden på morgonen och satte Herman i sin låda uppe på ställningen för långhoppet. Han hoppade genast upp på boxkanten. Jag började ändra förankringen av sittpinnen. Den gamla utgjorde en fara för fåglar om den inte täcktes över av  någon handduk eller liknande och jag ville ta hem min handduk. Nu blev det en stor plastlåda stående på höjden och med öppningen bort från Hermans box.

Kvällen före hade jag gjort ett försök att lämna Herman i boden men han gjorde inte något försök att flyga iväg utan satt bara och tittade på mig. Då fick han följa med hem för ytterligare en natt.

Herman bara satt på sin pinne

Nu gick det bättre. Medan jag stod och tejpade fast pinnen på lådan, så flög Herman förbi mig. Han landade på hyllan över tunnlarna och satt där en kort stund. Jag tror vi hade ögonkontakt. Herman flög mot mig men svepte förbi. Denna gång klamrade han sig fast på porten ut mot innergården. Då kom en av de vuxna svalorna fram och svävade på rent colibrimanér kring Herman och liksom sniffade på honom och ”pratade” med honom. Den andra vuxna svalan var också ganska nära i luften. Plötsligt vände sig Herman om, lyfte och flög i full fart tillsammans med de förmodade föräldrarna upp på loftet vilt tjattrande och visslande.

Jag kunde inte se dem någonstans. Det hördes svalläten utanför på gården och jag gick runt för att titta på dem. En liten stund tidigare hade jag rekognoserat för flygträning med Herman på gården men då satt det massvis med kråkor längs taknockarna, så jag avstod träning då. Nu var kråkorna borta och det fanns bara en massa svalor. Förut var där inga svalor, så jag misstänker att de håller sig undan alla dessa kråkor. Då fick jag se tre svalor sitta tillsammans utanför porten. Två flög  och en satt ensam kvar. Den satt ganska länge och jag bekymrade mig att det var Herman, som lämnats där. Inte kunde han själv hitta vägen in igen i hinderförrådet. Jag gick närmare och försökte se, om det var Herman. Jog trodde det knappt men jag kände ändå lite vått i ögonen när jag gick därifrån väl vetande, att jag inte kunde göra någonting.

Vad skulle jag göra nu? Jag beslöt att Hermans box skulle bli kvar. Jag gick ut och tränade Stoja, vilket för övrigt gick jättebra. Efter agilityn gick jag in i förrådet igen. Då hörde jag ett pip-kvittrande ljud, som jag gissade var Hermans. Det kom uppe från golvet på loftet. Dit upp kan jag inte se och nu gjorde jag kanske något dumt. Jag använde det läte samt vissling, som jag brukar svara Herman med. Då kom han flygande mot mig. Han tog ett par rundor och landade så småningom i det portabla fårnätet, som står hoprullat i boden. Herman gapade efter mat och jag gav honom innan jag gick ut och tränade Sagitta också.

Efter Sagittas träning  satt Herman fortfarande kvar på nätet. Kanske kunde han inte lyfta från den platsen. Kanske var han bara nöjd med att sitta där och vila samt smälta maten. Jag vet ju inte hur mycket flygfän han fått i sig under flygandet. Då gjorde jag kanske nästa dumhet. Jag satte upp Herman i hans låda och gick sedan därifrån. När jag återkom efter att ha pratat med Bo en bra stund då vi försökte lösa lite problem, så hade Herman flyttat upp på pinnen och satt så långt från boxen som var möjligt. Han ville inte ha mer mat och jag låste in honom i förrådet och förlitade mig på föräldrarnas omhändertagande. Svalor sägs mata sina ungar i en vecka efter flytten från boet. Klockan var bortåt halv nio och det var två timmar sedan Hermans första utflykt. Han såg ut att flyga lika fint som de vuxna svalorna.

Strax efter 12.00 återvände jag till förrådet för att kolla läget. Herman satt inte kvar på pinnen. Jag hörde honom kvittra men kunde inte se honom någonstans. Plötsligt dök han upp och satte sig på hyllan. Det var verkligen Herman. Hans högra vinge ser ut på ett speciellt sätt, så det är lätt att identifiera honom. Jag hade tagit med kikaren för att eventuellt kunna hitta honom bland alla svalor. Det svåra är, att de mestadels far runt i en väldig fart. Dessemellan sitter de på någon bjälke uppe i taket. Dörren stod lite på glänt. Herman flög mot dörren men vände om mot mig. Då skyndade jag mig ut och stängde dörren. Just då kom några bekanta och skulle rasta sin hund. Vi stod och pratade jättelänge.

När jag sedan gick in förrådet var Herman åter försvunnen. Jag hängde upp hans ytterligare förbättrade ”fågelbo” i ett hörn vid väggen mot gården. När jag klev ner på golvet kom Herman flygande och satte sig på den korta blå tunneln och pratade på. Jag tog kameran, som låg på bordet framför mig och tog ett kort. Herman flög mot mig och landade på långa röda tunneln, där han också blev fotograferad. Sedan flög han den lilla biten fram till bordet och satte sig precis framför mig. Ett foto till och så gjorde Herman de typiska ”tiggflaxningarna”, som fåglar gör inför föräldrarna då de tigger mat.

Tyvärr blev fotona väldigt misslyckade.

Efter maten flög han till fårnätet och satte sig att balansera på spetsen på en liten pinne, som håller nätet uppe. Där satt Herman länge. Jag sträckte fram handen mot honom och han satte sig på mitt finger varpå jag klev upp och placerade honom i det hemmagjorda boet. Sedan gick jag ut och promenerade i den stekande sommarvärmen. Hundarna hässjade och var märkbart tagna av värmen. Jag försökte att bara gå i skuggan, vilket betydde massvis med smårundor.

Nästa gång jag kom in i förrådet, så kom Herman flygande direkt. Han satte sig på hyllan och sedan på mitt huvud.

De följande dagarna såg jag Herman upprepade gånger. Han flög över mitt huvud men satte sig inte och ville uppenbarligen inte ha någon mat utan klarade sig bra. Mellan flygturerna satte han omväxlande på två olika takbjälkar.

Tiden gick och svalorna började samlas på elledningarna för avfärd söderut. Både torsdag och fredag 21 och 22 augusti cirklade Herman över mitt huvud inne i förrådet. Fredag eftermiddag 5-6 gånger. Som vanligt satte han sig då och då på bjälken och pratade och pratade.

När jag kom ut på söndagen fanns det inte en enda svala kvar. Alla hade flyttat. Vi vill gärna förmänskliga djur och en god vän trodde, att Herman hade sagt "Hej då!"

Min tro är snarare att Herman talade om för mig, som får betraktas som mamma, att  "Nu får du hänga med, för nu är det tid att flytta!"

Jag började direkt att fundera över svalornas återkomst i maj. Det blir en spännande tid.

23 April 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Första svalan för året

I dag såg jag första svalan för året.

Den flög förbi mig ute på brukshundklubben och satt sedan på taknocken samt flög små rundor alldeles ensam. Det är flera veckor tidigare än vanligt.

I år är jag omåttligt intresserad av svalornas återkomst.

Förra sommaren hittade Sagitta en liten svalunge på golvet i agilityförrådet. Hon kom bärande på den men lämnade den snällt till mig.

Där stod jag med en liten svalunge i handflatan. Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att ta hem den över natten. Boet var helt förstört. Senare hittade Sagitta döda ungar också. Jag gjorde ett litet bo av en ampel för blommor. Boet fodrades  och fick ett tak. Svalungen åt med god aptit av nötfärsen jag precis köpt.

Nästa dag åkte jag ut med svalunge och bo. Boet placerade jag på en hylla i agilityförrådet och jag hoppades att föräldrarna skulle komma och ta hand om sin unge. Tyvärr hände det inte. Jag kunde ju inte låta den lilla stackarn svälta ihjäl, så jag tog hem den för ytterligare en natt. Så höll jag på flera dagar. Trots att det egentligen inte är tillåtet, så födde jag upp den och startade så småningom flygträning med Herman i badrummet. Fågeln hittades på Hermandagen, därav namnet. När jag bedömde att han skulle kunna klara sig och flyga gjorde jag flera nya försök att flytta ut Herman i agilityboden och till slut lyckades det.

Jag har bytt dator och har problem med att hitta alla dokument men jag återkommer med berättelsen om upplösningen.

Svalor flyttar till Sydafrika över vintern. De återvänder och bygger bo i närheten av deras födelseplats. Tyvärr är det visst bara ca 45%, som överlever flytten. Nu är jag så klart oerhört nyfiken på om min lilla Herman ska återvända.

Hur ska jag veta om Herman kommer? Jo, han lär känna igen mig och förmodligen ge sig till känna.

När jag insåg att jag kanske fick behålla Herman längre än beräknat togs första fotot. Lite dun och lite fjädrar.

En fullfjädrad svala - 16 dagar tog det till flytten kunde genomföras.

 

20 April 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Utflykt till Flyinge - Mecka för hästfolk

Förra lördagen blev det en lite annorlunda upplevelse. Det var hovslagarträff i Flyinge och jag åkte dit för att träffa min yngsta kusin Magnus och hans Leonberger Kajsa. Det var ett strålande vårväder och jag började med att ta ett foto från Kungsgårdens park, där marken var täckt av en blommande vitsippsmatta.

På eftermiddagen var det hovslagartävling. Egentligen var det två olika tävlingar. 11 hästar skulle skos och sju av dem skulle förses med fyra skor, vilka smiddes på plats. Ett rakt ämne upphettades och formades till en hästsko. Denna provades på hästens verkade hov. Du milde vad det fräste, rök och luktade när den mycket heta skon lades på hoven! Jag undrade naturligtvis hur hälsosam den arbetsmiljön är. En av föreläsarna hade sagt att ångorna innehåller bensen. Nyttigt?

Fyra av de tävlande var kvinnor. Domarna kollade noga hur plant hovarna verkats och precis som på lydnadstävling med hund fanns det en domarsekreterare, som förde protokoll. Sist bedömdes slutresultatet också och då blev åskådarna utkörda. Resultatet skulle inte tillkännages förrän på kvällens bankett, så det blev något av en antiklimax.

Bedömning före skoning

Magnus och Kajsa

 

18 April 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
AGILITY ÄR EN SPORT!

Förvaltningsrätten har slagit fast att

 

Hundsporten agility är en idrott - även för människor

 

Det känns härligt att veta att jag idrottar när jag springer så jag nästan tappar andan på agilitybanan!

13 April 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Får eller pudel?

När jag kom hem med fårskinnet och pudlarna började lukta, sniffa och hoppa efter skinnet, så gick mina tankar omedelbart till Smillas första gåbortsdag. Vi var i Haväng och hälsade på goda vänner, som älskar prylar. Smilla var en lugn pudel, som strosade runt i huset och undersökte varenda vrå. Plötsligt upptäckte jag att hon hade gjort ett fynd. Smilla hade hittat ett litet får av fårskinn och var så lycklig.

Varje mogon innan jag gick till jobbet, så tog Smilla och jag en promenad i parken. Intill parken låg en förskola och ett fritids och det fanns alltid ett antal barn ute i parken. När Smilla och jag en morgon någon av de första veckorna kom gående på gången, så befann sig två pojkar i 6-årsåldern en 50- 60 meter bort ute på gräsmattan. Plötsligt hör jag en av pojkarna högljutt utbrista: "Titta ett får!" Smilla var beigebrun och lite lockig. Två små flickor gick precis bredvid mig och Smilla. De stannad upp och tittade storögt på Smilla. Den ena flickan sa: Ja, men det är ju inget får!" "Nej, det är ju en hund", sa den andra och så gick de lugnt vidare. Pojkarna sa ingenting och jag blev full i skratt men kommenterade inte händelsen.

17 Februari 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Befrielsen

Foto av mig utan pudlar? Nej, det har jag aldrig lagt ut men goda vänner efterlyser befrielsefoto, så jag får väl frångå principerna. Vid avtackningen fick jag en blombukett och ett fårskinn. Buketten glömde jag ta med mig hem men fårskinnet blev jättepopulärt bland pudlarna, så populärt att jag nog inte vågar lämna dem med skinnet. 

 

16 Februari 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Alla hjärtans dag 2015

Sjutton år sedan min första pudel flyttade hem till mig. En av de viktigaste dagarna i mitt liv. Smilla förändrade ju hela mitt liv.

Från ankomstdagen finns inget foto. Detta är taget ett par veckor senare.

2009-02-15 "Fy, vad kallt det är!"

2011-02-15 Smilla har fått sitt "hjärtetäcke". Det blev sista gången Smilla fotograferades i samband med Alla hjärtans dag.

Jag gick omedelbart med i pudelklubben- varför vet jag egentligen inte riktigt och första året hade jag ingen kontakt med klubben. 

Smilla och jag började tävla lydnad. Smilla kom med på listan över SPKs "lydnadspudlar" och matte var jättestolt. Om jag hade vetat om att man kunde tävla om att bli Årets lydnadspudel i södra avdelningen. Ja, då hade Smilla fått en inteckning där 2000. Det fick jag veta något år senare när vi slutat med lydnadstävlandet.

Agility däremot var inte något man brydde sig om.

Smillas agilitytävlande blev startpunkten på ett långt  och envist kämpande för icke-utställningspudlars rätt att ta plats i Svenska Pudelklubben. Främst har jag så klart slitit för agilityn men eftersom jag är fanatiskt angelägen om jämlikhet, så blev rallylydnaden mitt sista skötebarn. I morgon - 17 år och en dag efter pudelens entré i mitt liv lämnar jag SPK åt sitt öde.

KÄRLEKEN  TILL  PUDELN  ÄR  DOCK  EVIG !!!

 

14 Februari 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Nybörjaragility

I lördags höll jag i nybörjaragility i pudelklubbens regi. Vi höll till i hundcenters hall i Olseröd. Det kom två mellanpudlar, en vuxen storpudel och en 11 veckor gammal storpudelvalp. Det är fantastiskt att jag fortfarande, 15 år efter min första agilitykurs som ledare, tycker att det är så himla kul att hålla kurs. Både pudlar och förare föreföll nöjda med aktiviteterna. 

Dallas tycktes född att hålla på med agility.

Hela gänget på bild. Stoja rymde ur buren och ville vara med på träningen. På avslutningsbilden fick hon vara med. Men varför i all världen sitter Stoja och jag så långt från de andra? 

 

5 Februari 2015  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida